Nyhetsbrevet som PDF - Stockholms universitet

Nordiskt nyhetsbrev • Nr 1 • 2015
ILO:S FÖRENINGSFRIHETSKOMMITTÉ:
Danska regeringens försvar för ingrepp
i avtalsförhandlingar räcker inte
en danska regeringens
förklaring till varför den
rådgjorde enbart med
arbetsgivarsidan när den utarbetade
den lag som upphävde alla arbetstidsregler i kollektivavtalet duger
inte. Det är slutsatsen från ILO:s
föreningsfrihetskommitté som har
prövat Danmarks Lærerforenings
klagomål över regeringens ingrepp
i avtalsförhandlingarna 2013 (se EU
& arbetsrätt nr 4/2013 s. 5).
Danmarks Lærerforening, DLF,
sluter kollektivavtal om löner och
anställningsvillkor med Kommunernes Landsforening (KL) för de
kommunalt anställda och med Moderniseringsstyrelsen för de statligt
anställda lärarna. Den senare är en
myndighet under Finansministeriet. Med KL hade DLF också ett
kollektivavtal om arbetstider. Enligt
fackförbundets anmälan till föreningsfrihetskommittén hade KL
och regeringen kommit överens om
att lärarnas arbetstider skulle ändras för att finansiera en stor reform
av folkskolan som regeringen ville
genomföra. För att åstadkomma
detta styrde regeringen arbetsgivarsidans handlande under förhandlingarna om nya löneavtal 2012 –
2013 så hårt att det inte blev några
fria förhandlingar, menar DLF.
När förhandlingarna började
framförde KL och Moderniseringsstyrelsen identiska krav: alla de
gällande arbetstidsreglerna skulle
rensas ut. Trots att förhandlingarna
fördes separat uppträdde arbetsgivarorganisationerna likadant
på varsitt håll och vägrade, enligt
DLF, i realiteten att förhandla.
Likadant var det under förliknings-
D
förhandlingarna. Efter ett par månaders resultatlösa överläggningar
inledde arbetsgivarna en lockout.
Fyra veckor senare lade regeringen fram ett förslag till lag som
skulle göra slut på konflikten.
Lagen innebar att gällande kollektivavtal förlängdes i två år samtidigt
som de gamla arbetstidsreglerna
upphävdes. Lagen presenterades av
regeringen som ”et afbalanceret indgreb, der tilfredsstillede begge parter”.
Den beskrivningen håller DLF
inte med om. I sitt klagomål till
föreningsfrihetskommittén påpekade fackförbundet att regeringen
utarbetade lagförslaget i samråd
uteslutande med KL och Moderniseringsstyrelsen. Fackförbundet fick
inte delta, och de fackliga förslagen
beaktades heller inte på annat sätt.
ILO:s föreningsfrihetskommitté konstaterar att DLF och
den danska regeringen har olika
uppfattningar om ifall regeringen
verkligen styrde förhandlingarna så
att den blandade ihop rollen som
arbetsgivare och som lagstiftare.
Här understryker kommittén hur
viktigt det är att både arbetsgivare
och fackföreningar förhandlar
ärligt och strävar efter att komma
överens. Den påminner också om
att myndigheter bör uppmuntra
fria avtalsförhandlingar och inte
hindra tillämpningen av fritt ingångna kollektivavtal, i synnerhet
när myndigheterna handlar som
arbetsgivare eller har tagit på sig
ansvar för kollektivavtal genom att
underteckna dem. Särskilt statliga organ bör avhålla sig från att
ingripa och ändra innehållet i fritt
ingångna kollektivavtal.
När det gäller den lag som
antogs för att sätta stopp för konflikten medgav regeringen att den
hade rådgjort med arbetsgivarsidan.
Regeringen försvarade sig med att
det inte fanns något förlikningsförslag att utgå ifrån, och att det behövdes tekniskt expertis som snabbt
kunde utarbeta ett lagförslag.
Föreningsfrihetskommittén ”finner
forts. på s. 2
• 6–0 till finskt fackförbund s. 2
• Frågor om inhyrning obesvarade s. 4
• Dött förslag återupplivas? s. 5
• ”Låt arbetstidsdirektivet vara!”s. 6
Finland stämt för
fördragsbrott
inland har inte genomfört
direktivet om likabehandling
oberoende av ras och etniskt
ursprung (2000/43) korrekt, hävdar
Europeiska kommissionen som
har väckt talan för fördragsbrott.
Felet är, enligt kommissionen, att
Finland inte har utsett något organ
som ska se till att personer likabehandlas i arbetslivet oberoende av
ras eller etniskt ursprung. Därmed
finns det inget organ som har behörighet att ansvara för de uppgifter
som anges i direktiv artikel 13.
F
C-538/14 Kommissionen mot Finland
EU & arbetsrätt får ekonomiskt stöd av
Nordiska Ministerrådet
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
6 – 0 till finska Elektrikerförbundet
om minimilöner och lagval
et blev 6 – 0 till det finska
Elektrikerförbundet när
EU-domstolen meddelade
förhandsavgörande i tvisten om vilken lön ett polskt företag ska betala
sina utstationerade arbetstagare
enligt det finska allmänt bindande
kollektivavtalet (se EU & arbetsrätt
nr 4/2013 s. 2 och 3/2014 s. 2).
Arbetsgivaren hade hävdat att en
rad av de ersättningar som Elektrikerförbundet menade att de 186
elektrikerna hade rätt till inte var
”minimilön” i utstationeringsdirektivets (96/71) mening. I första
hand invände arbetsgivaren dock
att Elektrikerförbundet inte var behörigt att föra talan för sina polska
medlemmar, eftersom det stred mot
polsk rätt (se artikel på s. 3).
På alla punkter går EU-domstolens dom arbetsgivaren emot.
När det gäller vad som är ”minimilön” påminner domstolen om att
det enligt direktivet är värdstaten
som bestämmer denna. Det innebär
också att det är värdstaten som
avgör på vilket sätt minimilönen
beräknas. Det kollektivavtal som
målet handlar om innehåller regler
om såväl tidlön som ackordslön,
och om reglerna bara är bindande
och uppfyller kraven på öppenhet, så att de är tillgängliga och
klara, kan minimilönen beräknas
på båda dessa sätt. Sak samma med
D
en sådan indelning i lönegrupper
efter arbetstagarnas kvalifikationer,
utbildning och erfarenhet och/eller
arbetets art som det finska kollektivavtalet innehåller; bara reglerna
är bindande och klara måste det
utstationerande företaget följa dem
i stället för de bestämmelser som
gäller i ursprungslandet.
Även ett dagtraktamente kan
ingå i minimilönen om det betalas
på lika villkor till dem som utstationeras till Finland från andra
länder, som till lokala anställda som
utstationeras inom landet.
En annan förmån som är omstridd i målet är den reseersättning
som arbetstagarna enligt kollektivavtalet har rätt till. Här understryker domstolen att det inte handlar
om en ersättning för kostnader
som de faktiskt har haft för själva
transporten, utan ett belopp som
de har rätt till om den dagliga resan
till och från arbetet tar mer än en
timme. Därmed är också den en
del av minimilönen om de berörda
arbetstagarna i det konkreta fallet
faktiskt behöver så lång tid för att
ta sig mellan bostaden i Finland
och arbetsplatsen.
Till sist har de också rätt till en
semesterlön som motsvarar minimilönen.
Den finska domstolen hade
också frågat om de boendekost-
Danska regeringens försvar...
forts. från s. 1
det beklagligt” att regeringen inte
ger någon ytterligare förklaring
till varför den inte rådgjorde med
DLF. Ingrepp i avtalsförhandlingarna bör under alla omständigheter
dryftas i förväg med fackförbund
och arbetsgivarorganisationer i ett
försöka att få deras samtycke. Det
gäller särskilt när en regering under
extraordinära omständigheter väljer
att stoppa en konflikt med lagstiftning, så att den inte ger intryck av
att vilja gynna ena sidan.
Föreningsfrihetskommittén
förväntar sig nu att regeringen ska
sträva efter att främja och prioritera
fria och frivilliga avtalsförhand2
lingar som ett medel att slå fast
anställningsvillkoren inom utbildningsområdet, och att den fullt ut
respekterar principerna om samråd
med arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer i avtalsförhandlingarna
under 2014 – 2015. Kommittén avslutar sitt yttrande med en begäran
om att hållas underrättad om den
fortsatta utvecklingen.
Kerstin Ahlberg
373rd Report of the Committee on
Freedom of Association, november
2014, CASE NO. 3039 Complaint
against the Government of Denmark
presented by the Danish Union of
Teachers (DUT) supported by the
Salaried Employees and Civil Servants
Confederation (FTF)
nader och de matkuponger som
arbetsgivaren hade stått för medan
arbetstagarna jobbade i Finland
skulle räknas in när man jämför vad
de faktiskt hade fått med vad de
skulle ha haft enligt kollektivavtalet. Det menade nämligen arbetsgivaren. Men så är det inte, enligt
EU-domstolen. Det skulle strida
mot direktivets syfte att ta hänsyn
till vad arbetsgivaren har betalat
för arbetstagarnas boende när man
beräknar om de har fått den minimilön som kollektivavtalet slår fast.
Och att matkupongerna inte ska
räknas in framgår redan av direktivets lydelse, påpekar domstolen.
Bedömningen av om kollektivavtalets regler om tim- respektive
ackordslöner och indelningen i
löneklasser är bindande och tillräckligt tillgängliga och klara är nu
en sak för Satakunta tingsrätt, som
också måste pröva om arbetstagarna faktiskt hade längre restid än en
Kerstin Ahlberg
timme per dag.
Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka
Akcyjna, dom den 12 februari 2015
NYA MÅL
Åldersdiskriminering
C-432/14 David Van der Vlist mot
Bio Philippe Auguste SARL
Hindrar den allmänna principen
om förbud mot åldersdiskriminering artikel L1243-10 i Frankrikes
code du travail, som utestänger
feriearbetande ungdomar från en
ersättning som ska kompensera
för otryggheten i en tidsbegränsad
anställning som inte följs av ett erbjudande om tillsvidareanställning?
Företagsöverlåtelse
C-509/14 Administrador de Infraestructuras Ferroviarias (ADIF) mot
Luis Aira Pascual, Algeposa Terminales Ferroviarios S.L. och FOGASA.
Strider det mot företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) att tolka
den lag som genomför direktivet så
att ett företag inom den offentliga
sektorn inte är skyldigt att överta
personalen, när det beslutar att
inte förlänga ett entreprenadkontrakt utan själv ta över ansvaret för
verksamheten och använda sin egen
personal?
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
Polsk lag kan inte hindra
finskt fack från att föra talan
noteras att det också skulle kunna
tänkas vara ett brott mot föreningsfriheten att inte låta fackföreningen
företräda sina medlemmar.
ilket lands lag avgör vem
som får företräda utstationerade arbetstagare i
värdlandets domstolar? Den frågan
ställde den finska domstolen till
EU-domstolen i målet om de 186
polska elektriker som varit utstationerade till kärnkraftverksbygget i
Olkiluoto i Finland. Arbetstagarna
menade att de inte blev betalade
den minimiersättning som återfanns i ett finskt kollektivavtal. Efter att de överlåtit sina löneanspråk
till det finska Elektrikerförbundet
invände den polska arbetsgivaren
att fackföreningen inte var behörig
att företräda arbetstagarna, eftersom det skulle strida mot polsk lag.
Enligt utstationeringsdirektivets (96/71) artikel 6 är domstolar
i värdlandet behöriga att ta upp
tvister som rör den s.k. ”hårda
kärna” i värdlandets lagstiftning
som ska gälla för utstationerade
arbetstagare, trots att deras anställningsförhållanden i övrigt regleras
av ett annat lands lag. Det framgår
dock inte av artikeln vem som har
talerätt eller hur man ska fastställa
vem som kan företräda den taleberättigade i en sådan process.
Av artikel 14 i EU:s Rom Iförordning om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser (593/2008) följer
det att en fordran ska regleras av
den lag som är tillämplig på det
ursprungliga rättsförhållandet, dvs.
i detta fall arbetsförhållandet. I
utstationeringssituationer regleras
i princip arbetsförhållandena enligt
hemlandets lag, med undantag för
de begränsningar som följer av
utstationeringsdirektivet. EU-domstolen behandlade dock inte frågan
om huruvida Elektrikerförbundet
hade processbehörighet som en
lagvalsfråga, utan kvalificerade
den som en processuell fråga för
vilken domstolen ska tillämpa sin
egen lag. Det är en internationellt
privaträttslig princip att en domstol
alltid tillämpar sin egen processrätt.
Det innebär att en rättsfråga som
kvalificeras som processrättslig inte
följer den lag som skulle vara tilllämplig enligt en lagvalsregel.
EU-domstolen konstaterade
Erik Sinander
Doktorand, Stockholms universitet
Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto ry mot Elektrobudowa Spolka
Akcyjna, dom den 12 februari 2015
V
också att utstationeringsdirektivet
måste läsas i ljuset av artikel 47 i
Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna som
föreskriver att var och en har rätt
till en rättvis rättegång. Det kan
Tillåtet särbehandla feta
om de inte är funktionshindrade
et finns ingen allmän
EU-rättslig princip som
förbjuder diskriminering
på grund av fetma. Däremot kan
grav fetma i vissa fall innebära ett
funktionshinder i det allmänna likabehandlingsdirektivets (2000/78)
mening. Det blev beskedet från
EU-domstolen i det danska målet
Kaltoft (se EU & arbetsrätt nr
3/2014 s. 3).
Utgångspunkten i målet är en
tvist där det danska fackförbundet
FOA väckt talan till förmån för
sin medlem, Karsten Kaltoft, som
blivit uppsagd från sitt arbete som
dagbarnvårdare. Arbetsgivaren
hävdade att uppsägningen berodde
på att det fanns färre barn i behov
av dagbarnvård i kommunen. Kaltoft menade att skälet till att just
han sades upp var hans fetma. Den
danska domstolen begärde därför
ett förhandsavgörande av EUdomstolen för att få reda på huruvida uppsägning på grund av fetma
är en otillåten diskriminering.
EU-domstolen behandlade först
frågan om huruvida unionsrätten
stadgar en allmän princip om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av fetma. Domstolen hänvisade till målet Chacón
Navas (C-13/05) där frågan var
om sjukdom utgjorde en separat
diskrimineringsgrund. Precis som i
Chacón Navas drog EU-domstolen
slutsatsen att fetma liksom sjukdom, inte i sig utgör en diskrimineringsgrund. Varken i fördragen
eller sekundärrätten finns någon
bestämmelse som förbjuder diskriminering på grund av fetma som
sådan. Inte heller EU:s stadga om
grundläggande rättigheter är tilllämplig på en sådan situation som i
detta mål. Unionsrätten innehåller
D
följaktligen ingen allmän princip
om förbud mot diskriminering på
grund av fetma.
EU-domstolens nästa steg var
att avgöra om fetma omfattas av
begreppet funktionshinder. Domstolen ansåg inte att fetma per
definition är ett funktionshinder.
Däremot kan det innebära ett
funktionshinder i vissa fall. Sedan
ratificeringen av FN:s konvention
om rättigheter för funktionshindrade, definierar EU-domstolen
begreppet som en begränsning till
följd av bestående skador som i
samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla deltagande
i arbetslivet.
EU-domstolen kommenterade
det faktum att Kaltoft lidit av fetma
under hela sitt yrkesliv och ändå
utfört sitt arbete. Den lämnade
dock till den nationella domstolen
att bedöma om hans fetma medfört
en sådan begränsning som uppfyller rekvisiten i definitionen av funkCaroline Johansson
tionshinder.
Doktorand vid Uppsala universitet
C-354/13 Fag og Arbejde (FOA) mod
Kommunernes Landsforening (KL),
dom den 18 december 2014
Prenumerera
gratis på
EU & arbetsrätt
Du kan beställa en kostnadsfri prenumeration på EU & arbetsrätt, som
kommer med fyra nr/år. Mejla namn
och adress till [email protected]
juridicum.su.se eller skriv till Kerstin
Ahlberg, Institutet för social civilrätt,
Juridiska institutionen, Stockholms
universitet, SE-106 91 Stockholm,
Sverige.
3
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
Inte AD:s sak pröva om begränsningar för inhyrning är
motiverade av allmänintresset
ilka begränsningar för inhyrning av arbetskraft som är
motiverade av allmänintresset är fortfarande en obesvarad
fråga efter EU-domstolens förhandsbesked till den finska Arbetsdomstolen om tolkningen av
bemanningsdirektivet (2008/104).
Direktivets artikel 4.1 riktar sig
nämligen till behöriga myndigheter och kan inte åberopas
direkt i nationell domstol. Enligt
EU-domstolen är det därför inte
Arbetsdomstolens sak att pröva om
ett kollektivavtal som begränsar
arbetsgivares möjligheter att hyra
in arbetskraft är i strid med bemanningsdirektivet.
Som EU & arbetsrätt tidigare
rapporterat (nr 4/2013 s. 3 och nr
4/2014 s. 2) handlar målet ytterst
om hur Finland har genomfört
bemanningsdirektivet. Det finska
fackförbundet Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund yrkade
vid finska Arbetsdomstolen att
V
arbetsgivarorganisationen Öljytuote och dess medlemsföretag
Shell Aviation skulle göras ansvariga för kollektivavtalsbrott. Enligt
kollektivavtalet tillåts inhyrning av
arbetskraft från bemanningsföretag
endast vid arbetstoppar eller för
begränsade arbetsuppgifter som
inte kan utföras av företagens egen
personal. Shell Aviation hade under
lång tid använt sig av inhyrd arbetskraft. Arbetsgivarparterna invände
i den finska Arbetsdomstolen bl.a.
att kollektivavtalets begränsning
av inhyrning av arbetskraft inte var
förenlig med bemanningsdirektivet
och att domstolen därför inte skulle
tillämpa kollektivavtalsbegränsningen.
Artikel 4.1 i bemanningsdirektivet stadgar att begränsningar av
anlitande av arbetskraft som hyrs
ut från bemanningsföretag endast
får motiveras av allmänintresset.
Med allmänintresset menas särskilt
arbetstagarnas skydd, krav på hälsa
Tjänsteman med rätt till folkpension
får särbehandlas
et är inte oförenligt med
det allmänna likabehandlingsdirektivets (2000/78)
förbud mot åldersdiskriminering
att neka en tjänsteman avgångsvederlag då vederbörande har rätt att
få ut folkpension. Det har EUdomstolen slagit fast i ännu ett av
de många mål som har följt efter
domstolens avgörande i det danska
Ole Andersen-målet (499/08) (se EU
& arbetsrätt 4/2010 s. 2). I det målet
kom domstolen tvärtom fram till
att det stred mot direktivet att inte
ge Andersen avgångsvederlag.
Den här gången blev utgången
alltså annorlunda. Enligt domstolen skiljer sig de båda målen åt på
så sätt att rätten till folkpension
inträder först när arbetstagaren
har fyllt 65 år, medan rätten till
ålderspension från arbetsgivaren,
som Ole Andersen-målet rörde,
inträder redan från 60 års ålder.
Det nya målet skiljer sig dessutom
från målet Toftgaard (C-546/11)
D
4
genom att arbetstagaren bara gick
miste om en engångsersättning på
högst tre månadslöner, medan Erik
Toftgaard kunde ha fått lön i ytterligare tre år om han inte hade haft
rätt till folkpension. Att tjänstemannen i det nya målet gärna ville
fortsätta yrkesarbeta – liksom de i
båda de tidigare målen – var inte
avgörande.
Den nya domen får ingen betydelse för uppsägningar efter den 1
februari 2015, då en ny bestämmelse i lagen om privatanställda tjänstemän (funktionærloven) trädde i
kraft. Nu har tjänstemän med minst
tolv månaders anställning rätt till
ett avgångsvederlag på upp till tre
månadslöner, även om de har rätt
till folkpension eller ålderspension
från arbetsgivaren.
Jens Kristiansen
Mål C-515/13, som mandatar for Poul
Landin mod Tekniq, som mandatar
for ENCO A/S – VVS, dom den 26
februari 2015
och säkerhet i arbetet eller behovet
av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk
förhindras. Arbetsgivarparterna
menade att kollektivavtalsbestämmelsen inte var motiverad av ett
sådant allmänintresse, och att
Arbetsdomstolen därför måste
underlåta att tillämpa kollektivavtalsbestämmelsen.
Den finska Arbetsdomstolen
hänsköt tre frågor till EU-domstolen. Den första var om direktivet
var direkt tillämpligt i nationell
domstol på det sätt som arbetsgivarparterna menade.
Bestämmelser i ett EU-direktiv
ska implementeras genom nationell
lagstiftning för att kunna tilllämpas i nationell domstol mellan
enskilda. Enligt praxis från EUdomstolen kan dock bestämmelser i
ett direktiv i vissa fall ha s.k. direkt
effekt och åberopas direkt i nationella domstolar om medlemsstaten
inte har genomfört direktivet på
rätt sätt. Den direkta effekten kan
dels vara vertikal, dels horisontell. Direktiv har enbart vertikal
direkt effekt, vilket innebär att de
egentligen bara kan åberopas mot
den medlemsstat som inte genomfört bestämmelsen. Bestämmelser
i EU:s primärrätt, det vill säga
fördragen, har även horisontell
direkt effekt, vilket betyder att de
kan åberopas direkt mellan privata
rättssubjekt.
EU-domstolen konstaterar i sitt
svar till den finska arbetsdomstolen att den aktuella bestämmelsen
i bemanningsdirektivet inte har
sådan horisontell direkt effekt.
EU-domstolen betonar att bestämmelsen finns under rubriken
”Översyn av begränsningar eller
förbud” i direktivet och att den,
läst i sitt sammanhang, riktar sig
till behöriga myndigheter och inte
till domstolar. Att göra en översyn
av de nationella bestämmelserna
och att informera kommissionen
om resultatet av översynen kan inte
fullgöras av nationella domstolar.
Enligt EU-domstolen innebär
den nationella översynen inte att
forts. på nästa sida
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
från två till sex veckor (se EU &
arbetsrätt 4/2008 s. 7). Ersättningen
skulle fortfarande vara densamma
som sjukpenningen.
Redan det var svårsmält för
en del medlemsstater. När sedan
Europaparlamentet röstade för
ännu längre ledighet – 20 veckor–
och det med full betalning för
mammorna, plus två veckors fullt
betald pappaledighet, gick förhandlingarna i stå. Det var fullkomligt
oacceptabelt för ministerrådet,
särskilt med tanke på den pågående
ekonomiska och finansiella krisen
och kraven på budgetkonsolidering.
Flera medlemsstater motsatte sig
också en förlängning av den ledighet som är reserverad för kvinnan
därför att den riskerar att urholka
pappors rätt att vara föräldralediga
och påverka kvinnors situation på
arbetsmarknaden negativt.
Förra året aviserade kommissionen så att den övervägde att dra
tillbaka hela förslaget. Samtidigt
hade ett nytt parlament tillträtt.
Det fick det italienska ordförandeskapet att ta kontakt med
parlamentet för att se om det var
möjligt att ta upp nya diskussioner.
Parlamentet är villigt att återuppta
samtalen. Hur det går är för tidigt
att säga.
När Sveriges statsminister Stefan
Löfven presenterade den svenska
regeringens övergripande prioriteringar för EU-arbetet 2015 den
23 mars förklarade han att i varje
fall Sverige kommer att verka för
att kommissionen drar tillbaka hela
förslaget. I stället bör den lägga
fram ”ett nytt och modernare”
förslag som bygger på ett jämställt
föräldraskap, anser den svenska
regeringen
Kerstin Ahlberg
Gräl om gränsen
för kompetensen
Nytt sätt numrera
EU:s rättsakter
Dödförklarat direktivförslag
på väg att återupplivas?
r det dödförklarade förslaget till direktiv om förlängd
mammaledighet på väg att
livas upp igen? Sedan förhandlingarna legat nere i snart fem år, pågår
nu informella kontakter mellan ministerrådet och Europaparlamentet.
”Mödraskyddsdirektivet” (92/85)
är ett arbetsmiljödirektiv som
innehåller regler om 14 veckors
ledighet för arbetstagare som är
gravida, nyligen har fött barn eller
ammar, dvs. kvinnor, med ersättning på samma nivå som sjukpenningen. Minst två av veckorna är
mammorna tvungna att vara lediga,
vare sig de vill eller inte.
Mödraskyddsdirektivet ska inte
förväxlas med föräldraledighetsdirektivet (2010/18) som ger både
män och kvinnor rätt till ledighet –
men utan betalning.
2008 föreslog Europeiska kommissionen att mödraskyddsdirektivet skulle ändras så att kvinnor fick
rätt till 18 veckors ledighet, och att
den obligatoriska ledigheten för
nyblivna mammor skulle förlängas
Ä
Inte AD:s sak...
forts. från föregående sida
medlemsstaterna åläggs att införa
viss lagstiftning, utan att bemanningsdirektivet i stället anger vilka
ramar som ska gälla för regleringsverksamheten.
De två övriga frågorna handlade
om hur den finska Arbetsdomstolen
eventuellt skulle tolka bemanningsdirektivet. Eftersom bestämmelsen
om begränsningar av inhyrning av
arbetskraft inte ansågs ha direkt
effekt, besvarar EU-domstolen inte
de kontroversiella frågorna om den
materiella tolkningen av bemanningsdirektivet.
Slutsatsen att direktivet inte
har horisontell direkt effekt är
en bekräftelse av EU-domstolens
tidigare praxis.
Erik Sinander
Doktorand, Stockholms universitet
Mål C-533/13 Auto- ja Kuljetusalan Työntekijäliitto AKT ry mot Öljytuote ry, Shell Aviation Finland Oy, dom den 17 mars 2015
Bryssel behandlar man nu det
förslag till beslut som Europeiska kommissionen anser
nödvändigt för att medlemsstaterna
ska kunna ratificera det nya protokollet till ILO:s konvention nr 29
om tvångsarbete (se EU & arbetsrätt
3/2014 s. 5). Ministerrådet har i
princip ställt sig bakom beslutet,
men det framgår av protokollet
från rådsmötet att flera stater anser
att det egentligen inte behövs.
Visserligen uttrycker de sitt stöd
för ILO-protokollet som sådant
och förklarar att de kommer att
ratificera det. Men de menar att de
kan göra det utan särskild tillåtelse
från EU. Den tyska regeringen
tar tillfället i akt att efterlysa en
diskussion om hur man ska kunna
jämka samman å ena sidan medlemsstaternas intressen i egenskap
av självständiga medlemmar i ILO
och å andra sidan kommissionens
intressen i egenskap av fördragens
väktare.
I
Kerstin Ahlberg
Europeiska unionens råd 6426/15
A-punktsnot från Rådets generalsekretariat till Rådet
edan den 1 januari 2015
numreras nya EU-rättsakter
på ett nytt och enhetligt
S
sätt.
Fram till dess användes skilda
nummerserier för olika typer av
rättsakter. Beteckningarna var
dessutom uppbyggda på olika sätt.
I beteckningar för direktiv kom
årtalet först, medan det kom sist i
beteckningarna för förordningar.
Numer numreras alla rättsakter
som publiceras i EU:s officiella
tidnings L-serie på följande sätt:
Först kommer, inom parentes,
beteckningen för det område av
EU-samarbetet som rättsakten
rör. På svenska blir det t.ex. (EU),
(GUSP) eller (EU, Euratom),
därefter det årtal då rättsakten
antogs skrivet med fyra siffror
och sist en eller flera siffror som
anger vilket nummer i ordningen
för det året som rättsakten har.
Så här kan det se ut:
Europaparlamentets och Rådets
direktiv (EU) 2015/1…
Europaparlamentets och Rådets
förordning (EU) 2015/2…
Kerstin Ahlberg
5
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
Avtal om EU:s anslutning till EKMR
svårsmält för EU-domstolen
tt Europadomstolen för
mänskliga rättigheter
skulle kunna överpröva
EU-domstolens bedömningar är
uppenbarligen för svårsmält för
den senare. Strax före jul underkände EU-domstolen det förslag
till avtal som skulle innebära att
EU anslöt sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter
(EKMR). Vad som nu kommer att
ske är oklart.
Enligt artikel 6.2 i Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att EU-domstolen skulle
uppfatta detta fördragskrav som
utmanande var väntat. Det faktum
att en annan domstol skulle komma
att överpröva EU-domstolens
bedömningar tycks upplevas som
chockerande trots att den aktuella
aspiranten är en så högt ansedd
instans som Europadomstolen för
mänskliga rättigheter och att medlemsstaterna dessutom faktiskt har
A
bestämt att så ska ske.
Europarådet och EU träffade en
överenskommelse om ett utkast till
anslutningsavtal den 5 april 2013.
Förhandlingarna hade dragit ut på
tiden och en svår fråga var just hur
en rimlig maktbalans mellan domstolarna skulle uppnås (Se EU &
arbetsrätt nr 4/2011 s. 5). EU-domstolen fick kommissionens uppdrag
att bedöma om anslutningsavtalet
var förenligt med EU-fördragen,
vilket var en förutsättning för att
kunna gå vidare till nästa steg och
få dokumentet undertecknat av alla
medlemsstater på båda sidor.
Den 18 december 2014 gav EUdomstolen sitt besked som innebar
att utkastet till anslutningsavtal på
flera punkter inte gick att förena
med EU:s fördrag. Enligt anslutningsavtalet ska EU behandlas
som andra stater som är anslutna
till EKMR. Domstolen påminde i
sitt yttrande om EU-rättens unika
karaktär – särskild och självständig
Parterna vill inte att
arbetstidsdirektivet revideras
arken Europafacket eller
arbetsgivarorganisationen
BusinessEurope vill att
Europeiska kommissionen går
vidare med planerna på att revidera
arbetstidsdirektivet (2003/88)! Det
står klart sedan kommissionens
öppna samråd (se EU & arbetsrätt
nr 4/2014 s. 1) avslutats.
För den som har följt tio års
resultatlösa försök att revidera
direktivet blev utgången av samrådet minst sagt förvånande. Som
EU & arbetsrätts läsare vet har ju
både arbetsgivarna och Europafacket starka invändningar mot
de nuvarande reglerna (se bl.a. nr.
3/2006 s. 5, nr. 2/2009 s. 4 och nr.
1/2013 s. 9). För den fackliga sidan
är det till exempel ett absolut krav
att man avskaffar möjligheten att
göra individuella undantag från
regeln om högst 48 timmars arbete
per vecka. Ett lika bestämt krav
från Business-Europe är att jourtid
ska räknas som arbetstid enbart när
V
6
arbetstagaren faktiskt måste arbeta.
Ingen av parterna har bytt ståndpunkt när det gäller dessa frågor,
men de vill ändå inte att kommissionen lägger fram något nytt
lagförslag.. Vad kan det bero på?
I ett brev till kommissionen
skriver BusinessEurope att företagen, ibland genom kollektivavtal,
har hittat sätt att verka inom det
gällande direktivets ramar Europafacket förklarar att de problem som
finns kan och bör lösas på andra
sätt. Det är nödvändigt att se till att
det gällande direktivet och EUdomstolens praxis följs, och det är
dags att kommissionen börjar ställa
medlemsstater som inte rättar sig
efter direktivet till ansvar för fördragsbrott, menar Europafacket.
Ytterligare en tänkbar förklaring
till att parterna inte vill ha en översyn av direktivet just nu är att ingen
av dem kan räkna med att få som de
vill om det rivs upp.
KA
i förhållande till både nationella
rättsordningar och folkrätten. Att
skydda EU-rättens särart och oberoende tycks vara överordnat andra
intressen för EU-domstolen, som
gör bedömningen att anslutningsavtalet inte respekterar och skyddar
denna särart tillräckligt.
EU-domstolen accepterar i
princip att Europadomstolen för
mänskliga rättigheter kan kontrollera att EU:s institutioner och
medlemsstater tillämpar EKMR.
Däremot godtar den inte att EU:s
institutioner måste underordna
sig denna kontroll när det gäller
utövandet av de interna befogenheterna och tolkningen av EU-rätten,
i synnerhet inte bedömningen av
unionsrättens materiella tillämpningsområde, till exempel om en
medlemsstat är skyldig att iaktta
de grundläggande rättigheterna
i unionen. Domstolen påtalar att
tillämpningen av medlemsstaternas
skydd för mänskliga rättigheter
inte får äventyra den skyddsnivå
som EU-stadgan föreskriver eller
EU-rättens företräde, enhetlighet
och verkan. I nuläget innehåller
anslutningsavtalet inte tillräckliga
samordningsförfaranden för att
säkerställa att inte dessa aspekter av
EU-rätten undergrävs, anser EUdomstolen. Det faktum att EU:s
medlemsstater också kan komma
att kontrollera i vilken utsträckning en annan medlemsstat iakttar
de grundläggande rättigheterna
riskerar att äventyra det ömsesidiga
förtroende mellan dem som EUrätten bygger på. Domstolen ser
också risker med EKMR:s tilläggsprotokoll nr 16 som öppnar för ett
system med rådgivande yttranden
likt EU-rättens. Även ett sådant
förfarande – trots att det inte ingår
i förslaget till anslutningsavtal –
kan enligt EU-domstolen medföra
att EU-rättens särart undergrävs.
Vad som nu kommer att ske är
tillsvidare oklart. Att helt begrava
anslutningsprocessen står i strid
med fördraget. Att tillmötesgå EUdomstolens krav riskerar att göra
anslutningen meningslös. Frågan
är hur en framkomlig kompromiss
kan nås.
Petra Herzfeld Olsson
Domstolens yttrande 2/13 (plenum) 18
december 2014
EU & arbetsrätt Nr 1 • 2015
Generellt organisationsförbud för
militär personal gick för långt
et generella förbudet mot
facklig organisering för
gendarmer och andra medlemmar av de väpnade styrkorna
i Frankrike går för långt. Det har
Europadomstolen för mänskliga
rättigheter slagit fast genom två domar där Frankrike ansågs ha kränkt
föreningsrätten.
Det ena målet rörde en tjänste-
D
man vid gendarmeriet i Picardie,
Matelly, som varit med och bildat
en förening, Forum gendarmes et
citoyens, vars verksamhet huvudsakligen var att skapa och administrera
ett forum på internet för meningsutbyte mellan enskilda gendarmer
och medborgare. Syftet var att öka
allmänhetens förståelse för gendarmeriets polisiära verksamhet.
Ska regler om information och
samråd samlas i ett direktiv?
ka man slå ihop de olika
direktiven om information
och samråd på nationell nivå
till ett enda? Det frågar Europeiska
kommissionen som har inlett det
första samrådet med arbetsmarknadens parter enligt artikel 154 i
EUF-fördraget.
Regler om information och samråd med arbetstagarna på nationell
nivå finns i tre olika EU-direktiv:
direktivet om kollektiva uppsägningar (98/59), företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) och direktivet om information och samråd
(2002/14). I ett ”konditionstest”
här om året konstaterade kommissionen att de på det hela taget
har tjänat sina syften, men att man
ändå borde överväga att göra dem
mer enhetliga (se EU & arbetsrätt 3/2013 s. 4). De har t.ex. inte
S
riktigt samma tillämpningsområde
och i de två äldre direktiven är det
oklart vad som menas med information och samråd, medan direktivet från 2002 innehåller tydliga
definitioner.
Om man slog ihop de tre direktiven och gjorde reglerna för de
olika situationerna mer enhetliga
skulle det bli enklare, resonerar
kommissionen, och frågar om de
europeiska organisationerna för
arbetsgivare och arbetstagare håller
med. De har tiden fram till halvårsskiftet på sig att svara.
Kerstin Ahlberg
First phase consultation of Social
Partners under Article 154 TFEU on a
consolidation of the EU Directives on
information and consultation of workers,
C(2015) 2303 final, 10 april 2015
Europeiskt avtal om arbetstider i
inlandssjöfart har blivit direktiv
december antog ministerrådet
det direktiv som ska göra det
europeiska avtalet om arbetstider för passagerar- och godstransportfartyg inom inlandssjöfarten
bindande i medlemsstaterna.
Då hade det gått nästan tre år
sedan avtalet slöts. Vanligtvis går
det betydligt snabbare att anta de
direktiv som ska genomföra avtal
mellan arbetsmarknadens parter
på EU-nivå (se EU & arbetsrätt nr
3/2014 s. 5). Skälet till att det dröjde så länge var att parterna i detta
fall hade börjat förhandla på eget
I
initiativ, och att det därför inte var
lika självklart för kommissionen att
medlemsstaterna skulle bli tvungna
att genomföra avtalet. Nu är det i
alla fall bestämt att de ska göra det
senast den 31 december 2016.
Kerstin Ahlberg
Direktiv 2014/112 om genomförande
av det europeiska avtal om arbetstidens
förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar, som ingåtts
av European Barge Union (EBU), European Skippers Organisation (ESO) och
Europeiska transportarbetarfederationen (ETF), den 19 december 2014
Enligt den franska lagen om
militär personal gäller trosfrihet och åsiktsfrihet inom polisiär
och militär verksamhet, men med
inskränkt yttrandefrihet inom tjänsten. Medlemskap i föreningar av
politisk karaktär är förbjudet (rätt
naturligt med hänsyn till händelserna i Algeriet i samband med självständigheten) och yrkesföreningar
av facklig natur liksom medlemskap
i sådana sägs vara oförenliga med
militär disciplin. Forum gendarmes
et citoyens bedömdes därför som
otillåten enligt den franska lagstiftningen, och efter att Matelly hotats
med disciplinära påföljder gick han
ur föreningen.
Förhållandena i det andra målet
var likartade. Den klagande var en
förening för militär personal, Adefdromil, vars syfte var att företräda
medlemmarna i fråga om anställningsvillkor. Conseil d´Ètat hade
avvisat föreningens besvär över ett
beslut om ekonomiska förmåner till
en av dess medlemmar, med hänvisning till att lagstiftningen inte tillät
militär personal att företrädas av en
förening med facklig karaktär.
Både Matelly och Adefdromil
ansåg att lagstiftningen inskränkte
föreningsfriheten på ett sätt som
stred mot Europakonventionens
artikel 11 och väckte talan i Europadomstolen.
Europadomstolen fann att
föreningsfriheten kunde inskränkas
genom lag med hänsyn till den politiska demokratin. Möjligheterna
att bilda och tillhöra en förening
kunde dock inte begränsas. Begränsningarna kunde däremot
avse hur föreningen utövade sin
verksamhet, så att den inte kom i
konflikt med den politiska demokratin. Begränsningarna måste vara
inriktade på att värna om den politiska demokratin och vara nödvändiga och ändamålsenliga (pertinents
et suffisants) för att nå detta syfte.
Den generella inskränkningen i
föreningsfriheten i den franska
militärlagstiftningen var alltför
omfattande och inte helt relevant.
Kent Källström
Professor vid Stockholms universitet
Affaire Matelly c. France (Requête no
10609/10) och Adefdromil c. France
(Requête no 32191/09), dom 2 oktober 2014 ( endast på franska)
7
PORTO
BETALT
Posttidning-B
Juridiska Institutionen, Stockholms universitet
SE-106 91 STOCKHOLM
Sverige
Viktigt bidrag till diskussionen om balansen
mellan ekonomiska och sociala intressen
Niklas Bruun, Klaus Lörcher och
Isabelle Schömann (red), The Economic and Financial Crisis and Collective
Labour Law in Europe. Hart Publishing 2014, 372 s.
enna antologi behandlar
hur den pågående ekonomiska och finansiella
krisen har påverkat den kollektiva
arbetsrätten. Den har tillkommit inom ramen för arbetet i the
Transnational Trade Union Rights
Expert Network. Ett antal välkända
jurister medverkar. Med EU-rätten,
relevanta ILO-konventioner,
Europarådets sociala stadga och
den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna som
bakgrund, analyseras hur den ekonomiska krisen påverkat de grundläggande rättigheter dessa regelverk
ska skydda.
Författarna är genomgående kritiska till hur den ekonomiska krisen
hanterats och hur avvägningen mellan EU:s sociala och ekonomiska
mål utvecklats. Flera av dem ser
de senaste årens utveckling som en
tillbakagång för arbetsrätten.
Bokens första del behandlar
EU:s reaktioner på den ekonomiska
krisen bl.a. i form av förändringar
i regelverket, den s.k. trojkans roll
och olika instrument för nationella krisåtgärder och strukturella
reformer. En av författarna, Simon
Deakin, diskuterar alternativ till de
åtstramningsåtgärder som vidtagits
och anser att man bl.a. bör överväga ytterligare harmonisering av
D
medlemsstaternas arbetsrätt.
Bokens andra del har rubriken
”Kollektiva förhandlingar och
fackliga rättigheter i fara”. Här
diskuteras hur fackföreningarnas
roll i medlemsländerna förändrats,
särskilt utifrån rätten till stridsåtgärder och förhandlingsväsendets
decentralisering.
I bokens tredje del undersöks
rättsliga vägar i europeisk och
internationell rätt för att återställa
den kollektiva arbetsrättens roll för
skyddet av arbetstagarna. Niklas
Bruun konstaterar att det i krisens
spår skett en kraftig decentralisering av förhandlingar och kollektivavtalsslutande i flertalet europeiska
länder, ofta som ett resultat av
statlig inblandning. Han diskuterar
sådana åtgärder med utgångspunkt
KALENDARIET
Juridiska fakulteten vid Helsingfors
universitet är värd för två arrangemang i början av maj.
Right to strike A comparative view
Guest lecture by Professor Bernd
Waas on Wednesday 6 May at
14.15 – 16.00.
Närmare upplysningar:
[email protected]
Who are the stakeholders?
Comparative Perspectives on
Corporate Governance and
Emplolyees’ Role in the Corporation.
i relevanta ILO-konventioner.
Klaus Lörcher gör en liknande
genomgång mot bakgrund av Europarådets sociala stadga och Keith
Ewing och John Hendy behandlar
frågorna i anslutning till Europakonventionen.
I bokens sammanfattande kapitel
diskuterar de tre redaktörerna hur
nationella fackföreningar kan agera
för att få krisåtgärder prövade i
förhållande till statens internationella åtaganden. De finner att den
kollektiva klagomålsproceduren
enligt Europarådets sociala stadga
kan vara en möjlig väg.
Antologin är ett viktigt bidrag
till den nödvändiga diskussionen
om balansen mellan ekonomiska
och sociala intressen i Europa.
Birgitta Nyström
Academy of Finland research projects on Labour Law on Thursday
7May – Friday 8 May.
The idea behind the seminar
is to bring together the perspective of company law scholars and
labour law scholars to reach a more
comprehensive understanding of
the reality and complexity of issues
related to corporate governance
and employee participation. The
list of speakers from the labour law
side includes Professor Katherine
Stone, Professor Bernd Waas and
Professor Ulla Liukkunen.
Närmare upplysningar:
[email protected]
A seminar organised by one of the
EU & arbetsrätt ges ut av Institutet för social civilrätt vid Stockholms universitets juridiska institution i samarbete med Svenska
handelshögskolan i Helsingfors, Handelshøjskolen i Köpenhamn, Helsingfors universitet, Fafo Institutt for arbeidslivs- og velferdsforskning, Oslo universitet, Köpenhamns universitet, Lunds universitet , Umeå universitet och Uppsala universitet. Redaktör
och ansvarig utgivare: Kerstin Ahlberg, tel +46 (0)8 16 32 86, fax +46 (0)8 612 41 09. I redaktionen: Kristin Alsos, Niklas
Bruun, Örjan Edström, Ronnie Eklund, Stein Evju, Petra Herzfeld Olsson, Jens Kristiansen, Ruth Nielsen och Birgitta Nyström.
Postadress: Institutet för social civilrätt, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm, Sverige. Pressläggning: 7 april 2015 Nästa nr kommer: juni 2015. Tryckeri: E-print ISSN 1402-3008