Oberoende 2_15.indd - RFHL

n Linköping:
Snabb vård
till motiverade
n Hinseberg:
Kritiserad
isolering
2/2015
Pris: 20 kr
Ges ut av Riksförbundet för
Rättigheter, Frigörelse, Hälsa
och Likabehandling, RFHL.
Att
SKULDSÄTTA SIG
för att bli
av med sina
skulder
Qvinnoqulan
Erja om
vägen tillbaka
och om att
hjälpa andra
SOFIA VS STATEN
MT STATEN FÖR BROTT MOT EUROPA
STÄ
R
HA
IA
SOF
D.
ÅR
NV
VA
R
FÖ
NEN.
UTSATT
TTIGHETER OCH BARNKONVENTIO
KONVENTIONEN FÖR MÄNSKLIGA RÄ
2/2011 oberoende
Britt-Inger
H Lundqvist
Chefredaktör
Oberoende
INNEHÅLL 2/2015
Ges ut av Riksförbundet för
Rättigheter, Frigörelse,
Hälsa och Likabehandling,
RFHL. Utkommer med fyra
nummer per år.
ISSN-NUMMER
1102-9021
OBEROENDE/RFHL
Lagerlöfsgatan 8
112 60 Stockholm
Tel: 08-545 560 60
Besöksadress:
Lagerlöfsgatan 8
PG: 70 93 54-5
ANSVARIG UTGIVARE
Inger Forsgren
ANSVARIG FÖR ANNONSER
& MATERIAL TILL TIDNINGEN
Inger Forsgren
3 Ledare
4 Sofia vs staten
10 Isolering i nästan ett år
14 Öppet brev till Kriminalvården
22 Tidningen Filen
24
Erja och Qvinnoqulan
LAYOUT
Carina Lindgren
MEDLEMSKAP/
PRENUMERATIONER
Bli medlem i RFHL för
max 100 kronor/år och få
gratis prenumeration på
Oberoende. Se sid 39.
Ring, posta eller mejla in
din anmälan till adressen
ovan. Observera att
endast privatpersoner kan
bli medlemmar. Företag
och organisationer som vill
stödja RFHL betalar för ett
stödmedlemskap valfritt
belopp över 100 kronor.
Endast prenumeration på
Oberoende kostar 145
kr/år för privatpersoner,
organisationer och företag.
OMSLAGSBILD
Anders Löwin
2
28
Gröna
tjänster för
ett bättre liv
30 Politiker med brillorna på
32 Replik om psykofarmaka
34 Livet på ett ungdomshem
36 Filmen: I väntan på ett liv
38 Krönikan
39 Här finns RFHL
oberoende 2/2015
LEDAREN
/ledaren
Ny chefredaktör
för Oberoende
J
ag tänkte berätta lite om mig själv,
men vad är det att berätta om? En
lagom tjock kvinna i sina bästa år.
Trebarnsmamma och mormor, alltså
inte helt ung kan den snabbtänkte fort
konstatera. Nygift efter nästan
25 års samboförhållande och med två
hemmavarande hundar bor jag i
Skellefteå.
Förutom att jag kommer att
jobba med tidningen Oberoende så är jag är en av
skaparna av och delaktig i gatutidningen Dik Manusch, en
ideell tidning där alla pengar
tillfaller de som säljer den.
Jag är en engagerad person och
brinner för frågor som handlar
om orättvisor av olika slag.
Att vara fattig är inget man talar högt
om, ingen vill vara en partykiller
och förstöra stämningen vid fikabordet på jobbet eller var man
nu är. Enligt fattigdomsforskaren Peter Townsends definition av fattigdom är man
fattig när man som individ,
familj eller grupp inte fullt ut
kan delta i sociala aktiviteter
och sammanhang för att det
saknas resurser. Ett annat sätt att
se på fattigdom handlar om mat,
den som inte har pengar för att handla mat är hungrig, blir otrygg, maktlös
och är fattig. Hur man än ser på fattigdomen så
bör eller ska den stoppas.
”Att bekämpa
fattigdomen
ger politikerna
engagerade
individer”
I skrivande stund sitter jag på centralen i
Stockholm och väntar på att tåget mot Norrlands
mörka skogar ska anlända. Jag har varit i Fittja
på Mångkulturellt centrum och diskuterat frågor
som fattigdom, strukturell diskriminering, omhändertagande av barn och kan konstaterar att klass
är en röd tråd som ger sin färg åt all fattigdom,
eller kanske är tråden blå, grön eller gredelin. Vad
den än har för färg så måste fattigdomen till varje
pris motarbetas. I SCBs statistik kan man utläsa
att det finns en dramatisk ökning av fattigdom
bland sjuka och arbetslösa. I en jämförelse, med
statistik som gjordes för tio år sedan, kan man se
att andelen fattiga nu är tre gånger så stor i dessa
grupper.
De som drabbas hårdast är ungdomar, invandrare och ensamstående kvinnor med barn, enligt
Hans Swärd, professor på Socialhögskolan Lunds
universitet. Vi måste göra något åt fattigdomen
om vi inte ska vakna en dag och upptäcka att vi
ohjälpligt har backat i utvecklingen i stället för att
2/2015 oberoende
gå framåt. Fattigdomen har nog aldrig varit så tydlig som den är idag. Det somnar hungriga barn i
hyreslägenheter, husvagnar och i bilar runtom i ett
Sverige som har tappat tron på sin egen medmänsklighet.
För politiker är detta ingen högprioriterad fråga,
det är ingen väljarmagnet precis. De ser inte att
om de tar tag i fattigdomen så har de hux flux fått
tag på ett helt gäng nya glada människor som kan
rösta och dessutom ett trevligare samhälle för oss
alla. Barn som kan vara barn på samma villkor
som alla andra, föräldrar som bidrar till samhället
och betalar skatt. Att bekämpa fattigdomen ger
politikerna engagerade individer som de kan värva
röster av. Snacka om win win situation.
Nog för denna gång nu ska jag kliva ombord på
nattåget till Norrland, sova mig hemåt till gubben,
hundarna och de mörka skogarna i den delen av
Sverige där solen aldrig går ner.
Britt-Inger H Lundqvist tillträder i samband
med nästa nummer av Oberoende,
3
Inledning
Sofias kamp mot staten
– öppnar för nya möjligheter för omhändertagna barn
B
akgrunden till
stämningen är den
sk Ersättningslagen
för vanvård inom
svensk social- och
barnavård 19201980 där 1980 är stoppgräns.
Sofia Rapp Johansson, författare och föreläsare, tillhör den
grupp som därmed inte ges rätt
till ekonomisk ersättning.
Utgången av det här fallet,
även om det i slutänden går
vidare till Europadomstolen, är
viktigt för alla barn som idag är
omhändertagna. Vinner Sofia
Rapp Johansson sin kamp har
hon vunnit för alla svenska barn
som är placerade och utsätts för
kränkande behandling. Vidare
öppnar det dörren för alla dem
som vanvårdats efter 1980 att
kunna kräva ersättning av staten.
Komplicerad process
Att föra talan mot svenska
staten som representeras av JK
(Justitiekanslerämbetet) är en
komplicerad process som dragit
ut på tiden. I fyra år har Sofia
Rapp Johanssons advokat Jens
Victor Palm och hans medhjälpare förberett och arbetat med
målet.
Precis som i fallen före 1980 är
Sofias fall preskriberat så tillvida
att inget av det hon utsatts för
kan föras till en vanlig domstol.
Ersättningslagen täcker också
bara preskriberade ärenden som
alltså inte kan föras i domstol.
4
FÖRSTA ETAPPEN av Sofia RappJohanssons stämning av svenska
staten är över. Tingsrättens dom i det
unika målet faller den 18 juni.
Flera försök har gjorts att driva
kravet på att ersättningen skall
omfatta även de som vanvårdats
efter 1980. Men ingen politiker
har tagit tag i frågan och den får
anses som politiskt död idag.
Det var också den frustrationen som drev Sofia att prova en
rättslig väg. Jens Victor Palm vid
Legio Advokatbyrå, betraktade
uppdraget som intressant främst
sett i relation till Europakonventionen och eventuella brott mot
den och barnkonventionen.
Det skulle också visa sig att en
rättsprocess mot staten inte bara
är svår utan också dyr. Slutnotan
för första etappen är 750 000 kr
(skall slås ut över de fyra åren).
Men om det kan avgöras som
ett konventionsärende finns möjligheter att få ner kostnaderna
eftersom staten “ska” ge medborgare den möjligheten enligt
likabehandlingsprincipen.
Fyra artiklar grunden
Det har tidigare drivits sk
vanvårdsfall i svensk domstol där
sökanden har förlorat. Det beror
på att ärendena har fallit för
preskriptionstiden och att inget
av dem prövats som brott mot
Europakonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR).
Sofias advokat har lyft fyra
huvudartiklar ur konventionen:
n Artikel 8 – rätt till skydd för
privat- och familjeliv
n Artikel 14 – förbud mot diskriminering
n Artikel 2 till första tilläggsprotokollet – rätt till undervisning
n Artikel 13 – rätt till ett effektivt
rättsmedel
Det är också där som hela
bevisfrågan läggs, alltså inte mot
enskilda förövare.
Ingen gjorde något
Den första dagen dominerades
av Sofias historia. Den karaktäriseras av brist på tillsyn, brist
på ansvar från myndigheterna,
som trots att de känt till hennes
situation helt enkelt inte gjorde
något. Detta gäller från uppväxten till den dag hon fyllde 18 och
avskrevs från LVU.
JK David Löfgren säger också
att han inte ifrågsätter det som
hänt, men däremot om det är
statens ansvar eller kommunens. David Löfgren anser att
oberoende 2/2015
talan borde förts mot Enköpings
kommun som hade det yttersta
ansvaret för Sofia.
Detta var också en debatt inför
ersättningslagen, men eftersom
det inte handlade om förövarperspektivet 1920-1980 eller
2/2015 oberoende
enskilda personer, fosterhem etc
brott mot barn, så borde ju utgångspunkten vara samma också
i det fall som Sofia driver.
När JK remissbesvarade ersättningslagen hade man ingen
invändning mot beloppet
250 000 kr eller att frågan blev
en uppgörelse för staten. I det
aktuella målet menar JK att
250 000 är för högt sett ur svensk
skadeståndspraxis och att staten
inte skall ställas till ansvar för
det som hänt Sofia.
Foto: Anders Löwin
5
Inledning
Det intressanta i Sofiafallet
är just att det prövas som ett
konventionsbrott. Sverige skrev
under konventionen 1952.
Vad stöder sig då talan på i
de olika paragraferna? Artikel
8 ger rätt till skydd för privatoch familjeliv. Sofia och hennes
syskon separerades utan att de
blev informerade och en del av
familjehemmen motarbetade
kontakter mellan syskonen. Staten har skyldighet att medverka
till att umgänge mellan barn,
föräldrar och syskon genomförs.
Här pekas på en fällande dom
I Europadomstolen som gäller
Finland där en biologisk pappa
som hade rätt att träffa sina barn
som bodde hos morföräldrarna,
nekades detta och domstolen
ansåg att det inte gjorts tillräckligt för att främja kontakten med
barnen.
Ett snarlikt fall finns i Sverige där syskon placerats långt
från varandra och den biologiska familjens bostad. Europadomstolen ansåg att Sverige inte
gjort tillräckligt och inte hade
respekterat föräldrars och barns
rättighet till fortsatt familjeliv.
Negativt särbehandlad
Europadomstolen säger inte
nej till ingripanden men betonar att samhället skall skapa
förutsättningar för återförening.
Artikel 14 tar upp förbud mot
diskriminering som beskrivs
som central och att alla skall
behandlas lika. Den artikeln
kan kopplas till andra artiklar.
Den stödjer sig på att ingen skall
diskrimineras på grund av börd
(ursprung) och används i Sofias
fall för att hon som familjehemsplacerad blivit negativt
särbehandlad i förhållande till de
biologiska barnen i familjehemmen. På det HVB-hem där hon
bodde förtalades också hennes
mamma och familjehemmet
jämförde henne med mamman
6
i negativa ordalag. Men Jens
Victor Palm tryckte också på att
diskriminering omfattar Sofias
rätt att ersättas för den vanvård
hon utsatts för därför att personer som vanvårdats innan 1980
haft den möjligheten.
Sofia stängdes av från skolan
på grund av påstådda sexuella
trakasserier mot en lärare, det
strider mot artikel 2 i första
tilläggsprotokollet. Genom att
vägra barn undervisning förlorar
de inte bara skolgång utan får
också bära skulden för ett beteende som de inte rår över.
Staten har ansvar
Staten är ersättnigsskyldig
enligt tolkningen av artikel 13
som syftar till rätt till ett effektivt
rättsmedel. I det här fallet innebär det att när det i svensk rätt
saknas möjligheter till rättsmedel för en kränkning av mänsklig
fri- eller rättighet eller när det
helt saknas ska den lidande ha
möjlighet att få sin ekonomiska
eller ideella skada ersatt. Sverige
har ett utdömt skadestånd enligt
EKMR. Enligt artikel 4 i barnkonventionen kan aldrig staten
frånsäga sig sitt ansvar genom
att hänvisa till en kommun. För
Sofias del innebär det också
rätten (barnkonventionen art
4) att få sitt ärende prövat enligt
Europakonventionen och på så
vis även få resurser för att få sin
sak prövad.
Jens Victor Palm tar upp ett
exempel där den nya skollagen
förbjuder diskriminering och
kränkande behandling av barn
och elever. Elever som mobbas i
skolan och där skolan underlåter
att agera ger även utsatta barn
möjlighet att kräva skadestånd.
Jens Victor Palm rör sig mellan
barnkonventionen och Europakonventionen eftersom artiklarna i bägge dokumenten har
samma innebörd.
Främst handlar det om artik-
Illustration: Emma Hedman
oberoende 2/2015
2/2015 oberoende
7
Inledning
melse ska omfattas av Upprättelseutredningens förslag till
upprättelse, så länge de utförda
handlingarna inte kan omfattas
av åtal.
Tidsgränsen godtycklig
Foto: Anne Skånér
larna 2 – 12 i barnkonventionen.
I Sverige används uttrycket
om barnets bästa, det innebär
att barn har samma människovärde som vuxna. Barn behöver
också mer skydd på grund av
sin utsatthet. Artikel 3 hävdas
som unik eftersom barnets
bästa alltid ska speglas inom alla
samhällsområden. Barnets bästa
saknar definition eftersom det
tas kulturell hänsyn, t.ex olika
länders situation. Men tanken är
att det skall ses utifrån barnets
ögon. Det innebär att man måste
tala med det berörda barnet.
I Sofias fall var det helt klart
hon skulle omhändertas och i
inlagan står det att det skulle
skett tidigare. Men staten ska se
till att de som får betalt för att ta
hand om barn inte missbrukar
sin ställning.
Ingen uppföljning
Här menas att de familjer som
haft hand om Sofia inte alltid
levt upp till detta och att samhället inte följt upp hur hon haft
det. Sammantaget kan sägas att
talan omfattar brott mot både
barnkonventionen och Europa-
8
konventionen. I båda konventionerna betonas kontakten med
anhöriga och enda undantaget
är om det skulle gå emot barnets
bästa. Men samtidigt förpliktigar det bara till att respektera
barnets rätt till kontakt med
föräldrarna. Staten skall även
ha en skyldighet att underlätta
kontakten. Familjer har ingen
äganderätt till sina barn men
barnen har rätt till sina föräldrar.
Barn skall skyddas från övergrepp och kränkningar också
i sin familj och om en stat gör
en så ingripande åtgärd som att
skilja ett barn från dess familj,
måste staten garantera att barnet
inte far illa och vanvårdas.
I talan finns ett starkt stycke
om likabehandlingsprincipen
som gäller att alla är lika inför
lagen. Och att alla ärenden skall
handläggas och beslutas likvärdigt.
När regeringen sätter stopp
vid 1980 frångår man detta när
det gäller ersättningsfrågan
för vanvård. Göran Johansson,
Vanvårdsutredningens utredare,
anser att alla som har blivit utsatta för övergrepp eller försum-
Även andra instanser har uttalat sig mot detta. Till exempel
tycker Barnombudsmannen och
BRIS att personer som utsatts för
vanvård efter år 1980 också ska
ha rätt till ersättning. Samhällets styvbarn anser att rätt till
ersättning borde ges alla vars
vanvård är preskriberad. Socialstyrelsen anser att det är olyckligt
att regeringen inte har motiverat
anledningen till avgränsningen
i tid.
Lagrådet menar att regeringen
inte har lämnat någon annan
förklaring till tidsavgränsningen
än ”ett inte helt lättbegripligt resonemang om vikten av att undvika att systemet kan tillämpas
jämsides med gällande civil- och
straffrättsliga regler”.
Den ersättning om 250 000 kr
för vanvård är en ersättning som
samtliga berättigade erhåller på
grund av upplevelser de drabbats
av som barn. Av artikel 2 i barnkonventionen framgår att alla
barn ska behandlas lika. Detta
innebär att rättigheterna under
barnkonventionen inte kan fördelas enligt statens godtycke.
Staten kan inte upprätthålla
vissa barns rättigheter, medan
andra barns rättigheter förbises,
vilket är något som statens föreslagna agerande får till följd.
Kompenserar staten gruppen
som vanvårdats mellan åren
1920 och 1980, innebär det att
även barn från 1981 och framgent måste kompeseras, annars
sviker staten medvetet
de grund-läggande
principer och åtaganden som barnkonventionen bygger på.
TEXT Anne Skånér
oberoende 2/2015
Grunderna för talan mot staten
För det första är staten ersättningsskyldig gentemot Sofia
för att staten har kränkt hennes
mänskliga fri- och rättigheter
grundat på EKMR (Europakonventionen för mänskliga
rättigheter) (artiklarna 8 och 14
EKMR och artikel 2 till första
tilläggsprotokollet). Eftersom
Sofias rättigheter enligt EKMR
har blivit kränkta, innebär det
att hon genom artikel 13 ska ha
rätt till ett effektivt rättsmedel för
att pröva saken. För det andra är
staten ersättningsskyldig gentemot Sofia för att staten genom
sin aktuella lagstiftning medvetet
fråntar henne möjligheten till
ett effektivt rättsmedel, vilket i
sig själv strider mot artikel 13.
I denna del är det viktigt att
notera att svenska domstolar är
obenägna att döma ut ersättning för ideella kränkningar,
alltmedan Europadomstolen i en
betydligt högre grad är generösa
med ideella ersättningar när
mänskliga fri- och rättigheter
har kränkts. Med andra ord
innebär artikel 13 i sig själv en
grund för prövning i Sofias fall.
Angående lagstiftningen om
ersättning för vanvårdade barn
är det positivt att staten har
upprättat denna, men negativt
och godtyckligt att staten endast
väljer att upprätthålla EKMR för
gruppen som blivit vanvårdade
mellan åren 1920-1980. För
samtliga fall som har inträffat
från 1981 och framåt, erbjuder
svensk lag inget skydd. Om Sverige ska upprätthålla sina åtaganden enligt EKMR, ska rättsmedel
som upprätthåller de mänskliga
rättigheterna implementeras fullt
ut. Kravet på att rättsmedlet ska
vara effektivt innebär bland annat att det ska finnas tillgängligt
för de som drabbats, inte enbart
för en viss del av gruppen. Som
lagförslaget ser ut nu, upprätthåller Sverige endast de mänskliga rättigheterna för en begränsad
och godtyckligt utvald del av de
vanvårdade.
Uppdatering!
Stockholms tingsrätt anser inte att vare sig staten eller kommunen
har ansvar för det som hände Sofia Rapp Johansson som barn. I ett 70-sidors
dokument framgår det att staten inte har ansvar för men inte heller misstror det Sofia
har utsatts för. I det här fallet är det självklart att staten inte vill förlora mot en enskild
medborgare vilket skulle i så fall släppa loss en mängd krav på ersättning för dem som
vanvårdats efter 1980.
Jens Vicotor Palm, målsägarnas advokat som arbetat i fyra år med frågan var ganska klar över
att det skulle bli avslag i tingsrätten. Han vill nu föra ärendet vidare och troligt är att frågan
hamnar i Europadomstolen. För Sofia och hennes syster är det inte gratis att driva
process mot staten och en omfattande insamling har startats för att stötta deras
krav på upprättelse också för dem som vanvårdats efter 1980.
Anne Skånér
Oberoende behöver fler skribenter, fotografer, illustratörer!
Har du något du vill skriva om, eller har du redan skrivit något som du skulle
vilja publicera? Skicka texten till oss så kanske vi kan trycka den. Hör av dig!
Vi behöver just dina erfarenheter! Du kanske även har bilder vi kan ha nytta av.
Skicka ett mail till [email protected]
2/2015 oberoende
9
I september förra året fick
kvinnoanstalten Hinseberg
allvarlig kritik från Justitieombudsmannen (JO) för
att en kvinna suttit isolerad
i nästan ett år. Tidningen
Oberoende tog kontakt med
kvinnan och fick under våren
2015 reda på att det inte bara
rörde sig om en utan två kvinnor som suttit isolerade. Det
visade sig även att de bägge
kvinnorna (vid namn Riffe
och Nathalie) fortfarande var
avskilda, trots kritiken. Dock
inte i isoleringscell utan på
en säkerhetsavdelning där de
vistas utan andra intagna.
Isolerade i nästan ett år
En vän JO-anmälde
Det var inte förrän en vän till
Nathalies familj fick nog och JOanmälde hela händelsen som de
båda fick komma till säkerhetsavdelningen.
Via brev berättar Riffe att avdelningen öppnade precis innan
kritiken mot Hinseberg hann
komma och precis som Nathalie
säger hon att avdelningen är isolerad och kontrollerad med hög
personaltäthet. Det finns endast
två platser på avdelningen, en
avdelning som för övrigt inte har
några fönster mer än inne i de
båda cellerna.
– Skillnaden mellan att sitta
isolerad och vara på en säkerhetsavdelning med en annan
intagen är att man slipper sitta
i en cell hela dagarna. Vi kunde
börja plugga och jobba men avdelningen är fortfarande väldigt
kontrollerad och säkerheten hög. – Man är lite i en bubbla,
berättar Nathalie i ett brev till
tidningen.
Dömd för grov misshandel
Historien började när de båda
kvinnorna placerades i så kal�lad avskildhet efter att de blivit
misstänkta för misshandel i juni
2013. De häktades och dömdes
så småningom för grov misshandel (Riffe mot sitt nekande
och Nathalie efter att ha erkänt)
och befann sig i häkte från och
med slutet av juni till och med
mitten av september 2013, då de
fördes tillbaka till Hinseberg. Väl
tillbaka på anstalten blev de isolerade på nytt och var så i nästan
över ett år.
När Oberoendes reporter
försöker boka in ett besök för att
intervjua kvinnorna får vi avslag
från Hinseberg. Vi väljer därför
att intervjua dem via snigelpost
10
hon skulle vara isolerad så pass
länge som det slutligen blev, men
när dagarna blev veckor och
sedermera månader förstod hon
att isoleringen antagligen skulle
bli långvarig.
– Jag frågade nästan varje dag
om någon visste när jag skulle få
komma ut från isoleringen men
ingen visste något och jag fick
inga svar.
– Ovissheten var det som var
jobbigast med hela isoleringstiden, att bara sitta där och inte
veta nått.
Som i en grotta
och frågar hur de båda fördrev
dagarna i total avskildhet.
Deras historier är likartade
och båda berättar att de hade en
timmes promenad om dagen, en
promenad som bestod av en utomhusvistelse i något de beskriver som en liten bur. De berättar
även att de nästan aldrig stannade ute hela timmen, utan ibland
oberoende 2/2015
gick de tillbaka efter bara några
minuter. I cellen tillbringade de
sedan resten av dygnet och läste
böcker, tittade på TV och sov.
– Dagarna såg likadana ut vil-
2/2015 oberoende
ket tärde på psyket i längden. Vissa dygn sov jag mig igenom både
dag och natt, skriver Nathalie.
Nathalie berättar även att till
en början förstod hon inte att
– Det känns nästan som man
befinner sig i en grotta, fast en
grotta skulle vara mycket trevligare att vistas i.
Nathalie kommer en tid efter
att vår brevväxling startat till en
annan avdelning (Boken) där
hon får träffa andra intagna, men
berättar att de 20 månaderna
som hon suttit på säkerhetsavdelning och isolerad har satt sina
spår.
– Det kändes märkligt att
träffa andra intagna efter att jag
suttit avskild så länge. I början
blev jag även trött i huvudet av
alla intryck.
11
Isolering - en kritiserad metod
Detta har hänt
Två kvinnor som var intagna vid anstalten Hinseberg placerades i så kallad avskildhet efter att de
blev misstänkta för misshandel i juni 2013.
Sedan domen fallit i september fördes de tillbaka
till anstalten och placerades på nytt i avskildhet.
Kriminalvården uppger i ett yttrande att det
bedömts nödvändigt att hålla ena kvinnan avskild
på grund av hon varit inblandad i en våldshandling
mot en annan intagen och på grund av de risker
som ”identifierats kring hennes personliga omständigheter”. I mars förra året gjordes en JO-anmälan
då de båda fortfarande var isolerade på anstalten
och Justitieombudsmannen, JO, riktar allvarlig
kritik mot kriminalvården.
När vi får tag på Riffe, även
denna gång via brev så berättar
hon att hon är kvar på säkerhetsavdelningen. Riffe är även den av
de båda som nekat till misshandeln. Något hon än idag håller
fast vid.
– Jag är oskyldig! Jag hade
precis storstädat avdelningen
och låg i min cell och vilade när
någon kom och låste min dörr.
12
Beslutet om att den intagna kvinnan skulle hållas
avskild omprövades i dussinet beslut som JO tagit
del av. Samtliga beslut hänvisade till händelsen i
juni och risken för ytterligare våld.
JO uttrycker förståelse för att det begränsade
antalet anstaltsplatser för kvinnor är en särskild
utmaning för kriminalvården. Men det måste ändå
finnas en beredskap att hantera svårplacerade
intagna:
JO anser att kriminalvårdens skäl till att hålla den
intagna avskild är oacceptabla då det handlar om
resursbrist och oförmåga att hålla vissa intagna
separerade från andra.
Jonas Klinteberg
Sanningen kanske aldrig kommer att komma fram men jag
kommer aldrig erkänna något
som jag inte gjort.
Jag frågar Riffe om kriminalvården någonsin förklarat varför
hon satt isolerad och varför hon
fortfarande är kvar på säkerhetsavdelningen. Hon berättar
då att kriminalvården anser att
hon är en fara för andra männ-
iskor. Förre kriminalvårdschefen
skall även ha sagt att hon saknar
empati och att det därför inte
går att sätta henne bland andra
människor.
Psykisk tortyr
– Jag har inte fått någon möjlighet att bemöta anklagelserna och
vet inte ens vart jag ska vända
mig, om jag ska vara helt ärlig.
oberoende 2/2015
Foto: Kriminalvården. Redigering Jonas Klinteberg
Tidningen Oberoende hörde
av sig till psykologen Calle
Brunell för att reda ut vad
som händer med en individ
som blir isolerad.
Vad händer med en människa
om man isolerar den i en cell
på det sätt som intervjupersonerna beskriver?
Vi människor är relaterande
varelser, vi har svårt att fungera
ensamma. Vi är beroende och
förlitar oss på social kontakt med
andra för att avgöra vad som
är verkligt och vad som inte är
verkligt, att särskilja det inre från
det yttre. Kvinnorna beskriver
en miljö med väldigt lite möjlighet till mental stimulans eller
aktivitet. I de allra flesta fall är
isolering skadlig för den psykiska hälsan, det finns inga andra
former av frihetsberövanden
som skapar så stora psykologiska
trauman som just isoleringen.
Människor reagerar olika på
isolering, oftast brukar reaktionerna vara kraftiga. Depression, perceptuella förändringar,
impulskontrollstörning, sömnrubbningar och ångest är vanligt,
men även mer allvarliga psykiatriska tillstånd som psykos, självskadebeteenden och suicidalitet
är direkta effekter av att vara
socialt isolerad. En isolering kan
därmed skapa psykisk sjukdom
i annars friska individer, och
är en av anledningarna till att
metoden är så kritiserad. För
den som redan är drabbad av
psykisk ohälsa kan konsekvenserna vara förödande. Ibland
leder isoleringen i sig just till de
beteendeproblem som straffet är
till för att stävja; raseriutbrott,
impulsgenombrott och social
missanpassning. Att förstå varför
man blivit isolerad, och att veta
– Jag vet inte hur resten av
straffet ser ut och jag vet fortfarande inte hur länge jag ska
bli kvar här på säkerhetsavdelningen. Framtiden får helt enkelt
utvisa. Någon utsluss kommer
jag iallafall inte att få. Det är
inget annat än psykisk tortyr att
sitta isolerad eller på säkerhetsavdelning så länge som jag gjort.
– Jag hoppas att jag inte har
blivit allt för skadad men jag tror
att återanpassningen till samhället kommer vara en stor utmaning då jag säkert kommer ha
svårt att befinna mig på platser
med mycket människor.
När Oberoende ställer samma
fråga till Nathalie svarar hon
precis som Riffe att den stora
utmaningen kommer ligga vid
återanpassningen till samhället,
2/2015 oberoende
Kraftiga reaktioner på isolering.
längden på straffet brukar anses
som skyddande faktorer.
Nathalie beskriver att hon
blev ”trött i huvudet” när hon
kom ut från ”bunkeravdelningen” och fick träffa fler medintagna. Varför blev hon det?
Att bli satt i isolering innebär
en stark begräsning av vilka vi
tillåts att vara som människor.
Individens eget självbestämmande och valfrihet ersätts
av fängelsestrukturen. Många
fångar blir snabbt beroende av
att denna struktur reglerar deras
uppförande. När man sedan
blir frisläppt är man ovan inför
friheten och får svårt att hantera
både intryck och beteende. En
vanlig reaktion på detta blir att
antingen agera ut för att testa
omgivningen eller att dra sig undan sociala kontakter. Man går
från att vilja ha social kontakt
till att skrämmas av den. Själva
förändringen i stimulansnivå,
från tydlig deprivation, till mer
normala intryck kan göra att
både kropp och hjärna reagerar
starkt. Det blir som en överdos
av intryck.
Jonas Klinteberg
och att vistas bland folk.
– Tilliten till andra människor
är nog även något jag kommer
få brottas med under lång tid,
avslutar hon.
Oberoende har sökt
kriminalvården för en
kommentar, men utan
framgång.
TEXT OCH FOTO
Jonas Klinteberg
13
Öppet brev till generaldirektör Nils Öberg
ENLIGT RIKSREVISIONENS senaste rapport (2015)
återfaller cirka 40 procent av alla dömda i brott inom tre
år. För de som suttit i fängelse är siffran 70 procent. En
större del av straffet borde därför användas för rehabilitering och reintegrering i samhället, menar Jörgen Filipsson
och Lennart Tholén.
V
i är två intagna,
Lennart Tholén
och Jörgen Filipsson, som båda har
lång erfarenhet från
hur det är att vara
intagna i kriminalvården. Jörgen
Filipsson arbetar i dag på RFHL
i Göteborg och ingår numera i
redaktionen för tidningen Oberoende, som ges ut av RFHL.
Lennart Tholén arbetar på
Högskolan i Malmö och skriver
dessutom en handbok som riktar
sig till intagna och anhöriga
inom kriminalvården. Vi vill
härmed ge förslag på åtgärder
inom fem områden där vi anser
det vara nödvändigt att utveckla
kriminalvården.
14
Flera insatta politiker, tjänstemän och intagna inser att
kriminalvården inte kan fortsätta ha en repressiv inriktning
med ett alltför ensidigt fokus
på säkerhet på anstalterna. Det
är enligt vår erfarenhet alltför
stor del av verkställigheten som
är rent förvar. Enligt Riksrevisionens senaste rapport (2015)
återfaller cirka 40 procent av alla
dömda i brott inom tre år. För de
som suttit i fängelse är siffran 70
procent. Siffrorna är och borde
vara en varningsklocka till högre
tjänstemän och politiker att
något är fel, riktigt fel. Samhällskostnaderna är enorma och de
personliga tragedierna för familjerna är stora. Det måste därför
komma till stånd en förändring
så att återfallen minskar. Enligt
all kriminologisk forskning är
det förebyggande arbetet viktigast för att förhindra en ökad
brottsutveckling. Trots detta är
det endast 7 miljoner av totalt
nästan 41 miljarder av budgeten
inom rättsväsendet som satsas
på det lokala brottsförebyggande
arbetet.
Re-integrera intagna
Vi anser att det går att förena
samhällets krav på att straffa
individen och att re-integrera
intagna i samhället. Med nuvarande kriminalvårdspolitik så
straffas enbart den intagne samt
anhöriga till dömda, många åter-
oberoende 2/2015
faller därför snabbt i brott vilket
siffrorna tydligt visar. Dömda
personer som vill förändra sina
liv skall ges chansen att göra det
på ett tidigt stadium i verkställigheten. Vi anser att en större
del av straffet – cirka en tredjedel
av verkställigheten – borde gå
till att re-integrera och slussa
ut personer som avtjänar sina
straff. Idag får endast 12 procent
av de intagna en adekvat utsluss.
Enligt vår och mångas uppfattning satsar anstalterna endast på
”säkra” kort i första hand, alltså
intagna med ett arbete, ett hem
och ett väl fungerande socialt
nätverk vilket innebär att de
mest behövande helt enkelt blir
utan. Vi hävdar att beslutsfattandet inom kriminalvården är
alltför toppstyrt i dag. Kriminalvårdare som arbetar ute på
avdelningarna har väldigt lite
att säga till om – trots att de står
närmast klienterna.
Arbete – sysselsättning
I dag består sysselsättningen
för det stora flerantalet intagna av ett ganska meningslöst
monteringsarbete eller ingen
sysselsättning alls. Det är knap-
2/2015 oberoende
Lennart Tholén och Jörgen Filipsson.
Foto: Lennart Tholén
15
Öppet brev
past någon merit att ha utfört
meningslösa monteringsarbeten
eller påhittad sysselsättning för
den intagne. Det ger heller inte
något nytt lärande eller kunskap. De flesta verkstäder som
kriminalvården bedriver går
med stora ekonomiska förluster, det är också stora problem
med att hitta produkter som
fängelserna kan producera till
en rimlig kostnad. Det är ofta
stopp i produktionen på grund
av att det saknas material, eller
en dålig orderingång, det finns
därmed för lite sysselsättning för
de intagna.
Vi anser att varje anstalt borde
ha en eller flera yrkesutbildningar. Den intagne bör ges möjlighet att söka till det fängelse där
det finns en yrkesutbildning som
denne är intresserad av. Detta
har försvårats avsevärt sedan
närhetsprincipen togs bort. Det
försvårar möjligheten till att
kunna bygga upp ett fungerande
livsviktigt socialt nätverk med
arbete, fritid och social trygghet
i närorten
Yrkesutbildning eller
studier
Denna åtgärd är oerhört
viktigt för att den intagne ska reintegreras till ett fullvärdigt liv
utan kriminalitet och missbruk.
Det bör ges möjlighet att efter
verkställigheten gå vidare till en
fullständig yrkesutbildning eller
studier ute i samhället, exempelvis genom Lernia. När man
skaffat sig ett yrke eller en utbildning har man skapat en identitet
”jag kan något och jag är någon”.
Många unga kriminella saknar
idag en identitet och söker sig
därför till kriminella gäng eller
nätverk där man begår brott
för då blir man någon, man blir
sedd och respekterad. Många
intagna säger att de vill ha ett
yrke; vi menar att det skapar en
ny identitet och position i sam-
16
hället och är en viktig plattform
för re-integreringen i samhället.
Många hantverksyrken saknar
i dag arbetskraft, det är därför
särskilt lämpligt att utbildning
sker inom bristyrken (inom
industrisektorn, VVS, elektriker,
plattsättare osv.). Eftersom flertalet intagna har kortare straff bör
anstalterna ge en introduktion
till en yrkesutbildning. Den kan
exempelvis vara på två till sex
månader för den intagne, där
man ges möjlighet att ”prova på”
om man passar för yrket. Det
bedriver undervisning ute på
anstalterna. Skolinspektionen
hävdar att det saknas en tydlig
målsättning och det finns brister
i samverkan. Effekterna av
genomförda åtgärder utvärderas
som regel inte. Vi anser det vara
viktigt att lärarna inom kriminalvården har en tydlig målsättning för den intagne där det
tydliggörs uppsatta mål, som ska
klaras av under en begränsad tid.
Får inte adekvat hjälp
finns en hel del kompetens bland
de som arbetar i produktionen
på verkstäderna. Produktionsledare och annan personal borde
kunna utnyttjas till att omskola
sig som yrkeslärare och till att
assistera yrkeslärare.
Skolinspektionen hävdar att
lärare inte gör utredningar om
orsaker till inlärningssvårigheter
i tillräcklig omfattning. Forskning från 2010 av Ginsberg m.fl.
visar att olika neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar försvårar
studier i allt väsentligt för en
stor andel intagna. Enligt denna
undersökning är det så mycket
som 40 procent av de intagna
som har obehandlade ADHDstörningar (Attention-deficit/
Hyperactivity disorder). Anstalterna borde göra betydligt fler
utredningsinsatser eller remittera vidare så att rätt medicinering ges. De intagna får inte den
adekvata hjälp de har rätt till i
undervisningen och väljer därför
ofta att avbryta sina studier.
Kunskapen hos lärarna är dålig,
det behövs mer vidareutbildning
av lärare framförallt om ADHD
och hur man hanterar tekniska
hjälpmedel för att underlätta
inlärning. Det behövs också
fler speciallärare/pedagoger ute
på anstalterna för klienter med
dyslexi och dyskalkyli.
Utbildning
Oklara lärarroller
Forskningen
visar att ju mer
utbildning en
intagen får,
desto mindre är
risken för återfall i brott.
Vi anser att utbildning av
intagna är en av de mest befrämjande åtgärder som kan göras
för att minska återfall i brott.
Skolinspektionen har i sin senaste rapport (Vuxenutbildning
i anstalt 2012:6) visat på allvarlig
kritik mot hur kriminalvården
Distansstudier är mycket
vanligt inom klientutbildningen.
Skolinspektionen hävdar att
stödet till distansstuderande
varierar i kvalitet och behöver utvecklas. Lärarrollerna är
oklara och det finns ett behov av
kompetensutveckling gällande
oberoende 2/2015
Illustration: Emma Hedman
distansundervisning. Det saknas
även gemensamma riktlinjer för
hur exempelvis en god interaktion mellan studerande, distanslärare och handledare ska
säkerställas. Vi menar att lärare
måste vidareutbilda sig i hur
man använder sig av pedagogik
(didaktik) på distans. Vi ser det
som ett nödvändigt hjälpmedel
att använda webbkamera och
streamade föreläsningar i undervisningen.
Kriminalvården måste öka
2/2015 oberoende
insatser för de intagna som har
svårt att hänga med i undervisningen, det gäller särskilt matematik och språk. SFI på distans
är nästan en omöjlighet utan
stöd av en närvarande lärare, de
som har dyslexi får ingen hjälp
och ger snabbt upp undervisningen. Vi två som skriver detta
har visserligen klarat att studera
på högskola i kriminalvården,
men hur många är det som
klarar av att studera med 2 X 20
minuters internettid i veckan?
(2010 var det 150 högskolestuderanden och 2014 var det 35).
Lärarnas goda vilja
Forskningen visar att ju mer
utbildning en intagen får, desto
mindre är risken för återfall i
brott. På högre säkerhetsanstalter finns det i regel studieassistenter (kriminalvårdare) som går
ut på internet med den intagne.
Paradoxalt nog är högskolestudier nästan omöjligt att genomföra på lägre säkerhet (klass III)
17
Öppet brev
jämfört med högre säkerhet.
Lärare ansvarar endast för att
utbilda elever som läser SFI och
Komvux. Lärarna försöker ändå
att hjälpa intagna med högskolestudier, genom att avsätta tid
för att gå ut på internet med de
högskolestuderande – men det
hänger på lärarens goda vilja
(om och när tid ges) som avgör
om den intagne kan studera på
högskola. Studier ökar självförtroendet och ger de intagna
betydligt större möjligheter att
komma in på arbetsmarknaden.
Alla former av studier borde
vara prioriterade det leder enligt
alla undersökningar bort från
kriminalitet.
Kvalitetsarbete måste prioriteras, vi menar att det krävs en
ökad samverkan och erfarenhetsutbyte mellan lärarna inom
klientutbildningen som ett led i
utvecklingsarbetet. Fortbildning
och pedagogiska diskussioner
bidrar till att lärarnas kunskaper hålls aktuella och utvecklas
ytterligare. Rektorernas roll är
viktig för att stärka lärarna i
deras roll. Flera rektorer har vag
kännedom om hur undervisningen går till ute på anstalterna
de intar en alltför avvaktande
hållning i utvecklingsarbetet.
Rektorerna måste bli mer aktiva
i sin roll när det gäller att pedagogiskt leda utvecklingsarbetet
på anstalterna.
Behandling/missbruksvård
I dag bedrivs till stor del
endast 12-stegsprogram (med
ursprung från Minnesotamodellen) för intagna med missbruksproblematik. Det finns flera
religiösa inslag i 12-steget som
många intagna har invändningar
mot. Den kriminalvårdsanpassade manualstyrda behandlingen
saknar i väsentliga delar ett
realistiskt och verklighetsanpassat innehåll som exempelvis mötesgående externt eller besök av
18
Kriminalvården bör ha större fokus på ADHD, menar undertecknarna.
utomstående grupper eller andra
aktiviteter. Modellen måste följas
enligt en fast uppgjord plan som
skapar rigiditet. Vi menar att alla
intagna inte är stöpta att passa
in i samma mall som kriminalvården förordar. På anstalten
Skänninge har det skett en
kraftig minskning av platser på
12-stegsprogrammen på senare
tid. En uppföljning måste göras
där det måste undersökas varför
klienter inte längre efterfrågar
denna typ av behandling.
Självmedicinering
Inom 12-steg finns det en
nolltolerans mot läkemedel,
varför klienter med ADHD inte
kan få nödvändig medicinering
(Concerta och Ritalin) under
pågående behandling, vissa undantag finns men är mycket få.
Detta är troligen en av orsakerna
till varför klienter väljer bort
12-stegsprogrammen. Klienter
med ADHD är uppskattningsvis
50-70 procent av dem som söker
behandling mot sitt missbruk.
Många missbrukare som går på
amfetamin kallar sig ”självmedicinerande”. När de tar drogen ute
i samhället blir de lugnare och
fungerar oftast bättre psykiskt
och socialt. Det är endast hos
några procent av de intagna man
kan se en förändring efter att de
gått 12-stegsprogrammet. Det
beror på att det saknas eftervård
i samhället.
oberoende 2/2015
Foto: Jonas Klinteberg
Vi menar att kognitiv beteendeterapi vore ett utmärkt
alternativ till 12-stegsprogrammet, i kombination med daglig
friskvård (fysisk träning) och
SFT (social färdighetsträning)
SFT skulle med fördel kunna
innebära att göra en hushållsbudget, lära sig laga mat, att kunna betala räkningar via Internet
osv. KBT gör att individen blir
uppmärksam på sitt problem och
verkar för en positiv förändring
av beteendet. Vi menar vidare att
all form av individualterapi ger
betydligt bättre resultat.
Fler psykologer
I dag finns det två fungerande
”program” inom kriminalvården:
2/2015 oberoende
Prism (mot missbruk) och One
to One, som är ett program mot
kriminalitet i huvudsak. Här är
resultaten bättre än i grupprogrammen. Vi anser också att
man bör dubbla insatsen av
psykologer och psykoterapeuter
på anstalterna, vilket bevisligen
ger mycket goda behandlingsresultat. Uppskattningsvis är det
50 procent av de intagna som blir
hjälpta av psykologer och psykoterapeuter genom enskilda terapisamtal (psykodynamisk terapi eller
KBT). På Anstalten Tidaholm var
det 2010 cirka 70 sökande till psykolog, det var sju intagna som fick
hjälp. Anstalten erbjöd 2012 en
kvarts tjänst till 165 intagna vilket
får anses som rent stötande.
Kriminalvården måste underlätta för intagna som har
ADHD, då en mycket stor andel
av de intagna inte får nödvändig hjälp att få en diagnos och
rätt medicinering. Intagna med
fastställd diagnos får ingen
medicinering vid ankomst utan
måste först gå igenom kriminalvårdens beslutshierarki innan
behandling kan återupptas vilket
skapar stor oro och stress för den
intagne. Kriminalvården måste
i större utsträckning remittera
intagna till psykiatriker och göra
fullständiga ADHD-utredningar
under pågående verkställighet.
Det måste inrättas fler ADHDavdelningar på landets anstalter.
Kriminalvården måste ge adek-
19
Öppet brev
vata mediciner till intagna som
har ADHD, vilket måste kombineras med social träning och
olika vardagssysslor. Avdelningar
med ADHD-inriktning bör
också ha studier eller yrkesutbildning i verksamheten. Det är
även viktigt att kriminalvården
fortbildar personal som arbetar med ADHD för att ge ökad
förståelse och kunna hantera
intagna i den dagliga verksamheten. Tyvärr går det inte att
kombinera dagens 12-stegsprogram med ADHD-medicinering,
det är två paradigm som står
mot varandra. Det finns alltså en
inbyggd konflikt i synen på hur
kriminalvården ser på neuropsykiatriska störningar och missbruksvård.
tidisciplinära team runtom på
anstalterna eller regionen med
representanter från socialtjänsten, Kronofogden, frivården,
Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, hälso-och sjukvården, civilsamhället och frivilligorganisationer tillsammans med
en adekvat medicinsk utredning
utifrån psykiska/psykiatriska
funktionshinder med tillhörande
rehabiliteringsplan för en lyckad
återintegrering.
Fotboja minskar återfallen
Studier har gjorts i Florida
(USA), där intagna med straff på
Frivård – Utslussåtgärder
Besluten om utslussåtgärder
ligger i allt för stor omfattning
på kriminalvårdens huvudkontor och regionkontoren. Anstalterna och frivården måste få
större befogenheter att besluta
om utslussningsåtgärder – i de
fall den intagne sköter sig och
vill anpassa sig till samhället.
Kriminalvårdare ute på anstalterna måste öka sin kompetens
(vidareutbildning) när det gäller
att formulera och ge förslag på
utslussningsåtgärder i verksamhetsplaneringen (VSP) för den
intagne. Med Fängelselagen
(FARK, 2011) skall verksamhetsplanering vara styrande
för den intagnes verkställighet
– det fungerar inte tillfredställande i dag. Vi hävdar att en lång
utslussning ger en ökad integrering av intagna i samhället och
motverkar fortsatt brottslighet.
Adekvat utredning
Vi anser att arbetsförmedlingen idag fyller en viktig funktion
ute i anstaltsmiljön där intagna
får god hjälp. Vi menar att kriminalvården bör inrätta mul-
20
Endast 10
procent långtidsdömda
med fotboja
återföll i brott.
tio år eller mer har använt fotboja under hela strafftiden och
där man arbetar eller studerar
ute i samhället. Det visade sig
att endast 10 procent återföll i
brott. Kriminalvården har en
kraftig minskning av antalet
personer som får fotboja sedan
2008, vilket måste vara helt emot
lagstiftarens intentioner.
Vi ser vidare idag en stor tröghet i systemet och en rädsla ute
i anstaltsmiljön för att bevilja
fotboja dels p.g.a. det minskade
antalet intagna och dels rädslan
för personalminskningar som en
följd av detta.
Även om en intagen går alla
preventiva program i kriminalvårdens regi och studerar/arbetar samt har god skötsamhet så
premieras detta inte tillräckligt
i dag. Om en intagen avtjänar
sju eller 14 år så är det ingen
skillnad i utslussning, båda får
ett år och trots att lagen medger
upp till två års utslussning är det
ingen intagen som får det.
Utsluss och frigång
Det bör nämnas att halvvägshuset i Malmö för närvarande är
halvtomt trots många sökande.
I övrigt har inte platserna ökat
under ett stort antal år. Vinsten
för den enskilde och samhället
genom olika utslussåtgärder är
stor. Den intagne ges möjlighet
att integreras i samhället genom
praktik, studier eller arbete och
därmed återbetala sin skuld till
samhället och en chans att återförenas med familj och vänner.
Vi menar att möjlighet till ökad
frigång ute i samhället kraftigt
motverkar återfall i brott.
Många av våra synpunkter är
kända sen tidigare, vi har stöd
från de främsta kriminologerna
och intagna i våra resonemang.
Vi kan med fog säga att vi har en
samlad kompetens av hur det är
att vara intagna i kriminalvården
då vi sammanlagt har mer än
20 års erfarenhet. Vi emotser
tacksamt ett svar, vi kan nås på
post genom kriminalvården eller
via mail.
Med vänliga hälsningar!
Göteborg och Malmö
den 20 januari 2015
Jörgen Filipsson
fil. kand. Sociologi Samhälle
hälsa
[email protected]
Lennart Tholén
fil. mag. pedagogik & fil. kand.
psykologi
[email protected]
oberoende 2/2015
2/2015 oberoende
21
n Janne Karlsson
Filens uppgift är även att skapa opinion mot hårdare tag. Här debatterar Jonas Klinteberg mot kriminalvården i STVs program Debatt.
Filen – en tidning
för frihetsberövade
– Filen är en tidning för alla
frihetsberövade, vare sig
det är inom kriminalvården,
psykiatrin, SiS eller i flyktingförvar.
Dock finns den huvudsakliga kategorin av läsare på
våra fängelser.
22
– Man har samarbete med
”Ingen människa är illegal” som
i sin besöksverksamhet har
tolkar som kan översätta en del
av materialet. Det finns också
en engelsk del i tidningen. Det
hjälper ju inte dem som inte kan
engelska och är en av de största
utmaningarna Filen har, att nå ut
till den gruppen.
Det här berättar Jonas Klinteberg, som är ansvarig utgivare på
Filen, när Oberoende ringer upp.
– Det finns två syften med
tidningen: det ena är att ge röst
åt frihetsberövade, det andra att
skapa opinion ute i samhället.
– Det blåser hårda vindar rent
oberoende 2/2015
kriminalpolitiskt där allt handlar
om längre och hårdare straff. Jag
tänker att vi måste tänka om och
fokusera på vad vi fyller straffet
med. Rehabiliteringen ska alltid
komma före straffet, enligt min
mening. Många glömmer bort
att alla kommer ut en dag och
ska då bo granne med oss andra.
Jag vill i alla fall hellre bo granne
med en rehabiliterad före detta
fånge som mår bra än med en
orehabiliterad som mår dåligt.
Jonas berättar att tidningen
tidigare uppstod ur spillrorna av
Kåkbladet:
Kåkbladet var helt beroende
av kriminalvården som höll med
lokaler bland annat. Tyvärr blev
det så att när förmåner drogs in
fungerade heller inte redaktionen. När delar av redaktionen
återuppstod som Filen skänkte
man sina pengar dit. I januari
2013 kom det första numret ut.
2/2015 oberoende
Filen ges ut
fyra gånger pe
r år.
Upplaga: 1000
exemplar
Pris: 40 kr
Prenumeratio
n för frihetsber
övade kostar
(det går att be
70 kr
tala med frim
Övriga prenum
ärken).
erationer sam
t mer info hitta
r du på hemsi
www.tidninge
dan:
nfilen.se
Det går även
att skriva till F
ilen:
Tidningen File
n
Box 110 46
580 11 Linköp
ing
Vi ger ut fyra nummer per år
och har 250 prenumeranter men
eftersom många prenumeranter
är förtroenderåd är det svårt
att veta hur många som läser
tidningen, i alla fall långt fler än
250 personer.
– Ungefär en tredjedel av
tidningen utgörs av insändare.
Om det händer något viktigt och
ingen skickat
in någon text
täcker vi upp med
redaktionellt material.
TEXT Monica Brundin
23
I RFHL:s medlemsföreningar drivs ett antal verksamheter och projekt. I en serie reportage kommer vi att
få möta en del av de människor som varje dag arbetar
med att försöka få andra in i eller tillbaka till ett liv där
man kan känna att man tillsammans både växer som
människa och känner att man klarar av sitt liv, på alla
plan. I detta nummer berättar Erja om sin väg tillbaka och
om hur hon nu försöker hjälpa andra. Projektet ReTurn
(sid 28-29) hjälper människor på ett högst konkret sätt
tillbaka efter kanske lång frånvaro från arbetsmarknaden.
Erja och Qulan
J
ag förstod inte hur
allvarligt och hur nära
döden jag alltid var,
jag förstod ingenting
egentligen. Jag hade
inte problem, det var
ju alla andra som hade problem
med mig. Mina barn hade blivit
familjehemsplacerade, först min
son och sedan min dotter. När
sociala tog min dotter så hade
jag ingenting kvar, ingenting
som höll mitt hopp till ett drogfritt liv uppe.
Jag var suicidal, jag orkade inte
leva, jag orkade ingenting egentligen, för mig var det normalläge
att ta livet av mig. Varför ska
just jag leva, jag har ingenting,
jag har mist mina barn, jag har
mist deras kärlek, jag har mist
allt. Det är lika bra att dö och det
gjorde jag, men de fick igång mig
igen. Jag försökte ta livet av mig
elva gånger men jag lever fortfarande. Det fanns visst en annan
plan för mig i livet, det förstod
24
jag inte då men det gör jag idag.
Jag har alltid varit väldigt
destruktiv, allt eller inget har
varit mitt motto, och det var
så det var. Ingenting fick vara
halvdant gjort utan skulle
livet rasa så skulle det fan
rasa ordentligt och det gjorde
det med besked. I allt detta
eskalerade mitt drogmissbruk
ännu mer, nu skulle jag krypa,
nu skulle jag bli en ännu
vidrigare människa. I allt detta
fanns bara ilskan kvar, ilskan
över allt och alla. En ilska som
byggdes upp mer och mer över
mitt eget liv och hur fan kunde
jag ställa till det så här? Likgiltig
inför livet, likgiltig för allt och
alla.
Fick livet tillbaka
Jag blev dömd till åtta
månaders fängelse för grov
skadegörelse, det blev omvandlat
till två års behandling och detta
är jag tacksam för idag, tacksam
över livet som jag fick tillbaka i
och med denna behandling.
Jag gjorde min behandling på
Västberga gård i Stockholm, där
var jag över ett år. Det var kbt
-behandling och den räddade
mitt liv. Där fick jag alla verktyg
som jag behövde för att bli av
med mitt missbruk.
Studera
I behandlingen ingick att jag
skulle ordna egen lägenhet i
Örebro, mina barn var familjehemsplacerade utanför Örebro,
dit skulle jag flytta såklart. Jag
skulle också hitta ett jobb, jag
hade jobbat i restaurangbranschen i femton år och dit ville jag
inte igen. Vad var kvar: studera,
jag hittade Örebro folkhögskola
på nätet, allmän linje/samhälle,
börja från början och utbilda
mig till något som jag ville bli.
Det blev fyra års skola för mig.
Efter samhällssåret, blev det
fritidsledarlinjen i två år och ef-
oberoende 2/20153
Det finns inga problem som inte går att lösa, menar Erja. Med Qvinnoqulan
i Örebro jobbar hon för att få människor att få hoppet åter och att inte att gå
tillbaks till missbruk.
ter det humanistisk behandling.
Dessa år var härliga år, jag var
fast i pluggandet. Jag pluggade
psykologi B på distans bara för
att jag kunde.
Qvinnoqulan Stockholm startade 2005, vi gick dit på introduktion. Jag var fast, vi möttes av
två kvinnor: Annika och Mille,
de log. Jag tänkte varför ler ni,
jag var fortfarande avig mot
kvinnor som ler. Kvinnor som
ler är ingenting för mig, de har
alltid en baktanke med allt, dessa
tankar var tankar som jag har
burit i mitt tidigare liv. Kvinnor
ska man absolut inte lita på och
helst inte om de ler.
Qq=kärlek
Men så fel jag hade, känslan
av att vara på Qq för mig var,
kärlek och hemma. Dessa två
underbara kvinnor fick mig att
inse hur fel jag hade haft angå-
2/2015 oberoende
ende kvinnor, dessa två kvinnor
lämnade mig ifred, jag fick sitta
ifred och bygga min drömfångare med ryggen mot alla. Jag fick
också prata när jag ville, det var
som det var just då och så fick
det vara.
Idag nio år senare är jag fortfarande god vän med Annika.
Annika ringer jag när jag mår
dåligt, Annika och jag är helt
enkelt bäst i att vara ärliga mot
varandra, vi säger sanningen till
varandra med respekt.
Jag skulle gå på Qvinnoqulan i
Örebro när jag flyttade till Örebro, detta var sommaren 2007,
jag visste inte då att det inte
fanns någon qula i Örebro utan
den skulle finns våren 2013 och
jag skulle starta upp den.
Nuvarande ordförande för Rfhl
Riks, Inger Forsgren ringde mig
när jag var mellan två jobb.
–Hej Erja, jag vet att du är
Foto: Erika Lukkarila
arbetslös, nu är det dags för dig
att starta upp en Qvinnoqula i
Örebro, vad säger du?
–Ja självklart, det gör jag.
Det var det och där började
ett nätverkande utan dess like,
kom ihåg nu att jag kände inte
en enda människa i Örebro, förutom några jobbarkompisar och
lärarna på Örebro Folkhögskola.
Egen lokal
Min bästa vän Sladjana som
jag träffade på folkhögskolan
första dagen var med på idén,
hon har lyssnat på mig sedan
2007 att det borde finnas en Qq
i Örebro, vi har bollat idéer och
tankar runt detta i så många
år och nu skulle vi sätta igång.
Inger fick mig att ta kontakt med
Marie Nanberg och jag lovar
Marie känner alla i Örebro och
då menar jag alla.
Marie fick ihop den första
25
styrelsen, vi fick låna lokal av
X-cons en gång i veckan och vi
var igång. Tanken hela tiden var
så klart att vi skulle ha egen lokal
men det tog sina år innan vi kom
dit.
Vi hyrde också lokal av IOGTNTO under ett år, men det var
inte heller vår egen lokal. Det var
bra, men det kunde så klart bli
bättre, jag hade mina delmål och
detta var några av dom.
Nu hyr vi lokal av ÖBO och
det är bra MEN det kommer att
ta sina år innan jag kan slappna
av och tänka, ”satan i gatan” va
bra det blev men vi kommer dit
och jag ger mig aldrig.
Vår verksamhet
Planerna på att kunna hjälpa
människor och få dessa att må
bra i sin nykterhet smittar; de
är för gott att se glädjen i en
människa när de säger ” vet du
Erja, nu har jag varit nykter i tre
månader tack vare Qq”, det är en
känsla som är för god, den går
inte att beskriva. Att se en människa i ögonen, se glädjen och
den nya drogfria blicken som jag
inte såg första dagen, det är en
härlig känsla.
Vi anser att den mentala/andliga biten är ett tillfrisknande, att
möta sina egna rädslor eller att
finna harmoni i sig själv genom
mindfullness eller yoga. Där
tänker vi att vi tar in utbildade
personer/företag/kursgårdar till
hjälp, dessa har vi redan varit i
kontakt med och vi får reducerade priser.
Vi i personalen kommer under
hösten 2015 gå en MI-utbildning
vi behöver denna utbildning
i samtalen med människor, i
samtalen där man inte lägger i
personliga åsikter utan att det
är mer professionellt. Att man
lägger sina egna värderingar och
tyckande åt sidan och lyssnar
istället.
Besökarna bestämmer själva
aktiviteterna. Vi lagar mat tillsammans eller går ut och går. Vi
har även självhjälpsgrupper.
Vi är nog den enda föreningen
i Örebro som har massagebänk
och kvinnorna kan få massage av
en utbildad massös.
Har gett resultat
Nätverkandet har gett resultat,
vi samarbetar med beroendecenter och psykiatrin i Örebro,
NBV, NSPH-T, (H)järnkoll
NSPH, och olika föreningar
såsom AHA, Verdandi, Bryggan, Rädda Barnen, Simon, FPS,
Föreningarnas Hus, CM-teamet
Örebro osv osv.
Vi sprider också vår information genom sociala medier
såsom Facebook, Twitter och
vår hemsida som är i uppbyggnadsfasen. Vi har ett samarbete
med Beroendecenter i Örebro,
vi är där en gång i veckan med
samtalskontakt för de intagna.
Beroendecenter kommer att
förmedla kontakten när de stöter
på kvinnor som behöver oss. Vi
är med i Bro-rådet i Örebro (ett
lokalt brukarråd), och hösten
-2014 avslutade vi en stor brukarrevision och den beställningen kom från försörjningsstöd
och Servicecenter i Örebro.
Bra kontakt med politiker
Vi har bra kontakt med politikerna i föreningsutskottet i
Örebro, de tror på Qvinnoqulan,
vi fick projektbidrag och det gick
till vår lokal.
Det som jag tänker är att det
finns människor i samhället som
tror på Qq och stöder oss, det är
bättre än alla pengar i världen,
absolut så måste pengar finnas i
en fattig förening, men det känns
gott när jag tänker på alla som vi
har fått projektbidrag av, nätverkandet har gett resultat. Nu
är det mun-mot-mun-metoden
som gäller och fortsatt nätverkande så att ingen glömmer bort
att vi finns.
Sommarläger
På Qvinnoqulan bestämmer besökarna själva aktiviteterna som att
laga mat tillsammans eller gå ut och gå.
26
Det som är på gång nu fram
till sommaren är två läger, en
med bara kvinnor i juni och ett
mamma/barnläger i augusti.
Till mamma/barnlägret har vi
fått sommarbidrag från Örebro
kommun och vi kommer att åka
till Göteborg gå på Liseberg,
sova över på vandrarhem och ha
oberoende 2/2015
det riktigt bra i några dagar.
Senaste årsmötet blev vi
Qvinnoqulan/Rfhl Örebro län.
Jag har träffat på män som inte
är missbrukare eller brottslingar,
män som mår dåligt på grund av
olika omständigheter. Dessa män
passar inte in i vissa föreningar
som finns i Örebro, utan de
vill träffa likasinnade som är i
samma situation, umgås och
prata om det som är viktigt just
för dem. Jag tänker att vi öppnar
upp för denna grupp till att börja
med en dag i veckan, tex en
lördag och ser hur stort behovet
egentligen är.
Kvinnor från SFI
Jag har också kommit i kontakt
med mycket välutbildade kvinnor som går på Sfi men som
behöver träna på svenska språket
och det sociala att komma ut i
samhället. Jag vet att vi är det
rätta stället för dessa kvinnor
och de är på väg till oss. Dessa
kvinnor har inga drogproblem
eller annat utan de behöver den
sociala biten för att lära sig mer
svenska. Att komma in i det
svenska samhället inte med engelskan, spanskan eller franskan
som de kan flytande och har som
sitt andra eller tredje språk, utan
med svenskan.
Länstäckande
Nu när vi är länstäckande så
tänker jag också ta kontakt med
alla behandlingshem i länet,
berätta om oss, berätta för alla
att vi är rikstäckande
Jag hoppas och tror att vi har
föreningsutskottet och landstinget med i våra projekt, jag hoppas
också på ett gott samarbete med
Örebro kommun och Region
Örebro (landsting) och att alla
mina idéer och projekt slår väl ut
både ekonomisk och att det finns
människor som tror på detta.
Det som är viktigt är att vi har
ett ärligt samarbete med både
2/2015 oberoende
– Vi är nog den enda föreningen i Örebro som har massagebänk och
kvinnorna kan få massage av en utbildad massös.
Örebro kommun och Region
Örebro.
Det är bara att ringa mig så
kommer jag och berättar om Qq
och Rfhl, det finns inga problem som inte går att lösa. Det
är ingen idé att krångla till det
utan försöka göra det så lätt som
möjligt.
Vi finns för att stötta och få
människor att få hoppet åter och
att inte att gå tillbaks till missbruk.
TEXT OCH FOTO: Erja Lukkarila
27
Re Turn ger människor en
chans att komma tillbaka
Ann Charlotte Johansson, arbetsledare och koordinator i projektet Re Turn.
RFHL Göteborg har startat
Re Turn - ett projekt där man
erbjuder sin egen variant av
begreppet ”grön rehab”.
Utanför RFHL:s lokal i Backa
på Hisingen ligger en trädgård
mitt i betongdjungeln, den är
inklämd mellan höga, långa huskroppar men på något sätt lyckas
solen leta sig dit ändå. Fruktträd
blommar och odlingsbäddar
väntar på att frön ska spira upp
ur jorden. Ett soldäck håller på
att växa fram på föreningens
baksida.
I en friggebod på tomten står
28
gräsklippare och häcksax och
väntar, för det är inte meningen
att deltagarna i Re Turn bara ska
sitta och sola. Trädgårdsjobben
har börjat trilla in och snart är
det dags att snöra på sig jobbskorna och åka ut till dagens
kunder.
– Vi säljer gröna tjänster och
en del röjningsarbeten på vindar,
källare och garage bland annat. Det här är vårt försök att
starta ett litet socialt företag där
människor som stått långt ifrån
alla sociala sammanhang och
arbetsmarknaden ska få en chans
att komma tillbaka, säger Jörgen
Filipsson som är projektledare.
Projektet startade i år och
söker just nu sin form men räknar med att få ekonomiskt stöd
från Västra Götalandsregionen
och från Göteborgs kommun.
Jörgen och ytterligare en anställd
kommer att kunna erbjuda fyra
deltagarplatser.
Satsar på det friska
– Vi vill satsa på det friska,
erbjuda hälsocoachning och
utbilda människor i sociala rättigheter samtidigt som de får en
meningsfull arbetsträning med
hjälp av våra gröna tjänster.
oberoende 2/2015
Jörgens egen väg in i RFHL
har varit krokig och lång. För
nästan 9 år sedan dömdes han
till ett långt fängelsestraff. Under
fängelsetiden bestämde han sig
för att bryta med en livsstil som
innehöll kriminalitet och missbruk. Han pluggade sociologi
och socialpsykologi bland annat
och genomgick en rad missbruksbehandlingar.
– Jag började skriva artiklar
om kriminalitet och missbruk
och intagnas förhållanden inom
anstaltsvärlden. En del av dem
publicerades i Oberoende och
till slut blev jag invald i Oberoendes redaktion, det var på det
viset jag kom in i RFHL.
Det var också genom RFHL
som han så småningom fick en
utvecklingsanställning (med
lönebidrag) för att kunna jobba
hos RFHL Göteborg.
– Göteborgsföreningen har
alltid jobbat jättebra med läkemedelsfrågan och det gör den
fortfarande. Men vi vill samtidigt
öppna upp för nya målgrupper:
människor med psykisk ohälsa,
socialt betingat utanförskap,
missbruk och kriminalitet. Och
den här typen av projekt kan
vara ett sätt att göra just detta.
På Jörgens visitkort står det
motivatör och titeln som han har
gett sig själv verkar inte helt tagen ur luften; han verkar kunna
prata hur länge som helst om
”empowerment”.
Ta makten över sitt eget liv, det
är precis det han hoppas att deltagarna i Re Turn ska kunna göra.
Re Turn in action. Mikael Helskä i full aktion med första stora trädfällningsjobbet. Jörgen Filipsson peppar.
TEXT Bodil Sundvall
FOTO Ann Charlotte Johansson
2/2015 oberoende
29
Vård utan väntan
L
inköping, den femte
folkrikaste kommunen i Sverige, har
gjort sig känd som
en experimenterande
kommun där man
bland annat strävar efter att vård
för missbruk ska vara lättare
tillgänglig för den som söker
hjälp. Oberoende möter Daniel
Andersson, folkpartistiskt kommunalråd och ordförande för
omsorgsnämnden i Linköping.
– Det är omsorgsnämnden
som har ansvar för att Linköping har rätt palett av insatser,
inklusive förebyggande sådana,
att erbjuda kommuninvånare
som har behov av det. Jag har
haft uppdraget som
IK
nämndens
SYMBOLPOLmITt när fråordföran– Det är ledsa änniskor
rör m
de sedan
gor, som be
ar
igt illa, fastn
årsskiftet,
som far väld
ik.
och var
i symbolpolit
dessförinnan politisk
sekreterare åt min föregångare
på denna post, säger Daniel och
fortsätter:
Stolta
– Det vi gör i Linköping, och
som vi är stolta över, är att ligga
i framkant för att sänka tröskeln för individens tillgång till
missbruksvård. Insatser som
Acceptance & Committment Therapy, 12-stegsprogram i grupp,
motiverande samtal och haschavvänjning erbjuder vi utan
30
I LINKÖPING behöver en person med
missbruksproblem inte få sitt liv kartlagt och stå i kö för att få behandling.
myndighetsbeslut om bistånd.
Den som har missbruksproblem
i Linköping behöver inte, för att
få tillgång till sådana insatser,
först boka tid hos socialförvaltningen, sedan vänta på utredning, därefter få sitt liv kartlagt
och slutligen stå i kö för behandling. Vi håller istället dessa
insatser öppna direkt för den
som anser sig behöva dem.
Motivationen skiftar snabbt
– När en kommuninvånare
känner att hen har alkohol- eller
drogproblem, och är motiverad
att ta tag i det, kan vi därmed
på mycket kort tid se till så att
behandling påbörjas. Det är bra,
eftersom missbrukares motivation kan skifta väldigt snabbt. Vi
vill kunna fånga upp den hjälpsökande just då hen är motiverad, och inte låta det dröja tills
det kanske är för sent. Det finns
inga rationella skäl att det ska
vara mer byråkratiskt att söka
hjälp för missbruksproblem hos
kommunen, än att söka hjälp för
psykiska eller somatiska besvär
hos landstinget.
– Inspektionen för vård och
omsorg (IVO), som är central
tillsynsmyndighet, är kritisk till
vårt tillvägagångssätt, och menar
bland annat att det kan äventyra
individens rättssäkerhet, men vi
håller inte med. Om individen
inte är nöjd med de generella
insatser som erbjuds utan beslut,
kan hen alltid gå till socialförvaltningen och begära individuell prövning. Individens rättssäkerhet gällande sådan hjälp som
måste finnas enligt lag har inte
minskat i Linköping, men vi kan
med vår modell erbjuda mer än
vad lagen kräver.
Förstärkt öppenvård
– Under senaste året har vi
dragit ner på antalet inneliggande platser på behandlingshem och flyttat över de resurserna till förstärkt öppenvård.
Det medför att istället för att ett
fåtal individer får en plats på
ett behandlingshem, har många
fler kunnat få en ganska intensiv
öppenvård i sin hemmiljö. Sådan
behandling kan vi nu erbjuda
uppemot hundra personer varje
år, för kostnad motsvarande 17
platser på behandlingshem. Det
handlar bland annat om Community Reinforcment Approach,
som utmärks av att terapin äger
rum i den hem- vardags- och
oberoende 2/2015
familjemiljö där individen ska
stärkas att klara att avhålla sig
från missbruk. De som deltagit
hittills har genomgående varit
nöjda, och det är nog ofta ett bra
alternativ, även om det givetvis
också finns de som behöver
komma till behandlingshem.
Nationell studie
– Vi har nyligen, i samarbete
med bl a Linköpings universitet,
genomfört en nationell studie
över socialtjänst utan biståndsbedöming, och den visar att
allt fler kommuner nu jobbar
åt samma håll som Linköping.
Där framgår bl a att 57 svenska
kommuner nu erbjuder drogavvänjningsprogram, och 68
erbjuder öppenvårdsbehandling
för alkohol/drogmissbruk, utan
biståndsbeslut. Dock verkar IVO
ha utsett Linköping till försöksobjekt i jakten på rättspraxis
som ska minska kommunernas
rätt att arbeta så flexibelt. Detta
gäller även andra vårdområden,
i synnerhet boendestöd och
äldreomsorg.
Sprutbyten
En annan omdebatterad fråga
just nu är sprutbyten. Hur ser
Linköpings kommun på det?
Daniel Andersson säger:
– Vi har idag ingen kommunal
policy i den frågan utan ser det
som en fråga för sjukvården,
alltså i detta fall Landstinget i
Region Östergötland, som idag
inte erbjuder sprutbyten. Person-
2/2015 oberoende
Det gäller att fånga upp den som är motiverad menar Daniel Andersson, folkpartistiskt kommunalråd och ordförande för omsorgsnämnden i Linköping.
ligen tycker jag det är ledsamt
när frågor, som berör människor
som far väldigt illa, fastnar i
symbolpolitik. Det viktiga är att
se till vad som faktiskt fungerar.
Du och jag börjar inte knarka för
att det erbjuds rena sprutor, det
funkar inte så. Forskningen om
sprutbyten har väl tidigare spretat i många år, men nu verkar det
tydligt att det är en effektiv metod att hindra spridning av HIV
och blodinfektioner. Eftersom
det främst är en smittopreventiv
insats, är det landstingets bord.
Men jag tror också att sprutbyte
kan vara en ingång till
en förtroendefull
kontakt mellan missbrukaren och det
etablerade
samhället.
TEXT OCH FOTO David Munck
Bakgrundsbild: Clemensfranz
31
/repliken
Värt att vänta på
D
et är bra att Oberoende (nr 1/2015)
gett röst åt några
personer som har
negativa erfarenheter av antidepressiv
medicin och annan psykofarmaka. Nästan all medicin har
biverkningar, och psykofarmaka
har mer biverkningar än de
flesta. Att medicinska förklaringar till psykisk ohälsa kan tränga
ut andra förklaringsmodeller,
grundade i analys av det samhälle vi lever i, är en klar risk.
Och att läkemedelsföretagen gör
stora vinster skulle inte ens de
själva förneka.
Det är dock inte så att läkemedelsföretagen försöker dölja
biverkningarna av sina preparat.
Den förskrivande läkaren
har en skyldighet att informera
om vanliga biverkningar. Detta
missas ibland, vilket är tjänstefel;
gudarna ska veta att detta hänt
mig. Men numera finns, i varje
ask med medicin, en bipacksedel
där alla kända biverkningar listas
för den som orkar läsa.
På bipacksedeln för Anafranil,
den medicin som jag tog i mer
än tjugo år, anges också korrekt att man ofta kan må sämre
de första 1-2 veckorna man tar
medicinen, och vad man ska
göra om man få tankar på att
skada sig själv. Det är välkänt
att en del självmord och självmordsförsök begåtts genom
att någon, som fått förskrivet
Anafranil eller någon annan så
kallad tricyklisk antidepressiv
medicin och varit oförberedd på
den initiala försämringen, svalt
32
hela burkens innehåll i syfte att
avsluta inte bara lidandet, utan
livet. Att sådan försämring också
kan komma efter intag av alkohol, som tillfälligt slår ut medicinens effekt, anges inte (det kan
ske efter vanlig salongsberusning, men bipacksedeln säger
bara att ”omfattande alkoholkonsumtion” påkallar försiktighet
med Anafranil). Dock anges
riskerna vid graviditet, amning
och bilkörning. Sammantaget
skulle jag säga att bipacksedeln
Lyckopiller är
ett begrepp
som bör förpassas till
papperskorgen
för Anafranil ger vid handen att
tillverkaren väsentligen spelar
med öppna kort.
Det är heller inte så att läkemedelsfabrikörerna utger sig för
att sälja lycka på burk. Även om
svaren på filosofiska frågor är
svåra att bevisa, säger intuitionen och det sunda förnuftet hos
de flesta av oss att lycka inte kan
fås genom ett piller och inte är
något som kan frikopplas från
gärningar, lärande, mod, svåra
livsval och relationer till andra
människor. Och kanske till och
med att vi inte kan sätta fullt
värde på lycka om vi inte vet hur
det känns att sakna den.
Enda gången jag sett ordet
”lyckopiller” användas positivt,
och alltså inte som något att
argumentera mot, är i en ökänd
artikel av filosofen Torbjörn
Tännsjö på DN Debatt den 2
juni 1996, rubricerad ”Lyckopiller förbättrar världen”. Tännsjö
medger där att ”det perfekta
lyckopillret” inte finns idag, men
menar att det bör skapas. På
frågan om vi skulle vilja leva i en
”upplevelsemaskin”, som stimulerar våra hjärnor med lyckoupplevelser medan vi flyter omkring
i en bassäng, landar Tännsjö i ett
jakande svar. Han förutser vissa
av de invändningar som hans
text skulle komma att möta, men
avfärdar dessa som ”skönandlig
snobbism”, vilket enligt min mening säger mest om Tännsjö själv.
Tännsjös utskällda artikel skadade psykofarmakabrukare på
90-talet, vilka ibland misstänktes
för att dela Tännsjös torftiga och
endimensionella syn på livets
mening. I själva verket kämpade
vi mest för att överleva i ett
samhälle med en massarbetslöshet som de flesta inte tidigare
kunnat besinna under vår livstid,
och med ofta sönderslagna samhällsstrukturer.
Vissa gick under. Andra – som
jag – hade turen och privilegiet
att klara sig.
Under 2014/2015 har jag
oberoende 2/2015
Begreppet ”lyckopliller” används sällan
som något positivt, menar skribenten.
under överinseende av psykiatrikern Simon Kyaga, som är känd
för sin strävan efter avstigmatisering av psykisk ohälsa, långsamt
trappat ner min Anafranil. Och
nu på våren nådde jag ner till
noll. Det har tagit tid för mig
att ackommodera till mitt nya
medicinfria tillstånd, och kanske
har jag inte fullt greppat det
ännu.
Ingen psykofarmaka (särskilt
inte en som likt Anafranil skapades på 60-talet) slår till bara mot
de känslor och symptom som
påkallat förskrivningen. Vi har
inte så exakta och finfördelade
kunskaper om hjärnan att sådan
precision skulle vara möjlig.
Detta medför att jag nu upplever
att medan mina symptom från
yngre år inte kommit tillbaka,
troligen eftersom jag har mognat från dem, får jag nu som
omedicinerad en ökad möjlighet att känna olika slags starka
känslor. De kan triggas av musik,
film eller litteratur, av möten
med andra människor och av
upplevelser och minnen av mitt
verkliga liv och vad som format
2/2015 oberoende
Photo by Gabi Butcher©
det. Någon gång är det underbart, ibland är det fint, ganska
ofta är det jobbigt.
Då jag också har ett neuropsykiatriskt syndrom (Tourettes)
som medfört impulsivitet och
svårigheter att avläsa sociala
koder, genomgår jag också något
av en sådan ”samvetstripp” som
vissa med liknande syndrom
berättat om. Den ärrade nöjesprofilen Anders Bagge, som
fått adhd-diagnos och tidigare
självmedicinerade sitt odiagnostiserade syndrom med alkohol,
berättar för Expressen den 1
november 2014:
”Jag ringer runt och ber om
ursäkt och skriver mejl där jag
ber om förlåtelse ibland för att
jag betett mig på vissa sätt. Det
har att göra med att man inte
förstår sig själv. Det är det jag
börjat jobba med, att vara här
och nu och analysera. Det är
allmänt jag skrivit till många,
jag skriver att jag inte ville såra
personen, om jag gjort det.”
Det är nog bra att försöka vara
mild mot sig själv. Och kanske
låna en fras som några överlevare av sexuella övergrepp formulerade på 90-talet, ”honoring
what you did to survive”. Ändå
är det för enkelt att säga att alla
fel vi gjort beror på kapitalismen.
Samhälle, kropp, psyke och den
egna viljan utgör alltihopa beståndsdelar. Och oavsett vad det
mesta beror på är eget ansvarstagande bra, och bättre sent än
aldrig.
Gällande biverkningar är det
för övrigt troligt att den belastning på hjärtat, som långvarigt
intag av Anafranil medför, gör
att mitt liv blir ett antal år kortare. Detta är i så fall min gåva
till Pensionsmyndigheten, som
därmed behöver försörja mig i
färre år som ålderspensionär.
Nej, ”lyckopiller” (ett begrepp
som bör förpassas till papperskorgen) skapar inte en bättre
värld, varken med dagens existerande substanser eller med de
imaginära i Tännsjös filosofiska
scheman. Som någon med mera
existentiellt djup uttryckt det,
slutar lycka på bokstaven a för
att lycka egentligen är ett verb.
Det kan inte uppnås utan att
agera och handla.
Vad antidepressiv medicin i
bästa fall kan göra – och däri
ligger dess existensberättigande
– är att sätta igång en god cirkel
som gör att personen själv kan
ta tag i sin livssituation och
förhoppningsvis nå fram till
en punkt där hen inte längre
behöver psykofarmaka. Det är
meningen att det ska gå ganska
fort, vilket det dock
inte alltid gör. Mig
tog det över tjugo år.
Men det var värt
att vänta på den
dagen.
TEXT David Munck
33
ktet
driver RFHL proje
Sedan årsskiftet
fonden.
vs
Ar
av
d
ring” med stö
nd
rä
fö
r
fö
iva
kr
”S
som är omhänder
t är att ungdomar
kte
a
oje
pr
sk
)
ed
lse
m
t
Syfte
tutionsstyre
tion (Statens Insti
titu
ins
ftet
Ssy
SI
ed
en
m
tagna på
och andra
eller för sig själva
om
a
bli
t
riv
at
sk
t
at
om
t handlar
få lära sig
En del av projekte
n.
tio
ua
sit
av
sin
ra
ra
va
att föränd
Texterna måste
tig tryckt tidning.
publicerad i en rik
Här kommer det
t bli publicerade.
at
r
fö
t
te
ali
kv
d
go
andra bidraget.
Robin väntar på ett samtal
som aldrig kommer. Han
saknar familj och vänner.
Oron och ångesten gör att han
får svårt att sova på nätterna.
Här beskriver han livet på ett
ungdomshem.
Jag brukar stiga upp klockan
08:15, borsta tänderna, bädda
sängen och rulla upp persiennerna. När vi äter frukost är det
oftast väldigt tyst och dystert.
Alla ungdomarna är morgontrötta och ingen orkar riktigt
umgås med någon annan.
Klockan 08:40 ska alla ungdomar vara samlade i stora rummet för att planera sin eftermiddag och berätta vad man vill
göra på kvällen. Det kan vara allt
från att gå på bio eller ta en fika.
Efter det börjar verksamheten
för de som vill. Några går kanske
ner och har slöjd medan några
meckar med bilar. Vi kan också
gå ner till skolan och läsa upp
våra betyg, något som jag valt att
göra.
Efter att skolan är slut 14:30 så
finns det inget att göra, man bara
ligger på rummet till 16:45 då
det är mat. Efter maten brukar vi
spela TVspel.
Det finns både bra och dålig
personal här på hemmet. Personal jag tycker är dålig upplever
jag har en tråkig attityd och
det känns som att de inte gillar
34
Livet på ett ungdomshem
oss intagna. Det känns många
gånger som att de bara kommer till arbetet för att de ska få
sin lön. Den personal jag tycker
om, tycker jag om för att jag
kan prata öppet med dem och
berätta hur jag känner. Jag ser att
de faktiskt bryr sig och att de är
väldigt måna om oss ungdomar.
Runt 17:30 får vi åka iväg på en
aktivitet, det kan vara bio eller att
gå och fika. När jag är tillbaka från
aktiviteten brukar jag oftast spela
Playstation 3 eller titta på TV.
Jag kan bli arg, ledsen och få
mycket ångest på grund av att
jag inte är hemma. Jag saknar
mina vänner och min familj. Jag
får inte ringa hur mycket jag vill
utan bara tre gånger om dagen.
Jag ringer min bror varje kväll
och frågar hur han har det, vad
som hänt under dagen och hur
mina vänner mår. Jag ringer
även mamma och frågar hur hon
har det och om hon kommer och
oberoende 2/2015
hälsar på mig snart. Jag har även
börjat prata mycket med min
pappa och brukar frågar om han
vill komma och hälsa på mig och
kanske hitta på något.
Klockan 21:00 är det kvällsfika
och efter det brukar jag röka en
cigarett.
21:45 är det läggdags och då tittar man på den filmen man har
valt innan på dagen. Vi kallar det
nattfilm.
2/2015 oberoende
Här på hemmet har jag jättesvårt
att sova på nätterna. Sjuksyster
har skrivit ut många olika sömnoch ångestdämpande mediciner,
så att jag ska kunna sova och
koppla av. Jag tänker mycket på
hur jag hade det innan jag hamnade på behandlingshem och
ställer ofta frågan till cheferna
när får jag åka på permission eller flytta hem. De svarar alltid att
de inte vet utan att det är upp till
mig själv. Så det är inte speciellt
lugnande då det gått tre år och
jag har ännu inte fått något svar
på när jag flyttar.
Jag undrar varför jag är kvar
här. Jag har inte gjort något jättefarligt.
Varje dag hoppas jag att socialtjänsten ska ringa och säga att
“nu är det inte många veckor
kvar innan du flyttar hem”.
Men ett sådant samtal får jag
aldrig.
TEXT Robin
FOTO Jonas Klinteberg
35
/kultur
Vi behöver alla vara behövda
I väntan på ett liv
Regi: Håkan Pienowski, Leif
Stenberg
förmåga att följa sina personer
i filmen utan att ta ifrån dem
sin integritet. Leif Stenberg som
är den röda sammanhållande
tråden i filmen, lyfter deltagarna
så att den kraft de har verkligen
blir synlig. Något som också
gör filmen till aktörernas film är
musiken; all musik som spelas har skrivits av deltagarna
eller framförs av dem. Också
han dog innan filmen var klar.
Håkan Markstedt från Solkraft
i Skellefteå svarar för ett vackert
pianotema.
Skådespelare: Tore Andersson,
Jan-Olof Alenius, Christopher
Jarvis, Ingemar Andersson,
Lars-Gunnar Johansson, Sören Andersson, Mattias Lithner, Willy Pettersson, Göran
Stålspets
I väntan på ett liv är en av de
bästa dokumentärer som gjorts
om människor vars förmåga
samhället slutat tro på. Filmen
har gjorts av Håkan Pieniovski
och Leif Stenberg. I en timme
följer vi teatergänget Tro, Hopp
och Mod, från Bakfickan i Umeå,
som i fem år spelat teater om
livets mörka men också humoristiska sida.
Skådespelarna är före detta
missbrukare och patienter inom
psykvården. Teaterprojektet
startades på initiativ av journalisten och filmaren Leif Stenberg,
som i många år arbetat för att
skapa konstruktiva aktiviteter för
människor som samhället lämnat
bakom sig. I filmen möter vi fd
kåkfararen Willy, som själv gått
från missbruk, kriminalitet till
nykterhet och som idag arbetar
för att stötta andra i utsatthet.
Vi möter Olle, som dog strax
efter det att filmen blev klar.
Olle tillbringade – när han inte
spelade teater – livet i en fåtölj i
vardagsrummet omgiven av bilder från barndomen och Bibeln.
Olle pratar med Gud, Gud ringer
på de mest omöjliga tider och tar
reda på hur Olle har det.
36
Att göra film om utanförskap
och social fattigdom kan lätt bli
kletigt, patetiskt, men här finns
inga spår av detta. Det är en film
som lyfter publiken men också
skapar ilska och sorg men den
visar oss att även människor som
är uträknade har en funktion,
det ”är rätten att vara behövd”.
Filmen visades i samband med
att Föreningen Skyddsvärnet
hade sitt årliga majmöte på ABF.
Filmen har gjorts med stöd av
SVT och Film i Norrbotten,
teatern får sponsorstöd från LO
Syd, ABF och skådespelaren
Claes Malmberg. SVT sänder
filmen i juni. Missa den inte.
Regissören och filmaren
Håkan Pieniovski har en lång
meritlista som dokumentärfilmare och fotograf.
Han är skolad i Christer
Strömholms skola. Det märks
också i hans filmning, där varje
bild är noga avvägd. Det är inte
bara innehållet utan filmens helhet från innehåll, bildspråk och
klippning som gör att den fäster
både på näthinnan och i själen.
Han har åtskilliga Grand Prixnomineringar bakom sig. Filmen
En plats i solen Kristallennominerades 2013. Den filmen
gjordes också tillsammans med
Leif Stenberg.
TEXT OCH FOTO Anne Skånér
n Lars Kinnander Dikten
Recensenten tycker att filmen är varm, nära och kärleksfull.
Vi möter före detta patienten
från den misslyckade psykvården, som drömmer om så normala saker som kärlek från en
kvinna, barn och villa. Eller han
som går på dans men som alltid
får nobben och säger ”det blir
bättre nästa gång”. Teaterprojekt
är ett socialt projekt där människor med olika erfarenheter av
utanförskapets mörka sidor delar
med sig av sin erfarenhet till allt
från gymnasieungdomar till studenter på högskolan. Man kan
säga att teatern från Bakfickan är
del av undervisningen vid olika
skolor i Västernorrland.
Filmen om gänget där jag bara
saknar en röst – en kvinna – är
varm, nära och kärleksfull. Den
andas respekt för andras liv. Håkan Pieniovski har en oerhörd
oberoende 2/2015
Känner du dig ensam?
Betänkt då att universum
Bestå blott ej av bara sol
Stjärnor och måne
Utan även av din själ
Och min…
2/2015 oberoende
37
Här finns RFHL!
Att sko sig på utsatta
A
tt leva med skulder och en ekonomi
där man ständigt måste prioritera
bort också det mest nödvändiga
tär på en, både fysiskt och psykiskt,
och gör att man lever under ständig
stress. Det leder dessutom till att man
drar sig undan i olika sammanhang
därför att nästan allting man gör tillsammans med
andra kostar pengar. Det är inte bara det att
man inte har råd; det är också en skam
och ett socialt stigma att vara fattig,
vilket i sin tur leder till att man
inte gärna pratar med andra
om sina ekonomiska problem.
Det är inte alltför ofta man
till exempel ser facebookuppdateringar om att man har
ont om pengar.
Den andra haken är att exakt samma tjänst som
Skuldsanera erbjuder kan man få utförd alldeles
gratis hos våra kommunala skuldrådgivare. Jag har
själv befunnit mig i den situationen att jag mått så
dåligt av alla inkassobrev som ramlat in att jag inte
orkat öppna dem. De hamnade på hatthyllan under lång tid tills jag äntligen kontaktade en skuldrådgivare som i detta kaos redde upp situationen
och fick iväg en ansökan om skuldsanering.
Jag tror att det är här företag som
finner sin marknad.
”Jag har själv Skuldsanera
När man väl fattat beslutet att
mått så dåligt av man vill ta tag i sin situation
vill man att det ska gå snabbt
alla inkassobrev och man är desperat. Det
är i det läget lätt att blunda
som ramlat in
för cynismen i affärsidén.
Det här är en stor bransch
att jag inte orkat långt
innan man kommer till
skuldsanering. Det är många
öppna dem”
Det är också svårt och sitter
långt inne att söka hjälp. Då har
det oftast gått så långt att man
inte har någon rimlig möjlighet att
själv göra något åt sin situation. Tyvärr
är väntetiden hos landets skuldrådgivare lång
och någonstans här är det cyniska företag som
Skuldsanera kommer in. Den affärsidé man bygger
sitt företag på går ut på att hjälpa människor att
skriva ansökningar om skuldsanering. För detta
tar man runt 13 000 kronor. Det är till och med
så att man rekommenderar sina blivande kunder
att ta lån för att kunna finansiera detta. Eftersom
alla förstår att kreditvärdigheten inte är på topp i
det här läget, tipsar man om att låna hos släkt och
vänner. Kort sagt: man rekommenderar att man
ska skuldsätta sig ännu mer för att få hjälp att bli av
med sina skulder.
Men nu är det två hakar med det här. Den ena är
att man inte kan garantera att ansökan går igenom. Jag lyssnade på ett radioinslag i höstas där en
representant för företaget sa att man inte betalar
tillbaka något om ansökan avslås men vid en koll
på deras hemsida kan man nu se att man betalar
tillbaka halva avgiften vid avslag. Något har man
väl tagit till sig av kritiken.
38
företag som köper och säljer ens
skulder, så många att man knappt vet
vad det var för skuld från början vilket
gör det ännu svårare att bringa reda i härvan av
obetalda fordringar.
Man kan invända att man en gång själv orsakat
sina skulder. Det är i viss mening sant men inte
alltid. Ibland blir man lurad, ibland blir man
arbetslös eller drabbas av något annat som gör
att man tappar greppet. Det är alldeles för lätt
hänt och framför allt i dessa tider av snabba smslånföretag som helt lever på människors desperation. Det borde
faktiskt vara
förbjudet att
sko sig på människors olycka
och utsatthet.
Krönikan
Monica Brundin
oberoende 2/2015
FÖRBUNDSKANSLIET
Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm
Tel: 08-545 560 60
E-post: [email protected]
www.rfhl.se
LÄNSMEDLEMSFÖRENINGAR
RFHL Gävleborg
Södra Stapeltorgsgatan 13, 802 53 Gävle
Tel: 070-038 51 78
E-post: [email protected]
www.rfhlgavleborg.se
RFHL Halland
Tynavägen 2 A, 302 57 Halmstad
Kontaktperson: Dean Trbojevic
Tel: 070-947 47 60
E-post: [email protected]
www.rfhl.se/halland
RFHL Jönköping
Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping
Tel: 036-19 07 76
E-post: [email protected]
www.rfhljonkoping.se
RFHL Norrbotten
Edeforsgatan 86, 972 33 Luleå
Telefon: 072 506 22 14
E-post: [email protected]
RFHL Oberoende Skåne
Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö
Tel: 040-611 91 35, 0706-64 07 42
E-post: [email protected]
RFHL Stockholm
LM Ericssonsväg 26, 126 26 Hägersten
Tel: 08-545 560 64
E-post: [email protected]
www.rfhl.se/stockholm
RFHL Uppsala
Bangårdsgatan 13
753 20 Uppsala
Tel: 018-12 44 22
E-post: [email protected]
Hemsida: www.oberoende.info
RFHL Göteborg
Sångspelsgatan 1, 422 41 Hisings-Backa
Tel: 031-82 51 91, 031-82 15 64
E-post: [email protected]
www.rfhl-goteborg.com
RFHL Helsingborg
Tel: 072-303 98 52
E-post: [email protected]
RFHL Katrineholm
c/o/ Halvarssen
Köpmangatan 14
641 30 Katrineholm
RFHL Luleå
Edeforsgatan 86, 972 33 Luleå
Telefon: 072-709 40 30
E-post: [email protected]
RFHL Lund
St. Södergatan 58 A
222 23 Lund
Tel: 076-075 52 56
E-post: [email protected]
[email protected]
RFHL Malmö
Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö
Tel: 040-611 91 35
E-post: [email protected]
www.rfhl.se/malmo
RFHL Qvinnoqulan Norrköping
Repslagaregatan 11, 602 25 Norrköping
Tel: 070-721 28 57
E-post: [email protected]
com
Musketörerna I Sollentuna
Tel: 076-945 70 12
E-post: [email protected]
www.musketorernaisollentuna.se
RFHL Stockholm
LM Ericssonsväg 26, 126 26 Hägersten
Tel: 070-797 20 29
E-post: [email protected]
Hemsida: www.rfhl.se/stockholm
MEDLEMSFÖRENINGAR
432 RFHL Youngsters
Anna Ögren
Tel 072-3216499e
RFHL Storuman
Ove Wollgarth
Tel: 070-645 31 76
E-post: [email protected]
RFHL Båstad
Hans Johansson
Tel: 073-769 55 92
E-post: [email protected]
Kamratföreningen Lågan
Åsbogatan 27, källartrappan
262 63 Ängelholm
Tel: 0431-41 17 69
E-post: [email protected]
RFHL Gotland
Marika Hård af Segerstad
Tel: 073-626 80 68
E-post: [email protected]
Kvinnogruppen Meri
Inger Julin
Tel: 0920-22 62 67, 070-22 390 28
QVINNOQULAN
QvinnoQulan Luleå
Tel: 072-709 40 30
QvinnoQulan Malmö
Maryana Nejderud
Tel: 070-017 79 47
QvinnoQulan Sandviken
c/o NBV Gävleborg, Storgatan 36
811 31 Sandviken
Tel: 073-461 57 10
E-post: [email protected]
QvinnoQulan Stockholm
Grindsgatan 37, 118 57 Stockholm.
Tel: 08-640 57 91
E-post: [email protected]
QvinnoQulan Västervik
Fiskaregatan 5, 593 33 Västervik
Tel: 076-139 95 68
E-post: [email protected]
QvinnoQulan/RFHL Örebro Län
Kontaktperson: Erja Lukkarila
Västra Vintergatan 230, 703 44 Örebro
Tel: 070/227 50 33
E-post: [email protected]
OMBUD
Eskilstuna: Lennart Clarstedt
Tel: 070-376 84 77
E-post: lennart.c[email protected]
Karlskrona: Eva Öhlin
Tel: 0708-79 37 71
E-post: [email protected]
Skellefteå: PO Boström
Tel: 076-808 10 39
Tomelilla: Ingrid Jonsson
Tel: 0417-230 36
Umeå: Gini Mohlin
Tel: 073-915 83 07
E-post: [email protected]
BEHANDLINGSHEM
Iris Utvecklingscenter Mullsjö
Box 113, 565 23 Mullsjö
Tel: 0392-375 00
Boendekollektivet Holma
Tel: 070-656 99 99
RFHL Qvinna
Lagerlöfsgatan 8, 11260 Stockholm.
E-post: [email protected]
På grund av att vårt medlemsregister inte fungerar finns inte den portofria talongen med i detta nummer. Vi arbetar på
att få ordning på problemen.
Om du vill bli medlem i RFHL kontakta då din lokala medlemsförening. Finns ingen medlemsförening på din ort kan du
bli medlem i riksföreningen. Har du några frågor är du välkommen att ringa kansliet på telefon 08-545 560 60.
2/2015 oberoende
oberoende
2/2011
39
n Janne Karlsson Frälsaren