Bergius Solmed 65 - och Lantbruksakademien

ta l om l äck e r h et e r
Studie av ananas av Johann Jakob Dillenius för dennes eget verk Hortus Elthamensis (1732).
Bengt Bergius
Ta l om
läck er h e t er
Oavkortad illustrer ad utgåva
av en global mathistorisk klassiker med appendix för excerpter ur
gamla reseskildringar av Bengt Bergius, tillika försedd med utförliga förteckningar över i talet använd litteratur och i detta nämnda orter,
folkgrupper, djur och växter samt nyskapat sakregister
Redaktör
Jakob Chr istensson
——————————————————————————————
ku ngl. Skogs- och la ntbruksa k a demien
Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden 65
supplement till kungl. Skogs- och lantbruksakademiens tidskrift
Boken har utgivits med ekonomiskt stöd av:
Riksbankens Jubileumsfond
Stiftelsen A.W. Bergstens donation
Stiftelsen C.F. von Horns fond
Stiftelsen Per Palmgrens fond
Åke Wibergs stiftelse
Omslagsbild:
Jean Siméon Chardin, Kanin och kopparkittel, olja på duk.
Foto: Nationalmuseum, Stockholm
Beställning av boken kan göras från:
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens bibliotek (KSLAB)
Box 68, 113 86 Stockholm
Besöksadress: Drottninggatan 85 B
E-post: [email protected]
Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 65
Utgiven av Enheten för de areella näringarnas historia (ANH),
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, i samarbete med
Kungl. Vetenskapsakademien
Redaktörer för serien: Lars Ljunggren & Per Thunström
Omslag och grafisk form: Lars Paulsrud
Typografi: Garamond Premier Pro
Papper: Arctic Volume Ivory 130 g
Repro: Done Production AB
Tryck & binderi: Livonia Print, Riga, Lettland 2015
ISSN 1402-0386
ISBN 978-91-86573-51-5
innehåll
gunnar broberg: föda för tanken .. . . . . . . . . . . . . . . . . .
vii
bengt jonsell: bröderna bergius och
vetenskapsakademien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
ix
Jakob Christensson: En värld av läckerheter . . . . . .
xv
Bengt Bergius . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Tal om läckerheter . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Innehåll och perspektiv . . . . . . . . . . . . . . .
Kunskapsinhämtningen . . . . . . . . . . . . . .
Utrikes underrättelser . . . . . . . . . . . . . . .
I författarens verkstad . . . . . . . . . . . . . . . .
Talets fortsatta öden . . . . . . . . . . . . . . . . .
Samuel Ödmann .. . . . . . . . . . . . . . . . . .
Johann Reinhold Forster och Kurt Sprengel .
Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Källor och litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . .
xvii
xxvi
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
xxxii
x xxviii
xlvii
li
lx
lxiii
lxxi
lxxxi
lxxxvii
Utgivningsprinciper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . xci
—————
Ta l , Om l äck er heter ,
Både i sig själv sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags
bruk och inbillning, Hållet för Kongl. Vetenskaps Academien
Vid Praesidii nedläggande, Den 3 Maj 1780, Af Bengt Bergius.
Förra Delen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
Til läsaren av Peter Jonas Bergius .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3
Första delen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Ta l , Om l äck er heter ,
Både i sig själv sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags
bruk och inbillning, Hållet för Kongl. Vetenskaps Academien
Vid Praesidii nedläggande, Den 3 Maj 1780, Af Bengt Bergius.
Andra Delen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179
Företal av Samuel Ödmann . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181
Andra delen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185
Om Bengt Bergius excerpter .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 402
Utdrag ur Bengt Bergius Excerpter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 403
Några kulinariska, medicinska och naturalhistoriska termer . . . . . . . . 449
Mått och vikter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
450
Rekonstruerad litteraturförteckning av Clas-Ove Strandberg
Inledning .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 451
Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 453
Om bilderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 494
Orter och folkgrupper .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 495
Djur och växter av Jakob Christensson, Sven
Kullander och Karin Martinsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 513
Personregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 547
Sakregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 549
Redaktörens tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 577
f ö d a f ö r ta n k e n
V
i behöver mat. Men läckerheter? Kanske att drömma om och att
läsa om. Men vad är mat och vad är läckerheter? Vad är lyx och vad
nödtorft? Smaken växlar med tid och rum, också efter social nivå och
ålder. Det var inte längesedan svensk husmanskost låg oemotsagd på tallriken i
mjölkbarer och bespisningar. Idag är det internationella köket vardagsmat. Och
matresan kan företas i tiden. Att vara historieätare som det visst heter är en trend
som gärna får fortsätta och öka.
Att läsa Bengt Bergius Tal om läckerheter är som att gå rätt in i en dignande
visthusbod. Allt som står på hyllorna är inte sådant som önskas hemma i skafferiet. Allt är inte Snille och god Smak. Det är också att gå in i en epok som ofta
förebråtts för sin svaghet för sinnliga njutningar men som också kännetecknas
av öppenhet. Man tager vad man haver och söker vidare. Sjuttonhundratalet är
både potatisknölarnas och kräftstjärtarnas århundrade, en tid när maten inte
bara var bukfyllnad utan skön konst.
Bengt Bergius märkliga tal handlar också om globaliserad kunskap, om resorna, böckerna, drömmen att inom landets gränser skapa en ny flora och en ny
fauna, en natur som är nyttig och överallt eftergivet väntar på att bli utnyttjad.
För naturalhistorikern Bergius var nyttan och inventeringen av den ett ofrånkomligt inslag. Världen fick mening genom att vara ätbar. Talet är därmed en
lång exposé kring ett tema som kunde kallas matmoral.
Sjuttonhundratalsmagen tålde verkligen mycket, eftervärlden storknar lätt.
Den med Bergius snirkliga stil serverade menyn innefattar både barkbröd och
sedan dess utrotade djur och ger förvisso en ibland något besk eftersmak. Men
den är lärorik. Sådan mathistoria är naturligtvis av glädje för framtida livs­
viii
medelsforskning. Tal om läckerheter passar också för den allätande litteraturhistorikern: så kunde man hålla tal. För lärdomshistorikern: också detta ingick
i vetenskapen. Det hörde till hushållningsvetenskapen, bokstavligen till Oeconomien, och stod högst på dagordningen och innefattade det mesta. Att skriva
om mat var en patriotisk gärning. Och kosthållet var också medicinens sak, då
som nu.
Vi får också lära känna en författarpersonlighet, en omättlig bokslukare med
smak för det drastiska, som kryddar sin text med den mest udda information och
detaljer som knappast står någon annanstans. Tal om läckerheter är en ny gammal klassiker, efter Kajsa Warg och före Charles Emil Hagdahl och Tore Wretman. Annorlunda, generös, läsvärd, tänkvärd, från en annan värld som närmare
betraktad fortfarande är den vi lever i.
Gunnar Broberg
Professor em. i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet
bröde r n a be rgi us &
v etensk apsa k ade m ien
Ä
ven om det är ett av Bengt Bergius verk som är föremål för denna
bok kan det vara på sin plats att här ge en översikt av bröderna Bergius
gemensamma liv och gärning. Den bergianska miljön på malmgården
Bergielund, förutsättningen för deras vittra och vetenskapliga verksamhet, formade de gemensamt. Bengt och Peter Jonas Bergius utgör ett unikt brödrapar
i den svenska vetenskapshistorien. De stod varandra mycket nära, delade och
påverkade varandras intressen, levde större delen av sina vuxna liv tillsammans
efter att under en stor del av barndomen ha varit skilda åt. Deras far häradshövdingen Bengt Bergius dog innan sonen Bengt fyllt sju och i stort sett samtidigt
som Peter Jonas föddes. Modern Sara avled sju år senare, då bröderna alltså var
14 respektive 7 år gamla. De sju syskonen placerades i olika prästhem. På så vis
kunde den studietradition som fanns i föräldrahemmet vidmakthållas och bara
några år senare inledde Bengt, 18 år gammal, studier i Lund, främst för historikern Sven Bring, mer bekant under sitt adliga namn Lagerbring, under vilken
han 1745 disputerade på en avhandling om furste- och kungatitlar.
I sin kommentar till Talet ger Jakob Christensson en utförlig skildring av
Bengt Bergius uppväxtår och studiegång och allt vad som bör och kan sägas om
talet om läckerheter. Här vill jag endast göra nedslag i några av brödernas intressen och gärningar och även säga något om deras roll i Vetenskapsakademien, i
deras livstid och för eftervärlden.
Man kan säga att brödernas intressen med tiden i viss mån konvergerade mot
en gemensam sfär. Bengt Bergius var från början renodlat historiker men fick
med åren också naturalhistoriska intressen. Peter Jonas anger i sitt tillägg till
Schönbergs åminnelsetal året 1764 som tidpunkt för broderns ”omvändelse”,
x
som nog ändå inte var så abrupt. Redan 1761 hade Bengt Bergius i Handlingarna
beskrivit en vit råtta, som dykt upp på Bergielund, ett ”rön” vilket han året därpå
följde upp med ett annat om en röksvamp av sällsam storlek. Men intresset för
naturkunskap blir uppenbart i det insiktsfulla presidietal om ängsskötseln, som
han höll inför Vetenskapsakademien 1769, om vilket mera nedan. Peter Jonas var
i första rummet läkare, farmakolog och naturalhistoriker, men hans historiska
intressen blir särskilt tydliga i hans inträdestal ”Om Stockholm för 200 år sen
och nu för tiden”, som främst är en detaljerad historik över huvudstadens läkare
sedan 1500-talet. Peter Jonas studerade i Uppsala åren 1748–54 för Linné och
von Rosenstein och visade enligt Linné ”en extraordinaire qvickhet”. När Linné
av Carl Gustaf Tessin, ombads att finna en elev som kunde samla petrifikater
på Gotland till dennes samling på Åkerö, föll valet på Peter Jonas Bergius, som
sommaren 1752 reste runt på ön. Förutom en resa till Dalarna runt årsskiftet
1750–51 verkar han annars till skillnad från många andra Linnélärjungar inte
ha gjort några resor. Hans håg stod till den praktiska medicinen som han snart
med framgång kom att utöva i Stockholm. Redan 1758 blev han invald i Kungl.
Vetenskapsakademien och verkade ett par år senare för att också få in sin broder
som ledamot, men det blev inte så enkelt. Två gånger föll denne igenom och först
sedan man dels läst upp den nämnda berättelsen om röksvampen, dels meddelat
att han till Akademien skänkt nio vackra matematiska och fysiska böcker, blev
han i januari 1766 invald. Bengt Bergius blev likafullt snart en aktad och liksom
brodern inflytelserik ledamot, två gånger vald till preses, 1769 och 1780. Även
Peter Jonas var två gånger preses, 1763 och 1779.
Linné, om ock mera sällan närvarande vid sammankomsterna, hade så länge
han var vid god vigör stort inflytande i Akademien, inte minst som censor av
arbeten för Handlingarna och vid bedömningen av prisskrifter. Han prisade
Bengts rön om Corinthiska Rättikan som ”rätt hierteligen wackert” och den
ihärdige Bengt läste med sorgfällig nit korrekturet till Systema Naturæ 10:de upplagan, som kom ut 1758–59, vilket renderade översvallande erkänsla från Linné.
Talet om ängsskötseln som Bengt Bergius höll när han nedlade presidiet 1769
är det som främst visar hans stora kunskaper på ett område som hörde till den tidiga akademiens kärnområden. Där uppräknas åtskilliga gräsarter och deras föroch nackdelar för bete och höskörd. Han uppmärksammar särskilt amerikansk
timotej, som han via England fått som frö och sedan sått på Bergielund, men
”jag kan icke neka at jag ju vardt nog flat, då jag af blomningsdelarne blef varse
at detta så utropade Gräs intet annat var än vårt allmänna Phleum pratense, som
vi på Svenska kalla äng-kampe”. Senare fick han detta bekräftat genom frö från
andra källor. Bengt var alltså inte främmande för experiment vid sidan av sina
xi
skrivbordsarbeten. Han har bestämda uppfattningar om lanthushållningen och
ogillar tillexempel beteshagar och förordar växelbruk mellan åker och äng. Det
är den officiella politikens program, talet blev mycket riktigt uppskattat både
inom och utanför Akademien.
För eftervärlden viktigast av Bengt Bergius många mödor är nog den Bergianska avskriftsamlingen. Tidigt fick Bengt Bergius tillträde till både Riks- och
Antkvitetsarkiven, med tiden även till Vetenskapakademien och privata samlingar, och han föresatte sig att genom avskrifter av brev och aktstycken av olika
slag säkra deras innehåll för eftervärlden. Trettio år ägnade han avskrifterna,
som omfattar cirka 5 500 brev och aktstycken. De finns nu i 20 vackra band
på Vetenskapsakademien. De avskrivna handlingarna sträcker sig från medeltid
till Bergius samtid och innehåller mängder av material som gått förlorat eller är
svårtillgängligt i original. Med sin vackra piktur och yttersta pålitlighet ifråga
om ortografi och skiljetecken, är avskrifterna ofta att föredra också när originalet ännu föreligger. Redan året efter Bengt Bergius död donerade Peter Jonas
samlingen till Akademien, vilken därmed inte tillhör den testamenterade egendom, som kom att utgöra Bergianska stiftelsen. Dock fick den ligga förseglad
i Riksbanken (där Bengt Bergius varit kommissarie) i femtio år, tills den öppnades i närvaro av Erik Gustaf Geijer och Hans Järta, som då var Akademiens
preses. Samlingens betydelse insågs knappast då. Först ett sekel senare blev den
flitigare anlitad. Den finns nu på Kungl. Vetenskapsakademiens Centrum för
vetenskapshistoria i Frescati.
Bengt Bergius var en samlarnatur, icke som sin bror av naturalier men av
böcker. Det började redan under studieåren i Lund, där han bland mycket annat
på en auktion efter Linnés lärare Kilian Stobaeus ropade in åtskilligt ur dennes
bibliotek. Åtminstone fyra gånger reste han över till Köpenhamn bland annat
för bokanskaffningar. Vid sin avflyttning till Stockholm 1749 ägde han redan
omkring 600 volymer, som kom att bilda stommen i deras gemensamma bibliotek på Bergielund. Peter Jonas har i sina självbiografiska anteckningar framhållit ”at det var min brors departement att vårda biblioteket, hvilket han gjorde
med all flit och sorgfällighet. Han hade utländsk correspondence härom och
han förskref själf de böcker vi köpte”. Arne Holmberg, Vetenskapsakademiens
bibliotekarie 1929–59, har i en rad skrifter behandlat det bergianska arvet och
utrett hur de ständigt pågående anskaffningarna gick till, från stadens boklådor
till auktioner av dödsbon och approchering av högre magnater som kollegan i
Akademien Carl Gustaf Tessin. Bengt Bergius bad denne om hans katalog över
naturvetenskapliga böcker och inbjöds till Åkerö att se dyrbara småskrifter i
Tessins ägo. Geografi inklusive reseskildringar, botanik, zoologi, ekonomi utgör
xii
stora ämnen i biblioteket, även historia och annan humaniora finns med, däremot inte geologi, meteorologi, fysik och mekanik. För dessa ämnen saknade
bröderna tydligen intresse. Tydligt är att de till skillnad från åtskilliga boksamlare läste många av sina böcker. Bengt säger sig ha läst 600 reseskildringar, vilket
utgör en viktig grund för talet om läckerheter. De var ganska generösa med att
låta kolleger och även utländska besökare använda sig av samlingen. Man lånade
också ut böcker, till bland andra Samuel Ödmann och Anders Schönberg, som
höll åminnelsetalet över Bengt Bergius. Alla lämnade inte igen som framgår av
en lista över defekter, upprättad sedan samlingen överlämnats till Akademien.
Som Holmberg förmodat är detta kanske bakgrunden till att testamentet föreskriver att utlån icke får medgivas.
Herbariet var däremot Peter Jonas Bergius gebit. Botaniskt intresse och kunnande om den svenska floran hade nog tidigt funnits hos honom och på 1760-talet började han bygga upp sitt herbarium, icke grundat på egna insamlingar utan
på material han erhöll från andra. Ett rön med medicinsk tyngdpunkt om vårt
inhemska humleblomster inflöt dock i handlingarna redan 1757. Herbariet omfattade vid hans bortgång omkring 9 000 arter och mer än 15 000 ark, omfånget
är större än Linnéherbariets. På ännu inte fullt utredda vägar inflöt material
från bland annat flera välkända Linnélärjungar, främst Carl Peter Thunberg,
men också Fredric Hasselquist, Johan Peter Falck och Pehr Löfling. Även från
Linné själv inflöt ett åttiotal exemplar. Den viktigaste stommen i samlingen blev
dock kollektionen från Michael Grubb, direktör i Ostindiska Kompaniet, som
överlämnade sin växtsamling från Kap. Denna blev stommen i Peter Jonas mest
omfattande rent botaniska skrift, Plantæ capenses från 1767, där han beskriver 14
nya släkten och omkring 130 nya arter. Med detta kulminerade den sedan många
år groende animositeten mellan honom och Linné. Linné kände sig åsidosatt,
”himlen kan inte bära två solar”, och hotade att ”colligere suas sarcinas och placera
sig in obscuro” – ’samla ihop sitt pick och pack och placera sig i skymundan’. Brev
dem emellan uppehåller fasaden, men någon hjärtlighet finns inte längre.
Herbariet, nu i Bergianska stiftelsens/trädgårdens lokaler i Frescati, är vetenskapligt än idag av stor betydelse, eftersom det innehåller typexemplar inte bara
till av Peter Jonas Bergius beskrivna arter utan också till sådana som beskrivits
av resande Linnélärjungar och i enstaka fall av Linné själv. Det är nu till stor
del inskannat och kan nås över nätet. Bergius ägde också en betydande insektsamling, till stor del erhållen från Thunberg, som nu finns på Naturhistoriska
Riksmuseet.
Botanik och medicin förenas i Peter Jonas Bergius mest omfattande skrift,
Materia medica e regno vegetabili, uppställd i linje med Linnés motsvarande verk
xiii
från 1749, men betydligt utökat både vad gäller antalet arter och innehållet under varje art. Bergius Materia medica trycktes i två volymer 1778, det år Linné
gick bort. Dennes reaktion på Bergius stora verk skulle ha varit intressant att ta
del av.
Ändå var anläggandet och omsorgen om trädgården på Bergielund nog Peter
Jonas Bergius främsta och mest omhuldade syssla, härom vittnar hans insiktsfulla Tal om fruktträdgårdar hållet som presidietal år 1780 samt den omfattande
handskrivna trädgårdsjournalen, förd från 1771 till några dagar före hans död i
juli 1790. I Talet uppehåller han sig vid sidan av en rad frukt- och bärarter särskilt utförligt om vinet och ger på egen erfarenhet grundade råd om dess plantering och skötsel. Plantor hade han fått från Pontus de la Gardies vinodlingar på
Welamsund på Värmdö, anlagda i slutet av 1600-talet och sedan länge försummade men likafullt frambragte de efter återupptagen skötsel små men goda druvor. På Bergielund hade år 1780 ännu inga vindruvor hunnit mogna. Vad man
där trakterat sina gäster var vin av krusbär eller stickelbär som Bergius helst kallar det och mycket berömmer: ”huru man af stickelbär kan bekomma ett ganska
godt Vin. Jag vet det så mycket vissare, som jag många gånger sjelf låtit göra
vin af flera slags Svenska bär, utan minsta tilsats af annat Vin, och af de flesta
fått verkeligen goda Vin-sorter, men ingen så ypperlig som af stickelbär” Han
är väl förtrogen med hortikulturens praktik och diskuterar under avvisande av
kärnsådder ingående olika metoder av ympning för att föröka äppelsorter, och
relaterar till Linnés lära om växternas ”cortex et medulla” (’bark och märg’). Det
var främst nyttoväxter, från fruktträd till medicinalväxter, som fann plats i brödernas trädgård, däremot knappast prydnadsväxter. Sommartid samlades där
en talrik vänkrets, främst akademiledamöter med sekreteraren och nära vännen
Pehr Wargentin bland de trägnaste, men också den vittra Tankebyggarorden,
där fru Nordenflycht presiderade, och även Bellman, som en sommardag 1777
skaldat till brödernas ära. I sin trädgård introducerade bröderna för vårt land nya
nyttoväxter som rabarber, både den medicinska och matrabarbern, och patientia, en numera närmast bortglömd grönsak.
Bröderna Bergius hörde under lång tid till Vetenskapsakademiens inte bara
flitigaste utan även mest inflytelserika ledamöter. De trivdes förträffligt i dess
atmosfär av överläggningar och intriger. Det var deras livslust och Akademien
för dem ett andra hem. Det föll sig därför naturligt för de båda ungkarlarna
att donera sin egendom till Akademien. När ledamöterna efter Peter Jonas död
sommaren 1790 med spänning samlades för att öppna testamentet blev de inte
besvikna. I dokumentet som hade upprättats efter samråd med brodern Bengt
doneras all egendom, lös och fast, till Akademien med skyldighet att strikt iaktta
xiv
testamentets bestämmelser. Herbariet och biblioteket har ovan berörts. Det väsentligaste därutöver kan citeras ur testamentets åttonde paragraf, i vilken Peter
Jonas har föreskrivit. ”Häraf tillkommer det kongl. Vetenskaps-Academien at
utvälja och tilsätta de skickeligaste män till professor och trädgårdsmästare, samt
att hålla en noga tilsyn och sträng hand öfver, at hufvudafsikten och ändamålet
af detta mitt testament må vinnas, som deruti förnämligast består, at Bergielund nu och i framtiden skall blifva en schola för hortikulturen i riket, och at
naturalhistorien, i synnerhet studium botanicum, genom dess inrättning vinner
en årlig tilväxt.” Sedan Svea hovrätt i februari 1791 fastställt Akademiens rätt
till vad i testamentet föreskrivs kunde man utse den förste Professor Bergianus,
Olof Swartz, högt meriterad efter botanisk forskning i Västindien, skrifter om
orkideer och mossor bland mycket annat. Han var otvivelaktigt vid den tiden
landets främste botaniker.
Trots tidernas omvälvningar i stort och trots att ”Bergielund” numera ligger
i Frescati vid Brunnsviken har Bergianska stiftelsens fortsatta öden i det väsentliga kunnat styras av brödernas generösa testamente.
Bengt Jonsell
Professor Bergianus emeritus, LVA
Jakob Christensson
—————
E n vä r l d a v l ä c k e r h e t e r
D
en 3 maj 1780 höll en av Vetenskapsakademiens dåvarande stöttepelare,
bankokommissarien Bengt Bergius, ett långt och faktaspäckat presidietal i akademien, Tal, Om Läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och
för sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning, som måste ha prövat de
närvarande ledamöternas sittfläsk till det yttersta. Utförligheten i talet var nämligen bedövande, något som Bengt Bergius mångårige vän Anders Schönberg
fem år senare i ett åminnelsetal berörde med orden: ”Näppeligen har något Tal,
ifrån Kongl. Academiens början, fordrat mer läsning och arbete än detta.” 1 Det
är bara att instämma, för i fullt utarbetat skick, med många och långa fotnoter
samt utförliga register landade Bergius tal, fördelat på två delar, på inte mindre
än 600 trycksidor.
Med sann upptäckarglädje och etnografisk kringsyn har Bergius närmat sig
sitt aptitretande ämne och det är med fin ironi han delger läsaren sina många
svårfunna rön på matfronten världen runt. Går verkligen ormar och råttor att
äta med behållning? Är kattungar betraktade som värdig människoföda någonstans? Var i all världen kryddar man frivilligt maten med stinkande dyvelsträck?
Vilka folkslag frossar i rutten majs, sörplar te helst tillsammans med salt, dricker
som regel surnad stomjölk, berusar sig på risvin eller finner största möjliga kulinarisk njutning i att tugga torr och gulnad stockfisk? Vilka meloner och ananassorter är läckrast och hur äts och tillagas de bäst? Det är några av de tallösa
frågor som Bergius ställt sig under det säkert visserligen många gånger lustfyllda
men likafullt mer än rimligt mödosamma arbetet med talet som också till slut
lär ha krävt sin tribut.
xvi
Får vi tro Anders Schönberg och än mer Bengt Bergius läkekunnige broder
Peter Jonas Bergius, ska slitet med att få styr på den bågnande empirin i talet
ha varit den förnämsta orsaken till Bengt Bergius död den 28 oktober 1784 i
en ålder av 61 år. Då var emellertid verket så långt framskridet att Peter Jonas
Bergius följande vår kunde föra en första del i hamn och två år senare förelåg,
med Samuel Ödmann som ansvarig, den andra delen färdig. Det till ämnet lika
originella som i behandlingen grundliga verket rönte snabbt uppskattning även
utomlands och översattes 1792 till tyska av de två framstående naturforskarna
Johann Reinhold Forster och Kurt Sprengel, med Über die Leckereyen som kort
och koncis titel. Enligt dem var verket en guldgruva av information för såväl den
som läste reseberättelser och nyheter från främmande länder som för naturforskare och läkare. Dessutom uppskattade de den fromme författarens tendens att
tillskriva Försynens moderliga omsorg alla i naturen tillängliga näringskällor
och det hos varje individ intrikata samspelet mellan smak, hunger och törst.
”Man skulle verkligen vara andefattig”, skrev de, ”om man inte vid varje angenäm matnjutning varje gång erkände denna förbindelse och harmoni och med
rörelse, tacksamhet och tillbedjan ville lovprisa Skaparen” av den oss till näring
tjänande organiska världen.2
Idag ter sig nog de tyska översättarnas uppskattning av Bergius benägenhet
att se allting i naturen danat av en mild Skapare för att fritt nyttjas av männi­skan
såsom främmande. Alltför stora naturvärden har skövlats och alltför många miljöproblem har tornat upp sig för att vi ska kunna känna oss helt bekväma i den
inställningen. Det hindrar inte att utbytet är fortsatt rikt även för en sentida
läsare. Talet är verkligen ett sällsamt ymnighetshorn som erbjuder den nyfikne
otaliga ingångar: här kan var och en som vill veta vad som togs tillvara och åts
ur växt- och djurvärlden före konservburkens, frysskåpets och vakuumförpackningens tidsålder hämta åtskilliga upplysningar, här kan den som är intresserad
av den växlande synen på olika födoämnens medicinska aspekter botanisera med
utbyte. På sina håll får man även etnografiska inblickar i samhällen som sedermera försvunnit, och man hittar kulturhistoriska utredningar av olika drogers
införande i Europa och Sverige liksom de huvudsakliga ingredienserna i rätter
som det kanske är klokast att låta förbli historiska läsefrukter och inte mer. Allt
är presenterat nöjsamt och med vidsyn, för som Bergius så riktigt anmärker: ”om
tycket och smaken får man ej disputera”. 3
xvii
B e ngt B e rgius
Åtminstone på äldre dagar kunde den då förmögne Bengt Bergius fritt unna
sig livets goda i kamraters sällskap. Det är välkänt att han och hans sju år yngre
broder Peter Jonas Bergius, med vilken han levde i lycklig gemenskap från 1755
och fram till sin död, då gärna bjöd lärda och vittra vänner till sin malmgård vid
Carlbergsallén i Stockholm för att avnjuta en god middag.4 Till gästerna hörde i
varje fall en gång Carl Michael Bellman som i en tillfällesdikt från 1777 skildrat
en sommarbjudning hos bröderna Bergius, varav några förnöjda rader lyder: ”Ett
läckert bord at gladt upduka / Med hemväxt gröda, god och fin; / At med ett glas
af bästa vin / Uppmuntra både Friska, Sjuka; at talas vid på ärlig tro.” I sitt tal
snuddar för övrigt Bengt Bergius själv vid en annan lukullisk måltid, avnjuten i
fint sällskap. Detta när grodors kött, som äts ”med välbehag på de bästa borden i
Frankrike”, är uppe till behandling. Bergius kan då rapportera att han hos greve
Carl Gustaf Tessin trakterats en frikassé på ätlig groda (Rana esculenta) som han
funnit vara på en gång ”fin och välsmakelig”.
Men vägen till dessa avspända matfröjder hade varit lång och krokig för honom, näst äldste sonen i en barnaskara om sju till häradshövdingen i Väne, Ale,
Bjärke, Flundre och Vättle härader i Västergötland, Bengt Bergius, och hans
maka, prostdottern Sara Maria Dryselia. Fadern, som sedermera fick handha
Sunnerbo, Östbo och Västbo härader i Småland, gick bort redan 1730, då Bengt
Bergius bara var sju år och hans yngste broder Peter Jonas ännu inte halvåret
gammal. Därmed var inte prövningarna slut. Den driftiga modern lyckades visserligen hålla ihop hus och hem och då hon var ”ett bildadt och boksynt fruntimmer” månade hon också om att Bengt Bergius och hans syskon som brukligt
var i högreståndskretsar de närmaste åren fick njuta av privatundervisning på
sätesgården Erikstad i Vittaryds socken. 5 Men år 1737 inträffade nästa familjekatastrof: modern avled, lämnande de sina utan några tillgångar att tala om.
Den närmaste tiden därefter fick den då bara fjortonårige Bengt Bergius och
hans året äldre broder Johan Erland sörja för de övriga syskonens väl och ve. De
tog beslut om att flytta till ett mindre bondhemman där de vistades till dess att
släktingar grep in och den stora syskonskaran fördelades på flera händer. Bengt
fick i början av 1739 till förmyndare prosten i Angelstad, Per Ulmgren, som såg
till att hans skyddsling fortsatte att förkovra sig i sina studier. Senare samma år
kom Bengt Bergius till Växjö för att där bedriva framgångsrika gymnasiestudier
som avslutades 1741 med att han fick hålla ett tal på grekiska; han skulle framgent briljera med sina solida språkkunskaper och var som vuxen utöver grekiska
och de nordiska språken inklusive isländska hemmastadd i latin (även i medel-
barndom och
uppväxt
Bengt Bergius. Målning av Johan Streng 1761, Bergianska stiftelsen.
Peter Jonas Bergius. Målning av Johan Streng 1761, Bergianska stiftelsen.
xx
Studierna i Lund
valet av
hi­s torikerns
bana
avhandling
för graden
tida form), hebreiska, franska och engelska samt förstod hjälpligt även italienska,
spanska och holländska.
Artonårig kom Bengt Bergius jämte två kusiner till Lund för att bedriva
högre studier vid den Carolinska akademien, där den äldste brodern Johan Erland då redan låg. Vilken bana den studiebegåvade Bengt Bergius skulle slå sig
på klarnade inte omedelbart. Först låg hans håg till filosofin, som blivit populär
genom den då nyss avlidne Andreas Rydelius. Denne, som slutade som biskop i
Lunds stift, får sägas ha varit en tidig representant för upplysningstänkandet i
Sverige och stod för en filosofi präglad av ett pragmatiskt och eklektiskt förhållningssätt. Sedan lockade juridiken, där David Nehrman Ehrenstråle hunnit bli
en beundrad lärare. Men det skulle till slut bli inom historieämnet, med den år
1742 till professor utnämnde Sven Bring (adlad Lagerbring) som entusiasmerande lärare, Bengt Bergius valde att pröva sina vingar. Som forskare har Lagerbring kommit att betraktas som en portalgestalt för källkritisk metod. Han var
också en flitig samlare av handskriftsmaterial, och närmast inspirerad av danska
forskare som Hans Gram och Jacob Langebek kom han att verka för en inten­
sifierad och mer ordnad urkundsutgivning i Sverige än förr.6
Det var nog ett på det personliga planet utvecklande val av bana Bengt Bergius gjorde när han blev lärjunge till Sven Lagerbring, men också som han snart
skulle erfara lättsinnigt om man ser till den ekonomiska tryggheten. Några
tjänster att tala om fanns inte, vare sig vid universitetet eller någon annanstans.
Anders Schönberg (som dock blev rikshistoriograf) skriver i sitt åminnelsetal att
så ymnigt historieämnet var i sig själv, så ”var detta dock det mäst ofruktsamma
fält för en medellös ynglings framtid och lycka”.7 Kanske var det en gryende
insikt om detta som gjorde att när sedan Peter Jonas kom till Lund för att läsa,
så verkade Bengt Bergius tillsammans med svågern Erland Junbeck kraftfullt
för att han skulle slå sig på medicinska studier. Själv har Peter Jonas Bergius
blygsamt kommenterat det som det skulle visa sig för honom så lyckliga studievalet med att han var stammare och ”igenom detta fel, befans vara oskickelig til
theologiska och juridiska studier”.8
På Bengt Bergius hängivenhet för saken brast det nu inte och han spände
bågen så långt det bara gick. För att lyckas med sina forskningar tog han sig i flera
repriser över till Köpenhamn för arkivstudier medan ekonomin hölls hjälpligt
flytande genom stipendier och olika informatorsuppdrag. Han bragte det också
1747 till en docentur, efter att på vägen ha responderat för graden på en avhandling i två delar, De Titulis Principum generatim, et Suioniae Regum Speciatim
(Om de regerandes titlar i allmänhet och de svenska konungarnas i synnerhet).
Vidlyftigheten i Tal om läckerheter förebådas redan i detta första lärdomsprov,
xxi
skrivet av honom själv, vilket långtifrån alltid var fallet på 1700-talet att respondenten gjorde. Med sina 176 sidor motsvarade det omfångsmässigt ett tiotal
normala avhandlingar. ”At uhr Böcker kunna weta, / Huru Jordens Gudar,
heta, / Hwar och en uppå sit språk, / Är en Sak, som kostar möda, / Natte-Wak
och Ögon röda, / Bleker Hy och Hufvud Bråk”, skaldade Bengts yngre broder
Abraham säkert inte utan rätt till lyckönskan.9
Inget nattvak eller andra uppoffringar räckte emellertid för att öppna några
portar för Bengt Bergius i det akademiska Lund, och när så det stipendium som
han innehaft tog slut sonderade han under sommaren 1749 på ort och ställe möjligheterna att verka vid universiteten i Åbo och Uppsala. Samtidigt flyttade brodern Peter Jonas på hans rekommendation till Uppsala för att kunna följa Nils
Roséns och Carl von Linnés undervisning. Där blev han snart uppmärksammad
för sin studietalang, och Linné såväl öste beröm över honom som skaffade honom det hedersamma uppdraget att samla örter och petrifikat för Carl Gustaf
Tessins naturaliekabinett på Åkerö. Lika lätt i den nya miljön gick det inte för
Bengt Bergius. Efter några resultatlösa månader på de två universitetsorterna resignerade han och bestämde sig för att i stället söka lyckan i Stockholm som med
sina många ämbetsverk var det hägrande målet för åtskilliga vittra talanger som
ville göra karriär. Konkurrensen om en stadigvarande tjänst var emellertid hård
och att hitta en riktig födkrok föll sig allt annat än lätt för Bengt Bergius. Visserligen lyckades han tidigt få tillträde till antikvitetsarkivet, och 1758 skulle han
äntligen bli extra ordinarie assessor där, men det utan lön. I stället fick han de
första åren precis som förut i Lund hanka sig fram på informatorsuppdrag som
han sedan drygade ut med en efter hand inte föraktlig produktion av skrifter.
Beslutet att börja skriva för brödet togs under en sjukdomstid då han till
allt annat hade förlorat en större summa pengar såsom borgensman för en kusin. I denna pressade situation gav han ut Kärlekshändelser emellan herr Erik
Gustafsson Stenbock och fru Magdalena Sture till Hörningsholm. År 1573 (1752)
som sedan följdes av en strid ström publikationer av företrädesvis historiskt och
vittert slag. Allt det tryckta var inte av särskilt seriöst innehåll utan en hel del
bestod i publikfriande gods. Det kunde vara historiska anekdoter som Bengt
Bergius snubblat över under sitt arbete i arkiven eller röra sig om visor, tvetydiga
fabler och tillfällesdikter över kära mopsar. Den lättviktiga blandningen väckte
anstöt på sina håll och vid ett tillfälle fick Bengt Bergius över sig Stockholms
konsistorium, vilket fann hans Små-saker til nöje och tidsfördrif såra blygsamheten och kränka goda seder genom sina ymniga citat av kraftord. Trots att både
censorn Nils von Oelreich och hans ställföreträdare Anders Wilde ryckte in till
utgivarens försvar förbjöds all vidare försäljning, något som resulterade i allmän
Motgångar,
flytten till
Stockholm
Brödskriveri
xxii
Källutgåvor
rusning efter den förargelseväckande skriften. ”På utkomstens sida, var denna
samlingen den nyttigaste för Herr Bergius”, noterar Schönberg sedelärande i sitt
åminnelsetal.10 Bengt Bergius var heller aldrig mer förstummad och förskräckt
av prästerskapets tilltag än att han fortsatte sin aptitretande skrift under den nya
titeln Allahanda.
Mestadels arbetade dock Bengt Bergius i betydligt mer allvarsam anda. Det
är tydligt att han det närmaste årtiondet efter att ha lämnat Lund fortsatt såg sig
som historiker och hade stora visioner. Jämte några likasinnade i huvudstaden
tog han sålunda initiativet till bildandet av en historisk akademi, något som
dock kvästes i sin linda eftersom upphovsmännen glömt att i förväg återförsäkra sig på högre ort;11 nu blev det istället den år 1753 instiftade Kungliga Vitterhetsakademien som kom att påta sig rollen att främja historiestudiet i landet.
Närmast influerad av sin lärofader Sven Lagerbring gav Bengt Bergius även ut
en räcka källutgåvor med historiskt intressant stoff, ofta med kompletterande
intressanta inledningar. Ytterligare en lärjunge till Lagerbring som skulle visa
framfötterna som urkundsutgivare var Bengt Bergius gode vän Carl Christopher
Gjörwell, ”de lärda mödors patriark” och 1700-talets flitigaste svenska publicist
vars många olika publikationer stod vidöppna för nya källfynd.
Som utgivare av historiskt material är Bengt Bergius främst förknippad med
Nytt förråd af äldre och nyare handlingar rörande nordiska historien (1753–1754)
och Konung Carl den IX:des rim-chrönika, samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrönika, egenhändigt af högbemälte konungar författade (1759), båda verk
som vältaligt vittnar om hans förtrogenhet med 1500- och 1600-talens inhemska
historia. Dock var det medeltiden som under lång tid sysselsatte Bengt Bergius
mest. Hans stora mål var att med den som grund få ge ut ett riksdiplomatarium
i stil med det som danskarna med Jacob Langebek som initiativtagare redan satt
igång. Bengt Bergius stod på tröskeln till sina drömmars mål efter att med hjälp
av den inflytelserike och historiskt intresserade excellensen Gustaf Bonde ha fått
titeln extraordinarie assessor vid Antikvitetsarkivet och ett uttryckligt mandat
att söka upp och samla ihop alla publika diplomata, patenter, akter, dokument
och handlingar i såväl de offentliga arkiven, biblioteken och andra samlingar
liksom i privata händer vilka kunde tänkas belysa Sveriges historia. Materialet
skulle sedan i kronologisk ordning sorteras i olika serier: krigsmanifest, allianser, neutralitets- och handelstraktater, donationer och förläningar, privilegier för
olika korporationer, påvebullor, kungabrev med mera.
Till allt detta skulle fogas inledningar och ”en kort pragmatisk historia”, i
sanning en gigantisk uppgift för en enda aldrig så lärd forskare. Det hindrar inte
att Bengt Bergius oförskräckt och med stor flit gick till verket. Rester av hans
xxiii
ambitiösa insamlingsarbete kan än idag skådas i den tjugo bastanta foliovolymer
omfattande ”Bergianska avskriftsamlingen”, där åldriga och med bibehållen ortografi avskrivna kungliga skrivelser och klosterhandlingar samsas om utrymmet med sådant som frö- och växtlistor, topografiska uppsatser, latinska dikter, ”papistiska böner”, protokollsutdrag från Collegium medicum vid spridda
tillfällen samt lärda brev och historiska anekdoter från Bergius samtid i en lätt
oöverskådlig ordning.12
Tämligen snart har det stått klart att Bengt Bergius aldrig skulle kunna förverkliga de stolta planerna.13 En bidragande orsak var att hans fysiska krafter under 1750-talets andra hälft var på upphällningen. Han hade under lång tid bränt
sitt ljus i båda ändar och nu fick brodern Peter Jonas Bergius, som efter färdiga
studier i Uppsala slagit sig ner i Stockholm och öppnat en flitigt frekventerad
läkarpraktik, gång efter annan rycka in för att bota hans återkommande mag­
oroligheter. I sin självbiografi skriver Bengt Bergius om en av dessa kriser ”at min
bror med flere medici despererade om mitt lif [. . .] Man trodde denna sjukdom
förorsakades af gallblåse stenar. Säkert är det, at det härrörde af ett ovanligt stillasittjande under hela föregående vintren som jag tilbragte under träget arbete
och lucubrationes långt ut på nätterne”.14
Sviktande hälsa var inte det enda hindret för förverkligandet av Bengt Bergius drömmar om ett diplomatarium. Även avsaknaden av tillräckliga till­gångar
för ett ändamålsenligt genomförande måste ha känts besvärande från första
stund. Ännu ett årtionde efter ankomsten till Stockholm saknade Bengt Bergius
lön och kände sig dessutom motarbetad inom antikvitetsarkivet, en känsla som
späddes på då en åtta år yngre historikerkollega år 1760 brädade honom vid en
tjänstetillsättning. Denna motgång fick äntligen Bengt Bergius att bestämma
sig för att byta levnadsbana och söka anställning i Riksbanken som bankokommissarie, en tjänst som efter ett långt tillsättningsärende tillföll honom 1762 i
konkurrens med 42 andra sökande.
Någon omedelbar ekonomisk förbättring innebar inte den nya yrkesinriktningen; det dröjde 8 år innan Bengt Bergius fick full lön. Men det gjorde nu
mindre eftersom hans brors praktik utvecklade sig till en av de mest inkomstbringande i landet och de två delade på allt, ljuvt som lett, pengar likaväl som de
många böcker som införskaffades till deras efter hand imponerande bibliotek för
vilket Bengt Bergius tog på sig ansvaret att göra inköp och stå för katalogisering.
”Då jag behöfde en bok ur vårt bibliothek, så framgaf han altid den åt mig, hvilken stora vighet giorde, at jag, efter hans frånfälle, ej viste hvar böckerna stodo,
och hade således mycket omak innan jag kunde igenfinna någon bok”, mindes
Peter Jonas Bergius senare.15 Han hade å sin sida att ansvara för det dyrbara her-
hälsoproblem
Bytet av
levnadsbana
xxiv
Naturalhisto­
riens lockelse
Rön i Vetenskaps­
akademiens
handlingar
Talet om
ängsskötseln
bariet, till sist omfattande mer än 9 000 arter, och övriga naturaliesamlingar.
Sina fria stunder fortsatte Bengt Bergius att viga åt samlande och studier,
men även om han upprätthöll sitt intresse för nordisk historia så riktades hans
forskningshåg under 1760-talet alltmer mot naturalhistorien som under frihetstiden kommit på modet i breda kretsar och som dessutom jämte farmaci sedan
1761 utgjorde ett verksamhetsfält för brodern Peter Jonas Bergius såsom professor i ämnet. ”1764 om våren”, kommenterar Bengt Bergius i självbiografin denna
nyorientering, ”började jag med mera application at studera naturalhistorien,
under trognaste hjelp och handledande af min bror och dagelige contubernalis
[rumskamrat], som ett par år förut i bem:te [bemälte, d. v. s. nämnda] vetenskap
hade blifvit professor.” 16 Noggrann och med tiden beläst som få andra skulle
Bengt Bergius komma att osjälviskt bistå andra forskare vid utgivningen av naturalhistoriska arbeten, däribland Linné. Hans arbete med den tolfte utgåvan
av dennes främsta verk Systema naturae renderade honom erkännandet: ”bör
heta H:r BancoCommissarien Bergii edition, emedan jag är wiss, det det aldrig
blifwer uplagt accuratare”.17 Den som fick mest understöd var dock den älskade
brodern. Alltid läsande med pennan i högsta hugg hjälpte han till genom att
göra utförliga excerpter för verk denne hade på gång. Han var också Peter Jonas
första läsare, liksom denne var det när Bengt Bergius hade någon skrift under
utarbetande. Peter Jonas Bergius kommenterar: ”Då någon af oss skref något,
som skulle underkastas allmänhetens ögon, så undergick det altid en gemensam
censure af oss bägge, innan det lämnade våra händer.” 18
År 1766 valdes Bengt Bergius in i Vetenskapsakademien, efter att dessförinnan ha fallit igenom vid en tidigare omröstning; lika smidig i förhållande till
omvärlden som den sällskaplige brodern blev Bengt Bergius aldrig. Vid tiden för
invalet i denna den svenska nyttokultens bastion hade han redan hunnit publicera tre ”rön” i dess Handlingar, ”Hvit rotta, beskrifven” (1761), ”Ett Lycoperdon
af sällsam storlek” (1762) samt ”Hvitkåls-svampen, beskrifven” (1765). År 1767
följde så ”Corinthiska rättikan, Raphanus sativus gongylodes”, vilket byggde på
egna försöksodlingar och avlockade högt beröm från Linné, som skrev till akademiens sekreterare Pehr Wargentin att så borde ”rön vara skrivne”.19
Två år senare fick Bengt Bergius hedersuppdraget att för ett kvartal vara akademiens preses och höll vid nedläggandet av ämbetet ett Tal, Om Svenska Ängskötseln, Och dess främjande genom Lönande Gräs-slag som fick stort genomslag.
Efter att ha poängterat betydelsen av en välhållen äng, utan vilken bonden ”hvarken kan ärhålla den til Åkerens bestånd högstnödiga Gödseln, eller Dragare til
dess behöriga upbrukande”, gör Bergius sig i talet till tolk för en rationell foderväxtodling.20 Det dög inte att bara lita till självväxande foder, utan artificiella
xxv
ängar borde anläggas, menade han i nära anslutning till utländska erfarenheter.
Kritiskt granskade han vilka grödor som skulle kunna lämpa sig i Sverige, och
han kunde dessutom redogöra för egna försök med timotej som han sått redan
1765, bara två år efter att detta härdiga grässlag nått England från Nordamerika.
Bergius hade snabbt beställt fröer från England och kunde när dessa kom upp ur
jorden konstatera att det var vanlig ängskampe som redan växte rikligt i landet.
”Jag kom dock just i någon harm, då jag besinnade vår inrotade obekymmersamhet om de naturliga håfvors förnuftiga användande, som Försynen i något
ymnigare mått täckts oss tildela, så at aflägsne Americaner skola kunna tjena
oss med at utvisa för oss värdet af sådane ting, som vi sjelfve trampe under fötterna”, kommenterar Bergius i tidstypisk patriotisk anda.21 Symptomatiskt nog
förordade han varmt en rad inhemska växter, däribland rödklöver och gullusern.
Under årens lopp skulle Bengt Bergius och brodern Peter Jonas komma att
höra till kärntrupperna i Vetenskapsakademien, vars inre angelägenheter och
intriger blev något av deras livsluft.22 Med akademien som bas fikade de med
frisk aptit efter världens goda i form av diplom från utländska akademier och
allehanda naturalier. Träget bevistade Bengt Bergius onsdagssammanträdena,
deltog i priskommittéer och hjälpte vännen och akademisekreteraren Pehr Wargentin med räkenskaperna. Det på sikt viktigaste uttrycket för Bengt Bergius
stora intresse för Vetenskapsakademien är ändå hans väldiga avskriftssamling.
Den består inte minst av långa sviter brev ställda till akademiens olika sekreterare, som då originalen i många fall gått förlorade visat sig oumbärliga för
förståelsen av Vetenskapsakademiens tidiga historia. Bara de avskrivna breven
till Pehr Wargentin uppgår till mer än ett tusen. Avskriftssamlingen kom strax
efter Bengt Bergius frånfälle i Vetenskapsakademiens ägo genom en donation
1785. Fem år senare kom även det av Bengt Bergius ordnade biblioteket jämte
malmgården Bergielund och herbariet akademien till godo genom ytterligare
en storslagen donation av brodern Peter Jonas, en händelse som högtidlighölls
genom att Vetenskapsakademien lät slå en medalj över de två bröderna.
Det med rariteter välfyllda Bergianska biblioteket om cirka 200 löpmeter
som med den med bröderna bekante provinsialläkaren Johan Otto Hagströms
ord utövade ”en aldeles magnetisk kraft” på sin samtid återfinns numera som
deposition i Stockholms universitetsbiblioteks raritetskammare på Frescati efter
att först under större delen av 1800-talet ha huserat i Vetenskapsakademiens hus
på Drottninggatan och sedan i dess på 1910-talet uppförda nya byggnad på Frescati.23 Bland de många verk som (fortsatt med Hagströms ord) än idag ”fägna
ögonen och siälen” kan nämnas Hendrik van Reedes monumentala Hortus indicus malabaricus (12 band, 1678–1703), Maria Sibylla Merians Erucarum ortus
bengt Bergius
avskriftssamling
Det Bergianska
biblioteket
xxvi
(1718) och, nog så sällsynt, Christoph Jacob Trews Plantae selectae med Ehrets
planscher. Märkligast från provenienssynpunkt är Erik XIV:s exemplar av Strabons De situ orbis (1549), med den fängslade monarkens egenhändiga anteckningar, musiknoter och teckningar. Den boken, som Bengt Bergius har skrivit
in i katalogen på ett ganska sent stadium (någon gång mellan 1773 och 1784) av
bibliotekets uppbyggnad, får visa hur han även efter det att naturalhistoriens
outtömliga skafferi av läckerheter kom i förgrunden för hans forskningar fortsatte att intressera sig för svensk historia.24
T al om läck e rh e t e r
Om smaken
Att redogöra för Bergius mångfrestande tal faller sig inte helt lätt. Vi har att göra
med ingenting mindre än ”en encyklopedi i sin krets”, som det träffande hette
i en i tre på varandra följande nummer lång granskning i Upfostrings-Sälskapets
Tidningar, med ”Artiklarne så valde, at man, vid en recension blir mera brydd
af det, som måste utelemnas, än af det som bör utsökas”.25 Dessutom är inte den
röda tråden alltid helt enkel att följa, även om man väljer att enbart koncentrera
sig på den löpande brödtexten, vilket kräver en viljeansträngning med tanke
på alla de intresseväckande och belärande exkurser författaren bjuder på i sina
många fotnoter som står för bortåt tre fjärdedelar av hela textmassan.26
Kort uttryckt är talet slaget i två mäktiga bågar: dess första del om 272 sidor
är vigd åt växtrikets matfröjder medan den andra ägnas åt den animaliska födan.
Men båda volymerna är mer komplicerat komponerade än så. Innan Bergius
kommer till sitt egentliga ämne gör han således, som en följd av att Vetenskapsakademien just under hans presidium fyllde fyrtio år och började en ny serie av
sina handlingar, en patriotisk betraktelse över hur näringar och konster legat i
lägervall vid dess tillblivelse men samhällsutvecklingen sedan artat sig till det
bästa, fullt i enlighet med det för denna gagneliga inrättning ”påsyftade höga
ändamålet, Samtids och Efterkommandes uplysning”. Behandlingen av ämnet
läckerheter inleds sedan, efter att Bergius hunnit prisa hur Skaparen kunnat så
ändamålsenligt förse oss människor med såväl födoämnen som sinnen och organ
för att livnära och vederkvicka oss, med en empiriskt underbyggd betraktelse
över smaken.
Med bland annat brännvin, vanlig peppar och spansk peppar, ”som bränner
nästan som eld i munnen”, den för svenska smaklökar då ännu främmande vitlöken och den honom ”motbjudande” tobaken som exempel visar Bengt Bergius
hur pass situations- och kulturbetingad vår smakupplevelse är. Tidens mode,
religiösa tabun, nedärvda fördomar, hungersnöd, den enskildes grad av friskhet
xxviii
Om växtrikets
läckerheter
Om den
animala födan
eller sjuklighet spelar in när vi betygsätter det ätna. Så även åldern: barnet föredrar milda och söta smaker, den gamle njuter av starka och skarpa (t.ex. ättika).
Med läckerhet – eller ”delice”, som Bergius ofta skriver under franskt inflytande
– i mer bestämd mening avser han något som en frisk vuxen människa njuter av
genom en ”ljufligen förnöjande” retning av tungans och gommens ”nervpapiller”
(smakorgan) som ytterligare kan förhöjas genom luktintryck. Han poängterar
vidare att människor i allmänhet skyr det beska, kärva, sträva, skarpa, heta och
brännande, härskna, ruttna och fadda, och att de istället finner behag i det söta,
syrliga, salta, feta och kryddaktiga, helst ”uti någon blandning med varandra”.
Den noggranna uppräkningen av allehanda obehagliga smaker kan nog, som
Elisabeth Mansén poängterar i en studie av Tal om läckerheter, åtminstone till
en del sättas i samband med att man på Bergius tid ofta var tvungen att smaka
sig fram till vad som var tjänlig föda eller ej.27 Nuförtiden låter vi istället många
gånger angivet bäst före-datum avgöra frågan. För övrigt fick man inte vara allt
för kräsen om maten skulle räcka året om. ”Bättre något härskt än allt färskt”,
lyder ett ordspråk med täckning i verkligheten på Bergius tid, ”Kött utan salt
och barn utan tukt kan inte länge vara” är ett annat som kärnfullt anger förutsättningarna för mathållningen förr i tiden.28
Själva genomgången av växtrikets läckerheter, enligt Bergius och många med
honom i samtiden människans första föda då det var Herrens bud i 1 Mosebok
1 kapitel vers 29 att ”alla örter, som fröa sig, på hela jordenes yta, och all trä, som
bära frukt med frö: til eder föda skall thet tjena”, börjar sedan med de sötaste
ämnena: honungen som använts i alla kulturer sedan tidernas gryning, arabisk
dadelsirap och kanadensisk lönnsirap samt rörsockret, detta ”sal essentiale” som
”hysande renare sötma, samt därjämte torrt och mer hanterligt än honungen”
alltmer vann tycke i ”hyfsade nationer”. Därefter följer de sötsyrliga frukterna
och bären. Den magistrala mönstringen av såväl kända som okända delikatesser
över hela världen – med Mellanösterns sedan antiken hyllade granatäpplen, Kinas berömda litchifrukt som årligen, ”just som den mognat, sändas med courierer från de provincer, där den växer, til Kejsaren i Peking”, Indiens illaluktande
men vanebildande durian och Centralamerikas avokado som några av de smakmässiga höjdpunkterna – landar slutligen i en patriotisk hyllning av de nordiska
bären, de av Linné hyllade åkerbären och smultronen likaväl som hjortronen,
hallonen, björnbären, lingonen och blåbären. Till och med kråkbären som lapparna och Sibiriens folkslag ”äta med ej mindre fägnad än förmån” kommer med
på ett hörn.
Den andra, 328 sidor långa delen tar sin utgångspunkt i människans tycke för
fet mat, från Bibelns Nehemja och framåt. Denne persernas ståthållare i Jerusa-
xxix
lem hade låtit stadens befolkning glädjas genom att äta det feta och dricka det
söta, vet Bengt Bergius att berätta. Andra historiska exempel – alltid nära till
hands när han för pennan – handlar om de asadyrkande nordbornas höga aktning för fläsk, symboliserad i den till ständigt nya skrovmål återuppstående galten Särimners gestalt, liksom ”de gamle grekers” stora begär efter svinkött samt
de i sin makts dagar minst sagt gastronomiskt utsvävande romarnas mästerliga
”gagn af hvarje särskild lem på en fet sugga, til och med vulva eller födslolemmen
och sumen eller bukstycket med mjölkfulla spenarna, hvilka lemmar skattades
af dem för de allra kostligaste läckerheter, åtnöjandes sig ej deras fina smak med
levern, såframt ej suggan varit gödd med fikon”.29 Bland matfetterna har Bergius
utöver de i Norden gängse produkterna grädde och smör och de inom allmogen
populära alternativen svinister och gåsfett förstås haft kläm på sydeuropéernas
”bomolja” (olivolja) och sesamolja men dessutom hittat fram till sydamerikanernas manteca (flott).
Den huvudsakliga gången i det följande är att däggdjuren behandlas som
födoämne, därefter de övriga ryggradsdjuren – fåglar, reptiler, fiskar – i för tiden
vanlig ”fallande” zoologisk ordning, varefter kommer en förhållandevis summarisk genomgång av ”insekter och maskar”, bland vilka vi hittar gräshoppor,
skalbaggar, kräftdjur och ostron. På väg mot målet hinner Bergius även beröra
hur djuren tar smak av vad de haft som huvudsaklig föda och diskutera det lämpliga i att äta rått kött samt, för att nu inte enbart bjuda på torrföda, ta upp ”några
goda våtvaror och läckra dryckesorter” till behandling.
Sin utgångspunkt tar han i vattnet, ”af Skaparen anslaget åt människorna,
så väl som åt djuren, till deras rätta och dageliga dryck”. Dess läskande förmåga prisas av Bergius som erinrar om hur sydlänningarna gör sig omak för att
komma över kallt vatten och hur de i hettan med förkärlek kyler sina drycker
och meloner med is liksom hur man även i Sverige anser bärsafter à la glace ”för
en synnerlig kräselighet”. På tal om osunt vatten, som måste kokas för att kunna drickas, glider sedan framställningen över i smaksatta drycker som te, om
vilket givetvis poängteras att det av kineserna dricks utan socker, och sherbet,
denna österlänningarnas ”ljufvaste förfriskning” som allt efter lägenhet tillblandas med ”Limon- eller Citron-saft, med socker, allahanda syltade frukter,
Russin, kokta Äplen, Päron, Qvitten och Mandlar, Violer, Nenuphars-vatten
[nenuphar= näckros], samt Dessman [mysk] och Ambra m.m.”.
Än mer för 1700-talets svenskar vilt främmande drycker som behandlas med
viss utförlighet är sur stomjölk och ännu efter slakten varmt hästblod vilka båda
enligt många rysslandsresenärer dracks med stort begär bland de tatariska folkslagen samt den oxgalla som abessinierna enligt säkra missionsrapporter svepte
om matfett
Om drycker
xxxii
Om njutningsmedlen
i hela glas ”med mera nöje än en annan vin”. Från Mexikos horisont har Bergius
fiskat upp en variant på den uråldriga drycken chicha, som fulländas av att man
vid beredningen lägger i en levande padda, ”hvarpå kärilet lemnas at stå i en half
eller hel månad att gäsa, och hemta den styrka som man påsyftar”. Andra drycker
som han haft pejl på är rysk kvass, indisk arrack, ottomansk boza, afrikansk
toddy (palmvin), centralamerikansk atole, sydamerikansk kassava.
En sista utvikning består i en genomgång av de njutningsmedel som man i
olika delar av världen ”fägna ankomna kära vänner” med mellan målen, ett ämne
som för den vittfamnande Bergius in på såväl narkotiska preparat som betel,
koka och hasch som de sjöfågelsskinn grönländarna jämte snus ”framlägga för
heders skull åt sina gäster” att ”tugga på och utsuga fettet”. Notisen har givetvis
främst varit ägnad att roa auditoriet. Men bakom mycket av Bengt Bergius faktapresentation skymtar en i beundran övergående fascination för hur människan
oavsett civilisationsgrad ständigt förmår att finna njutning i sin föda, den må
vara aldrig så enkel och enahanda. Bergius tal mynnar så ut i ett primitivistiskt
färgat credo om att de så kallade naturfolkens ”grofva och för oss sällsamma
smak” nog är mindre att beklaga än att prisa. ”Kanske de i denna delen, så framt
climatet annars är drägligt”, lyder den sista konstfullt snirklande meningen, ”äro
at anse för lika så lyckeliga, som månge andre i långt önskeligare vilkor stadde,
hvilka, under dageligt åtnjutande af de yppersta kräseligheter, sällan ändock
hvila med sina ostyriga begär, utan immerfort hugsa [spanar] sig om och fika
efter nya och utvaldare vällusts-ämnen.”
Innehåll och perspektiv
Beträffande den animaliska födan får Bergius inventering sägas vara förbluffande allsidig. Den uppvisar redan på europeisk mark en rad läckerheter som
annars var på väg ut ur det av regelstyrd fransk smak alltmer dominerade västerländska köket, däribland kött från påfågel, skarv, häger och svan liksom säl- och
valspäck.30 Något av fullständigheten i framställningen framgår kanske av att
Bengt Bergius, trots att han först slår fast att igelkotten inte tillhör avdelningen
europeiska läckerheter dels berättar var man i övriga världen äter den ”med begärlighet”, dels nere i en not har samlat in uppgifter om att det taggiga djuret
anses som ätligt i Norge och att danskarna rentav håller en soppa på igelkott
Föregående uppslag: Ett stycke tillrättalagd matetnografi. En grupp halvnakna eldsländare,
närmast framställda som ädla vildar, sitter framför elden i sin enkla hydda och inväntar resultatet av dagens fiskafänge. Graverad plansch efter målning av G.B. Cipriani ur John Hawkesworth, Relation des voyages entrepris par ordre de Sa Maj. Britannique pour faire des
déscourvertes dans l’hemisphere meridionale (1774).
xxxiii
”för nog välsmakande” – kanske något för den om inhemska råvaror och nordisk
mattradition värnande kökspersonalen på stjärnkrogen Noma att ta fasta på?31
Vid sidan om dessa nuförtiden utmönstrade läckerheter hittar man också
desto mer gångbara råvaror som kalkonen och fasanen, båda höjda till skyarna av
Brillat-Savarin, den senare fågeln särskilt om den fått hänga länge. Om Bergius
verkligen fått möjlighet att avsmaka en fasan är väl tveksamt, men den till Europa på 1500-talet hemförda kalkonen var på hans tid redan så pass vanlig i köket
att han inte ansåg sig behöva påminna om hur ”smakelig” den var.32 Likaså hittar
man mellan pärmarna den så sent som under James Cooks första världsomsegling påträffade kängurun, åtminstone enligt de rapporter Bergius förlitade sig på
”förträffelig spis”.
Påtagligare är då luckorna i växtriket. Den anonyme recensenten i Göttingische Anzeigen (1786) saknade för sin del en separat artikel om de i våra trakter
vanligt förekommande vinbären. Efter samma geografiska grunder skulle det gå
att efterlysa exempelvis körsbär, päron och äpplen och alla de krusbär som odlades i kommersiell skala på Bergielund och på vilka brodern Peter Jonas menade
sig göra ett vin ”behageligare än något Mosel-vin”.33 Kanske har Bengt Bergius
ansett det vara onödigt att spilla något krut på dem med tanke på Peter Jonas
Bergius uttömmande behandling i Tal, om frukt-trägårdar och deras främjande i
vårt Rike (1780), också det ett presidietal i Vetenskapsakademien (som för övrigt
var det som hållits närmast före Tal om läckerheter och som i fotnoterna bär
omisskännliga spår av de två brödernas nära litterära samarbete). På bär- och
fruktfronten är det också överlag mycket väl ställt, många är de exotiska arter
som först på sistone börjat nå våra livsmedelsdiskar eller som fortfarande inte går
att få tag i: cainito eller stjärnäpple, guava, jackfrukt, jambolanäpple, mangostan,
kaki, langsat, mamey, papaya, taggannona . . .
Istället är det framför allt de växter som på många håll utgjort basen i människors föda som utelämnats. Rotfrukterna lyser med sin frånvaro. Förgäves letar
man efter såväl de i svenskt kosthåll beprövade rovorna som de då nymodiga
potatisknölarna som givetvis har odlats i bröderna Bergius trädgård. Antagligen
har Bengt Bergius sett de senare mest som djurfoder, ett ändamål han elva år
tidigare rekommenderat dem för i Tal om Svenska Äng-skötseln.34 Även andra, av
gourmeter mer gouterade grönsaker saknas. Att tomater, med tidens terminologi
pommes d’amour eller kärleksäpplen, inte omnämns är kanske inte så mycket
att orda om. De var före växthusens mer allmänna bruk svårodlade här i norr,
med små möjligheter att bli solmogna, och de fick för europeiskt vidkommande
sitt genomslag först under 1800-talet. I Sverige dröjde det till 1900-talet, ännu
Charles Emil Hagdahl skriver några år före sekelskiftet 1900 i Kok-konsten som
Luckor i bevakningen av växt­
rikets håvor
Grönsaker och
rotfrukter
saknas
xxxiv
vetenskap och konst att tomater visserligen länge varit kända men inte odlats eller använts i någon utsträckning att tala om annat än i form av från utlandet
importerad tomatpuré på flaska.35
Men inte heller mer lättodlade grödor som sallad, bönor och kål eller skogens många ätliga svampar, till vilka svenskar haft en långvarig skepsis, verkar
Bengt Bergius ha uppfattat som några läckerheter.36 Lite överraskande saknas
även primörer som rabarber och sparris, trots att båda odlades för försäljning på
Bergielund och brodern Peter Jonas i olika sammanhang inte bara vitsordade deras medicinska egenskaper utan även framhävde deras kulinariska användning.37
Däremot har gurkorna hittat in mellan pärmarna i samband med en vidlyftig
behandling av de närbesläktade melonerna.
xxxv
Eftersom Bengt Bergius valt att sätta ”enkla” näringsämnen i centrum istället för kokkonstens ”med mycket fjäs och konstlande sammansatta rätter” faller
kryddorna på det stora hela bort från framställningen, även de dyrbara, så kallat fina specerierna kanel, kardemumma, muskot och saffran. Enda undantaget
i den löpande texten är kanel som kommer med vid omnämnandet att kanelvatten kokat med socker är en persisk läckerhet. Likaså fattas de för brödbaket
nödvändiga spannmålen, även om utländska grödor som ris och majs får viss
uppmärksamhet och nämns som ingredienser i bland annat välling och brännvin. Helt och hållet kan Bergius heller inte avhålla sig från att, så mycket han
stoltserar med att ej ha studerat kokböcker, fördjupa sig i olika varianter av en
berömd risrätt, de ”österländska” folkslagens pilau (pilaff). I en fotnot finns även
uppfångat hur man tillreder en nordafrikansk couscousrätt.
Det man som läsare idag saknar mest i talet är kanske att det trots sina ambitioner att famna hela världen är skrivet utan att lägga någon större vikt vid
socioekonomiska förhållanden. Bengt Bergius har visserligen kryddat framställningen med pikanta uppgifter om hur Brasiliens indianstammar utkämpade
krig om cashewnöten liksom hur sändebud för Hindustans uzbeker uppvaktade
stormogulen med druvor och plommon. Likaså har han i en fotnot noterat hur
exempelvis de i Volgadalen boende kalmuckerna exporterade russin till Sibirien,
men sådana ekonomiska notiser tillhör undantagen och av Västvärldens tilltagande exploatering av omvärlden märks märkligt litet. Detta är ändå tiden
då européerna på allvar har fått aptit på sådana kolonialvaror som kinesiskt te,
arabiskt kaffe och amerikansk kakao. Grödor och djur flyttas raskt och utan
större betänkligheter från en kontinent till en annan och hela ekonomiska
system byggs upp mellan den gamla och den nya världen kring handeln med
attraktiva råvaror. Praktexemplet är den beryktade så kallade triangelhandeln
över Atlanten med många varianter.
I en av dem fraktades fisk (företrädesvis torsk), timmer och kött från New
England till Sydeuropa i utbyte mot vin och frukt och kontanter, varor och
medel som köpmännen sedan bytte mot manufakturvaror i moderlandet England. En annan trad hade sina hörn i Nordamerika, Västindien och England,
med det ursprungligen från Ostindien stammande sockerröret i centrum. I
denna handel tillhandahölls slavarna vid Västindiens plantager en enformig kost
av saltad torsk och mjöl av sekunda kvalitet från de nordamerikanska kolonierna
i ersättning för socker och sirap som sedan exporterades till England i utbyte
mot fabriksvaror.38
Av mekanismer som dessa lär man sig just inget i Bergius tal. På sin höjd
går det att hitta i någon fotnot att James Cook under sin sista resa haft med
kryddor saknas,
liksom basgrödor
Frånvaron av ett
civilisationskritiskt perspektiv
Triangelhandeln
xxxvi
Exploateringen
av djurvärlden
sig oxar som introducerats på några Söderhavsöar eller att sockerröret införts i
Västindien och Sydamerika av portugiser och spanjorer, enligt några av Bergius
referenter ”en himmelsk skänk”, ja ”den bästa skänk Europa fått ifrån de andra
verldsdelar”. Men att dessa sakernas ordning skulle kunna leda till globala orättvisor, det är inget Bengt Bergius haft för ögonen. Desto mer uppbyggligt har
han uppmärksammat bananens roll som stapelföda i tropikerna, hur den där i
många länder ingår i den dagliga kosten för såväl vuxna som barn och än äts rå,
än steks, än kokas, än soltorkas, ”och är alltså denna frukt en af de gagneligaste,
som människorne af Försynen fått”.
Under Bengt Bergius livstid börjar också utrotningen av en rad djurarter ta
fart: i hans tal nämns bland annat Stellers sjöko, som innan 1700-talet var lidet
utrotats till sista exemplaret, så också Nordatlantens egen ”pingvin”, garfågeln,
om vilken inga rapporter finns efter mitten av 1800-talet, och den över den nordamerikanska kontinenten i miljonstora streck migrerande vandringsduvan som
under 1800-talets gång systematiskt reducerades till intet. Något bättre har det
då gått för den på ön Ascension häckande gröna havssköldpaddan som gav de
regelbundet anländande ostindiefararna välkommen och näringsrik variation i
en annars enahanda förtäring av mest saltad mat i gradvis förfall under den långa
Atlantetappen. I sitt tal har Bergius med kännarens sakvärme uppehållit sig vid
dessa närande amfibiers vanliga vikt, den skiftande färgen på deras kött och fett,
och vid sidan av det allmänna smakintrycket att de ”öfvergår Kalf-kött i godhet”
delgivit åhörarna att man av dem kokar ”de bästa soppor”.39 Men för förödelsen
i spåren av människans närmast omättliga jakt på nya lättsmälta skrovmål eller
för mer moraliska aspekter på vårt födointag har han av allt att döma saknat
större intresse.
Förgäves söker man efter reminiscenser av striden om människan i grunden är
växt- eller köttätare, annars förd med sådan hetta av samtida som Rousseau och
Buffon.40 För den fromme Bengt Bergius, som varje afton höll andaktsstunder
med sitt tjänstefolk, har Herrens bud ”Varen fruktsamma och föröken eder, och
uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och
över fåglarna i himmelen och över alla djur som röra sig på jorden” (1 Mosebok
1:28) en gång för alla varit sista ordet. På sin höjd registreras i talet människans
slösaktiga resursuttag. Om den berömda oxdriften på Pampas heter det sålunda i
Mat under tillagning vid en öppen eldstad i en jurta i Kamtjatka. Kopparstick av W. Sharp efter
förlaga av John Webber i A voyage to The Pacific Ocean. Undertaken, by the command of His
Majesty, for making discoveries in the northern hemisphere. . . . Performed under the direction
of Captains Cook, Clerke, and Gore, . . . Vol. I. and II. written by Captain James Cook, F.R.S.
Vol. III. by Captain James King (1784).
xxxviii
Talets syfte
Smakrelativisten Bergius
Fördoms­
bekämparen
en fotnot: ”Oxar finnas där i sådan myckenhet, att man ofta blott nyttjar tungan
och huden [. . .] köttet lemnas åt roffoglarna.” Om han haft möjlighet att förstå
och ta till sig vad människan höll på att göra med naturen i stort är osäkert, ännu
var forskarna så fullt upptagna av att upptäcka världen bortom Västerlandet att
de knappast såg vad som höll på att gå förlorat.41 Djurskyddet skulle i Sverige ta
fart först under 1800-talets andra hälft.42
Avsikten bakom Tal om Läckerheter har nu aldrig varit att bjuda på civilisationskritik. Själv förklarade Bergius syftet blott och bart vara att behandla
”ett behagligt ämne”, vilket nu inte hindrar att han haft full vetskap om vilken
cynisk profithunger som legat bakom allt socker som förhöjde smaken i recepten i Cajsa Wargs Hielp-reda och andra populära kokböcker, för ett antal av
de författare han åberopade sig på var antingen slavhandlare, försvarare av eller
motståndare till handeln med människor.
Att det annars under upplysningstiden populära civilisationskritiska perspektivet således aldrig får styra Bergius inventering av världens rika förråd av delikatesser hindrar inte att han i andra avseenden framstår som en fritt tänkande
upplysningsman och visar prov en ovanlig vidsyn i smakfrågor. Att äta har i hans
tycke varit en fråga om att våga pröva nytt och öppna alla sinnen. Fördomsfritt
skriver han att de ”fula och otäcka” fladdermössen visserligen är för små hos oss
för att bli någon munsbit men att de på sydligare breddgrader erbjuder god föda,
och om den ”föga täckare iguanen i Amerika” låter han göra gällande att den
utgör ”en den ypperligaste delice”, inte blott för ursprungsbefolkningen utan
även för ”alla Européer, som någon tid varit där i landet”.
Samma öppenhet, för att inte säga relativiserande tendens, återkommer i
bland annat behandlingen av hundkött och än mer när hästkött – ett ämne
med stor aktualitet på 1780-talet – är å bane.43 Då framstår Bengt Bergius för
en stund rentav som upplyst mytsprängare. Svenskarnas avsmak för hästkött tas
upp som ett exempel på en sedan kristendomens införande inrotad fördom med
föga grund i verkligheten. Som vanligt har Bengt Bergius gott på fötter, en hel
rad europeiska resenärer får vittna från fjärran länder att smaken kan vara nog så
god och att hästhuvudet på många ställen hålls för bästa stycket.
Kunskapsinhämtningen
Bergius egna
smakupplevelser
Hur har då Bengt Bergius fått fatt på sitt myckna vetande? Att han försökt smaka på så mycket som möjligt får vi utgå ifrån, och det framgår av talet att han
inte ens väjt för att pröva de kulinariska förtjänsterna hos svältårens barkbröd,
”hvilket jag fann så flarnaktigt och sträft, at jag ej utan rysning kunde bita deruti”. Vad som med konstens medel förmåtts växa i brödernas i samtiden berömda
xxxix
trädgård – plommon, mispel och jordgubbar liksom sol- och värmetörstande
aprikoser och persikor – har han också haft förstahandskunskap om.44 Det gäller även de intensivt syrliga skogssmultronen (Fragaria vesca), som bröderna
med framgång prövat att odla vid sidan av de vanliga jordgubbarna (Fragaria
x ananassa) som under namnet ananasjordgubbe eller ananassmultron började
införas i Sverige under 1700-talets andra hälft efter att ha uppstått på 1740-talet
i Frankrike genom korsningen av det för sin goda smak kända nordamerikanska
scharlakanssmultronet (Fragaria virginiana) och det från Chile hämtade jätte­
smultronet (Fragaria chiloensis). Likaså kan vi tryggt utgå från att han njutit
av de portugisiska och spanska apelsiner som plockade omogna fraktades till
svenska hamnar och om vilka han vet att berätta att de ”vinna dock ofta rum på
våra bord ibland desserten”.
Så långt möjligt har Bengt Bergius velat säkerställa hur det ena eller andra
födoämnet smakat i färskt tillstånd, och beträffande det norrländska åkerbäret
har han haft nöjet att efter vederbörligt inmundigande kunna rapportera att det
”länge efteråt lemnade en god smak qvar i munnen”. Medelhavsvärldens fikon
och dadlar, de senare företrädesvis importerade från Nordafrika, verkar han däremot ha fått nöja sig med att njuta av i torkad form, något som också gäller jujubären som salufördes vid apoteken och om vilka han citerar brodern Peter Jonas
omdöme i Materia medica att de har ”söt” smak. Vissa mer långväga frukter har
han väl med sin stillasittande läggning aldrig kommit åt att sätta tänderna i utan
vid bedömandet fått hålla till godo med läsefrukter eller undantagsvis muntliga
meddelanden, förhållandet med exempelvis kakifrukten om vilken Japanresenären Carl Peter Thunberg för Bergius kunde intyga att den var ”ganska delicat”,
med ”någon likhet i smaken med våra bästa gula Plommon”.
Har Bengt Bergius någonsin smakat en ananas eller en banan, båda framhållna som några av naturens förnämsta smaksensationer? Inget tyder på det i
det skrivna. Om bananen skriver han att ”man snart retas till lystnad, när man
läser, huru någre Rese-beskrifvare gripa sig an att berömma dem”, om ananasen låter han förstå att det ”vattnas i munnen” vid läsningen. Så formulerar sig
knappast den som smakat läckerheten ifråga. I vardera fallet låter Bengt Bergius
sedan i fotnotens form ett femtiotal förstahandsvittnen få komma till tals om
hur dessa exotiska frukter smakar, tillagas och avnjutes på olika håll i världen.
Några av sagesmännen i denna utredning har varit svenskar, förutom den allvetande Linné (som för övrigt under sina år i Holland till allmän uppståndelse
fått bananörten att blomma i drivhus och sedan som professor i Uppsala haft
lyckan att kunna bjuda kungligheterna på mogen frukt) även tre ostindiefarare:
1600-talsresenären Nils Mattson Kiöping, den skolade naturalhistorikern Pehr
Om banan
och ananas
xl
Smak – en
fråga om klass
Om skrytsamma
smakvanor
Osbeck och skeppsprästen och spelevinken Jacob Wallenberg, vars omdöme i
romanen Min son på galejan om ananasen att den ”smakar som wällusten; har
ock samma påföljder, ty den skadar hälsan” tydligt roat ungkarlen Bergius.
Att enbart ha skriftliga vittnesbörd att lita till i frågor om något så personligt
och svårfixerat som smak har förstås varit mindre tillfredställande, och Bengt
Bergius har också så gott han kunnat försökt gardera sig mot onödig subjektivitet. Närmast har han låtit ett sociologiskt schema styra värderingen av källorna.
Olärt folk, enkla hantverkare, sjömän och soldater har han programmatiskt
misstrott; som mest har deras berättelser fått informera honom om ”vad den
allmänna rösten i ett land sagt vara ypperligen gott”. Istället har han främst valt
att lita till dem som fått en vårdad uppfostran och kommit i tillfälle att förvärva
sig en fin, för att inte säga kräsen smak. Hans ställföreträdande smakdomare har
därför företrädesvis kommit ifrån de bildade klasserna och på ett fåtal undantag
när, som Mary Wortley Montagu, Maria Sibylla Merian och Jemima Kindersley,
varit män. Den sistnämnda och minst kända i denna trio, en på 1760-talet ung
engelsk officershustru som då färdades via Kanarieöarna, Brasilien och Godahoppsudden till Indien, har fått uttala sig om pomeransernas godhet i Brasilien,
liksom om smaken på Godahoppsuddens aprikoser, persikor, smultron och vindruvor, som bara i det senare fallet utföll till full belåtenhet. Bengt Bergius har
också tagit till regel att hellre tro på ”en traktör i Paris” än ”en gästgivare i Trosa”.
Det sagda hindrar inte Bengt Bergius från att vara klar över att även överklassen emellanåt har märkliga preferenser, mer grundade på status och esteticerande uppförandekoder än sann smak. Blåbär skulle de förnäma ofelbart äta
mer allmänt ”än nu sker, om de ej hade det felet, at färga tungan och läpparna”,
konstaterar han sakligt. Och hunnen till fiskarna noterar han att eftersom karpen är en sällsynthet på svenska bord så anses den ”för den hederligaste” med
följd att strömmingen som annars är ”nog smakelig, och af de flesta hit kommande utlänningar med synnerligt nöje ätes”, får stå tillbaka på de förmögnas
bord. ”Det torde kanske gå så här”, raljerar han, ”som Hawkesworth45 säger ske på
Batavia, at de rike, intagne af den fåfängan att vilja prunka med alt hvad rart och
dyrt är, lemna alltid åt slafvarne den bästa fisken, för det han är allmän och står
lätt til fångs, ätandes däremot på sina egna bord annan långt sämre fisk, just för
det densamma är rar och följakteligen dyr. Så händer ock ofta här med vår färska
sill.” Flera av talets notiser om romarnas dekadenta gästabud går i samma ironiserande stil, något som gäller såväl kejsar Heliogabalus hejdlösa frossande på
strutshjärnor och flamingotungor som de med honom samtida ”godagpiltarnes”
märkliga förkärlek för rätter av påfågel, ett fjäderfä vilket objektivt betraktat mer
vackert än gott mest serverats ”af skryt”.
xli
Med sin gedigna bildning gör Bergius överhuvudtaget vidlyftigt bruk av klassiska källor. Det var nu närmast obligatoriskt i vältaliga sammanhang och ägde
närmast en utsmyckande funktion, vilket delvis även gäller i Tal om läckerheter.
Det är väl således närmast på det retoriska kontot som Bergius vid ett tillfälle
apostroferar Apicius, antikens kanske mest lidelsefulle gourmet som om vi får
tro Seneca ska ha förslösat mer än 100 miljoner sestertier på lukulliska njutningar, och när bara 10 miljoner återstod av förmögenheten inför risken att bli
fattig valde att begå självmord.46 Men mest grundar sig ändå fotnoternas många
referenser till författare som Herodotos, Plinius d.ä. eller Columella på historikerns vilja att gå till botten med sitt ämne och börja från början. Åtskilliga fotnoter formar sig så till vindlande historiska utredningar. Människans till synes
eviga smak för allting sött spåras tillbaka till bland annat sådana honungssötade
vindrycker som grekernas oenomeli och romarnas mulsum bakom vilka ytterst
anas de grekiska gudarnas ”vällust” ambrosia och nektar.
Vid behandlingen av citrussläktet försöker Bergius få rätt på när ”citronfrukten” (i hans händer både vanlig citron och suckatcitron) började ätas i Medelhavsområdet med hjälp av bland andra botanisten och Aristoteleslärjungen
Theofrastos Peri fyton historia (i Scaligerlärjungen Daniel Heinsius textkritiska
utgåva), som i varje fall har känt till suckatcitronen (Citrus Medica L.), Plinius
encyklopediska Naturalis Historia, som väl nämnde ”citronfruktens” användning för den som önskade att skydda sig mot gift men inte något om att den åts
för sin goda smaks skull, och Athenaeus Deipnosophistae (”De vittras middagssällskap”), en viktig källa till antikens matkultur som bland annat återger ett
recept på bandfisk tillagad med ost och olivolja ur Mithaecus i övrigt förlorade
kokbok från 500-talet f.Kr som är Greklands äldsta kända.47 Deipnosophistae har
Bergius konsulterat i renässanshumanisten Isaac Casaubons utgåva.
Resultatet av de realfilologiska mödorna är att Bengt Bergius med Plutarchos som huvudvittne förlägger ”citronfruktens” genombrott som läckerhet
till ca 100 e.Kr, en tid då åtminstone cedraten var allmänt känd och nyttjad
i romarriket, men som för vår vanliga citron (Citrus Limon) kan innebära ett
bomskott på ett drygt halvt årtusende då mycket numera talar för att den fick
fäste i Medelhavsområdet först genom arabernas framryckning i Främre Orienten och Nordafrika. För de likaledes sedan antiken högt värderade fikonen har
Bergius ur Deipnosophistae till en fotnot varsamt vaskat fram skrönan att Xerxes
invasion av Grekland delvis skulle ha varit frukten av att han fått smaka på ”ypperliga” exemplar från Aten. Perserkonungen drog med Bergius ord i krig ”på
det han måtte kunna få äta en så kostelig frukt såsom alster af sitt eget land”.
Som historisk källa för fikonfruktens tidiga användning har även fått tjäna
Bruket av
klassiska källor
Till citronens
historia
fikonkriget
xlii
Nordbornas
njutningsmedel
Till brännvinets historia
5 Moseboks åttonde kapitel, där Moses för sitt folk lovar att målet för deras långa
ökenvandring är ett land av överflöd, fyllt av honung, vete, vinstockar, granatoch fikonträd.
Sitt bästa i form av varsamt historiskt handlag har Bengt Bergius emellertid
företrädesvis plöjt ner i fotnoterna – rättare sagt artiklarna – för njutningsmedel
med mer uppenbar nordisk relevans, som brännvin, öl (i sin slutliga form författad av Samuel Ödmann), tobak och det under 1700-talet allt vanligare sockret
som så sakteliga trängde undan honungen som universellt sötningsmedel. Vid
sidan av nyare arbeten och källutgåvor av historiker som Carl Reinhold Berch,
Olof von Dalin, Sven Lagerbring, Jacob Langebek, Johannes Loccenius och
Johan Peringskiöld, har han här byggt på bland andra Saxo Grammaticus och
Snorre Sturlasson samt en rad primärkällor i skepnad av medeltida landskapslagar, olika kungliga förordningar och handskrivna uppteckningar från 1500- och
1600-talen över utgifter i samband med kungligheters och högreståndspersoners
bröllop.
Särskilt ”artikeln” brännvin, vid pass tio vanliga trycksidor lång, är ett smärre
under av inträngande källforskning och kombinatorisk analys. Bengt Bergius
driver där, delvis i polemik mot Olof von Dalin, tesen att brännvinet trängt in
i Sverige på allvar först i samband med 1610-talets krigiska kontakter med arvfienden Ryssland. Då skulle svensken ha lärt sig att vid framställningen använda
spannmål i stället för dyrt vin och dessutom på allvar ha börjat ta efter ryssarnas
vilda dryckesvanor. Om dessa, sägenomspunna i Västerlandet redan på 1500talet, har han haft lätt spel att hitta hisnande vittnesmål. Bland annat låter Bergius med säkert sinne för verbala putslustigheter den svenskvänlige Rostockteologen David Chytraeus utlåta sig om ryssarna: ”De dricka Bränvin såsom koer
dricka kallt vatten.”
Numera brukar man ändå likt Dalin just se andra halvan av 1500-talet som tiden då brännvinsbränningen bland svenskarna så sakteliga tog sin början.48 Men
empirin i Bergius arbete imponerar likafullt, det är en väldig materia han hanterar och han arbetar med både positiva fakta och intrikata ex silentio-argument.
Ett av hans trumfkort är att vi först 1622 får en Accis-Ordning för Öl-krogar som
förbjuder utskänkning av märk väl utländskt brännvin, vilket får honom att anta
att den inhemska bränningen ännu inte fått fart. På vägen har han hunnit skärskåda en mängd dokument, varav han haft en hel del i handskriven form i egen
ägo, däribland länsregistret för år 1566 (med endast försumbara uppgifter om
brännvin såsom medicin, inte rusdryck) och rikshuvudboken för år 1582 (helt
utan uppgift om brännvin) som troféerna.
Även om Bengt Bergius alltså senarelägger svenskarnas användning av bränn-
xliii
vinet i dieten så är han inte blind för att det dessförinnan nyttjats i medicinskt
syfte, och han lyfter bland annat fram hur ingen mindre än Johan III utarbetade
”brännvinskompositioner” som skulle tjäna som botemedel vid pest och annan
smitta. Det är inte enda gången som Bergius i talet kommer in på födoämnena
såsom hälsomedel. Sällan försummar han vid redogörelsen av en frukts form,
konsistens, lukt och smak att även delge vad som är känt om hur dess förtärande påverkar hälsan. Söderhavets kokosnöt beskrivs som ”födande” och om
den för tidens botanister föga utforskade brasilianska stenfrukten ”ibipitanga”
(körsbärsmyrten) kan Bergius i alla fall berätta att den anses vara ”synnerligen
magstärkande, och äfvenväl för sjukt folk välgörande”. Nordens hjortron och
tranbär lyfter han fram som verksamma mot skörbjugg, något som även gäller
lingonen vilka i övrigt prisas för att underlätta matsmältningen. Lite oegentligt
gentemot ämnet läckerheter har Bergius rentav tagit sig friheten att skruva in
de ryktbara maldiviska kokosnötterna i sitt tal. Praktpjäser i varje furstligt naturaliekabinett och prisade för sina medicinska egenskaper av inte minst den
holländske läkaren Augurius Cluyt i dennes De nuce medica (1634), betingade de
ännu på 1700-talet oerhörda summor för ”en förment nyttas skull”, som Bergius
skriver lätt ironiskt.
På motsvarande vis mönstras animalierna. Djurens kött bedöms efter dess närande kvaliteter och hur pass svårsmält det är. Friska personer som rör sig mycket
kan utan större bekymmer lassa i sig stadiga biffar medan sjuka och svaga behöver mer ”tendre” kost som till exempel kaniner och marsvin. Till de mer närande
och lättsmälta läckerheterna har Bergius också räknat de i Sydeuropa alltsedan
romarnas tid högt skattade fikonätarna (becfigues), småfåglar som höstetid ätit
sig så feta på fikon att de liksom ”smälter i munnen”.49
Också eventuella bieffekter noteras sorgfälligt av Bengt Bergius – bokstavligen. Att honungen efter rhododendron kan vara giftig beläggs i en fotnot med
ett lärt lån från Xenophon om hur 10 000 grekiska soldater efter att ha festat på
sådan honung blivit så ”druckna” att de inte kunde stå raka och fått diarré samt
att ”de som mycket förtärt, föllo dels i raseri, dels stupade såsom döda, hvilket
tillstånd räckte i ett dygn”. Om den i smakmässigt hänseende hos 1700-talets européer över all kritik höjda ananasen har Bengt Bergius haft god reda på fruktens
frätande egenskaper (en följd av det på hans tid okända enzymet bromelin) och
kunnat rapportera om hur överkonsumerande personers tungor och tandkött
fått blåsor och hela munnar ”sprungit up i blod”, ja hur knivar som lämnats
kvar i det saftiga fruktköttet blivit uppfrätta till intet på ett sätt som får vår
tids vandringssägner om Coca Cola att framstå som joller. Likaså har han varit
vaken för allergiska reaktioner. Om kvitten konstateras att det finns människor
Födoämnen som
hälsomedel
Den maldiviska
kokosnöten
Allt gott är
inte nyttigt
överkänslighet
xliv
Bergius intresse
för dietetik
Farmaceutiska
källor
Naturalhistoriska källor
som inte tål lukten och får huvudvärk, och om smultronen berättar Bergius hur
han själv varit med om hur överkänsliga personer svimmat när ett fat fyllt av bär
satts fram.
I alla dessa observationer anar vi ett stort intresse för den praktiska delen
av läkekonsten, dietetiken, vilket säkert direkt närts av det dagliga umgänget
med brodern Peter Jonas och i mer medelbar form av Linné, som skrev och föreläste i ämnet som få andra i samtiden och som citeras flitigt i talet. 50 Hans ord
har vägt tungt vare sig Bengt Bergius skrivit om i Sydeuropa odlade jujubär (i
tidens medicinska tänkande bland annat bra mot hosta) eller hemtama hallon
(rekommenderade mot häftig feber). Men Bengt Bergius har i detta avseende
liksom i allt annat han företog sig gått grundligt till väga och bedrivit egna litteraturstudier. Läkekonstens fader Hippokrates har jämte Celsus, Dioscorides,
Galenos, Oribasius och Avicenna givit honom vinkar om äldre tiders dietiska
tänkande, bland den nya tidens läkare återfinns de för sin måttlösa tepropaganda vida beryktade holländarna Tulpius och Bontekoe, den danske anatomen
Thomas Bartholin, den som yrkesmedicinare banbrytande italienaren Bernardino Ramazzini, fransmannen Louis Lémery och tyskarna Friedrich Hoffmann,
Johann Friedrich Zückert samt Albrecht von Haller. Viktigast bland de nyare
verken har för Bergius del utan tvivel varit Lémerys Traité des aliments (1:a uppl.
1702) och Zückerts Materia alimentaria (1769), båda encyklopediska verk som
inom sin visserligen lite trängre medicinska ram till planen påminner om Tal
om läckerheter.
Bengt Bergius har även nyttjat en rad farmaceutiska arbeten, utöver broderns
utmärkta Materia medica (1778) bland annat Pierre Pomets rikt illustrerade
Histoire générale des drogues (1:a uppl. 1694) och Rerum medicarum Novae Hispaniae thesaurus seu: Plantarum animalium mineralium Mexicanorum historia
(i trycket från 1651) med Filip II:s till Nya Spanien utsände livläkare Francisco
Hernández de Toledo som författare. Föga under att Bergius en och annan gång
i noterna hemfaller till yrkesjargong och till exempel beskriver fikonens väl­
smakande saft såsom ”mucilagineuse”, på ren svenska slemmig. Sakkunnigt uppger han den rätta dosen för opium i medicinskt syfte och det är också apotekaren
i honom som om tobaken fäller omdömet ”stark, emetisk [kräkframkallande],
purgerande, och i stor grad narcotisk”.
Bland de många botaniska källorna hittar man för talets första del, med Hieronymus Bocks med David Kandels vackra träsnitt försedda örtabok från 1546
som första höjdpunkt, en rad grundläggande arbeten såsom Andrea Cesalpinos
De plantis libri XVI (1583), Caspar Bauhins Pinax theatri botanici (1623) och
Joseph Pitton Tourneforts Institutiones rei herbariae (i ett tryck från 1719), för
xlv
att nu blott nämna Linnés viktigaste föregångare inom systematiken. För den
andra delens många gånger kinkiga men inte desto mindre nödvändiga zoo­
logiska bestämningar har moderna författare som John Ray, Georges-Louis
Leclerc de Buffon, Thomas Pennant och Peter Simon Pallas spelat stor roll.
Andra källor för talet är artmonografier, landsbundna faunor och floror, handböcker i trädgårdsskötsel, hushållsböcker, handels- och varulexika, och Bengt
Bergius har även sökt information i såväl svårfunna uppsatser i lärda tidskrifter
och actaserier som i akademiska dissertationer och påkostade planschverk, med
Christoph Jacob Trews tidigare nämnda, av Georg Dionysius Ehret illustrerade,
Plantae selectae 1–x (1750–73) och Nikolaus Joseph von Jacquins Selectarum stirpium Americanarum historia (2 band, 1763) som två av topparna.
Men framför allt är det en genre som sticker ut: den topografiska litteraturen
och då särskilt resebeskrivningarna. Peter Jonas Bergius har i ett kort tillägg
till broderns påbörjade men aldrig färdigskrivna självbiografi noterat att dessa
utgjorde hans käraste lektyr, ”och mins jag honom ofta säga at han genomläst
600 resebeskrifningar”. 51 Bengt Bergius ansåg dem bestämt falla inom det naturalhistoriska facket och det var också jämte etnografiska fakta framför allt
kunskap om växt- och djurliv i olika hörn av världen han sökte under läsningen.
Hans överblick över genren, från alla resebeskrivningars ursprung Odyssén
till vilken han för övrigt alluderar vid behandlingen av den med glömska drabbande lotusväxten och framåt, är direkt sagolik. Långtifrån att låta sig nöja med
de många resebibliotek som alltsedan slutet av 1500-talet översvämmat marknaden har Bengt Bergius från en världsdel till en annan, ja många gånger land
för land, i görligaste mån sökt sig direkt till vattenhålen. Visst, han gör bruk
av såväl sådana tidiga populära resesamlingar som Richard Hakluyts Principal
Navigations och Purchas his Pilgrimage som sin egen tids flera band långa kompilat av abbéerna Prévost och de la Porte. Men långt vanligare är att han genom
bokhandeln sökt få fatt i originalen och sett till att de införlivats i det svällande
Bergianska biblioteket, där de sedan sorgfälligt lästes och avskrevs för de skrifter
bröderna Bergius hade under arbete.
I någon mån har Bengt Bergius kunnat bygga sitt tal på beresta landsmäns
vittnesmål. Givetvis har han inte missat sjöofficeren Nils Mattsson Kiöpings
superlativa omnämnande av Ceylons bananer, den äldsta avsmakning av denna
frukt av en svensk som vi känner till. Likaså har han gjort bruk av Claes Rålambs
resebeskrivning, själva urkällan för allt senare svenskt kaffesörplande. Denne,
svenskt sändebud till Turkiet under Karl X Gustavs regeringstid, fick under sin
tid i det mångkulturella Ottomanska riket många gånger smaka den exotiska
drycken, men Bergius har nyckfullt nog inte brytt sig om det utan framför allt
andra källor
Reselitte­
raturen en
huvudkälla
Svenska rese­
skildrare
xlvi
Utländsk reselitteratur
fäst sig vid beskrivningen av invånarnas förkärlek för sötsaker. Andra svenska
resenärer som får vittna om främmande matseder är den karolinske krigaren
Philip Johan von Strahlenberg som under sina år i rysk fångenskap karterade
Sibirien och Marcus Berg, under ett par år på 1750-talet slav i Marocko, liksom
en giv linneanska apostlar: Pehr Osbeck som med Wallenbergs ord ”nyttig men
trumpen” färdades till Kina och Ostindien; Pehr Kalm som tog sig till Nordamerika, sporrad av underbara rykten om träd som gav socker och vildris smakligare än det odlade orientaliska; Peter Forsskål och Fredric Hasselquist vilka
båda med dödlig utgång bereste Mellanöstern; Anders Sparrman som efter att
sänts ut till Kapkolonin för att samla in naturalier kom att delta i James Cooks
andra världsomsegling. Om en annan svensk världsomseglare, den ur Linnés
grepp flyktade lärjungen Daniel Solander, har Bergius i en fotnot skrapat ihop
information om hur den hälsosamma mangostanfrukten blev dennes räddning
under en svår rötfeber i Batavia (nuvarande Jakarta).
Den stora massan av sagesmän har emellertid haft annan nationalitet och
Bengt Bergius har i görligaste mån följt dem i spåren på deras eget språk – franska, engelska, tyska, spanska, italienska eller latin, ännu på 1700-talet lärdomsspråket framför andra. Ibland har han emellertid skaffat böckerna i översättning,
förhållandet med bland annat James Cooks första och andra världsomsegling,
den lärde jesuiten Jean-Baptiste du Haldes Kinabeskrivning och lady Montagus
turkiska resa. Mest har nog Bengt Bergius motiverats till dessa köp utifrån svårigheterna att med hjälp av den tidens tröga bokhandel inom rimlig tid få fatt
på originalupplagor, men man kan notera att när han nöjt sig med att lita till
översättningar så rör det sig oftast om verk av brittiska resenärer. Kanske har
det engelska språket, som ännu under 1700-talet förde en underordnad tillvaro i
undervisningen, förblivit honom, trots en ovanlig språkbegåvning, så pass främmande att han hellre läste tyska och franska översättningar när så gick.
Bland Bengt Bergius ställföreträdande resenärer återfinns alla slags männi­
skor. Några har varit fromma pilgrimer, så till exempel dominikanermunken
Felix Fabri från Ulm, som två gånger på 1480-talet färdades till Jerusalem.
Andra har varit regelrätta sjörövare, som Lionel Wafer och William Dampier,
vilka i jakten på spanska fartyg att plundra, 1680 tillsammans deltog i en räd
tvärs över Panamanäset. De båda britterna var sitt tvivelaktiga näringsfång till
trots vetenskapligt intresserade och har givit Bengt Bergius goda vinkar om
smaken på tropiska frukter. Wafer, till yrket skeppsläkare, skrev A New Voyage and Description of the Isthmus of America (1:a uppl. 1695) som Bergius har
läst i ett tryck från 1699, fyllt med naturalhistoriska iakttagelser. Dampier, son
till en bonde i Somersetshire och en gudabenådad iakttagare av allt han såg,
xlvii
blev med tiden städslad av det engelska amiralitetet och utforskade bland annat
Australiens nordvästra kust och Nya Guineas kuster. Hans omåttligt populära
och många gånger omtryckta New voyage round the world (1697–1707) som Bergius konsulterat i en fransk översättning från 1712 har fått lämna information
om såväl cashewnöten, fikonkaktusen och mangofrukten som Galapagosöarnas
sköldpaddor, ”så öfverordentligen stora, at de gingo til hela 200 Skålp., och så
läckra, at de bäste kycklingar ej kunde med mera nöje ätas”.
Åter andra resenärer har varit diplomater, köpmän, läkare, botanister, astronomer, missionärer, sjömän, legosoldater och slavhandlare. För vissa av dem har
själva resandet blivit sitt eget ändamål och en utstuderad levnadsform, förhållandet med juveleraren Jean Baptiste Tavernier som under sammanlagt fyrtio
års tid ska ha varit ute på resor genom i första hand Asien vilka bara landvägen
mätte 30 000 mil. Ur hans verk har Bengt Bergius bland annat hämtat kunskap om de kostbaraste av läckerheter, ostindiska fågelbon, som efter att tidigare
främst ha njutits av kinesiska finsmakare på 1700-talet även började eftertraktas av europeiska läckergommar och ansågs göra ”bättre verkan på en mat-rätt,
än alla Orientens specerier sammantagna”. Andra berömda storresenärer som
Bengt Bergius har läst är Aubry De la Motraye, som var ute på resor under 24
år i början av 1700-talet i Europa, Asien och Afrika och då även trängde högre
upp i den svenska lappmarken än någon utlänning före honom, och italienaren
Gemelli Careri, en äventyrligt lagd advokat från Neapel som på 1690-talet blev
en av de första att ta sig runt jordklotet på egen hand. I Tal om läckerheter får
han bidra med uppgifter om bland annat centralamerikansk avokado, kinesiskt
te och Malackahalvöns kokosnöt, ”mera tendre och välsmakande än i Goa, äfvensom ock 3 gånger större”.
Utrikes underrättelser
Det finns knappt något geografiskt område från vilket Bengt Bergius inte samlat in fakta om invånarnas diet, och det genomgående utifrån de bästa källor.
Säkrast har naturligt nog hans grepp varit om Mellanöstern, alltsedan antiken genom återkommande konflikter och ömsesidigt ekonomiskt, kulturellt
och religiöst utbyte alltid närvarande i europeisk tanketradition. Man hittar
här nära nog alla viktigare verk från mitten av 1500-talet till Bergius egen tid,
med författare som den till katolicismen konverterade pilgrimen furst Nicolaus
Christoph Radzivill, zoologen Pierre Belon, botanisten och diplomaten Ogier
Ghislain Busbecq, botanisterna Prosper Alpinus, Leonhard Rauwolff, Joseph
Pitton Tournefort, handelsmannen och diplomaten Laurent d’Arvieux, biskopen Richard Pococke, grekisten Thomas Shaw, den svenskfödde orientalisten
mellanöstern
xlviii
västindien
sydamerika
kina
japan
Johan (Jean) Otter och kartografen Carsten Niebuhr, vars reseskildring från
den stora misslyckade danska forskningsexpeditionen till Arabien utgavs så sent
som på 1770-talet. (Som kandidat till den sista reseskildring Bergius kan ha fått
i sina händer anmäler sig Anders Sparrmans Resa till Goda hopps-udden, vars
första del utkom 1783.)
Men även annars är Bergius väl inläst. Västindien bearbetar han sålunda med
sådana förstklassiga källor som de engelska läkarna Mark Catesby och Hans
Sloane, den kejserlige botanisten Nikolaus Joseph von Jacquin, den naturkunnige herrnhutaren Christian Georg Andreas Oldendorp liksom de franska dominikanerna Jean-Baptiste du Tertre och Jean-Baptiste Labat, dessutom Alexandre Olivier Exquemelin, vars äventyrsspäckade bästsäljare De Americaensche
Zee-Roovers (1678), den första historiken över de västindiska piraterna, Bergius
läst i den utvidgade rätt annorlunda franska versionen. Även för en kammarlärd av Bengt Bergius personlighetstyp måste detta ha varit kittlande läsning
som med sina händelser och hårdföra ”hjältar” lätt hade kunnat föra tankarna
från ämnet mat. Men till talet har han ändå kunnat inhösta information om
smaken på ananas, markatta och det vanebildande i att äta rått kött, något som
en ”Boucanniers dräng” givit prov på efter att under två veckors tid ha tvungits
livnära sig i vildmarken på enbart rå föda. Han hade, heter det i talet, ”sedermera
med möda kunnat fördraga det kokadt, emedan det betungat magen, och fallit
honom mycket osmakeligare”.
För Sydamerikas del har Bengt Bergius lutat sig mot Willem Piso och Georg
Marggraf, Antonio de Ulloa och Charles Marie De la Condamine, för Indiens
och Ostindiens del Hendrik van Rheede, Georg Eberhard Rumphius och Pierre
Sonnerat, och vid studiet av kinesiska förhållanden har han förutom père Du
Halde bland annat byggt på hans äldre jesuitkollega Athanasius Kircher och
Johan Nieuhof, deltagare i det holländska ostindiska kompaniets första ambassad till Peking. Det är av honom Bengt Bergius har lärt sig att den om vintern
mognade pomeransfrukten blir ”ogement söt och angenäm” där. Ytterligare en
förstklassig källa att ösa ur beträffande kinesiska ting har varit jesuiternas informationsorgan Lettres édifiantes et curieuses som ju dessutom täckte stora delar
av den övriga världen utanför Europa. Även Japan har bearbetats med de bästa
källor. Man hittar i talet hänvisningar till såväl japanologpionjären Eberhard
Kämpfer (bland annat beträffande ”sagki”!) som till Carl Peter Thunberg, som
besökt landet så sent som 1775/76. I det senare fallet har Bengt Bergius inte kunnat hänvisa till någon tryckt skrift eftersom Thunbergs reseskildring dröjde och
ännu vid hans död inte hunnit nå tryckpressarna.
Ett kanske ännu bättre mått än de med få undantag för utlandet slutna kejsar-
Tre kalmucker värmer sig framför en eldstad. Peter Simon Pallas, ur vars verk Reise durch
verschiedene Provinzen des Russischen Reichs (1771) detta kopparstick är hämtat, skriver att
kalmuckerna håller elden ständigt brinnande i sina hyddor och att de lagar maten i stora låga
järnfat som de och andra stäppfolk köpt av ryssarna. Husgeråden diskades aldrig, till de mer
oumbärliga hörde en stor tekanna (till höger). Utöver te drack kalmuckerna vatten och brännvin
framställt på mjölk. Maten bestod huvudsakligen av vegetabilier och vilt, vilket vanligen tillreddes genom att kokas. Till njutningsmedlen hörde, som synes, tobak, som röktes eller tuggades
av såväl män som kvinnor.
l
Ryssland
Ryssland sett
med väster­
ländska ögon
dömena i Kina och Japan på Bengt Bergius systematiska bearbetning av vad man
lagade, åt och drack på olika håll i världen ger hans bevakning av Ryssland, vars
välde genom upprepade kosackräder hastigt expanderat österut under 1600-talet
för att år 1697 nå Berings hav och Kamtjatka. Bergius har här haft ett tjugotal
arbeten till sitt förfogande, från det habsburgska sändebudet Sigmund von Herbersteins för den västerländska Rysslandsbilden stilbildande Rerum Moscoviticarum Commentarii (1:a uppl. 1549) till de skildringar av det nyerövrade Sibirien av
Johann Georg Gmelin, Peter Simon Pallas och andra framstående naturforskare
i rysk tjänst som utgavs under 1700-talets andra hälft.
Herberstein har vid sidan av att ge Bengt Bergius föga smickrande inblickar i
ryssarnas dryckeskultur och kvinnosyn även informerat honom om att tatarer i
gemen ingenting haft emot att äta köttet efter självdöda hästar. Botanisten Gmelin, som var en av deltagarna i Vitus Berings andra expedition, har låtit honom
förstå den stora betydelse lingon, tranbär och kråkbär spelat i polartrakternas
hushållning, och den mångsidige Pallas – zoolog, botanist, geolog och etnograf
i en och samma person – har mer än någon annan låtit honom komma kalmuckerna nära, hur de njutit av grävlingkött men ratat vargkött såvida de inte varit
därtill nödda och tvungna. Från Pallas har Bergius även kunnat inhämta deras
förtjusning i kumys (jäst stomjölk) och sed att blanda sitt te med kamelmjölk,
smör och salt. Andra författare har försett honom med uppgifter om ostjakernas
(numera kallade chanter) vana att dricka blod, tungusernas (numera evenker)
och jakuternas (Sachafolket) förkärlek för ekorrkött och de på Kamtjatka boende itelmenernas recept på ”Selaga”, en rätt bestående av varjehanda rötter, bär
och nötter, stötta till en massa, som sedan kokats i sälspäck, val- eller fiskfett.
Några av Bergius sagesmän för matvanorna i det väldiga mångetniska tsardömet har varit ryssar, såsom naturforskarna och upptäcktsresenärerna Ivan
Lepechin och Stepan Petrovich Krasjeninnikov liksom Peter Simon Pallas följeslagare Nikita Petrowitsch Rytschkow. Men flertalet har varit västerlänningar.
Förutom de tidigare nämnda naturforskarna kan nämnas den lärde diplomaten
Adam Olearius, vars berömda Beschreibung der muscowitischen und persischen
Reise från 1647 utkom i nya upplagor under hela 1600-talet och översattes till
flera språk. Bergius har härifrån kryddat talet med uppgiften att ryssarnas i hans
tycke lastfulla bruk av tobak var så allmänt att ”hvar människa, både ung och
gammal, antingen rökade eller snusade var den gick”. En annan vittberest iakttagare av det växande imperiet var den på 1720-talet med en rysk beskickning
till Persien och Kina åtföljande läkaren John Bell of Antermony som skrev en
intressant reseskildring, på 1760-talet tryckt både på engelska och franska (den
version Bergius köpt in). John Bell ger mycket information om olika folkslags
li
mat- och dryckesvanor och Bergius använder honom tämligen flitigt i talet, så
till exempel om hur de västliga mongolerna jagade kronhjort och som den största
läckerheten ansåg själva svansen, vilken skuren och äten rå skulle ha ”ungefär
samma smak som färsk kaviar”.
Bell får också uttala sig om förkärleken bland folk ”af sämre hopen i Ryssland” för den jästa drycken kvass, vanligen gjord på malt och rågmjöl och till
smaken lik vår egen svagdricka. I en av talets längre fotnoter får han utbreda sig
om att de bästa vattenmelonerna i världen står att finna i Astrachan. Bergius har
emellertid här som alltid annars strävat efter att vara oväldig och därför även
refererat andra bud. Så har han låtit Strahlenberg framföra att vattenmelonerna
i Astrachan visserligen är ”saftrike och smälta i munnen nästan utan tuggande”
men att det inte skiljer dem från dem i till exempel Azov, och i ett av få åberopade
verk som inte haft en västerlänning som författare, khanen Abu al-Ghazi Bahadurs krönika om Djingis Khan och hans ätt vilken 1726 första gången utkom
i fransk översättning som Histoire généalogique des Tartares, har Bengt Bergius
hämtat den direkt motstridiga uppgiften att Bokharas sägenomspunna vattenmeloner var särskilt goda och fasta i köttet. 52
Vattenmeloner
I författar e ns v e rkstad
Hur har då Tal om läckerheter kommit till? På det stora hela kommer det att
alltid förbli dolt för oss. Vad som ändå står klart är att talet varit en mångårig
hjärteangelägenhet för Bengt Bergius. Bara arbetet med att förse talet med fotnoter var något han efter framförandet höll på med i dryga fyra år utan att bli
klar. Förarbetena får tänkas ha varit minst lika långdragna, och någon liten indikation i den riktningen får man om man läser broderns Materia medica, tryckt
1778, som innehåller en rad hänvisningar till exakt samma skrifter och textställen som i Bengt Bergius tal. Med största sannolikhet är det Bengt Bergius som
solidariskt hjälpt till att förbättra Peter Jonas text genom att ställa sina excerpter
till förfogande.
Långsamt och metodiskt har Bengt Bergius borrat sig genom en väldig materia och organiserat den för sina ändamål genom att nedteckna de uppgifter han
funnit tillförlitliga och värda att använda för eget bruk. Huvudsakligen verkar
han ha använt sig av lösa blad vid excerperingen. Samuel Ödmann, som var den
som fick i uppgift att föra den andra delen i hamn efter Bengt Bergius frånfälle,
skriver i sitt förord att han till sitt förfogande fått inte mindre än 10 000 anteckningar på 500 särskilda blad, vart och ett med femtio till sextio särskilda
djur uppförda.
Talet – en mångårig satsning
lii
Excerpter
ur rese­
beskrifningar
Medicin
Etnografi
Inget av dessa blad finns dessvärre kvar i den bergianska kvarlåtenskapen,
men däremot en foliovolym på 508 sidor samt ett register med titeln ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar” som kastar åtskilligt ljus över Bengt Bergius
arbetsmetod. 53 Flera i Tal om läckerheter citerade verk återfinns där i form av
långa anteckningar, som stundom sida för sida redogör för författarnas olika
iakttagelser och påståenden. Det gäller bland annat Michel Adansons resa till
Senegal som givit anledning till elva tättskrivna sidor, Thomas Shaws resa till
Barbariet och Levanten (16 sidor), John Bells och Johann Georg Gmelins ryska
resor (24 sidor vardera). Mest utrymme av alla har Edward Bancrofts skildring
från Brittiska Guyana fått, inte mindre än 38 sidor har Bengt Bergius ägnat den
med den elektrifierande darrålen som spektakulärt huvudobjekt.
De med en jämn och prydlig handstil förda anteckningarna andas alltigenom
ovanligt breda kunskapsintressen. Bengt Bergius har, även om mycket handlar
om olika födoämnen, med nästan samma iver nedtecknat botaniska, zoologiska
och geologiska uppgifter. Varken Sibiriens fantasieggande mammutlämningar
eller de rika guanofyndigheterna längs Perus kust har varit honom främmande.
Likaså hittar man noteringar om klimat och väderfenomen och ”osunda saker”.
För Pekings del har han noterat att dammet ”den torra årstiden upröras wid
minsta blåst” och ”icke allenast yrar ögon, mun och näsa fulla på alla som där
passera, utan ock tränger sig in uti alla hus, ja i de mäst tiltäpta gömslor, så at
kläder och meubler alltid äro, öfvertäckta med damb”. 54
Inte minst sjukdomar har intresserat honom. Observant har han tagit till
sig förekomsten av struma i de franska alperna, trakom i Egypten och gångbara
tropiska febrar i Sydamerika, och inte sällan har han dessutom noterat lokalbefolkningens kurer för olika åkommor, troligen emellanåt med en viss skepsis,
som då han under läsningen av en reseskildring inhämtat att ryssarna i trakterna
av Baku drack bensinångande nafta som ”en medicine och en hjertstärkning”. 55
Tvivlet har säkerligen också legat på lut under nedtecknandet av anekdoten om
hur en vis braman på Sri Lanka fördrev dålig andedräkt hos en kvinna genom att
sticka in en levande groda med huvudet före i munnen på patienten och höll kvar
den där en stund: ”grodan blef då så tjock, at hon knapt kunde dragas ut igen, och
när det hade skedt sprack hon och dog. Frun slapp härigenom sin elaka anda”. 56
Men framför allt slår Bengt Bergius etnografiska intresse igenom med full
kraft. Med sina ställföreträdande resenärers hjälp har han på sin kammare hållit
sig underrättad om olika folkslags utseende och klädsel, deras levnadsstandard,
hushållning, glädjeämnen och religiösa seder. De för Johann Georg Gmelins
resa gjorda excerpterna är belysande. Hack i häl följer Bergius honom genom
Sibirien till Jakutsk och noterar på vägen vad för växter och djur som befolkar
liii
skogar, stäpper och vattendrag liksom vilka mineraler som bryts i bergen. Den
beryktade sibiriska kölden har förstås intresserat; Bergius annoterar nogsamt
såväl felslagna fruktodlingsförsök i trakterna av Bajkalsjön som hur Gmelin
förfryser näsan under en slädfärd efter bara sex minuter medan fåglarna faller
som döda ner från luften. Men mest har han under läsningen haft öga för hur
tunguser, basjkirer, buräter, jakuter och för den delen råbarkade ryska inbyggare
lever sina liv, ett ämne som han i höjd med Irkutsk finner kan sammanfattas i
formeln ”supa, hora och gå i lättja”. 57 Den i Gmelins resa framhållna stora utbredningen av veneriska sjukdomar har flera gånger fått bläcket att rinna till ur
Bergius penna, så vid skildringen av befolkningen i trakterna kring Argunsk, där
män som kvinnor och barn bar på smittan i sådan omfattning ”at bedröfweliga
fölgder deraf förebodades för framtiden”. 58
En stor plats i Bergius referat av Gmelins resa tar de sibiriska invånarnas kosthåll och matlagning. Om tunguserna har han antecknat att de i hög grad levde
på ormrot (Polygonum viviparum), som de kom över genom att om hösten söka
upp och plundra murmeldjurens hål, i vilka dessa lagrat ormrotsrötter för vinterns behov. För jakuternas del har han fångat upp vilken nytta de hade av sina i
evig tjäle anlagda jordkällare för att konservera födan och att de var så vana vid
att sommarens bär vid upphämtningen såg ”likadana ut, som då de plåckades
på marken” att de föredrog att äta dem frusna. 59 Det mest uppseendeväckande
inslaget i jakuternas mathållning har nog annars varit hur mannen när hustrun
framfött ett barn ”tillägnar sig efterbörden, särdeles moderkakan, såsom en stor
delice, och kokar han densamma, bjuder sina aldrabästa wänner til gäster, och
tracterar dermed härligen och lustigt”.60
Så har Bergius hållit på och till synes outtröttligt nedtecknat invånarnas
matvanor runt jordklotet. För Provence del har han, som i talet inte nämner
något om svampar, ur en resebeskrivning skrapat samman dryga tjugo rader om
tryffeln, hur den hittas med hjälp av svin, steks på glöd och älskas av lokalbefolkningen som dock inte låter ogifta flickor ”äta deraf, åtminstone ej uti sällskap” då
”man än håller dessa tubera [knölar] för stimulera Venus” (en lärosats som senare
Nästa uppslag: Ett prov på bröderna Bergius som läsare med pennan i högsta beredskap. Till
vänster återges första sidan av de bevarade excerpterna med Bengt Bergius prydliga handstil.
Avskriften inleds med en skepparhistoria om en val som givit 32 tunnor späck och 7 ½ tunnor
salt. Saltet uppges göra kvinnorna både vackert ljushyade och vara en bra medicin. Till höger
börjar de excerpter som förts av Peter Jonas Bergius. Broderns höga akribi nådde Peter Jonas
inte upp till på långa vägar. Samuel de Champlains Voyages de la nouvelle France Occidentale,
dicte Canada (1632) har således varken fått titel, årtal eller format uppgivna, bibliografiska
självklarheter för Bengt Bergius.
sibiriska
matvanor
Den älskliga
tryffeln
lvi
Sambandet
mellan diet och
utseende
Vegetarisk föda
Förvarings­
metoder
Kylning
även Brillat-Savarin med viss reservation skulle skriva under på, medan vår egen
smakdomare Charles Emil Hagdahl förhåller sig skeptisk).61 Och i en reseskildring från Chile har han inhämtat potatisens stora roll i invånarnas diet, vilket
med orden ”af nog insipide [smaklös] smak” sker utan synbarlig entusiasm.62 Till
dietetiska ”fakta” har Bergius vidare uppenbarligen räknat uppgiften att kvinnorna i Leche ska vara fulast i hela Italien eftersom de ”äter för mycket fläsk”.
Till samma tvivelaktiga kategori av faktoider får räknas en anteckning hämtad
från den kände Indienresenären John Ovington om att en indier i engelsk tjänst
”igenom det han åt kött och drack win” ska ha blivit ”mycket mindre swart, än
han war förut”.63
Mer sakligt givande och säkert minst lika intresseväckande att läsa för en
europé på 1700-talet har då Ovingtons skildring varit beträffande de hinduiska vegetarianerna och deras förnämsta födoämnen: mangon som de (och även
inflyttade européer) ätit lika mycket för hälsans skull som för en ”öfvermåttan angenäm smak”; gurkorna som de förtärde ”i sådan abondance som wi äta
äplen”; och de stora vattenmelonerna, ”mycket refraicherande i den starka hettan”.64 Med ett visst mått av förundran har Bengt Bergius även tagit till sig att
varma drycker som te och kaffe, som indierna visste ”mästerligen at tilreda”, var
lämpliga i hettan. ”Man skulle tycka, at en sådan het dryck måtte wara otjenlig
uti ett så hett climat, men förfarenheten wisar twärtom”, kommenterar han.65
Många gånger har Bengt Bergius även antecknat olika sätt att förvara födo­
ämnen, allt från hur turkarna lagrade vindruvor i kärl med malen senap och
transporterade omogna bananer från Damaskus till Konstantinopel i sand för
att sedan vid framkomsten lägga dem i solskenet för att mogna till hur kineserna
förlängde nyvärpta fågeläggs användbarhetstid genom att lägga dem i en blandning av salt och kritjord som tränger igenom skalet. Syftet bakom metoden har
förstås varit att hindra luften från att skämma äggen, vilket även kunde åstadkommas genom att man betäckte skalet med något slags fett eller med aska eller
penslade dem med gummilösning. Annars gällde det att före kylskåpets tid se till
att ägget aldrig låg för länge på en och samma sida eftersom äggets utdunstning
då hämmades.66
Kylförvaring av livsmedel var en på 1700-talet inte alltför vanlig metod mer
än i kalla trakter. Det gick visserligen att bygga jordkällare eller i mer avancerade
fall iskällare, som var mycket i ropet och gärna användes för att förvara svagdricka, men det var en lösning förbehållen de rika. Ändå har man ända sedan
antiken även på sydligare breddgrader gjort stora ansträngningar för att kyla
sina läckerheter och när så gått skaffat sig snö och is, ett förhållande som Bengt
Bergius bland annat uppmärksammat under läsningen av Busbecqs turkiska re-
lvii
sebeskrivning (i en latinsk utgåva från 1595) i samband med ett recept på syrlig
sherbet på stötta russin. Efter att den har fått jäsa i varmt vatten ett par dygn har
kronan på verket varit att servera den kyld med snö, som ”hela sommaren fås til
köps i Constantinopel, hämtad ifrån Olympi fjäll”.67
Bättre förutsättningar för att hålla livsmedel kylda gavs då i de nordskandinaviska samesamhällen som Bengt Bergius har bekantat sig med genom Knud
Leems Finnmarksbeskrivning (1767). Renmjölken förvarade samerna över vintern i fryst tillstånd; blandad med kråkbär och slagen i en renmage som sedan
frusits, avnjöts den i lämpliga portioner i fortsatt fruset skick av dem ”mäst hwar
dag hela wintern”. Under sommarmånaderna kokade de istället mjölken för att
den inte skulle förfaras. I samma källa har Bengt Bergius fäst sig vid hur samerna
i brist på frukt ”till sin wällust” använde kvanne, som de än åt rå, än stekte på
glöd, än kokade i mjölk.68
Den primitivism som framskymtar i det färdiga talet är än tydligare i anteckningarna. Det stannar inte vid att Bengt Bergius tydligen varit en vän av
tesen att man ska ta seden dit man kommer för att lokalbefolkningen bäst vet
hur man överlever på deras ort, något som framkommer vid hans excerpering
ur Carsten Niebuhrs skildring av hur den danska Arabienexpeditionen obönhörligt gick mot sin undergång under ohämmat ätande av ”köttmat, som i alla
heta länder hålles för osundt”.69 I Bergius anteckningar framhålls fastmer flera
gånger hur till exempel beduinernas enkla kost av dadlar och getmjölk låter dem
nå en hög ålder, och när färöingarnas naturenliga livsföring kommer på tal blir
Bergius närmast lyrisk över deras simpla kornmjölssoppa, med endera årsgammalt härsket fårkött eller i jordgropar lagrade talgklumpar som sovel. ”Detta nu
beskrifna spisnings-sätt är det samma som det de äldsta inbyggarna fört med
sig til Färöarna, och är folket långt mera at berömma för det de bibehålla sina
förfäders urgamla tarflighet än andra nationer, som fordom lefwat lika så tarf­
ligt och enfaldigt, och då florerat, men sedermera blifwit begifna på wällust,
och derigenom förfallit.” Han noterar med sin sagesman, den på 1600-talet i
Torshamn verksamme prästen Lucas Debes, att kosten jämte en sund luft gjorde
det inte ”rart at träffa 80 års gubbar och gummor, men många blifwa ock 90, ja
100 år gamla”. Dessutom verkade potensen och fertiliteten gynnas, ”en gubbe,
som war 90 år då han miste sin hustru [. . .] gifte sig om igen med en ung hustru,
och aflade med henne 5 barn, af hvilka det yngsta war 7 år gammalt då gubben
dödde, 110 år gammal”.70 Måhända har Bengt Bergius här tagit lite lättare på
källkritiken än annars.
Intresset för livsstilen hos nomader och andra mer naturenligt levande folk
återkommer också i form av notiser om hur de övervinner hunger och svält. Om
Läskande
sherbet
Frusen föda
Enkla matseders
förträfflighet
Sätt att hålla
hungern borta
Kvanne har historiskt betraktat fyllt en viktig funktion som medicin och föda i Norra Europa,
på Island, Grönland och i Asien. I Norden har samerna i århundraden ätit fjällkvannens stjälkar
och bladskaft, ibland inlagda i renmjölk (s.k. gompa), och örten, som bland annat används som
brännvinskrydda, har odlats här sedan medeltiden. Som medicin har kvanne använts i både
magstärkande och aptitretande syfte samt mot hosta. Dessutom trodde man att den skulle
vara verksam mot pest, dess rot ordinerades för detta ändamål vid pestepidemin i London 1625
liksom vid den i Köpenhamn 1710. Plansch ur Simon Paulli, Flora danica det er: Urtebog (1648).
lix
tunguserna heter det, med John Bell of Antermony som källa, att de under jakt
inte tar med sig någon matsäck i förvissningen att de snart fäller ett byte, och
om det inte inträffar så lindrar de hungern genom att ”taga 2 bräder, och sätta
det ena tvärt öfwer magen, och det andra gent emot på ryggen, bindandes til
öfwer ändarna med repstumpar, och det efterhand mer och mer, alt efter som
magen gifwer sig in”.71 Om Acansa-indianerna har Bengt Bergius av den franske
äventyraren Jean Bernard Bossu inhämtat att de på krigståg endast tar med sig
en liten påse med majsmjöl som de vid hunger rör ihop med vatten och äter. ”De
kunna wid sådana tillfällen undertiden gå hela 3 à 4 dagarna, utan at äta någon
ting, och kunna likawäl fortsätta deras marche.” 72
Beundran för hur folkslag som dessa kunde leva av små tillgångar har emellertid inte hindrat Bengt Bergius från att även notera att deras resursuttag ur
naturen emellanåt varit orimliga, som i följande anteckning om en på 1740-talet
hjortjagande indianstam i närheten av Port Nelson intill Hudson Bay:
Indianerna derstädes wårda sig ej om några jordfrukter til sin föda, utan hämta all
sin näring af djur-riket. De fyrfotade djuren skaffa de sig dels medelst skjutande,
dels medels snarors och gillers utställande, hwaruti de äro stora mästare. I synnerhet föröda de en stor mängd hjortar och rådjur & (bêtes fauves), och det til följe af
en orimlig inbillning de fått, at ju flera sådana djur de den ena gången dräpa, desto
flera deraf skola de få en annan gång igen. Således kunna de ofta fälla hela 3 à 300
stycken åt gången, och bara utskära tungorna för sig sjelfva, låtandes hela den öfriga
delen af kropparna blifva liggandes efter sig på platsen, til förruttnelse eller kost åt
rofdjuren.73
Sida efter sida har träget fyllts med dylika fynd under det att Bengt Bergius bara
alltför långsamt arbetade sig fram mot det hägrande målet. Den sista resebeskrivning som han till samlingsvolymen börjat föra över sina lösa anteckningar
om har varit den spanske marinofficeren och naturforskaren Antonio de Ulloas
redogörelse för den spansk-franska gradmätningsexpeditionen till Ecuador 1735.
Ur den har han bland annat inhämtat hur invånarna i Cartagena konsumerat
choklad och brännvin i stora kvantiteter liksom de haft tillgång till ett svinkött
av högsta kvalitet, ”som både Européerne och de infödde i Carthagena så gerna
och så flitigt äta”, särskilt vid sjukdomsfall då det hölls för ”den sundaste föda”.
Säkerligen lättad av att befinna sig i sin kammare har Bengt Bergius också
skrapat ihop en fyllig notis om hur den fruktade tropikfebern ”Chapetonnade”
(gula febern) oavlåtligt skördade nya offer bland nyanlända européer. Men efter
fem sidors anteckningar som fört honom blott ett femtiotal sidor framåt i Ulloas
verk upphör på sidan 465 hans jämnt flödande handstil mitt i en betraktelse över
Slösaktighet
lx
vilka apor som håller till i träden. Därefter har en annan hand kort skrivit: ”NB
Hädanefter följer en afskrift af mig gjord af några fragmenter utaf sal. Banco
Comissariens Bergii excerpter ur Resebekrifningar.” Det är brodern Peter Jonas
Bergius som fört pennan. På annat håll har han givit sin syn på Bengt Bergius
många och långa tankeresor för att fullborda talet:
Den överansträngde bankokommissariens
bristfälliga diet
han använde härpå för mycken flit, satt mycket stilla och arbetade för ihärdigt. På
1 ½ år var han nu til slut mycket plågad af haemorrhoides mucosae [hemorrojder],
hvaraf han småningom afmagrade, och ehuru flere medel användes, så voro de dock
fruktlöse, så länge han ej kunde ändra sin diéte; men Talet låg honom städse i hågen
at fullborda, och det giorde at han ej kom at röra sig, oftare än han för sina embetssyslor nödgades fara i banquen. De sista månaderna var han 2 res[or] utsatt för volvulus [tarmvred], som dock slutligen öfvervants; men då denna åkomma 3:dje gången
påkom honom, så var all läkarehjelp fåfäng, och gick det sluteligen til gangrene [kallbrand] i underlifvet.74
Man kan inte låta bli att undra om inte den gode bankokommissarien gjort bättre i att följa samma regim som den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes,
som dog i en ålder av 92 år, och om vilken han har antecknat att han hade för
vana att studera först efter att ha hela eftermiddagen varit ute och promenerat
samt, ”för motion skull”, en gång i veckan brukade kasta boll ”tils han just dignade af trötthet”.75
T al e ts fortsatta öd e n
Peter Jonas
Bergius och
Carl Magnus
Bloms insats
Att Bengt Bergius dukade under innan talet var klart hindrade nu inte att det
till slut verkligen blev fullbordat. Den första delen utkom under våren 1785 och
senare på året publicerades separat även ett register. Hösten 1787 förelåg så talet
komplett med sin andra del. Om upplagans storlek går inte att säga något bestämt, men en rimlig gissning är nog att den för första delen i likhet med andra
presidietal låg på 400 till 500 exemplar, för att sjunka med något hundratal exemplar för den andra numera betydligt ovanligare delen.76 Någon försäljningssuccé har således Bengt Bergius storverk aldrig varit.
Bakom verkets fullbordan anas brodern Peter Jonas Bergius, som med sitt
stora botaniska kunnande först själv såg till att den första delen blev klar och
sedan anförtrodde utarbetandet av det separat tryckta registret till den likaledes
botaniskt kunnige läkarkollegan Carl Magnus Blom, en flitig bidragsgivare till
Vetenskapsakademiens Handlingar som i skrift bland annat beskrev ornäsbjörken och 1797 hedrades av Carl Peter Thunberg med en eponym mal, Tortrix
lxi
blomiana, numera Acleris hastiana. Blom, som 1778 hade invalts som ledamot
av Vetenskapsakademien på förslag av Peter Jonas Bergius och därför knappast
kunde vägra denne en väntjänst, skulle för övrigt senare ge ut en liten Kok-bok
för fattige (1801); fylld av recept på nödbröd, enkla soppor och rekommenderande
bland annat gråsparvskött får den dock i allt väsentligt sägas falla utanför ämnet
läckerheter.
Det är inte troligt att redigeringen av första delen av Bengt Bergius tal varit
särskilt betungande för Peter Jonas Bergius annat än möjligen i emotionellt avseende. Flera ark var redan tryckta, ja de första har legat färdigtryckta så tidigt som
1780, det vill säga samma år som talet hölls. Det vet vi på grund av att Bergius
då, rädd att i den inledande skildringen av tidevarvet för Vetenskapsakademiens
instiftande ha skrivit något som kunde väcka missnöje på högre ort, lät talets två
första ark underkastas en granskning av de två under frihetstiden framstående
politikerna Anders Johan von Höpken och Carl Fredrik Scheffer. Ingen av dem
hade emellertid något att erinra, mer än att Scheffer i ett övrigt lovordande brev
påtalade att uttrycket ”komma ur moden” var mindre god svenska och undrade
om inte det gick att ändra till ”komma ur modet”, men som var och en som
läser det här återutgivna talet ser, så sträckte sig i själva verket inte Bengt Bergius förmåga till att anpassa sin text till höga vederbörandes vilja ens så långt . . .
I samma brev anmärkte Scheffer sannspått att mödan Bergius lade ner på de
faktaspäckade fotnoterna måste bli besvärlig i längden, men han uppmuntrade
ändå ”den uplyste författaren” att fortsätta på den inslagna vägen, för de var ”fast
oumbärliga för läsare som söka kundskap och öfvertygelse”.77
Sannolikt har Peter Jonas Bergius redaktionella insats för talet i allt väsentligt
inskränkt sig till att låta trycka resterande ark av första delen och förse den med
ett förord. Viktigare har varit att han samlat ihop broderns anteckningar och
överlämnat dem till deras gemensamme vän Samuel Ödmann som fått i uppgift
att ro iland det ostyriga och av empiri bågnande talet. I samband med detta har
Peter Jonas Bergius fortsatt att från lösa ark föra in utdrag ur ett drygt tiotal reseskildringar i foliovolymen med titeln ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”
som han dessutom gjort mer lättarbetad genom att lägga upp ett ambitiöst register vilket på 96 dubbelspaltiga sidor för från uppslagsordet ”Acacia” till ”Yams”.
På vägen passeras sådant som ”Bröd” (1 spalt), ”Dryck” (2 spalter), ”Delice” (3 ½
spalter), ”Kött” (2 spalter), ”Matlagning” (drygt 1 spalt), alla uppslagsord med
flera underavdelningar. Stor plats tar ”Waror” (9 spalter), där man bland elefanttänder och pärlor även finner ”negrer”, liksom ”Succedanea” (5 spalter), ungefär
ersättning eller surrogat, som innehåller ingångar som ”Angelica rötter för mat”,
”Torrfisk för bröd” och ”Twål för smör” – nöden har verkligen varit uppfinning-
Den sängliggande resenären och allvetaren Samuel Ödmann. Oljemålning troligen utförd av
J. G. Sandberg, KVA.
lxiii
ars moder förr i tiden. Som läkare har Peter Jonas Bergius bland mycket annat
också indexerat de upplysningar i Bengt Bergius excerpter som haft medicinsk
användning. Noga har han bokfört allt från botemedel för skörbjugg, sjösjuka,
ormbett och förkylning till dietens betydelse för folkhälsan runtom jordklotet.
Samuel Ödmann
Ifall Samuel Ödmann haft tillgång till dessa anteckningar när han som en vän­
gest av det mer ansträngande slaget tog sig an andra delen av Tal om läckerheter
måste det på sätt och vis ha varit som att komma till dukat bord. Men själv
uppger han sig alltså istället ha haft att hålla reda på ett enormt antal lösa ark
och även om dessa nu är försvunna finns skäl att tro honom, för de fotnoter som
återfinns i delen om djurriket borde annars ha hållit samma höga nivå på akribin
som de i delen om växtriket. Så är långtifrån fallet. Vanligtvis anger Ödmann
sina källor synnerligen summariskt med enbart författarens efternamn, utan
vare sig boktitel eller sidangivelse, och han var den förste att tillstå det beklagliga i detta. Till vännen Carl Christopher Gjörwell skrev han när större delen
av talet låg färdigt för tryckning att han räknade med bannor. ”Det är icke nog
Diplomatiskt. Nog äro namnen rätt skrefne, men jag har inga Citationer med
pagina, emedan i annotaterne sådane ej funnos, utan woro endast Chiffrer, dem
jag ej förstod.”78 Även Ödmanns förord till den av honom utgivna delen andas
otillfredsställelse över den närmast övermäktiga uppgiften att med överrikt material ”fullborda hvad en annan mästerligen begynt”.
Ändå var Samuel Ödmann en närapå idealisk ersättare när han fyllda trettiofem år tog på sig talets slutförande.79 Efter lite slätstrukna studier i Uppsala och
efter att ha bosatt sig på Värmdölandet där han under en följd av år tjänstgjorde
som huskaplan åt baron Cederström och skolmästare vid Pilhamn hade han alltmer kommit att fatta intresse för naturalhistorien, som han under Uppsalatiden
fått förmånen att som smålänning gratis bekanta sig med under landsmannen
Linnés privatkollegier. I den inspirerande skärgårdsnaturen samlade Ödmann
frenetiskt skalbaggar och örter, sköt fåglar och håvade fiskar och efter hand började han att skriva vetenskapliga artiklar som publicerades i endera Vetenskapsakademiens handlingar eller Patriotiska sällskapets Hushållnings Journal.
Vare sig Samuel Ödmann redogjorde för lokal väderleksstatistik, utredde
måssläktet eller behandlade sälarna kunde man vara viss om att det skedde med
friluftsmänniskans friska öga och med schwung i framställningen, och det dröjde inte länge innan herrarna i Vetenskapsakademien fick upp ögonen för honom,
med Bengt Bergius som en av de första. Sommaren 1780 föreslog han att Samuel
Ödmann borde bli ledamot av Vetenskapsakademien, men även om jarösterna
Ödmanns arbete
inte lika noggrant som Bergius
lxiv
Kontakten
mellan Bergius
och Ödmann
övervägde fick den löftesrike Ingaröprästen stå på tillväxt.80 Invald blev han fyra
år senare och tog då inträde med Inträdes-tal om djur-rikets slägtskaper, en högstämd betraktelse över djurvärldens sinnrika ändamålsenlighet som om än med
viss berättigad tvekan från författarens sida ännu hade plats för det legendomspunna havsvidundret kraken som en av länkarna i tillvarons långa kedja.
Det var väl också närmast zoologin som förde Samuel Ödmann och Bengt
Bergius samman. Det äldsta bevarade brevet från den naturforskande Ingaröprästen till den boksynte bankokommissarien i huvudstaden handlar mest om
polarfaunistiska ting som Ödmann kunnat inhämta i böcker vilka generöst lånats honom från ”det utvalda Bergiiska Bibliotheket”, däribland Christopher
Hammers Fauna Norvegica och David Crantz Grönlandsbeskrivning.81 Med ett
närmast omättligt kunskapsbegär passar Ödmann även på att önska sig Knud
Leems Finmarksbeskrivning, Eggert Olafsens Islandsbeskrivning, Morten
Thrane Brünnichs Ornithologia Borealis med flera. Bengt Bergius hjälpsamhet
stannade inte vid att effektuera dessa och senare bokbeställningar utan han har
även läst och haft förslag till förbättringar i Ödmanns vetenskapliga uppsatser.
Naturalhistorien var nu inte det enda som förenade dem. Liksom Bengt Bergius var Samuel Ödmann en utpräglad språkmänniska, till Gjörwell skrev han
en gång rastlöst i samband med en pockande bokbeställning: ”Lika hwad språk.
Eng. Tysk. Fransk. Spanska. Italienska. Jag slarfwar i alt”.82 Betecknande nog
gällde bokbeställningen reseskildringar, för i likhet med Bengt Bergius var Ödmann alltsedan studieåren en entusiastisk konsument av genren, inledningsvis
inte minst lockad av allt som drog åt Levanten eller som förde genom Sibirien
bort till Kamtjatka.
På det förra området skulle han genom sina Strödde Samlingar utur Naturkunnigheten; till Den Heliga Skrifts Uplysning (6 delar, 1785–94), som även
översattes till tyska, utvecklas till en internationell auktoritet, med en lokalkännedom om de bibliska länderna som var så stor att han, som aldrig varit utanför
Sveriges gränser, under konversationen med ärrade Jerusalembesökare kunde
bringa dem i villrådighet om det var han eller de som verkligen varit där. Också
till köldhålet Kamtjatka återvände han i tanken vid flera tillfällen och gav så
1787 i eget namn ut en Beskrifning om Kamtschatka som röjer ett mer än vanligt
intresse för främmande matvanor. Vaket har han där ur Georg Wilhelm Steller,
Stepan Krasheninnikov och andra författare saxat hur Kamtjatkas ursprungsbefolkning vid svält klarat livhanken genom att äta lera; så hade de också enligt
författaren verkliga järnmagar ”som smälter björk och videbark”. Likaså har Ödmann fångat in seden bland Kamtjatkaborna att låta varje friare göra tjänst i det
hus som den åtrådda kom från, något som sommartid till stor del bestod i det
lxv
dryga och farofyllda arbetet att från de högsta bergen dagligen hämta hem snö
att kyla dricksvattnet med.83
Om det är någon svensk som behärskat den under 1700-talet blomstrande
resegenren i hela dess vidd lika väl eller möjligen rentav bättre än Bengt Bergius
så är det just Samuel Ödmann, som med årens lopp utvecklades till tidens flitigaste översättare och kompilatör av resor, en för hans del efter hand tämligen
inkomstbringande aktivitet som han i ett något förädlande perspektiv såg som
sitt privata korståg mot romanernas fördärvliga inflytande.84 Fakta, gärna av underbart slag, talade hur som helst mer till hans sinne än fri fiktion. Lite beroende
på hur man väljer att betrakta Ödmanns ofta självsvåldiga sammanslagningar
av olika verk översatte han ett fyrtio-, femtiotal reseskildringar. Vart han än i
mogna år kastade blicken – Spanien, Västindien eller nuvarande Burma – visste
han lika gott eller bättre besked än de resenärer som han, den alltmer beläste
och alltid lika vige tankeresenären, för stunden hade under översättning, något
som han med all nödvändig tydlighet lät framgå genom ifrågasättande fotnoter eller med utsättandet av den rätta linneanska termen på främmande djur
och växter.
Som om inte likheterna mellan Bergius och Ödmann skulle vara nog med
detta visade den senare även tidigt framfötterna som kulturhistoriker, med uppsatsen ”Anmärkningar rörande Hushållningen och Sweriges Natural-Historia
utur Olai Magni Swenska Historia” från 1784 som den första spånan. Där redovisar han sina efter källkritisk granskning gjorda rön om sådana ting som svenskarnas dåtida saltkonsumtion, deras ostystning och samlande av sjöfågelägg liksom de då för tiden otroligt stora sillstimmen, så täta ”at en nedsatt pik kunde
stå uti” dem. Torsk saltades, visste Ödmann att berätta, medan lax, braxen, sik
och flundror röktes, varvid laxen hölls för bäst och för ”werksam som en appetitssup”. Biskötseln hade på Olaus Magnus tid bedrivits med omtanke och ”Mjöd
och honung gjorde, at Swerige kunde umbära Läkare”.85
Den unge fältbiologen mognade så alltmer till klassisk kammarlärd, med ett
precis som i Bengt Bergius fall visserligen stort och i teorin hälsosamt men i
praktiken stört förhållande till dietetikens grunder, särskilt de som handlade om
vikten av regelbunden motion. Samuel Ödmann gick häri till och med ett steg
längre i udda riktning än sin stillasittande olycksbroder och blev, med Peter Jonas Bergius som sin ende fullt ut betrodde läkare, nära nog evig sängliggare. Vid
Bengt Bergius frånfälle hade den då trettiofyraårige Samuel Ödmanns liv förvandlats till en ständig kamp med frossan i olika former, med få utflykter utanför
dörren. I fullt utvecklad form skulle hans sjukdom leda till ett strängt inrutat
levnadsregemente, till lika delar reglerat av en panisk skräck för den fria luften
Tidens främste
översättare av
resor
kulturhisto­
rikern ödmann
Sängliggaren
lxvi
ödmanns
matminnen
hans insats
och en oförbrännelig arbetslust. ”Den mannen skrifver sig och sjelfvan ihjäl”,
noterade en gång sekreteraren vid Vetenskapsakademien, Johan Carl Wilcke,
inför åsynen av Ödmanns energiryck på 1780-talet.86
Det var inte utan att Samuel Ödmann emellanåt kände det så också. Till
Gjörwell uttryckte han starka olustkänslor under skrivarbetet med Bergius tal,
som han företog ”under sådan krasslighet” och utan all ersättning då han ”med
en öfwersättning kunnat på den tiden förtjena mina 100 Rdr”. 87 Liksom förut
Bengt Bergius hade Ödmann, som hade en familj att försörja, i medelåldern
svårt att få pengarna att räcka och skrev för bröd.
Nu var emellertid Tal om läckerheter en hederssak för honom och ämnet var
nog ändå på sitt sätt lockande, för god matlust har Samuel Ödmann av allt att
döma haft. Inte för inte är det från hans penna som en av våra mest kända skildringar av julbordets fröjder emanerar. Den står att finna i de i vår memoarlitteratur klassiska barndomsminnena Hågkomster från hembygden och skolan, där
prostens familj efter gemensam bordsbön hugger in på den pepprade lutfisken
som följs av en julsoppa ”kokad på ryggen af nyss slagtade swin med mölk” och
en gröt beströdd med anis och socker samt på ytan prydd med utplanterade russin, med en smörhåla i mitten ur vilken alla ”ägde efter behag doppa sin skjed”,
varefter turen kommer till revbensspjäll och slutligen tårta. Med aldrig sviktande sinnlig åskådlighet redovisar den minnesgode författaren också hur det på
tjänstefolkets bord stod fat med kokta bondbönor, ”öfwer hwilka war gutet det
flott, som vid kokningen afskummades”, ”en moralisk erinran, att ingen borde
äta sig så mätt, att han icke orkade ännu förtära en böna. Också tog hwarje person en sådan, sedan han slutat sin måltid” .88
Samuel Ödmanns insats med Bengt Bergius tal blev att sovra bland de insamlade uppgifterna och skriva ett hundratal fotnoter, eller bättre ”artiklar”, en nog
så ansträngande uppgift med tanke på den väldiga kunskapsmassa som ligger
nerplöjd i dem. Flera av fotnoterna löper, gallringen till trots, i originalutgåvan
över flera sidor fastän de satts i petit stil: oxkött får 5 sidor, hästkött 3, björnkött 4, duvans kött 3 1/2, fårkött 4, hundkött 6, krokodilen 3, havssköldpadda
3, gräshoppor 3, rått kött 7, vin 8, och om öl, den svenska folkdrycken par préférence, som ”Utgifvaren” säger sig sakna tillräcklig ”Theorie och erfarenhet” att
behandla mer ingående, står i alla fall att läsa fyra sidor. Helt hade nog Ödmann
inte glömt bort barndomens humlekvällar i september månad, då prästhusets
alla medlemmar satt uppe sent och plockade humle under ölhävande och sagoförtäljande för att fördriva sömnen.
Vid redigeringen av den andra delen av talet har Ödmann valt att till en
del frångå den ursprungliga planen på så vis att han inte givit fiskarna några
lxvii
fotnoter. Bergius excerpter var tydligen här alltför vidlyftiga i förhållande till
brödtextens fyllighet för att göra det praktiskt möjligt, så Ödmann fann det bäst
att behandla hela denna djurklass i ett separat ”Bihang”, som till naturforskarnas
tjänst organiserades ”efter Linneanska Lärosättet”, sådant det framkom i tolfte
editionen av Systema Naturae. Fortfarande inte helt nöjd med sin prestation har
han på ett sent stadium gjort ett par tillägg i form av en artikel om ”Bäfvern”,
”Den rätta Becfigue” och några ”Insecter, som blifvit ätne”, bland vilka han fört
upp de löss som hamnade i mexikanernas munnar och de spindlar som ”Kamtschatkadalinnorne söka och sluka [. . .] emedan de tro sig därigenom blifva fruktsama”. Det är också Ödmann som upprättat det något lapidariska registret till
den andra delen.
Andra sätt som Samuel Ödmanns redaktion syns på, är den i fotnoterna spelande formuleringsglädjen. ”Man kan påströ något salt, så går det lättare ned”,89
förklarade han en gång sin speciella gåva att få kontakt med läsarna, och man
behöver inte botanisera alltför länge i den av honom redigerade delen för att hitta
pärlor. Om piggsvinen inleder Ödmann fotnoten så här lekfullt: ”Detta till utseende förfärliga slägte har ej heller undgått den hedern at begrafvas i människomagar.” Och om myskoxen heter det: ”Des kött tros vara hälsosamt, förmodeligen af orsak, at det luktar Apothek”. Med sinne för det drastiska har han heller
inte väjt för att vid behandlingen av den på romarnas tid högt skattade muränan
återberätta hur Vedius Pollio på Augustus tid födde sina fiskar med slavar. Det
må ha skett som en eftergift för traditionen och det rör sig möjligen blott om en
skröna, men på Ödmanns sanningslidelse har det annars inte varit något fel, och
även för känsligare läsare svårsmält information har därför fått plats i hans fotnoter när han efter en prövande läsning trott sig ha kommit fram till ett hållbart
rön, som ifråga om markattan: ”Köttet är hvitt, icke mycket fett, men mört, och
läckert. Det måste, i Utgifvarens tanka, gå nära mennisko-kött.”
Likaså märks Ödmanns hand i den snart sagt överallt nedlagda zoologiska
sakkunskapen. Påfallande ofta är han à jour med forskningens senaste rön, något
som inte minst märks i behandlingen av termiterna. De författare han huvudsakligen bygger på där är bästa tänkbara, J.G. König och Henry Smeathman, vilka båda publicerade sina banbrytande resultat om Indiens respektive Väst­afrikas
termiter omkring år 1780. Många gånger hittar man ambitiösa utredningar av
vilka djur som kan tänkas avses i olika mer eller mindre dunkla källor liksom
försök till grupperingar av taxonomiskt besvärliga djursläkten, inte alla med
samma skrämmande nimbus som ormarna om vilka utgivaren utbreder sig över
på fem sidor. Den lika innehållsdigra som underhållande genomgången inleds
med skallerormen, enligt Ödmann en passande ”förberedelse” för att ”den öfriga
Ödmanns
formuleringskonst
Zoologisk
sakkunskap
lxviii
Om den
nordiska
faunan
Om hur djur tar
smak av sin föda
och om deras
rätta ålder
anrättningen skal falla mindre oväntad”, och avslutas med den i Sydsverige allmänt förekommande vattensnoken, om vilken han som ett prov på smakens relativitet vet att berätta att en fransman på Värmdön brukat torka fångade exemplar för att äta ”dem spickna med egen förnöjelse och andras rysning”. På vägen
hinner Ödmann med att såväl redogöra för var i världen boaormen anses för
smaklig spis som uttala sig om hur de romerska kvinnorna ”för at blifva sköne”
på sin tid inte väjde för att förtära ormar. Att danskarna av ålder haft aptit på
att pilla rejer har han inhämtat hos Ole Worm, 90 och blåmusslor, skriver han på
tvärs mot lärofadern Linné, äts visst i Sverige, i alla fall vid de förnämas bord.
Särskilt i behandlingen av den nordiska faunan visar Samuel Ödmann sitt
säkra handlag. För uppgifterna om både måsfåglar och grisslor har han kunnat
hänvisa till egna skrifter. Grävlingens kött har han av egen erfarenhet kunnat
förklara ”icke absolut elakt” och ekorrens kött, som enligt uppgift ska ätas ”såsom en synnerlig läckerhet” i Jämtland kan han efter provsmakning beskriva som
visserligen ”något segt, men aldeles icke osmakligt”. Högt över detta i svenska
grytor mindre vanliga vilt står dock järpen, som enligt Ödmann inte behöver
några förkonstlade tillagningsmetoder för att bli till god spis; bultning och inläggning i vin och ättika som sörlänningarna hittat på för att göra den mörare
är i hans tycke kulinariska överloppsgärningar. Däremot avspisas tjädern som
allmänt överskattad och i utredningen av fiskar skriver Ödmann i strid med
andra författare rent ut om norsen att deras välvilliga omdömen ”äro något
oväntade, så på tungans som näsans vägnar. Åtminstone hafva ej desse Herrar
försökt Norsen i Upsala, där blotta lukten af denna vedervärdiga fisk kan jaga
folk af gatorna.”
Det är också utifrån egen erfarenhet som Ödmann talar när han som det
kanske ”minst hos oss brukeliga, men kan hända bästa sättet” förordar rökning
vid tillagning av gädda. Om gäddan före fångsten simmat i träsk rekommenderas läsaren att först låta den ”några dagar gå uti en sump, ställd i saltsjö”. Hur
fiskarna, fåglarna och landdjuren tar smak av vad de livnärt sig på registreras
noggrant. Ödmann har sålunda reda på att björnarnas kött i Nordamerika blir
vedervärdigt när de ätit tupeloträdets bär och likaså när de frossat på lekande
sill, då det blir ”mycket elakt och fränt”. Självklart har han också vetat att snöpning gör gödsvinet godare och fetare och att köttet efter unga djur i allmänhet
är mer välsmakande, på en gång mer mört och saftigt att äta än det efter gamla,
som ofta ter sig hårt och torrt. Den regeln gäller havsutter likaväl som kanin och
hönsfågel.
I allmänhet anser Ödmann i likhet med Bergius att köttet efter växtätande
djur är att föredra framför det efter rovdjur, även om regeln har sina undantag.
lxix
Om tigern skriver således Samuel Ödmann att detta ”förskräckeliga djur” av vad
han kunnat läsa sig till ”är icke förfärligt, då det kommer i köket”, men han medger också att tigern liksom kattsläktet som helhet blandats samman så mycket
av de resenärer han bygger på att man måste ta uppgifterna med en god portion
skepsis. Lika vilse har ”Utgifvaren” känt sig när det gällt att bena upp vilka ödlor som lämpar sig i köket, ”lacertologien är en för honom främmande gren af
Djurrikets kännedom”, förklaras det frankt, vilket inte hindrar att ”iguanen”
(leguanen) bestås två trycksidor som spårar dess popularitet i köket från Väst­
indien och Centralamerika till Ostindien och Kina.
Liksom Bengt Bergius har Samuel Ödmann även ägt ett påtagligt stort intresse för främmande kulturer och i fotnoterna har han strävat efter att klarlägga
hur religion och fördomar griper in i vårt födointag. Mestadels talar han i dessa
stycken som relativist, förhållandet i den långa fotnoten om hundkött, där han
broderar vidare på Bengt Bergius antydningar om att det rör sig om i grunden
god och sund föda och med Hippokrates som äldsta källa demonstrerar hur
inställningen varierat med tid och rum. Till de modernare uppgifterna som fått
stödja hundens plats på menyn hör att James Cook under en sjukdomsperiod
fick soppa och stek på en slaktad skeppshund, ”som gav honom nya krafter och
påskyndade hans förbättring”.
Samma öppenhet inför andra matseder andas den sju sidor långa behandlingen av rått kött. Matens beredning under eld kan visserligen tas för ett tecken
på att ett folk hunnit nå en högre grad av ”höfsning”, men det utesluter inte att
rå kost kan vara god. Artikelförfattaren påminner om hur råa ostron och gravlax
gladeligen glider ner genom svenska strupar. Annan rå föda som med exempel
från världens alla hörn nämns är pingviner, maneter och sälar. Utan att gå med
på att animalier skulle vara mer närande i rått än stekt eller kokt tillstånd ger
Ödmann belägg för hur rå fisk ändå kunde anses för nyttig och i norra Ryssland
åts för att hålla tillbaka skörbjugg. Däremot har han med hänvisning till de småväxta eskimåerna (vilkas namn ju ansågs komma av att de åt rått kött) avfärdat
alla tankar på att man skulle bli starkare och större av rå föda, en föreställning
som annars på 1700-talet stöddes av de fantasifulla, alltsedan den första världsomseglingen om och åter kolporterade berättelserna om Patagoniens jättelika
invånare som sades leva på rå säl när det nu inte vankades skeppsråttor från något
förbipasserande fartyg. 91
Hur mycket vanan spelar in för vad vi äter belyses med episoden om fem grönländare som 1606 förts till Köpenhamn och där ”föddes med rått kött, emedan
de ej kunde vänja sig vid det kokta, äfven som de ständigt hade afsky för vin och
bröd, men älskade tran”. Här har dock Ödmann tillåtit sig att undra om inte
Smakrelativisten Ödmann
Om rå föda
vanans makt
lxx
Ödmann om
katolska
födoregler
grönländarna först låtit det bli halvruttet, det vill säga berett det efter samma
principer som deras sedvanliga vinterförråd mikiak. Vanans roll demonstreras
också med hur indianer i trakterna av Peru frossade i rå fisk och ett bara 1 ½ år
gammalt barn grät ända tills den från fisket hemkomne fadern gav det en halv
rå fisk, ”hvilket det strax upåt”. ”Detta folket”, skriver Ödmann relativiserande,
”undra på Europeerne som koka sin Fisk, hvarigenom den efter deras mening,
förlorar all sin substance.”
Mindre kringsynt och mer ifrågasättande blir Samuel Ödmann när katolska
fasteregler kommer på tal. Han tar väl inte i som Voltaire, vilken i sitt korståg
mot ”den skändliga” satte ifråga varför ”den rike påveanhängaren som har haft
fisk för 500 francs på sitt bord blir frälst, men den fattige som har ätit nysaltat
fläsk för 4 sous ska fördömas!” 92 Men en religiöst grundad distinktion mellan
tillåten och otillåten föda har framstått som både förlegad och förnuftsvidrig
för en upplyst protestantisk betraktare som Samuel Ödmann. I behandlingen av
grodan skriver han insinuant att italienarna lärt sig äta allt utom huvud och inälvor och att de ”njuta denna spis såsom en läckerhet, under fastelagen”, och från
Normandie har han mindre godmodigt fiskat upp att man där under samma
tid äter prutgåsen ”som fisk”. Längst i sina ironier över katolicismen går han
kanske vid behandlingen av den i Nordamerika då så vanliga vandringsduvan,
”en lands-plåga, emot hvilken fordom Catholiske Clereciet ej allenast anställt
solenne bönedagar, utan ock hvässat sina excommunicationer”. Ännu när Ödmann skrev detta förmörkade fågelstrecken himlen och det gick det att ”skjuta
40 à 50 i skottet”.
lxxi
Johann Reinhold Forster och Kurt Sprengel
Krypskyttet på katolska födoregler är något som förenar den svenska utgåvan
med den tyska, som såg dagens ljus 1792. I en redaktionell fotnot huvudsakligen
ägnad fastereglerna fördöms således hur kartusianmunkarna vid ett kloster flera
mil från kusten ”bedrar den älskade Gud” genom att stilla sitt tycke för kött
med att äta särskilt dittransporterad fiskutter, bäver och säl.93 Betecknande nog
trycktes Über die Leckereyen i det pålitligt protestantiska Halle, och de två översättarna Johann Reinhold Forster och Kurt Polycarp Joachim Sprengel var så
mycket de i första hand var naturforskare även teologiskt drillade. 94 Forster hade
rentav en tid innehaft en prästtjänst i församlingen Hochzeit vid Nassenhuben,
inte långt från Danzig (Gdansk).
Ser man till de två översättarnas kunskaper kunde Bengt Bergius tal svårligen
komma i bättre händer. Initiativtagaren, den år 1729 i den då nordtyska staden
Dirchau (Tzew) födde Johann Reinhold Forster, var en i mångsidig lärdom svåröverträffad forskare, som dessutom hunnit se stora delar av världen. På uppdrag
av den ryska regeringen hade han på 1760-talet utforskat trakterna kring Volgas
nedre lopp och sedan hade han 1772 tillsammans med sonen George lyckats
komma med på James Cooks andra världsomsegling som hade till huvudsyfte att
söka efter gränserna för det mytomspunna Terra Australis Incognita, det okända
landet i syd. Den tre år långa seglatsen blev nu inte den framgång för honom
personligen som Forster hade hoppats, delvis följden av hans olyckliga tendens
att alltid komma på kollisionskurs med sin omgivning, men Johann Reinhold
Forster och sonen George lyckades tillsammans med sin svenska medhjälpare
Anders Sparrman samla in ett rikt zoologiskt och botaniskt material. Forster
gjorde dessutom i Söderhavet en rad viktiga geologiska, geografiska, lingvistiska
och etnografiska iakttagelser vars rätta värde först på senare år fått berättigad
uppmärksamhet. Länge antingen förlöjligad eller förbisedd har den mångkunnige Forster nu seglat fram som en föregångare till storheter som Alexander von
Humboldt (som metodisk resenär och geograf), Charles Darwin (som geologisk
uttolkare av Söderhavets vulkaner och korallrev) och Johan Friedrich Blumenbach (som antropolog). 95
Den sjutton år yngre Kurt Sprengel, född i byn Boldekow i Vorpommern,
var också ovanligt bred i sina intressen och skulle med sin gärning hela tiden
förlagd till Halle bli en av sin tids främsta medicinare och botanister. Han blev
ännu inte trettio år ordinarie professor 1795 och förestod från och med då till
sin död 1833 universitetets botaniska trädgård. Vid tiden för översättningen var
han oavlönad docent med en privat läkarpraktik som främsta inkomstkälla. För
eftervärlden är han inte minst känd som författare till en rad medicinhistoriska
Über die
Leckereyen
lxxii
Översättarnas
svenska
kontakter
Redigeringen
arbeten, däribland Versuch einer pragmatischen Geschichte der Arzneikunde (5
band, 1792–1799) som under närmare ett hundra år var standardverket på sitt
område. Även botanikens historia riktade han med ett auktoritativt standardverk, tvåbandaren Historia rei herbariae (1807–1808), som tio år senare utkom
i tysk språkdräkt som Geschichte der Botanik och även översattes till franska.
De båda osedvanligt polyglotta översättarna – Forster ska ha förstått ett femtontal språk – gjorde under en följd av år den svenska vetenskapliga litteraturen
stora tjänster och bidrog till att göra flera viktiga verk kända i Europa. Före arbetet med Bergius tal hade Forster hunnit översätta bland annat Pehr Kalms, Pehr
Löflings och Pehr Osbecks resor till engelska, medan Sprengel tids nog skulle
komma att bli känd som utgivare av viktiga Linnéskrifter som Philosophia botanica (4:e upplagan), Systema vegetabilium (16:e upplagan) och Genera plantarum
(bearbetning av 9:e upplagan). Nära nog samtidigt med översättningen av Tal
om läckerheter låg de även bakom en tysk utgåva av Thunbergs Japanresa som de
därför kunde föra upp som källa i Über die Leckereyen. Med Vetenskapsakademien hade de två nära förbindelser, de medverkade med ett flertal bidrag i dess
handlingar och blev båda utländska ledamöter, Forster med ålderns rätt 1786,
Sprengel kvartseklet senare 1810.
Deras översättning är, som brukligt var på 1700-talet, minst sagt fri. De hoppade över Bengt Bergius inledande historik över Vetenskapsakademiens första
fyrtio år och likaså avbröt de talet före dess primitivistiskt färgade final om att
de på kråkbär och andra enkla födoämnen mättade ”naturfolken” nog är att
anse som väl så lyckliga som alla de västerlänningar som aldrig kan få nog av
nya dyrbara smaksensationer. Forster och Sprengel har också, när de nu inte helt
enkelt valt att sovra i den bedövande informationsmängden, vanligen flyttat
upp sakinnehållet i fotnoterna till den löpande brödtexten och gjort om fotnoterna till rena hänvisningsnoter, samt när de funnit så nödvändigt lagt till egna
kommenterande fotnoter som antingen signerats ”F.” för Forster eller ”Spr.” för
Sprengel. Utöver detta har de ambitiöst upprättat en uppdaterad källförteckning
om i runda tal 450 tryckta skrifter samt till den andra delen om djurvärldens
läckerheter sammanställt en systematisk förteckning. I samband med detta har
informationen om enskilda djur flyttats dit utgivarna funnit det lämpligast.
Slutligen har de i talet berörda dryckerna fått en egen rubrik. Den tyska utgåvan
av Bengt Bergius tal har därmed än mer än originalet antagit karaktären av en
encyklopedi på sitt område.
Vinsten är lexikonets lätthanterlighet, men på vägen har talets spirituella ton
gått förlorad och berättartråden klippts av. Varje djursläkte behandlas separat,
med tydliga typografiska uppdelningar och utan någon sammanbindande be-
lxxiv
rättartråd, och de olika arterna numreras 1, 2, 3 och så vidare. Resultatet blir
onekligen många gånger atomärt – och lite trist. Ett exempel erbjuder deras presentation av ”svalorna” som placerats i skarven mellan trastfåglarna och duvorna.
Den passagen ser ut så här:
7. T[urdus]. saxatilis och
8. T. torquatus har båda likaså en mycket angenäm smak.
–––––––
Svalorna erbjuder ingen läcker föda. I flera trakter drar man sig på grund av
vidskepelse för att slakta dem.
1. Ladusvalan (Hirundo domestica) äts på många orter i Tyskland, och i trakterna
av Arkangelsk. I Valencia såg Willoughby fram emot slutet av september en stor
mängd av denna fågel saluföras.
2. Backsvalan (H. riparia) blev likaså utbjuden till salu i Valencia. Man kallade den
papelone de montana.
3. Tornsvalan (H. Apus) hålls för en särskild läckerhet i Italien, vilket Aldrovandi
försäkrar.
4. Salanganen (H. esculenta) som bygger de kända ostindiska fågelbona äts på Java
av såväl de infödda som holländarna.
–––––––
Duvorna.
1. Tamduvan (Colvmba Oenas) [. . .]96
Inte mycket flyt i texten där inte, utan istället mest hackigt faktarapande. I det
svenska originalet har motsvarande korthuggna information om svalorna (som
där till yttermera visso varken föregås av trastfåglarna eller följs av duvorna) aldrig tillåtits bryta av framställningen. Bra mycket mer följsamt har den istället
skruvats in som en fotnot till en roande etnografisk utvikning i Bengt Bergius
brödtext om hur Kamtjatkas itelmener åt kramsfåglar och höll ”ofjädrade Svalungar för en af deras största läckerheter”. Påpassligt har Ödmann också i fotnoten tillfogat att de om allt djurliv värnande pytagoréerna på sin tid förföljde
svalorna ”af hämnd, emedan de åto insecter”. Sådan kuriosa har uppenbarligen
inte roat de strikt sakinriktade och mer nyhetsorienterade tyska översättarna
som sovrat bort uppgiften.
Strykningen är symptomatisk. I allmänhet har Forster och Sprengel medvetet minskat informationsmängden i sin utgåva, som i litet oktavformat och med
förord och innehålls- och källförteckningar ändå landar på 746 sidor. Emellanåt
har de gjort rättande tillägg till sådan information som de betvivlat eller funnit otillfredsställande. Framför allt gäller det väl de zoologiska grupperingarna
Den näringsrika brödfrukten, på 1700-talet föremål för energiska odlingsförsök i Västindien
och idag stapelföda på många håll i tropikerna, är märkligt anonym i Bengt Bergius tal. I en
not lär man sig att svinen i Söderhavet gödda av brödfrukt och jams får ett ”makalöst” kött,
men inte mer. Kopparstick ur John Hawkesworth,, Relation des voyages entrepris par ordre de
Sa Majesté Britannique, pour faire des découvertes dans l’hémisphere méridional (1774) efter
teckning av John Frederick Miller.
lxxvi
Sprengels
fotnoter
Forsters
fotnoter
Till storms
mot tabun
som Ödmann tvingats göra utifrån ofta mycket grumliga källor (t.ex. ”tigrarna”
och krokodildjuren). Men även vad Bengt Bergius växtutredningar beträffar har
de lagt sig i, båda har således tyckt sig ha något att komma med angående den
till plommonsläktet hörande myrobalanen (Sprengel med 2 sidor grundade på
litteraturstudier, Forster med 10 rader baserade på egna erfarenheter från världsomseglingen) om vars rätta systematiska placering Bergius inte vågade uttala sig.
Inte sällan slår de två översättarnas olika kompetensområden igenom i annoteringen. Sprengel uppehåller sig således företrädesvis vid medicinhistoriska
ting. Om bläckfisken delger han att antikens författare visserligen ansåg den
som en läckerhet men menade att dess inmundigande ledde till orolig sömn och
hemska drömmar. Och beträffande 1600-talets vurm för teet kommer han in
på den sylviska skolans dåvarande dominans i Holland och dess kungstanke att
sjukdom berodde på kroppsvätskornas förtjockning, något som åtminstone till
en del kunde hållas i schack med hjälp av förtunnande svettdrivande drycker
som te.
Den vittbereste Forster har under arbetet med fotnoterna många gånger fått
anledning att hänvisa till sina erfarenheter från Söderhavet och inte minst haft
mycket att tillägga om olika tropiska frukter. Bengt Bergius ”Nanca” har han
således raskt identifierat som brödfrukten vilket dock vid närmare granskning
visar sig vara släktingen jackfrukt. Och om dennes ”Evi” eller ”Taheitiska äpple”
(stenfrukten balsamplommon) Spondias dulcis har han kunnat ösa ur egen fatabur: ”i moget tillstånd vackert gyllengul och full av en vinsyraaktig ananasliknande smak som är uppfriskande och släcker törsten”. 97 Från sin tid i Sydafrika
har han kunnat tillföra Über die Leckereyen den i det svenska originalet saknade
kvaggan, ännu ett av de djur som utrotats sedan 1700-talet. Forster har också
från färden med Resolution kunnat rapportera om osannolikt stora musslor vid
Eldslandet och om hur delar av manskapet matförgiftats av rödpageller som han
trodde blivit giftiga genom att förtära maneter. Desto säkrare föda fann han
bläckfiskarna vara. Man kokade dem länge och slängde sedan bort köttet för
att istället sleva i sig buljongspadet, ”som var välsmakande, närande och sunt”. 98
Liksom Bengt Bergius och Samuel Ödmann har de två översättarna som sanna upplysningsmän satt sig över sin egen västerländska kulturs fördomar kring
den dagliga födan. I en lång fotnot går Johann Reinhold Forster till storms mot
”denna med modersmjölken insugna fördom” gentemot att äta kött från häst,
hund och katt och berättar frimodigt att han själv lärt sig njuta av hundkött
i Söderhavet. Forster kan till Samuel Ödmanns uppgift om hur James Cook
kurerades med en slaktad skeppshund foga den pikanta detaljen att det i själva
verket var hans egen favorithund som då fick släppa livet till.99 Just hundarna har
lxxvii
Forster sett som en särskild gåva till Europas fattiga. Redan genom deras rikliga
förekomst har hundarna enligt honom givit alla förutsättningar för var och en
att få sig ett lika gott som sunt mål mat. Motviljan mot hund- och hästkött har
han, liksom fastereglerna, sett som föga annat än en religiös och förnuftsvidrig slentrian som enkelt vederlades genom människans för köttätande lämpade
tanduppsättning.100
Mer etablerade läckerheter, vilka vanligen förknippats med lyx och flärd, som
väckt Forsters lust till kommentarer är rysk störkaviar och nordatlantisk hummer. De är båda som bäst summariskt behandlade i det svenska originalet. Hummern nämns där en passant i brödtexten av Bengt Bergius och har sedan fått
några oinspirerade rader av Samuel Ödmann. Kaviaren har endast fått en plats
i talet genom Ödmanns tillägg om de olika fiskarna. Forster och Sprengel har i
sin utgåva kunnat ge en vederhäftig beskrivning av hur den ryska kaviaren bereds
och finns att tillgå både pressad och färsk, till vilket Forster sedan fogat att han
själv föredrar kaviar efter den mindre sterletten (Acipenser ruthenus) framför den
från annan störfisk.101 Om hummern uppger Forster att hela London förses med
humrar från Norge som oaktat den långa transporten smakar tämligen väl och
heller inte blir alltför dyra.102 Annars låg ju handeln med hummer länge i händerna på holländarna som årligen kom seglande till Norge och Bohuslän med
sina ”hummerhukare” vilka var så konstruerade att det gick att hålla humrarna
vid liv i sumpar. De humrar som försåldes inom Sverige kokades för att sedan
packade i träkärl under den kalla årstiden transporteras till avlägsnare orter.103
Med dessa två alltsedan antiken hyllade läckerheter får detta försök att åtminstone antydningsvis belysa rikedomen i Bengt Bergius tal nå vägs ände. Allra
sist kan det dock vara värt att säga något om receptionen av Tal om läckerheter.
För svensk del är det frestande att tillämpa Hamlets ord i andra aktens andra
scen, så som de faller i Hagbergs översättning: ”det var som kaviar för bönder”.
Bättre uppskattades då talet i Tyskland, det fick erkännsamma recensioner i
Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, och 1810 yttrade sig Johann Hermann Becker i översiktsverket Versuch einer Literatur und Geschichte der Nahrungsmittelkunde lovordande om ”denna klassiska skrift”, som så rikligt visade
hur ”tilldragande och intressant ett till det yttre obetydligt ämne kan bli vid
bearbetningen av ett snille”. Om Forsters och Sprengels översättning yttrade
han sig än mer uppskattande: ”Allt i översättningen är nämligen bättre och mer
systematiskt ordnat än i originalet, mycket av det överflödiga är bortplockat och
flera nya artiklar har blivit tillagda.”104
Därefter lägrar sig tystnaden över Bengt Bergius magnum opus, utom att det
lite vid sidan om sin rätta verkningskrets bestås hedern av att åberopas som källa
kaviar
hummer
Talets eftermäle
lxxviii
Den hagbergska
utgåvan
i Shering Rosenhanes banbrytande historik över Vetenskapsakademien (1811)
och drygt ett sekel efter det ursprungliga framförandet dyker upp som referens
i Sveriges första encyklopedi av mått, Nordisk familjebok (se artikeln om tobak).
I samma uppslagsverk vitsordas lite tvetydigt Bengt Bergius mödor med talet i
termer av ”ofantlig beläsenhet”.105 Innan 1800-talet var lidet skulle också Charles
Emil Hagdahl i sin kokbok helt kort göra denna ”förträffliga afhandling om
födoämnena” en hommage; detta när sköldpaddor och grodor är å bane.106
Men det är först det senaste halvseklet som Tal om läckerheter så sakteliga
fått mer uppmärksamhet. År 1960 gavs talet ut i en nyutgåva med en kortfattad inledning av Knut Hagberg, med motiveringen att det ”hör till den svenska
bokmarknadens mest eftersökta böcker”, vilket mer får ses som ett säljande förlagsargument än med sanningen överensstämmande. Men sant är att Bergius
skapelse länge haft en särskild nimbus i bibliofila sammanhang och ett komplett
exemplar av originalet betingar idag ett femsiffrigt belopp på den antikvariska
marknaden.
Den hagbergska utgåvan har haft det goda med sig att göra Bergius arbete
känt och i någon mån nyttjat. Den ödmannska ”artikeln” om öl med sina 38 uppräknade sorter åberopas således som referens i Wikipedias artikel om öl i Sverige
och senast har idéhistorikern Elisabeth Mansén behandlat talet ur ett sinnes­
historiskt perspektiv.107 Men den hagbergska utgåvan är mer än lovligt urvattnad
och fjärran från originalet och fyller inte de krav en forskare har rätt att ställa.
Liksom en gång Forster och Sprengel har utgivaren tillåtit sig stora friheter, trots
avsiktsförklaringen på kolofonsidan att det ”är ett fullständigt omtryck av Bergius’ text”. Stavningen är moderniserad, vilket kanske är ett mindre problem
för den som är ute efter realia-uppgifter men till men för den språkhistoriskt
lagde läsaren. Den stora skillnaden är emellertid att talet utsatts för en kraftig
bantning så att de tidigare två delarnas sammanlagt 600 trycksidor fått plats i
en 180-sidig, tämligen spatiöst satt volym i litet format. Huvuddelen av de med
mästarhand tillskurna fotnoterna har därmed fått utgå, med löftet att allt medtagits ”som kan ha kulturhistoriskt intresse”.
Tro det den som vill, de lika kunskapsmättade som vindlande fotnoterna var
ändå en hälsning från en tid då fotnotskrivandet var en skön konst, och mycket
av talets associationsrikedom och spirituella egenart gick genom detta redaktionella tilltag brutalt förlorad. Lika klåfingrigt sovrades Ödmanns tillägg om
fiskarna, becfiguen, bävern och insekterna bort. Frånvaron av originalets register
minskar utgåvans användbarhet ytterligare.
Desto mer välkommet framstår initiativet till denna volym, som ånyo låter
Bengt Bergius få tala till punkt. Därmed kan alla och envar som är uppvuxen
lxxix
med internet och vant sig vid att göra sekundsnabba sökningar bekanta sig med
vad kunskapssökandet i rätta händer kunde resultera i under upplysningstänkandets gyllene tidevarv – och rimligen imponeras. Informationsflödet må ha
varit långsamt gentemot idag men tillförlitligheten var ofta förbluffande hög och
takten höll på att med hjälp av den tidens nya påfund – encyklopedier, acta och
lärda tidskrifter – accelerera på ett sätt som fick många kunskapsbjässar av den
gamla stammen att klaga över tidernas förfall och kunskapens fragmentarisering. Till skaran av gnällpellar sällade sig i Sverige filologen Johan Ihre, vid sidan
om Linné under många år Uppsalas stora lärdomsnamn. Vid upprepade tillfällen gick han till angrepp mot vad han uppfattade som tilltagande ytlighet.108
Andra, som Bengt Bergius, förstod i stället att genom hårt arbete och bibliografiskt mästerskap styra den tilltagande floden av fakta i för sina ändamål rätt
riktning och som författare lyckades han behandla sitt originella ämne både på
bredden och djupet. På Bergius självförbrännande upptäckarglädje går inte att ta
miste i Tal om läckerheter. Vi bokstavligen kastas rätt in i centrum av 1700-talets
kunskapssamhälle, känner dess vibrerande puls och får vara med om hur världen
på en och samma gång håller på att bli mindre och mer överskådlig och vidga
sig då ny kunskap genast leder till nya frågor. Glupskt tar vi del av främmande
matseder, girigt insuper vi vad berusningsmedel man i andra tider och kulturer
funnit glädje i, lite fundersamt undrar vi nog även efter läsningen över människans plats och bestämmelse här på jorden: vad för mer råvaror kan vi tänkas
exploatera för att mätta magen och vad har vi till syvende och sidst rätt att göra
med naturen och dess håvor för att stilla våra pockande behov?
Att sådana frågor inställer sig under läsningen är ett gott betyg åt en mer än
två hundra år gammal text. Den finurligt snirklande stilen (och den gammalmodiga, här bibehållna stavningen) tar kanske ett tag att komma in i, men hav
tålamod, efterhand märker man även som sentida läsare hur lätt behandlingen
ändå är i förhållande till den enorma informationsmängd man bibringas. Snart
nog går det inte annat än sträckläsa detta alltigenom läckra och lärorika tal som
varje gastronom med minsta anspråk på bildning borde nämna i samma andetag
som Brillat-Savarins Smakens fysiologi.
Talet en ingång
till 1700-talets
pulserande informationsflöde
Talet stämmer
till eftertanke
Hjortsvin och piggsvin. Det förra, som återfinns i delar av nuvarande Indonesien, får mycket
goda vitsord i Bergius tal, det senare får blandade betyg och hamnar endast undantagsvis i
västerländska köksgrytor. Desto mer uppskattas den taggiga krabaten i Sydostasien och då
särskilt i Vietnam, där dess kulinariska användning påverkat beståndet betydligt. Även i Kenya,
där det växtätande piggsvinet blivit invasivt och förstör odlingarna, hålls det för en delikatess.
Plansch ur Albertus Seba, Locupletissimi rerum naturalium thesauri accurata descriptio et
iconibus artificiosissimis expressio per universam physices historiam (1734–35).
noter
1. Schönberg 1785, s. 43.
2. ”Man müsste wahrlich viel Stumpfsinn haben, wenn man nicht bey jedem angenehmen
Speisengenusse, diese Verbindung und Harmonie jedesmahl anerkennen und den Urheber
seines Körperbaues und der uns zur Nahrung dienenden organischen Wesen mit Rührung,
Danke und Anbetung verehren wollte.”, Bengt Bergius Bengt, 1792, ”Vorrede”, s. [6 f].
3. Det är givetvis maximen de gustibus non est disputandum som ligger bakom Bergius formulering.
4. Se t. ex. Fries (utg.) 1911, s. 43. Litteraturen om Bengt Bergius inskränker sig i allt väsentligt till Arne Holmbergs nedan citerade skrifter. Se dock även Erik Naumann 1921,
s. 559–65, med utförlig käll- och litteraturförteckning.
5. Cit. ur P. A. S. 1875, s. 173.
6. Se Eriksson 1976, s. 93 f.
7. Schönberg 1785, 11 f.
8. Holmberg 1944–1945, s. 100.
9. Bengt Bergius 1744–45, s. [90].
10. Schönberg 1785, s. 28 f.
11. Se Hernlund 1885. Ironiskt nog var det Vetenskapsakademien – på äldre dagar något av
Bengt Bergius andra hem – som besvärade sig över den nya akademien och som fick den
undertryckt.
12. Om avskriftssamlingen se Holmberg 1938a, samt Holmberg 1938b.
13. Ett ändamålsenligt upplagt svenskt diplomatarium skulle dröja till 1820-talets senare
hälft, då med riksantikvarien Johan Liljegren som huvudansvarig.
14. Holmberg 1944–1945, s. 95.
15. Holmberg 1944–1945, s. 102. Om bibliotekets uppbyggnad se Holmberg 1945, s. 9–47.
16. Holmberg 1944–1945, s. 96.
17. Linné till B. Bergius 27/12 1765, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, bd 1:3, 1909,
s. 118.
18. Holmberg 1944–1945, s. 101.
19. Linné till P. Wargentin 1/2 1767. Cit. ur utg. Ewald Ährling 1879, s. 386.
20. Bengt Bergius 1769, s. 4.
21. Bengt Bergius 1769, s. 44.
22. Lindroth 1967, bd 1, s. 66.
23. Cit. ur Holmberg 1945, s. 19.
24. Om Bergianska biblioteket se Holmberg 1945, Holmberg 1946 samt Strandberg 2011.
25.Upfostrings-Sälskapets Tidningar 12/5 1785, s. 282. Recensionen, skriven av Samuel Ödmann, löpte i tre nummer med övriga utgivningsdatum 23/5, 26/5.
26. Om man räknar in Samuel Ödmanns avslutande tillägg bland fotnoterna blir dessas
övervikt än större.
27. Se Mansén 2011, s. 185.
28. Cit. ur Wahlund 1968, s. 19, 93.
29. Genom gödningen med fikon blev levern hos svinet mindre bitter, till vilket syfte ro-
lxxxii
marna även lade levern i blöt i mjölk utspädd med mulsum. Retzius 1809, s. 153.
30. Om denna utveckling se Flandrin 1999, särskilt s. 404 f.
31. Om igelkottens plats i äldre danskt kök se Brøndegaard 1986, bd 3, s. 7 f.
32. Fasanen hör för svensk del huvudsakligen till 1800-talet. Den kommer inte in i Sven
Nilssons fauna förrän i 3:e upplagan av Foglarna (Lund, 1858). Han skriver där att den
”blott en och annan gång hållits tam; men nyligen har H:r Baron Blixen-Finecke, på sitt
säteri Näsbyholm i södra Skåne, låtit anlägga ett större Fasaneri, som efter allt utseende
kommer att lyckas”. Ibid, s. 12. Linné nämner dock att ”en phasians gård” skulle ha inrättats vid Ulriksdals slott redan på hans tid samt att fasanernas kött skulle vara ”det aldra
smakeligaste”. Se Lönnberg 1913, s. 123.
33. Cit. ur P. J. Bergius 1780, s. 58. Om odlingarna på Bergielund se Holmberg 1966; jfr
Wittrock 1890, s. 14 ff.
34. Bengt Bergius 1769, s. 29.
35. Hagdahl 1896, s. 629 f. Först 1786 nämns tomater i Peter Jonas Bergius trädgårdsjournal
i samband med att han fått provexemplar av den spanske ministern i Stockholm och
han verkar aldrig ha övervägt att odla dem. Se Holmberg 1966, s. 21. Linné varnade för
tomater i Sverige, eftersom de inte hann mogna – ”i Spanien, der de bli kokade af solen,
är en annan sak, der ätas de och äro helsosamma”. Cit. ur Linnés dietetik på grundvalen af
dels hans eget originalutkast till föreläsningar 1907, bd 2, s. 191. En kortfattad behandling av
tomatens införande i Europa ges i Toussaint-Samat 2009, s. 637 ff; jfr Davidson 2006,
802 f.
36. Ännu Linné var misstänksam gentemot svampen som föda; se t. ex. Linnés dietetik
på grundvalen af dels hans eget originalutkast till föreläsningar 1907, bd 2, s. 139. Först på
1800-talet skönjs en förändring bland svenska naturforskare, med Elias Fries som en
tidig förespråkare för att äta svamp. År 1836 ventilerades under hans presidium en avhandling i 8 delar, Anteckningar öfver de i Sverige växande ätliga svampar (Uppsala). Hans
huvudverk i detta avseende var Sveriges ätliga och giftiga svampar tecknade efter naturen
(Stockholm, 1860–66). Andra tidiga skrifter som propagerade för svamp var J. W. Smitt,
Skandinaviens ätliga och giftiga svampar: populär framställning, utgifven som förklaring öfver en större färgtryckt planche (Stockholm, 1863), Nils Johan Andersson, Våra bästa matsvampar, eller kortfattad anvisning till de i vårt land förekommande mest matnyttiga svamparnes igenkännande och användning (Stockholm, 1867) och C. Hartman, Skandinaviens
förnämnsta ätliga och giftiga svampar (Stockholm, 1874), den sistnämnda en bearbetning
av Smitts skrift. Svamppropagandan bör ses i betraktande av 1860-talets missväxtår.
Matsvampens svenska historia har nyligen behandlats i Hirell 2013.
37. I P. J. Bergius 1786, s. 143 ff, propagerar författaren för att rabarberns kulinariska användning och ger tips om hur man kan stuva bladen som spenat, använda stjälk och blad
i köttsoppa, och i en tillredd grönsakssoppa bland rabarber med spenat, huvudsallad och
sparris.
38. Ytterligare en viktig triangelhandel försiggick mellan Västindien, Västafrika och de
nordamerikanska kolonierna. I detta varuutbyte skeppades sirap från Västindien till
New England, där den användes för tillverkning av rom som sedan i Västafrika byttes
mot guld och för plantagerna i Västindien och Nordamerika nödvändiga slavar. Just
vid tiden för Bergius tal intensifierades för övrigt försöken att förse Västindiens slavar
med ett nytt och billigt livsmedel, den i Söderhavet allmänt förekommande stärkelserika brödfrukten. Ett tusental plantor fanns med på skeppet Bounty när det berömda
myteriet inträffade. Om torskens plats i triangelhandeln över Atlanten redogörs för i
Kurlansky 1998, särskilt s. 70–90.
lxxxiii
39. Sköldpaddsoppa blev snabbt populär under 1700-talet i kolonialländerna och var under
1800-talet ett stående inslag vid finare bjudningar. Då råvaran var dyr och svår att få tag
på utvecklades tidigt recept på falsk sköldpaddssoppa, kokad på kalvhuvud. Till Sverige
importerades sköldpaddorna närmast från England. Hagdahl, som i sin kokbok skriver
att om sköldpaddrätter ”i stället för att vara sällsynta och dyrbara” vore ”hvardagliga
och billiga, såsom de äro i de tropiska länderna, skulle aptiten ledsna dem”, ger recept
på såväl sköldpaddsragu och äkta ”engelsk sköldpaddsoppa” som soppa på konserverad
sköldpadda och falsk sköldpaddsoppa. Han finner den med mycket vin och andra dyra
tillbehör framställda sköldpaddsoppan visserligen utsökt och retande men också tämligen svårsmält. Hagdahl 1896, s. 348.
40. Se Stuart 2006, särskilt s. 194–201.
41. Det är belysande att Bergius i sitt tal även tar upp dronten (Dido ineptus), som utrotats
på Mauritius redan på 1600-talet.
42. Se Dirke 2000, kap. 3 & 4.
43. Om tidens hästpropaganda se Egardt 1962, s. 41–58.
44. Om vad som odlades i den bergianska trädgården ger P. J. Bergius 1780 goda inblickar.
Ytterligare uppgifter ger Holmberg 196.
45. Utgifvaren av Cooks första världsomsegling.
46. Om Apicius, känd för eftervärlden genom det samtida skvallret och den honom tillskrivna kokboken De re coquinaria se Dalby 2003, s. 17 f. Linné citerar Seneca i Lachesis
naturalis: ”Apicius nostra memoria vixit, scientiam popinae Romae professus, disciplina
sua seculum infecit”, ungefär Apicius levde i våra minnen såsom den som lärde ut köksvetenskapen i Rom och med sin lära förgiftade hela sin tidsålder. Cit. ur Linnés dietetik på
grundvalen af dels hans eget originalutkast till föreläsningar 1907, bd 1, s. 143. De re coquinaria
finns sedan 1963 på svenska i översättning av Madeleine von Heland och förord av Gösta
Berg; flera upplagor.
47. Dalby 2003, s. 79, 220.Om Athenaeus se samma verk, s. 33 ff.
48. Svahn 1990; jfr Helling 1987, kap. ”En ny tid”.
49. Den för sin läckerhet alltsedan antiken hyllade fikonätaren (ty. Feigenfresser, eng. Figeater, fr. Becfigue – eg. fikonnäbb, it. beccafico) har genom tiderna vållat ornitologerna
taxonomiska svårigheter. Aristoteles nämner under beteckningen fikonätare en fågel
som kommer till Grekland tidigt om hösten och som blott till färg och läte skiljer sig
från en senare anländ fågel som han kallar svarthjässa. Trädgårdssångare, svarthätta
och olika mesar har i mer eller mindre lyckosamma utredningar fått äran att utses till
denna delikatess. I Bergius samtid lutade tidens störste zoolog Buffon (liksom Samuel
Ödmann i tillägget till talet, ”Den rätta becfigue”) åt flugsnapparen, något som Newton
1896, s. 250, kommenterade: ”one that may be safely said never to eat a fig”. Inom gastronomin har man inte varit lika kinkig. Man gör klokast i att inte driva artbestämningen
för långt och stanna vid att det rör sig om flyttande småfåglar, inte minst ortolansparvar,
som traditionellt fångats om hösten i Medelhavsländerna för att ätas. Se John Bernström
i Otterberg (utg.) 2008, s. 527. En del av dessa småfåglar gick på export till Nordeuropa. Särskilt berömda var de som fångats på Cypern, som nackade och med fötterna
avhuggna förvälldes och lades in i ättika för att sedan skickas på fat till Europas större
städer. Se Bechstein 1807 om ortolansparven. Ibid, s. 291. I samma verk identifieras fikonätaren med flugsnapparen. Nilsson 1858 uppger att ortolansparvar från södra Italien
och Cypern stod att köpa i Sverige. Ibid, s. 462.
50. Linnés verksamhet på det dietetiska området är mycket omfattande och resulterade
redan i hans samtid i en strid ström av akademiska avhandlingar och uppsatser i Veten-
lxxxiv
skapsakademiens almanacka, som kan överblickas i Linnés dietetik på grundvalen af dels
hans eget originalutkast till föreläsningar 1907, bd 2, s. 245 f. Ett kompletterande källbidrag
är Arvid Hj. Ugglas utgåva av ungdomsmanuskriptet Caroli Linnaei Diaeta naturalis 1733,
1958. Linnés intresse för mat behandlas ur olika perspektiv i Broberg & Lindell (red.),
2007.
51. Holmberg 1944–1945, s. 97.
52. Ytterligare en utomeuropeisk informant i Bergius tal är den moriske diplomaten och
historikern Leo Africanus, läst i Purchas resebibliotek, som får uttala sig om smaken på
bananer och strutsar.
53. På initiativ av i första hand Clas-Ove Strandberg har Stockholms universitetsbibliotek
välvilligt låtit digitalfotografera denna handskrift för att underlätta mitt arbete, för vilket jag tackar så mycket. Handskriften kommer i framtiden att bli tillgänglig för forskning som elektronisk resurs på Stockholms universitetsbiblioteks hemsida.
54. Bengt Bergius, ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”, p. 331.
55. Ibid, p. 310.
56. Ibid, p. 341.
57. Ibid, p. 269.
58. Ibid, p. 267. Venerisk smitta var vid denna tid synnerligen utbredd även i Sverige; kanske
har det bidragit till Bergius uppmärksamhet på denna punkt.
59. Ibid, p. 274.
60. Ibid, p. 275.
61. Ibid, p. 320. För Brillat-Savarins syn på tryffeln som afrodisiaka se dens. 1924, s. 111; jfr
Hagdahl 1896, s. 649. Huruvida Bengt Bergius avnjutit tryffelsvampen någon gång är
osäkert. Retzius 1809 gör om tryffelsvamparna gällande att ”Swenska Gästabud beswäras näppeligen af dem”. Ibid, s. 174.
62. Bengt Bergius, ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”, p. 127.
63. Ibid, p. 245.
64. Ibid, p. 288, 245 resp. 243.
65. Ibid, p. 243.
66. [Westerlund] 1869, s. 40 f.
67. Bengt Bergius, ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”, p. 35.
68. Ibid, p. 110. Om samernas bruk av kvanne i dieten se Fjellström 1964.
69. Ibid, p. 166.
70. Ibid, p. 302 f.
71. Ibid, p. 213.
72. Ibid, p. 332.
73. Ibid, p. 193. Anteckningen kommer från en reseskildring förd av polarfararen och sökaren efter nordvästpassagen Henry Ellis som Bergius läst i fransk översättning, med
tryckår 1750.
74. Holmberg 1944–1945, s. 97.
75. Bengt Bergius, ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”, p. 288.
76. Se verifikater, KVA, samt Lindroth 1967.
77. Se brev från Carl Fredrik Scheffer till Bengt Bergius 18/9 1780, Bergianska avskriftssamlingen, Centrum för vetenskapshistoria KVA
78. Ödmann till Gjörwell 14/7 1786, cit. ur Wijkmark (utg.) 1925, bd 2, s. 134.
79. Följande framställning om Samuel Ödmann bygger huvudsakligen på Wijkmark 1923,
Brusewitz 1968 samt Christensson 2000.
80. Wijkmark 1923, s. 71.
lxxxv
81. Ödmann till Bergius 4/12 1780, cit. ur Wijkmark (utg.) 1925, bd 2, s. 65 ff.
82. Ödmann till Gjörwell 26/11 1786, cit. ur Wijkmark 1925, bd 2, s. 137.
83. Ödmann 1787, s. 63 f.
84. Om Ödmanns insatser på detta område, se Christensson 2000.
85. Ödmann september 1784, s. 24–42, cit. s. 39, 38, 41.
86. J. C . Wilcke till J. H. Lidén 4/3 1788, G 151 i, UUB.
87. S. Ödmann till C. C . Gjörwell 1786 (ej närmare daterat), Ep G 7, KB.
88. Wijkmark 1925, bd 1, s. 18.
89. S. Ödmann till P. A . Wallmarck 25/4 1820, Ep V 4, KB.
90. För mer om dansk fångst och konsumtion av räkor i äldre tid, se Brøndegaard 1985, bd 1,
s. 147 f.
91. Patagonerna fascinerade av allt att döma Ödmann som återkom efter ytterligare påläsning till dem i en artikel i Almänna Tidningen 13/2 1788, ”Beskrifning om Patagonerne,
Folkslag i America”. Där skrev den i detta fall okritiske Ödmann att .många av dessa
”Spinozister” var ”10 fot” höga levde på en kost av fläsk, talgljus och tran samt rökte på
det chilenska sättet, det vill säga blåste ut röken genom näsborrarna.
92.Voltaire 1996, s. 86.
93. Bengt Bergius 1792, bd 2, s. 20 n. 16. Noten, signerad med F, är skriven av Forster. Passusen ter sig lite märklig med tanke på kartusianerna är vegetarianer och alltså inte äter
fisk, som de uppräknade djurarterna annars med viss advokatyr kunde föras till.
94. Framställningen om Forster och Sprengel bygger för den förstnämndes del i det följande
huvudsakligen på Hoare 1981; jfr Dove 1878. För den sistnämndes del se Risse 1981 och
Wunschmann 1893.
95. Se framför allt Hoare 1976, The Tactless Philosopher. Johann Reinhold Forster (1729–98).
96. 7. T[urdus]. saxatilis und
8. T. torquatus haben beide ebenfalls einen sehr angenehmen Geschmack.
–––––––––
Die Schwalben geben eben keine leckere Speise. In manchen Gegenden scheut man
sich aus Aberglauben sie zu schlachten.
1. Die Rauchschwalbe (Hirundo domestica) wird an manchen Orten in Deutschland, un
in der Gegend von Archangel, gegessen. In Valencia sahe Willoughby gegen Ende des
Septembers eine grosse Menge dieser Vögel feil bieten.
2. Die Uferschwalbe (H. riparia) wurde ebenfalls in Valencia verkauft. Man nannte sie
papelone de montana.
4 [sic]. Die Mauerschwalbe (H. Apus) wird in Italien für eine besondere Leckerey gehalten, wie Aldrovandi versichert.
4. Die Salangane (H. esculenta) die die bekannten Indianischen Vogelnester baut, wird
auf Java sowohl von Eingebohrnen als holländern gegegessen.
–––––––––
Die Tauben.
1. Die Haustaube (Colvmba Oenas) [. . .], Bengt Bergius 1792, bd 2, 152 f.
97. ”reif, von einer schönen goldgelben Farbe: und voll eines weinsauern Ananas-ähnlichen
Geschmacks, der erquickend und durstlöschend ist”. Ibid bd 1, 164.
98. ”die wohlschmeckend, nährend und gesund war”. Ibid bd 2, 168. Den inte minst vid sjukdom ofta nyttjade buljongen har genom åren varit omdiskuterad i den medicinska debatten och än hyllats, än starkt ifrågasatts. Vid mitten av 1800-talet tog Justus von Liebig
iniativ till att i Sydamerika framställa buljong (”köttextrakt”) i stor skala av de kadaver
efter oxdriften på Pampas från vilka man tidigare bara tagit tillvara hudarna. Början
lxxxvi
togs i Fray Bentos (i nuvarande Uruguay) genom det engelska bolaget Extract of Meat
Company. I Nordisk familjeboks 1:a upplaga lovordas produkten som nyttig med tillägget:
”Antagligen lär väl dock köttextraktet alltid komma att bibehålla sin plats bland menniskans oumbärligaste njutningsmedel”. Hagdahl skriver diplomatiskt att buljongens
näringsvärde är ”omtvistadt och visserligen ringare än köttets; men den lätthet, hvarmed buljong fördrages, till och med af svaga personer med så störd matsmältning, att de
på inga vilkor kunna smälta köttets hårda fibrer, har visat dess stora nytta och grundat
dess goda rykte, som buljongen fortfarande åtnjuter, trots alla kemiska analyser, med
hvilka man velat bevisa dess större rikedom på lim, än på egentligen närande beståndsdelar. A. a., 123. Med möjligheten att transportera färskt kött i fartyg med kylda lastrum
föll entusiasmen. Svensk uppslagsbok är föga uppskattande av buljongens näringsvärde.
I andra upplagan heter det att dess ”näringsvärde har tidigare överdrivits; som framgår
av tillagningsprincipen är den kalorifattig, då både äggviteämnen och fett borttagits”.
T. H. 1947–55, bd 5, ”Buljong”, sp. 320.
99. Ibid 1, 9.
100. Häri skilde sig den i den linneanska systematikens finesser väl insatte Forster från den
med vegetariska lärosatser sympatiserande mästaren i Uppsala, som just i tänderna såg
ett bevis för att människan från början varit växtätare. ”Poma edere wisas af tändren,
apor etc., manus”, heter det konsist i hans ungdomsskrift Dieta naturalis. Se Uggla (utg.),
1958, s. 150. Samma synsätt gör han sig till tolk i Linnés dietetik på grundvalen af dels hans
eget originalutkast till föreläsningar 1907, bd 2, 198.
101. Bengt Bergius 1792, bd 2, s. 192 n. 26.
102. Ibid 2, 242.
103. Palmstruch, Quensel & Swartz 1806, nr. 29.
104.”dieser classischen Schrift [. . .] anziehend und intressant ein an sich unbedeutend
scheinender Gegenstand, unter Bearbeitung eines Mannes von Geist, werden kann [. . .]
Alles ist nämlich in der Übersetzung desselben besser und systematischer geordnet,
wie im Originale, manches überflüssige ist weggelassen und mehrere neue Artikel sind
hinzugefügt worden.” Johann Hermann Becker, a. a., 288 f. Göttingische Anzeigen von
gelehrten Sachen recenserade både det svenska originalet och den tyska översättningen.
Se årgångarna 1787 & 1791 för den svenska utgåvan, 1792, 1793 för den tyska.
105. ”Bengt Bergius” 1878, sp. 286.
106. Hagdahl 1896, s. 347.
107. Mansén 2011.
108. Se Krister Östlund, ”Johan Ihres kritik mot den franska encyklopedin: reaktion mot en
påstådd kulturell urartning”, Sjuttonhundratal 2005.
k ä l l or & l i t t e r at u r
Otryckt material
Centrum för vetenskapshistoria, Vetenskapsakademien
Brev från C. F. Scheffer till B. Bergius 18/9 1780, Bergianska avskriftssamlingen.
Verifikater.
Kungliga biblioteket
Brev från S. Ödmann till C. C . Gjörwell 1786 (ej närmare daterat), Ep G 7, KB.
Brev från S. Ödmann till P. A . Wallmarck 25/4 1820, Ep V 4, KB.
Stockholms universitetsbibliotek
Bergius, Bengt, Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar.
Uppsala universitetsbibliotek
Brev från J. C. Wilcke till J. H. Lidén 4/3 1788, G 151.
Tryckt material
Bechstein, Johann Matthäus, 1807, Gemeinnützige Naturgeschichte Deutschlands, bd
3, Leipzig.
Becker, Johann Hermann, 1810, Versuch einer Literatur und Geschichte der Nahrungsmittelkunde, Stendal.
”Bengt Bergius”, 1878, Nordisk familjebok, bd 2, sp. 286.
Bergius, Bengt, 1744–45, De Titulis Principum generatim, et Suioniae Regum Speciatim,
Lund.
Bergius, Bengt, 1769, Tal Om Svenska Äng-skötseln, Och dess främjande genom Lönande
Gräs-slag, Stockholm.
Bergius, Bengt, 1785–87, Tal, Om Läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och för sådana
ansedda genom Folkslags bruk och inbillning 1–2, Stockholm.
Bergius, Bengt, 1792, Über die Leckereyen. Aus dem Schwedischen mit Anmerkungen von
Joh.Reinh.Forster und Kurt Sprengel 1–2. Halle.
Bergius, Bengt, 1960, Tal om läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda
genom Folkslags bruk och inbillning, Stockholm.
Bergius, P. J ., 1780, Tal, Om Frukt-trädgårdar och deras främjande i vårt rike, Stockholm.
Bergius, Peter Jonas, november 1786, ”Om Mat-Rhabarber”, Hushållnings Journal.
Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. Utgifna och med upplysande noter försedda af Th.
M. Fries, J. M. Hulth & A. Hj. Uggla, 1909. Stockholm.
Brillat-Savarin, 1924, Smakens fysiologi, Stockholm.
Broberg, Gunnar, & Lindell, Gunilla (red.), 2007, Till livs med Linné. Om mat,
hälsa & levnadskonst, Stockholm.
Brusewitz, Gunnar, 1968, ”Samuel Ödmann”, i dens. Björnjägare och fjärilsmålare,
Stockholm.
lxxxviii
Brøndegaard, V. J ., 1985–86, Folk og fauna 1, 3. Köpenhamn.
Christensson, Jakob, 2000, ”Världen vidgas från sängkanten”, i dens. Konsten att resa,
Stockholm.
Dalby, Andrew, 2003, Food in the ancient world from A to Z, Abingdon.
Davidson, Alan (red.), 2006 (2:a uppl.), The Oxford Companion to Food; Oxford & New
York.
Dirke, Karin, 2000, De värnlösas vänner. Den svenska djurskyddsrörelsen 1875–1920,
Stockholm.
Dove, Alfred, 1878. ” Forster, Johann Reinhold”, Allgemeine Deutsche Biographie, bd 7,
Leipzig, s. 166–172.
Egardt, Brita, 1962, Hästslakt och rackarskam, Stockholm.
Eriksson, Nils, 1976, Dalin – Botin – Lagerbring, Göteborg.
Fjellström, Phebe, 1964, ”Angelica archangelica in the Diet of the Lapps and the Nordic
Peoples”, Lapponica. Essays presented to Israel Ruong 26.5 1963, Uppsala.
Flandrin, Jean-Louis, 1999, ”Dietary choices and culinary technique”, i Jean-Louis Flandrin & Massimo Montanari (red.), Food. Culinary History from Antiquity to the Present,
New York.
Fries, Th. M . (utg.), 1911, Johann Beckmanns schwedische Reise in den Jahren 1765–1766, Uppsala.
Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen 1787, 1791, 1792, 1793.
Hagdahl, Charles Emil, 1896 (2:a uppl.), Kok-konsten som vetenskap och konst med
särskildt afseende på helsolärans och ekonomiens fordringar, Stockholm.
Helling, Stig, 1987, Från mjöd till Martini. Alkoholens historia i Sverige, Stockholm.
Hernlund, H., 1885, ”En undertryck historisk akademi”, Historisk tidskrift.
Hirell, Anders, 2013, Den svenska matsvampens historia. Nedslag och utvikningar från
1600-tal till nutid, Stockholm.
Hoare, Michael E., 1981, ”Forster, Johann Reinhold”, Dictionary of Scientific Biography
5 & 6,New York.
Hoare, Michael E., 1976, The Tactless Philosopher. Johann Reinhold Forster (1729–98),
Melbourne.
Holmberg, Arne, 1938 a , ”Bengt Bergius och hans avskriftssamling. Randanteckningar
till ett register”, Lychnos.
Holmberg, Arne, 1938 b, Den Bergianska avskriftssamlingen i Kungl. Vetenskapsakademiens bibliotek, Stockholm.
Holmberg, Arne, 1944–1945, ”Bröderna Bergius’ självbiografiska anteckningar”, Personhistorisk tidskrift.
Holmberg, Arne, 1945, ”Om Bergianska biblioteket och dess uppkomst”, NTBB, s. 9–47.
Holmberg, Arne, 1946, ”Bergianska biblioteket i Kungl. Vetenskapsakademiens ägo”,
NTBB, s. 121–146.
Holmberg, Arne, 1966, ”P. J. Bergius’ trädgårdsjournal 1773–1790”, Acta Horti Bergiani
20:1.
lxxxix
Kurlansky, Mark, 1998, Cod. A Biography of the Fish That Changed the World, London.
Lindroth, Sten, 1967, Kungl. Vetenskapsakademiens historia 1739–1818, bd 1, Stockholm.
Linnés dietetik på grundvalen af dels hans eget originalutkast till föreläsningar: Lachesis naturalis quæ tradit diætam naturalem och dels lärjungeanteckningar efter dessa hans föreläsningar: Collegium diæteticum på uppdrag af Medicinska fakulteten i Uppsala ordnad och
utgifven af A.O. Lindfors, 1907, Uppsala.
Lönnberg, Einar (utg.), 1913, Linnés föreläsningar öfver djurriket, Uppsala.
Mansén, Elisabeth, 2011, ”Välsmakande läckerheter i Stockholms universitetsbibliotek.
En sinneshistorisk studie”, i Kompassriktning: 2000-talet. Festskrift till Catarina EricsonRoos, Stockholm, s. 179–193.
Naumann, Erik, 1921, ”Bengt Bergius”, i SBL 1, s. 559–565.
Newton, Alfred, 1896, Dictionary of birds, London.
Nilsson, Sven, 1858 (3:e uppl.), Skandinavisk fauna. Foglarna, Lund.
Otterberg, Henrik (utg.), 2008, Bernströms bestiarium, Stockholm.
Palmstruch, J. W., Quensel, C. & Swartz, Olof, 1806, Svensk zoologi, bd 1, Stockholm.
P. A . S . [Sondén, P. A .], 1875 (2:a uppl.), ”Bergius, Bengt”, Biographiskt lexicon 2, Stockholm.
Retzius, Anders Jahan, 1809, Flora Virgiliana eller Försök att utreda de Wäxter som
anföras uti P. Virgilii Maronis Eclogae, Georgica och Aeneides jämte Bihang Om Romarnes
Matväxter, Lund.
Risse, Guenter B., 1981, ”Sprengel, Kurt Polycarp Joachim”, Dictionary of Scientific Biography 11 & 12, New York, 1981.
Schönberg, Anders, 1785, Åminnelse-Tal, öfver Kongl. Vetenskaps Academiens framledne
Ledamot, Banco-Commissareine Högädle Herr Bengt Bergius, Stockholm.
Strandberg, Clas-Ove, 2011, ”Bröderna Bergius och det Bergianska biblioteket”, i Kompassriktning: 2000-talet. Festskrift till Catarina Ericson-Roos, Stockholm, s. 159–178.
Stuart, Tristram, 2006, The Bloodless Revolution. A Cultural History of Vegetarianism
from 1600 to Modern Times, New York & London.
Svahn, Jan-Öivind, 1990, ”Brännvin”, i NE 3, Höganäs.
T. H. [Tyra Henrici-Ekman] 1947–55, ”Buljong”, Svensk uppslagsbok, bd 5, sp. 320.
Toussaint-Samat, Maguelonne, 2009 (2:a uppl.), A History of Food, Chichester.
Uggla, Arvid Hj. (utg.), 1958, Caroli Linnaei Diaeta naturalis 1733, Stockholm.
Wahlund, Per-Erik, 1968, Osed och ordsed. 1234 gamla ordspråk och talesätt, Stockholm.
Voltaire, Francois-Marie Arouet de, 1996, Filosofiskt ficklexikon, Stockholm, 1996.
[Westerlund, Aron Ferdinand], 1869, Konserveringsboken, Stockholm.
Wijkmark, Henning, 1923, Samuel Ödmann, Stockholm.
Wijkmark, Henning (utg.), 1925, Samuel Ödmanns skrifter och brev 2, Stockholm.
Wittrock, V. B ., 1890, ”Bergianska stiftelsens historia”, Acta Horti Bergiani 1:1.
xc
Wunschmann, Ernst, 1893, ”Sprengel, Kurt”, Allgemeine Deutsche Biographie, bd 35, Leipzig, s. 296–298.
Ährling, Ewald (utg.), 1879, Carl von Linnés svenska arbeten i urval och med noter utgifna
1, Stockholm.
Ödmann, Samuel, september 1784, ”Anmärkningar rörande Hushållningen och Sweriges
Natural-Historia utur Olai Magni Swenska Historia”, Hushållnings Journal.
Ödmann, Samuel, 1787, Beskrifning om Kamtschatka des invånare och physiska märkvärdigheter, Uppsala.
Ödmann, Samuel, ”Beskrifning om Patagonerne, Folkslag i America”, Almänna Tidningen 13/2 1788
[Ödmann, Samuel], rec. av ”Tal om läckerheter”, i Upfostrings-Sälskapets Tidningar 12/5, 23/5,
26/5 1785
Östlund, Krister, 2005, ”Johan Ihres kritik mot den franska encyklopedin: reaktion
mot en påstådd kulturell urartning”, Sjuttonhundratal.
utgi v ningspr inciper
Denna utgåva av Tal om läckerheters båda delar återger i ett och samma band originalets
text i sin helhet så när på sekreterarens obligatoriska svar i slutet på den första delen.
Helt kort och utan något informationsvärde för ämnet läckerheter har det befunnits
umbärligt. Likaså har de ursprungliga registren fått utgå. Skälen till detta är att de i
sträng mening inte hör till själva talet – Carl Magnus Boms register till den första delen
gavs rentav ut separat – samt att de inte ger den nutida läsaren någon god ingång till
talets många födoämnen. Bloms register till den första delen är visserligen ambitiöst,
men innehållet är huvudsakligen botaniskt. Då många arter och släkten fått nya namn
och delvis andra gränser sedan dess upprättande har det även i detta avseende spelat ut
sin roll. Det av Samuel Ödmann upprättade registret till den andra delen täcker talets
innehåll synnerligen nyckfullt och ofullständigt.
Därför har denna utgåva istället försetts med tre större nykonstruerade register:
1) en förteckning, Orter och folkgrupper (s. 495–512), vilken tar upp namn som kan te sig
främmande. I första hand täcker denna förteckning mer fjärran belägna orter. Europas historia och geografi är rimligen tillräckligt väl känd för att läsaren i allmänhet
ska kunna orientera sig på egen hand i de fall orter inom dess gränser nämns.
2) en motsvarande nyckel, Djur och växter (s. 513–545), vilken så långt det nu går gör reda
för de livsformer som döljer sig bakom de många gånger föråldrade namn som Bengt
Bergius och efter honom Samuel Ödmann använt i talet. Nyckeln upptar både vetenskapliga och folkliga benämningar (när sådana funnits och finns, vilket långtifrån
alltid är fallet). Beträffande de vetenskapliga namnen har auktorsnamnet angivits
ifall det är utskrivet i talet. På så vis är det lätt att se framför allt Linnés stora betydelse
för dess tillkomst. Ett L. står intill varje art- eller släktnamn med honom som auktor.
3) ett Sakregister till de många läckerheter som passerar revy i talet. Registret är (med
få undantag) uppställt efter de namn vi använder för ett födoämne idag. Registrets
sidhänvisningar leder minst lika ofta, eller rentav oftare, till fotnoterna som till
brödtexten. Skälet är att de ofta spirituellt utformade fotnoterna, långtifrån att vara
trista bihang till själva talet, är osedvanligt matnyttiga och står i intimt samband med
detta.
Sakregistret behandlar alltså ämnet huvudsakligen kulinariskt och etnografiskt, man
ska inte förvänta sig botanisk eller zoologisk exakthet i detta. Det ska också noteras att
sakregistret ger ett första smakprov på vad som står att finna i matväg i Bergius tal, inte
mer. Inga av de övriga registren gör heller anspråk på att vara fullständiga, därtill är
den imponerande empirin i talet alltför stor till vilket kommer att informationen inte
sällan är tvetydig. Bengt Bergius och Samuel Ödmann har vid kunskapsinhämtningen
balanserat på gränsen (och någon gång även passerat denna) till vad som var vetbart på
xcii
1700-talet och fallgroparna är många när man följer dem i spåren. När det gått att med
viss men inte fullständig sannolikhet binda ett visst namn till en växt, ett djur, en ort
eller folkgrupp anges det med förbehåll.
Till läsarens hjälp återfinns också ett mycket selektivt Personregister, som upptar dels
personer i Bergius samtid, dels lyfter fram några av de viktigare källorna för honom vid
arbetet med talet. Särskilt har härvid de antika auktorerna uppmärksammats som en erinran om det klassiska tankearvets ännu självklara betydelse på 1700-talet. Om den för
denna utgåva rekonstruerade litteraturförteckningen, som trots att den upptar mer än
800 titlar inte heller den är uttömmande, se Claes-Ove Strandbergs inledning (s. 449 f).
Likaså har var sin kort förteckning med ordförklaringar till dels mått och vikter, dels
några kulinariska, medicinska och naturalhistoriska termer upprättats.
I ett avseende erbjuder denna utgåva en väsentlig utvidgning gentemot originalet: omedelbart på talet (s. 403–448) följer några utdrag ur Bengt Bergius ”Excerpter ur åtskilliga resebeskrifningar”, förvarade vid Stockholms universitetsbibliotek, som kastar ljus
över hur noggrant och metodiskt han arbetade. I urvalet av utdrag (mer om detta se s.
402) har det känts motiverat att visa på hans breda etnografiska intresse liksom att lyfta
fram födoämnen som inte riktigt fick plats i talet, något som gäller till exempel bröd.
Sakregistret omfattar de kulinariska aspekter (födoämnen, matseder m.m.) som belyses
i excerpterna.
Ett typografiskt tillägg i denna utgåva är införandet av rubriker i marginalerna: på
så vis blir det förhoppningsvis lättare att orientera sig när man snabbt vill hitta rätt.
Namnen som används i rubrikerna ansluter till dem i sakregistret.
Ytterligare ett tillägg gentemot originalet består i ett rikt bildmaterial (mer om detta
i Om bilderna s. 494).
Till sist: talets vacklande ortografi är oförändrad in till minsta kommatecken. De i
våra ögon ymnigt förekommande versalerna har troget bibehållits, vilket också gäller
det inkonsekventa bruket av kursiver (oftast men inte enbart förbehållet vetenskapliga
artnamn). Det finns skäl att notera att en och samma författare kan dyka upp under
skiftande namnformer, förhållandet med Tragus/Bock, Rajus/Ray m.fl. Att börja normalisera talets textmassa, med alla dess många främmande namn och ord på tillfällig
visit i det svenska språket, skulle inte bara vara en i det närmaste omöjlig uppgift. Det
skulle också ha utplånat det faktumet att talet i fullbordat skick är flera personers verk.
I den här troget återgivna texten syns detta lättast i den varierande stavningen av olika
orter och författare. Där Bergius skriver t.ex. Thüringen eller Zückert har Ödmann
skrivit Thuringen och Zuckert o.s.v.
TA L,
Om
L ÄC K E R H E T E R ,
Både i sig sjelfva sådana, och för sådana
ansedda genom Folkslags
bruk och inbillning,
Hållet för
KONGL. VETENSK APS ACADEMIEN
Vid Præsidii nedläggande,
Den 3 Maj 1780,
Af
Bengt Bergius,
Banco-Commissarius, Ledamot af Vetenskaps Sällskap.
i Trondhiem, Zelle, Lund, Götheborg, Nat. Curios. i Berlin,
samt Patriot. Sällsk. i Stockholm.
Förra Delen.
Til läsar en.
F
ör mellankommande sjukdom och påföljande
död måste min framledne och af mig icke nog saknade
Broder afbryta utgifvandet af detta sit Tal; men efter
hans dödsfall har jag ur hans qvarlämnade papper i mitt förvar tagit alla de antekningar och Samlingar han i detta ämne
gjort, äfven som jag låtit fortsätta tryckningen så långt hans
färdiga manuscript räckte. Min sal. Broder hade föresatt sig at
först genomgå hela Växtriket, i alt det som til alla de särskildta
Folkslagens Läckerheter hörer, hvilket skulle utgöra Förra Delen af hans Tal, och sedan i den Senare Delen af samma Tal
åter afhandla de Läckerheter, som Djurriket i ett så rikt mått
tilldelar menniskan. Härtil hade han ock gjort mångfaldiga undersökningar och jämförelser, til större delen, medelst särdeles
flit och granskning, utur ett stort antal af de bäste och nyaste
Resebeskrifningar, samt til alla hithörande ämnen noga anteknat de källor, hvarutur mera ljus i samma sak stode at hämta,
til både rättelse och lättnad vid den vidare utarbetningen. Alla
desse Samlingar och anteckningar blifva nu öfverlämnade til
4
en äfven i detta ämne skickelig Ledamot af Kongl. VetenskapsAcademien, Herr Comministern Samuel Ödman, en af min
framl. Broders bästa vänner, som af nit för vetenskapen, och
ömhet för den döde, ädelmodigt åtagit sig at i vidare ordning
ställa dessa Samlingar och antekningar, dem utarbeta samt för
Allmänheten utgifva. Lärda verlden lärer ej underlåta at med
mig sätta rätta värdet på ett så ädelt företagande af denna vittra
Man, hvarmedelst vetenskapen kommer at äga Herr Comministern Ödman samma förbindelse, som min sal. Broder, hvilken icke sparade Tid, Möda eller Kostnad, at dels utarbeta flere
nyttiga Skrifter, dels ock at samla de rikhaltigaste Materialier
til flera. Mig tilhörer dock mindre, ehuru närmaste kännaren
af min sal. Broders lärda förtjenster, at derom något ytterligare
anföra; men det kan icke af någon misstydas, at jag, under en
oaflåtelig känsla af min förlust, i mit hjerta förvarar minnet af
en den vördnadsvärdaste Broder.
P. J. Bergius
Nådige Herrar!
Mine Herrar!
N
är Eder ynnest och oförskylta förtroende, för tre månader sedan,
för andra gången uplyste mig, som villigt anser mig för den ringaste, til
Ordförande i detta lysande Samfund, hade jag gerna på samma stund
framburit deremot min vördsammaste sinnes-ärkänsla, om sådant icke varit
stridande mot den här vedertagna plägsed. I dag, då jag för sista gången har den
äran at bekläda detta Hederssäte, är detta göromål min första plikt; men i dag är
denna plikt långt svårare at värdigt upfylla, ty jag finner nu långt flere ämnen för
min tacksamhet, än jag förra gången hade. I hafven, Nådige Herrar, Mine
Herrar, under hela den sedermera framgångne tiden, immerfort förnyat Eder
ynnest emot mig och förökt Edra välgerningar, medelst Edert kraftiga bistånd
och lättelse under förvaltningens tyngd, Edert ädelmodiga tålamod och öfverseende med mina röjda ofullkomligheter, samt Edert lärorika uplysande uti många
för mig mörka ämnen. Fördenskull, som min ärkänsla för altsammans ej med få
ord kan uttryckas, och jag derjämte vet, at Edra granlaga öron icke tåla något
utsväfvande beröm, lärer jag göra bäst, då jag helt kort och upriktigt försäkrar,
at Eder ynnest och godhet skall hos mig städse förvaras uti det tacksammaste
hjerta.
Jag gör mig sjelf någon förebråelse, då jag nu besinnar, huru föga jag på dessa
sista åren kommit at för min andel tilskjuta til denna K. Academiens Handlingar; hvilket eftersättjande jag dock förmodar skola tåla ursäkt, åtminstone af dem
som kunna veta, at jag derföre icke varit fåfäng, utan snarare arbetat och odlat
mitt pund, äfven uti lärdoms-vägen. Och om jag, vid mitt nu innehafde Hedersämbete, ej med öpendagad försorg kunnat verka til någon synnerlig vetenskaps
eller konsts framgång, hvilket ej heller ibland så rättsinta Medlemmar varit af
6
nöden, är jag dock viss på, at icke med min vanvårdnad hafva stält någon på
förfall, eller i så vådelig belägenhet, som Baron Holberg sade at Metaphysican
förföll under det han var dess Professor, nemligen at denna vetenskap aldrig var
råkad i större fara, än under hans förestånderskap*. Men min åtgärd må uttydas
ehuru som hälst, så tror jag mig åtminstone nu göra Academien en god tjenst,
genom det jag öfverlåter denna betydeliga plats åt en så värdig Efterträdare, som
nyss blifvit utkorad, hvilken genom sina mogna insigter och drift kan ärsättja
hvad som hos mig kan hafva fattats.
Jag har nu at fägna Kongl. Academien med den underrättelse, at Dess Räkenskaper äro behörigen Öfversedde, och invärtes hushållningen på god och redig
fot befunnen; äfvensom jag ock får upvisa det Stycke af Dess Handlingar, som
på det nu förflutne fjerdedels-året blifvit tryckt.
I sen, Nådige Herrar! Mine Herrar! vid första ögnakastet, at Titelen är blefven ändrad, och at Academien härmed begynner en ny kädja af sina
Handlingar, likasom Hon börjar ett nytt Tidskifte af år, sedan ett långvarigt 40
åra Tidehvarf lyckeligen lupit til ända. I sen dock ingen ändring i dessa Handlingars väsendteliga delar, hvilka varit de rätta trappesteg, hvarpå Academien
upklifvit til det anseende Hon af hela den lärda Verlden njuter, och de medel,
hvarigenom Hon vunnit vår Svenska Allmänhets kärlek och högaktning. Men
den lilla ändring, som skedt, har egenteligen syftat på någon beqvämlighet för
Förläggaren, som trodt afsättningen skulle blifva mindre qvick i den mån Bandens antal med en och samma Titel skulle vidare komma at ökas.
Jag kan icke dölja de innerliga fägnads-rörelser, som hos mig upstiga, vid besinnandet af den sällsynta lyckan denna Academie i dessa 40 år haft, at, utan
synnerligt uplyftande genom Öfverhetens arm, eller minsta hjelp af Kronans
drätsel, först komma på fötter, och sedan ej allenast hafva det jämnaste bestånd,
äfven midt uti de bullersammaste skiften och under åtskilliga andra goda inrättningars förfall, utan ock i utmärkt måtto kunna tiltaga i förmögenhet, och
derigenom vara i stånd, at göra många nyttiga anstalter. Det kan väl icke vara
aldeles ur vägen, at vid detta tilfälle något litet om denna lyckliga belägenhet
påminna, änskönt den samma tilförne blifvit af en vitter Medlem** nog värdigt
och til fullt nöje förestäld.
Hvad är det icke för en dyrbar samling af Handlingar, som Academien i så
oafbruten ordning utgifvit, bestående icke af något tomt konst-prat, vurmak *L. Holbergs Trende Epistle om hans Liv og Levnet, pag. 117.
** Herr S. Sandels Tal om K. Sv. Vet. Academiens inrättning och fortgång til närvarande
tid. 1771.
7
tiga tankelekar, upstufvadt gräl, vrängda förtydningar, och lösliga sägner; utan
af kärnfulla afhandlingar, sunda och vigtiga utläggningar, utarbetade originala
undersökningar, grundade granskningar, samt tilförlåteliga rön och försök!
Hvad har ock icke Academiens ställning på välmågans sida blifvit fägnesam, då
Hon, jämte det Hon kommit i rolig besittning af tvänne vackra Hus, samt ett
hjelpeligt Bok-förråd, en täck Naturaliesamling, och ståteliga Instrumenter, har
förmådt med nog betydeliga redbara medel upmuntra eftertanka och idoghet,
belöna Medborgares förtjenster, understödja torftiga inrättningar, framlåcka
många sina Landsmäns inombords hafde kunskaper, besörja Resor til nya uptäckters befordrande, så inom som utom Riket, ja uti aflägse verlds-delar, påkosta
nyttiga arbetens tryckande, med mera: korteligen sagdt, befordra Vetenskapers
och Konsters tilväxt och utspridande!
Det såg visst icke så ut några år före Academiens inrättning, som alt detta
möjeligen skulle kunna hända, åtminstone ej inom så kort tid. Sådant skulle
ock nog kunna visas, medelst afskildrande af det då varande tidehvarfs verkeliga
beskaffenhet i anseende til seder, smak, tänkesätt och böjelse, samt åtgärd til nyttiga Vetenskapers och Konsters rykt; men dertil skulle fordras en vitter tolk, som
derjämte vore måldjerf, hvilket jag icke är. Jag tror näppeligen, at den teckningen
skulle blifva särdeles behagelig, som då komme at göras, om ett långvarigt krigs
verkan til Rikets förnedring på flerahanda sätt, til allmänna creditens förfall, til
torftiga vilkor och vanmagt i alla mål, til Landtbrukets lägervall, til Bergverkens
obestånd, til Handelens förtryck, til Sjöfartens dvala, til Konsters vantrefnad,
til Slögders förakt, til snart sagt alla rörelsers matthet och alla näringars uselhet, med mera sådant. Ej heller skulle några angenäma bilder kunna upväckas
i sinnet genom föreställning af folkets deraf förorsakade tunga väsende, mulna
anleten, och nedfälda händer; af de beklämdas låga tänkesätt, inskränkta begär,
och försvagade hopp om upresning; af de mägtigares obekymmersamhet om den
svagare hopens uphjelpande; af de utarmades ledsnad vid ett ohjelpsamt Fädernesland; af den rådande Magtens oaktsamhet om Folk-numerns storlek i Riket,
och Folk-hopens gagneliga sysselsättande och tilväxt; af den sammas efterlåtenhet uti de naturliga afkomsternas främjande på egen botten; af de Handlandes
oförmögenhet at besörja handelen med egna capitaler, och deraf flytande behof af utländskt förlag och förskott; af Penninge-Judarnes enhällighet uti deras
mammons gömmande på kiste-bottnen; af granlåts-älskarnes benägenhet at
förakta all inhemsk tilverkning, och at endast prunka med utländskt kram; af
de fegsintas afund på de muntras drift och tiltagsenhet; af de lyckligares butterhet emot de mindre lyckliga, änskönt förtjenta, och motvilja at med dem omgås;
af de manhaftigas osediga grofhet i omgänget med de spakfärdiga; af samma
8
hops otilbörliga vanvördning för bokvett, och nesliga välbehag för en fåkunnig
hurtighet; af Läro-Fädernas missvårdnad om de i allmänna lefvernet närmast
gagneliga vetenskaper, och större tilgifvenhet för sväfvande tanke-försök och
vissa döda språk.
Sådana mörka pensel-drag skulle icke göra målningen särdeles prydelig, hvarföre jag ock gerna undgår, at mig vidare dermed befatta. Jag har allenast med lätt
hand vidrört dem, för at dermed få tilfälle til så mycket större fägnads upväckande, då man nu ser dessa nämnda oarter vara antingen med tidens ström på
dessa 40 åren bortförda, eller ock på vägen at kunna undanrödjas.
Om det i allmänhet är sant, at Folket i hvarje tid ofta sjelf tilskapar sin tids
lynne, så är äfven det sant, at den Flock af ädelsinta och driftiga Medborgare,
som verkade besluten på den näst före detta 40-åra tidehvarf gående Riksdagen,
lade med det samma grunden til den mästa, och befordrade sedan all denna
nyttiga ändring.
Man fick den följande tiden efterhand se och höra, de qväfda snillen fatta
mod och gripa sig an, den allmänna rådlösheten försvinna, Folkets tankar uphöjas, feghet föraktas, den rätta äran åtrås, sederna höfsas, vänlighet och höflighet
pryda alla stånd, smaken förbättras, tycke för vett och vältalighet tiltaga, kunskaper högaktas och göras gagneliga, konster värderas, de närmast til gagn ledande
vetenskaper ansas och förkofras, upfostringen ömsintare vårdas, näringarne upmuntras, landtbruket med förnuft och uträkning häfdas, bergs-rörelsen utvidgas och stadgas, fiskeri-farten uprättas, handelen qvickna, sjöfarten med egna
skepp utbredas, folkbristen motas, den torftige och idoge få tilfälle til förtjenst,
penninge-rörelsen uplifvas, handa-slögder idkesamt skötas, inrikes rå-ämnen
förädlas, Svenska Män klädas i egna tilverkningar, lurendrägerier näpsas, andra
inritade missbruk tyglas, svårigheter på alla håll lindras, och, med ett ord, Friheten upbyggas på Rikets sanskylliga förkofran och sjelfbestånd.
Jag säger icke, at alla dessa förmånliga saker kommo til gångs i en ryck, eller
til stadga vid första försöken, än mindre at de vunno fullkomlighet, hvilket ock
aldrig kunde förmodas, då krig, söndring i tänkesätt, och sjelfsvåld, med flera
anstöter, rubbade planen och gjorde uppehåll i åtskilligt; men grunden var i en
god stund lagd, och den står i många hufvudsakeliga delar ännu qvar.
Här ofvanpå bör jag anmärka, at samma patriotiska anda, som hos nyssbemälte muntra Flock verkade så berömlig nit om Rikets bästa och nyttiga vetenskapers och konsters uphjelpande, verkade äfven hos några få särdeles hugstora
Män denna vår Academies stiftande, såsom ett ypperligt medel, hvarigenom det
påsyftade höga ändamålet, Samtids och Efterkommandes uplysning, samt Fäderneslandets dermed förknippade sällhet, skulle i genaste måtto kunna vinnas
9
och evärdeligen fortfara. En afsigt, som nogsamt framlyser ur Academiens visa
Grund-reglor.
Huru och i hvad mån detta sedermera träffat in, låter sig ej på en så kort stund
styckevis förtälja, och jag vore ej heller skickelig til den sakens vederbörliga undersökande. Jag nöjer mig med den korta påminnelsen, at så naturlig den tankan
var, at en förening af många lärda och ansenliga Mäns mogna insigter och ädla
hugdrift borde kunna åstadkomma en väsendtelig vinning, så önskeligen har
ock sedermera en jämn och varaktig fullbordan dermed instämt, så at hvar och
en af de Vetenskaper, som höra til Academiens yrke, blifvit med träget vinnläggande och ogement eftertryck drifven, samt afhandlingarne i allmänhet bygde
på oförtruten forskning, på tydeliga rön, på klarsynt upmärksamhet, på noggranna försök, på uplyst förfarenhet, på ömhet för sanning, på ifrig hug för nya
uptäckter, och dertil med klädde i en ren och anständig drägt: Omständigheter,
som man i den föregående tiden sällan vårdade sig om at rätt i akt taga.
Det vore visst billigt, at härvid på värdigt sätt påminna oss de stora och riksberömda, ja ock verldskunniga, Heders-Män, som, hvar i sitt ämne, med utmärkta Lärdoms-alster bidragit til Academiens framsteg, och tilskyndat Henne glans
och upkomst, såsom i synnerhet en C. von Linné, en N. von Rosenstein,
en S. Klingenstierna, en C. Polhem, en A. von Swab, en C. De Geer,
en A. F. Cronstedt, en A. Celsius, en P. Elvius, en G. Brandt, en
H. T. Scheffer, en A. Ehrensverd, en M. Strömer, en M. Triewald,
en J. Faggot, en D. Ekström, en O. v. Dalin, en C. R. Berch, en J. Browallius, en F. Hasselqvist, en J. Brauner, en P. Kalm, med flera
andra högtförtjenta Medlemmar; (I märken väl, Nådige Herrar! Mine
Herrar! at jag ej uptager någon af de ännu lefvande, til at ej misstänkas för
smicker); men jag skulle då säkert uprifva för många sår, som ännu ömma;
äfvensom jag ock skulle upröra en diger saknad, om jag ville utföra en Gref
C. G. Tessins, en Baron C. Hårlemans, och en Gref CL. Ekeblads blänkande egenskaper samt berömliga åtgärd at uphöja vetenskaper och konster, och
framdraga deras idkare, hvarmed de ock gjort sig värdiga til det vackra, men af
så få Herrar förtjenta, namnet af Mecænater; och för at ej upreta en altför bitter
känsla af sorg, får jag knapt mer än nämna den milde och ärerike A DOLPH
FREDRICHS, Academiens hulde Beskyddares, Namn, hvilken, ej allenast på
Mecænaternas förord, utan ock af egen prisvärd böjelse, plägade hafva ynnest
och aktning för snille-bragder och fria konster, samt med Konglig Nåd omfatta
dem, som sig deruti utmärkte.
Jag vil häldre vända mig om, för at som hastigast efterse, hvad utsigt det nya
Tidehvarf bodar, hvaruti vi, under väntan af den Högstes välsignelse, nu inträde.
10
Människliga inrättningar kunna aldrig göra så grundfasta, at icke möjelighet
äger rum, at någon vanskelighet skall med tiden på dem råda, och således är altid
en mörk sak, hvad som möjeligen kan hända i ett helt förestående Tidehvarf. Vi
se nu efteråt många i det förra sig tildragna händelser, hvartil vid dess början
icke var minsta liklighet. Men en inrättning sådan som vår, hvilken ögonskenligen syftar på den Högstas ära, jämte vårt Rikes, ja i vissa delar hela Människoslägtets, redbara förmån, kan med fog lofva sig framgång, ehvad svårigheter som
kunna upkomma, när Hon med förtröstan innesluter sig uti Försynens fortfarande vård, och med ståndaktig munterhet sköter sina egna värf. En okunnig
kunde befara, at ämnen en gång skulle kunna tryta, och göromålen ej väl räcka
til; men Naturens förråd är outöseligt, och rymden för eftertankan är oändelig;
och då de Vetenskaper, vår Academie har at odla, äro verkeligen fruktgifvande,
så äro de ej af den beskaffenhet, at de någonsin kunna komma ur moden.
Det är aldeles sant hvad en stor Man sagt, at tidernas oart kan qväfva det
bästa snille; och skulle visst våra fredliga konster äfventyra mycket til sitt nödiga
lugn, i händelse af något bistert och långvarigt krig, hvilken grymma landsplåga man sedt förorsaka andra lärda Sällskaps uppehåll, och somligas ändteliga
afstadnande. Men hvad glädsamt hopp gifver oss icke vår dyre Konungs fredälskande sinnelag och förträffliga Stats-konst, at få slippa krigs-buller, och at
under Fredens ljufva skygd uti stillhet få arbeta på våra plikters upfyllande emot
Konung, Fädernesland och Vetenskaper! Men det är icke nog med det lugn och
den lycka denna Stormägtige Herre förmår skaffa Riket i gemen, utan som Han
i Nåder åtagit Sig, at för denna vår Academie i synnerhet vara en Nådig och Huld
Skydds-Herre, samt redan visat Sig räkna Henne för en Juvel i Sin Krona,
så äger Hon dymedelst en glad utsigt, ty Hon kan ej allenast blifva i trygghet
för vidrigheter, som gemenligen åtfölja snille, ära och goda seder, samt af okunnighet och afvundsjuka underhållas*, utan ock röna framgång i sina värf och
göromål genom den driftighet, som ej gerna kan uteblifva, då en Konung, som
har största magten at upmuntra, nådigt täckes tid efter annan se efter Ledamöternas nit och idoghet, och derjämte kan dömma, så om deras snille-fosters, som
öfriga förtjensters värde.
Magnater eller höga Herrar äga altid en mägtig kraft til Vetenskapers främjande i margfallig måtto, synnerligen genom det de hägna, upelda och underhjelpa deras nitiska, och merendels betryckta, stundom ock försagda, idkare.
Lyckeligt, när sådane Herrar tillika fått nog insigt i dessa fria konster, för at
förstå deras rätta dyrd, ty då saknas aldrig omtankan och viljan at befordra deras
* Konung GUSTAF den III:djes Tal til K. Vetenskaps Academien, pag. 6.
11
upkomst, kunnandes tilfällen dertil gifvas många. Så sinnade Magnater kunna
visserligen, utan minsta arbetsamma åtgärd på sjelfa Lärdoms-fältet, obeskrifveligen gagna ett Vetenskaps-Samhälle, med hvilket de sig förbinda, ty de göra dess
ädla tänkesätt gällande genom det kraftiga intryck de verka hos Allmänheten
med sin upmuntrande föresyn, de pryda och uplifva sammankomsterna med
sin flitiga närvarelse, de gifva eftertryck åt författningarna med sitt anseende,
och de uprätthålla ordning medelst sin myndighet. För öfrigt kunna de ofta
ogement bidraga til en Vetenskaps framsteg, genom någon dess Idkares muntrande och framdragande i rättan timma, hvilket ock nogsamt i det förra Tidehvarfvet visade sig på Natural-Historien, som vann så ganska mycket genom
det en torftig och ohulpen Linnæus vardt af Magnater, och tillika Mecænater, framhafd, och satt uti ställning, at få följa sin lust, och uphjelpa sin älskade
Vetenskap. För närvarande tid äro vi lyckelige, at hafva åtskilliga höga Herrar,
både på snillets och hjertats sida vördnadsvärda, som i detta lärda Samfund söka
sin yppersta vederqvickelse under ledigheten från ämbetsbördor. Jag tror icke,
at i en framtid något så förvändt tänkesätt möjeligen skall kunna upkomma, at
de då varande Magnater skola finna sig förmörkade af något nedlåtande ibland
lärda, fast mindre lysande, Män, til Vetenskapers odlande och hägn. Om nu
varande upfostrings-sätt, som så mycket bygges på bokvett, kommer framgent at
fortfara, hvartil all liknelse är, så behöfver ingen Svensk Konung någonsin gifva
de Förnäme sådan förebråelse, som Kung MAGNUS Ladulås fordom var
föranlåten at gifva Folkungarne.
Allmänhetens förtroende för en gagnelig inrättning verkar altid välvilja, och
välviljan åstadkommer undertiden välgerningar. Lyckeligt, när förmögenhet
tillåter dem blifva rundeliga. Vi hafve på den förledna tiden sedt Medborgare,
likasom under inbördes täflan, understödja denna Academies afsigter, och lätta
Dess behof, med redbara välgerningar; mycket sannolikt, at enahanda ädel täflan
skall förspörjas i den tilkommande. Imedlertid blifver väl altid nog ovisst, om
ädelmod och förmögenhet någon gång mera så lyckeligen sammanstöta, som hos
en Rosenadler, och en Sahlgren, vårt Samfunds gifmildaste Välgörare.
Academien har uptecknat de större med de mindre välgerningar i sin Minnesbok, och ärnar aldrig släppa dem utur en tacksam åtanka.
Hvad utsigten för det nya Tid-skiftet i lärdoms-vägen beträffar, så är det väl
sant, at månge af de dråpelige Stolpar, som uti förledna Tidehvarfvet upreste
och uprätthöllo detta vårt Samhälle, äro icke mera til, äfvensom vi ock nog se
förut, at en smärtefull saknad efterhand förestår Academien, då de hugstore
Heders-Män, som nu stadga Dess anseende, i sinom tid gå til sin hvila; men en
nog säker förmodan, at tilgång beständigt skall blifva, ibland det upväxande
12
slägtet, til en ny upsättning af andra dugtiga Män, som i stället kunna värdigt
inträda på vädjobanen, gör utsigten behagelig. Hvad som i synnerhet styrker
denna förmodan, är det goda tilfälle, som redan blifvit för Ungdomen, så vid
Hög-Skolarna, som annars, särdeles här i Hufvud-Staden, at förkofra sig i de
delar, som Academien har at sköta; hvarvid ingen tvifvel är, at ju altid någre
högtänkte Ynglingar deribland skola träffas, som låta våra afgångne stora Mäns
anda och mästerliga efterdömen uplifva sig til at immerfort eftersträfva högd
i de påbörjade lärdoms-yrken; blifvandes det altid lättare för dem, at vandra i
sina Företrädares lysande fotspår, än det för dessa varit, at utfinna och bana den
rätta vägen. Det är ju en förmån för vår och den tilkommande tiden, at man
redan lärt at förkasta agnarne, och välja rena säden; at man, i stället för at på
skryt upstapla högar af forntidens meningar, infall, ordspråk, griller, gåtor och
drömmar, med egen tanke-styrka, utan fördom och utan lånta synglas, följer
Naturen på spåren, ransakar dess hemligheter, efterser tingens och ämnenas
uphof, utforskar deras orsaker och drif-fjädrar, undersöker deras halt, beskrifver noga deras skiljemärken, uptäcker deras verkningar både för sig sjelfva och i
sammanblandning, utstakar deras lagar, förvissar sig och andra om deras rätta
sammanhang, samt af kända och bevista sanningar slutar til andras förhållande,
som man icke än hunnit fatta. Och i anseende til alt sådant har vår tid och efterverlden en grundfast väg at gå på, i stället för den slippriga stråt som Förfäderne
vandrade.
Jag vet icke, om Academiens sanna flor och trefnad kan bero på någon osvikeligare grund, än Dess Ledamöters kärlek och nitfulla ömhet om Dess anseende,
hvaraf sedan naturligen följer deras oförtrutna bemödande, så långt krafter och
lägenhet medgifva, om nyttiga Vetenskapers vederbörliga ans och riktande med
nya rön och upgifter. Det ser i dessa delar icke sämre ut för Academien nu, än
den förbigångna tiden. Hos de nu varande Ledamöter är väl näppeligen någon,
som icke bär för Henne en ren och oförfalskad kärlek, hvarpå ock de fleste gifvit
Henne tydeliga vedermälen, den ene på ett och den andre på ett annat sätt. Och
huru skulle någon vältänkande annat kunna, än hjerteligen älska ett Samfund,
där förtjensten endast mätes efter vetenskap, förnuft och flit, utan afseende på
ålder, hög tjenst och ämbetes värdighet, eller några andra lyckans gåfvor, och där
förtroende, inbördes höflighet och vänskap anses såsom själen af inrättningen,
samt följakteligen inga försök emot enigheten tålas? Han kan ju icke, utan förebråelse för otacksamhet, underlåta at älska och tjena ett sådant Samfund, sedan
det honom förut med sin upmärksamhet och förtroende hedrat. Hos de nya
tilkommande Ledamöter kan så mycket mindre någon kallsinnighet för Academien befruktas, som Hon aldrig kan behöfva at intaga andra i sitt Sällskap,
13
än sådana Män, om hvilkas upriktiga tilgifvenhet, så väl som skickelighet, Hon
förut blifvit försäkrad.
Det kan väl hädanefter, såsom hittils, så bära til, at ej alle Dess Medlemmar
blifva lika endrägtige, at jämnt underhålla arbets-driften, så vida hvarjehanda
omständigheter, såsom trägna ämbets-sysslor, bräcklig hälsa, ålderdom, resor,
trötthet, och flera tilfälligheter, kunna rubba den ståndaktigaste föresats; men
sådant tyckes ej kunna medföra någon menlig fölgd för Academiens bestånd, så
länge någon hjelpelig mängd gifves af andra Dess Medlemmar, hvilka, såsom
rätta Verk-Bi, arbeta så mycket flitigare, och så länge kunnige Män utom Academien finnas, som med sina facklor vilja gå Henne tilhanda, at uplysa Landsmän.
Under alt detta, blifver dock, i det tilkommande Tidehvarf, ja uti alla tider,
en hufvudsakelig angelägenhet för Academien, at Hon får sitt betydeligaste Ämbete beklädt med så klarsynta, så driftiga, så ädelmodiga, så ovälduga, ja så önskeliga Män, som de djup-vittre Heders-Män varit, hvilka på den föregående tiden
förvaltat Secreterare-Ämbetet. Ty denne ständige Ämbets-Man har grundeligaste kunskapen om alla Academiens angelägenheter; Han känner alla gjorda
författningar och antagna bruk; Han föreslår de lämpeligaste medel och utvägar vid alla förefallande mål och händelser; Han uplyser om nödvändigheten
af hvarjehanda hälsosamma beslut; Han leder sedan besluten til verkställighet;
Han vakar öfver Grundreglornas behöriga efterlefnad; Han hyser för de fruktbärande Vetenskaperna lika kärlek, och håller jämnvigten dem imellan, så at den
ena ej får uttränga den andra; Han pröfvar de inkommande Afhandlingars halt,
och befordrar deras skärskådande och gillande af de Medbröder i hvarje Class,
som bäst förstå at derom dömma; Han är upmärksam på alla dugtiga Arbetare i
lärdoms-vägen, och drager fördel för Academien af deras ifver, medan den räcker; Han upäggar med tjenliga lämpor dem, som tyckas glömma sin förbindelse
och förlora lusten at bidraga til det gemensamma ändamålet; Han gifver mogna
råd och anvisning på tjenliga Böcker, då någon, som välment förehafver något
inveckladt ämne, befinner sig uti tveksam ställning och i förlägenhet om sådan
hjelp; Han underhåller, med trägen brefväxling, förenings-bandet imellan vårt
och utländska lärda Sällskap; och jag vet icke alt, hvad denne Hufvud-Person
icke gör til Academiens fromma, så at Han altså föga annorlunda är at anse, än
som Pendelen i Ur-verket.
En Præses kan utan tvifvel göra Academien margehanda goda tjenster, om
han för Henne hyser den ömaste kärlek, och har derjämte nog ledighet och
drift. Han kan med sin flit och åhuga gifva lif och anda åt alla förrättningar,
samt med upmärksamt öga hålla invärtes hushållningen i sitt rätta skick; Han
har ock myndighet nog til Grund-Reglornas och all ordnings handhafvande.
14
Men om någonsin skulle kunna hända, at en Præses upkomme, som ville försöka at bruka olaglig myndighet, til Academiens förfång och obestånd, så kan
den samme, til lycka, ingen ting uträtta, ty Grund-Reglorne förmena Honom at
göra någon inrättning i Academiens hushållning utan Ledamöternas samtyckes
inhämtande, och för öfrigt är Hans välde af så kort varaktighet, at Han, inom
dess slut, ej skulle hinna at bringa något menligt försök både til beslut och verkställighet. Jag vet icke, om, vid stadgandet af de täta Styresmans-ombyten, någon
så egentelig afsigt varit, at förebygga myndighetens missbruk; men säkert är det,
at denna författning äfven i andra mål varit öfvermåttan förmånlig, hvaraf jag
i synnerhet nu vil anmärka den högst nyttiga plägsed, som af denna anledning
upkommit, at vid styrelsens afträdande hålla något vackert Tal. En sed, som, af
den förste Academiens Styresman en gång börjad, har sedan af de flesta följande
Styresmän frivilligt blifvit fölgd, och som sjelfve de högste Riksens Herrar icke
vedersakat at efterlefva: En sed, som ofta gjort sådana lärda Mäns skickelighet
uppenbar, hvilka eljest aldrig hade tänkt, eller varit i ställning til, at den samma
offenteligen visa: En sed, hvarigenom många förträffeliga ämnen blifvit utredde
och uplyste, som annars torde evärdeligen blifvit liggande i sitt mörker, men som
nu, på ett zirligt sätt förestälde, ogement behaga, jämte det de gagna. På de framlupna 40 åren hafva 135 sådana lärda och prydeliga Tal utkommit af trycket*, och
jag tycker mig se, huru häraf, i den nästkommande tidelängden, på lika många
år skall blifva åtminstone ett lika antal, om icke ännu större, til synnerlig båtnad
för Vetenskaper och Vitterhet.
Då nu jag, vid min förvaltnings nedläggande, icke vil gå ifrån en så hälsosam
plägsed, som redan vunnit häfd och blifvit likasom en lag, kan jag ej heller undgå
at orda om något egenteligt ämne. Jag har dertil afskilt ett, som jag trodt skulle
falla sig behageligt, nemligen om Läckerheter, både i sig sjelfva sådana, och för
sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning; men då jag redan för länge
kommit at uppehålla mig vid de betraktelser, som närvarande Tidskifte förde
mig på, måste jag i det tilärnade ämnet låta bero vid några korta Anmärkningar,
i stället för en utförlig Afhandling.
* * * *Utom dessa Præsidii-Talen, hvilka mäst alla finnas beledsagade med vittra Svar af
Academiens Secreterare, hafva äfven 45 Inträdes-Tal blifvit tryckte, tillika med de af
Præsides eller Secreteraren derpå afgifne Svar. Dessutom hafva 89 Åminnelse-Tal öfver
framlidna Ledamöter blifvit hållne och tryckte, samt 10 Tal vid andra tilfällen.
15
När den Högste, vid Människans skapelse, så visligen förordnade, at hon utaf
åtskilliga ämnen ur Naturens riken skulle hämta sitt uppehälle och förfriskning,
behagade Han ock ej allenast dertil anslå en ganska stor mängd af sådana ämnen,
utan ock dana dem med de egenskaper, at kunna, jämte upfyllande af magens
behof, gifva henne en behagelig känsla på tungan och i gommen, eller, med få ord
sagdt, at förnöja hennes smak. Människan fick i så måtto tilfälle och förmåga, at
genom smaken utröna dessa ämnens större och mindre godhet, och blef dermed
i stånd, at välja det behagliga och tjenliga, samt deremot förkasta det motbjudande. Skaparen, som ville, at hon dageligen skulle med mat och dryck lifnära
och vederqvicka sig, satte hunger och törst til nog kraftiga påminnare om den
skyldighetens i akttagande, hvarigenom också vinnes, at saker, som i sig sjelfva
kunna vara tjenliga nog til föda, fast ej af någon särdeles retande smak, ofta åtnjutas med välbehag. Men som Han icke endast ville med tvång leda Människan till
at främja sitt egna bestånd, utan äfven på ett låckande sätt förmå henne dertil,
inrättande Han, af synnerlig mildhet, många ämnen i Naturen af sådan ypperlig
beskaffenhet, at de med en ljuflig känsla och vällust kunna förnöja smaken.
Jag vet intet ämne i hela Naturen, som kan behaga hvar och en lika och på alla
tider, ty smaken är så mycket skiljaktig, och rättar sig ofta efter Människornas
olika tilstånd i anseende til hälsa eller sjukdom, ofta efter olika åldrar, ofta också
efter mode, inbillning och vana. En sjuk kan finna de flesta saker vidriga, som
han, då han var frisk, fann öfvermåttan smakeliga. En som icke älskat syror, längtar efter dem, då han har hetsig feber, och tvärtom en som dem älskat, stygges
vid dem, då han plågas af mage-syra. En oren tunga känner antingen ingen, eller
ock en helt förvänd smak; likaså en torr tunga. Saliven, som är så hufvudsakeligt
medel til de partiklars uplösande, som skola reta smaken, kan tilfälligt-vis förändra sig, och blifva besk, söt eller på annat sätt beskaffad, och sålunda skämma
bort smaken på det man tuggar*. I Människans sundaste tilstånd, gör kroppens
skiljaktiga ställning och behof, at hon kan ofta den ena dagen lifligare känna
intryck af det angenäma, än den andra, och det aldraläckraste mister genast sitt
mästa behag, då hon njuter deraf mer än lagom. Hos Barn är reteligheten större
på tungans nerv-papiller, än hos gammalt Folk, derföre tycka de synnerligen om
Mjölk, Honung, Såcker och dylika milda saker, men deremot föga eller intet om
salt Mat, Ättika, Senap, starka Krydder, och mera sådant, som en åldrig Man finner behag uti; hvilken ock ofta går än längre från barna-smaken, medelst fattadt
tycke för Tobak, Bränvin och annat mera, som tilfälligheter kommit honom at
vänja sig vid.
* A. v. Haller Elem. Physiolog. corp. hum. T. 5 p. 115.
om smaken
16
om grundsmakerna
vad är en
läckerhet?
nödföda
Då nu således ingen ting i naturen gifves, som för alla Människor, uti alt
slags tilstånd, är välsmakeligt, tyckes det blifva svårt at utstaka, hvad som egenteligen bör kallas läckert. Man kan likväl säga, at Människorna i allmänhet icke
för smakens skull älska något beskt (amarum), icke något kärft (acerbum), icke
något sträft (stypticum), icke något skarpt (acre), icke något härsket (rancidum),
icke något hett och brännande ( fervidum), icke något ruttet (putre), och icke
något fade och osmakeligt ( fatuum). Äfvenså kan man deremot säga, at hvad
de fleste i verlden komma öfverens om, i anseende til smaken, är antingen sött
(dulce), eller syrligt (acidulum), eller salt (salsum), eller fett (pingve), eller ock
kryddaktigt (aromaticum), men förnämligast sådant, hvaruti två eller flera af
dessa smak-arter äro uti någon blandning med hvarandra, kunnandes äfven
igenom en sådan blandning en del i sig sjelf obehageliga saker blifva ogement
verkande til en angenäm smaks utgörande. Läckerheter böra altså naturligen
icke sökas ibland saker af sådana arter af smak, som i förra rummet upräknades,
utan ibland sådana, som i det senare nämndes. Men många undantag blifva dock
härvid at göra, förmedelst hvarjehanda infallande tilfällen och mellanlöpande
omständigheter.
Med Läckerhet förstår jag hvarje sådant ämne, som, då en frisk Människa
det njuter, på ett ljufligen förnöjande sätt retar dess nerv-papiller på tungan och
i gommen, blifvandes läckerheten ofta förhöjd, då en behagelig lukt dermed instämmer.
Jag förordar med flit, at Människan skall vid åtnjutandet vara frisk, ty då
hon är sjuk, har hon, såsom sagdt är, ingen ren och pålitelig smak, så at hennes
omdöme kan blifva riktigt. Och som jag under sjukdom äfven inbegriper en
qväljande hunger och törst, så fordrar jag, at hon med intetdera deraf skall vara
besvärad, då hon skall pröfva något ämnes läckerhet, emedan en starkt påckande
mage kräfver så ifrigt det nödvändiga, at intet rådrum blifver at gifva akt på det
angenäma. Man har i hungers-nöd sedt Människor hålla til godo Bark-bröd*,
* Detta är den vanliga nödhjelps-kosten här i Norden, och plägar göras utaf inre barken af
Tall, som man afskalar, maler och bakar Bröd af, gemenligen med tilblandade agnar, ofta
ock med litet mjöl: se A. Ehrenmalms Resa til Åsele Lappmark, p. 37. I Väster-Norrland
och Dalarna föranlåter nöden Folket at tilgripa denna sort Bröd, så ofta missväxt infallit; och hade jag nog tilfälle at både se och smaka det om våren 1773, då Dalkarlarne
hopetals kommo hit til Stockholm, at få förtjenst, visande då sin väg-kost, som bestod af
sådant Barkbröd, hvilket jag fann så flarnaktigt och sträft, at jag ej utan rysning kunde
bita deruti. Detta Folk sjuknade derefter, och dödde til stort antal. I Norrige nödsakas
Folket likaledes, då års-grödan och fisket slagit felt, at söka lifs-uppehället i denna usla
kost: se J. C. Fabricii Reise nach Norwegen, Vorrede, p. 23.
17
torra Skinn och Hudar*, rått Kött**, Dufvoträck***, ruttet Kött†, Löf af Trän††,
och dylikt†††, samt räkna för läckerhet Paddor‡, Skepps-rottor‡‡, Sjö-gräs stufvadt i ljus-talg‡‡‡, med mera sådant.
Jag kallade det läckert, som med ljuflighet retar en frisk Människas smak;
men man kan ofta med förundran få se, huru flera personers smak olika retas af
ett och samma ämne, änskönt de äro alla friska, alla af lika ålder, och alla lika fria
från en qväljande hunger och törst, så at hvad den förste tycker vara ganska välsmakeligt, finner den andre passabelt, och den tredje vidrigt. Det går då icke an,
at förklara någondera smaken för felaktig, ty så vida alla tala upriktigt, förhåller
* När Tyrannen Dionysius belägrade Rheginenserna, bragtes de omsider til den ytterlighet, at koka up gamla Skinn sig til föda: Diodurus Siculus Biblioth. Hist. l. 14 c.
112. I hungers-nöd efter ett lidet skeppsbrott, hade en Mandarin från Siam ingen annan
utväg til lifvets bärgning, än at skära sönder, steka och upäta sina Skor: Seconde voyage
du P. Tachard à Siam, pag. 311. På ett Franskt Fartyg tröt skepps-kosten under en lång
sjö-resa, hvarigenom Folket nödgades gripa til och upäta sina Skor och Skinn kläder m.
m. J. De Lery Hist. d’un voyage en Bresil, p. 405. Och någre Engelsmän af Lord Ansons
Folk drefvos af hunger at äta på ett torrt Skäl-skinn: Bihanget til Ansons Resa, p 85. 171.
** Man finner flera exempel på Européer, som hunger tvingat at äta rått Kött, men det kan
vara nog at här omröra, huru nyssnämnde Engelsmänner nödsakades i 3 månader äta rå
Skälar, Armadiller, Hästar och Hundar: se loc. cit. p. 138.
*** Vid Samariæ belägring. 2. Kon. B. 6: v. 25.
† De ofvannämnde Engelsmän måste ock hålla til godo förskämdt och ruttet Skäl-kött,
som luktade vedervärdigt: Se det anförda Bihanget p. 83. 171. Men svårare nöd utstod en
hop Holländskt Manskap, efter ett lidet skeppsbrott på Bengala-kusten, hvilka hungren
dref at äta af ett Buffel-as, som i flera dagar legat i solhettan, och var helt stinkande: se
Relation du naufrage du vaisseau Hollandois Ter Schelling, införd i 3:dje Tomen af Les
voyages de J. Struys, p. 263.
†† Sistnämnde Manskap måste ock gifva sig til at äta Löf af trän, til hungrens stillande: l.
c. p. 225.
††† Jag vil ej anföra den onaturliga utvägen i denna grufveliga nöd, som Människor åtskilliga gånger hafva vidtagit, at hämta lifs-uppehälle af sitt eget slägtes kött; Bibelen gifver
exempel på Mödrar, som ej fasat för at slagta och upäta sina egna Barn: 2. Kon. B. 6: 29.
‡ Merberörde Holländska Manskap gjorde sig til godo några stora Paddor, hvilka hela
hopen tyckte vara förträffliga til smaken: se förrbemälte Relation du naufrage, p. 242.
259.
‡‡ Spaniorerne af Pizarros Flotta råkade, igenom långvarig storm, i sådan brist på lifsmedel, at omsider en Skepps-Rotta kostade 4 Riksdaler. Se Ansons Resa, p. 25. På det
ofvannämnde Franska Fartyget funnos til slut Rottorne så begärlige, at man gaf flera
Plåtar för stycket, och när då någon, som hade förmått skaffa sig ett sådant djur, vid
tilredningen afskar och bortkastade fötterna, var en annan strax tilreds at uphämta och
med snålhet förtära dem; ändteligen sedan Rottorna blifvit rara, kunde ingen, som råkat
få en sådan, förmås at släppa den för något pris, ej en gång emot tilbud af ny Klädning
ifrån topp til tå: J. De Lery l. c. p. 407.
‡‡‡ Bihanget til Lord Ansons Resa, p. 160.
smakens
relativitet
skinn & hudar
ruttet kött
kannibalism
paddor
skeppsråttor
18
överkänslighet
vämjelse inför
viss föda
sig saken verkeligen så som de säga, och dervid måste det väl blifva; om tycket
och smaken får man ej disputera. Men detta tycke kan härröra af hvarjehanda
omständigheter, som ej altid äro lätte at se. Undertiden blir man varse, at vissa
personers natur ogörligen kan förlikas med sådana ting, som annat folk håller
för nog smakeliga: såsom t. ex. våra angenäma Smultron, hvaraf några personer
hvarken tåla lukten eller smaken, utan at få ondt deraf, hvilket jag en gång såg gå
så långt, at en Man fick helt ondt, och just en liten Feber, med röda fläckar öfver
hela kroppen, af en sup Bränvin, hvarpå Smultron varit lagde, det han dock ej
visste af *. Samma orsak torde äfven vara til en del personers afsky för Smör och
Ost, som annars största delen ibland oss finner behag uti. Jag har känt en Man,
som aldrig tålde Vin, blifvandes helt illa mående bara af de droppar han fick i
Nattvarden, så framt han ej strax derpå drack ett helt stop kallt vatten, och dermed utspädde dem. Fruntimmer i hafvande tilstånd kunna hafva leda til sådant,
som annat Folk högt värderar, och deremot ifrigt åtrå vissa ting, som andre anse
för onaturliga. Annars kan ock en del Människors afsky för vissa välsmakeliga
saker ofta härröra af ett vidrigt intryck, de kommit at få, af någon synnerlig
händelse i deras barna-år. Om de då någon gång öfverlastat magen dermed, och
derigenom fått ondt, kan sedan vämjelse derför alt framgent hänga qvar; likaså
om de flera mål å rad råkat at få fet och rörig mat af ett och samma slag, och magen ej haft nog styrka at smälta den undan. Vidare kan jämväl en fördom om vissa
Djurs otjenlighet til mat, som hos ett Barn upkommer, antingen af ett förment
Religionens förbud at äta sådana Djur, eller af äldre Folks för dem yttrade afsky,
ganska kraftigt verka dess vedervilja emot dem för hela dess lifstid, såsom man
ser på oss Svenskar, som så starkt sky för Häst-kött, hvilket dock våre Förfäder
*T. Bartholin anförer exempel på en Man, som, hvarje gång han åt Smultron, föll uti
en stark svettning, och fick rödt utslag öfver hela kroppen: Hist. Anat. rar. centur. 3.
p. 112.
Spansk peppar, en släkting till vår vanliga paprika, kom till Europa i samband med Columbus
upptäckt av Amerika. Den starka smaken på denna krydda fick spanjorerna att ge den nästan
samma namn som peppar på spanska (pimienta), nämligen pimiento. Växten spred sig snabbt
i Europa under 1500- och 1600-talen. Kryddans medicinska egenskaper uppmärksammades
genast. I Sverige var det också så spansk peppar först användes och den kom in i farmakopén 1775 under namnet piper indicum. Beredd på olika vis, har den använts mot magbesvär
och väderspänningar, på sina håll även mot förlamning, slöhet, delirium tremens och sjösjuka.
Cayennepeppar är en varietet av spansk peppar som växer naturligt i det för sitt osunda klimat
kända Guyana. När vi till en ovän säger ”dra dit pepparn växer!” önskar vi honom eller henne
dit. Plansch av Maria Sibylla Merian för verket Over de voortteeling en wonderaerlyke veran­
deringen der Surinaemsche insecten (1719).
20
spansk peppar
i Hedendomen så gerna åto*, och än i dag många Folkslag anse för fin smakligaste spis. Sådane fördomar kunna ofta upväcka en afsmak för helt främmande
ämnen, när de samma hafva något slags likhet eller kunna jämföras med sådant,
som man redan fattat afsky för. Inbillning, mode och vane, som råda så starkt
på Människoslägtet, förmå ofta böja Folks smak ifrån den naturliga leden, så at
man försöker, fattar småningom behag för, och omsider aldeles vänjer sig vid, en
hop nog obehageliga ting, antingen för det man anser dem för hälsosamma, eller
håller dem för rara, eller för det man vil följa moden, eller likna de förnäma, eller
visa sig karlavulen. Spansk Peppar, (Capsicum annuum L.) som bränner nästan
som eld i munnen och svalget, hade aldrig kommit i så allmänt bruk i America**,
så framt den ej blifvit räknad för mycket sund, såsom den väl ock kan vara i de
* Det är bekant, at Hästar här i Norden uti Hedna tiden voro med ibland Offer-djuren,
blifvandes egenteligen offrade åt Oden; och som dessa Djur då utgjorde en del af välplägningen på de stora och högtideliga Offer-Gillen, så at ock sjelfve Konungarne dermed fägnades, så får man icke tvifla, at ju deras kött blifvit räknadt för mycket välsmakande, och altså med begärlighet ätet. Men när Christna Läran infördes, trodde man
sig böra anse dessa Djur för orena, såsom hvarken idislande eller tvåklöfvade, derföre
vardt ock Häst-kötts ätande i samma mån aflagdt, som Christendomen i landet tiltog.
Sturleson berättar om den myckna nit, hvarmed Norske Bönderne, då deras Konung
Håkan den Gode emot deras böjelse ville införa Christendomen ibland dem, sökte
förmå honom til at äta Häste-kött med dem, och huru samme Konung på tvänne OfferGillen icke slapp dem förr, än han måste beqväma sig til, at på förra Gillet åtminstone
gapa öfver kättel-grepen, där Häst-köttet blifvit kokt, och på det senare äta några bitar
af Häste lefvern: se Heims Kringla, 1. Delen, p. 145. 146.
**Denna mycket skarpa och heta Frukt är flerastäds antagen til bruk i Europa, varandes
den allmännaste matkryddan i Spanien: C. C. Plüers Reisen durch Spanien, p. 358. hvarest man ock nyttjar den stekt i blandning med Sallade: l. c. Äfven är den nog i bruk i
Asien, och ser jag, huru Chineserne i Batavia pläga starkt krydda sin mat dermed: G. B.
Schwarzens Reise in Ost-Indien, p. 68. Långt allmännare tyckes den dock vara vedertagen i Africa, särdeles på Gvinea kusten, derifrån han ock fått namn af Gvinea Peppar,
och nyttjas flitigt af Negrerne i Fetu uti deras saucer och soppor: W. J. Müllers Africanische Landsch. Fetu, p. 164. äfvensom ock Negrerne i Loango ymnigt peppra sin mat
med den skarpaste sorten häraf, som kan bränna bort huden af tungan och gommen:
Proyart Hist. de Loango, Kakongo & autres Royaumes d’Afr. p. 28. Men i hela Spanska
America har den vunnit mästa förtroendet, så at den där blifver nyttjad uti alla mat-rätter, Confiturer undantagna: Voyage de l’Amerique merid. par G. Juan & A. Ulloa, Tom.
1. p. 517. Frezier berättar i sin Relat. du voyage de la mer du Sud, T. 1. p. 262. huru Spaniorerne i Peru ej kunna vara denna krydda förutan i någon mat, hvarmed egenteligen
menas Creolerne, eller de i America infödde Spaniorer, ty de som ditkomma från Spanien
eller andra Europeiska orter, gå rätt nödigt på denna kost, som de i början knapt vilja
smaka, ej heller någonsin skulle vilja äta, om någon annan kost stode til fångs: Ulloa l.
c. p. 151. Man kryddar ej maten dermed litet eller medelmåttigt, utan öfvermåttan starkt:
l. c. särdeles Indianerne; såsom Chappe d’Auteroche berättar ske på Mexico-tracten:
Voyage en Californie, p. 19. Bancroft i Gviana: Naturgesch. v. Gviana in Süd-America,
21
heta Climaten*; vanen har sedermera gjort den smakelig**, så at man nu nyttjar
honom uti alla saucer, och på somliga orter äter den rå til nog myckenhet***.
Det samma gäller äfven om den rätta Pepparen, både den svarta och långa, som
man mäst öfveralt i de heta länder i Indien och Africa ej allenast har såsom
mat-krydda, utan ock ofta äter rå, gifvandes äfven Benianerne den in, til ganska
stor mängd, uti hetsiga febrar, af det de anse den såsom kylande†, och skola en
del Tartarer äta Peppar nästan lika som vi äta ärter††. Hvitlök har utan tvifvel
för enahanda orsak blifvit til så allmänt bruk vedertagen i Spanien†††, Ryssland,
Orienten och flerstädes. Assa fœtida, eller Dyfvelsträck, som har så vedervärdig
smak och lukt, måtte väl blifvit hållen för ganska sund af Perserne och Benianerne, innan de togo sig för at blanda den i sin mästa mat, til och med i brödet,
p. 200. och Gumilla vid Orenoque-floden: Hist. nat. civ. & geogr. de l’Orenoque, T. 3. p.
171. hvilka sistnämnde Indianer betjena sig dervid af den skarpaste sorten.
* De heta Climaten tyckas verkeligen fordra heta och skarpa krydder på maten, til at
stärka en af svettning mattad kropp och hjelpa magen: P. J. Bergii Materia Medica e
regno veget. Tom. 1. p. 28.
** Ehuru de til America ankomne Européer i förstone finna den med Capsicum så starkt
kryddade maten ganska motbjudande, så händer likväl, at de, sedan de blifvit vane dervid, tycka all annorlunda lagad mat vara altför osmakelig: Ulloa l. c.
*** Indianerne i Quito bruka, at, jämte rostad Mays eller ock Korn-mjöl, äta rått Capsicum
tillika med mycket Salt, och det skiftevis, så at de, imellan hvar gång de taga Maysen eller
Mjölet, hämta munnen full af Capsicum och Saltet, ända tils de blifvit mätta: Ulloa l.
c. p. 350. Annars skola ock Siamerne äta den rå, likasom vi äta rofvor: Pomet Hist. gener.
des Drogues, T. 1. p. m. 227.
† Pepparen är väl den allmännaste Mat-kryddan i verlden, och skulle det blifva långt,
om man ville upräkna hälften af de länder, där den kommit i bruk. Här i Sverige var
den redan öfveralt i bruk, då andra specerier voro ännu föga bekante: v. Dalin Svea R.
Histor. 3. Del. 1. B. p. 513. På Minorca är brukeligt, at hafva Peppar, jämte Lök, i brödet:
J. Armstrong’s History of the Island of Minorca, pag. 210. och i Orienten ingår den med
uti all deras Pilau, m. m. Men i Malabar äta Benianerne Lång-peppar uti deras mästa
rätter, varandes besynnerligt nog, at, ehuru man lägger hela näfven deraf uti en sauce,
den dock där ej märkes hetta: Boullaye le Gouz Voyages & Observations, pag. 269. De
Indianske Läkarne gå så långt, at de föreskrifva den samma uti Febrar: De la Flotte
Essais hist. sur l’Inde, p. 244. Det skulle tyckas, som man väl någorlunda borde känna
denna Kryddas egenskaper på en ort, där den så allmänt växer; imedlertid intygar J. H.
Grose, i dess Voyages aux Indes Orient. p. 337. at man i Malabar gifver in Peppar, såsom
ett kylande medel, uti hetsiga Febrar, och det icke sparsamt, utan i rätt stor ymnighet; ty,
såsom Boullaye le Gouz l. c. anmärker, anse de den samma snarare såsom kylande,
än som hettande, hvilket han ock sjelf tror sig där i landet hafva rönt. Man brukar för
öfrigt i Indien at hjelpa magen med vatten, som man slagit på en mängd Peppar, och låtit
utdraga kraften: Valmont de Bomare Dictionnaire d’Hist. Nat. T. 5. p. 129.
†† Beauplan Descript. d’Ukranie, p. 83.
††† Är, jämte Capsicum, den allmännaste Mat-kryddan i Spanien: Plüer l. c.
peppar
vitlök
långpeppar
Peppar är efter salt den vanligaste kryddan i mat över hela världen. Grekerna och romarna
kände till två sorter, piper nigrum, av vilken utvinns svart- och vitpeppar, och piper longum,
långpeppar. Båda sorterna betingade höga priser och drog enorma mängder guld och silver
ur romarriket till Indien och kom att ingå i en rad kostliga recept – i Apicius berömda kokbok
förekommer peppar som ingrediens inte mindre än 452 gånger. Peppar förvarades i Rom som
vore det en valuta och när västgoterna år 408 e.Kr. hotade staden Rom ska jämte silver och guld
3 000 skålpund peppar ha överlämnats till deras kung Alarik för att slippa pundring. I Norden
har peppar använts rikligt alltsedan medeltiden, då den förmedlades genom den då blomstrande Hansan. På Bengt Bergius tid importerades den framför allt från England och Holland.
Peppar har förr även använts i medicinskt syfte, bland annat vid pestepidemier då man gav de
sjuka starkt pepprad mat. Träsnitt i Carolus Clusius Exoticorum libri decem quibus animalium,
plantarum, aromatum, aliorumque peregrinorum fructuum historiae describuntur (1605).
23
oansedt deras andedrägt och hela kropp deraf blifva stinkande*. Opium är visst
icke behageligt med sin beskaktiga, skarpa och vämjaktiga smak**, men likväl
nyttjas det nog flitigt hela Orienten utåt, Marocco och flerstäds, på det man
må blifva glättig, modig och känslolös för faror***. Bränvin, den heta och i sig
* Det är i synnerhet Benianerne, som pläga inblanda den i brödet, och det af den öfvertygelse de fått, at den skall vara mycket hälsosam; men ehuru dermed kan vara, så känner
man i Suratte, at deras andedrägt luktar starkt deraf: Ovington Voyages à Surate &c.
Tom. 2. p. 102. Ja, at också utdunstningen genom porerna på hela kroppen blir deraf
stinkande, intygar Grose l. c. hvilken hört detta Folk utgifva sin Assa fœtida för at vara
hjertstärkande, och ganska tjenlig at befordra matsmältningen.
** Herr P. J. Bergii Materia Med. Tom. 2. p. 454.
*** Opium är egenteligen intet annat, än den Mjölksaft, som utsiprat utur sårade halfmogna
Vallmoge hufvuden, hvilken sedan blifvit torkad och samlad. Ett mycket gagneligt hälsomedel för oss Européer, som veta at nyttja det med förnuft, altid i helt liten dosis, ifrån ¼
til ½, högst 1 helt gran: Bergius l. c. p. 458. och verkar det då nästan på det sätt som Bränvin, så at det döfvar nerverna; hvaremot om man här toge det i stor dosi, det skulle visa
en nog förfärlig verkan, och förorsaka säker och snar död. Men åtskillige Österländske
och Africanske Folkslag hafva med sina exempel visat, at Människor kunna småningom
vänja sig vid denna farliga drogue, så at de ändteligen tåla ganska starka doses deraf, ända
til ett helt unz på en gång, och ändock lefva: Grose l. c. pag. 188. Herr G. Höst säger om
Maurerne i Marocco, at de fleste så vant sig vid Opium, at de kunna på en gång äta up
ett stycke af en valnöts storlek, blifvandes deraf druckne eller half-förryckte, så at de då
inbilla sig vara de lyckligaste Människor på jorden: se dess Efterretninger om Marokos og
Fes, p. 104. Fursten Radzivil såg i Cairo, huru en Turk, som tagit sig en god dosis Opium,
satt derefter helt tyst, och mycket förstäld i ögonen, med händerna upöfver hufvudet,
liksom han skulle velat fatta uti något, bärandes sig aldeles åt som han varit fånig: se dess
Hierosolymitana peregrinatio, p. 177. Österländningarne hafva af ålder varit begifne på
denna vara, och bruka både Turkar och Perser den såsom ett tidsfördrif, dock de senare
nu för tiden ej så mycket som de förre: J. Hanway Beschr. Seiner Reisen durch Russl. u.
Persien, T. 1. p. 242. Ändamålet dermed är annars hos större delen af de förnäme och rike i
Orienten, til och med de Ost-Indiska länder, at åstadkomma ljufliga känslor jämte förvirring och half dvala: Grose l. c. men fattiga Arbets-karlar taga Opium för at blifva muntra
och starka til arbetet, kunnandes då stå ut med at bära de drygaste bördor och löpa långa
skeden, utan känsla af trötthet: Grose l. c. p. 187. De så kallade Ragipoux i Mogol påsyfta
i synnerhet med dess bruk, at de må varda behjertade til strid och känslolösa för faran;
också blifva de derigenom så öfverdådige, at de framrusa i striden såsom rasande bestar:
F. Bernier Voyages contenant la descr. des Etats du Grand Mogol &c. T. 1. p. 54. Tournefort anmärker i sin Relation d’un voyage du Levant, T. 3. p. 127. huru Turkarne kring
Erzeron i Armenien, som ej mägta at skaffa sig det riktiga Opium, hvilket är dyrt, benöja
sig med at äta sjelfva Vallmoge-hufvuden gröna, oaktadt de äro helt skarpa til smaken och
just bränna på tungan. Sådant skulle visst icke gå an at göra med Vallmogorne i Indien
vid Ganges-floden, som falla sig så starka, at då en Engelsman, under spatserandet i en
Nabobs Trägård, afbröt en, och, i andra tankar, stack dess hufvud i munnen och sugade
derpå, föll han genast i en djup sömn, hvarutur han sedan aldrig upvaknade: Grose l. c.
p. 193. Den bästa sorten Opium vankar kring Patna vid Ganges: l. c. p. 192.
dyvelsträck
opium
25
sjelf vidriga drycken, som i så många länder, och äfven hos oss, blifvit begärlig,
vidtogs i början, åtminstone här i Sverige, blott såsom hälsomedel*, som den ock
* At Bränvin i förstone blifvit ansedt såsom medicine, utvisar nogsamt dess första namn
Aqua vitae, under hvilket namn det stod til fångs på Apotheken, ifrån den tid det först
upkom. Här i Sverige måtte det väl blifvit bekant samma gång Apothek inbragtes, hvilket jag finner hafva skedt emot slutet af K. GUSTAF den I:s Regering; men jag tror dock,
at det föga varit i bruk före åren 1579 och 1588, på hvilka Pesten här i landet härjade, då
K. JOHAN d. III. sjelf gaf sig til at utarbeta och förordna tvänne Bränvins-compositioner, nemligen en så kallad Aqua vitæ contra oppositum, hvilken skulle, såsom svettdrifvande, vara botemedel för Pesten, såsom ock en Aqua vitæ för Förgift och mångahanda
Sjukdomar, hvilken skulle tjena til förvarings-medel deremot, så väl som mot annan
farlig smitta. Båda dessa compositioner anföras af Sim. Berchelt i dess Bok om Pestilentien af år 1589, och recenseras af P. J. Bergius i dess Tal om Stockholm för 200 år sedan
och Stockh. nu för tiden, i anseende til Handel och Vetenskaper, särdeles den Medicinska,
p. 100. 101. Jag finner väl, at O. v. Dalin, vid anförandet af K. GUSTAF den I:s Förbud
emot starka drycker år 1551, som nämnes af E. Tegel i K. Gust. Hist. 2. D. p. 285. säger,
at derunder begreps i synnerhet Bränvin, Spannemålens farligaste förödare, som då småningom började komma hos oss i bruk: se Sv. R. Hist. 3. D. 1. b. p. 427. men jag anser
denna utsaga såsom en ogrundad gissning, från hvilken Auctoren ock sjelf afvikit i dess
Tal om Sverige i sitt ämne och Sverige i sin upodling, p. 12. där han nekar det hafva kommit
i bruk förr än under K. ERIC XIV. Huruvida äfven detta yttrande håller strek, torde nu
vara värdt at efterse; då väl först måste afgöras, hvad man förstår med det ordasättet at
komma i bruk. Jag vet icke, at man i allmänt tal plägar säga någon sak vara kommen i
bruk, som bara en och annan gång, vid ett eller annat synnerligt tilfälle, blifvit vidtagen.
Med så mycket mindre fog har man då härtils kunnat påstå Bränvinet uti K. ERICS tid
kommit i bruk, som man ej haft at upgifva mer än ett enda document af denna Konungs
tid, där Bränvin blifvit nämndt, nemligen Ständernas sanne och rättmätige Orsak til K.
Erics afsättande, 1569, hvarest i 20. Artikeln säges, at en part aff Sturarnes tienere
bleffue på Swartsiö gård jemmerligen marterede och plågedhe med Brennewijn och andre
nyie plåger, som Konung Erich och Jöran Persson uptenckte, ther medh the wille twinge
them at bekenne thet som aldrigh war. Men det var förmodeligen ett blott infall af denne
elacke Jöran, som såg sig om alla möjeliga utvägar at kunna göra mordet på de oskyldige Herrarne lagligt, at med Bränvin försöka at förvirra deras betjenters förstånd, på
Opievallmon förmodas ha varit i mänskligt bruk sedan stenåldern. Romarna åt rostade vallmofrön tillsammans med honung och än idag händer det att franskbrödet får extra smak av prydliga vallmofrön. Opium har använts i rituella sammanhang, som medicin (bl.a. för smärtlindring
och sömn) och som njutningsmedel. Drogen har även brukats av soldater i strid. På Bengt Bergius tid var turkarna särskilt kända för detta. Läkaren Johan Linder skriver i sin avhandling Om
gifter (1707; sv. övers. 1998) att turkarna inför strider intog mängder av opium för att berusa
sig till raseri, med bieffekten att deras manslemmar blev ”stela och upprättstående”. Under
1800-talet skulle drogen och handeln kring denna 1839 ge upphov till det första opiumkriget
mellan Storbritannien och Kina, senare följt av en ny konflikt 1856. Det var för övrigt ungefär
vid samma tid som samhällsanalytikern Karl Marx myntade sin berömda sats att religion är
ett opium för folket. Plansch ur Elisabeth Blackwells Herbarium Blackwellianum (1750–73)
föreställande en varietet av opievallmo (Papaver somniferum).
brännvin
26
mästadels än anses före, fast en del igenom elack vana går för långt med dess nyttdet de sedan i yran måtte förmås at fälla några ord dem til last. Man både låckade och
trugade dem at supa sig fulla af bränvin, säger J. Loccenius Hist. rer. Svec. p. 397. Häraf
följer dock ej, at denna dryck då varit kommen i bruk, aldraminst så länge Ständerne
ansågo densamma som en plåga, ja som en ny plåga. Men jag äger ett annat och äldre
document, som vid första påseendet tydeligare tyckes bestyrka, at Bränvin på meranämnde tid varit i bruk, nemligen ett så kalladt Länns-Register på alle Slått, Gårder, och
hereder sampt alle Beffallningzmän som Räkenschaper plichtige äre at göra inn udi Kong:e
Maiestätz wår aller Nådigeste Herres Cammar pro Anno 1566. Mscr. Där uptagas penningar för Brenndewijn, som för Konungens räkning blifvit försåldt år 1566 til krigsfolket i lägret nedre i Riket. Men här blifver at märka, det Bränvinet den enda gången
nyttjades blott såsom hälso-medel, allenast på den ort Pesten gick, och icke vidare, ty det
blef ej hållet til salu samma tid på Skepps-flottan, hvarest bara Ööl vankade, såsom samma document utvisar. Det uptogs då icke ibland provianten, utan i en och samma class
med Skinpeltzer, Skoor, Såckor och Wantar, som manskapet fick köpa, at värja sig med
emot kölden; och föreställer jag mig, at afhämtningen af detta Bränvin skedt ifrån det
Apothek Konungen höll på Stockholms Slott, som förmodeligen ännu var det enda i hela
Riket. Kan ock väl vara, at Konungen låtit annorstädes bränna Bränvin til detta behof.
Det är möjeligt, at Bränvinet uti denna Pest-smitta gjorde i något mål god verkan, och
det förefaller mig, såsom K. JOHAN, vid den nästföljande Pesten, lärer häraf fått anledningen til de Bränvins-compositioners utstuderande, hvarom ofvanföre nämndes, och
af hvilka en sedemera länge hölls uti värde, såsom ses af Arche-B. Laur. Paulini Pestilentz-Spegel af år 1623, där han fol. 83. a. föreslår Aqua vitæ regia eller det Konungzliga
Brennewijn såsom en ibland de ädhleste lekamlighe läkedomar uthi swäffwande Pestilentziske Förgifftigheter, samt fol. 73. b. såsom thet kostelighaste Preservatijff för Pestilentzisk
Fucht, ja ock såsom ett synnerlighit Recept emot Pestilentz them Kranckom. Kan väl vara,
at någre sjuklingar, som tyckt detta så högt utropade hälsomedel bekomma sig väl, fortfarit vidare dermed, såsom ett nyttigt förvarings-medel emot ond luft, som man då
trodde medföra Pesten; men äfven så likligt är, at många andra måtte uphört dermed,
sedan faran gått förbi, på samma sätt som man i vår tid gör med andra medicamenter,
när man är frisk och ej behöfver at medicinera. Åtminstone har ej jag funnit spår til, at
något Bränvins bruk upkommit i landet igenom K. ERICS anstalt dermed emot Pesten,
ej heller igenom K. JOHANS åtgärd under den första Pesten i hans tid. Intet Bränvin
fanns år 1566 i Kongl. Vin-källaren på Stockholms Slott, såsom af förrbemälte LänsRegister skönjes. Icke heller uptages något i Swerigis Riikes Opbördh och Wtgift pro anno
1582. Mscr. där annars hela Kongl. Hof-förtäringen styckevis utföres. Intet sådant nämnes uti Ordinantzien om hele åhret och uthi Månader på Förtäringh &c. stält på Nyköppings Slott åhr 1583, tryckt i H:r C. C. Gjörwells Nya Sv. Biblioth. 2. Band, p. 343. seq.
Ej finnes minsta ord derom i Gr. Pehr Brahes Hushålls-bok, skrifven 1585, där Bränvin
hade bordt nämnas så väl som alt det andra, om något då varit i bruk. Icke förekommer
något Bränvin uti den omständeliga Upteckning, jag äger i handskrift, på hvad som åtgått
til Sigrid Stures ganska kostsamma Bröllop med Ture Bielke 1567; ej heller i en
annan dylik jag har öfver Anna Stures och Hogensk. Bielkes digra Bröllops-kostnad på 1570-talet. Hertig CARL hade säkert intet Bränvin i hela Hofvet år 1592, då han
i Nyköping höll sitt Bröllop med Prinsessan af Holstein, hvilket jag sluter af det M.
Heberer, en af Chur-Pfaltziske Ministerns Cavalierer, icke nämner sådant, då han an-
27
jande. Tobaken, som har så motbjudande smak, såsom hvar och en vet, är dock
nars anmärker de Vin-sorter där vankade, och äfven omrörer beskaffenheten af mycken
mat och dryck, särdeles Öl, man bekom på Herre- och Prästgårdarna hela Riket ned-åt:
se dess Ægyptiaca servitus p. 610. seq. Vid den tiden hade dock Bränvin redan börjat
blifva något gängse, så at man tog til at inskaffa det utifrån, förmodeligen för at hafva
det för lindrigare köp, än det lärer fåtts för på Apotheket; ty uti 1591 års Tull-Taxa, inryckt i v. Stiernmans Saml. af Commerce- Politie- och Oecon. Förordn. I. Del. p. 373.
anföres det för första gången, som en utländsk vara, för hvilken tull skulle ärläggas, och
efter detta år-tal nämnes det länge uti alla Tull-Ordningar och Accis-Mandater ibland
de främmande drycker. Men jag föreställer mig ändock, at åtgången af denna Vara måt�te varit nog obetydlig, så länge man egenteligen nyttjade densamma i medicinsk afsigt,
och aldrig at öfverlasta sig med; ty jag finner af ofvannämnde Swerigis Riikes Opbördh
&c. fol. 94. at då Svenska Kronan måste det året bestå något Bränvin til sina Garnisoner
uti de af Ryssland intagna Fästningar, besteg sig hela åtgången deraf allenast till 3 ½ stop
för hela året. Om nu det Bränvin, som utifrån hitkom, hämtades utur någon af hamnarne vid Västerhafvet, som nog likligt kan vara, så må man ock tro, at det måtte varit
gjordt af Drufvor eller ock af rent Vin, så vida det ej är troligt, at man på de orter brukat
at bränna Bränvin af Säd. Man finner hos R. Hakluyt i dess Principal Navigations,
voyages, traffiques and discoveries of the English Nation, T. 2, part. 2. p. 45. huru Danziger
fartyg redan på 1570-talet brukade at fara til Bordeaux efter Bränvin, samt huru Engelske
Sjö-Capit. W. Towrson år 1577, under brinnande krig imellan England och Frankrike,
fråntog 2:ne sådana fartyg vid pass 3 oxhöfd Bränvin, som de för Franska Köpmäns räkning hade där i Bordeaux inlastat, för at föra til Östersjön: man behöfver ej fråga, hvad
slags Bränvin detta kan ha varit. Annars ser jag uti Rese-beskrifningen öfver Holländarnes första resa til Ost-Indien 1596, at Rhenskt bränvin då måtte varit något gängse i
Holland, ty Auctoren säger om den Arrak, de först lärde känna på Sumatra, at den var
äfven så god och stark, som det Bränvin man då i Frankfurt brukade at bereda af det
bästa Rhenska Vin: se Recueil des voyages de la Compagnie des Indes de Hollande T. 1. p.
269. Denna utsaga tyckes visa, at man då ännu i Tyskland lärer hållit fort på samma väg
med Bränvins-beredningen, som Raymund Lullius kring år 1300 och hans efterföljare hade banat, at distillera det af riktigt Vin. Man vet ju, at denne Lullius i sin Ars
operativa medica p. m. 156. säger om Aqua vitæ simplex, at den brännes af bara Vin, utan
någon inblandning; at Joh. de Rupescissa, de Consid. quintæ ess. rer. omn. c. 8. p. 31.
fordrar, det Aqua ardens skall distilleras utaf Vin, utan afseende på dess beskaffenhet;
at M. Savanarola, de conficienda Aqua vitæ c. 3. vil ej allenast hafva Aqua ardens af
Vin, utan ock af oblandadt, årsgammalt, starkt, sött och icke skämdt Vin; samt ändteligen at G. Gratarolus, de virib. aquæ ard. äskar til en god Aqua vitæ det bästa spiritueusa Vin, t. ex. något Grekiskt, Malvasir, Corsica-vin o. s. v. Så länge Bränvin sällan eller
aldrig nyttjades til öfverflöd, utan egenteligen i medicinsk afsigt, såsom i förstone hela
långa tiden skedde, kunde ock det bästa Vin icke anses såsom illa härtil användt; men
när ock så godt Vin derpå spenderades, blef jämväl en fölgd, at Bränvinet derigenom
skulle falla sig dyrt, och för kostsamt at komma i allmänt bruk. Gratarolus säger väl
i nyssnämnde Tractat, som han utgaf år 1561, at Bränvin kunde konstlas med andra saker,
såsom med Örter, Gummi och Vin-sten, men fordrar likväl, at Vin skulle vara hufvudämnet, hvarföre ock kostnaden ändock lärer varit betydelig. Til äfventyrs måtte väl
deraf kommit, at intet Bränvin finnes brukadt på Européernas sjö-resor til styrke-dryck
tobak
28
nu för tiden i värde nästan öfver hela verlden, oaktadt den myckna svårighet man
för manskapet, förr än emot slutet af 1500-talet. Väl blir man varse, at Capit. Pinteado,
på Engelsmännernas första resa til Gvinea 1553, hade med sig cold stilled water, som
otvifvelaktigt var Bränvin; men han hade det blott såsom hälso-medel för egen person,
och torde väl ingen annan blifvit deraf delaktig, om hans lås hade fått blifva orubbade
af den obändige Capit. Windham: se Hakluyt l. c. p. 13. At J. Horsey 1586 fick af
Ryska Zaren, ibland annat, 40 kannor Bränvin til rese-förråd imellan Archangel och
London, Hakl. l. c. T. 1. p. 470. bevisar blott denna Zars godhet för honom, och icke at
manskapet njutit deraf del. Jag ser deremot, at Capit. Davis, på dess första sjö-resa til
Nordväst-passagens upsökande 1585, hade intet Bränvin med sig, så vida det saknas uti
upsatsen på alla dess medhafde våt- och torr-varor: Hakl. l. c. T. 3. p. 101. äfvensom jag
af ett annat ställe l. c. T. 1. p. 593. finner, at intet Bränvin blifvit brukadt i den stora Spanska Sjö-utrustningen 1588, efter det icke nämnes vid de våt-varors upräknande, som då
bestodos. Holländarne tyckas ännu vid år 1596 varit det förutan, ej allenast på deras
första Ost-Indiska resa, hvilket framlyser ur det ofvannämnde omdömet om Sumatra
Arrak samt jämförelsen imellan den och Frankfurtska Bränvinet, utan ock på deras
första resor i Norden; ty man kan tydeligen se af beskrifningen på den tredje deras Nordiska resa 1596, under hvilken de nödgades blifva vinterliggare på öen Nova Zemlja i ishafvet, at intet Bränvin var at tilgå i deras nöd, då det starka Xeres-vinet, som de skulle
haft at värma sig med i den bistra kölden, hade frusit til is: se förrbem:te Recueil des
voyages &c. T. 1. p. 92. Men just vid den tiden lärer man dock i Holland börjat at förse
sina skepp med denna vara, ty man finner, at Jan Cornelissen Ryp året derpå eller
1597 hade Bränvin bland sitt rese-förråd til Kola i Ryska Lappmarken, hvarmed han ock
där var i stånd at fägna sina olyckliga Landsmän, som då hunnit dit, sedan de hade förmått rädda sig ifrån nyssberörde ö: se l. c. p. 148. Efter den tiden måtte väl denna dryck
altjämnt hafva medfölgt på de Holländska skeppen, som ärnades up uti Nordiska farvattnen. Engelsmännerne hade år 1609 Bränvin med sig up til Cherie-island i is-hafvet:
Purchas’s Pilgrims T. 3. p. 561. och år 1611 til Peczora floden vid samma haf, så at de den
gången kunde sälja 2:ne sorter deraf til Samojederna: l. c. p. 541. 552. Capit. H. Hudson
hade, på sin Nordiska sjö-fart 1609, denna dryck med sig, tracterandes dermed vid ett
tilfälle några Americaner: l. c. p. 593. och Capit. J. Poole, som gick til Grönland 1610,
hade med sig 30 kannor bränvin: l. c. p. 708. I Ost-Indien hade Holländarne, til sitt manskaps muntrande, Arrak, som jag af meranämnde Recueil T. 2. p. 629. finner hafva år 1603
i Bantam blifvit bestådd dageligen, hvarje person dess afmätta del: äfvensom jag af
Hakluyt l. c. T. 3. p. 821. ser, at T. Candish redan 15 år förut eller 1588 på Java försåg
sig och sitt folk med Aqua vitæ, hvarmed mentes Arrak: En dryck, som vid Européernas
första resor til Ost-Indien var där allmänt gängse, och hvars ålder man ej har sig bekant.
Om Ryssarne från den kanten först fått lära distillér-konsten, eller genom hvilken väg
de i förstone kunnat hafva tilgång på Bränvin, måste vi lemna i sin ovisshet; men säkert
är det, at de redan i början af 1500-talet brukade det, ej egenteligen såsom medicine, utan
i deras vanliga diét, så at åtminstone de förnäme hvarje middag togo sin appetits-sup,
innan de åto, såsom Bar. Sigism. v. Herberstein anmärker i dess Rer. Moscoviticar.
Commentar. p. m. 95. hvarest han tillika förtäljer, huru han, såsom Tyska Kejsarens Minister, år 1515 blef ibland annat dermed tracterad uti sjelfva Zarens rum. Annars finner
jag ock denna dryck hafva varit med ibland den välfägnad, som den Kongl. Svenska
Legationen til Ryska Zaren år 1569, efter ankomsten til Ryssland, åtnjöt; se Bisk. Pauli
Tobak tillhör de njutningsmedel Bengt Bergius behandlar mest ingående. Han har samlat fakta
från världens alla hörn, så även från Nordnorge där samerna enligt hans främsta sagesman,
Knud Leem, rökte, eller än hellre tuggade tobaken för att sedan spotta den på handen och
därefter inhalera den genom näsan (se främre figuren till vänster). I brist på tobak tuggade
de (främre figuren till höger) på pinnarna som suttit i tobaksrullar eller skar itu den tomma
tobakspungen och tuggade skinnet. Plansch ur Knud Leem, Beskrivning over Finnmarkens
lapper (1767).
30
har at vänja sig dervid, hvartil orsaken väl i förstone var ett fattadt förtroende
Juusten Narratio de Legatione sua Russica, utgifven af H. G. Porthan, p. 3. Jag har
god anledning at tro, det Zar IWAN WASILIEWITSCH icke lärer underlåtit at sjelf
nyttja denna styrke-dryck; åtminstone ser jag den varit genast til hands, när denne Zar
sista gången 1584 ansattes af slag, hvaraf han dog, och det första medel man då grep til
för at vederqvicka honom med: Purchas’s Pilgrimage p. 984. Han hade en gång förut,
då han anförtrodde Horsey ett angeläget bref til Drottn. ELIZABETH, hvilket han
förklädd skulle föra til England, gifvit honom med sig en gemen trä-flaska, fylld med
bränvin, sedan på dess sida ett lön-rum hade blifvit gjordt, och samma bref deruti inneslutet: l. c. p. 980. Men hans Efterträdare brukade denna dryck likasom på skryt, ty när
främmande Magters Sändebud efter audiencen skulle tracteras, inbar man på borden,
til en god början, åtskilliga Silfverskålar fulla med bränvin, hvarutur man med tumlare
hämtade och kringdelte til alla som skulle äta, såsom P. Petrejus berättar i dess Muskowitiske Chrönika 3. Bok. p. 24. där han ock beskrifver de nämnda Silfverskålarna så
ofanteligen stora, at en gås väl kunnat hafva rum at simma deruti. Vi finne af Engelske
Ambassadeuren G. Fletchers berättelse, huru de förnämare Ryssar år 1588 hade synnerlig begärelse til bränvin, som de kallade Ryskt Vin, emedan de först söpo en kopp
eller tumlare, då måltiden skulle börjas, och sedan inemot dess slut togo deraf sin fulla
fats, kyssande hvarandra vid hvarje sup: se Hakluyt l. c. T. 1. p. 496. Intet under då, at
den sämre hopen ibland Ryssarne satte så ganska stort värde derpå, som R. Heidenstenius säger, vid det tilfället han i Commentar. de Bello Moscovit. lib. 1. omtalar skantsen
Duneburgs äröfrande af Pålackarne 1577, genom deras krigsputs, at til Ryssarne inskaffa bränvin, för at få dem druckna, och dermed oskickeliga til motstånd. Redan vid år
1580 var denna drycks missbruk ibland Ryska allmogen stiget til den största högd, så
vida annars det til Dav. Chytræus skrefna Bref, som han utgaf år 1582, må äga vittsord,
hvarest orden i öfversättning så lyda: ”De dricka Bränvin såsom koer dricka kallt vatten,
ja så, at de ej mera likna människor, och gifva qvinfolken karlarne icke efter i det målet,
utan snarare öfvergå dem:” se de Russor. religione, ritib. nupt. funer. victu, vestitu &c. &
de Tartaror. relig. ac morib. Epistola ad D. Chytræum, fol. 10. Petrejus, som några år
derefter hade sjelf tilfälle at se deras benägenhet at öfverlasta sig, säger l. c. 5. bok. p. 6. at
de ej visste något maghof, när bränvin vankade, hvarföre ock tvång där i landet måste
läggas på en sådan skade-drycks tilverkande, och försäljandet förbehölls Kronan. Inom
Seclets utgång var förrådet så stort, at Zaren BORIS GODUNOW kunde år 1597 dermed, jämte annat, tractera en 100 000 mans armée: Petrejus l. c. 2. bok. p. 117. De
Ryske krigsmän ansågo bränvin nu mera som en nödvändighets-vara på deras fälttåg: l.
c. 4. bok. p. 13. och man sparde icke mödan, at föra det såsom handels-vara til Siberien
och de mäst nordliga Ryska landskap: l. c. 1. b. p. 53. 55. i hvilket värf, neml. at fara kring
landet och sälja bränvin, den orätte Demetrius, som bragte sig up til Zar, skall tilförne
låtit sig bruka: Purchas l. c. p. 992. Denna muntrande dryck måtte ofelbart först från
Ryska kanten blifvit bekant i Crim, hvarest den tyckes kring år 1580 ännu varit ny, och
endast gängse ibland de förnäma, ty M. Broniowski, Kon. STEPH. BATHORIS Gesandt til Tatar Chan, berättar, at Chanen på krigs-tåg plägade sjelf föra det bränvin med
sig, som han behöfde, och at dess Herrar ofta gjorde så med: Purchas’s Pilgrims T. 3. p.
639. 640. I anseende til förenämnde Bränvinets gångbarhet uti Ryssland i det 16. seclet,
blir väl mindre olikligt, än det annars synts, hvad Savanarola l. c. p. 207. säger, at man
i Norden redan på 1400-talet älskat och högt värderat samma dryck. Han lärer då för-
31
för honom, såsom förment ypperligt hälso-medel, hvilket ock en del ännu kan
modeligen haft någon rök om dess bruk i Ryssland, och altså ment det landet, ty, efter
hvad jag ofvanföre anmärkt, har han ingalunda kunnat mena Sverige dermed, äfvensom
jag ock tiltror mig at försäkra, det han ej heller haft någon anledning at syfta på Danmark. Vi finne ju intet Bränvin vara brukadt på det bröllop, en Krogenos kring år 1500
gjorde åt sin dotter, då vi i Danske Magazin 4. bind p. 318. 319. läse om den yppighet
dervid varit; ej heller förmärke vi sådant uti det Förslag, som därsammastädes p. 315.
blifvit infördt, på omkostnaden til ett annat bröllop vid år 1550. Det är först år 1598, som
jag ser den drycken hafva där blifvit nyttjad, och det på ett Convent-gille i Everdrup på
Seeland, då 3 potter eller bouteiller deraf åtgingo: En för stor mängd såsom medicine,
särdeles som få eller inga af gästerna lära ditkommit sjuka, men ock icke öfverflödig
såsom glättighets-dryck, när dessutom 5 tunnor Öl utdruckos, hvartil måtte fordrats en
tämelig hop munnar. Eutropius Philadelphus eller E. Pontoppidan, som detta
berättar i dess Oeconomische Balance &c. p. 140. påstår jämväl, at denna dryck då föga
ännu var upkommen i Danmark, samt at den ej heller kom där i något allmänt bruk,
förrän midt i förra seclet, och det genom det främmande krigsfolket, i synnerhet de
Pålska hjelptropparne 1659. Åtminstone skönjes tydeligen af K. CHRISTIAN d. IV:s
Skepps-Articlar för den Danska Flottan år 1611, at då intet bränvin där blifvit bestådt, ej
en gång såsom medicine, ty dertil nyttjades varmt Öl: se Danske Magaz. 1. b. p. 213. Här
i Sverige skall väl bränvin blifvit brukadt vid Kongl. Hofvet år 1608 ibland andra starka
drycker, at dermed undfägna en ankommen Rysk Gesandt, hvilket då skall haft en oförmodad påfölgd: se A. Olearii Oriental. Reise p. 124. men intet sådant fanns 1611 på
Märta Bielkes bröllop med Gabr. Oxenstierna, icke heller, hvad ännu mer är, 29
år derefter, på Ture Oxenstiernas och Sigrid Oxenstiernas bröllop 1640, båda
rätt högtideliga och ganska kostsamma, hvilket jag ser af de utförliga Upsatserna, jag
har i handskrift, på hvad til dem åtgått; så at man tämmeligen klart kan sluta, at de
förnäme Herrskaperne här i Riket hela långa tiden icke måtte funnit någon smak uti
Bränvin. Men här voro väl ändock åtskillige utaf annat folk, och blefvo immerfort flere,
som låto sig denna dryck väl behaga, ty vid år 1622 voro redan i Stockholm ordenteliga
Bränvins-hus inrättade, dem L. Paulinus l. c. fol. 58. b. särskildt nämner ifrån Öl-krogarne, hvilka senare i Accis-Ordningen för Öl-krögare af samma år, införd af von
Stiernman l. c. p. 868., förbödos at sälja främmande drycker, Vin och Bränvin, och
pålades at hålla sig endast vid Svenskt Öl. Altså tyckes väl Bränvinet ännu detta år aldeles varit en utländsk dryck i Sverige; men jag menar mig dock kunna sluta af Ordn. för
Krögare och Gästgifvare samma år, l. c. p. 872., där de förbödos at sälja främmande bränvin, at något inländskt måtte funnits, som varit dem obetaget at sälja; ty jag anser för
troligt, at man här och där i landet måtte, både före och under samma tid, haft försök
för händer, at skaffa sig bränvin på egen torfva, och bränna det af säd, hvilken konst jag
gissar at vårt Svenska krigsfolk måtte hafva lärt sig i Ryssland, under det fält-tåg som de
föregående åren fördes på Ryska bottnen, där folket utan tvifvel då länge hade vetat och
brukat det slags bränvins beredning. Denna konst var tvifvelsutan mycket kommen i
gång år 1636, ty när bränvin då kunde vara til salu på landsbygden öfver Riket, det man
kan sluta af det årets Förordning om Taverner &c. l. c. 2. del. p. 45. må man väl ej föreställa sig annat, än at det mästa bestådt af Svensk tilverkning. Dock blef icke förr än i
1638 års Taxa öfver Accisen någon allmän afgift stadgad för Bränvins-bränning til salu
och hus-behof: l. c. p. 137. Man kan se, at folket ej försummat at idka detta handtverk,
32
tro honom om at vara; men största hopen, som nu brukar honom, har ofelbart
icke blifvit bragt dertil, utan af moden och af det man velat synas karlaktig*.
Gammalt salt Kött och Fläsk samt förlegad Torr-fisk är ej för oss någon smakelig
när Tull-Ordningen af 1648 d. 31. Jul. visar, at Svenskt Bränvin då redan plägade utföras
til Ryssland, hvarest, efter Olearii berättelse l. c., både förnämt och gement folk af båda
könen år 1643 dageligen, under och imellan måltiderna, söpo bränvin, somlige til sådant
öfverflöd, at de deraf togo döden. Jag vet icke, hvad slags Bränvin det kan varit, som
Ogerius en gång, under dess vistande i Sverige år 1635, fick af en Präst utanför Stockholm, at upvärma sig med i kölden, och som så synnerligen väl bekom honom, at han
fann sig befogad at ärkänna Bränvin för den yppersta hjertstyrkande dryck: se dess Iter
Svecic. p. 186. At De la Boullaye le Gouz l. c. p. 475. vid år 1656 berömmer Bränvinet
i Irland såsom excellent, anser jag för mindre underligt. På Färöarne hade Bränvin icke
inkommit och dragit de oförståndige til fylleri, förr än kort tid före 1673, såsom L. Debes vittnar i Færöernis oc Færöeske indbyggeris beskrifvelse p. 242. Beträffande sluteligen
det Brennten Wein oder Wermutwein, som S. Schweigger i dess Reiss-beschr. nach Constantinop. p. 270. på 1570-talet säger gemene man i Tyskland, på Würtenbergs tracten,
hafva brukat, at, til magens upvärmande om mornarne, dricka helt varmt, likasom man
i Ægypten plägade dricka Caffé, så inbillar jag mig, at han dermed snarare ment glödgadt Vin med Malört på, än Bränvin.
* När man vil veta, för hvad orsak Tobaken först har kommit i värde och bruk, måste man
vända sig til America, hvarifrån den härstammar, och se efter, hvartil han där af Indianerna nyttjades, när Européerne började med dem omgås. Man finner då, at Brasilianerne,
som på 1550-talet satte stort värde på sin Petun eller Tobak, och bäro den ständigt med
sig, rökade den, både för at draga flussar ur hufvudet, och at dämpa hunger, förnämligast på deras krigs-tåg, då spisning ej så jämnt kunde vanka, såsom Thevet i Singularit.
de la Fr. antarct. fol. 59. och De Lery l. c. p. 201. vittna; tilläggandes A. Knivet, at de
värderade Tobak mer än något annat, hade på resor deraf ständigt i munnen liggande
imellan läpparne och tänderna, och nyttjade den äfven til at läka sår med: Purchas l.
c. T. 4. p. 1226. 1228. Om örten Cohobba är den samma som Petun, hvilket U. Chauveton i sin Hist. du Nouveau monde af år 1579 p. 309. och många flere tro, så brukades
Tobaken på S. Domingo til kräk-medel och hufvudets rensning, samt at göra rus, såsom
Roman Pane i slutet på 1400-talet anmärkte: Churchill l. c. T. 2. p. 546. seq. Mexicanerne betjente sig af Tobak, som de kallade Yetl och Pycietl, i åtskilliga fall, såsom man
ser hos Hernandez Mexic. p. 174. ff. t. ex. at bortrensa slem, lisa och mota andetäppa,
afhjelpa moderqvaf, stilla tandvärk, hela elacka sår, bibringa sömn, m. m. och hämtade
de röken hälst up i näsan, medelst ett enkom dertil gjordt rör, ungefär likt bokstafven Y,
genom hvars öfre ändar, som instuckos i näsebårorne, röken updrogs, blifvandes detta
rör af dem kalladt Tabacco, men icke sjelfve tobaken: Chauveton l. c. p. 309. 310. Floridanerna fann J. Hawkins under knapp tilgång på mat vara måna om Tobak, såsom
ett godt medel at stilla både hunger och törst, änskönt de arbetade: Hakluyt l. c. T. 3.
p. 518. Indianerne i Virginien brukade Tobak, som de kallade Uppowoc, til at utrensa
öfverflödig slem ur kroppen, samt at förvara och bota sig för förstoppning: T. Hariot
hos Hakl. l. c. p. 271. Canadenserne påstodo, at Tobaken höll dem varma och vid jämn
hälsa, hvarföre ock Cartier såg dem ständigt bära Tobak om halsen uti en skinnpåse:
Hakl. l. c. p. 224. Med ett ord, det tycktes nästan, som Americanerne ansågo Tobaken
33
kost; men rarheten och moden kan göra sådant til det smakeligaste, och berätsom ett universal-medicament. Derföre är ock ej underligt, at den nu så allmänt finnes i
bruk i den verldsdelen, up ifrån Eskimantserne ända ned til Patagonerna; de förre, ofta
utsatte för Colik och Ref, genom det myckna traniga fett de äta, pläga bota sig med
Tobaks-röks nedsväljande: H. Ellis Voy. à la Baye de Huds. p. 242. varandes derföre
Tobak den bästa skänk man kan gifva dem: Bacqueville de la Potherie Hist de
l’Amer. Sept. T. 1. p. 181. de senares tycke för denna ört är föga mindre: Lettre au Doct.
Maty sur les Géants Patag. p. 59. Men ingenstäds i America lärer Tobaken nu för tiden
vara uti starkare bruk, än i Carthagena, där alla af både bättre och sämre folk, utan
skilnad i kön och ålder, röka, nästan hvar de gå, och tro Fruntimren sig visa gäster, som
komma på visite, en synnerlig höflighet och vänskap med det de påtända och bjuda dem
Tobak, finnande sig stötta om någon afslår tilbudet: Ulloa l. c. T. 1. p. 35. 36. Man rökar
dock ej i hela Spanska America ur pipor, utan af Sigares eller små Tobaks-cylindrer, som
påtändas i ena ändan: Pernety Journal hist. du voy. aux isles Malouin T. 1. p. 340. Acadierne röka också allmänt, både unga och gamla af båda könen: Dierevilles Reise
nach Port royal in Acad. p. 282. Hvad förtroende denna ört vann, sedan den vardt bekant
i Europa, blefve nu för långt at förtälja: det samma gick så vida, om annars Labat må
häruti äga vittsord, at man var på vägen at lägga bort alla andra läkemedel, för at endast
förblifva vid Tobaken: se dess Voy. aux isles de l’Amer. T. 4. p. 480. hvarest ock nog omständeligen uprepas, i hvad krämpor och sjukdomar denna ört sades gagna, när den i
förstone så mycket i Europa utropades. Jag vet icke, om och huruvida afseende på hjelp
för hälsan, eller hvad annat som hälst, varit verkande til så allmänt Tobakens vedertagande i de öfriga verlds-delar, som nu spörjes, så at nästan hvart jag vänder ögonen, ser
jag den samma brukas, merendels med omåttelig begärlighet. Redan år 1607 var Tobaken så starkt i bruk i Africa, at den planterades vid hvarje koja i Sierra Liona, och tycktes
utgöra Negrernas halfva föda: W. Finch’s Observations &c. hos Purchas T. 1. part. 2.
p. 415. Negrerne i Congo älska Tobaken så högt, at de räkna för största straff, när den
betages dem: A. Zucchelli Missions. u. Reise-beschr. nach Congo p. 344. På öen Johanna rökar folket starkt Tobak: Ovington l. c. T. 1. p. 118. och Hottentotterne äro
altför mycket begifne derpå: F. Valentyn Beschryv. van de Kaap der Goede hoope p. 105.
Huru Tobak i Orienten utgör en hufvud-del vid gästers fägnande, vittna alla Rese-beskrifningar; likaså sker i Japan: Recueil de voyages au Nord T. 4. p. 117. och det äfven hos
de förnäma: Valentyn Oud en nieuw Oost-Ind 5. deel. 2. st. p. 138. At folket öfver hela
China rökar mycket Tobak, märkte både Navarette och Gemelli Carreri: se
Nästa uppslag: På detta kopparstick ur Jean Baptiste Du Tertre, Histoire Générale des Antilles
habitées par les François (1667) syns hur man gick tillväga på en västindisk plantage för att
bereda maniok och tobak till mat respektive njutningsmedel. Huvudsakligen till höger avbildas
hur tobaken förvaras, rullas och hängs upp till torkning, medan man till höger ser hur maniok
skrapas, smulas sönder, siktas och bakas till kassavabröd som sedan läggs att torka på skjulens
tak. Maniok är visserligen giftig, men en stapelvara i tropikerna som blir ätlig efter kokning eller
rostning. Tobakens hälsorisker är numera välkända, men till att börja med såg västerlandets
läkare mest till den nya drogens medicinska nytta. Den var närmast ett universalläkemedel,
som användes för att läka sår samtidigt som man ansåg den vara rogivande och stimulerande,
därtill ett afrodisiakum. Trädet till vänster är en sockerannona, vars frukter är populära i tropikerna. I bakgrunden vid huvudbyggnaden står ägaren och åser hur de svarta slavarna arbetar.
36
tar De la Caille, huru han på Cap var med på många måltids-gillen, där
Churchill’s Collect T. 1. p. 32. och T. 4. p. 356. H:r Pallas såg i Kiachta, huru Chineserne kunde ingen fjerdedels timme vara utan rök-tobak, men sprungo altjämnt dermed
på gatorna: l. c. p. 131. Bell d’Antermony säger, at både det bättre och sämre folket af
båda könen röka, och hörde han där i China påstås, at denna ört skall varit brukelig hos
dem i flera secler: Voyag. à Pekin &c. T. 1. p. 388. hvilket strider emot den gängse meningen, at Tobaken är Americas eget alster: C. Linnæus i K. Sv. Vetensk. Acad. Handl.
Vol. 14. p. 38. men tillika förer oss på den tron, at Chinesiska Tobaken torde vara ett
annat och eget slag, särskildt ifrån de Americanska, hälst Bell l. c. intygar, at dess smak
är helt olik vår vanliga tobaks, samt röken ganska behagelig til lukten, hvarföre ock
stora partier deraf utgå til Mongolerne, som föredraga denna Tobaks-sort för alla andra;
likaledes ock til Bucharerna: l. c. T. 2. p. 210. Icke dess mindre sägas Chineserne sjelfve
mycket högre värdera en sort fint skuren Tobak, som föres til dem ifrån Corea, än deras
egen: Bell l. c. p. 201. äfvensom ock den Japanska: Navarette l. c. hvilka båda sorter
jag dock tror vara af samma Tobaks-slag, som vi pläge nyttja i Europa, ty Hamel, som
länge vistades i Corea, säger, at kunskapen om Tobak och dess planterings-sätt har kommit dit ifrån Japaneserna, hvilka åter fått sin ifrån Holländarne: Churchill l. c. T. 4.
p. 741. Tobaken skall då genast i början fallit Coréerne så ganska behagelig, at de köpte
den för dess vigt i silfver; derföre var ock så mycket mindre underligt, at Hamel sedermera år 1665 såg folket därstädes af båda könen, til och med 4 à 5 års barn, så flitigt röka:
l. c. När vi gå vidare, se vi, at alle Tatarer, både män och qvinnor, älska Tobak i högsta
måtto: Voyages au Nord T. 10. p. 26. De Theleutiske bruka alle at nedsvälja röken: J. G.
Gmelins Reise durch Sibirien T. 1. p. 276. hvilket äfven sker af Tunguserna, Samojederna och flera Siberiska folkslag: Voy. au Nord l. c. Ostiakerne älska Tobak öfver alt
annat, hälst den Chinesiska, den de ej röka såsom andra, at de blåsa ut röken, utan de
taga först litet vatten i munnen, och så röka, sväljandes sedan ned både röken och vattnet, hvilket söker dem faseligen; likväl vänja barnen sig dertil ifrån spädare åldren: se J.
B. Müllers Leben u. Gewohnh. der Ostiaken uti Das veränd. Russl. p. 190. Hos Buräterna såg H:r J. G. Georgi äfven de små barnen jämnt gå och röka: Bemerk. einer Reise
im Russ. Reich p. 304. I anseende til alt sådant kan man väl säga, at ingen annan växt,
ingen vara i verlden, har så allmänt vunnit tycke, eller så vidt utbredt sig, icke heller
någon sak så allmänt blifvit dragen til missbruk, som denna oftanämnda ört. Detta
missbruk har man sedt de mägtigaste Regenter, i Turkiet, Persien och Ryssland, fruktlöst försöka at hämma med nog skarpa straff. Olearius berättar l. c. p. 126. huru allmän
Tobaken var blefven i Ryssland, då han 1643 var där, så at hvar människa, både ung och
gammal, antingen rökade eller snusade hvar den gick, och likväl voro då knappt 9 år
förlupne, sedan det stränga förbudet där i landet utkom. Huru otilräckelig borde man
då icke vänta sig några lägre personers åtgärd emot Tobakens framgång, jag menar de
skrifter, som någre Lärde i Europa deremot utgåfvo? Det tyckes som ej heller sjelfve Kon.
JACOB I. i England lärer stort förmådt uträtta med den Bok han emot Tobaken författade, ty sedan Engelsmännerne redan på 1580-talet fått til sig från Virginien konsten at
röka ur Tobaks-pipor, samt ler-pipor til mönster, som de strax eftergjorde, hade Tobaksrökandet bredt sig ut öfver hela England, såsom C. Clusius Exotic. p. 310. anmärker, och
ovanan altså för mycket tagit öfverhanden för at kunna rättas genom Kongens blotta
föreställningar, särdeles då denna växt passerade hos dem för godt botemedel emot flussar, och redan 1582 ansågs för så oumbärlig där i landet, at man planterade den på egen
37
heders-faten voro hård och gul Stockfisk samt halfruttna och härskna Skinkor
från Europa, hvilka man allmänt med stort behag spisade, låtandes deremot flera
färska Kött- och Fisk-rätter stå orörde; och säger han, huru den angenämaste
föräring, ett på redden ankommande skepp kan gifva sina vänner där på Cap, är
några stycken Europæiskt salt Oxe-kött af den vanliga skepps-kosten*.
jord: Hakluyt l. c. T. 2. p. 165. Det var ju i denna Konungs tid, som Engelska Studenter
bragte oseden at röka Tobak öfver til Holland, hvarifrån den snart, såsom en smitta,
utspridde sig vidare. Det synes ej olikligt, at Tobaken och dess röknings-sätt kommit
från Engelska sidan til Norrige, genom den rörelse imellan dessa Riken plägar vara, och
tror sig Pontoppidan kunna utsätta, hvilket är Rök-tobak först blef i Norrige bekant,
nemligen 1616, då en aln deraf skall kostat 3 mark Danske: Forsög paa Norg. Naturl. hist.
2. del. p. 433. Från samma hand underrättas vi också l. c. huru den varan därstädes nu för
tiden nyttjas, nemligen at Norrska Bonden ej allenast rökar, utan ock tuggar Tobak,
varandes icke mindre älskare af Snus, som han kallar Näsemjöl. Historien om Tobakens
uphof och fortgång här i Sverige ha vi ingen reda på. Naturligt var, at en vara af sådan
beskaffenhet och med så stort rop om sig skulle äfven blifva kunnig i detta land, särdeles
sedan hon var kommen så nära i granskapet; men om hon verkeligen ifrån den sidan
hitkom, eller från hvad annan kant hon oss påbragtes, derom sakna vi efterrättelser. v.
Dalin nämner om Tobaken i dess Tal om Sverige i sitt ämne &c. p. 12. at ”den blef icke
bland allmogen begärlig, förrän under Drottn. CHRISTINAS regering: En tid tilförne
(tillägger han), då ett fartyg strandade på Halländska kusten, och Bönderne fingo se
Tobaks-rullar, togo de dem för snören eller rep, at dermed binda boskap.” Men då Kongl.
Regeringen uti Privileg. för Söderländska Compagniet på Tobaks-handelen 1641 kunde
säga, ”at Riket redan då upfyldes med Tobak, som blef af den gemene man til missbruk
och öfverflöd upköpt och förbrukad, mångom uti margahanda måtto til altsom störste
skade och armod,” så tycker jag, det måtte varit före CHRISTINAS tid som Tobaken
här fick insteg, emedan jag ej väl kan föreställa mig, at Riket på 8 år hinna at så med
Tobak upfyllas, och öfverflödet bland gemene man stiga til sådan högd. Under alt detta
gör jag den anmärkning, at då i England Tobakens bruk i synnerhet börjades och kom i
full gång ibland Hoffolket, såsom Clusius l. c. säger, så var det här tvärtom ibland
Allmogen som detta bruk upkom och fortplantades. I K. Ordn. om Tob. krämeriet 1643
talas om ”det hos gemene man i Riket inritade missbruk och ovana med Tobaken;” äfvenså i K. Patentet om Tobaks frie införsel 1653 säges: ”huru begärlig och mycket afgående vara Tobaket var hos gemene man här inrikes;” och ändteligen i K. Privileg. för
Americanske Compagniet at allena få införa Tobak i Riket 1654 säges, at då ”af en inritad
ovana och missbruk så vida var kommet, at Tobak fast allmänt öfver hela Riket af den
gemene man upköptes och brukades, så at K. M:t fant betänkeligt den helt och hållet
afskaffa och förbjuda.” Rummets trånga gränsor tillåta ej at fortfara härmed vidare och
til vår nyare tid. Jag vil blott nämna, at, oaktadt vår myckna inrikes Tobaks-plantering,
fann Gr. C. G. Löwenhjelm och visade i ett Memorial af år 1746, at hela 6 tunnor guld
då plägade årligen gå ur Riket för Tobak: se H:r S. Lagerbring de Commerciis longinqu. P. 2. p. 29. En gräselig kostnad på en ört, som gör långt mera ondt än godt; som är
stark, emetisk, purgerande, och i stor grad narcotisk; som altför ofta funnits både slappa
nerv-systemet och försvaga magen, m. m.
* Se dess Journal hist. du voyage au Cap de Bonne Esp. p. 279. seq.
38
När nu så många skiljaktiga omständigheter kunna regera och förändra
människors smak, så finner man lätt, huru föga man i allmänhet kan bygga på
enskilda personers yttrade omdömen om det eller det ämnets större eller mind­
re smakelighet. Ett olika upfostrings-sätt, en olika åtkomst och förfarenhet på
något verkeligen läckert, verka ofta ganska olika omdömen, ty en som aldrig
haft tilfälle at smaka några läckra saker, kan ogörligen hafva begrep om dem, då
deremot en annan, som i kräselighet blifvit upfödd, och sålunda förvärfvat sig
fin smak, kan med både kunskap och redighet yttra sig derom, och förtjena at
tros när han derom talar. Man skulle derföre kunna hafva skäl, at indela Läckerheter uti tvänne classer, nemligen sådana som behaga människor i lyckliga omständigheter, samt sådana som de ringa och i uselt land upfödde hafva nöje uti.
När en Rese-beskrifvare gifver oss berättelser om läckerheterna i de orter han
genomfarit, kommer det mycket an på, hvad för Man han varit, och huruvida
liklighet är, at han kan haft någon lycklig upfostran och lefnads-sätt, samt tilfällen at förut få riktig smak på något godt, ty derefter bör då hans trovärdighet
mätas. För min del har jag större förtroende för de berättelser i detta ämne, som
jag får af en Tracteur i Paris, än dem jag har af en Gästgifvare i Trosa; jag tar
häldre för gillt hvad jag om främmande länders behagligheter finner antecknadt
utaf personer af hög börd, såsom en Furste R adzivill; af regerande Magters
Sändebud, såsom en Busbeq, en Silva Figueroa, en De la Loubere, en
Whitelocke, en Nieuhoff; af förnäma och vittra Fruar, såsom en Maria
Wortley Montaguë, en Mistress Kindersley; af uplysta Befälhafvare,
såsom en Flacourt, en Rumphuis, en Ulloa; af Ambassade-Cavalierer,
såsom en Bell d’Antermony; af klarsynta Philosopher, Naturforskare och
andra upmärksamma Män, såsom en Kæmpfer, en Bernier, en Sloane, en
De la Condamine, en Banks, en Solander, en Pallas, en Forster,
en Niebuhr, en Thunberg, en Ekeberg, en Labat, med flere andra, som
sedt det inre i de länder de träffat, försökt mycket, och varit med där något godt
vankat; än hvad jag ser föregifvas af olärdt, oaktsamt och oförfaret folk; t. ex. af
Skeppare, såsom en Kiöping, en Willman, en Berg; af Handtverksmän,
såsom en Schwartz, Tunnebindare; af Herre-betjenter, såsom en Hessen,
en Schillinger; samt af gemena Soldater, såsom en Saar, en Tappen, en
Richshoffer, en Langhans och en Vogel, med flera, som kanske på nog
få orter, af dem de besökt, kommit längre up än bara på stranden. Desse senare
må dock väl äga vittsord, de anföra hvad allmänna rösten i ett land sagt vara
ypperligen godt, men ej så aldeles, då de nämna om hvad de sjelfve tyckt så vara.
De ämnen, som med någon ljuflig känsla och vällust kunna förnöja människors smak, äro allmännast utbredde i Växt-riket, och är väl ingen art af smak,
39
som ej någortäds träffas uti detta vidlyftiga rike, antingen enkel, eller uti någon
inbördes blandning. Besynnerligen förekommer här det ymnigaste förrådet af
sådana ting, som falla sig ljufliga förmedelst sötma och syrlighet, mer och mind­
re förenade, samt tillika gagneliga förmedelst födande egenskap. Jag tror ock,
samt flere med mig, at våra Stam-föräldrar måtte fölgt bokstafliga innehållet af
Vår Herres anvisning på Grönsaker och Frukter, som de fingo sig til föda*, och
at deras barn och efterkommande i de första seclerna måtte trädt i deras fotspår.
Stadde i så lyckligt land som Asien, hafva de ock ej haft svårt vid at inskränka sin
lystnad inom de många där sjelfmant växande angenäma Frukter, jämte en behagelig Mjölk af deras hjordar och Honing ifrån deras skogar. Icke underligt, om
smaken för så milda läckerheter länge sedermera fortfarit, hvilket vi åtminstone
kunna tro om vissa slägter, då vi påminne oss GUDS nådiga löfte til Israëliterna,
at vilja skänka dem ett land, där Mjölk och Honing skulle flyta**: saker, som de
altså måtte hafva ansedt som de yppersta läckerheter***.
Det skulle nu blifva för långt, at med Historiens tilhjelp efterse, huru denna
smak alla de följande Secler fortfarit, hos det ena folkslaget mer och hos det
andra mindre†. Det kan vara nog, at vi se, huru den samma vidt och bredt i
verlden varar och är rådande ännu i vår tid. Rese-beskrifvarne intyga nog enhälligt om Österländska folken, at de äro måne om at få äta och dricka det som är
* Orden lyda så i 1. Mos. b. 1. c. 29. v. efter vår nya Bibel-öfversättning: Si Jag hafver gifvit
eder alla örter, som fröa sig, på hela jordenes yta, och all trä, som bära frukt med frö uti: til
eder föda skall thet tjena.
**2. Mos. B. 33. c. 1. v. och flera ställen.
*** På sådant sätt finner man Honingen sedermera hafva blifvit af sjelfve Konungarne ansedd. K. David nämner den i Ps. 119: v. 103. såsom något som aldrabäst smakade honom:
O huru ljufliga, säger han til GUD, äro mig Tina ord! The smaka mig bättre än Honing.
† De gamlas synnerliga aktning och smak för sött kan nog deraf slutas, at de trodde söta
saker vara sjelfva Gudarne en vällust, jag menar deras Ambrosia och Nectar. At Ambrosia, som var den förmenta Guda-maten, hållits för söt, inhämtas, ibland annat, af det
Columella nämner för saft för Ambrosius succus; och at med Guda-drycken Nectar
något rätt sött och ljufligt blividt förstådt, skönjes af det Virgilius Georg. 4. nämner
Honing för Nectar, och annorstädes menar dermed sött vin, hvilket ock Statius kallar
det Bacchæum nectar. Varro förtäljer, huru man i det gamla Rom började sina gästebud
med Honing, och hade den äfven til dessert: de Re rust. l. 3. c. 16. och Diodorus Siculus l. 5. p. m. 281. omtalar, huru Corsicanerne lefde förnämligast vid mjölk och honing.
G. Pancirollus visar i Rer. memorab. s. deperd P. 1. tit. 51. at de Romare ofta plägade
försöta vin med honing. De kallade sådant Mulsum, och höllo det för delice, börjandes
gerna sina måltider dermed: Salmuth Not. in Panciroll P. 1. p. 256. Sådant Mulsum
kallades hos Grekerna Oenomeli: l. c. Man var i forntiden något hvarjestädes mån om
sötma i dryckerna, och hos de folkslagen, som hade Scythisk härkomst, voro drycker
med Honing tilredde en synnerlig läckerhet: J. Ihres Glossar. Sviog. T. 2. p. 183.
om smaken
för sött
40
honung
sött. Turkar och Persianer tyckas utmärka sig häruti aldramäst; men vi finne
ej stort mindre smak för sött hos Araber, Morer, Negrer, Indianer i både Ostoch Väst-Indien, Chineser, Tatarer och många Europeér*. Honingen, det läckra
* När man vet, huru ihängset de Österländske folkslagen fara fort med sina från urminnes
tider begynta plägseder, kan man med nog skäl tro, at samma smak, som nu hos dem
råder, måtte äfven härskat hos deras urgamla förfäder. Det är all liknelse til, at desse
altjämnt måtte varit begifne på sötsaker. H:r C. Niebuhr intygar om de nu varande, at
de förnämligast lefva vid milda saker, såsom ris, mjölk, tjock grädde, smör, och goda
frukter: Beschr. von Arabien p. 52. Om Turkarne säger S. Gerlach i dess Tagebuch der
Gesandtsch & c. p. 373. at de alla äro måne om at få äta och dricka det som är sött. Deras
mat, sager O. F. von der Gröben, Oriental. Reisebeschr. p. 383., är merendels helt söt,
och äfven sjelfva Brödet faller sig sött. Hvad som ej finnes sött nog i sig sjelf, uphjelpes
hos de flesta genom Honing, hvilken af ålder varit mycket i bruk i Turkiet, och nyttjas i
alla deras rätter: de Mirone Memoir & avantures secret. & curieus. d’un voy. de Levant,
T. 2. p. 85. Andre bruka Manna: Niebuhr l. c. p. 146. andre äter så kallad Rör-honing,
eller Såckerrörs-sirap, hvilken aktas högt och ätes mycket i Egypten: J. Staunings Iagttag. over Egypten, p. 108. så at äfven de förnämste kunna låta en hel måltid endast bestå
af sönderbetadt bröd, doppadt i sådan Sirap, såsom Pococke förnam, då han fägnades
af en Schech i öfra Egypten: se dess Voyages, T. 1. p. 333. Jfr. T. 2. p. 71. Men Honingen är
dock allmännast gängse, ehuru den hos de förnäme, där som annorstäds, slås ur brädet
af Såckret, som bättre än Honingen synes passa sig til Scherbet, den vanliga favoritdrycken hos Turkarne, som altid är söt. R. Withers nämner, hvad stor myckenhet Honing plägar förbrukas i Constantinopel, til soppor och annan kokad mat, samt jämväl til
Scherbet: Purchas l. c. T. 2. p. 1601. När Tyske Kejserl. Ministern v. Kreckwitz efter
audiencen hos Turkiska Kejsaren tracterades, var åtskillig mat, såsom ris, smörbakelse
m. m. så lagad, at den flöt i honing och såcker: F. Seidels Reisebeschr. bis Constantinop.
p. 4. Hos Baschan i Silistria tracterades K. Svenske Ministern Bar. Cl. Rålamb, ibland
annat, med många sorter bakelser och vällingar med Honing tillagade: se dess Beskrifn.
om Constantinopolit. resan p. 25. Turkarne äta gerna äggkakor stekta i Honing: Sandys
Reisen p. 152. och de blanda ofta Honing eller Pekmes i sin hvardagsrätt Pilau, för at få
den söt: Grelot Relat. d’un voy. de Constantinople. p. 367. Hos Agan i Cairo åt Lucas
åtskilliga rätter gjorda af mjölk och honing: Voyage de Levant p. 137. och i ett Coptiskt
Kloster i Egypten sökte man förbättra den redan tillagade maten med det man öste
deröfver några skeder honing: Memoir. des Jesuites dans le Levant, T. 5. p. 141. Persianerne afvika icke från Turkarne uti smaken för sött, ty utom det de lika mycket älska
Scherbet och andra söta drycker, laga de sina maträtter så, at de blifva ogement söta: F.
C. Schillingers Pers. u. Ost-Ind. Reis, p. 200. De älska sötsaker öfvermåtton, säger S.
G. Gmelin i dess Reise durch Russl. T. 3. p. 161. brukandes både de och Armenianerne
ofta Duschap at göra maten och dricks-vattnet söta med: l. c. p. 282. På vissa tracter i
Arabien utgöra Dadlar folkets hufvud-föda; men deras yppersta läckerhet är Honing
blandad med Grädda: Salmons und v. Gochs gegenwärt. Staat v. Arabien p. 40. och där
tilgång är på Dadlar, göra de Dibs eller Dadel-sirap, som de äta til sitt bröd: Niebuhrs
Reisebeschr. nach Arabien, T. 2. p. 226. E. Ives förtäljer, huru Aly Aga i Dewana tracterade några Engelsmän, utom Caffé, med en söt soppa och ett sött, varmt och välluktande vatten: Reisen nach Indien u. Pers. T. 2. p. 57. D’Arvieux säger om de Beduinska
Honung, en av såväl människor som djur älskad biprodukt, hör till våra äldsta sötningsmedel
och har genom årtusendena hyllats och njutits som läckerhet när den inte rentav offrats till
gudarna. I Den heliga skrift beskrivs Kanaan, det förlovade landet, vid upprepade tillfällen som
”ett land, som flyter av mjölk och honung”. Biodling förekom redan i faraonernas Egypten,
antika diktare från Homeros till Horatius lovsjöng honungens egenskaper medan läkarna och
filosoferna såg den som ett hälsomedel utöver det vanliga. Tillfrågad om hur man bör göra
för att uppnå en hög ålder, gav Demokritos från Abdera (ca 460–ca 370 f.Kr.) rådet att man
skulle nyttja olja utvändigt och honung invändigt. Honung har sedan lång tid tillbaka även
använts som ett antiseptikum och som konserveringsmedel – så ska assyrierna haft för vana
att lägga lik i honung och likaså ska kvarlevorna efter antika härskare som Alexander den store
och Justinianus ha förvarats i denna gudaspis. Idag har biodling och honung en tämligen ringa
ekonomisk betydelse i Sverige, med som högst 150 000 bisamhällen i odling, men före sockrets
genombrott var biodling desto viktigare. Honung användes flitigt i matlagning, för syltning och
bakning och till att bereda mjöd, medan bivaxet under katolsk tid blev till alla de ljus som brann
i kyrkorna under mässorna. Instruktiv plansch ur Johan Fischerströms Nya swenska economiska
dictionnairen (1779) som visar hur man bedriver skogsbiskötsel i Tyskland, en form av biodling
som författaren varmt rekommenderade såsom mer avkastande än vanliga odlingsmetoder.
42
ämnet i naturen, som så utmärkt sig för sötma, at man länge likasom tagit det
Araber, at ibland deras förnämsta föda är Mjölk-mat, Honing, Olja, Ris &c. och at en af
deras smakeligaste frukost-rätter är Grädde eller färskt Smör, blandadt i ett fat med
Honing: Voy. dans la Palestine vers le Grand Emir &c. p. 192. 197. I Egypten bruka detta
slags Araber gemenligen til frukost Smör och Honing: L. A. R. Hist. gener. de l’Asie, de
l’Afr. & de l’Amer. p. 568. eller ock en kaka af mjöl, honing, smör och vatten: F. Hasselqvists Resa &c. p. 96. Morerne i Egypten äta vanligen om middagarne honing: Pococke l. c. T. 2. p. 72. I Barbariet gör man sig kakor af mjöl utaf rostadt malt och honing,
dem man sedan rörer sönder i vatten, för at ärhålla den söta läske-dryck man där kallar
Samita: Niebuhr l. c. T. 2. p. 373. Om fruntimren i Marocco förtäljer John Windus, at
de flitigt äta Zummit, eller bröd gjordt af honing, fint mjöl och krydder; hvilket dock ej
egenteligen sker för smakens skull, utan af det de tro sig derigenom kunna blifva feta,
som de alla eftersträfva, af den orsak, at ju fetare och tjockare ett Fruntimmer är, dess
mer blir det där hedradt och eftersökt: Reise nach Mequinetz, p. 20. I Alger brukar det
hederligare folket, vid högtideliga tilfällen, at tractera sina gäster med Palm-honing:
Shaw Voy. dans la Barbar. & le Levant, T. 1. p. 291. De förmögnare Maroccaner bruka at
fricassera kött med honing och mandlar, eller steka det i olja, och äta dertil någon confect: de S:t Olon Relat. de l’Empire de Maroc, p. 91. Konungen i Marocco skickade en
ankommen Dansk Officerare til föräring, ibland annat, en Ägg-ost med honing öfver:
W. F. Ravns Underretn. om det Marocc. Slaverie, p. 59. De fattige Morer därstädes, som
ej mägta sig deras lif-rätt Kuskusu, göra sin måltid med ett fat olja eller honing, hvari de
doppa bröd: G. Höst om Marokos og Fes, p. 102. Annars bruka Morerne i Marocco mycket til frukost Smör och Honing på varmt bröd; ja ock Judarne där i landet anse Honing
för en hälsosam frukost, hållande sådana honings-kakor för läckrast, hvaruti Bi-ungarne sitta medan de ännu äro mjölk-hvita: sådana säger Engelsmannen Jezreel Jones sig
sjelf ofta ätit, men funnit dem osmakeliga, och stundom ock fått halsbränna efter dem:
Philosophical Transactions abridged T. 3. p. 626. Härvid må anmärkas, at detta folk icke
är det enda med sådan sällsam smak, ty Herr A. Sparrman berättar om Hottentotterna, at de också äta Honingen hälst på det sätt, at Bi-ungarne följa med, jämte vaxpiporna de ligga uti, och räkna sådant för deras högsta delice. På Madagascar äta ock
Negrerne vaxet tillika med honingen: De Flacourt Hist. de l’isle de Madagasc. p. 90.
Hvad annars Negrerna i Africa angår, så visa de nog med sin åtrå til det söta Palm-vinet,
at de tycka om sötsaker; och om dem i Senegal säger Bruë uttryckeligen, at de mycket
älska Honing, i synnerhet qvinfolken: J. B. Labat nouv. Relat. de l’Afr. occid. T. 3. p. 316.
På Teneriffa har folket til mat rostadt och malet korn, som de blanda med mjölk och
honing: T. Sprat’s History of the Royal Society of Lond. p. 212. Uti Suratte brukar man
gerna om middagarne en söt rätt, Dye kallad, bestående af söt grädde med kokadt ris och
såcker uti: J. Ovington l. c. T. 2. p. 12. I hela öfriga Ost-Indien röja invånarne nog sin
smak för sött med det de så begärligen äta de där varande söta frukter, om hvilka jag
nedanföre kommer at handla. Americanerne i flera Spanska Provincer, men särdeles i
Quito, vilja gerna hafva sött, och åtgår där en förfärlig mängd Såcker och Honing; de
fattigas allmännaste spis är en sort små kakor, liksom tortor, gjorda med honing eller
såckerrörs-saft; frukterna användas mäst til Confiturer, hvarpå är stor afgång: A. Ulloa l. c. T.1. p. 251. 262. I Carthagena är favorit-maten Confiturer och Honing: l. c. p. 35.
och i Guayaquil ha de mycket Såcker i sitt bränvin: l. c. p. 152. Indianerne i Popayan äta
gerna honing: F. Coreal Voy. aux. Indes occid. T. 2. p. 135. och i Cayenne förtära Indi-
43
til måttståck för alla söt-saker, och ansedt för en underlig begärelse at någonsin
anerne, särdeles af qvinno-könet, mycken honing: Des Marchais Voy. en Guinée, Cayenne &c. T. 3. p. 253. Om Chineserne berättar H:r Pallas, at de äro store älskare af
sötsaker: l. c. T. 3. p. 128. och J. F. Gemelli Carreri anmärker om Tatarerna i China,
at de blanda up Björn-fett med honing, och äta det rått som en läckerhet: se dess Voyages
around the world i Churchill’s Collect. T. 4. p. 366. Nogai-Tatarerne älska högeligen
honing: Recueil des Voy. au Nord, T. 7. p. 126. och de göra kakor af malet ris och hirs, dem
de steka i olja och honing: A. Olearii Beschreib. der Orient. reise p. 244. De förmögnare Bönder och Borgare i Ryssland baka en sort bröd af honing och mjöl, säger P. von
Haven i dess Nye og forbedr. Efterrätn. om det Russ. rige, T. 1. p. 521. och knapt får man
komma in hos någon af Wotjäkerna i Ryssland, förr än Honing och bröd framsattes til
välfägnad: N. Rytschkows Tagebuch über seine Reise durch versch. Prov. d. Russ. R. p.
173. I Sicilien älskar man mat-rätter med Såcker, ja alla söt-saker, framför alt, och ingen
måltid hålles utan någon söt rätt: Riedesels Reise durch Sicil. u. Grossgriechenl. p. 174.
Neapolitanerne förtära ofta mera Såcker än bröd, säger H. Turlerus de peregrin. &
agro Neapolit. p. 21. Plüer säger om Fruntimren i Andalusien, at de förtära mycket
sötsaker, Chocolat &c. l. c. p. 514. men d’Ustaritz säger om hela Spanien, i sin Theor.
du Commerce c. 94. at åtgången af Såcker til mat och drycker, särdeles Chocolat, är ofatt
stor, så at bara det som går ur riket för den artikeln öfverstiger 1 million Piastrer: jfr.
Savary Dict. univ. de Comm. art. Sucre. I Frankrike och England menar jag smaken för
sött vara något i aftagande, ehuru Geoffroy för en tid sedan nästan var förvånad öfver
den mängd af Såcker han i Frankrike såg åtgå, ej allenast til Desserterna, utan ock i köken, så at knapt någon maträtt hölls för god, om den ej var såckrad: Tr. de la Matiere med.
T. 4. sect. 1. p. 415. Men P. Kalm säger i sin Resa til Norra Amer. T. 3. p. 403. at han på
sina resor aldrig såg, at Fransoser och Engelsmän, vid sin matlagning, Thé- och Caffésdrickning m. m. brukade halfparten så mycket Såcker, som vi här i Sverige, och i vin såg
han det aldrig läggas. Hvad vår Nord beträffar, så älskade man länge söta drycker, såsom
ej allenast Mjöd, utan ock Öl, som var sött gjordt med Honing, hvarföre vi ock finne hos
Sturleson, huru Kong SIGURD i Norrige, då han lagade til ett stort gästebud, skaffade sig ansenligt förråd af korn, malt och honing: Heims Kringla 2. d. p. 281. Den Körsedrank, här i Sverige brukades, finnes ock varit med sött hulpen til god smak: Herr S.
Lagerbrings Svea R. Hist. 2. d. p. 719. Uti de här frammanföre åberopade Upteckningar på bröllops-omkostningar i Sture-famillen ser jag, at til Sigrid Stures bröllop
år 1567 åtgingo ej allenast 453 kannor luttrad Honing, utan ock ½ tunna, som derefter
upföres, dessutom 3 fat Sucade m. m.; likaså til Anna Stures bröllop på 1570-talet först
½ tunna Honing, och sedan 1 fat; til Märta Bielkes bröllop 1611 var Honingen först 1
tunna, och sedan förekommer på upsatsen artikeln Honing å nyo, men utan at mängden
deraf står utförd, hvilken saknad äfven finnes vid Syltsakerna. Hvad Såcker på dessa
stora Bröllopshögtider åtgick, får jag nedanföre tilfälle at visa. Så mycket tycker jag mig
af alt kunna sluta, at smaken för sött den tiden ännu måtte varit nog stark hos vår Svenska Adel; men om så äfven var i Kongl. Hofvet, lemnar jag til andras omdöme. Där finner
jag af ofvannämnde Swerigis Riikes Opbördh och Wtgift åtgången 1582 hafva varit, af
Honing allenast 1 tunna, af Manna 40 skålpund, och af Såcker 1589 skålpund, utom hvad
hos Hertig MAGNUS af Östergöthland särskildt förtärdes, hvilket var 20 kannor Honing, 59 skålpund Canarie-Såcker och 2 skålpund Såcker-Candi, samt dessutom en ofatt
mängd insyltad Ingefära, neml. först 2 tunnor och sedan 1 dubbel tunna. I Danmark
44
åstunda något ännu sötare*, har i alla tidehvarf varit ett vigtigt föremål för människors lystnad, antingen enkel eller til andra ämnen blandad**. Dess läckerhet,
vet man, beror altid på beskaffenheten af de blommor, som Bien hafva at hämta
på, hvilka, i den mån de äro ljufliga och på angenämt sätt kryddaktiga, verka
på Honingen at han blir så med, hvarföre han ock i södra Europa*** samt på
användes på Riks-R. Krogenoses bröllop åt dess Dotter, kring år 1500, allenast ½
tunna skird Honing: Danske Magaz. 4. Bind p. 318. C. Ogerius från Frankrike fann sig
år 1634 icke särdeles nögd, hvarken i Sverige eller Danmark, med den alt för stora mängd
af Honing, Såcker och annat sötslisk, man öfveralt brukade på borden: se Iter Svec. Dan
& Pol. p. 258. hvilket klart visar, at smaken för sött då varit starkare här i Norden, än i
Frankrike. Om vår nu varande tid kan man väl säga, at smaken för Honing allmänt så
aftagit här i landet, at den sällan eller aldrig nyttjas i någon matlagning; men at vi dock
så mycket mindre aflagt tycket för sött, som vi förbruke en myckenhet Såcker, så til Thé
och Caffé, som til åtskilliga mat-rätters, och jämväl Vins, försötande, utom hvad på
Confiturer och Såckerverk til dessert plägar användas.
*
Hvad är sötare än Honingen? frågade Philisteerne Simson, när de afgåfvo uttydningen
på hans framstälda gåta: Dom. b.14. c.18. v.
** Det lärer väl af de föregående anmärkningar någorlunda kunna skönjas, at Honingen
nog allmänt i verlden nyttjas, dels at ätas för sig sjelf och med bröd, dels ock til andra
mat-rätters förbättrande. Jag får längre fram anmärka något mera om dess bruk til smakeliga dryckers tillagande.
*** Jag tager för afgjordt, at af Europeiska Honings-sorter äro de yppersta at söka uti södra
Europa; men hvilka egenteligen dertil böra räknas, derom äro Scribenterne oense, och
här i vårt land kan ej den tvisten skiljas, då blott en eller annan sort genom Handelen
derifrån hitkommer, och det förnämligast ifrån Provence. Men jag ser P. Pomet förklara
den Honing, som i Languedoc fås, för den vackraste och yppersta i Frankrike, i synnerhet den som kommer ifrån Narbonne, fast han ej där alstras, utan i Corbiere, 3 mil
derifrån. På densamma gifver han den beskrifning, at den är helt hvit, tjock, grynig, af
söt och piquant smak, samt söt och litet aromtisk lukt, som stöder på Rosmarin: l. c. T.
2. p. 161. F. C. Lesser går längre i dess Insecto-Theol. p. 347. utgifvandes den för den förnämsta i hela Europa. Men jag har hört en kännare försäkra, at Minorca-honingen har
aldeles samma kännemärken, och är åtminstone lika god, om icke ännu bättre. Om den
förra sorten säger Lemery, tr. des Drogues simpl. p. 482. at den blir så mycket god utaf
Rosmarin-blommorna, som Bien hafva at draga på; hvilket instämmer med hvad andre
påstå, at af Rosmarin blir bästa honingen: C. A.R. Synops. Stirp. indig. Aragon. p. 3. G.
Cleghorn observerade på Minorca, at Bien i vårens början plägade hämta honingen på
Rosmarinen, annars också på 2:ne slag Asphodelus: Beschr. der Ins. Minorca p. 302. Ehuru
nu denna Minorca-honing är rätt ypperlig, så säger likväl Brydone i Voy. en Sicile & à
Malthe T. 2. p. 230. det han på några ställen i Sicilien, särdeles på berget Hybla, funnit
honingen ännu kosteligare, och det af de där befinteliga kryddaktiga växter, hvilka han
dock ej namngifver. Men jag ser det til en del verkstäldt af P. Boccone, i dess Museo
di Fisica e di esperienze p. 158. hvilken på detta berg i akt tog åtskilliga starkt luktande
örter, växande där i stor mängd, såsom Satureja capitata Linn., Lavandula Stæchas L.,
Teucrium Chamædrys L., Melissa Calamintha L., Origanum Onites L., Cistus creticus
L., Serpyllum sativum C. Bauh. Pin. m. fl. Han säger om den honing där fås, at den en
45
åtskilliga ställen i de öfriga verlds-delar*, där Bien hafva ymnighet af Rosmarin
viss tid på året smakar den af Pomerans-blommorna, en annan åter af Satureja capitata
L. och ändteligen fram på hösten både luktar och smakar af Melissa Calamintha L. Sedermera tillägger han, at denna Honing är ypperligare än någon Honings-sort i Italien.
Är detta sant, som kan vara troligt, huru kostelig måste då icke Honingen från berget
Hymettus vid Athén vara, när Dioscorides l. 2. c. 75. kan sätta den Hyblæiska 2:ne steg
under den? Man behöver då ej undra på, at den var i så stor aktning hos de gamla, så at
Plinius Hist. nat. L. 11. c. 13. nämner honom i främsta rummet bland honings-sorter,
och L. 21. c. 10. säger honom utropas för den bästa i hela verlden. Ibland de nyare ser jag
G. Wheeler i dess Voy. de Dalmat. de Grece & du Lev. T. 2. p. 491. berömma honom för
den yppersta i hela Grekeland, med tilläggning, af stora partier deraf pläga förskrifvas til
Constantinopel, där den skall finnas tjenligare til försöta Scherbet med, än någon annan
honings-sort. Samme Auctor beskrifver denna sort såsom tämmeligen tjock och stadig, guldgul til färgen, och verkeligen mera söt än annan honing, berättandes derjämte,
huru han och hans följeslagare där på stället funno honom ganska god, och derföre åto
mycket af honom, utan någon påföljande känning af colik eller äckel. Jag påminner
mig härvid, huru Plinius L. 11. c. 15. omtalar en lika sådan guldgul och öfvermåttan
angenäm honings-sort, hvilken han säger Bien hämtade af örten Thymum; äfven ser jag
hos samme Auctor L. 21. c. 10. at detta Thymum växte mycket på Hymettus, och at folk
på andra orter, som hos sig saknade samma ört, förskaffade sig den från detta ställe, för
at hos sig få lika god honing, som där vankade. Jag blir då förlägen om uplysning, hvad
ört-slag med detta Thymum egenteligen må varit ment, och den får jag af Belon i dess
Observat. des singularités trouv. en Grece &c. p. 4. hvarest han visar, at denna ört icke är,
som månge trodt, Thymus vulgaris eller Thimian, utan en annan de förra Botanisternas
Thymus, den han så beskrifver, at jag tydeligen ser, det han menar Satureja capitata L.
Och densamma, säger han, växer äfven nog på berget Hybla, hvarom vi ock ofvanföre
af Boccone blifvit underrättade. Likligt är, at Tournefort l. c. T. 1. p. 108. menar
samma ört med den Thym, han så allmänt träffade på Candia, och som satte lukt på den
ortens honing, hvilken i hans smak var förträffelig, och om hvilken Withers l. c. säger,
at den är långt bättre och renare än på de andra orter, så at den derföre blifvit anordnad
til Kejserliga Serraillens behof i Constantinopel. Til äfventyrs är väl ock denna Satureja
med ibland de välluktande örterna på bergen af öen Lissa i Dalmatien, där Fortis säger honingen blir så utvald til smaken: Voy. en Dalmatie T. 2. p. 227. kanske ock ibland
dem på Maltha, som gifva smak åt den där varande kosteliga honingen: Heberer l. c.
p. 421. Annars tilskrifver Lamberti Melissa, som ymnigt skall växa på en tract i Mingrelien, orsaken til den honings godhet, han där träffade, som han tyckte vara den bästa
i verlden: Voyages au Nord, T. 7. p. 196. Jag ser för öfrigt åtskilliga andra orters honing
utropas för ypperlig, utan blommornas nämnande, hvaraf sådant härrört. Dioscorides l. c. uphöjer honingen från Cycladiska öarna i Grekiska Archipelagen, och Strabo
den Tarentinska. Lesser utgifver den som fås i Appenzel för den bästa i Schweitz: l. c.
T. Moufet anförer efter Cardanus, at den som vankar på öen Cephalenia i Ioniska
hafvet är den yppersta i Europa, och dernäst den Spanska: Theatr. insect. p. 25. 26. Torde
hända, at med denna sista menas Honingen från Alcarria, som skall vara den bästa i hela
Spanien, en nectar klar som crystall, ganska angenäm til både smak och lukt: Voyage
d’Espagne, trad. de l’Ital. par de Livoy, part. 1. p. 129.
* I Africa veta vi Honingen på åtskilliga orter vara kostelig. Adanson yttrar sig om den
46
eller andra tjenliga växter at draga på, blir både til smak och lukt ganska fin
och förträffelig, då han deremot här i landet, hvarest Bien måste taga tilflygt til
mindre behageliga växter, blifver mindre fin och angenäm, särdeles af Ljung-*
och Bohvete-blommorna, äfvensom han på Corsica och några flera orter** skall
af andra föga tjenliga växter mista mycket af sin behaglighet.
han fick i Podor i Senegal, at densamma i läcker smak oändeligen öfverträffar den bästa i
södra Frankrike, varandes där ständigt flytande och lik brun Sirap: Hist. nat. du Senegal
p. 83. På Gvinea-kusten säger väl Barbot at honingen är god, dock ej at jämföra med den
Franska: Churchill’s Collect. T. 5. p. 221. men deremot påstår L. F. Römer, i sin Efterretn. om Kysten Gvinea p. 202. at den är ypperligare än i andra verlds-delar, förträffelig
til smaken, aromatisk och välluktande, för öfrigt klar och nästan så tunn som vatten,
blifvandes af Européerne därstädes nyttjad i stället för Såcker. G. Loyer vittnar om
Honingen i Issiny, at den är ganska hvit och läcker: Relat. du voy. du Royaume d’Issyny
p. 218. På Madagascar gifvas 4 sorter Honing, dels af Bin och dels af andra insecter, alla
ganska välsmakande: De Flacourt l. c. p. 159. På många tracter i America fås Honing
af ett slags små svarta Bi utan gadd, hvilken är flytande som olja, och har helt söt och
angenäm smak, utan at vara fade. Så beskrifves denna Honings-sort i Cayenne af Des
Marchais l. c. hvartil P. Fermin i Descript. de Surinam, T. 2. p. 301. och P. Barrere i
Essai sur l’hist. nat. de la France équinox. p. 190. lägga den anmärkning, at den samma är
fallen för at snart surna; men ingendera af dem kommer öfverens om färgen, hvilken väl
ock lärer vara skiljaktig. Bancroft säger l. c. p. 142. at den har en liten beskhet med sig
efteråt; men A. Thevet i Singularit. de la France antarct. fol. 95. b. skrifver om samma
sort i Brasilien, at den är bättre än den Europeiska. U. Schmidt omrörer Honingen
i Paraguay af de små Bien, som ej stickas, för ganska god: Scheeps-togten na Rio de la
Plata, p. 64. och Hernandez instämmer i det samma om de små mörka Biens Honing
i Mexico: l. c. p. 333. Otter i dess Voyage en Turquie &c. T. 2. p. 269. omtalar ett slags
Jord-Bi i Kiurdistan, som gifva förträffelig Honing och Vax med lukt af Ambra.
*
Plinius anmärker l. 11. c. 16. at den Honing Bien draga på Ljungen är den sämsta ho­
nings-sort.
** Honingen på Corsica har rätt länge varit i vanrykte såsom besk, hvilket Plinius l. 16.
c. 16. och Diodorus Siculus l. c. p. m. 282. tilskrifva Buxbomen, som där i ymnighet
växte, hvaruti de ha medhåll af Thevet i dess Cosmogr. de Levant, p. 213. och tyckes J.
Boswell i dess Beschr. v. Corsica p. 44. intet deremot hafva at påminna; men Moufet
l. c. p. 26. härleder denna beskhet från det myckna Nerium där växer. På Sardinien, där
också besk Honing förekommer, skall man hafva märkt, at sådant endast inträffar om
hösten, då Daphne Cneorum L. blommar, hvars blommor altså tros förorsaka beskheten:
Götting. Magaz. der Wissensch. u. Litteratur von G. C. Lichtenberg u. G. Forster,
1781. p. 213. De gamle omtala flera sorter Honing, som i större och mindre grad varit obehageliga, ja ock giftiga, hvaraf Moufet l. c. anfört åtskilligt. Den sorten i Pontus, som
Plinius l. 21. c. 13. kallar Mænomenon, och som skall kunnat rubba förståndet, hämta
Bien, säger han, på den där ymnigt växande Rhododendros, hvilken växt Tournefort
l. c. T. 3. p. 75. förklarar vara Rhododendron ponticum L. äfvensom han ock påstår, at
med det Ægolethron, som Plinius l. c. säger hafva gjort en annan Honing-sort i samma
ort giftig, genom det Bien dragit på dess blommor, förstås Azalea pontica L. Man vet,
efter Xenophons berättelse, huru besynnerlig verkan 10000 Grekiske Soldater på deras
47
Det har väl altid varit en stor beqvämlighet för människorna, at få så ädelt
söt-ämne, som Honingen är, redan fulleligen tilredt och färdigt at genast nyttjas; likväl hafva ej de vällustige dervid hvilat, utan tvärt-om användt möda på
at upfylla Honingens ställe genom hvarjehanda söta safters beredande til likhet
med Honing, antingen af det de fruktat brist på den nödvändighets-varan, eller af det den bästa Honing icke altid funnits nog tjenlig för deras afsigter, eller
nog passande til flerahanda behof. Härigenom hafva först åtskilliga inkokade
Safter och Siraps-sorter upkommit, såsom Cocos-honing* i Indien och flerstädes, Drufve-honing, mycket brukelig i Orienten under namn af Pekmes och
Duschap**, Maguey-honing i Nya Spanien***, Dibs eller Dadel-Sirap i Arabien†,
hemtåg förbi Trapezunt rönte af denna sistnämnda Honing-sort, i det de, som mindre
deraf ätit, blefvo liksom druckna, kunde ej stå raka, och fingo upkastning och diarrhée,
men de som mycket förtärt, föllo dels i raseri, dels stupade såsom döda, hvilket tilstånd
räckte i ett dygn.
* Den söta och angenäma saft, som utsiprar af ett Cocos-träd, sedan man afhuggit blomqvisten, brukar man inkoka med små heta stenar til den tjocklek man åstundar, och får
man då en sort Honing, lika så god som riktig Honing, eller som den utvaldaste Sirap,
gul som vax. Fortfar man med inkokningen vidare, och låter massan sedan torka, får
man deraf Såcker: F. Pyrard Voyage, part 3. p. 30. Likaså gifver saften af andra slags
Palm-träd Såcker, t. ex. Saguer-palmen svart Såcker: Rumphii Herbar. Amboin. T. 1.
p. 62. och Lontar-palmen (Borassus flabellifer L.) rödt Såcker, hvilket är den egenteliga
Jagara, som så mycket hos Scribenterna omtalas, fast det svarta Såckret ofta får samma
namn, blifvandes detta röda gjordt medelst saftens saktliga inkokning til en Sirap, som
sedan slås i aflånga korgar och torkas i rök: l. c. p. 49.
**Pekmes eller Pachmatz hos Turkarna är, efter L. Rauwolfs förklaring, Vindrufve-saft
inkokad til Honings tjocklek: Beschreib. der Rais in die Morgenländer p. 105. Duschap hos
Perserna säger S. G. Gmelin l. c. vara en ihopkokad drufve-saft.
***Af Maguey eller Metl (en Americansk Aloë) får man i Mexico en ymnighet af saft, medelst de inre bladens bortskärande, eller, som Gomara hos Clusius Hist. pl. p. 161. säger,
medelst urgröpning ända ned i roten, hvilken saft blir genom inkokning söt och går til en
Honing, ja ock, igenom vidare åtgärd, til ett Såcker: F. Hernandez l. c. p. 270. I Churchills Collection T. 4. p. 365. ser jag väl, at Gemelli Carreri utgifver denna saft för
så söt som Honing, nyss han kommit ifrån plantan; men jag håller sådant icke troligt.
J. Hortop säger, at sedan saften blifvit kokad tils en tredjedel försvunnit, och han då
tjocknar, blir han så söt som honing: se Hakluyt l. c. T. 3. p. 492. och R. Laudonniere
visar, at sedan den samma aldeles blifvit inkokad til Honing, är han ej så söt som Biens
Honing, men bättre at äta til bröd: Hakl. l. c. p. 464.
† Af alla Dadel-sorterna göres i Arabien Dibs, eller en Sirap, som folket där äter til bröd,
varandes de så kallade Helloue, eller de söta, dertil tjenligast: Niebuhrs Reisebeschr.
T. 2. p. 226. Zückert utgifver denna Sirap för så fet, at han kan tjena folket i stället för
Smör: Mater. alim. p. 178. När Dadlar i Arabien insyltas, sker det med deras egna utprässade honings-saft: Phil. à. S. S. Trinitate Itinerar. orient. p. 298. Likaså i Persien: E.
Kæmpferi Amœnitat. exot. p. 704. T. Shaw kallar sjelfva träd-saften Palm-Honing, och
säger at den är lik en klar Sirap, samt sötare än verkelig Honing: l. c. p. 292.
palmhonung
palmsocker
agavesirap
48
Lönnlags-Sirap i Canada*, Rör-honung eller Såckerrörs-Sirap, o. fl. Omsider har
eftertankan utfunnit, at af Såcker-rörens saft tilreda ett helt sött Salt-ämne, ett
Sal essentiale, det vi kalle Såcker, hvilket, såsom hysande renare sötma, samt derjämte torrt och mera handterligt än Honingen, har hos höfsade Nationer vunnit
mera tycke, och redan i märkelig måtto utträngt Honingens bruk**.
lönnsirap
rörsocker
* Den Canadensiska Såcker-Lönnen (Acer saccharinum L.) är den tjenligaste Lönn at hämta saft af til detta behof. Qvinfolken i Canada göra inskärningar i stammen, och hämta
den derutur flytande saften i undersatta käril, hvilken de sedan koka in, tils den blir
tjock som Sirap: C. Le Beau Avantures ou Voy. parmi les Sauvag. de l’Amer. Sept. T. 2. p.
45. Denna Sirapen, säger Kalm, är ganska söt, mycket vederqvickande, god för bröstet
och magen, samt til smaken den behagligaste man vil hafva: K. Vet. Acad. Handl. vol.
12. p. 158. At man häraf får en sort Såcker, är allmänt bekant.
** Jag uptager här endast det slags Såcker, som beredes af Såckerrörs-saft, såsom det förnämsta och mäst brukeliga, änskönt jag väl vet, at Såcker kan göras af många andra
ämnen, hvaraf jag ock redan några nämnt. Det som aldraförst fick namn af Saccharon,
hämtades af Mambu- eller Bambu-rören, och beskrifves af Dioscorides l. 2. c. 75. såsom en stelnad honing, funnen på vissa rör i Indien, hård och skör under tänderna såsom
Salt: hvarvid Matthiolus i sin förklaring häröfver p. m. 219. tillägger, at detta icke
varit Såcker sådant som vårt, utan en ur sprickor på rören utsiprad saft, som af solen
blifvit torkad liksom ett gummi. Ehuruväl Såckerrören altid varit at tilgå i Ost-Indien,
och konsten at deraf göra Såcker länge nog upfunnen, så blef dock i många Secler så litet
dervid tilgjordt, at Såcker näppeligen förtjente at i Europa räknas ibland handels-varor,
innan Spaniorer och Portugiser, sedan de lärt sig rätta konsten och skaffat sig sjelfva
rören, begynte med alfvar cultivera de samma, dels hemma i sina länder, dels ock på
Madera och Canarie-öarne. Härom komma flere Scribenter öfverens, och tillägga sedan,
at samma Nationer bragte dessa rör öfver til Nya Spanien och Brasilien, och där med
mera eftertryck fortsatte deras odling. Men Labat förlägger detta sista, och visar, at
Såcker-rören förut funnos växande på åtskilliga ställen i America, fast de ej användes
til såckergörande: l. c. T. 3. c. 5. Imedlertid är det ifrån den tid Såckerrörs-planteringen i
America kom i gång, hvilket Labat l. c. utsätter vid år 1580, som Såcker börjat något tilräckeligare vanka och brukas här i Europa: Journal oecon. 1758. p. 138. Det var oss just en
himmelsk skänk, yttrar sig Maffejus i Hist. Ind. l. 2. p. m. 34. som vida öfverträffar den
bästa Attiska Honing! och i Dictionn. du Citoyen säges det vara den bästa skänk Europa
fått ifrån de andra verlds-delar. Det är sant, at kort efter nämnde år var ansenlig tilgång
på Såcker för Turkiska Kejsarens Serrail, så at R. Withers då kunde säga, at dess mängd
var outsägelig, blifvandes där nyttjadt egenteligen til Scherbet: se Purchas l. c. p. 1601.
men om ej Turkarne fått all denna Såcker-mängd ifrån västra sidan, så ha de väl, likasom
länge förut, kunnat skaffa sig mycket deraf från den östra, särdeles från Bengala, som
länge varit, och ännu är, rätta Såcker-orten i Ost-Indien: Bernier l. c. T. 2. p. 329. Uppe
i Europa måtte man då ingenstäds haft stort öfverflöd på den varan, så länge den ej var
där kommen rätt i mode, om icke uti stora Hof. Dock finner jag, at Såckerbruk före
nyssberörde år måtte varit anlagde, ej allenast uti Tyskland, utan jämväl, som mera är,
här i Sverige, emedan jag ser både Tyskt och Svenskt Såcker då redan nämnas, som rättnu
skall visas, varandes ingen tvifvel, at ju rå-ämnet dertil blifvit hämtadt ifrån Spanien. I
de gamla Svenska handlingar påminner jag mig ej hafva sedt något Såcker omröras, förr
49
Men jag skulle påtaga mig för mycket, om jag nu i detta Tal ville inlåta mig
än vid år 1328, då en anteckning förekommer på omkostningarne vid Riks-R. Birger
Peterssons begrafning, hvarvid allenast 4 skålpund Såcker (Zucara) åtgingo: se Joh.
Peringskiölds Monum. Ullerakerens. p. 89. Ett klart bevis, at Såcker då här i Riket
varit mycket rart. Sedermera finner jag, på 1400-talet, någon förmögen yppighetsvän
i Linköping, förmodeligen Biskopen, i en Hushålls-Kalender hafva föreskrifvit Såcker
til at sätta sötma på Körsedrank med: Lagerbring de Luxu Sviogothor. antiquo p. 22.
Deraf må dock ingen sluta til något den tiden hos flera andra inkommet bruk af Såcker
vid dryckers tilverkning, eller ock vid matlagning, med åsidosättande af den annars til
sådana behof vedertagna Honingen, ty det var ju ännu för dyrt och för rart at så begrafvas i köken, då Honingen för de måtteligen kräseliga kunde där göra samma gagn, och
Såckret deremot värdigare användas inne på borden, til at strö på vissa mat-rätter och
försöta vin med. Jag skulle snart kunna föreställa mig, det mången, på den tid Såcker
var så sällsynt, och altid räknades ibland specerier och krydder, torde gerna ätit det
ensamt och just som det var, likasom sådant än plägar ske af barn och många ibland
vår allmoge. Så tyckes Grefvinnan af Ost-Friesland Catharina, K. GUSTAF d. I:s
Dotter, åtminstone i de yngre åren, hafva brukat at äta Såcker, såsom jag vil sluta af ett
denna Konungens Bref til henne af år 1560 (infördt i K. Biblioth. Tidn. 1767, utgivne af
Hr Gjörwell, p. 262.), hvaruti han skyller hennes sjuklighet på hennes ungdoms-vane,
at äta Såcker och annat mera, som skämde magen. Jag vet icke, om mycket socker i K.
GUSTAFS tid varit hos oss gängse. Af det ofvan anförde Läns-Registret ser jag Såcker
vara uptaget ibland de krydder, som til K. ERICS Hof år 1566 inköptes, fast ej myckenheten finnes utsatt. På det stora Sigrid Stures Bröllop 1567 var hela åtgången 30 skålpund Topp-Såcker och 85 lod Såcker, samt dessutom Confect, hvaraf dock minsta delen
i förteckningen står utförd. Men på Anna Stures Bröllop, vid ett halft tjog är derefter, hade yppigheten vackert stigit, så at upsatsen kan visa flera poster af denna vara,
neml. först Såcker 30 skålpund, och åter dito 45 skålpund, sedan Såcker til Marsipan 15
skålpund, därefter Tyskt Såcker 33 skålpund och sist Svenskt Såcker 15 skålpund, samt
dessutom Confect 56 skålpund, och dito, som Såckerbagaren fört med sig, för 700 mark.
Hvad Såcker i K. JOHANS Hof år 1582 förtärdes, har ofvanföre blifvit anmärkt. Det
är skada, at i förteckningen på omkostnaden vid Märta Bielkes bröllop 1611 Såckeråtgången blifvit så felaktigt utförd, at ej mer än en Såcker-post af 100 skålpund utsättes,
och rummet står tomt för 2:ne andra poster, äfvensom ej heller någon uplysning lemnas om Confectens myckenhet, fast man ser hvaruti den bestådt, nemligen i Marsipan,
Mandel, Canel, Fenkol, Anis, Coriander och Fikon. En lika sådan felaktighet företer sig
uti upsatsen på Sigrid Oxenstiernas bröllops-kostnad år 1640, så at intet mera til
summan utföres, än Topp-såcker 8 toppar och Puder-såcker 35 skålpund; men af titlarne
på alla de öfriga Såcker-saker kan man dock hämta någon god uplysning, och se huru
yppigheten ifrån de förra åren då hade stigit, hvarföre jag ock nu vil anföra dem. Schauessen af Såcker; stora Marsipaner, at hafva 2 på hvarje bord, och 1 på somliga; Canderad
Confect, neml. Canel, Muskotblomma, Neglikor, Cardemummor, Citron, Berberis-bär,
Rosmarin, Mars-Violer och andra Blomster; guten Confect i djur, foglar och andra slags
beläten; upblåsen Confect i allahanda former; kastad Confect, neml. Mandel, Neglikor,
Cardemummor, Canel, Fenkol, Anis, Coriander, Bröd-kumin; allahanda Såckerbröd;
Sucade. Af insyltade saker nämnas här Melon, Qvitten, Päron, Pomerans, Citron, Körsebär, Vinbär, Berberis-bär, Lactuca, Andiven och Såcker-rötter; deremot nämnas til
insyltade
frukter & bär
50
dadel
i många sådana ämnens anförande, som konst och arbete bragt til behagelig
smak och uphöjt til läckerhet. Jag vil då häldre inskränka mig inom de enkla och
okonstlade, som egenteligen igenom den milda Naturens försorg och välgerning
blifvit tilredde til vår vällustiga smaks förnöjande.
Ibland de många härliga Frukter, som Skaparen åt Människo-slägtet tilredt,
och hvaraf de varma länder hafva fått största antalet på sin lott, gifvas få eller
inga så aldeles söta, at icke någon annan smak finnes inblandad, som uphöjer
sötman och bidrager til ljufligheten. Jag vil korteligen anföra de förnämsta och
märkeligaste, utan at binda mig til någon viss ordning.
Uti Palm-classen äro flera Frukt-slag, som blifvit begåfvade med en god
sötma, och känna vi något frukten på Dadel-palmen (Phœnix dactylifera L.) igenom de Dadlar, som pläga hitföras torra, hvilka dock äro behageligare färska*,
Märta Bielkes bröllop inga flere Syltsaker, än Körsebär och Pomerans. Jag får til slut
anmärka hvad jag finner anslaget til Såcker på ett Bröllop i Danmark vid år 1550, neml.
först Såcker 54 skålpund, och sedan Strö-såcker af det små brokiga at ha på mos 3 à 4
skrin: se Danske Magaz. l. c. p. 315.
* De torra Dadlar ifrån Barbariet, som hos oss i senare åren varit gängse, hafva väl icke
stort retat vår smak i allmänhet, men derutaf följer icke, at de ju kunna vara goda nog
at äta färska, hälst för dem som äro älskare af sådan sötma. Demanet i dess Neue Geschichte des Französ. Afr. T. 2. p. 76. säger tydeligen, at de äro bättre färska än torra,
hvarföre ock Morerne synnerligen älska dem; och i Labats Relat. de l’Ethiop. occid.
T.5. säges p. 357. om Dadlarne på S. Thomas, at de färske äro oändeligen bättre än de
torre, varandes guldgule til färgen, tendre och fulle med en angenäm saft; men, tillägges
vidare, de måste då hafva legat i några dygn afplåckade och efteråt mognat; hvilket jag
finner at man i America plägar i akt taga med all frukt, som man vil hafva fullgod. I anseende härtil behöfver man ej stort undra på, at E. Irwin, under vistandet i Ginna i öfra
Egypten, tyckte de nyss af träden plåckade Dadlar vara mindre goda än de torra, hvilka,
ätna til bröd, han fann vara en angenäm och födande spis: Begebenh. einer Reise auf dem
Roth. Meer &c. p. 338. Men annars kan ju ofta tycket vara skiljaktigt; mycket kommer
ock an på hvad man träffar för Dadlar ibland de många artförändringar deraf gifvas.
Kæmpfer påstår i allmänhet, at de färske äro mycket mera lättsmälte än de torre: l. c.
p. 750. Phil. à. S. Trinit. fann Dadlarne i Bassora ganska angenäma at äta färska, samt
mycket födande, fast nog hettande: l. c. men han säger ej hvad Dadlar han menar af de
flera sorter där i Basra förekomma, bland hvilka Niebuhr l. c. tillägger de så kallade
Chastaui det främsta rummet, efter de ej besvära magen, ehuru mycket man af dem
äter. Fursten N. C. Radzivil antecknade vid Cairo 3:ne skiljaktiga Palmträds-sorter,
neml. en lågstammig, bärande sådana aflånga Dadlar, som til våra länder pläga föras; en
mycket högstammig, äfvenså med aflånga Dadlar; samt en af ett Päron-träds högd med
runda Dadlar, hvilka hade en den bästa smak, men tålte ej at ligga: Hierosol. peregrinat.
p. 179. I den förstnämnda Dadel-sorten märkte han, då han åt den färsk, en stark sötma,
förknippad med en liten icke obehaglig skärpa: l. c. Jag vil tro, at de som i Barbariet
vanka äro af denna samma sort; förmodeligen äfven de som växa i Valencia, änskönt
desse i G. Bowles’s tycke äro så vida olika Dadlarne i Barbariet, at de hafva mindre
Palmerna har i varma och torra trakter genom historien varit en välsignelse för människan. Inte
minst gäller det dadelpalmen till vänster på denna plansch ur Pierre Pomets Histoire générale
des drogues, traitant des plantes, des animaux et des minéraux (1694). Dadlar har samlats
för att ätas i tusentals år i Nordafrikas och Arabiens öknar, där de jämte mjölk har utgjort
stapelfödan för invånarna. Sötman har kommit väl till pass i såser och maträtter liksom, långt
före sockret blev allmänt tillgängligt, i sötsaker. Dadlarna delas vanligen in i mjuka (vanliga
i Mellanöstern där de äts färska), hårda (historiskt betraktat arabiska nomaders föda) och
halvtorra (den vanligaste om än inte mest välsmakande typen i Västerlandets butiker). Antalet
sorter är närmast ändlöst.
Den i tropikerna växande kokospalmen har få rivaler när det kommer till att vara nyttig för
människan. Palmbladen blir till takbeklädnad, av stammen görs bjälkar och spatserkäppar, av
vävnaden runt kokosnöten går det att göra snören, mattor och säckar och så vidare. Av själva
kokosnöten utvinns bland annat kopra, kokosfett, kokossmör och kokosmjölk. Kokospalmens
saft kan bli både till palmvin (toddy) och brännvin (arrak), liksom palmsocker. Ett tidigt euro­
peiskt ögonvittne till förekomsten av kokosnötter är Marco Polo. Senare, på 1500-talet, spred
spanjorer och portugiser kokosnöten till den Nya världen. Så svår att öppna som i Povel Ramels
”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” är den hårda nöten inte, och de en gång alltid resliga
palmerna har numera i de kommersiella odlingarna domesticerats till att bli lägre för att på
så vis underlätta den förr riskabla skörden. Plansch ur Hendrik van Reedhe, Hortus Indicus
Malabaricus (1678–1703).
53
särdeles en del utvalda sorter, växta i den grad af värma de fordra, såsom t. ex. de
så kallade Muftil, som se ut som Mastix, och i Otters smak voro förträffeliga*;
ännu mer den sorten som nämnes Khatlan, hvilken samme Man höll för den bästa af alla Dadel-sorter**; men aldramäst den sort som växer vid Jarun i Persien,
hvilken Tavernier utgifver för de yppersta Dadlar i hela Asien, och deruti
märkeliga, at naturen, medan de sitta på trädet, öfverdrager dem med en honing,
så at man tycker dem vara syltade***. Cocos-palmen, det gagneligaste ibland alla
söt, men ock mindre fade, smak: Introd. à l’Hist. nat. & à la Geogr. phys. de l’Espagne,
p. 241. Sådant är blott en climatets verkan, ty desse frukter blifva söta, efter den grad af
solvärma de växa uti. I Marocco hafva Dadlarne en aromatisk, söt och behagelig smak:
Höst l. c. p. 285. och vid Gorea närmare linien fann Adanson dem oändeligen bättre
än de bästa Levantiska: l. c. p. 107. Layfield måste väl haft afseende på sådana goda
sorter, då han tyckte Dadlar kunna räknas ibland de bästa frukter: Purchas l. c. T. 4.
p. 1173. Men när Bruë säger om de Senegalska, at de äro ibland de yppersta fruktslag,
se Labat Rel. de l’Afr. occid. T. 3. p. 22. så kan det vara ovisst, om han icke dervid rätt så
mycket ser på den stora nytta denna frukt skaffar, som på smaken. Han yttrar sig l. c. p.
13. at de allmänna Dadlarne äro den hälsosammaste frukt man känner; och Demanet
påstår förvisso l. c. at de ej allenast äro ganska närande, utan ock af de sundaste i hela
Africa, hvarföre ock många folkslag bruka dem til dagelig spis, och stor handel dermed
drifves i åtskilliga länder. På en lång sträcka vid Arabiska kusten lefver menige man
bara vid Dadlar och salt Fisk: Tavernier Voyages en Turquie, en Perse & aux Ind. T. 1.
p. 243. De tycka där mera om Dadlar at äta til sitt sofvel, än om bröd: Ovington l. c.
T. 2. p. 131. likasom Morerne i södra Marocco intet bröd bruka, utan allenast Dadlar: de
S:t Olon l. c. p. 34. Hos Beduinska Arabernes Emir i Syrien vankade ingen annan mat
för några Engelsmän, som skulle fägnas, än Dadlar jämte Camel-kött: Philos. Transact.
abridg. T. 3. p. 491. At den låga Palmiten i Spanien, (Chamærops humilis L.), bär ganska
välsmakande frukt, som ej gifver Dadlarne efter, ser jag af F. Carters Reise von Gibralt.
nach Malaga p. 133. 134.
*
Voyag. en Turquie &c. T. 2. p. 214.
**L. c. T. 1. p. 310.
***Six voy. en Turquie &c. T. 1. p. 686. Det är ej allenast vid Jarun, som dessa så mycket ypperliga Dadlar träffas, utan ock på flera andra ställen imellan Schiras och hafvet, hvilket
Ives ger tilkänna, då han l. c. T. 1. p. 339. säger, at Dadlarne ingenstäds i verlden finnas så
fullkomliga, som i de til Persiska viken angränsande länder. T. Herbert går nogare til
väga, och nämner Lar för den egenteliga ort, där de förträffeligaste Dadlar i hela Persien
växa: Relation du Voyage de Perse & des Indes p. 210. Men af l’Ambassade de Don Garcias
de Silva Figueroa en Perse får man den bästa redan på både orten och sjelfva frukten.
Där säges p. 77. at utaf alla de läckra frukter, som i Persien träffas, är ingen som öfvergår
en sort Dadlar vid Lar, hvilka i storlek, färg och smak öfverträffa alla andra Dadlar i
hela verlden, varandes til färgen som det vackraste Guld, och så stora och söta som de
Plommon i Spanien som kallas Cirvelas de Monjes eller Cirvelas de frayles. Vidare berättas l. c. p. 93. at Dadlarne i Jarun och Horum likna dessa; och ändteligen omtalas p. 353.
och 354. at i Jarun sågos en del bruna Dadlar och en del helt svarta, dock alla admirabelt
excellenta, varandes de aldrabästa små och runda. När Schillinger l. c. p. 263. skall
nämna, hvilka Dadlar utropas för de bästa i Orienten, säger han det vara de som växa
kokospalm
54
dess nötter
träd, så vida det ensamt kan förslå til upfyllande af människans angelägnaste
behof *, meddelar enkannerligen uti sina ansenliga Nötter en söt och behagelig
förfriskning, tjenande at stilla både hunger och törst, ty, jämte det kärnen är
god och födande, hyser Nöten, innan den blifvit mogen, en tämmelig mängd
af ett vatten, som är både svalkande och af angenäm smak**, hvarföre ock en
uplyst Resande trodt sig kunna räkna dessa Nötter ibland de bästa Malabariska
vid Isharum; men jag anser det för en misskrifning i stället för Jahrun eller Jahrum. Jag
vet icke, om Kæmpfer kan mena andra Dadlar än dessa med Churmà Sjahuni eller de
Kongliga Dadlar i Persien, som han säger blefvo så kallade för deras läckerhets skull, och
voro endast de förnämas bord förbehållne: de hade utseende som en klar Bernsten, och
ljuflig söt smak såsom en aromatisk Sirap: l. c. p. 704. Ibland de yppersta Dadel-sorter
torde ock den förtjena at uptagas, som en Schech i öfra Egypten fägnade Irwin med,
hvilken sort han, som då kom ifrån Indien och hade passerat Arabien, fann förträffeligare än alla de han någonsin känt: se Irwin l. c. p. 314. Mycket ypperliga måtte väl ock
de så kallade Camuirri i America vara, då Gumilla trodde sig kunna sätta dem i bredd
med de bästa hittils bekanta frukter; de hade, säger han, både til figur, färg och smak,
nog likhet med vindrufvor: Hist. nat. de l’Orenoque T. 3. p. 204.
* Det gagn, som kan dragas af ett Cocos-träd, är mångfaldigt och redbart. Man kan deraf
hafva Bröd, Olja, Mjölk, Smör, Confiturer, Dricks-vatten, Vin, Honing, Såcker, Arrak,
Ättika, Läke-medel, Byggnings- och Slögde-virke, Hus-tak, Ämne at skrifva på, Mattor,
Tapeter, Skepps-segel, hela Skepp, Parasols, Hattar, Korgar, Qvastar, Bågar, Nålar, Tråd,
Rep, Garn til grof väfnad, Luntor, Grannlåts-saker, Nät, Stopp-blår, Skålar, Dryckskäril, Svart färg, Smedje-kol, god Gödsel, m. m. Se derom i synnerhet F. Pyrard Voy.
aux Ind. Orient. Maldives &c. part. 3. p. 25. seq. och G. E. Rumphii Herbar. Amboin. T.
1. p. 16. ff.
** Cocos-Nöten afviker ifrån andra Nötters art, i det hon i början hyser ymnigt vatten, som
efterhand tjocknar kring inre sidorna af skalet, och förvandlas til kärne, hvilken omsider
intager hela nöten. I H. van Rhede’s Hort. Ind. Malabar. T. 1. p. 3. ser jag, at denne kärne
i förstone är nog tendre, söt och smakelig, blåhvit til färgen och intet oljaktig, men sedan
mer och mer hvitnar och hårdnar, blifvandes då smaken stark och något oljaktig. Uti
den af Labat i Relat. de l’Ethiop. occid. T. 5. införde Journ. d’un voy. à S. Thom. p. 353.
beskrifves dess första utseende som löpnad mjölk, och i Rumph. l. c. p. 4. säges den se ut
som is. Men det är icke i det spädare tilståndet som han mäst behagar, långt mindre sedan han blifvit fullmogen, ty då är den svampaktig med en fade sötma: Rumph. l. c. och
med en stark och oangenäm olje-lukt: v. Rhede l. c. p. 4. den blir ock då så hård, at man
behöfver någon möda til at tugga honom: Rumph. l. c. utan i dess medel-tilstånd vinner
den mästa tycket. Då är dess kött snöhvitt och stadigare än i ett äple: Fermin Descript.
de Surinam T. 1. p. 178. eller just som i en färsk nötkärne: De la Loubere Royaume de
Siam T. 2. p. 73. Då är äfven skalet, som man vet blir sluteligen hårdt som ben, äteligt, ty
det är då vekt och så skört som brusk: Rumph. l. c. p. 17. eller som man äte en Chardon:
Phil. à S. Trin. l. c. p. 300. til smaken som Valnötter: v. Rhede l. c. Sjelfva kärnen är i
den åldern mycket välsmakande: De la Loubere l. c. p. 72. ja rätt söt och närande: C.
G. A. Oldendorps Geschichte der Mission der Evang. Brüd. auf d. Caraib. Ins. T. 1. p.
187. De la Boullaye le Gouz tyckte smaken vara såsom Mandlar: l. c. p. 266. Pyrard
fann den likaså hafva Mandel-smak och vara ganska god: l. c. p. 28. men hos Labat l. c.
55
frukter*. Bland de många öfriga Palm-slagen, hvilka ännu til större delen Botanisterne oredigt bekante, äro väl åtskillige dels föga gode, dels aldeles oätelige**;
men ock någre rätt välsmakelige. Aublet underrättar oss om Nötterna på 3
Palm-slag i Gviana, nemligen Maripa, Comon och Paripou, som både Indianerne, Negrerne och Creolerne med begärlighet äta, och som komma på de bästa
bord***. En Palmiste i akt tog Feuillée på Martinique, med nötter litet större
än dufve-ägg, hvilkas kärnar han fann af rätt god smak och föda†. En annan
säges den hafva högre och delicatare smak än Mandlar. I E. Hessens tycke smakade den
som nöt-kärnar: Ost-Ind. Reisebeschr. p. 119. i J. Nieuhoffs föll den sig mycket sötare
än något Europeiskt Nötslag: Legat. Batav. ad Magn. Tart. Cham. p. 102. b. Rumphius
fann den til smaken nog lik färska Hassel-nötter, men sötare, fuktigare och angenämare:
l. c. Fermin förekom den såsom Nötter och Kron-ärtskåckor sammanblandade: l. c.
Jag vet icke, om olika Cocos-sorter verkat sådan skiljaktig smak, hvilket nog kunnat
hända, ty dessa nötter äro ej allestädes lika. Gemelli Carreri fann dem i Malacca
mera tendre och välsmakande än i Goa, äfvensom ock 3 gånger större: Church. l. c.
T. 4. p. 257. och J. Cook trodde sig veta, at de verkeligen genom odling förbättras: Voy.
dans l’hemisph. austr. & autour du monde, T. 4. p. 259. Torde hända, at några konstgrep
vid trädens skötsel kunna göra, at dessa Nötter blifva på somliga ställen mera oskyldiga
at äta, än på andra: t. ex. på Maldiviska öarne, där man både förstår och vinnlägger
sig om at sköta träden, kan man dageligen utan olägenhet äta Cocos-nötter i stället för
bröd, hvilket ock Pyrard säger sig sjelf i 5 års tid gjort: l. c. part. 1. p. 85. hvaremot de
på andra ställen finnas svårsmälte för magen, och derföre sällan ätas: G. Dampier Voy.
autour du monde, T. 1. p. 309. lärandes utan tvifvel sådant vara orsaken, hvarföre de
ej gerna ätas i Batavia: Hessen l .c. icke heller i Carthagena, där endast vattnet i dem
eftersökes til at dricka: Ulloa l. c. T. 1. p. 68. Detta vatten varierar efter åldren: i en helt
ung Nöt är det väl sött, men blandadt med sälta; sedan nöten vuxit ut, men skalet ännu
är vekt och som brusk, är det som bäst, en ädel saft, klar och kall, helt söt och angenäm
at dricka; sedan skalet blifvit benhårdt, är vattnet suraktigt; och ändteligen då nöten
är gammal, finnes det åter sött, men något härsket, och otjenligt at dricka: Rumphius
l. c. Annars fås ock af kärnen, då han rifves eller stötes och sedan prässas, en behagelig
Emulsion eller Mjölk-saft, hvilken smakar som mjölk, med någon åtföljande oljaktighet:
v. Rhede l. c. I matlagning göra Siamerne sig mera gagn af Cocos-nötterna, än af något
annat frukt-slag, nyttjandes kärnen, både rifven och orifven, til at uphöja smaken med
på många sina rätter: Turpin Hist. civ. & natur. de Siam. T. 1. p. 236. och i Africa gör man
sig af omogna kärnarne, hämtade med sked och upblandade med såcker och krydder,
eller med rosen-vatten, ganska läckra rätter: Labat l. c. p. 131. 353.
*B. Ziegenbalg i Bericht derer Königl. Dänisch. Missionar. in Ost-Ind. 3. Contin. p. 122.
** Ehuru frukten på Borassus flabellifer L. är, sedan den blifvit fullväxt, hård och oätelig,
kan den dock väl ätas, medan den är ung och tendre, varandes då inuti blå och klar som
gelée, söt til smaken, och ej oangenäm: v. Rhede l. c. p. 12.
***Hist. des Plant. de la Guiane Franc. Supplem. p. 101. 102. De pläga kokas i vatten med litet
salt.
† Se dess Journ. des Obs. phys &c. T. 3. p. 416. hvarest han kallar denna Palm Palma altissima nucifera, siliquis ventricosis.
56
delebpalm
dubbel
kokosnöt
Palmite i Carthagena omtalar Ulloa, hvars frukt är stor och af utmärkt sötma
och behaglighet*. Här lärer ock den Deleb böra uptagas, som Poncet träffade i
Sennar i Africa, hvars frukt var rund, växte i klasar, och hyste, inom skalet, men
utomkring kärnen, ett ämne, nästan likt honing, som hade balsamisk lukt, och
var så sött och ljufligt, at Poncet aldrig visste sig hafva ätit någon ting så läckert**. Den rara Palm-frukten, som under namn af Maldiviska Cocos-nötter altid
hållits i högt värde, har väl icke för smakens, utan för en förment nyttas skull,
blifvit så flitigt eftersökt***.
*
L. c. T. 1. p. 46.
** Se dess Voyage d’Ethiopie i Lettr. édifiantes & curieus. T. 4. p. 46.
*** Jag tager mig här frihet, at gå litet utom ämnet, och anföra något om denna märkeliga
frukt, som i Indien kallas Tavarcare, och knapt varit at se i Europa, utan i Cabineter. Den
är stor, säger N. Grew i Mus. Reg. Societ. p. 197. ungefär af 1 fots längd och ½ fots bredd,
med kolsvart skal och hvit kärne, utan någon synnerlig smak; och liknar Pyrard l. c.
p. 163. den samma vid ett par stora Meloner, som gå ihop vid ena ändan, tilläggandes,
at hafvet undertiden upkastar den på Maldiviska stränderna, och at, då så händer, den
genast, vid stort vite, måste uplemnas til Kongen. A. Clutius förtäljer i sin bok de Nuce
medica, huru denne Kong sorgfälligare vårdar den uti sin Skattkammare än något annat, och tror sig ej kunna gifva andra Kongar och höga Ämbetsmän någon kosteligare
present, än denna Nöt, hvilken skattas dyrbarare än Ambra. Holl. Amiralen Wolferd
Harmans, fortfar han, hade fått en sådan Nöt af Kongen i Bantam för en stor bevisad
tjenst, och den samma ville sedan Kejser RUDOLPH II. efter hans död tilhandla sig af
arfvingarna, men fick intet, oansedt han böd 4000 Gyllen. J. Lobo berättar i Voy. hist. de
l’Abissinie T. 1. p. 53. at samma Nötter vissa tider komma flytande åt Brava och Magadoxo
kusterna i Africa, och säljas då i Jubo emot lika vigt i silfver. På Malabariska kusten har
den äfven varit ganska begärlig, så at en Nöt af detta slag ibland blifvit betald med 25
pund Sterling: Grew l. c. Hvad som gjort detta ofatta värde, har å ena sidan varit den
inbillning man öfveralt fått om en stor hälso-kraft i denna Nöt emot de flesta sjukdomar,
särdeles emot förgift, fallandefot m. m. Grew l. c. hvilken kraft Clutius l. c. också
trodde henne tilkomma; och å andra sidan en allmän okunnighet om dess rätta hem-ort,
så at ej en gång folket på Maldiverna vetat hvarest eller huru den vuxit, utan trodt den
framkomma på hafs-bottnen: Pyrard l. c. hvarigenom den ock af många andra fått
namn af Hafs-Cocos. Väl hafva somlige kallat frukten af ett slags Palm i Loango Maldiviska Cocos-Nötter, såsom ses af Cavazzi Relat. de l’Ethiop. occid. utgifven af Labat, T.
1. p. 132. men orätt. Omsider fanst sjelfva trädet på en ibland Sechelles-öarne norr om Isle
de France, som Fransoserne år 1744 uptäckte, och år 1767 nogare undersökte, hvilken
de först kallade Isle de Palmes och sedan Isle Praslin, och är denna lilla ö ännu det enda
ställe i verlden, hvarest denna Palm funnits växande: Sonnerat Voy. à la Nouv. Guinée
p. 3. 4. Derifrån hafva sedermera både plantor och nötter häraf blifvit satte på Isle de
France, där de nu arta sig rätt väl: l. c. p. 9. och har man jämväl skaffat sig ett par nötter
til Ceylon och planterat i stranden, hvilka upskutit och växa frodigt: Radermachers
Naamlyst der Planten op het Eiland Java; Batavia 1780. p. 18. I Batavia betalte man länge
150 R:dal. för hvarje sådan Nöt; men sedan Fransoserne år 1760 ditbragte stora partier
deraf, föll priset til 10 R:dal. l. c. och framdeles bör det väl falla mer. Imedlertid köpa
57
Meloner (Cucumis Melo L.) förtjena billigt at räknas ibland de söta och läckra
frukter, när de anses i deras rätta fullkomlighet, hvilken de icke, eller åtminstone
svårligen, annorstädes ärnå, än i de varmare länder, deras egenteliga hemvist.
Men äfven där är deras godhet mycket skiljaktig, alt efter olika beskaffenheten
af detta frukt-slags många art-förändringar, såsom ock efter väderlek, jordmån
och ans. Norden är dem föga tjenlig til bonings-plats, änskönt man använder
mycket bråk at tvinga dem til sin vilja, och det synes som de ej heller väl skulle
vilja arta sig i hela öfra halfdelen af Europa, äfvensom de föga vilja trifvas i de heta
climaten, så framt de samma ej äro fuktiga*. Men när de ock komma at updragas
Magnaterne i Indostan den samma ännu til ganska högt pris, och låta af skalet göra sig
drycks-käril, som de infatta i guld och pryda med diamanter, drickandes derutur ständigt, i den inbillning de äro, at det starkaste gift då ej skall kunna skada dem: Sonnerat
l. c. p. 5.
* I de kallare länder göra de allmänna Melon-sorterne, de så kallade Marechés eller Melones vulgares, sällan fullt skäl för namn af läckerheter, ty deras smak blir gemenligen
för fade och vattenaktig, såsom på gurkor, med för liten sötma, derest ej tilfälligheter af
ovanligt gynsam väderlek, eller ock kanske af synnerliga konstgrep hos skötaren, mellankomma. Igenom sådant kan vissa varma somrar hända, at de i godhet nalkas dem,
som i de varmare länder framalstras, hos hvilka altid rönes starkare sötma jämte en hög
smak: L’Ecole du jardin potager T. 2. p. 215. Man får dem rätt läckra, säger Bauhinus
Hist. pl. T. 2. p. 245. i Italien, Spanien, Provence, Languedoc, Basque, nedra Österrike
och Ungern; men icke så i Frankrikes norra del, i England, Holland m. m. ty där ärnå de
svårligen sin rätta mognad, och bli deraf insipide eller af fade smak. De fordra mycken
sol-värma til sin riktiga trefnad, men de urarta sig i en stark och brännande hetta, hvarföre ock ej var underligt, at Phil. à. S. Trinitate fann dem i Indien så osmakeliga:
l. c. p. 308. De Ost-Indiske Melonerne, säger J. H. van Linschoten, stå tilbaka för de
Spanska, ty de kunna icke ätas utan såcker: se J. T. & J. J. de Bry Ind. Orient. P. 4. p. 25.
Ingen kan i Indostan få goda Meloner, mer än någre Magnater, som skaffa sig kärnar af
ypperlig sort ifrån Persien, och med öfverordentelig omsorg låta sköta plantorna; hvilket dock ofta intet hjelper dem til god frukt, åtminstone icke längre än på första året,
emedan climatet är dem emot, så at de urarta sig: Bernier l. c. T. 2. p. 24. Likaså händer
på Cap de bonne Esperance, at Melonerne ej bibehålla sig goda längre än det första eller
andra året efter kärnarnes ditkomst från Europa, urartandes sig alt för mycket på det
tredje: De la Caille l. c. p. 281. jag dömmer ej om, hvarutaf sådant där kan härröra.
På Amboina falla de sig dåliga och vattiga: F. Valentyn Oud en nieuw Oost-Ind. 3.
deel. 1. afd. p. 254. I Rio Janeiro i Brasilien äro de både mjölaktige och af fade smak: J.
Hawkesworth Relat. des voy. dans l’hemisphere merid. T. 2. p. 254. Annars ser jag väl,
at i ett af de heta climat, neml. i Surinam, blifva ordinaire Europeiske Meloner af ganska
god smak, samt våra Cantaluper både öfvermåttan stora, och af så fin och delicat smak,
at man ej kan äta något läckrare: Fermin l. c. T. 1. p. 188. men jag vet ock, at climatet är
där nog fuktigt, och at man där, när torka tilstöter, brukar at vattna sina Meloner: l. c.
På Americanska öarne, där fuktighet vankar ifrån hafvet, är det så svårt, säger Labat
i Voy. aux Isles de l’Amer. T. 1. p. 372. at ibland 50 Meloner träffa en ond, som det i Europa är, at ibland 50 råka på en god, och fann han dem af fin och delicat smak, ljufligt
melon
honungsmelon
58
där de efter sin natur vilja vara, och de tillika äro af de bästa sorter, så tilvålla
de sig ett utmärkt rum ibland läckerheter; hvarföre ock Cavazzi nämner de
ypperliga Melon-sorterna i Italien för den utvaldaste läckerhet han någonsin
luktande och oskyldiga för magen. Melonerne på Danska Americanska öarne förklarar
Oldendorp för söta och ganska välsmakande: l. c. T. 1. p. 156. I Louisiana äro de alla
bättre än de Europeiske af lika sorter, säger T. Jefferys i Natural and civil history of the
French dominions in North and South Amer. T. 1. p. 155. Melonerne i Valencia föredragas
för alla andra Spanska: Plüer l. c. p. 554. ja Höst tyckte de Såcker-Meloner han i Cadiz
åt öfverträffa äfven de Maroccanska, hvilka senare han dock fann mycket goda: l. c.
p. 288. I Alger rönte Shaw en högre smak på Melonerna, än i England: l. c. p. 290. och
han kunde ju intet annat vänta. Underligare var, at C. Patin märkte skilnad imellan
Melonerna i Italien och Österrike, hvilka senare han fann nästan så goda som de förra:
Relat. de voyages en Allemagne, Anglet. Holl. &c. p. 27. Men åter nog naturligt, at de Meloner, som Tournefort träffade vid ett Kloster i Armenien, och om hvilka han säger at
inga bättre gåfvos i hela Levanten, skulle i läckerhet öfvergå dem man kunde få i Paris:
Voyage du Levant T. 3. p. 193. Så var också det intet orimligt, at Melonerne på öen Zante
i Grekiska Archipelagen, särdeles de hvita som luktade likt Ambra, föreföllo Wheeler
bättre, än de han kommit at få i England, Frankrike, Italien och Turkiet: l. c. p. 67. På
sistnämnde stället hade väl äfven de kosteligaste sorter kunnat falla honom något obehageliga, ifall han fått dem öfvermogna, hvilket ock måtte hafva hänt, så vida sant är
hvad Thevenot säger, at man i Österländerna gerna låter Melonerna bli för mogna,
så at de skulle kunna ätas med sked: se dess ferner Verfolg der Morgenländ. Reise p. 76.
Turkiska Meloner hafva annars åtskillige synnerligen tyckt om i Italien, fastän Pilati
ej tyckte dem kunna jämföras med de förträffeliga som vankade i Lombardiet: Voyag.
en differens pays de l’Europe T. 2. p. 199. Åtminstone berömmer Otter dem i Diarbekir
för excellenta, änskönt de där med ingen annan åtgärd frambringas, än at man blott
nedsätter kärnarne, blandade med dufvo-träck, i stranden af floden, sedan vattnet utfallit: l. c. T. 2. p. 274. Men at komma tilbaka til Archipelagen och ditgränsande tracter, så
tyckes som lärer där något hvarjestäds vanka ypperliga Meloner, nemligen där man varit
omtänkt at förskaffa sig utvalda sorter. De aldrabästa menar Tournefort skola finnas
på öen Milo: l. c. p. 188. och på Cypern förekomma både ansenligen stora och delicata af
kostelig sort: F. F. v. Troilo Oriental. Reise-beschr. p. 38. I Athén äro de oförlikneliga:
Chandler Reisen in Griechenland p. 180. På Maltha mente Du Mont finnas de bästa i
verlden: Nouv. voy. du Levant. p. 150. ty de voro såckersöta och smälte i munnen: se dess
Voy. en France, en Italie &c. T. 2. p. 35. Ehuru goda Meloner De la Lande ätit i Languedoc, så fann han dock ypperligare i Bologna, hvarest man brukar at dertil äta en sort
korf kallad Bologna-Mortadeller: Voy. d’un François en Ital. T. 2. p. 112. Men i Rom sätter
man mera värde på de som odlas i Perugia af en utmärkt sort, än på alla andra i Italien:
J. G. Keysslers neueste Reise durch Deutschl., Böhm. &c. T. 1. p. 466. Pilati råkade ej
at få smaka några rätt goda Melon-sorter i Neapel: l. c. men at likväl sådane där kunna
vanka, ser jag af det D’Arvieux, då han skall mycket berömma Melonerna på Carmels
berg, sätter dem i jämförelse med dem i Neapel och America: Merkwürd. Nachrichten T.
2. p. 237. hvarförutan Gem. Carreri säger många räkna Parabito-Melonerna i Neapel
ibland de bästa sorter, änskönt han sjelf, efter sin smak, tyckte några sorter i Persien,
särdeles de grönskaliga så kallade Puost-Sabs, vara angenämare: Churchill l. c. T. 4. p.
59
känt, innan han fick smaka Niceffo i Angola*; och P. Browne förklarar Melonerna på Jamaica för så goda, at de räknas ibland den ortens största delicer ur
växt-riket**. När nu dertil kommer, at denna frukt är befunnen vara närande,
så blifver icke underligt, at en del folkslag nyttja den såsom sofvel, och äta jämte
bröd, såsom Höst säger ske i Marocco, där Meloner utgöra folkets mästa och
bästa föda***. Jag bjuder ej til at utstaka, hvilka Melon-sorter böra räknas för
ypperligast, eller om sådane skola sökas ibland de stora eller de små†; kan dock
ej förbigå den anmärkning, at man i det gamla Rom, där man ännu i Plinii tid
var nog granntyckt i smak och väl förstod at pröfva läckerheter, höll sig endast
vid de små Meloners odling, och lemnade de stora at i Provincerna handhafvas††.
I Paris sättes mera värde på de så kallade Sucrins och flera utvalda små sorter, än
på de stora Marechés†††; särdeles har man både där och flerestäds i Europa en
154. Men han är ej ensam i den delen at tycka om Persiska Meloner, ty dem uphöja många
flere Scribenter. Man råkar väl, där som annorstäds, åtskilliga af sämre sorter; men man
träffar också helt förträffeliga, och det i synnerlig mängd: Tavernier l. c. T. 1. p. 419.
varandes sådant egenteligen at förstå om öfra Persien, ty de aldrabästa där i landet,
och som hälst sökas til K. Hofvets och Magnaternas bord, komma från Chorasan, ett
af de öfversta landskapen, gränsande til stora Buchariet: se Salmons und van Gochs
gegenwärt. Hist. von Persien p. 53. Olearius fick näppeligen bättre Meloner i Persien,
än de stora gula han åt i Astracan: l. c. p. 240. och Chappe visste sig aldrig smakat så
goda och oskyldiga, som han fick i Casan: Voyage en Siberie T. 2. p. 544. Hvem vet, om
icke dessa förträffeliga sorterna kunna härleda sig ifrån en och samma moderstam, som
til äfventyrs lärer böra sökas i Buchariska länderna, hvilka länge haft namn för at äga de
ädlaste Melon-sorter, och hvilkas lyckliga climat gifver anledning at tro detta frukt-slag
där snarare förbättras, än urarta sig?
* J. A. Cavazzi Relat. hist. de l’Ethiopie occid. publiée par J. B. Labat, T. 1. p. 141.
**Civil and Natural history of Jamaica, p. 353.
***Efterretn. om Marokos og Fes, p. 288. Sådant kan gå an i de varmare länder, där Melonerne,
eller vissa sorter deraf, finnas så oskyldiga, at de utan fara kunna ätas til öfverflöd, hvilket i många Rese-beskrifningar omtalas; men här i Norra Europa är sådant orådeligt.
† Det talas här om sådana Melon-sorter, hvilkas art är at altid hålla sig små; annars veta vi
nog, at på en planta, som efter sin art skulle bära stor frukt, merendels händer, at någre
blifva små, af det de ej växa ut, då åter någre blifva mera store, dels igenom något föresprång de fått, dels med det de drifvas dertil genom flitigt vattnande, dels ock medelst
en hop blommors bortskärande, för at bringa de andra til frodigare växt.
†† Plinii Hist. nat. L. 19. c. 5.
††† Sucrins-sorterne räknade J. Bauhinus l. c. p. 242. för de yppersta Meloner, och beskref
dem såsom fasta i köttet och så söta som de skulle blifvit såckrade. Dessa och andra små
sorter, t. ex. Cantaluperne m. fl., tilvålla sig företrädet i goda egenskaper framför många
stora, emedan de, jämte deras fina och söta smak, pläga vara tidigare, samt bättre tåla
kalla somrar och höst-vädret, utan at då förlora smaken: L’Ecole du jard. potag. p. 227.
ff. Den lilla Sucrin, som l. c. anföres, synes vara den samma som J. Bauhini lilla runda
Muscatell-melon, hvilken han l. c. p. 244. säger äfven kallas Såcker-melon, och vara stor
nätmelon
60
synnerlig begärelse til den lilla artförändringen, som i Florentz kallas Cantalupi,
hvilken ock är den samma, som här i vårt Rike mäst och jämnast utmärkt sig
för läckerhet, och minst funnits fade och vattig; hvilken äfven Pilati kände
så förträffelig i Holland, at han emot den föraktade samteliga Melonsorterna
i Neapel*. Jag tror likväl säkert, at åtskilliga af de större sorterna äfven gifvas
mycket läckra, ty jag ser Rese-beskrifvarne här och där hafva träffat sådana, som
varit ogement välsmakande**. Jag vet icke, huru stora de Buchariske Melonerne
mangomelon
som en Pomerans, ljuflig både til lukt och smak; blifvandes den samma jämväl berömd
af Pena och de Lobel i deras Adversar. Stirp. p. 286. såsom mycket delicat, med lukt
stödande på Desman. I China träffar man en helt liten och såckersöt Melon-sort, den
man kan äta tillika med skalet, likasom ett äple: J. B. Du Halde Beschreib. des Chines.
Reichs. u. der Gross. Tart. T. 2. p. 170. Men en annan liten Melon, af ett and-äggs storlek,
har man i Persien, som ingen frågar efter för smaken, efter den ej är behagelig, utan för
lukten, som är mycket stark och så ljuflig, at Persianerne för den orsaken näppeligen
sätta större värde på någon annan frukt: O. Celsii Hierobotanic T. 1. p. 13. Den samma
gör v. Linné til ett särskildt slag under namn af Cucumis Dudaim, och i Persien kallas
den Schamame. Man brukar där at gå och bära den i händerna, för at altjämnt lukta på:
Olearius l. c. p. 369. För samma ändamål har man ock i Tyskland, England och flerastäds i Europa varit mån om at skaffa sig denna växt uti drifhus: Design. plantar. horti
A. F. Waltheri p. 133. samt J. Petiver Musei centur. 3. p. 27. och W. Sherard träffade
den i Rom växande i fönstren hos åtskilliga Cardinaler: J. Raji Hist. plant. T. 3. p. 333.
*
L. c. I L’Ecole du jard. pot. upräknas 4 sorter af Melon de Florence eller Cantalupi, neml.
en grön med rödt kött, en brandgul, en hvit, och en svart eller mörkgrön, hvilken sista,
såsom den mäst söta och vinaktiga, anses för den bästa, och kallas i Italien il Melone degli
Santi: l. c. p. 226. P. Skippon fann den förstnämnda af dessa, som han i Florentz åt under
namn af Melone di mele, i sitt tycke för den bästa: Journey thro’ the Low-countr. Germany,
Italy and France, i Churchill’s Collect. T. 6. p. 654.
** Det räknas i Paris såsom en förlust för allmänheten, at Melon-planterarne, för sin vinnings skull, mera beflita sig om at få sina Meloner mycket stora, än utvaldt goda, drifvandes dem så med träget vattnande, at de derigenom bortskämma deras smak: Ecole
du jard. pot. p. 220. 228. Den som sådant ofta rönt, lärer väl ej lofva sig mycken läckerhet
uti stora Meloner. Men en del sorter hafva den art, at vara storväxte och tillika välsmakande, särdeles i sådana climat och jordmåner, som med deras natur öfverenskomma.
Ibland de kosteliga Melonerne på Americanska öarne såg Labat en del så stora, at han
sedan ingenstäds träffade deras likar, förrän i Terni i Italien: Voy. en Espagne & en Ital. T.
7. p. 97. och Bossu fann dem ovanligt stora och saftiga i Louisiana: Voy. aux Indes occid.
part. 2. p. 19. Jurgen Andersen blef varse stora och söta Meloner vid Mosul: Oriental.
Reise-beschr. p. 170. och på öen Zante förekommo de Chandler både af ovanlig storlek
och förträffelig smak: l. c. p. 425. I Aleppo fick Thevenot dem långa och såckersöta: l.
c. Fursten Radzivil visste sig ingenstäds hafva sedt större Meloner än på Cypern, där
de hade nästan 3 qvarters längd, och voro rätt delicata: l. c. p. 147. Men J. Bauhinus såg
en ifrån Montbeliard, ungefär 4 qvarter lång, krokug som ett ko-horn, rätt söt och god,
hvilken han kallade Melo longus, l. c.I Dock var detta ännu litet, om den berättelsen var
sann, som Busbeq fick om Melonerna i Mingrelien, at de kunde gå til 3 fots längd och
61
pläga växa, eller om deraf gifvas många sorter; dock har jag anledning at räkna
dem ibland de kosteligaste i verlden, emedan de så allmänt eftertraktas i Ryssland, Persien, Indostan, China och flerstädes*. Men det är visst mycket mera
vara välsmakeliga: A. G. Busbequii Legation. Turc. Epist. 3. p. m. 162. Chardin utsätter
intet visst mått på dem han i samma ort bekom, utan säger blott, at de voro mycket stora,
men ej särdeles goda: Journal du Voy. en Perse. T. 1. p. m. 73. J. Bauhinus uptager l. c.
under namn af Melo magnus en melon, som var mindre än ett barn-hufvud, hvilken han
åt på Beffords Slott, och tyckte vara den bästa han någonsin känt, både til smak och lukt;
men huru hade han då icke skolat baxnas, om han fått se en sådan, som Olearius fick
til skänks i Moskwa, hvilken gick til 40 skålpunds vigt, och var söt och god: l. c. p. 117.
Ja, han torde också ryckt på axeln vid en om 20 skålpund, til hvilken storlek Melonerne
ofta gå i Ispahan, varandes derjämte af den art, at de kunna hålla sig året igenom, neml.
väl förvarade för värma i täpta käril, som hållas kalla med snö: C. Le Brun Voy. par la
Moscovie en Perse & aux Ind. or. p. 229. Jag törs icke omröra de ofatta Meloner Thevet
säger sig sedt på Madagascar, hvilka skola varit så stora, som en karl kunnat famna om:
Singularités &c. fol. 44.
*När Hasselqvist i dess Iter Palæstin. p. 491. berättar om de vanliga Egyptiska Meloner,
at de voro blötare i köttet, och ej på långt när hyste så angenäm sötma, som han i Sverige
hade funnit uti en af Siberiska kärnar framkommen Melon-sort, synes sådant innebära
en smickersam tanka om de Siberiska climaten, såsom voro de mycket gynnande för
Melon-växten; men det har aldrig kunnat vara hans tanka, utan har han allenast ment
Melon-kärnar, som kommit hit ifrån Siberien, sedan de ifrån annan ort blifvit ditbragte.
At den orten måtte varit Buchariet, har jag nog anledning til at tro af det J. Perry säger
om några ypperliga Melon-sorter, som han åt i Moskwa, och hvilka han tyckte ej kunde
läckrare gifvas i verlden, neml. at Ryssarne hade skaffat sig kärnarne dertil ifrån Buchariet genom Siberiska vägen: Etat pres. de la grande Russie p. 120. Det synes ock nog likligt,
at dessa så kosteliga sorter måtte hämtas från Bucharerna til nästgränsande landet Chorasan, där man så starkt äflas med at odla de yppersta Melon-sorter, för at kunna hålla
dem K. Hofvet och Magnaterna i Persien tilhanda, såsom ofvanföre nämndes. Bucharerne sjelfve drifva stor handel med sina Meloner in åt Indostan: Schreiben an d. Herrn
Colbert von der Grösse des Königr. Industan p. 8. så at Bernier kunde i vintertiden på
frukt-torget i Dehli se en stor mängd af den sorten som håller sig hela vintern, hvilken
han sjelf fann admirable, som den ock var högst begärlig för Omrahs eller Magnaterne
därstädes, hvilka, för den stora svårighet de hade at i sitt climat frambringa goda Meloner, köpte dessa, från Buchara komna, til ganska dyrt pris: l. c. T. 2. p. 23. Han omtalar
annars l. c. T. 1. p. 160. huru Usbek-Tatarernes eller Bucharernes Ambassadeurer förde
til Stora Mogol, ibland andra rara presenter, några camel-bördor med utvalda frukter,
och deribland äfven förträffeliga Meloner, hvilka blefvo mycket välkomne. Du Halde
omrörer en Melon-sort från Hami i stora Tatariet, som är oförlikneligen delicat och
behåller sin godhet in uti vintern, då den plägar nyttjas på Chinesiska Kejsarens bord:
l. c. T. 4. p. 29. Han berättar ytterligare i sin Epitre aux Jesuites de France framför 18:de
Samlingen af Lettres édifiantes & curieus. p. 35. at desse Hami-Melonerne är excellente
och i 5 à 6 månader bibehålla sig friska, samt at årligen ett stort förråd deraf inköpes
för samma Kejsares behof, hvilken äfven deraf plägar göra föräringar åt dem han vil
visa synnerliga nåde-tecken. Det var säkert en sådan Melon-sort, som Ryske Residen-
62
gurkmelon
vi icke veta om artförändringarne af Meloner, ty de lära vara oräkneliga, och
blifva väl ännu flera, om annars Cæsalpini sats håller strek, at de immerfort
tilväxa uti antal*. Chate (Cucumis Chate L.) räknas af somliga til Meloner, och
ten Lange, ibland annan frukt, fick i Peking ifrån Kejsaren til sig skickad i November
månad, och som han fann öfvermåttan läcker: se dess Journal der Reise nach China uti
Verändert. Russl. p. 85. Då jag nu ser efter, hvar detta Hami må vara beläget, finner jag
dermed menas Hamil eller Khamul, en stad i lilla Buchariet: Prevost Hist. gener. de
voyages T. 6. p. 456.(??) Derföre skrifver ock Christoph. Jac. Schwartz, då han omtalar
den Melon-sort samme Kejsare förärade Ryske Ambassadeuren, i hvars följe han var, at
den hade kommit ifrån Buchariet, och ansågs för en stor raritet i China: se dess Kurtze
und wahrhafte Beschreibung der Reise von St. Petersburg aus bis die Hauptstadt Peking
&c. von 1725 bis 1729. Mscr. Det var af de ypperliga Buchariska Meloner, som Engelske
Envoyén Whitworth skickade från Ryssland kärnar til en Prins af Danmark: Perry
l. c. Vi böre här i landet likaså vara måne om at kunna skaffa oss kärnar af dessa eller
andra för läckerhet utmärkta Melon-sorter ifrån deras rätta hem-orter, ty för det de äro
benägne at urarta sig uti de kalla så väl som de för heta climat, och ej behålla sin fullgoda
art öfver ett eller ett par år, kan man ej lita på at genom kärnars planterande af yppersta
hemväxta Meloner få lika så goda å nyo, åtminstone ej uti flera leder.
* Hvad A. Cæsalpinus för 200 år sedan i sin bok de Plantis L. 4. c. 5. sade om Meloner, at de hade oräkneliga artförändringar, tyckes vara nog ärkändt för sant genom det
ingen Botanist sedermera budit til at hålla lista på dem alla. C. Le Brun berättar l. c.
at bara i Ispahans stad räknades öfver 25 utmärkta och namngifvna sorter, de flesta af
dem excellenta; och S. G. Gmelin beskrifver korteligen i dess Reise durch Russland T.
3. p. 388. seq. samt äfven afritar 15 sorter, som han på ett ställe i Gilan såg til salu, bland
hvilka jag blott vil anmärka 2:ne, neml. Adschiselemi och Kalagork: den förra långlagd,
ljusgrön med hvitaktigt nät öfver, eller, som man säger, broderad, köttet rödt, med balsamisk lukt och såckersöt smak; den senare rund med djupa fåror på, köttet rödt och
synnerligen läckert. Jag ser väl hos andra Scribenter flera märkeliga sorter omrörde, t. ex.
den man i Persien kallar Kischmisch, utan kärnar, ganska god både färsk och torkad: P.
Della Valle Reiss-beschr. in unterschiedl. Theile der Welt, 2. Th. p. 46.; en förträffelig
sort, som Tavernier fick uti Yezd i Persien, med så fast kött som en Renette: l. c. T. 1.
p. 116.; en klotrund med grönt kött, hvilken De Maillet träffade i Egypten, och fann
ganska delicieux och admirable: Descr. de l’Egypte T. 2. p. 101.; den så kallade S:t Nicolas
eller Melon d’Avignon med rödt, saftfullt, såckersött och vinaktigt kött, hvilken hålles för
den yppersta Melon-sort i Frankrike: l’Ecole du jard. pot. p. 221. 222; en sort af broderade
Meloner, som föll P. Richelet så öfvermåttan läcker, at han i Dictionn. de la langue
Franç. utropade den för un bon, un excellent, un divin Melon; men jag måste komma
ihog mina trånga gränsor. Beträffande Cæsalpini omnämnda sats l. c. at Melonernas
artförändringar ännu immerfort öka sig, så tror jag den til en del bestyrkas genom det
vi vete om denna frukts benägenhet at urarta sig, då den kommer i otjenligt climat,
hvilket förändrings-sätt jag menar skall förhålla sig tvärt-om, då den under behörig
skötsel får blifva qvar där den gerna vil trifvas. Annars ser jag i Journal de Paris 1780, n:o
258, en märkelig händelse nyligen i Frankrike i akt tagen, til styrka för denna sats. Hr.
Mallet omtalar där en ny Melon-sort, som upkommit genom det ett blomstånd af en
Engelsk Cantaloupe blifvit fruktsamt utaf frömjölet af ett bredevid växande blomstånd
63
af somliga til Gurkor, men är likasom midt imellan. Hasselqvist kallar den
Regina Cucumerum, och anser den för det förträffeligaste slaget af alla i dess
slägte, hållandes den för den yppersta och angenämaste, samt tillika oskyldigaste
förfriskning, man i hettan kan njuta, så at Prinsar och Magnater i Europa borde
önska at få denna frukt hos sig planterad, såsom värdig at komma på deras bord*.
J. G. Gmelin såg den samma odlas i Sempalatnaja Krepost i Siberien under
af en Vatten-melon, hvarefter frukten fick gulaktigt kött och carmin-röda kärnar och
kärnhus, öfverträffandes i godhet de bästa Meloner Mallet hade ätit i America. Märkeligast af alt, at man har sedan af dennas kärnar fått flera lika beskaffade, som visa at
denna nya sort kan fortsättas. Min sluteliga anmärkning om Meloner kunde nu blifva,
om så behöfdes, at ingen frukt kan vara sig mera olik och mindre svara emot utseendet,
ty på en och samma planta, på hvilken man väntar sig alla frukterna lika goda, efter de se
likadana ut, kunna de samma ofta hafva tämmeligen skiljaktig smak, och knapt en eller
annan upfylla ens väntan; hvarföre ock en viss Fransk Poët, som ville afskildra påliteliga
Vänners rarhet i vår tid, ej kunde af någon ting göra lämpeligare liknelse i det ämnet, än
af Meloner:
Les Amis de l’heure présente
Sont du naturel du Melon:
Il en faut goûter plus de trente,
Avant que d’en trouver un bon.
* Se dess Iter Palæst. p. 491. Då Prosp. Alpinus de Plantis Ægypti fol. 45. och 46. gifvit
särskilda ritningar på Chate och Abdelavi, där frukten på den ena är luden och på den
andra slät, har sådant bragt mången at taga dessa båda för särskilda växter; men P. Forsskål uplyser oss om, at det är en och samma som med båda betecknas, neml. Cucumis
Chate L., hvars frukt är luden, medan den är ung, men blir slät sedan den mognat: se
dess Flora Ægypt. Arab. p. 168. Som Alpinus icke varit kunnig om sådant, har han i sin
villrådighet räknat sin Chate, eller den yngre och omogna frukten, ibland Gurkor, men
Abdelavi, eller den redan mognade, ibland Meloner; och säger han om denna senare, at
den är mindre välsmakande och blötare i köttet än Meloner, men om den förra, at den
är sötare och mera lättsmält än Gurkor, hvarföre den ätes mycket i Egypten både rå och
kokad, samt föreskrifves äfven för sjuka, såsom hälsosam och oskyldig. Denna växt
odlas mycket i Egypten, så at man ser åkrar dermed fulla: Forsskål l. c men den trifs
icke annorstäds, än där Nilen nyss flödat och lemnat slam: Hasselqvist l. c. Frukten,
säger den sistnämnde, har kött nästan som en Melon, är föga vattenaktig och äfven föga
söt, men angenämt svalkande, dock ej med någon så stark kyla, som Vatten-melonerne
hafva med sig, i anseende hvartil både Européerne och de förnäme i landet ha den hela
sommaren på sina bord. Den är så litet söt, säger De Maillet l. c. at den behöfver
såckras, för at blifva smakelig. Han tillägger, at man kan påskynda dess mognad genom
det man med ett hett järn bränner den i ena ändan. Forsskål beskrifver l. c. huru man
i Egypten vet at af denna frukt skaffa sig en läcker dryck. Man skär i spetsen på mogna
frukten, medan den än sitter på, ett hål, hvaruti man införer en käpp, som man omvrider
inne i köttet, och sedan väl tiltäpper hålet med vax; böjer så frukten ned och begrafver
den så varsamt i jorden, at den icke må brytas från sin stjelk, låtandes den på det sättet
blifva liggande i några dygn, då man ändteligen vid uptagningen finner köttet uplöst til
en delicat saft.
64
gurka
vattenmelon
namn af Kalmyckiska Gurkor, hvilka, säger han, sedan de fått mogna, hade en
ljuflig Melon-lukt, och voro i hans smak angenämare än alla de Meloner han
någonsin känt*. J. Amman beskrifver deraf 2:ne sorter, af hvilka den ena är af
1, och ofta 1 ½, fots längd, och kan omogen ätas likasom Gurkor, hvilka den då
ej stort öfvergår i smaken, men mogen gifver ingen Melon-sort efter, hvarken i
lukt eller smak; den andra är i anseende til smak och fasthet i köttet midt imellan en vanlig Melon och en Renette**. Hvad annars Gurkor beträffar, så får man
deraf i Österländerna så söta och behageliga, at man äter dem rå såsom äplen,
äfven oskalade***, hvilket sker ej allenast af landsfolket, utan ock af Européerne†.
Österländningarne äta dem som delice, säger Tavernier, merendels utan at
skala dem††. Om detta förefaller oss sällsamt, så finna vi oss bättre vid at höra
Vatten-Meloner ††† såsom läckerheter anses, ty ehuru de icke i våra nordiska orter
* Se dess Reise durch Sibir. T. 1. p. 222.
** Se dess Stirpium rariorum in imperio Rutheno sp. proven. icon. & descript. p. 9. I Sammlung
Russ. Geschichte 3. B. p. 611. sägas desse Kalmyckiske Gurkor hafva en helt angenäm,
söt och aromatisk smak, och föras af Kalmyckerna med Caravaner til Siberien såsom
handels-vara, nemligen skurna i långa rimsor, torkade och hopflätade. De tyckas vara
en särskild artförändring ifrån den Egyptiska Chate eller Abdelavi, hvilken beskrifves
såsom mindre söt. J. Gesner säger, at Cucumis Chate i Egypten och Persien hålles för
den yppersta och mäst välluktande Melon-sort: Phytogr. Sacra i Excerpt. Italicæ & Helvet. litteraturæ pro 1760, T. 4. p. 99.
***L. D’Arvieux fick sådana i Aleppo: se dess Merkwürd. Nachricht. T. 6. p. 357. I Egypten
träffade Forsskål ett slags söta runda Gurkor, som han kallar Cucumis angulosus: l. c.
p. 168.
† Thevenot l. c. p. 49.
†† Relat. de l’interieur du Serrail du Gr. Seign. p. 555. 556. Han tyckes här tala om ordinaira
Gurkor, hvilka han säger i Levanten vara af synnerlig godhet, och aldrig göra ondt, fastän de ätas rå. I Asien, tillägger han, utgöra de menige mans vanliga kost i 3 à 4 månader,
och när ett barn begärer mat, ger man det en Gurka, som det genast äter rå. Belon fick
såsom mat-rätt rå Gurkor med salt til, då han fägnades af Befälhafvaren på Lemnos vid
dess bord: Obs. de plus. singularités & c. p. 63. men Gurkorna äro där, säger han, så välsmakande, som de möjeligen kunna finnas, och ätas med bröd til, utan olja eller ättika,
varandes i den aktning, at man åt en Vän, som hälsar på i Trägården, kan med heder
bjuda en rå Gurka, likasom hos oss sker med äplen och päron: l. c. p. 72. I Kom i Persien
såg Olearius en sort tjocka och krokuga Gurkor, af 3 qvarters längd, som man brukade
äta rå med salt til: l. c. p. 369. Benianerne äta Gurkor likaså ymnigt som vi äte äplen, utan
at må illa deraf: Ovington l. c. T. 2. p. 5.
††† Vi vete, at Vatten-meloner (Cucurbita Citrullus L.) gifvas både med hvitt och rödt kött,
hvilket senare får i de heta länder en högröd eller skarlakans färg. Allmännaste formen
på dem är klotrund, fås ock ofta de som äro litet aflånga; men jag ser äfven en sort
omröras, som är mera långlagd, hvilken F. Valentyn träffade på Cap af 2 à 2 ½ fots
längd: Oud en nieuw Oost-Ind. 3. d. 1. afd. p. 253. och Rumphius i Indien undertiden såg
så stor, at 2 af dem utgjorde en full karla-börda, varandes denna sort at finna både med
65
pläga hinna til någon synnerlig sötma och ljuflighet i smak*, så utmärka de sig så
mycket mer för sådant i de södra och varma länder**, hvarest de utgöra en högst
angenäm och välsignad förfriskning för folk, som, ofta af qvalm vanmägtige
hvitt och med rödt kött, samt med smala och ljusbruna kärnar: Herbar. Amboin. T. 5. p.
400. Gumilla omtalar Vatten-meloner på tracten vid Orenoque-floden i America, som
hafva utvald smak och sötma som honing, men äro hårdare på skalet än de vanlige, och
hafva trinda kärnar, stora och skarpa som pepparkorn: l. c. T. 3. p. 175. Om desse ej utgöra
ett särskildt slag, så äro de åtminstone en stor artförändring.
*
Sedan T. Shaw kommit ifrån England til Barbariet, och fått känna huru förträffelige
Vatten-melonerne där voro, yttrar han sig om denna frukt, at den aldrig kommer til fullkomlighet i de norra länder: l. c. T. 1. p. 290. Denna utsaga vittnar, at han aldrig i England
måtte ätit någon välsmakelig Vatten-melon. I Frankrike, särdeles dess öfra del, blifva de
ej heller synnerligen goda: Davies Hist. of the Caribby Islands p. 66. De la Caille fann
dem ej på Cap annorlunda än passabla: l. c. p. 282. En som endast smakat ofullkomliga
Vatten-meloner, som han ej tyckt om, kan lätt fatta sådan fördom emot denna frukt, at
han förskjuter äfven de bästa sorter; och torde väl något sådant förorsakat hos Labat
den svårighet han hade at vänja sig vid Vatten-Melonerne på Martinique: Voy. aux. Isles
de l’Amer. T. 1. p. 87. kanske ock hos Skippon gjort, at han tyckte dem i Florentz smaka
vattenaktigt och obehagligt för en ovan; ty desse måtte ju ej varit så oäfne, då sjelfva
fruntimren åto dem begärligt, drickandes derpå Grekiskt vin: l. c. i Church. Coll. T. 6.
p. 654. Men en grof smak tilskrifver jag det, at Langhans, en gemen Soldat, tyckte de
han fick i Batavia smaka vidrigt, fast de svalkade i hettan: se dess Ost-Indische Reise p. 231.
** Man finner en synnerlig enhällighet hos Resebeskrifvarne uti denna frukts berömmande
i de varmare länder, och torde väl icke vara ur vägen, at visa huru någre sig derom yttrat.
Uti Indien, säger Rumphius, hållas de Vatten-meloner för bättre, som hafva högrödt
kött, än de som hafva hvitt, och äro de derföre allmännast, varandes deras kött sött och
vattigt, af ganska angenäm smak: l. c. p. 400. seq. I Amadabat fick Ovington ganska
stora och delicieusa: l. c. T. 2. p. 5. På Ceylon hafva de en muscat-smak, och man äter dem
som äplen: I. Biervillas Reisen nach d. Malabar. Küsten &c. p. 112. Tavernier fick af
Kongen i Bantam helt såckersöta och invärtes skarlakans-röda: Voy. en Turq. &c. T. 2.
p. 536. På öen Formosa äro de söta och goda, dock ej at förlikna med dem i Fernambuco
i Brasilien: Lettres édif. & cur. T. 14. p. 26. I Rio Janeiro i Brasilien äro de förträffeliga,
med en liten behagelig syrlighet: Hawkesworth l. c. I Lovisiana öfvermåttan goda,
bättre än de Africanska, och til äfventyrs de bästa i verlden: Jefferys l. c. I Gereges i
Africa fick Brue dem högröda inuti och helt såckersöta, delicata och upfriskande, samt
derjämte oskyldiga: Labat Rel. de l’Afr. occid. T. 5. p. 24. På Gambia tracten gå de til 50
à 60 skålpunds vigt, hafva glänsande rödt kött med högst såckeraktig saft: Demanet
l. c. T. 2. p. 78. Vatten-melonerne i Marocco tyckte Höst vida öfvergå de Americanska i
sötma och god smak: l. c. p. 288. På Minorca äro de, efter J. Armstrongs intygande, så
kylande, saftiga och läckra, at de icke nog kunna berömmas, och de besvära ej magen,
ehuru mycket man af dem äter, hvarföre ock Spaniorerne våga at ge dem åt barn som
ha feber: History of the island of Minorca p. 180. På Maltha äro de excellenta: Du Mont
voy. du Levant p. 150. I Cairo likaså: C. D. S. M. Nouv. voy. de Grece, d’Egipte &c. p. 102.
I Smirna äro de i högsta grad välsmakande, ock så oskyldiga, at ock sjuka i feber kunna
äta dem: Chandlers Reisen in klein Asien p. 96. I Constantinopel likaså oskyldiga och
67
och af törst nära försmäktande, träffa uti dem det som förträffligen både läskar*
och svalkar. En så mycket större förmån hvad svalkningen angår, som denna
frukts ätande i de heta länder ej beledsagas med svåra påfölgder för hälsan, när
måttelighet brukas, kunnandes äfven uti febrar tillåtas. Försynen tyckes derföre
endast ämnat denna frukt för de heta länder, är också troligt, at den derifrån
först härstammat, och sedan efterhand utspridt sig**. Vatten-Melonerne äro den
helt angenäma: de Mirone l. c. T. 1. p. 161. På Sarons fält gå de til 10 skålpunds vigt, och
äro utan gensägelse de bästa i hela Palæstina: Memoir. des Jesuites dans le Levant T. 5. p.
29. Vid Aleppo hafva de högrödt och delicat kött, som uplöser sig til ett såckervatten,
hvilket är rätt kylande och likväl oskyldigt: D’Arvieux Merkwürd. Nachrichten T. 6.
p. 357. ja, de gå där til stor fullkomlighet, säger A. Russell i Natural History of Aleppo
p. 25. I Armenien äro de så saftrika, at man förspiller hälften, då man biter dem som
äplen: Tournefort l. c. T. 3 p. 193. Vid Cauvrestan på Lar-tracten ha de högrödt såckersött kött, och äro de yppersta i hela Persien: Tavernier l .c . T. 1. p. 752. I Noterna
til Abulgasi’s Hist. generale des Tatars p. 632. säges, at de aldraläckraste Arbuser eller
Vatten-meloner fås i stora Buchariet och Charass’m, fastare i köttet och af angenämare
smak än Meloner, samt derjämte oskyldiga; men efter Bell’s omdöme fås i Astracan
de bästa i verlden: l. c. T. 3. p. 46. hvilka Hanway tyckte mycket likna de Portugisiska:
Beschr. Seiner Reisen durch Russl. u. Pers. &c. T. 1. p. 87. men Perry mente uti godhet
öfvergå dem som vanka i Europa: l. c. p. 119. le Brun säger dem vara admirable och
öfverträffa de Persiska: Voy. par la Moscovie en Perse &c. T. 1. p. 94. De äro just bons
par excellence, säges i Voyages au Nord T. 10. p. 246. P. J. v. Strahlenberg berättar om
Vatten-melonerna i både Astracan, Azow och Kiow, at de äro saftrike och smälta i munnen nästan utan tuggande, ha en rätt angenäm sötma, och äro sunda, så at man kan äta
mycket af dem på fastande mage: Nord- u. Ostl. Theil von Eur. u. Asia, p. 318. Chappe
fick i Casan dem som voro delicata och angenäma: l. c. T. 2. p. 544.
* Huru läskande denna frukt är, kan nog ses af det D’Arvieux berättar, det han sjelf tilbragte väl en hel månad, under sitt vistande bland Beduinska Araberne, utan at smaka
en enda droppe vatten, emedan där var öfverflöd af Vatten-Meloner och flera saftrika
frukter: Voy. dans le Palestine, publ. par De la Roque, p. 47. Man kan just dricka af
denna frukt, om man midt-uti utholkar en grop, och låter saften tilflyta. Så gör man
ock ofta i Egypten, hvarest folket, den tid Vatten-Melonerne vanka, ej allenast nyttjar
dem til läskning för törst, utan ock til sin mästa spis och föda: Hasselqvist l. c. p. 489.
Kärnarne duga ock at äta: Rumph. l. c. I Africa bruka Negrerne at steka och äta dem:
Brue l. c.
** At denna frukt måtte kommit ifrån Indien, när den först vardt bekant i Persien och Arabien, kan slutas af det Perserne kalla den Hinduanæ: Olear. l. c. p. 430. och Araberne
Battich Hindi: Rumph. l. c.
Vattenmelonen, som erbjuder ett lika läskande som välkommet vätsketillskott i hettan och i
områden med smutsigt vatten, har kultiverats i tusentals år. Egyptierna, som använde den såväl
som medicin som föda, åt av den redan under tredje årtusendet före Kristus. Likt många andra
frukter har den spridits runt jordklotet och till Amerika kom den under tidigt 1600-tal i samband
med slavhandeln. Fruktens storlek har alltid fascinerat, numera kan den väga så mycket som
45 kilo. Plansch av Elisabeth Blackwell för örtaboken Herbarium Blackwellianum (1757–73).
68
papaja
frukt man i Syrien nästan mäst värderar*; och G. Bosman tyckte dem i Gvinea
vara läckrare än Ananas**. Papaya (Carica Papaja L.) kommer at härpå följa***,
* Särdeles den med röda köttet, och som där kan hålla sig hela vintern: L. Rauwolf Rais
in die Morgenl. p. 73.
**Voyage de Guinée, p. 317.
*** Denna i de heta climaten lätt odlade, och derföre i båda Indierna mycket allmänna,
frukt, som hela åren igenom står til fångs, har haft lika öde med alt annat i verlden,
som blifvit allmänt, neml. at i samma mån blifva mindre aktadt. Linschoten berättar,
huru Papaya i Ost-Indien hölls af alla uti stort värde, när den nyss hade blifvit ditförd
ifrån America, men sedermera förföll, af det den blef där så allmän: l. c. p. 24. och G.
Marcgrav säger, at den icke heller i Brasilien hölls i stort värde, blott för dess ymnighet
skull: Hist. rer. natural. Brasil. p. 103. Rese-Beskrifvarnes skiljaktiga omdömen om Caricæ Papajæ smak gifva tilkänna, at deraf måste gifvas åtskillige varieteter eller sorter.
Nya species eller slag af Carica hafva ej ännu blifvit stadgade, mer än allenast Posoposa,
hvars smak Feuillée säger vara sötaktig: l. c. T. 3. Hist. des plant. medic. p. 52. och är
det ock alt hvad vi i den delen med visshet vete. Papaya förekom W. Smith i Gvinea
såsom nästan utan smak: Voy. de Guinée T. 2. p. 66. och så tyckes den ock vara, säger
Phil. à S. Trin. l. c. p. 356. då man först börjar äta deraf, men finnes sedan helt söt, eller, efter F. Valentyns utsago, är af fade söt smak: l. c. p. 170. J. B. Du Tertre berättar
om den samma, at den är stor som en knytnäfve, med kött liksom på en Melon, af fade
och sötsmickrig smak: Hist. des Antilles habitées par les François, T. 2. p. 187. A. Ulloa
omrörer en sort, som är hvit i köttet och trådig, med syrlig smak: l. c. T. 1. p. 67. Deremot
anförer Fermin en sort af guldgult kött, som är god at äta, dock något starkt kylande:
l. c. T. 1. p. 185. och Fru M. S. Meriaen säger den samma ha behagelig smak, och just
smälta i munnen: de Voortteeling en wonderbaerlyke Veranderingen der Surinaemsche Insecten p. 40. J. Wilson fann Papaya rätt angenäm at äta: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1264.
Tavernier förklarar den han åt i Tunquin för delicieux: Recueil de plus. relat. &c. p.
175. och samma omdöme om en Africansk sort ser jag i Voyages aux côtes de Guinée & en
Amer. par N. p. 299. Proyart träffade den i Loango såckersöt och angenäm: l. c. p. 26. A.
Kircherus visste at omtala en ganska söt sort, som för dess blöthet skull ätes med sked:
China illustrata p. 186. och en dylik mycket söt finnes i Surinam: J. D. HL. Beschryvinge
van de Volkplantinge Zuriname p. 222. såsom ock i Angola: Zucchelli l. c. p. 153. Man
är intet ense om, hvad fruktslag Papaya kommer närmast öfverens med i smaken, men
merendels har man tyckt den deruti likna Meloner. Pyrard säger, at den kommer nära
til Meloner: l. c. part. 3. p. 20. Gumilla påstår, at den liknar Melon både i smak och lukt:
l. c. T. 3. p. 201. Samma tycke har Gem. Carreri i anseende til smaken: l. c. p. 212. Men
Baron påstår intet mer, än at den til någon del liknar Meloner: Churchill’s Collect.
T. 6. p. 124. Marcgrav säger den hafva färg och smak som Meloner, men ej komma up
Den melonliknande papayan kommer ursprungligen från Centralamerika. Genom portugisiska
och spanska kolonisatörer spreds frukten (egentligen ett bär) under 1500-talet till Väst- och
Ostindien för att omkring 1800 förekomma i hela den tropiska världen. Den har inte bara
vunnit gastronomernas hjärta genom sin söta smak utan också för att i omoget skick genom
sitt proteinspjälkande enzym papain kunna möra kött. Grön papaya har en framträdande roll i
thailändsk matlagning och förekommer i thaisallader, curryblandningar och curryrätter. Plansch
av Georg Dionysius Ehret för Christoph Jacob Trews Plantae selectae (1750–53).
70
i anseende til dess myckna likhet med Melon både til utseende och smak, fast
dess godhet ej hinner up mot de ädlare Melon-sorter. Denna träd-frukt har i
allmänhet ett mjukt och sött kött, som väl i någras tycke har för svag och för
litet retande smak, men i de flestas är så angenämt, at de äta det ofta och med nog
nöje. En del sorter finnas ock af Rese-beskrifvarne så berömde, at man tydeligen
ser, det de hållit dem för läckerheter*. De la Flotte** och De la Lane***
räkna Papaya ibland de förnämsta Indiska frukter.
emot dem i godhet: l. c. p. 103. Deremot ser jag en annan utgifva den för så söt som en
Såcker-melon: M. W. Descript. of the Mosqueto Kingdom, i Churchill’s Coll. T. 6. p. 310.
och Della Valle träffade en sort i Indien, som var sötare och välsmakeligare än Meloner: l. c. 4. Th. p. 48. Jag vet ej på hvars ord J. Gesner bygger, då han säger Papayas smak
vara midt imellan Meloner och Fikon: l. c. p. 101. Annars ser jag, huru den i Oldendorps
tycke kommer tämmeligen öfverens i smaken med Morötter, dock så at den är mycket
mjukare, tendrare och sötare: l. c. T. 1. p. 181. I Lettres édif. & curieuses T. 10. p. 399. säges,
at den kommer nog nära in til Päron. All denna olikhet i omdömen kan til en del härröra
af skiljaktiga sorter, til en del också komma af skiljaktigt tycke hos dem som deraf ätit.
Men äfven de allmännare och mindre läckra sorter falla sig så behageliga, at mycket folk
tycker om dem, såsom P. Browne säger ske på Jamaica: l. c. p. 360.I Gesner utgifver
denna frukt för Indianernas mästa spis: l. c. Européerne i Indien finna den rätt smakelig,
särdeles Portugiserne: Pyrard l. c. berättandes G. Carreri, at den var så kommen i
de Portugisiske Jesuiters tycke, at de åto den dageligen: l. c. hvarigenom också hände,
at den vardt kallad Jesuiter-Melon: Histoire gener. des voyages T. 11. p. 658. Man brukar
mycket at koka Papaya, och är den då bättre än rå: Oldendorp l. c. I Brasilien kokas
den ofta ensam, ofta ock ihop med kött: Marcgrav l. c. Fransoserne i Africa nyttjade
den grön at koka i soppa: Loyer l. c. p. 197. På många andra orter äter man den ock gerna
halfmogen och kokad, då den smakar som de bästa Rofvor: M. Sybilla Meriaen l. c.
Jag vet icke, om Smith menar mogen eller omogen Papaya, då han omtalar, huru man i
Gvinea brukar at koka den med smör och peppar, och äta til salt kött: l. c. Européerne,
säger han vidare, pläga upblanda den med Limon-saft och såcker, och baka denna massan som pastej uti ugn, då den får smak och färg som äple-torta. Papaya ses mästerligen
afritad i G. D. Ehret’s Plantæ & Papil. rarior. Tab. 3. samt i C. J. Trew’s Plantæ selectæ
pictæ ab Ehret, dec. 1. tab. 7.
* En särskild artförändring af Papaya träffas på Americanska öen S. Croix, gul med gröna
ränder, rätt angenäm til smaken, och en så utvald frukt til välfägnad, som någon annan
på de öarne, varandes den så fast i köttet, at den kan skäras i skifvor som en Melon:
Davies l. c. p. 30. Den samma är söt och delicieux, säger De Rochefort Hist. nat. &
morale des Antill. p. 66. til storleken som de största Franska Meloner, och mycket bättre
än de andra Papaya-sorter: Du Tertre l. c. T. 2. p. 188. Den var först endast funnen på
nyssnämnde ö, men när Fransoserne drefvos bort af Engelsmännerna, fortplantades den
af dem til Guadeloupe: . . och sedermera har den väl vidare blifvit kringspridd.
**Essais hist. sur l’Inde &c. p. 536.
***Lettres édifiantes & curieuses l. c.
71
Fikon (Ficus Carica L.) hafva altid blifvit med synnerlig smak ätne utaf dem
som älskat sött, särdeles då sorterne varit goda och de samma fått sin rätta mognad*, hvilken de sällan ärnå i de kallare orter**. I länderna kring Medelhafvet
komma de til ansenlig fullkomlighet, och där finner ock folket dem rätt angenäma***. De äro, säger H:r Duhamel, då man får dem fullmogna, ibland de
* Fikonen i Södra Europa menar H:r Duhamel gå til hela 30 slag och sorter, hvaraf han
endast beskrifver några få, de minst kinkuga: Tr. des Arbr. fruit. T. 1. p. 210. ff De äro rätt
välsmakande färska, i de climat de trifvas, men hälsosammare torra: Zückert l. c. p.
169. af hvilka de som blifvit torkade i solen altid äro bättre til smaken än de i ugn torkade,
hvilket torknings-sätt brukas i Archipelagen: Duhamel l. c. p. 217. De stora gula, så väl
som de violette, äro på långt när ej så välsmakelige, som de smärre Marseille-Fikonen,
hvilka pläga föras inlagde i små korgar: v. Linné Amoenit. Acad. T. 1. p. 45. De små gula
i Provence och Italien säger J. Bauhinus öfverträffa alla andra: l. c. T. 1. p. 133.
** At Fikon i mycket varma somrar kunna i Holland komma til vacker mognad, ser jag af
det L. Lemnius berättar om de färska Fikon, som i Julii månads slut 1540 presenterades
Kejsar CARL d. V. då han kom til Ziriczée i Zeeland, neml. at Kejsaren undrade, huru
de där kunde fås så goda, försäkrandes, at de ej skulle kunnat bättre mogna i Spanien:
Herb. bibl. expl. fol. 50.
*** Rese-beskrifvarne tyckas likasom kommit öfverens om Fikonens berömmande i länderna kring Medelhafvet, hvar på sitt ställe. En Fransk Fru, som reste i Spanien, fann
Fikonen därstädes excellenta: Relat. du voy. d’Espagne 1691. T. 1. p. 114. och F. Carter
tyckte dem vid Mallaga vara så förträffliga, at inga i hela Europa kunde komma up
emot dem: l. c. p. 367. Fikonen i Provence öfvergå mycket i godhet dem man får på en
del Grekiska öar: C. D. S. M. Voy. de Grece &c. pref. p. 13. 28. och efter Tourneforts
omdöme växa i Marseille de bästa i verlden: l. c. T. 1. p. 19. Man utropar i hela Italien
Fikonens godhet i Pesaro, hvilka M. Misson tyckte öfvergå all den andra frukt där var:
Voyage d’Italie T. 1. p. 300. men J. Ray fann dem öfveralt i Italien öfvermåttan delicata,
när de fingos fullmogna, så at han jämförde dem med den bästa Marmelade: Observat.
made in a Journey through the Low-Countr. Germ. Italy and France p. 406. Brydone fick
synnerligt behag för de som vankade på berget Ætna i Sicilien, hvilka voro helt stora
och delicatare än alla andra: l. c. T. 1. p. 127. och Pilati säger dessa vara de största och
läckraste på hela den öen: Voy. en differ. pays de l’Eur. T. 2. p. 290. men Labat gör ingen
skilnad, utan tillägger de Sicilianska Fikon i allmänhet en läckerhet, som man ej finner i
andra länders Fikon: Voy. en Espagne & en Ital. T. 5. p. 163. På Maltha tyckte Du Mont
finnas de bästa i verlden: l. c. p. 150. I Thessalien fick E. Brown dem ganska stora och
välsmakande: Reisen durch Niederl. Teutschl. Hungarn, Serv. Bulgar. &c. p. 144. Athén
är af ålder utropadt för at äga ypperliga Fikon; Greken Lynceus höll dem för mycket
bättre än andra, och Antiphanes utgifver dem för de bästa i verlden: se Athenæi
Deipnosoph. l. 14. p. 485. hvarest man ock p. 486. läser, huru Aristophanes bedyrar, at
ingen ting är sötare än den tractens Fikon. Pococke fann Fikonen ganska goda på öen
Mycone: l. c. T. 6. p. 276. De la Mottraye trodde de bästa i hela Turkiet fås på öen Tenedos: Voy. en Europe, Asie & Afr. T. 1. p. 431. och de yppersta i Grekiska Archipelagen på
öen Metelin: l. c. p. 198. hvilka dock Tournefort mente böra sökas på öen Milo: l. c. p.
188. Fikonen i Smirna förtjena storligen at berömmas, säger Chandler: l. c. I Syrien vid
Sayd och Sarepta tyckte D’Arvieux Fikonen vara långt förträffeligare än vid Marseille:
fikon
72
bästa fruktslag man kan äta*. I fordna tiden höll man Fikon för en läckerhet, som
förtjente at ätas af sjelfve Gudarne**, och de Atheniensiska Fikon retade främmande Konungars lystnad***. När Moses ville gifva Israeliterne en mycket god
tanka om Canaans land, anförde han som en stor omständighet, at där äfven
växte Fikon†. De räknas med skäl ibland de mäst födande frukter, och många­
städs utgöra de folkets förnämsta hvardagskost††. Jag kommer härvid ihog en
Merkw. Nachr. T. 1. p. 302. I Cairo får man dem excellenta: C. D. S. M. l. c. p. 102. och i
Alexandria förekommo de de Maillet admirabla: l. c. p. 107. Fikonen i Barbariet hafva
något särdeles läckert framför de Europeiska, som man ej kan säga hvari det består: P.
D’Avity Descr. de l’Afrique p. 39. Efter Fru M. Wortley Montaguës omdöme äro
Fikonen i Tunis så läckra, som de kunna gifvas: Lettres pendant ses voy. en Europe &c.
T. 2. p. 163. och i Marocco fick Höst dem oförlikneliga: l. c. p. 268. Man finner Fikonen
äfven arta sig väl uti än varmare länder. I Surinam äro de helt angenäma at äta, och en
del ofanteligen stora, blodröda både utan och innan: Fermin l. c. T. 1. p. 178. På Jamaica
äro de mjälla och delicata, hvarföre de ock hållas i synnerligt värde: P. Browne l. c. p.
109. Ibland de bästa frukter i Tunquin räknas en sort röda Fikon, som skulle kunna hedra
sitt rum på ett af de kräseligaste bord i Paris: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 51. Där är ock
en annan sort, nog lik Provence-Fikonen til form och smak, men deruti sällsam, at den
ej växer på grenarne, utan på stammen af träden: l. c. p. 52. Besynnerligt nog, at Fikonfrukten, som Portugiserne fordom infört på Japan, blir där bättre än i Portugal: M. van
Goch Gegenw. Staat von Japan, p. 136.
*
Traité des Arbres & arbustes &c. T. 1. p. 240. J. Mocquet måtte visst hafva träffat denna
frukt i stor fullkomlighet, då han, vid det han omrörer Ananas, kan säga, at den är så
ljuflig i smaken som Fikon: Reise-begebn. in Afr., Asia, Ost-u. West-Ind. p. 36.
** Så säger den gamle Greken Alexis hos Athenæus l. c. p. 57. Annars vil Pierius bevisa
af ett gammalt mynt, at forntiden med Ambrosia och Nectar intet annat ment än Fikon:
L. Zaccagnii Notabilia Medicinæ p. 112.
*** Det påstås, at de ypperliga Fikonen i Athén, som Xerxes i Persien råkade at få smaka,
varit en stark bidragande orsak til hans fiendtliga inbrott i Grekeland, på det han måtte
kunna få äta en så kostelig frukt såsom alster af sitt eget land: Dinon hos Athenæus
l. c. p. 485. En Kong i Indien säges haft sändebud til Grekeland för at tilhandla sig något
förråd af dessa Fikon, såsom ock af sött vin: l. c. p. 486. Men Greken Ister säger, at det
var i Athén förbudet at föra ut de goda Fikon där växte, på det invånarne måtte få njuta
dem sjelfve: Athenæus l. c. p. 57.
† 5. Mos. b. 8. c. 8. v.
†† At Fikon äro ganska födande, synes nog på åtskilliga Foglar och Djur, som igenom deras
ätande blifva på kort tid helt feta; annars blir ock sådant synbart på de usla VingårdsFå frukter har samma historiska nimbus som fikonet. Människor har ätit av det under åtminstone 10 000 år. Egyptierna började odla fikon kanske så tidigt som 4 000 år före Kristus och
frukten förekommer flitigt i Bibeln och grekisk mytologi. Romarna gödde svin och gäss med
det näringsrika fikonet så att levern skulle bli stor och mista sin bitterhet. I Medelhavsområdet har fikonet länge varit en billig stapelföda som konsumerats färsk. I Sverige har den söta
frukten framför allt ätits torkad, efter att ha importerats sjöledes antingen i korgar eller stora
fat. På Bengt Bergius tid kom de finaste sorterna från Marseille och Neapel. Plansch av Georg
Dionysius Ehret för Christoph Jacob Trews Plantae selectae (1750–53).
Det välsmakande fikonet har tillskrivits många medicinska effekter. Det har (i torkad och pressad form) bland annat lagts på sår som plåster, använts för att släta ut rynkor, mot skabb och
sårigt tandkött. Ytterligare ett användningsområde för fikonet har varit att laxera förstoppade
magar, något denna plansch av David Kandel i Hieronymus Bocks Kreüter Buch bär syn för
sägen om.
75
frukt i China, som Du Halde omrörer, men vi ännu föga känne. Efter hans
ofullkomliga beskrifning är den så stor som våra Äplen, af aurora färg, och kallas
af Chineserne Se-tse eller Tse-tse, men af Portugiserne i Macao Fikon, emedan
man där brukar at torka dem, såsom med Fikonen sker i Europa, då den blir
mjölaktig och får en såckrad yta; den har helt oförliknelig smak, och man håller
den för det aldrafinaste slaget af Fikon*; hvaruti man dock felar. Månge hafva
vaktarne i södra Europa, som ej lefva vid annan spis, än Fikon och Vindrufvor, jämte
litet bröd, men likväl på 2 månaders tid blifva feta: v. Linné l. c. p. 47. Avicenna tiltror
sig deraf kunna påstå, at Fikon föda starkare än någon annan frukt. Deras söta, mucilagineusa och välsmakande saft, säger R. A. Vogel, är mycket närande, hvarföre ock
folket i Grekiska Archipelagen nyttjar dem til sin förnämsta dageliga spis: Hist. Mat.
med. p. 249. Turkarne hafva ofta sofvel af denna frukt, som de äta bröd til, säger Busbequius l. c. Epist. 1. p. 68. och något hvarjestädes i de södra Europ. länder äro de en vanlig
folkets spis, både färska och torra: Geoffroy l. c. T. 3. p. 114. De ätas i Provence och
Italien dageligen til frukost med salt til: v. Linné l. c. och J. Parkinson berättar, huru
man också i England för någon tid sedan brukade, då man ville fägna en ankommen vän
med något läckert, at framsätta färska Fikon med salt och peppar til, jämte ett godt glas
vin: Garden of Flowers &c. p. 567.
* Sådan är Du Haldes beskrifning om Setse-frukten l. c. T. 1. p. 19. 204. Men at den ogörligen kan vara något slags Fikon, ser jag af den uplysning Missionairen Jacquemin derom
lemnar, neml. at den är af ett äples storlek, slät på ytan med tunnt och fint skinn, och har
blött och rödt kött, med 2 à 3 långa och flata stenar uti. Den är, säger han, den bästa frukt
som fins på öen Tsong-ming i Nanking, angenäm til smaken, mycket upfriskande och
oskyldig: se Lettres édif. & cur. T. 11. p. 249. Missionairen Dentrecolles talar utförligare om denna frukt, som han kallar Chi-tse, och tror höra til Mispel-slägtet, änskönt
han beskrifver den at hysa 3 à 4 aflånga stenar eller kärnar. Formen, säger han, är olika,
än rund, än aflång, än på annat sätt; storleken och färgen som Pomerans; skinnet tunnt
och glatt; köttet i förstone fast och sträft, men efter mognaden mjukt, rödaktigt, ganska
sött och angenämt. Denna frukt mognar dock sällan på trädet, utan behöfver efteråt
något ligga på halm eller dylikt. Man torkar den i solen, sedan man uttagit stenarna, då
ett såckermjöl sedermera utvittrar, som gör likheten med Fikon. Den är då så sund, at
den kan gifvas åt sjuka. En sort häraf med grönt skal, som odlas i Provincen Tschekiang,
finnes än ypperligare til smaken: se härom m. m. l. c. T. 24. p. 360. ff. Man se ock klart,
at M. Martinius menar samma frukt med sin Suçu, som, efter hans utsago, är ett slags
äple i China, med mjukt och rödaktigt kött, af rätt ljuflig smak, torkas som Fikon och
säljes öfver hela landet: Atlas Sinens. p. 55. Den Sucu Nieuhoff beskrifver Legat. Batav.
p. 104. b. tyckes vara en annan sort Setse, ty den hyser 5 til 10 stenar, alla runda och stående åt ena sidan; annars är dess kött, då den är färsk, rödt och rätt angenämt, och på
den torkade af såckersöt smak, samt til utseende som det vore syltadt. Den gröna sorten,
hvilken denne äfvenledes omtalar, har ej mjukt kött, utan fast som i äplen. Ändteligen
kan man väl se, at också Gemelli Carreri menar denna meranämnde Setse med den
Seyzu han uptager ibland de 3 Chinesiska fruktslag, som han säger hafva den förträffeligaste smak; den är i skapnad och färg lik en Pomerans, har kärnar lika Pistacher, är
mycket söt och mägtig, ätes äfven torr, då den är likasom canderad: Churchill l. c. T.
4. p. 365.
kaki
76
banan
också, med orätt och på nog svag anledning, räknat Pissang (Musa L.) ibland
Fikon*, den förträffeliga och redbara frukten, som de varmaste länder fått på
sin lott, och hvaraf gifvas oräkneliga artförändringar, förmodeligen också flera
särskilda slag, än de 2 som Botanisterne på sina listor upfört, neml. Musa paradisiaca och M. sapientum**. Rumphius, sedan han bekänt sin okunnighet om
alla Pissangs slag, gör först en indelning deraf uti tre hufvudslag, neml. det vilda,
det halfvilda och det odlade slaget, och upräknar sedan af det sista 17 skiljaktiga
sorter, som han dock säger voro endast de mäst bekanta***. Af dessa angifver
* At stor och väsendtlig skilnad är imellan Musa och Ficus, så til blommor som frukt,
behöfver icke något bevis; icke dess mindre har man gifvit Musa namn af Fikon, af
Adams-Fikon, af Paradis-Fikon, af Indianska Fikon, af Martabans-Fikon, och af Americanska Fikon. Hela anledningen til sådant har blifvit tagen af smaken, ty en del sorter
komma nog nära i smaken til Fikon. C. F. Behrens fann den Pisang, som vankade på
en ö i Söderhafvet, i smaken lik Fikon, men söt som Honing: Reise-beschr. um die Welt p.
85. Rumphius nämner en sort, som, då den kokas, har mycken smak af den frukten: l.
c. T. 5. p. 133. Nieuhoff säger, at Pyzang kan så torkas i solen, at den smakar så väl som
Portugisiska Fikon: Churchill l. c. T. 2. p. 267. och J. Merolla fann så torkad Banana
mycket lik ett torkadt Calabriskt Fikon: Voyage to Congo hos Churchill l. c. T. 1. p. 529.
Den Musa, som drefs i Cliffordska Trägården, hade någon likhet til smaken med Fikon:
C. Linnæi Hort. Cliffort p. 467. Men De la Loubere fann Figue d’Inde i Siam hafva
ingen smak af Fikon: Royaume de Siam T. 2. p. 68. och de fleste andre Scribenter tala icke
om någon sådan smak.
** Til det förra af dessa slag plägar man räkna de större sorterne, som äro något stadiga i
köttet och kunna stekas, blifvandes de merendels omtalte under namn af Pisang, Plantain, Chincapalones, Mauz, Musa &c. men til det senare de mindre sorter, som äro mjuka
i köttet, och svårligen tåla at stekas, utan måste ätas rå, hvilka pläga nämnas Senorins,
Bacoves, Gvineos, Adams Fikon, Niceffo &c. Banane-namnet ser jag många bruka, då de
tala om någon af de större sorter, många också då de handla om någon af de mindre.
***Herbar. Amboin. T. 5. p. 130. ff. F. Valentyn upräknar lika många: l. c. T. 3. p. 243. ff.
Men Rumphius säger sig hafva råkat folk i Batavia, som trodt sig kunna räkna hela 80
sorter Pissang i sina trägårdar: l. c. p. 133. Ibland de nämnde 17 sorterna hafva alla det
gemensamt at växa i klasar, samt til formen mer och mindre likna Gurkor, men färgen är
skiljaktig; en del äro hårdaktiga och torra i köttet, en del åter helt mjuka. Smaken är på
somliga nog syrlig, på andra austere eller amper, på andra åter fade, men på de begärliDen från Sydostasien stammande och i tropikernas mathållning ymnigt förekommande bananen kom, även om den var känd redan under antiken, på allvar in i européernas medvetande
först i början av 1400-talet då portugiserna tog den från Västafrika till Kanarieöarna. Spanjorer
förde sedan frukten till Amerika där den spred sig så snabbt att många länge höll för troligt att
den var inhemsk. Länge hindrade den långsamma transporten all mer långväga export. Den
första transporten av bananer till tempererade länder skedde 1804 då trettio stockar fördes
från Cuba till New York. Bananens segertåg bland svenskarna kunde först ske när motorburna
lastfartyg blev vanliga och hör 1900-talet till. På Bengt Bergius tid var bananen bara ett främmande namn till vilket så gott som ingen kunde förbinda egna smakupplevelser. Plansch av
Georg Dionysius Ehret för Christoph Jacob Trews Plantae selectae (1750–53).
78
han 4 såsom synnerligen tjenliga til at äta rå, ibland hvilka han gifver 2:ne det
utmärktaste företräde uti läckerhet, neml. Pissang Medji eller Tafel-Pissang, och
Pissang Radja eller Kongs-Pissang*. Och dessa 4 äro tvifvelsutan förnämligast
mente med de utvalda sorter af denna frukt, som Rese-beskrifvarne, under särskilda namn, funnit så angenäma at äta rå**. Icke utan likväl, at ju åtskillige af de
gaste sorterna söt och angenäm. Dock tyckes en och samma sort icke hålla sig allestädes
lika god, utan tvifvel af det climatet är för den samma tjenligare på den ena orten än
på den andra, ty jag bör tro, at, när Ovington säger Bananas på S. Jago vara bättre än
på Madera, han då ment en och samma sort på båda ställen: l. c. T. 1. p. 36. Navarette
yttrar sig om denna frukt, at den fås mycket bättre på Manilla, än i Nya Spanien: l. c. p.
35. och en annan påstår, at Plantain och Bananas äro i Mosqueto landet i America bättre
än på de Engelska Americanska öarne: M. W. descr. of the Mosqu. Kingd. hos Church. T.
6. p. 307. Den Plantane, som finnes i Caile på Celebes, håller Navarette för den bästa i
verlden: l. c. p. 235. Alla frukterna mogna ej på en gång, utan hvar efter annan, varandes
de bästa sorterne länge gräsgröna, tils de i öfra ändan börja gulna, hvilket sedan sker
öfveralt; men af fruktan för åverkan låter man dem ej få länge sitta på, utan afplåckar
dem så fort de börja gulna, eller afskär man hela klasen, doppar den i hafs-vatten, och
hänger den up i hus, då de sedan efter hvarandra mogna: Rumph. l. c. p. 127.
* Den förra af dessa 2:ne sorter beskrifves af Rumphius at vara en tvärhand och ibland
också ett qvarter lång, rundaktig, med tjockt skal, mjuk at taga på, utvärtes gulaktig,
köttet hvitaktigt, och mjukare än på de andra, glittrande som såcker då man afbryter
frukten, innerst som märg, söt både til lukt och smak, hvilken senare är såsom man äte
stekta äplen med såcker och smör, och liksom något rosen-vatten vore inblandadt, jämte
någon åtföljande Fikon-smak; måste ätas rå, och kommer mäst på borden ibland des­
serten; tjenar ej väl til at steka, om den ej bara är halfmogen. Den senare sorten är, säger
han, af samma substance och form, men mycket mindre, knapt 1 finger lång och 1 tum
tjock, glatt och med tunnare skal, ännu sötare och angenämare än den förra, hvarföre
man i Batavia håller den för den bästa at ha på borden och äta rå: se l. c. p. 126. 127. 131.
De 2:ne andra sorter, som Rumphius nämner Pissang Canaya Puti och P. Canaya Kitsjil,
beskrifver han såsom hårdaktiga i köttet och syrliga til smaken, samt bättre at steka och
koka, än at äta rå: l. c. p. 132. ff.
** Det är intet rart, at se Scribenterne yttra synnerligt tycke för denna frukt. J. Leo Africanus beskrifver Musa at vara stor som små Gurkor och öfvermåttan läcker til smaken:
Beschryv. van Africa c. 9. p. 224. Likaså utgifver Hessen Pisang för ganska välsmakande: l. c. p. 118. Herbert beskrifver Plantane såsom den angenämaste frukt både til lukt
och smak, guldgul til färgen, och klar som Windsor-päron: l. c. p. 38. ff. På Maldiverne fås
Banane ogement delicat och kostelig, säger Pyrard l. c. part. 3. p. 17. och R. Hawkins
förklarar Plantan för så välsmakande, at ingen Conserve är bättre: Purchas l. c. T. 4. p.
1371. Det är de smärsta sorterne som jag ser blifva tydeligast utmärkte för läckerhet. G.
Piso beskrifver Bacoba i Brasilien såsom kortare och rundare, äfvensom mera saftig, fet
och lättsmält än Banana, hvarföre den ock räknas ibland de bästa Dessert-frukter: Medicin. Brasil. p. 76. Fermin säger om Bacove i Surinam, at den är oförlikneligen delicatare
än de andra Banane-sorterne: l. c. T. 1. p. 146. Zucchelli beskrifver Niceffo såsom
hälften mindre än Banana, och mycket delicatare, tendrare och sundare, tilläggandes, at
den var en af de bästa och sundaste frukter han träffade i Brasilien: l. c. p. 85. Dampier,
79
som kallar den minsta sorten Banane, säger den vara mycket smalare och hälften kortare
än Plantain, äfven tendrare och sötare, mindre fade och mera delicat, varandes tjenligast
at äta rå såsom frukt, utan tillagning: l. c. T. 1. p. 332. L. Wafer omtalar denna sort under
samma namn, såsom kort och tjock, söt och mjölig, samt den bästa at äta rå, likasom
Plantain är at äta kokad: Voy. and descript. of the Isthmus of America p. 88. D’Arvieux
fann Adams-fikon i Syrien hafva blött kött af delicat smak; de smälte, säger han, i munnen, och voro mycket upfriskande: Merkw. Nachr. T. 2. p. 275. De la Loubere beskrifver
sina Indianska Fikon at hafva stark smak, något syrligt och sött på en gång: l. c. T. 2. p.
68. Bancroft säger om sin Banana, at den aldrig ätes utan fullmogen, då den är välluktande, söt, ljuflig och delicat: l. c. p. 19. Du Tertre beskrifver sina Americanska Fikon
at vara tjocka som ägg och högst 4 à 5 tum långa, först gröna och sedan guldgula, köttet
blötare än i fullmogna Aprikoser, och smaken förträffeligen delicat: l. c. T. 2. p. 140. Den
mindre Musa-sorten tillägger Munting mycket mjukare kött än de större, jämte sötma
och ljuflighet i smaken: Beschryv. der Aardgewassen p. 28. Sötman i dessa läckraste Pissang-sorter synes förnämligast hafva ådragit sig de resandes upmärksamhet. Plinius
hörde en sort i Indien under namn af Pala så mycket utropas för sötma, at han tyckte den
var förundransvärd: L. 12. c. 6. F. Fabri beskrifver Musi så söt som honing: Reisbuch des
Heil. lands. T. 1. p. 317. J. Tucher säger den vara mycket sötare än Fikon: l. c. p. 690. H.
Sloane fann Plantain, både den längre och kortare sorten, rätt söt och mägtig, men den
kortare aldramäst: Voyage to Jamaica &c. T. 2. p. 141. 147. C. Langhans tyckte Pisang
hafva såckersöt smak: Ost-Ind. Reise p. 233. Mause är helt söt och välsmakande, säger C.
Fürer, såsom ett sött äple, och har midtuti en honings-smak: Reis-beschr. in Egypten,
Arab. &c. p. 25. J. W. Vogel förekom Pisang ganska ljuflig och söt: Ost-Ind. Reise-beschr.
p. 215. M. Baumgarten fann Musa i Syrien hafva helt söt lukt och angenäm smak, nog
liknande honing: Church. l. c. T. 1. p. 367. Den samma föreföll J. Mocquet öfver all
måtta ljuflig och söt: l. c. p. 530. Gonzales säger, at smaken på Musa ej är angenäm,
såsom altför söt, men at den med Limon-saft til, blir så delicat, at man näppeligen kan
afstå ifrån at äta den: F. van Sterbeeck Citricult. p. 63. Den Musa paradis. som mognade hos Clifford i Holland, var söt som honing och limaktig: Linnæus l. c. Carter
berättar, at den kan mogna i Mallaga under bar himmel, och at månge tycka den är för
söt: l. c. p. 377. P. Laval fann Banane i Louisiana ha en fade sötma: Voy. de la Louis. p. 57.
Likaså J. Brown på öen Bourbon: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 345. men P. Osbeck tyckte
Pisangs sötma vara angenäm: Dagb. öfv. en Ost-Ind. Resa p. 193. När nu frågan blir, hvad
smak denna frukt har jämte sötman, så äro Scribenterne derom icke ense. Någre hafva
deruti funnit Fikon-smak, såsom förut blifvit anmärkt; men åtskillige andre hafva haft
annat tycke. Fermin, som utgifver smaken på Banane för öfvermåttan angenäm, tycker
sig ej bättre kunna likna den vid något, än vid Päron eller Qvitten: l. c. p. 144. Phil. à S.
Trinit. fann Ficus indicus til smaken som ett öfvermoget Päron, men dock delicat: l. c.
p. 296. I Nieuhoffs tycke var Pyzang til smaken icke olik Såcker-päron: l. c. E. Terry
säger Plantain vara i smaken lik ett Norwichs Päron: Purchas l. c. T. 2. p. 1469. J. Sanderson tyckte den i Egypten smaka som en sort mjuka Päron i England, men vara mindre vattig och mera söt, dock ej såckersöt: l. c. p. 1617. Fursten Radzivil fann Mauza i
Syrien både lukta och smaka lika med en sort Päron i Pålen, som kallas Vryantowki: l. c. p.
36. Holländarne på van Necks escadre tyckte Bananes hafva smak som Bergamotterne
i Holland: Rec. des voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 2. p. 160. Labat menar sig vid intet
bättre kunna likna mogna Bananes, än vid Qvitten och Bonchretien sammanblandade,
neml. sådana som blifvit för mogna och börja ruttna, men denna smak, säger han, är
dock ej obehaglig, man vänjer sig lätt dervid, och då äter man den med nöje: Voy. aux isl.
80
öfriga sorter äro äfven tämmeligen välsmakande*, om icke altid rå, dock sedan
de genom människo-åtgärd blifvit förbättrade, ty man har påfunnit, at medelst
kokning, stekning och soltorkning, hjelpa til god smak äfven de mindre behagliga sorter, ja också de omogna**. I många länder har man Pissang til dagelig
kost, äfven för de spädaste barn, och är altså denna frukt en af de gagneligaste,
de l’Amer. T. 3. p. 105. ff. R. Ligon utgifver Bonano för sötare än Plantine, och i smaken
mera lik Qvitten: History of the isl. of Barbados p. 82. Pernety förekom Banane-frukten
af nästan sådan smak som nykärnadt Smör, hvartil öfvermogna Qvitten skulle blifvit
blandade: l. c. T. 1. p. 213. Uti W. J. Müllers smak hade Bananas likhet med färskt Smör
och Semla: Afr. landsch. Fetu p. 205. Dapper skrifver, at den smakar ej olikt såckrade
Smultron: Beschr. des Kayserth. Sina p. 133. och man har äfven tyckt några sorter i Indien hafva Smultron-smak: J. L. Niecamp Hist. de la Mission Dan. dans les Ind. or. T.
1. p. 47. Plantain, säger Harcourt, är en rätt god frukt, och liknar i smak ett gammalt
Pippings-äple: Purchas l. c. T. 4. p. 1275. Banane är helt angenäm, säger Nicolson,
och kommer i smaken nog nära intil stekt Renette: Essai sur l’hist. nat. de. S. Domingue
p. 160. och Herbert yttrar sig om Bananas i Malabar, at den smälter i munnen och har
en rätt excellent smak, som öfvergår Bonchretiens och Windsorska äplen: l. c. p. 461.
*
Hawkesworth angifver 2:ne andra sorter af den Rumphius upräknat, som jämte
Pissang Radja egenteligen förtjena at hållas för goda i Batavia, neml. Piss. Mas och P.
Ambou, hvilka ha en vinaktig smak, som är ganska angenäm: Voyages autour du monde
T. 4. p. 253. I Roggewins Resa omtalas en sort Pissang på Påsköen i Söderhafvet, som
var stor och grön utvärtes, samt söt som honing: de Brosses Hist. des navig. aux Terr.
austr. T. 2. p. 233. ff. och Hawkins såg på öen Placentia i Brasilien en liten rund sort,
grön sedan den mognat, hvilken han ansåg för den yppersta sort: Purchas l. c. p. 1371.
** De Pissang-sorter, som äro stadiga i köttet, äro egenteligen de man brukar at koka och
steka, och de samma påsyfta ock Portugiserne med namnet Figos de assar, eller Fikon
at steka: G. Carreri l. c. p. 211. De syrligare sorterna, säger Rumphius p. 135., plägar
man i Indien steka i askemörja eller koka i vatten; men de amprare steker man i smör
eller olja, sedan man skurit dem på längden och vältrat i mjöl, eller ock skär man dem
i skifvor på tväran och steker med ägg-smet öfver, då de bli smakeligast; ätandes då
Holländarne dem som delice: Nieuhoff l. c. Man finner också de söta blifva stekta.
C. Leiste vittnar om dessa, at de blifva bäst då de stekas: Beschr. des Britt. Amerika p.
383. Oldendorp säger, at de blifva både kokta och stekta, men få på senare viset bästa
smaken: l. c. p. 184. De la Loubere säger om Bananes i Siam, at de äro ej aldeles så delicata rå, men igenom stekning lägga de bort den myckna sötman, och få smak som stekta
Renetter: l. c. Du Tertre tyckte dessa efter stekningen hafva smak som Bonchretiens
stekte i askemörja: l. c. Om en sort af denna frukt säger Garcias ab Horto, at då den
stekes och lägges i vin med påströdd Canel, smakar den mycket bättre än stekta Qvitten:
Aromatum & simpl. Ind. hist. p. 190. Man kan vända sig denna frukt til gagn på många
sätt, och göra Engelsmännerne sig ofta Pudding deraf: Dampier l. c. p. 330. Man nyttjar
den ofta omogen at steka och koka, samt sedan äta som bröd: l. c. och är den god, medan
den är grön, at koka: Langhans l. c. Den är ock rätt god at äta, då den plåckas grön
och genast stekes: Hist. de la Jamaique par M. p. 70. På Jamaica ätes den merendels grön,
neml. skalad och stekt, och äta månge den i stället för bröd: P. Browne l. c. p. 363. Sådant
sker äfven i Gviana, och blir den då antingen stekt på halster eller kokad: Bancroft l. c.
81
som människorne af Försynen fått*. Hvad de läckra sorterna vidkommer, så kan
man snart retas til lystnad, när man läser, huru någre Rese-beskrifvare gripa sig
an at berömma dem, t. ex. då Cavazzi säger om Niceffo, en sort i Africa, at
den var den yppersta läckerhet han någonsin känt**; då Navarette yttrar sig
om några sorter i Manilla, at de i sötma och god smak öfvergå alla Europeiska
frukter***; då Kiöping tror, at i verlden ej fins ljufligare och välsmakeligare
frukt, än en sort han träffade på Ceylon†; och då Dampier anser en sort på
Mindanao såsom Kongen för alla frukter†† o. s. v. Det är annars anmärkt, at
I Guayaquil, säger Ulloa, brukas, at äta den omogen i stället för bröd, neml. stekt och
varm inburen på bordet, ätandes man häldre denna så lagade frukt, än något bröd där
vankar, ty den har tämmeligen god smak: l. c. T. 1. p. 151. I Carthagena förtäres en stor
mängd deraf til at ätas för bröd, och man nyttjar den ock i alla saucer: l. c. p. 66. Mycket
folk äter den omogen i stället för Rofvor och Morötter: Fermin l. c. På Mindanao plägar
man ofta röka och koka den omogna frukten, när man vil ha den såsom bröd: Salmon u.
van Goch Gegenw. Staat der Oriental. Inseln p. 24. När denna frukt torkas i solen, blir
den rätt delicat: l. c. och kan den då passera för en excellent confiture: Garciilasso de
la Vega Hist. des Yncas Rois de Perou p. 442. Man gör, säger Du Tertre, Confiturer
deraf utan Såcker, i det man klyfver den i 4 delar, och torkar i ugn eller solen; den har
då sitt såcker med sig, och ger ej Provence-Fikonen efter: l. c. Äfven den gröna frukten,
skuren i skifvor och torkad i solen, kan ätas som Fikon, och har rätt god smak: Dampier
l. c. p. 331.
* Det är icke utan skäl, som F. Valentyn påstår Pissang vara, ej allenast af de läckraste,
utan ock af de gagneligaste och redbaraste frukter, som folket på Amboina kan önska
sig, hälst som det derutaf har sina förnämsta lifsmedel: l. c. p. 244. Spaniorerne, säger
Dampier, föredraga den för alla andra frukter, såsom den för lifvet oumgängeligaste;
hela Indianska Familier til flera tusendtal lefva af den samma, ja ofta af den allena, kunnandes ock ha den at tilgå större delen af året: l. c. p. 329. Européerne börja sina nybyggen
i America med denna växt: l. c. v. Linschoten säger Pisang vara folkets mästa spis öfver
hela Indien: l. c. p. 26. men Rumphius inskränker sådant til Vatten-Indien, eller Indien
på hinsidon Ganges, där mindre tilgång är på Ris; där har man Pissang til daglig kost;
ja ock alla barn i de första 7 à 8 månaderna, innan de kunna njuta Ris eller annan kost,
plägar man där föda med denna frukt, hvilken modren steker i askemörja, tuggar och
gifver barnet: l. c. p. 134. På Maldiverna är äfven i bruk, at tillaga Pissang åt de späda
barnen i stället för barn-välling: Pyrard l. c. part. 1. p. 85. Denna frukt föder starkt,
säger P. Alpinus, men tynger i magen: de Plant. Ægypti fol. 32. b.
**Relat. de l’Ethiop. occid. publ. par Labat, T. 1. p. 141.
*** Han säger, at ibland de många Plantain-sorterna i Manilla äro de så kallades Biskopar
bäst, dernäst Dominicanerne; de för figurens skull så kallade Gethorn öfvergå alla i
sötma och lukt; och dessa nämnde sorter öfvergå alla Europeiska frukter i sötma och
god smak: Churchill l. c. T. 1. p. 35.
† Denna sort Pisang ser ut, säger han, som Kospenar, med ett tunnt skinn, som man afdrager med fingren; den smakar mägta söt, men är ej fast eller tät, utan liksom man bete
uti en deg: Resa genom Asia, Afr. &c. p. 107.
†† L. c. T. 1. p. 328.
82
durian
ingen så nitiskt prisat Pissangs läckerhet, som Sjöfarande, hvilka, nyss komne
til lands efter långvarigt vistande på sjön, hafva tyckt sig i denna frukt finna en
välsignad förfriskning*.
Jag går nu til Durio, en tämmeligen stor Indianisk frukt med taggar på, som
hyser åtskilliga kärnar, omgifna med ett hvitt kött, icke olikt tjock grädde, hvilket är egenteligen det man på denna frukt äter. Oaktadt detta i sig sjelf är sött och
delicat, är det dock så föga retande för alla ovana, at det tvärt-om faller dem helt
motbjudande, förmedelst en stark och ond lukt det har med sig, hvilken nästan
liknar rutten Rödlök**. Men landsfolket i Indien, som altjämnt blifvit vandt vid
*
Rumphius l. c. p. 127.
** Af denna frukt gifvas flere artförändringar, dem F. Valentyn l. c. p. 159. til en del
korteligen omrörer, hvaraf han dock håller 2 för de märkeligaste, neml. den runda och
gröngula, samt den långlagda och guldgula. Rumphius beskrifver l. c. T. 1. p. 100. Duriofrukten til storleken som ett litet mans-hufvud, och til utseende som en hoprullad Igelkott, med tjockt skal och styfva taggar; inom skalet, säger han, äro 5 afdelta rum, och i
hvarje 2, 3, à 4 kärnar, stora som dufve-ägg, hvilka äro beklädde med ett hvitt och löst
kött, som, efter Valentyns anmärkning l. c. finnes på hvarje kärne öfverdraget med ett
tunnt skinn, som hindrar kärnarne från at hänga ihop. Den aflånga sorten hyser färre
kärnar, blott 1 à 2 i hvartdera rummet, och i samma mån mera kött än som fås på den
runda, där köttet endast kan hämtas med afsugande från kärnarne, hvilka sällan ätas.
Man äter frukten rå och helt färsk, ty den tål ej at ligga öfver 1 à 2 dagar: Dampier l.
c. p. 336. Uti denna frukt är den underligaste contraste imellan en helt vidrig lukt och
en rätt angenäm smak. Man kan nog sluta til luktens vidrighet af det somlige personer,
som en god tid vistats i Indien, och ständigt hört frukten berömmas för läckerhet, likväl
aldrig förmått sig til at smaka den samma, som Valentyn om sig sjelf bekänner l. c.
ja ock ej utan svårighet kunnat sitta där den blifvit äten: Rumph. l. c. De la Loubere
berättar, huru han för sin del funnit lukten odrägelig: l. c. p. 69. och Herbert säger den
är vedervärdig och nästan olidelig: l. c. p. 462. Rumphius intygar, at den är nog stark
för at fylla hela rummet, äfven innan skalet öpnas: l. c. men Turpin säger allenast, at
då det öpnas, är den så stark, at den kännes ett långt stycke: Hist. civ. & nat. de Siam
T. 1. p. 238. Pyrard vittnar, at Durio har samma lukt som Rödlök: l. c. part. 3. p. 18.
Nieuhoff utgifver den för at stinka som Hvitlök: Legatio Batav. p. 106. b. Valentyn
berättar den hafva en stark Rödlöks-lukt: l. c. J. W. Vogel säger, at den luktar rätt
starkt, nästan som Rödlök: l. c. p. 210. Hessen tyckte den ha en liten lukt af Rödlök:
l. c. p. 117. I Recueil de voy. de la Comp. des Ind. de Holl. T. 1. p. 387. säges lukten vara
stark, såsom Rödlök, stekt på glöd. Rumphius l. c. Herbert . . och Gem. Carreri
l. c. p. 257. beskrifva lukten såsom af rutten Rödlök; hvaruti flere instämma, såsom v.
Linschoten l. c. p. 33. Philipp. à S. Trin. l. c. p. 297. och C. Borri Account of Cochinchina hos Church. l. c. T. 2. p. 703. hvilka tillägga, at det är vid fruktens öpnande som
den lukten egenteligen besvärar. Valentyn hörde allmänt påstås, at denna lukt ganska
mycket går bort, så snart man börjat äta frukten l. c. De som komma sig til at äta deraf,
säger Rumphius, finna lukten alt mindre och mindre motbjudande: l. c. Då man äter
första biten, yttrar sig Navarette, framkommer en liten löklukt, som i förstone bjuder
emot, men den förgår i ett ögnablick, och då qvarblifver en söt delicat smak: l. c. p. 36.
Durianfrukten har en speciell doft, kännbar på flera meters avstånd. Många menar att den
stinker, och långt ifrån alla (allra minst västerlänningar) tar till sig denna läckerhet omedelbart.
Men den som vågar prova vänjer sig snart och blir många gånger beroende. I Sydostasien, där
durianfrukten konsumerats och njutits sedan förhistorisk tid, gäller den för att vara frukternas
konung (med mangostanen som frukternas drottning) och betingar ett inte sällan skyhögt pris
på marknaderna. Den används i många maträtter och har även på sina håll kommit att blandas
i glass och cappuccino. På Java har man nyttjat den för att egga den erotiska lusten. Vid sidan
av människan frossar även ekorrar, grisar, orangutanger och tigrar på durianfrukten. Plansch
ur Georg Eberhard Rumphius, Herbarium amboinense (1747).
84
lukten, äter denna frukt med stor begärlighet och håller den i synnerligt värde*;
ja ock alla Européer, som gittat bortlägga den fördom de af luktens vidrighet mot
den samma fattat, hafva efterhand ej allenast öfvervunnit afskyn derför, utan
och just den smakens läckerhet lärer, jämte vanan, kunna göra, at man omsider äfven
finner nog behag i lukten, såsom Dampier måtte haft, då han kunde säga, at lukten på
den fullmogna frukten var excellent, änskönt han beskref den samma såsom af stekt
Rödlök: l. c. Nieuhoff anförer l. c. at de som en gång fått smak på Durio, tycka sedan
at den både luktar och smakar bättre än någon annan mat. Hvad nu smaken vidkommer, så kan ej vara underligt, at en och annan person, som, under afsky för lukten, med
motvilja börjat äta denna frukt och strax hållit up, tyckt den samma vara föga god: de
Choisy Journal du voy. de Siam p. 298. Det är mycket vanligt, at Européerne finna den
obehaglig första gången de den äta: Hawkesworth l. c. T. 4. p. 257. men ju oftare man
äter frukten, ju angenämare plägar smaken falla sig: Dampier l. c. Altså vil jag gerna
tro, at intet Langhans ofta måtte deraf ätit, då han kunde säga smaken vara frän: l. c.
p. 231. icke heller D. Tappen, då han blott beskref smaken såsom på stekt Rödlök: OstInd. Reise- beschr. p. 187. ännu mindre Schwarzen, när han blott fann den såsom rutten
Rödlök, fast han tilstår at sådant icke länge räckte: l. c. p. 47. Hos de fleste andra, som
beskrifvit smaken, ser jag den berömmas såsom ganska förträffelig, hvilket egenteligen
bör förstås om den långlagda och guldgula sorten, hvilken Valentyn och Rumphius
förklara för den bästa. Hawkesworth säger l. c. smaken komma något när intil en
blandning af Grädde, Såcker och Rödlök. I förrberörde Recueil des voy. Holland. l. c.
nämnes Durio såsom en af de yppersta frukter i Indien, til smaken icke sämre, men väl
bättre, än Spaniorernas Manjar blanco, som skall vara ett Gelé af ris, capun-kött och
rosen-vatten, eller, som Garcias ab Horto det uttyder, en Creme af stötta mandlar,
mjölk, hvetemjöl, såcker och rosenvatten: l. c. p. 192. Borri, sedan han visat denna frukts
lika utseende med samma sort hvitmat, som i Italien kallas Mangiáre bianco, förtäljer,
huru man en gång i Malacca ville dermed fägna en från Europa nyss ankommen Prelat,
som dock för den vidriga luktens skull ej kunde förmås at ens smaka derpå, hvarföre
man, när måltiden hölls, och Mangiáre bianco ibland annat kom på bordet, satte, i stället
för den, något af denna frukt för Prelaten, hvilken, i mening at det var hvitmat han fått,
blef förvånad at finna den så öfvermåttan läcker, tils man ändteligen sade honom at det
var Durio han åt, då han likafullt fortfor at äta, och tyckte sig näppeligen få nog deraf:
l. c.
* Indianerne tyckas icke finna lukten i denna frukt på något sätt motbjudande, då de så
högeligen tycka om den samma, som åtskillige berätta. De la Loubere vittnar, at de
hålla den i ogement värde: l. c. och Pyrard tillägger, at de anse den såsom den läckraste
och bästa i hela Indien: l. c. Siamerne fika efter den samma med synnerlig begärlighet,
säger Turpin l. c. och på Amboina åtrår folket den med ursinnighet, och äter sig sjukdomar på halsen, så at man vissa tider nödgas förbjuda dess försäljande: Valentyn l. c.
I Siam brukar man at göra mos af de hvita klimparna, hvilket man kokar och sedan förvarar til nyttjande hela året öfver: Turpin l. c. Macassarerne veta at conservera denna
frukt torkad i rök, säger Navarette, och köpte han sjelf stundom sådan af dem, hvilken
han fann så god, at den kunnat passa för ett Kongligt bord: l. c. p. 36. Af det Durio är hettande, har folket i Batavia, som måste hålla sig på sjön, den samma til sin smakeligaste
frukost: Radermacher Naamlyst der Planten op Java p. 23.
85
ock funnit en synnerlig vällust uti dess ätande, hvilken hos somliga gått långt,
och likasom til förkjusning, så at de dels förklarat denna Durio för en af de yppersta frukter i Indien, dels sagt den verkeligen öfvergå alla Indianska frukter,
dels också utgifvit den för den ljufligaste frukt i verlden*. Nanca (Radermachia
Thunb.), en annan Indianisk frukt, bör härpå följa, hvilken på somliga orter
blifver ofanteligen stor; har tjockt styft skal, besatt med korta tjocka taggar, och
hyser en mängd stora kärnor, som äro bättre än Castanjer**; men köttet som
* Af Européer, som högeligen berömt denna frukts läckerhet, påminner jag mig åtskilliga.
Turpin yttrar sig, at den har den utvaldaste smak: l. c. Rumphius säger, at, altsom Européerne efterhand vänja sig dervid, tycka de den blir den aldraläckraste i hela Indien:
l. c. Choisy hörde alla, som vistats någon tid i Indien, instämma deruti, at sedan man 4
gånger ätit af Durio, tycker man den vara bättre än all annan frukt i verlden: l. c. Vogel
säger, at den smakar ganska delicat, och hålles för en af de angenämaste frukter i Indien;
den som först en gång ätit den, vil ha den om igen: l. c. Hessen intygar, at sedan man en
gång kommit at äta den, tycker man den är sötare och bättre än någon annan frukt; man
kan knapt få sin fyllnad deraf: l. c. Walt. Schulzen (Schouten) försäkrar likaledes,
at sedan man en gång ätit den, tycker man den vara den sötaste och bästa frukt ibland
alla, så at man ej kan bli mätt deraf: Ost-Ind. Reise p. 236. likaså säger Acosta hos J.
Bauhinus l. c. p. 115. Den öfvergår i mångas tycke alla andra frukter, säger Navarette,
och tillägger sjelf, at den verkeligen är admirabelt god: l. c. Gem. Carreri säger, at den
har förträffelig smak, och at sedan främmande en gång vant sig vid lukten, kunna de ej
vara denna frukt förutan: l. c. Herbert förklarar den samma för så angenäm, at man
kan, utan at skära i växten, säga, det man finner uti den alt det goda förenadt, som alla
andra Indianska frukter hysa: l. c. Den vidtbereste Vinc. Le Blanc försäkrar, at han
aldrig ätit något som haft bättre smak: Voyages p. 153. Alla komma öfverens om, säger
Linschoten, at sedan man en gång fått smak på denna frukt, tycker man at ingen så
ljuflig kan finnas i hela verlden: l. c. och tillägger Paludanus, at den samma förmedelst
sin myckna ljuflighet och nectarsmak vida öfvergår alla andra Indianska frukter, äfven
de aldrayppersta: l. c. Ändteligen förklarar Borri Durio för en af de aldraläckraste
frukter i verlden, sägande, at den har en söt och outsägeligen god smak: l. c.
** Denna frukt, som äfven är bekant under namn af Jaca och Sursak, växer ut på sjelfva
träd-stammen och de tjockaste hufvud-grenar, til utseende som en långlagd Pompa, och
är väl den största frukt i verlden, så vida den i Tunquin kan gå til 100 skålpunds vigt:
Richard Hist. nat. & polit. du Tonquin T. 1. p. 63. ja på Amboina ofta blir så stor, at en
karl knapt mägtar lyfta den up: Rumph. l. c. p. 105. annars vanligen väger 20, 30 à 40
skålpund. Skalet är så hårdt, at man måste gå på det med yxa: Nieuhoff l. c. p. 105. b.
och utsiprar då derutur en hvit saft, så seg som fogellim, hvilken man plägar borttorka
med cattun, innan man äter sjelfva köttet: Langhans l. c. p. 235. Frukten ätes rå, men
är ganska svårsmält. Kärnarne brukar man koka och steka, och smaka de då excellent:
Recueil des voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 1. p. 399. nästan som Castanjer, säger Turpin, varandes helt söta, men starkt luktande: l. c. T. 1. p. 239. Jag ser Pyrard l. c. Rhede
l. c. T. 3. p. 18. och Biervillas l. c. p. 112. ingen skilnad göra i smaken imellan dem och
Castanjer; men De la Loubere tyckte dem vara ännu bättre: l. c. p. 69. I Malabar ätas
de på borden ibland desserten: Rhede l. c. p. 19.
jackfrukt
86
champedak
omgifver dem är det smakeligaste på frukten, fast en stark och vidrig lukt gör det
obehageligt för de ovana*. Smaken är mer och mindre läcker, alt efter sorternas
beskaffenhet, hvilka äro många och til en del nog skiljaktiga. Nanca Papa och
Nanca Barca äro de mäst bekanta, båda ogement söta, den förra helt lös i köttet
och mindre begärlig, men den senare stadig i köttet, saftig och synnerligen läcker,
med en honings-sötma**. Dertil kommer Tsiampadaha, som är mycket mindre
samt mycket saftigare och läckrare, och så angenäm til smaken, at man tycker sig
ej kunna blifva mätt deraf ***.
* Lukten på den allmänna sorten säger Valentyn vara ganska obehaglig, nästan såsom
något ruttet, spridande sig starkt omkring: l. c. p. 160. Biervillas tyckte den var som
gammal Ost: l. c. och för sådan utgifves den ock i Voy. à l’Isle de Fr. T. 1. p. 231. Rumphius
liknar den vid halfruttna Äplen: l. c. Hawkesworth säger denna lukt vara rätt vidrig
för en ovan, något lik ett ruttet äple blandadt med hvitlök: l. c. p. 257. Men vanan måtte
kunna göra sådant godt, ty Richard säger, at den mogna frukten luktar väl: l. c. äfvenså
Rhede l. c. och i Recueil d. voy. Holland. l. c. nämnes samma lukt för admirable.
** Sådana beskrifver Rhede dessa 2:ne sorter, som han gör til särskilda slag, tilläggandes om den senare eller läckra sorten, som han kallar Varaka, at den i Malabar ätes
som delice: l. c. Rumphius säger om Nanca Papa, den han nämner för Nanca Bubur, at
den är slemaktig och lös i köttet som en gröt, och at smaken är såsom en blandning af
honings-drufvor och pomeranser, tillika med något fränt och mägtigt; men om Nanca
Barca, hvilken han kallar Nanca Bilulang och förklarar för den bästa, säger han, at den
har hårdt, skört, gult, helt saftigt och ej slemaktigt kött, hvars smak mycket stöder på
mogna drufvor, dock at någon honing tyckes vara inblandad: l. c. Richard tyckte denna Barca i Tunquin smaka som Melon: l. c. p. 64. och är det ofelbart samma sort, som
Dellon säger smaka såsom våra bästa Meloner: Relat. d’un voy. aux Indes orient. p. 89.
och som A. Kircher beskrifver söt som honing och bättre än Meloner: Chin. ill. p. 186.
Scaliger anförer smaken såsom en blandning af Såcker-melon, Persika, söt Pomerans
och Honing: J. Bauhin. l. c. p. 116. Det måtte väl varit denna sort, som Vogel träffade i
Batavia så ganska ljuflig til smaken: l. c. p. 209. Richard säger om Papa, at den är fade,
och står mycket tilbaka för Barca: l. c. Nog troligt, at Valentyn ment Papa med den
Nanca på Amboina han omtalar såsom helt söt, men tillika fade, stödande på söta Limoner jämte liten honings-smak: l. c. Jag vet ej, om andra än dessa nämnde sorter menas i
förrberörde Recueil d. voy. Holl. då om Jaca säges, huru den i smaken varierar, så at den
fås än smakande som Melon, än som Persikor, än som Honing, och än som de yppersta
Citroner: l. c. Men med alt detta är dock Nanca mindre i värde än Durio, änskönt den
är tämmeligen angenäm: Dampier l. c. p. 337. och för dess sötma behagar mycket folk
i Batavia: Le Brun l. c. p. 347. ja ock verkeligen där räknas ibland de bästa frukter i Indien: Verhandelingen van het Bataviaasch Genootschap der Konsten en Wetensch. 1. deel,
p. 26.
***Rumphius, som detta berättar, säger, at Tsiampadaha kommer närmare i smaken til
mogna Vindrufvor eller Smultron än Nanca, och har gulare kött samt mycket bättre
lukt, varandes äfven mera lättsmält, hvarföre den ock ogement värderas; den frukt som
får mogna på trädet är bäst, och har en angenäm syrlighet, men den som förut afskäres
och mognar efteråt inne i hus, förlorar mycket i smaken och får en fade sötma: l. c. p. 108.
87
Ibland de Americanska frukterna utmärka sig några för synnerlig sötma.
Sapotille (Achras Sapota L.), en frukt snarlik Bergamotter, har hvitaktigt och
saftigt kött, mjukt som ett mos, mycket angenämt til smaken, nemligen sedan
den begynt ruttna, då den plägar framsättas på alla hederliga bord. Den är helt
söt och så ljuflig i de flestas tycke, at den räknas ibland de yppersta Americanska
frukter*. Ja, Nicolson sätter den framföre all annan frukt i America**; men
någre gå längre, och föredraga den för alla de heta climatens frukter***. MameiSapote (Achras mammosa L.), en äggformig frukt, med 1 à 2 breda stenar uti,
rostfärgad utvärtes, inuti mjuk, limaktig, röd, söt och tillika något fade, finner
Sluteligen vil jag anföra hvad Radermacher uptecknat om detta ofvannämnde fruktslägtet i Batavia. Af Radermachia, säger han, äro 4 sorter, neml. 1. Nanca eller Soorsak; 2.
Tjampeda, som har smärre och mera långlagd frukt; 3. Benda, som har än smärre frukt;
och 4. Mandelique eller Cossir, ej större än ett stort äple, den läckraste af alla, hvilken
nyligen blifvit uptäckt i Batavia: Naamlyst &c. p. 31.
* Denna frukt fann Dampier vid Carthagena mycket lik Päron, fast mera saftfull: l. c. p.
45. men på en ö vid Panama til färg och storlek lik en Bergamotte: l. c. p. 218. Den hyser,
säger Jacquin, några flata svarta stenar, hvilkas kärnar äro ganska beska, då deremot
sjelfva köttet är hvitaktigt, blött, sött och rätt angenämt: Select. Stirp. Americ. hist. p. 58.
Men denna angenämheten visar sig ej genast då frukten hämtas af trädet, änskönt den
ock hunnit at mogna, ty den är då kärf och så obehagligt sträf, at den snörper munnen,
och altså ej kan ätas, varandes så full af en mjölklik saft, at den den flyter om fingren
då man sönderskär frukten: Sloane l. c. p. 171. När den först aftages, säger Dampier,
är saften hvit och vidhängande som lim, samt köttet hårdt; men 2 à 3 dygn derefter blir
frukten delicat och full med en klar saft af utvald läckerhet: l. c. Jag vet icke, om den på
så kort tid skall kunna hinna at ruttna, men säkert är, at sådant fordras innan den blir
god at äta: Sloane l. c. Den kan icke ätas, intygar Jacquin, förrän den börjar ruttna,
hvilket kan ske på sjelfva trädet, om den så länge får sitta på: l. c. Köttet liknar då ett
mos, och har en honingsöt samt något fade smak, hvilken så behagar folket i Surinam,
at man anser denna frukt för en af de bästa i hela America, fast den i Fermins smak
föll sig altför söt: l. c. p. 181. G. Hughes tyckte sig finna den något lik Bergamotter,
äfven til smaken, dock sötare: Natural History of Barbados p. 133. På Jamaica blir den,
sedan den på trädet eller efter afplåckningen nog fått mjukna, ganska läcker med en
honings-sötma: P. Browne l. c. p. 200. Den nyttjas där til Dessert, och vinner allmänt
tycke igenom dess ljufliga smak: Sloane l. c. p. 172. Raveneau De Lussan fann den
vid Panama smaka admirabelt väl: Journal du voy. à la mer de Sud avec les Flibustiers p.
75. och Wafer förekom den på Americanska öarne rätt ljuflig: Voyage and descr. of the
Isthm. of Amer. p. 89. C. v. Linné anförer derföre med nog skäl Sapotiljen såsom en den
aldrasmakeligaste frukt: Plant. Surinam p. 7.
**Hist. nat. de S. Doming. p. 306. Jacquin berättar, huru den på Caraiberne, där trädet
med flit odlas, kommer på alla bord, och hålles för den förnämsta ibland Americanska
frukter, ja af många föredrages för sjelfva Ananas: l. c. Prefontaine säger, at den med
skäl räknas för en af de bästa frukter i America: Valm. de Bomare l. c. T. 5. p. 488.
*** Så sker det i Nya Spanien, säger Gemelli Carreri l. c. p. 516.
sapotillplommon
88
många älskare, särdeles en sort deraf, som är ganska angenäm*. Jos. Acosta
berättar, huru Creolerne i Nya Spanien tyckte denna frukt öfvergå alla Spanska
frukter**, och Dampier säger den somligstäds passera för den bästa frukten i
America.*** Mammi (Mammea americana L.), en nästan rund frukt, brunaktig,
med stadigt och mörkgult kött, och några derinom liggande stenar, som hysa
ganska beska kärnar†, är i flera afseenden begärlig, ty, jämte det köttet är mycket
födande och sundt††, har det dels en så angenäm aromatisk smak, at H. Sloane räknade denna frukt ibland de läckraste Dessert-frukterna på Jamaica†††, ja
* Se N. J. Jacquin l. c. p. 57. hvarest den beskrifves af 3 à 5 tums längd. Auctorerne äro något skiljaktige angående färgen, äfvensom ock angående smaken, hvilket lärer komma af
olikhet i de sorter de haft för sig. Icke utan at ju smaken i de båda bekanta är något fade
jämte sötman, ty Sloane, som ofelbart talar om den bättre sorten, säger det samma om
den, och at derföre de, som ej älska den starka sötman, bruka at upblanda denna frukt
med Limon-saft, fast åter andre finna den angenäm nog at äta sådan som den är: l. c. p.
125. Men orternas lägen, climat m. m. kunna väl ock något verka på fruktens godhet,
så at den somligstäds kan falla sig mycket läcker, såsom jag ser måtte hända på öarne i
Panama bugten, där Raveneau de Lussan fann den helt såckersöt med en förkjusande
godhet: l. c. På Mexico-trakten fann Gage 2:ne sorter af honingsöt smak, den ena så
saftrik, at då man åt den, dröp deraf likasom honings-droppar: Relat. du voy. dans la
Nouv. Espagne T. l. p. 79. Annars är den på Caraiberne af den smak som Bergamotter,
helt saftig och söt: Oldendorp l. c. p. 168. Leiste säger den samma smaka nästan som
Bergamotter: l. c. p. 383.
**Sloane l. c. Jämför P. D’Avity descr. de l’Amerique p. 7. som omtalar dess stora sötma
samt likhet i färgen med Qvitten-mos.
***L. c. T. 1. p. 219. hvarest han sjelf säger, at den är ganska angenäm och sund at äta.
†Se Oldendorp l. c. p. 172. och Fermin l. c. p. 186. Storleken är, efter Jacquins beskrifning, från 3 til 7 tums diameter: l. c. p. 269. och köttet säger Sloane vara gult som på en
Morot samt hårdare än i Äplen: l. c. p. 123.
†† Af denna frukt hämta Mosquiterne i America samma nytta som af Pissang-frukten, at
de dermed nära sig på sina tåg och resor: M. W. Descript. of the Mosqu. Kingd. hos Churchill T. 6. p. 310. Huru synnerligen födande den är, visar sig nog på de vilda Svinen
i skogarna, som blifva i högsta måtto feta under den tid den samma för dem vankar:
Sloane l. c. Wafer utgifver den för hälsosam: l. c. p. 88. men Oldendorp säger, at den
är svårsmält: l. c. p. 173.
††† L. c. Om dess läckerhet intyga utomdess Dampier l. c. 202. Wafer l. c. och Hughes l.
c. Oviedo förklarar den för den läckraste frukten på hela S. Domingo: se J. Bauhin.
l. c. p. 172. och Fermin räknar den ibland de bästa han någonsin känt: l. c. Dess godhet
är dock något skiljaktig, efter orternas olika beskaffenhet, så vida den, efter Benzonis
utsago, är bättre på fasta landet i America än på S. Domingo: Chauveton p. 337. och
ligger väl deruti någon orsak til det olika tycke, som en och annan fattat om dess egenteliga smak. M. W. fann denna frukt vara rätt söt: Churchill l. c. Men det gifves deraf,
som D’Avity berättar, ej allena söt, utan och små-syrlig, alt med en ganska god smak:
l. c. Oldendorp säger, at den i smaken liknar goda Qvitten, och är för de flesta ganska
angenäm: l. c. Efter Layfields tycke har den någon likhet i smaken med Morot, men är
89
at Lopez de Gomara förklarade den för den bästa i America*, dels ock en
lindrig och behagelig aromatisk lukt, hvilken Fermin utgifver för så ljuflig, at
man ej kan glömma den på 8 dagar**. Men denna frukt måste varsamt ätas, så
at den under skalet sittande hinnan, som fasthänger vid köttet, väl frånskiljes,
och at köttet icke ätas för nära til kärnarne, ty där innehålles ett ganska beskt
kådaktigt ämne, som klibbar sig vid tänderna, och kan sitta där ouplöst i 2 à 3
dygn***. Cainito (Chrysophyllum Cainito L.), en stor rosenröd kärn-frukt, med
hvitaktigt, något mjukt och limaktigt kött, af söt och fade smak, faller mycket
i Americanernes tycke, men ej så aldeles i Européernas, hvilka dock så värdera
den, at de ha den på borden ibland desserten†. Bland de flera slag och sorter,
som af detta frukt-slägte gifvas, märke vi det så kallade Stjernäplet (Chrysophyllum jamaicense Jacq.), med purpurrödt kött, som Jacquin gifver förträdet för
Cainito, och säger räknas på Jamaica ibland de förnämsta landets egna frukter††;
många resor bättre: Purchas l. c.T. 4. p. 1172. Arn. Montanus berättar, at dess smak
är som på den aldrabästa Melon: Sterbeeck l. c. p. 30. hvaruti äfven Petr. Martyr
instämmer: J. Bauh. l. c. p. 173. och Oviedo liknar smaken vid en sort Persikors: l. c.
Jacquin gör ingen jämförelse med någon annan frukt, utan säger blott, at denna frukts
smak är på ett eget sätt angenäm: l. c. Fermin förtäljer, at man i Surinam brukar at
häraf göra Marmelader och Tortor, som man omöjeligen skulle kunna få så goda med
våra bästa Europeiska frukter: l. c. Dylikt Mos lärer det vara, som på Martinique göres af
denna frukt med tilblandad Sirap, hvilket Jacquin säger blifva mycket godt, och länge
behålla både smaken och lukten af denna angenäma frukt; af hvars blommor man där
äfven brukar at med bränvin distillera en Liqueur under namn af Eau Creole, som är den
yppersta spiritueusa dryck man där har: Jacquin l. c.
*H. Sloane l. c. p. 124. hvarest ock en utlåtelse anföres af en Portugis, at meranämnde
frukt var den bästa han träffade i Brasilien, hvarföre den ock där hölls uti stort värde.
**L. c. Annars berömma ock Dampier l. c. och Hughes l. c. denna lukt såsom ganska god.
Jacquin säger den samma vara aromatisk och ljuflig, samt derjämte lindrig: l. c.
***Jacquin l. c. Man brukar gerna, såsom medel emot beskheten, at skära denna frukt i
tunna skifvor, och lägga dem i såckradt vin en timma förr än man äter de samma: Labat
Voy. aux isl. de l’Amer. T. 1. p. 341.
† Jacquin l. c. p. 52. Til denna sort hörer utan tvifvel den Cahimite, som Labat anförer,
änskönt han beskrifver den höggrön med fläckar af rödt och aurora-färg. Den är, säger han, rund, af ungefär 3 tums diameter, köttet hvitt, mjukt, svampaktigt, fullt af en
honing-söt saft, som i förstone ej behagar Européerna, men som de finna excellent, så
snart de litet blifvit vane dervid, ty ingen ting är mera angenämt och upfriskande, kunnandes man utan olägenhet äta deraf så mycket man vil, och äfven utan fruktan gifva
den åt sjuka: l. c. T. 3. p. 40. Oldendorp beskrifver sin Cainit rund som ett Äple, med
mjölkhvitt och ganska sött kött: l. c. p. 167.
†† L. c. Han tillägger om denna frukt-sort, huru den är nog limaktig på läpparne, och huru
han sjelf tyckte föga om den samma. Men Browne intygar, at den, när den blifvit fullmogen, har, jämte sötman, en behagelig limaktighet, och är rätt mycket i värde: l. c. p.
171. Sloane säger, at den är söt och ej oangenäm, blifvandes nyttjad ibland desserten:
stjärnäpple
samma frukt
under annat
namn
90
guava
såsom ock Chrysophyllum Macoucou Aubl., som nog liknar Päron, är en läckerhet för Indianerna i Gviana, och var äfven i Aublets smak en ganska god
frukt, och bättre än Cainito*. Goyave (Psidium pyriferum L.), en kärn-frukt, til
form och storlek som ett lagligt Päron, först grön och sedan gul, har stark lukt,
samt en söt och kryddaktig smak, som behagar mycket folk**. Navarette
l. c. p. 171. Det tyckes varit en annan sort Raveneau de Lussan träffade vid Panama,
som liknande stora violetta Plommon, och var öfvermåttan saftfull och upfriskande: l.
c. Den på Martinique så kallade Gros Bouis (Chrysophyllum caeruleum Jacq.), som har
blått kött, mjukare än Cainito, men nästan af samma smak, kommer där såsom dessert
på borden: Jacquin l. c.
*
Aublet l. c. p. 234.
** När man ser Scribenterna på skiljaktigt sätt omtala Goyave- eller Guayava-frukten, efter
de anledningar de kunnat hämta af figur, färg, storlek, smak och lukt, kan man snart
föreställa sig, at här gifvas flera särskilda slag uti Psidii slägtet, än de 2 utmärkta, som
Botanisterne redan känna under namn af Ps. pyriferum och Ps. pomiferum. Men det är
icke annat än blotta varieteter, som föga betyda. Psidium pomiferum tala vi nu icke om,
ty derom kan ingen fråga blifva, då det slaget sällan träffas, och näppeligen plägar ätas:
Jacquin Obs. botan. P. 2. p. 7. Men at en Goyave-sort har hvitt, och en annan rödt kött,
en annans art är at växa större, och en annans at hålla sig mindre, sådant är icke nog för
at utgöra något särskildt slag. Labat försäkrar, at han ingen skillnad funnit i köttets
smak på den frukten som haft hvitt kött och den som haft rödt, när bådas mognad varit
lika och ställningen emot solen enahanda: l. c. T. 2. p. 212. Köttet har vanligen ½ fingers
tjocklek, utom en klump hårda kärnar: Rumph. l. c. T. 1. p. 140. hvilka ligga i en välling,
som är lika god i smaken som sjelfva köttet: De la Loubere l. c. T. 2. p. 68. Beträffande
lukten, så ser jag den olika beskrifvas, och många deruti sammanstämma, at den är
stark, ja så, at den fyller hela rummet, där frukten ligger: Rumph. l. c. Hawkesworth
omrörer, huru stark och tillika obehagelig den föll sig i Batavia för en del Engelsmänner,
så at de befunno sig illa deraf, hvilket föranlåter honom at tro, det man på Americanska
öarna måtte hafva en bättre sort Goyave, efter man så mycket värderar den: l. c. T. 4. p.
254. Nicolson, som på S. Domingo fann lukten stark, klagar ej öfver den samma såsom
obehaglig: l. c. p. 241. icke heller Jacquin på Martinique, hvilken intet mer derom säger,
än at frukten har en egen lukt: l. c. p. 6. Marcgrav tyckte sig i Brasilien känna någon
Hallon-lukt i den fullmogna frukten: l. c. p. 104. H. v. Rhede beskrifver den i Malabar
såsom angenäm, sedan frukten mognat: l. c. T. 3. p. 31. Men Rumphius, som fann lukten besynnerlig och liksom höaktig, tyckes ej berömma den, då han berättar, huru den
samma kan förorsaka ond andedrägt, efter den länge hänger qvar i munnen: l. c. I Voy. à
l’Isle de Fr. p. 229. säges lukten stöda på väggelöss; och det samma nämner ock Ximenes;
men förmäler tillika, at sådant icke hindrar denna frukt at komma på borden och ätas
af de flesta med nöje: De Læt Nov. orb. p. 227. Man håller den allmänt för mycket sund,
och äter den gerna vid måltidens slut; icke så mycket för smakens skull, säger Phil. à S.
Trin. l. c. p. 297. som mera för at hjelpa matsmältningen. Labat försäkrar, at den äfven
utan olägenhet kan ätas omogen: l. c. p. 214. hvilket också Dampier bestyrker, tilläggandes den anmärkning, at sådant är mycket rart med de Indianska frukter: l. c. T. 1. p. 238.
Marcgrav säger, at den omogna faller sig sträf, men får, sedan den längre avancerat,
sin behagliga smak, och finnes då tjenligare at äta, än om den får gå til full mognad: l. c.
Guava har hört till mänsklighetens läckerheter sedan förhistorisk tid. Arkeologiska undersökningar i Peru tyder på att frukten använts åtminstone sedan 800 f.Kr. Portugisiska och spanska
sjömän förde den till smaken om hallon påminnande växten vidare till Indien och Sydostasien,
där den var fast etablerad på 1600-talet. Den äts färsk men kommer kanske bäst till sin rätt
i tillagat skick. Den används i bl.a. glass och drycker. Plansch ur Hendrik van Reede, Hortus
Indicus Malabaricus (1678–1703).
92
icaco
prisar denna frukt såsom förträffeligen god*, och Kolbe såsom öfvermåttan
läcker**. Piso anser den för ogement förnöjande***, och Ziegenbalg räknar
den samma ibland de bästa Malabariska frukter†. Icaco (Chrysobalanus Icaco L.),
en sten-frukt, stor och til utseende som ett Plommon, af åtskillig färg, kan aldeles räknas ibland de söta frukter, fast smaken icke är stark eller särdeles retande,
förmedelst någon sträfhet köttet har med sig, hvaraf händer, at det ej strax vinner
Européernas tycke††; men kärnen är så mycket mer välsmakande†††. AmericaDen bör ej lemnas at fullmogna på trädet, ty då blir den mindre angenäm: Rumph. l. c.
Man behöfver ej vid ätandet frånskilja skalet l. c. ty hela frukten kan ätas: Sloane l. c.
p. 163. väl förståendes, at de benhårda kärnarne uttagas, så mycket möjeligt är. Den ätes
ofta rå, ofta också kokad, och intygar Fru Merian, at den på båda sätten är angenäm: l.
c. p. 19. fast Piso förmenar, at den rå ej skall vara så sund, eller så god til lukt och smak,
som den man kokat eller syltat i såcker: l. c. p. 75. Navarette fann den i Manilla excellent, både rå, kokad och ibland annan mat lagad: l. c. p. 230. Men Européerne på Jamaica
lära mindre tycka om den rå, efter de gemenligen pläga koka pulpa, tils den blir tendre,
och så äta den, sedan den kallnat, med grädde, likasom vi göra med Smultron: Browne
l. c. p. 239. Labat beskrifver åtskilliga sätt, af dem som på Americanska öarne brukas,
at laga goda rätter af denna frukt; men mäst plägar man där, säger han, äta den rå, sedan
man skalat och skurit den i skifvor, och låtit dem en half timma ligga i vin med påströdd
canel; varandes märkeligt, at Fruntimren häldre äta frukten grön än mogen: l. c. p. 214.
ff. Smaken berömmer Jacquin såsom söt, aromatisk och angenäm: l. c. v. Rhede och
Nicolson säga likaså, at den är söt och behagelig: l. c. Denna sötma är, efter Rumphii
omdöme, nästan sådan som i Päron eller stekta Qvitten: l. c. Richard säger frukten
smaka som ett öfvermoget Päron: l. c. T. 1. p. 62. och Langhans ungefär såsom Qvitten, men sötare: l. c. p. 231. Froger tycker den ha smak af Persikor: Relat. d’un voy. de
la mer du Sud p. 81. och Layfield af ett väl moget hvitt Plommon af den större sorten:
Purchas Pilgrims T. 4. p. 1172. De la Loubere säger, at köttet i denna frukt har någon
smak af Smultron, då det stickes i munnen, men at den smaken genast förgår, af det han
blir för stark: l. c. Vare huru det vil, så ätes Goyave-frukten rätt begärligt på Americanska
öarne, både af Européerne och af de infödda: Jacquin l. c. och är den ock där en ganska
god frukt: Labat l. c. p. 210. äfvensom den i Surinam är en mycket angenäm frukt: J. D.
HL. l. c. p. 204. På öen Johanna fick Grose Goyaver, som lemnade en ganska god smak i
munnen uti några minuter efter det han ätit dem: Voy. aux Ind. orient. p. 32. Du Tertre
säger, at ju mera man äter af denna frukt, dess mer finner man den excellent: l. c. p. 182.
*
L. c.
**Beschreib. des Africanischen Vorgebürges der Guten Hoffnung p. 134.
***L. c. hvarest han tillägger, at Goyave-trädet väl vore värdt at föras til Europa uti Prinsars
och Magnaters trägårdar.
† L. c.
†† Denna frukt är skiljaktig til färgen, så at den träffas hvitaktig, gul, röd, purpurröd:
Jacquin Stirp. Amer. Hist. p. 154. ja ock svart: Plumier Nov. Plant. Amer. gen. p. 44.
men köttet är hvitt, föga ymnigt, mjukt och nästan utan lukt, sittande väl fast vid stenen:
Jacq. l. c. Browne l. c. p. 250. och Loyer l. c. p. 192. säga, at Icaco icke har någon synnerlig smak, och Marcgrav omrörer sin så kallade Guajeru såsom söt, men af svag smak: l.
c. p. 77. Labat säger, at denna frukt har en fade sötma, förenad med nog sträfhet och en
93
nerne älska denna frukt högeligen, och bruka Indianerne vid Honduras-viken
at beväpnade hålla vakt om buskarne i mognads-tiden*. Avocato (Laurus Persea
L.), en frukt större än en knytnäfve, af mörk färg stödande på purpur, hyser en
stor kärne, som man icke äter, men derjämte ett grönaktigt kött, nästan utan
lukt, mjukt som smör, och af en egen och ganska angenäm smak, som ej har likhet med någon Europeisk frukt**. Gem. Carreri tyckte den öfverträffa alla
framstickande syrlighet, och altså är föga angenäm i början, men blir god genom vanan,
så at man äter den med nöje: l. c. p. 42. ff. Jacquin vittnar, at smaken är söt och sträf,
dock ej obehaglig: l. c. Nicolson utgifver dess kött för saftigt, med en söt och litet syrlig
smak, hvilken undertiden träffas sträf: l. c. p. 249. Davies l. c. p. 33. och Rochefort
l. c. p. 74. hafva intet mera om smaken at berätta, än at den är helt söt. Hughes förklarar
den för rätt söt och angenäm: l. c. p. 179. I Voy. aux côt. de Guin. & en Amer. par N. p.
391. säges frukten vara ganska söt med en hög smak, och således ej allenast rätt behaglig
at äta rå, utan ock excellent då den blifvit insyltad. Den föres til salu på torgen at ätas
rå, berättar Jacquin, som sjelf fann den så oskyldig, at änskönt han en gång för törst
skull åt deraf mycket, kände han dock ingen olägenhet derefter; den syltas ock i såcker,
och värderas högt, äfven i Spanien, dit en stor mängd deraf årligen plägar öfverföras:
l. c. p. 155.
††† Kärnen är söt: Jacquin l. c. och kommer i smaken öfverens med Mandel: Oldendorp
l. c. p. 172. Den är rätt välsmakande, och ärsätter hvad som i köttets smak kan fela:
Browne l. c. När den stötes och upblandas med såcker och Pomerans-blomme-vatten,
blir deraf en ljuflig dryck: Labat l. c. p. 43.
*
Davies l. c. De Rochefort l. c.
** Jag följer här Jacquin i dess Observat. Botan. P. 1. p. 38. änskönt jag ser andra i några mål
derifrån afvika. Färgen på ytan säger Dampier efter mognaden vara gulaktig, och inuti
gulgrön: l. c. p. 218. De Laet beskrifver den såsom utvärtes mörkgrön, ja ock svart, samt
invärtes gräsgrön: l. c. p. 226. och Raveneau de Lussan säger färgen på inkråmet vara
snöhvit: l. c. Men på en del orter lära väl finnas så beskaffade varieteter. Formen är som
på en Bonchretien: Fermin l. c. p. 173. Köttet är tämmeligen stadigt, medan frukten sitter på trädet, derföre låter man den ligga och mjukna i några dygn efter afplåckningen:
Jacquin l. c. hälst som köttet annars är föga godt at äta: Dampier l. c. men då blir det
ej allenast mjukt som smör, utan ock så blött, at det kan ätas med sked: Labat l. c. T.
1. p. 343. ja verkeligen plägar af Spaniorerne i Panama ätas med sked: Rav. de Lussan
l. c. Smaken på denna frukt kan ej vara stark, då Dampier l. c. och H. Sloane l. c. p.
133. kunna skrifva, at den har föga smak; det vil utan tvifvel säga, at den ej är på sådant
sätt retande, som de flesta andra frukter, uti hvilka syra eller sötma mycket råda; men
den kan väl på annat sätt kittla gommen, som den också gör. Den är helt oljaktig och
söt, säger Gem. Carreri, och af utvaldaste smak, så väl rå med salt äten, som kokad:
l. c. p. 516. Den är så fet, skrifver De Laet l. c. at den nära liknar smör, til smaken som
färska Nötter, rätt angenäm at äta. Dess smak är, säger Frezier, då den ätes med salt,
ej mycket olik Smör och Nötkärnar tilsammans: l. c. p. 303. Labat fann den i smaken
hafva nog likhet med Märg-torta: l. c. och Bancroft tyckte den med skäl kunna kallas en vegetabilisk märg: l. c. p. 23. Raveneau de Lussan säger smaken vara såsom
Grädde: l. c. och Oldendorp nästan som gulan i ett hårdkokt ägg: l. c. p. 169. Jacquin
vet ingen frukt i Europa at jämföra denna med; men om ändock något skulle nämnas,
avokado
94
de Europeiska frukter, och i det tycket trodde han sig hafva många medhållare*.
Jacquin vet sig aldrig ätit någon Americansk frukt med större begärlighet, än
han åt denna, fast han, såsom månge andre nykomne, tyckte föga om den de 2
första gånger han den åt**. Bancroft går så långt, at han förklarar den samma
för den sundaste, mäst födande och angenämaste af alla de heta climatens frukter***. Om sötman i denna frukt ej skulle tyckas tydelig nog, så finnes den så
mycket mer utmärkt i skid-frukten Pacay (Mimosa Inga L.), hvilken dock ej är
märkelig för de bönor den hyser, emedan de samma icke äro goda at äta, utan för
det hvita och svampaktiga fnugg, som sitter på insidan af skidorna och omgifver
bönorna, hvilket har en såckersöt och angenäm smak†. Det ätes derföre gerna
inga
som den til någon del liknade i smaken, så vore det Kron-ärtskåckor och Hassel-nötter
ihop: l. c. Ehuru härmed må vara, så blir det en sanning, at den är af delicat smak, som
ock D’Avity säger: l. c. Hortop intygar, at den är af en förträffelig godhet: Hakl. l.
c. T. 3. p. 492. Man brukar på Jamaica, där denna frukt ätes bland desserten, at uphöja
smaken med Limon-saft och såcker: Sloane l. c. likaså på Barbados: Hughes l. c. p. 130.
samt i Peru: Frezier l. c. p. 303. I Quito hjelper man den mäst med litet salt: Ulloa l. c.
p. 247. och i Surinam med salt och peppar, äfven ock med såcker och vin: Bancroft l.
c. På Martinique plägar man äta denna frukt ihop med oxe-kött, antingen med salt och
peppar til, eller utan krydder, och kommer den där dageligen på de bästa bord: Jacquin
l. c. Jag ser hos Labat, at man kan, innan den aldeles mognat, skära den i skifvor och äta
med peppar och salt, då dess smak skall vara som Kron-ärtskåckor: l. c.
*
Churchill’s Collection T. 4. p. 516.
**L. c. Han tillägger, at denna frukt är icke allena för alla Människor en läckerhet, utan
äfven för alla slags djur, varandes lika begärlig för Höns, Boskap, Hundar och Kattor m.
fl. Jfr. Sloane l. c.
***L. c. Om dess närande egenskap komma flere Scribenter öfverens. Dampier berättar,
huru man på Panama tracten gör sig goda mål af köttet i denna frukt, arbetadt ihop i en
skål med såcker och citron-saft, och ätet med salt och stekt Pissang til: l. c.
† Denna frukt, som kallas i Peru Pacay och Pacaes, i Quito Guabas, och på Caraiberna
Inga, blifver olika beskrifven til skidornas figur och längd, hvilket tyckes utmärka flera
slag, hvadan ock Aublet l. c. p. 944. stadgar häraf 3 särskilda slag, neml. Mimosa Inga,
Mim. sinemariensis och M. Pacay; men som dess beskrifningar äro altför ofullkomlige,
för at deraf kunna se, om de samma ej äro blotta varieteter eller art-förändringar, uptager jag dem alla under Mimosa Inga L. hälst de komma öfverens i det hufvudsakeligaste.
Hvad sjelfva bönorna beträffar, så ehuru Cat berömmer dem för ganska god smak:
Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 253. tror jag dock tvärt-om, på Garciilassos ord l. c. p. 438.,
at de icke äro goda, hvaruti jag styrkes, då jag ser Marcgrav intyga at de icke ätas: l. c.
p. 111. När Plumier l. c. p. 13. säger frukten vara söt, menar han ej sjelfva bönorna, utan
det omkring dem vid skidorna sittjande hvita fnugg eller fjun, hvilket Aublet säger
vara sött och godt at äta, hvarföre ock Creolerne i Franska Gviana nämna dessa skidor
för Pois Sucrés: l. c. p. 944. Ulloa kallar det samma en söt och upfriskande märg: l. c. p.
247. Feuillée nämner det likaså för en märg, tilläggandes, at det smakar som Såckerrören: l. c. T. 3. Append. p. 28. Frezier säger, at det mycket liknar Bomull, men är intet
annat än en crystalliserad olja, hvilken man äter för at upfriska sig med, då den sedan
95
af Indianerna något hvarjestäds i America, där trädet växer vildt; men i Peru,
där man mycket odlar det, finna både Européerne och Creolerne uti detta söta
ämne en upfriskande läckerhet, utan tvifvel af det odlingen bidrager til fruktens
förbättrande*. Härvid påminner jag mig Skidorna på Locus-trädet (Hymenæa
Courbaril L.), hvilka likaså hafva på insidan kring bönorna ett hvitt ämne, som
är sött som honing och smälter i munnen**. Det samma ätes gerna af Indianerne
i America***. Printäplet (Annona Sqvamosa L.), som gemenligen är af en knytnäfves storlek, och har liksom fjäll på sig, utmärker sig äfven för synnerlig sötma, under det smaken tillika är aromatisk och vinaktig samt mycket angenäm,
varandes köttet hvitaktigt och blött, samt begåfvadt med ganska ljuflig lukt†.
I America är denna frukt i ogement värde, både hos de infödda och de flesta
lemnar i munnen en ganska angenäm sötma: l. c. p. 304. Äfven Garciilasso förklarar
det vara likt bomull och til smaken ganska sött, med tilläggning, at det samma kan hålla
sig länge, om det torkas i solen: l. c. Det är til märkandes, at dessa Scribenter handla
egenteligen om Pacay i Peru. Marcgrav skrifver i Brasilien, at detta fnugg är snarlikt
Silke och af söt och helt angenäm smak, samt at man plägar frånskilja det med tänderna,
då man det äter: l. c. Nicolson säger, at man på S. Domingo med nöje suger ut saften ur
detta svampaktiga och såckersöta ämne: l. c. p. 297.
* Om än ingen annan skilnad i sorter skulle gifvas af denna frukt, så måste den dock vara
olika god på de orter den endast träffas vild, och de orter där den aktsamt odlas. På
Jamaica och vid Orenoque-floden, hvarest den endast fås vildtväxande, nämna Sloane
l. c. och Gumilla l. c. T. 2. p. 10. inga andra älskare deraf, än Indianerne och Negrerne.
Deraf bör jag sluta, at den samma är långt sämre där än i Peru, hvarest flere resande Européer beskrifvit den såsom delicat, och alt hederligt folk i orten, som har smak, äter den
med begärlighet, ja där träden i hufvudstaden Lima til mängd odlas uti alla trägårdar,
såsom Feuillée l. c. berättar. C. G. Ortega uptager denna frukt ibland Perus välsmakande frukter i dess Instruccion sobre el modo mas seguro de transportar plantas vivas por
mar y tierra á los paises mas distantes, p. 46.
** M. W. Descr. of the Mosqueto Kingd. l. c. p. 310. hvarest säges, at detta ämne har synnerlig
kraft at stilla hunger, hvilket ock Du Tertre bestyrker, då han visar, at det i en hungersnöd på Guadeloupe lät bereda sig til bröd, och frälste lifvet på mycket folk: l. c. p. 190.
Bancroft beskrifver det såsom mjölaktigt och såckersött: l. c. p. 40. och Du Tertre
säger, at det smakar som en sort pepparkakor: l. c.
*** M. W. l. c. Indianerne i Gviana äta det med stor begärelse, säger Bancroft l. c. til�läggandes, at det verkeligen har en angenäm smak. Om Jetaiba, som Piso l. c. p. 60.
afskildrar, är samma träd som detta, hvilket v. Linné i Spec. pl. p. 537. tror, så äro äfven
sjelfva bönorna välsmakande, och väl så goda som Mandlar i Europa.
† Jag följer här Jacquin i dess Observ. botan. P. 1. p. 13. ff. såsom hvars beskrifvning jag finner mäst noggran. Han säger vidare, at denna frukt är nästan af ägg-form, hyser omtrent
40 svarta kärnar, och at färgen är grön stödande på gråblått. Den samma plägar altid
ätas rå och sådan som den är. Det tyckes, som den ej lärer förhålla sig lika uti alla climat,
emedan den i Batavia skall bestå bara af en hop stora kärnar med litet kött öfver, som
man suger saften af: Hawkesworth l. c. p. 454. hvaremot den i Indostan ätes med sked:
G. Carreri l. c. p. 212. och äfvenså i Tunquin: Richard l. c. p. 61. hvilket vil utmärka
jatoba
sockerannona
96
kirimoja
Européer*, likaså på Philippinerna, där den måste hinna til den största fullkomlighet, då Navarette kan efter öfvertygelse säga, at den otvifvelaktigt är en
af de ypperligaste frukter, som blifvit skapade, ja at den i smak och lukt öfvergår
all annan frukt i verlden**. Jag vet icke, om denna sistnämnda ej kan vara den
samma som Chirimoya i Peru, hvilken Ph. Miller gör til ett eget och särskildt slag***. Den aktas där, säger De la Condamine, högre än Ananas†,
någon större mängd af pulpa. Navarette förmäler om den i Manilla och deromkring,
at derutur utsiprar en den förträffeligaste sort Rosen-vatten: l. c. p. 35. det jag ej annorstäds finner anmärkt. Hvad smaken beträffar, så är den mycket söt: Hawkesw. l. c.
hvilket ock D’Avity Amerique. p. 6. och flere bestyrka. I Voy. à l’Isle de Fr. par un Offic.
T. 1. p. 227. säges köttet vara en såckersöt Creme. Denna sötma tycker OLDENDORP på
Caraiberne vara för stark, så at den lätt kan blifva äckelaktig: l. c. p. 173. men Sloane
klagar ej öfver sådant på Jamaica: l. c. p. 168. icke heller Jacquin, som på Martinique
fann smaken ganska angenäm: l. c. p. 14. v. Rhede tyckte i Malabar smaken vara behagelig: l. c. T. 3. p. 21. Valentyn förekom den på Amboina läckrare än Custard-äplet:
l. c. p. 165. hvilket G. Carreri säger gifva denna frukt efter i sötma: l. c. Rumphius
förklarar denna för så söt och läcker, at man ej tror sig kunna bli mätt deraf: l. c. p. 139.
tilläggandes, at smaken stöder på Rosenvatten, äfvensom ock lukten, hvilken dock af
Carreri l. c. beskrifves såsom af Ambra och Rosenvatten ihop, och i Voy. à l’Isle de Fr.
l. c. såsom af Pomerans-blommor. På sistnämnde ställe berättas denna frukts blomma
ha en solid substance och smaka som Pistacher.
*
Jacquin l. c. p. 13. hvarest ock berättas, at trädet för den orsaken cultiveras i de flesta
Caraibiska trägårdar. På Jamaica är denna frukt nog mycket i värde hos många af Fruntimren, men brukas dock sällan på borden: Browne l. c. p. 256. utan tvifvel af det Engelsmännerne ej gerna tycka om mycket söta saker.
**L. c. p. 35. Samme Navarette förmäler ock, at den där öfveralt högt anses, tilläggandes,
at han sjelf aldrig vet sig känt någon frukt, som haft sådan sötma och ljuflighet i både
smak och lukt: l. c. p. 36.
***Miller gör i dess Gardeners Dictionary art. Annona denna Cherimolia eller Chirimoya
til ett särskildt species, under namn af Annona foliis latissimis glabris, fructu oblongo
squamato, seminibus nitidissimis. Han skrifver väl annars i ett Bref til Trew, at Spaniorerne pläga kalla flera Annonæ species Cherimolia: se C. J. Trew Plantæ selectæ G. D.
Ehret p. 18. hvilket jag lemnar i sitt värde; men icke har jag funnit någon annan Annona
nämnas för Chirimoya, än den som i Peru så synnerligen för läckerhet utropas, hvilken
ock är den samma som Miller menar. Bouguer beskrifver den samma såsom ofta
större än våra största Äplen, skalet något tjockare, men ej starkare, än på Fikon, til färgen
mörkare och liksom fjälligt, köttet hvitt och trådigt: Voyage au Perou framför La figure de
la terre p. 63. Efter Frezier’s utsago, innehåller den en hvit och stadig substance, jämte
kärnar af Turkiska bönors storlek: l. c. p. 406. Deremot säger De la Condamine, at
köttet är mjukt och trådigt: Valm. de Bomare l. c. T. 2. p. 152. Om smaken säger Ulloa,
at den är söt med en helt lindrig inblandning af syrlighet, samt derjämte en ganska ljuflig
lukt, som uphöjer smaken: l. c. p. 246. De la Condamine utgifver den för såckersöt och
vinaktig: l. c. Den Chirimoya han åt vid Tarqui fann han mycket öfverträffa Printäplet
på Antillerna, både i smak och lukt: Journal du voy. à l’Equateur p. 183.
† L. c. Frezier säger, at Chirimoya är den i Peru mäst estimerade frukten: l. c. och Feuil-
97
och Bouguer fann den hafva en oändelig läckerhet*; ja, efter Ulloa’s berättelse hålles Chirimoya i Quito allmänt för läckrast af all den frukt, som finnes
i båda Indierna och Europa**. Custard-äplet (Annona reticulata L.), en gulaktig
kärn-frukt, större än en knytnäfve, til formen som ett oxe-hjerta, med ränder
på skalet som gå i rutor, har hvitt, mjukt och sött kött***. Den räknas, efter
lée omtalar, huru man i Peru sätter stort värde på den samma, såsom den bästa i landet,
och såsom hälsosam och oskyldig, så at man kan utan fruktan gifva den åt sjuka: l. c. p. 25.
*
L. c. Den var, säger han, den läckraste frukten han träffade i Quito, och vil han nästan
gifva den samma förträdet för all Europeisk frukt.
**L. c. Sådant hindrar icke, at ju i orten en mängd af denna läckra frukt måste årligen
uteblifva, förmedelst blommornas afplåckande, hvilka ur trägårdarne pläga säljas til
Fruntimren, som högeligen fika efter och ganska dyrt betala dem, och det för luktens
skull, hvilken ingen annan lukt kommer up emot: Ulloa l. c. Ortega berättar, at de
delicieusa Chirimoyos från Peru trifvas väl uti öpen luft i Valencia i Spanien: l. c. p. 4.
*** Denna Annonæ frukt finner jag olika af Auctorerna beskrifven, icke så mycket til dess
yttre beskaffenhet, som fast mer til dess inre och dess smak. Rumphius, brydd öfver
det samma, tilskrifver sådant de länders och climats skiljaktighet, uti hvilka dessa olika
frukter vuxit: l. c. p. 137. Utan tvifvel kunna ock deraf, såsom ock af det något fruktslag
ur dess vilda tilstånd ryckes och sorgfälligt cultiveras, stora art-förändringar upkomma.
Custard-äplet har, efter Jacquins berättelse, då det på Caraiberne växer vildt, hvitaktigt, mjukt och sött kött, som är nästan utan lukt, och så fade, at inga Européer vilja
äta det, utan endast de infödde, och ej heller de alle: l. c. p. 15. Rumphius tyckes haft
en bättre sort på Amboina, hvars kött han beskrifver såsom hvitt, mjukt och ej särdeles
saftigt, utan ungefär såsom Pottkäs eller ock sådan rätt som Spaniorerne kalla Manjar
blanco, med något fade sötma, som dock är nog behagelig, nästan såsom i stekta Qvitten: l. c. p. 136. Valentyn ger en lika beskrifning på köttet, men säger at det är ganska
sött, och så mägtigt, at man blir mätt af en enda frukt, fast den ej är större än en laglig
Limon, likväl af somliga rätt mycket prisas, ätandes man denna frukt ur handen rå: l.
c. De la Loubere kallar dess pulpa en sort hvit Creme, af nog behagelig smak: l. c. T.
2. p. 69. Men ännu förmånligare föreställes detta fruktslag uti en Portugisisk Jesuits
beskrifning, som Fr. Redi inryckt i sina Experimenta naturalia, hvilken nog tydeligen
pekar på en särskild och ädlare sort än Jacquins. Han säger, ibland annat, at köttet är
rätt angenämt til smaken och svalkande, snarlikt så til smak som stadga Manjar blanco,
en rätt gjord af sönderstött höns-kött, mjölk och såcker, eller ock tjock grädde blandad
med såcker, kunnandes derföre ej väl ätas utan med sked: se l. c. P. 2. p. 65. Spaniorerne i
America pläga jämväl utmärka ett slags Annona med det namnet Manjar blanco, såsom
De Læt, efter Garciilasso, intygar, beskrifvandes dess smak såsom söt med helt liten
syrlighet, och ganska läcker: Nov. orb. p. 403. Samma frukt påstår Rajus Hist. pl. p. 1651.
verkeligen vara Custard-äplet, och det på Tancr. Robinsons ord, som hade skaffat sig
uplysning derom ifrån America. T. Gage menar säkert den samma med den frukten i
Mexico, som han kallar Croissant blanc manger, och som i smaken skall hafva likhet med
Spaniorernas Manjar blanco. Den är, säger han, söt som honing, och uplöser sig i munnen
til en öfvermåttan ljuflig saft: l. c. T. 1. p. 179. När denna frukt blifvit fullmogen, säger Du
Tertre, är den invärtes snöhvit och blöt som grädde, smakar ock som såckrad grädde,
liknande den samma så, at, då man lägger pulpa på ett fat, sedan man hämtat den ur
nätannona
98
balata
chileklocka
H. Sloanes utsago, för en rätt läcker frukt*, och en annan påstår, at den kan
jämföras med de aldrabästa frukter**. Flera andra af de söta Americanska frukter äro ännu Botanisterna så föga bekante, at jag nu allenast i förbigående kan
omröra dessa följande. Mutuculicu kallas af Indianerne vid Orenoque-floden en
frukt, som Gumilla håller för den utvaldaste af alla i America vildt växande
frukter, blifvandes den af Spaniorerne kallad Leche y miel eller Mjölk och Honing***. Masarandiba, en stenfrukt i Brasilien, liknande Körsebär, har en ganska
söt och angenäm mjölk-saft, som gör den begärlig för alla†. Vochi, en gulgrön
kärn-frukt i Chili, cylindrisk och af 2 tums längd, med hvitt svampaktigt kött,
som har förträffelig såckersöt smak, är Indianernas delice††. Flera slag af Melastoma hafva goda bär, men Melastoma succosa Aubl. tyckes hafva de bästa,
efter de så allmänt af Indianerne i Gviana eftersökas, varandes blöta i köttet
och söta†††. Posoqueria longiflora Aubl. har gula bär, stora som Kalkon-ägg,
med rödt kött, som är saftigt, sött och angenämt at äta ‡. Saouari glabra Aubl.
en äggformig frukt med grönaktigt sött kött, mjukt som smör, samt en ganska
välsmakande kärne, odlas i Cayenne, och är synnerligen begärlig för Creolerne‡‡.
Couma gvianensis Aubl. en rostfärgad frukt, ofta af en valnöts storlek, med 4 à
5 kärnar uti ett mjukt och ganska angenämt kött, räknas ibland de goda dessertfrukter i Cayenne‡‡‡.
skalet och frånskilt kärnarne, ingen är som ej äter den för verkelig grädde: l. c. p. 179.
Rochefort vittnar äfven, at köttet liknar Grädde, och är ganska sött til smaken: l. c.
p. 69. Namnet Custard har detta äple deraf fått, at köttet är, såsom Sloane säger l. c. p.
167., til färg, stadga och sötma lik en Engelsk Custard; hvarmed skall förstås en sort rätt,
gjord af ägg, grädde, mjölk, hvetemjöl, såcker och canel. Ligon säger denna frukt vara
lik en excellent Custard, men förträffligare än alla med konst gjorda Custards, medelst
dess frukt-smak, som gör den admirable, och tillägger han, at man på Barbados brukar
at skära hål derpå och äta den med sked: l. c. p. 72.
*
L. c. p. 168. Hawkesworth säger, at det är en rätt god frukt: l. c. och Dampier förklarar
dess kött för ganska sött och angenämt: l. c. T. 4. p. 29.
**Fr. Redi l. c.
***Hist. nat. de l’Orenoque T. 2. p. 10.
† Piso i dess Hist. nat. Brasil. p. 120.
†† Feuillée l. c. p. 69.
††† Aublet l. c. p. 420. ff. Härvid ärindrar jag mig Kadali (Melastoma malabarica L.), hvars
bär äro saffransgula, med mjukt purpurblått kött af söt och angenäm smak, fulla med
små hvita frön: Rhede l. c. T. 4. p. 88.
‡ Aublet l. c. p. 135.
‡‡ L. c. p. 600.
‡‡‡ L. c. Supplem. p. 39. ff. hvarest denna saft sägas vara skarp och mjölkaktig före dess mognad. Barrere håller denna växt för en Ficus: l. c. p. 52. Här kunde ännu flere söta frukter
tilläggas, lika så litet bekante som de nu nämnde, men det kan vara nog med en eller
99
De hittils anförde frukter hafva förnämligast funnits läckre medelst den i
dem rådande sötman. Men få människor lära så tycka om sötma, at de icke häldre
önska sig den samma försatt med någon syrlighet, och af sådan blandad smak ha
väl de fleste frukter i verlden, i störrre eller mindre mån, blifvit delaktige. Jag vil
då omröra de förnämsta af dem, som fått denne art af smak på sin lott.
Susack-äplet (Annona muricata L.), en tämmeligen stor gulgrön kärn-frukt,
har ett hvitt saftigt kött, mjukt som smör, af en egen angenäm smak, som är
söt med lindrig syrlighet*. Flere Scribenter anse den för synnerligen behagelig**.
annan, som i hast förefaller mig. Besleria incarnata Aubl. har bär med helt fina frön
uti ett sött och angenämt kött: Aublet l. c. p. 636. Guettarda coccinea Aubl. har röda
saftiga bär af Körsebärs storlek, söta och goda at äta: l. c. p. 319. En Annona, som Hermannus i Prodr. Parad. Bat. kallar curassavica, beskrifver Sherard söt som såcker:
Raji Dendrol. p. 79. Af samma slägte äro 3:ne andra frukt-slag ännu obekante til deras
egenteliga smak, neml. Annona discreta L., som är kryddaktig och mycket smakelig: v.
Linné Plant. Surin. p. 11. Annona punctata Aubl., som är delicat och ätes med nöje:
Aublet l. c. p. 615. samt Annona longifolia Aubl., som är ganska välsmakande och en
delice för Indianerne i Gviana: l. c. p. 616. Jag vet ej hvart jag skall föra ett slags frukt, som
De Champlain säger skola finnas vid Mont Royal i Canada, och som han utgifver för
excellent, snöhvit til färgen, med såckersöt smak, stödande på den Pissang har; sjelfva
växten, säger han, kryper utåt marken, och slingrar sig äfven up omkring närstående
trän, bärandes blad som likna nätsle-blad: Voy. de la Nouv. France occid. 168.
*Se Jacquin i dess Obs. botan. P. 1. p. 11. hvarest ock flere kännemärken anföras. Denna
frukt får icke, yttrar han sig vidare p. 12., mogna på trädet, så at den faller ned, ty då slås
den sönder til en gröt, hvarföre den förut bör afplåckas, då den på några dagar mognar
efteråt; men så snart den blifvit nog mogen, bör den genast ätas, ty sedan håller den sig
intet. Fermin förmäler, at dess kött är af den stadga, som helt tjock Grädde: l. c. T. 1. p.
176. Du Tertre berättar, at dess kött är snöhvitt och något trådigt, smälter i munnen,
och uplöser sig til ett vatten, som har Persike-smak, hvilken uphöjes genom en ganska
behaglig syrlighet, som är öfvermåttan upfriskande: l. c. p. 177. Detta kött har sådan
syrlighet som vindrufvor, säger Fru Merian, och är ganska angenämt: l. c. p. 14. Efter
Oldendorps utsago stillar denna frukt på en gång både hunger och törst: l. c. p. 173. På
Martinique hålles den för mycket tjenlig til förfriskning för sjuka, berättar Jacquin l. c.
som ock anmärker, at den ej kan skalas med knif, utan plägar brytas sönder med handen,
då pulpa hämtas med sked eller med munnen. Den ätes gemenligen rå, dock låter sig
ock genom kokning med med vatten och såcker lagas til en god rätt, men den frukt som
skall kokas får ej vara mogen: M. S. Merian l. c. p. 14. Marcgrav förtäljer om Araticu
Ponhe i Brasilien, som tyckes vara den samma Annona vi här omtale, at den har uti sig
vid fruktstjelken en klimp, hårdare än det öfriga af frukten, hvilken man frånskiljer och
äter som läckerbit på de förnämsta bord: l. c. p. 94.
** T. ex. De Rochefort säger, at igenom det sötman af en liten syrlighet uphöjes, blir
frukten mycket behagelig, öfvermåttan upfriskande och läcker: l. c. p. 68. Härmed instämmer Davies: l. c. p. 31. I Voy. aux. côt. de Guin. &c. p. 394. förklaras denna frukt för
rätt delicieux. Den är ganska delicat och smälter i munnen som Grädde, säger Oviedo
hos Rajus l. c. p. 1651. och D’Avity förmäler, at den är söt och i all möjelig måtto god,
taggannona
100
mombinplomon
tahitiäpple
salak
Sloane säger, at den samma räknas ibland de mäst välsmakande frukter*; och
efter Adanson’s omdöme kan den passera för en af de bästa frukter i de varma
länder** Monbin (Spondias lutea L.), en gul plommonlik frukt, har saftigt kött,
fast nog litet, hvilket, såsom sötsyrligt och tillika välluktande, behagar mycket
folk***, och användes til flera nyttiga bruk†. Oldendorp fann den synnerligen
välsmakande på S. Thomas††, äfvensom Adanson i Senegal†††, och Holländarne hade den i Brasilien til dessert-frukt‡. Ett annat slag af detta Spondiasslägte, som i dessa sista åren blifvit bekant under namn af Evi och Taheitiska
Äplen, måste vara ojämförligen läckrare, då G. Forster kan sätta det i bredd
med de bästa frukter i verlden‡‡. Zalack, ett slags Rotting (Calamus Rotang Zauplösande sig til ett angenämt vatten, som är upfriskande och oskyldigt: l. c. Jacquin
förtäljer, at den på Martinique kommer in på borden och hålles i tämmeligt värde, men
faller ej nykomna Européer i smaken: l. c. hvilket efter Browne’s intygande förhåller sig
tvärtom på Jamaica, i det den är där i allmänhet angenäm för alla nykomna, men sällan
kommer på de förmögnas bord, hvartil likväl ingen annan orsak är, än at den blifvit där
så allmän, at Negrerne kunna esomoftast göra sig den til godo: l. c. p. 256.
*
L. c. p. 167.
**Hist. nat. du Senegal p. 47.
*** Denna frukt kallas allmänt Monbin-Plommon, för dess stora likhet med Plommon, fast
den invärtes är nog skiljaktig från dem, genom det den har så litet kött emot sin sten
eller nöt, hvilken förekom Labat ofantelig: l. c. T. 6. p. 313. Färgen nämnes af de flesta
blott för gul; men Labat föreställer den rödaktig på sol-sidan: l. c. hvilket dock ej på
alla träffar in: Jacquin Stirp. Amer. hist. p. 139. Smaken beskrifves l. c. för syrlig; af Du
Tertre för syrlig och derjämte litet fade: l. c. p. 179. af Piso för angenämt syrlig: l. c.
p. 68. af Sloane för sötaktig, balsamisk eller aromatisk: l. c. p. 126. af Labat för syrlig,
litet aromatisk och söt: l. c. af Adanson för syrlig, aromatisk och ganska angenäm: l. c.
p. 59. Frukten ätes derföre allmänt af Creolerne eller de infödda: Labat l. c. och värderas
mycket af en del folk på Jamaica: Browne l. c. p. 229. Pigafetta skrifver om Ogegha i
Congo, som man nogsamt ser vara samma frukt som denna, at den har den bästa smak
och lukt: Descr. regni Cong. p. 30. Hvad nu lukten angår, så säger Fermin, at den är nog
behagelig: l. c. p. 187. och P. Löfling, at den är angenäm, men mycket stark: Resa til
Spanska länd. p. 209. Du Tertre utgifver den för så stark, at den, sedan frukten nedfallit, kan kännas på 100 stegs afstånd från trädet: l. c. p. 180. Lopez de Gomara anmärker,
at denna frukt är lättsmält och hälsosam: J. Bauh. l. c. p. 199.
† Man kan t. ex. af köttet göra ett ganska angenämt Mos, som har smak af Raisiné: Nicolson l. c. p. 275. äfven ett rätt behageligt och sundt Gelée: Labat l. c. såsom ock en
mycket upfriskande Limonade: Aublet l. c. p. 469. För öfrigt kan man också af trädets
unga löf, som hafva en behaglig syra, bereda ganska välsmakande Saucer: Marcgrav
l. c. p. 129. ja ock nyttja knopparne til at äta som Sallade: Du Tertre l. c.
†† Geschichte der Mission &c. T. 1. p. 171.
††† L. c.
‡ Piso l. c.
‡‡ Detta frukt-slag blef af Engelsmännerne funnet på öen Otahiti, eller rättare Taheiti, i
Söderhafvet, och vardt oss sedan genom dem först bekant. S. Wallis säger som kortast,
101
lacca L.), utmärker sig från dess slägtingar med en frukt, som är lindrigt och
angenämt syrlig, och af Rumphius prisas för en förträffelig läckerhet*. Lansa
(Lansium Rumph.), en ljusgul stenfrukt i Indien, til storlek och form som
dufve-ägg, har en sötsyrlig smak, hvilken är så öfvermåttan angenäm, at man
tycker sig knapt kunna blifva mätt deraf, hvarjämte den ock berömmes för at
vara ganska hälsosam; men stenen är så besk som galle**. Rambutan (Nephelium
L.), en röd sten-frukt af Valnöts storlek, innefattar en hvit märg, som väl har
nog syra, men dock är ganska läcker, hvarföre den ock hålles i mycket värde och
at det liknar ett äple, men har något bättre smak: Hawkesw. l. c. T. 2. p. 100. J. Cook
brukar äfven korthet, då han intet mera säger, än at det har nog likhet med Äplen, och
är ganska angenämt, sedan det ärnådt sin mognad: l. c. p. 446. Men Hr G. Forster underrättar oss något tydeligare i sin Reise um die Welt T. 1. p. 211. at denna frukt, som han
där kallar Vih eller Taheitiskt Äple, hörer til Spondias-slägtet, är af förträffelig godhet,
och liknar Ananas i smaken. Sedermera omtalar han den vidare i Götting. Magazin d.
Wissensch. u. Litterat. 1780. p. 424. under namn af Evih (Spondias dulcis), och förnyar sin
utsaga om likheten i smaken med Ananas, berättandes derjämte, at Spaniorerne begynt
jämföra den med Chirimoya, deras bästa frukt i Peru; och tillägger han omsider sjelf,
at den räknas ibland de heta ländernas bästa frukter, och verkeligen kan disputera om
förträdet med våra smakeligaste träd-frukter. Ändteligen får jag af Hr A. Sparrmann
den uplysning, at denna Evi til utseende och storlek liknar Äplen; at den är guldgul til
färgen, när den väl mognat och fås af yppersta sorten; samt at den då har en rätt god
sötsyrlig smak och smälter i munnen.
* Så bekant detta slägte är oss blifvet genom Handelen under namn af Rotting eller Spanska Rör, så föga kunnige äro oss ännu dess frukter. De flesta slagen hafva dem små och
obetydliga, samt föga eller intet goda at äta. Så mycket märkeligare är då detta slag,
som, efter Rumphii beskrifning, har tämmeligen stor frukt, och den icke allenast ätelig, utan ock öfvermåttan delicat: l. c. T. 5. p. 113. Nieuhoff säger den vara til storlek
och form som en liten båll, beklädd med ett hårdt och skört skal, hvarunder möter ett
til smaken småsyrligt och ljufligt kött, som innefattar en hård kärne: Legat. Batav. p.
90. b. Rumphius nämner 1, 2 à 3 kärnar, nog liknande bösse-kulor, beskrifvandes för
öfrigt frukten til formen nästan lik Päron, skalet castanjebrunt, samt köttet hårdaktigt,
dock tillika saftigt, begåfvadt med en ljuflig syrlighet i förening med en lindrig sträfhet,
ungefär som i Muscatell-drufvor eller Ananas, fast i högre grad: l. c. Han tillägger, at
detta slags Rottang plägar på Moluckerna cultiveras endast i afsigt på den läckra och
upfriskande frukten, hvilken man både äter rå, och inlägger i sallake, för at nyttjas på
sjö-resor: l. c. p. 114. varandes den samma, efter Valentyns utsago, ganska hälsosam
och i synnerhet välgörande för magen: l. c. p. 241. Hr. C. P. Thunberg berättar mig,
huru man på Ceylon fattat synnerligt tycke för denna frukts lindrigt syrliga pulpa, och
äter den samma med begärlighet.
**Se Rumphius l. c. T. 1. p. 151. efter hvars beskrifning köttet i frukten är hvitt och til halfs
genomskinligt, samt ej allenast stenen besk som galle, utan ock litet af köttet näst intil
honom. Frukten sjelf tyckes vara en ibland de läckraste i Indien, ehuru den ej så mycket
plägar omtalas, som en del andra; men sådant torde härröra deraf, at den på åtskilliga
orter, där Européerne färdas, ej kommer til riktig mognad, och kan altså där icke få sin
langsat
rambutan
102
ananas
med synnerlig begärlighet ätes*. Hawkesworth berättar, at dess syra är kanske den ljufligaste som kan finnas**.
Ibland de frukter, i hvilka sötma och syrlighet äro uti den lyckeligaste förening, tillvällar sig Ananas (Bromelia Ananas L.), särdeles den yppersta sorten,
som man kallar Renette-Ananas, ett utmärkt heders-rum***, hälst också lukten
rätta goda smak. T. Forrest berättar, at den ej kan mogna på Sumatra, men ganska
väl på Sooloo: Voy. aux. Moluques & à la Nouv. Guin. p. 366. är således naturligt, at den
på förra stället måste finnas föga god, då den på det senare blir delicieux, såsom Forrest ock fann den vara: l. c. p. 365. På Amboina vinner den fullkomlig mognad, och är
då sötsyrlig til smaken och ganska angenäm, ungefär på det sätt som Vindrufvor, ja så
läcker, at man näppeligen tycker sig få nog deraf: Rumph. l. c. hvilket ock Valentyn
besannar, med tilläggning, at den ej bekommer illa, änskönt man äter mycket deraf: l.
c. p. 165. Nieuhoff, som fann den på Gilolo fullmogen, säger den hafva nog ansenlig
sötma, jämte en liten sträfhet, sådan som åtföljer våra röda vinbär, alt på så angenämt
sätt, at man knapt tror sig kunna stilla sin lystnad: Voy. to the East-Ind. hos Church.
T. 2. p. 278. Derföre plägar också folket i de orterne fika efter denna frukt, hälst den är
mycket upfriskande och tjenlig äfven uti feber-hetta: l. c. varandes den ock ansedd för
ganska sund, såsom både Forrest l. c. och Rumphius l. c. anmärka. Den ätes rå.
* Denna frukt är taggig som en Castanje, skalet mörkrödt samt tämmeligen tjockt och
segt, köttet helt hvitt och nästan som Gelée til utseende, inneslutande en stor sten:
W. Funnell Voy. round the World p. 286. Kärnen deruti liknar Mandel, jämväl til smaken: Pyrard l. c. part. 3. p. 18. Det nämnde köttet beskrifves af Radermacher som en
ganska läcker märg: l. c. p. 30. och Pyrard säger, at det smälter i munnen, har öfvermåtton angenäm smak, och värderas mycket i Indien: l. c. På Java ätes denna frukt begärligt,
berättar Hr. Thunberg, för pulpæ angenäma, fast tämmeligen starka, syra. Men det
är ej mycket, säger Hawkesworth, man i den samma får at äta: l. c. p. 257. Funnell
intygar, at den verkeligen är en rätt delicat frukt: l. c.
**L. c. p. 258. Han anförer utan tvifvel detta efter den uplysning han hämtat ur Hr. Jos.
Banks’s anteckningar.
*** Ananas är, som man vet, en guldgul frukt, ungefär af en knytnäfves storlek, melon-lik,
men rundare, beklädd med breda veka fjäll i likhet med en tallkotte, utvisande, då den
blifvit skuren i tu, ett saftfult kött, med fina fibrer, som utskjuta i strålar från cent­
rum til peripherien, i likhet med en målad Sol: Rumphius l. c. T. 5. p. 227. Scribenterne
omtala 3:ne synnerligen utmärkta sorter af denna frukt, nemligen Renette-Ananas,
Ingen annan frukt lovprisades på 1700-talet så unisont som ananasen. I avhandlingen Fructus
esculenti (1763) skriver Linné uppskattande: ”är den mest väldoftande och välsmakande av
alla, närmar sig till smaken aprikos, som blandats med vin”. Den tropiska smaksensationen, med
ursprung i Brasilien, hemfördes 1493 från Guadeloupe till Europa av Columbus. Från och med
1680-talet blev det populärt att i europeiska orangerier driva fram frukten, något som man
fortsatte med in på 1800-talet då importen från de närbelägna Azorerna kom igång. Genom
James Cooks tredje världsomsegling introducerades den i Stilla havets övärld och numera är
Hawaii jämte Malaysia världens största producent av ananas. Exporten därifrån gynnades betydligt när man på 1890-talet kom på att konservera den dessförinnan med tidens långsamma
transporter svårtransporterade frukten. Plansch av Maria Sibylla Merian för verket Over de
voortteeling en wonderaerlyke veranderingen der Surinaemsche insecten (1719).
104
är öfvermåttan angenäm*. Det är sant, at denna nämnda sort hyser, likasom de
andra, något skarpt uti dess ymniga saft, som kräfver varsamhet, då man deraf
äter**; men sådant minskar icke läckerheten, hvilken jag ser hafva så intagit de
Såckertopps-Ananas och den stora hvita, af hvilka den första förklaras för den yppersta,
både til smak och lukt; se Davies l. c. p. 59. Du Tertre l. c. p. 129. och Nicolson l. c.
p. 148. Det är samma sort som Ligon kallar Drottnings-Ananas: l. c. p. 83. och Oviedo
Jaiama: Chauveton l. c. p. 359. Man bör gerna tro, at de som i hög grad berömt Ananas,
hafva egenteligen ment denna utsökta sort dermed. Imedlertid måtte ofta en och samma
sort kunna vara sig sjelf olik, då en del orters climat tyckas vara tjenligare än andra,
at bringa frukten til högsta fullkomlighet. Ulloa försäkrar, at Ananas vid Porto-belo
öfverträffar all annan, både til storlek, smak och lukt: l. c. p. 97. Navarette påstår, at
den är oförlikneligen bättre i Manilla än i Nya Spanien: l. c. p. 35. Den samma är ej när
så god i Gvinea, säger Barbot l. c. p. 199. som på Caraibiska öarne, särdeles Dominica.
På Malabar-kusten och flera ställen i Indien är den excellent, men har på Coromandel
en nog medelmåttig godhet: Poyvre Voyage d’un Philosophe p. 39. Ananas på Ceylon
öfvergår annan Ananas, åtminstone den som fås på Java: Nieuhoff l. c. p. 271. I Batavia
är den ej bättre än den kan fås i de Engelska drifhusen, säger Hawkesworth l. c. p.
251. men om Ananas i Peru intygar De la Condamine, at den där smakar långt bättre
än den vi updrage i våra drifhus: Journ. du voy. à l’Equateur p. 183. hvaremot den i Rio
Janeiro uti Cooks smak ej på långt när kom up emot den han ätit i England, ty ehuru
den väl var saftigare och sötare, hade den dock ej så ljuflig smak: Hawkesw. l. c. p. 254.
På Barbados brukar man at afskära Ananas, innan utsidan mycket mjuknat, och äta den
strax derpå: Hughes l. c. p. 231. Men i Vera Crux hämtar man den omogen och hänger
up i husen, då den gulnar och mognar sig til godo, så at den blir sötare än honing: Gage
Relat. &c. T. 1. p. 44. Man plägar merendels äta Ananas rå, annars också insyltad, och
utgör den på båda sätten en prydelig och läcker dessert: Piso l. c. p. 87. Gage säger, at
bästa tillagningssättet är at sylta den med Såcker, då deraf blir den bästa Conftituren
de ha i Mexico: l. c. p. 180. skolandes den genom sådan åtgärd kunna hålla sig länge:
C. Barlaeus Hist. rer. in Brasilia gestar. p. 70. Clusius tyckte denna så insyltade Ananas vara nog angenäm, men alt för söt, så at den nästan gjorde äckel: Exotic. p. 285.
Chr. Acosta förtäljer, huru denna frukt först blef funnen i S. Crux i Brasilien, och
derifrån sedan spridde sig til de öfriga länder i America, samt omsider äfven til OstIndien, där hvar planta i början kostade 10 Ducater: de las Drogas y medicinas de las
Indias Orient. p. 350. 351.
* Dess lukt, sedan den fullmognat, prisas nog enhälligt för ganska ljuflig, och skrifver De
Læt, at den är nästan som på Persikan Melocotone: Nov. orb. p. 6. hvaremot De Lery
tyckte den stöda på Hallon: l. c. p. 200. P. Laval åter på Smultron: Voy. de la Louisiane.
p. 57. men Rumphius på Äplen: l. c. och De la Loubere på stekta Äplen: l. c. T. 2. p.
71. Den samma sprider sig vidt omkring: Ulloa l. c. T. 1. p. 65. och är så stark, at hela
rummet fylles då frukten upskäres: M. S. Merian l. c. p. 2. ja, at den ock utanföre röjer i
hvad hus frukten ätes: C. Acosta l. c. p. 350. förmenandes C. v. Linné, at ingen annan
frukt har så stark och god lukt som denna: Obs. in Mater. med. p. 3.
** Åtskillige Scribenter råda til varsamhet vid denna frukts ätande, emedan det skall vara
äfventyrligt, at äta deraf för mycket. F. Valentyn påstår, at den är en ganska hettande
och farlig frukt: l. c. p. 248. H. Sloane säger, at den ej allenast gör en ömtänd, utan ock
lätt kan sätta en brånad i halsen: l. c. p. 191. Den angriper tungan, så at där upstå blåsor:
105
fleste Rese-beskrifvares smak, at de knapt vetat, med hvad uttryck de den nog
skolat uphöja. Man kan snart vattnas i munnen af de loford denna frukt af dem
fått, nemligen at vara än den bästa i hela America, än den smakeligaste i hela OstIndien, och än den läckraste i hela verlden, at nu förtiga flera sådane öfverdrifna
omdömen*. Bromelia Karatas L. kommer ej i någon jämförelse med Ananas, fast
Hessen l. c. p. 118. och kommer ofta tand-köttet at blöda: Labat l. c. T. 1. p. 402. kan ock
taga huden af tungan och gommen, så at bloden går ut: Nieuhoff hos Church. T. 2 p.
271. Om den ofta ätes allena, gör den äckel: Barbot l. c. p. 200. och omåtteligen brukad
uptänder den inflammationer: C. Acosta l. c. p. 351. kan ock förorsaka obotelig diarrhée
eller rödsot: W. Schultzen l. c. p. 237. Grunden ligger uti saftens fina och med skärpa
förbundna syra, hvilken är så stark, at den genast angriper den knif, hvarmed frukten
skärs, så at märken derefter synas: Sloane l. c. ja skall ock kunna, om knifven lemnas i
frukten qvar, upfräta den samma på ½ dygn: C. Acosta l. c. Denna frätande egenskap
visar sig väl i synnerhet uti den omogna frukten: Sloane l. c. men Nieuhoff anmärker
l. c. at den ock vil hänga qvar hos den mogna. Dock lärer väl något ankomma på sorternas
olikhet i art, ty Du Tertre l. c. berättar om Renette-Ananas, at den kommer tänderna
mindre at ömma och blöda än de båda andra sorterne. Man brukar nu nog allmänt,
innan man äter denna frukt, at skala den samma, skära den i skifvor, och lägga dessa uti
något som skall utdraga, eller åtminstone lindra, den nämnde skärpan, och dertil nyttja
somlige vatten, hvilket dock ofta ej kan förekomma en i halsen påföljande hetta: Nieuh.
l. c. varandes exempel på Ceylon, at munnen har sprungit up i blod af sådan Ananas,
som, skuren i skifvor, länge hade legat i vatten: J. J. Saar Ost-Indianische Kriegs-dienst
p. 74. Andre bruka derföre, at en liten stund förut saltspränga skifvorna, och sedan hafva
dem i friskt vatten innan de ätas, såsom Valentyn l. c. och Gage l. c. berätta. Andre
åter finna Vin tjenligast at utdraga skärpan med: W. Schultzen l. c. och nämner Du
Tertre dertil Spanskt vin, som deraf skall få ljuflighet både i smak och lukt: l. c. Labat
l. c. p. 403. och Laval l. c. omröra, huru Ananas-skifvorna pläga läggas i vin med Såcker
til. Månge lägga också Canel dertil, hvilket dock blott lärer ske för at höja läckerheten,
ty efter Borbots utsago l. c. hålles Ananas i Indierna för synnerligen läcker genom det
den ätes med Canel, Såcker och Vin; hvilket ock instämmer med Bosmans tycke: Voy.
de Guinée p. 316. I Italien bruka Magnaterne at äta denna frukt såckrad och à la glace: G.
Bonelli Hort. Roman T. 1. p. 23. Ingen tvifvel, at ju Ananas, måtteligen nyttjad, också
är välgörande. Ibland andra dess förmånliga egenskaper, som PISO anförer, anmärker
jag, at den är öfvermåttan upfriskande för en som är dufven och vanmägtig, samt at den
botar en äcklig mage: l. c. p. 88. Benzoni hade i en sjukdom fått afsmak för all ting utom
Ananas, och den samma återgaf honom appetiten: Chauveton l. c. p. 337.
* Det lärer förmodeligen roa mången, at få se en hop af dessa omdömen och loford anföras, hälst som läckerhetens beskaffenhet igenom några kan uplysas. Det är icke nog, at
Gumilla l. c. T. 3. p. 195. jämte många flera berömmer denna frukt för en ganska ljuflig
smak. A. O. Oexmelin utgifver den ock för en af de läckraste frukter i hela America:
Hist. des Avanturiers dans les Ind. T. 1. p. 76. och Nieuhoff för en af de läckraste i båda
Indierna: l. c. Barlaeus berättar, huru Holländarne i Brasilien föredrogo Ananas för
alla andra där varande frukter: l. c. Laval förklarar den för den bästa på Martinique:
l. c. och Leiste tror, at på Antilliska öarne ingen frukt är, som i smak kommer up emot
denna: l. c. p. 382. Froger säger, at den med skäl kan passera för den bästa frukt i hela
106
America: l. c. p. 79. också håller De Lery den samma för den förträffeligaste i den verldsdelen: l. c. p. 200. Den förtjenar, skrifver A. Ulloa, främsta rummet ibland de inhemska
frukter i America: l. c. p. 65. och Barrere påstår, at den utan gensägelse är både den
vackraste och läckraste Americanska frukten: l. c. p. 12. Yttermera förklarar Barbot
Ananas för den bästa frukten i Gvinea: l. c. p. 199. och i Rec. d. voy. de la Comp. d. Ind.
de Holl. T. 1. p. 383. säges den vara den förnämsta i Batavia; hvilket M. Wallenberg
medgifver, då han på sitt lekande vis skrifver, at Ananas är den ljufligaste föda på Java,
smakar som Vällusten, har ock samma påfölgder, ty den skadar hälsan: Ost.-Ind. Resa
p. 111. E. Terry lägger ännu til, at den är den aldrabästa frukten i Indien: Scheeps-togt
na Oost-Ind. p. 20. och för sådan säger Richard at den ock där anses: l. c. p. 60. instämmandes Kircherus i det samma, då han säger den hafva så utvald smak, at den kan sättas i främsta rummet ibland alla Ost-Indiska frukter: l. c. p. 188. Efter Fermins omdöme
om Ananas, kommer ock ingen af alla Europeiska frukter up deremot: l. c. p. 164. hvilket
är nog enligt med Oviedo’s yttrande l. c. at den samma är ojämföreligen ljufligare än
våra yppersta frukter. Åtminstone tyckte många Spaniorer, som kommo til Vera Crux,
at Ananas därstädes var så god som någon frukt i Spanien, om icke bättre: Gage l. c. p.
43. och Ligon tyckte den vida öfvergå all den bästa frukt i England: Hist. of Barbad. p.
11. När Fru Wortley Montaguë kom at på Slottet Herrenhausen första gången få äta
Ananas, fann hon den i delicieux smak öfvergå alla de frukter hon någonsin känt: Lettr.
pendant ses voy. T. 1. p. 103. Likaså betagen blef en Tysk Officierare, då han, tjenstgörande
i nu öfverståndna krig i America, först fick smaka denna frukt, at han prisade den för
en kostelig frukt och för den delicataste han någonsin smakat, intygandes, at den vore
alt hvad man af upfriskande saker kunde uptänka: A. L. Schlözer Briefwechsel 5. Th.
p. 328. 323. M. Tristaon förklarar den för en af de bästa frukter i verlden: Purch. l. c.
T. 4. p. 1310. Hughes l. c. p. 230. och Oldendorp l. c. T. 1. p. 168. säga, at den verkeligen
genom sin lukt och smak tager förträdet för alla frukter. Linschoten l. c. p. 14. Jefferys l. c. T. 2. p. 160. och Choisy l. c. p. 298. samtycka, at den i ljuflig smak öfvergår alla
andra frukter. Efter Ulloas utsago l. c. plägar den ock i America kallas Drottningen för
frukterna, i anseende til både lukt, smak och utseende. De Flacourt l. c. p. 120. och De
Rochefort l. c. p. 120. nämna den samma Kongen för all frukt; förmenande Du Tertre l. c. at den är värd at så kallas, såsom den vackraste och bästa af alla på jorden. Likaså
håller W. J. Müller den för den bästa på hela jorden, för dess obeskrifveliga ljuflighet
i både lukt och smak: l. c. p. 216. Den förtjenar visst, säger Zucchelli, förträdet för
alla frukter i verlden förmedelst dess oförlikneliga lukt och smak: l. c. p. 151. och Harcourt bekänner sig oförmögen at uttrycka denna frukts förträfflighet, men måste tillstå, at verlden ej frambringar någon delicatare: Purch. l. c. 1275. Den är, säger R. Ligon,
ojämförligen den läckraste frukt i verlden: Philos. Transact 1670. p. 1156. och kan man
tycka, skrifver en annan, at den blida Naturen användt på den samma det kosteligaste
af alla dess skatter: J. D. HL. Beschryv. van de Volksplant. Zurin p. 231. Hvad nu egenteligen smaken beträffar, så tyckes, af Scribenternas skiljaktiga omdömen derom, som den
lärer vara svår at beskrifva. Schwartzen säger väl helt kort, at Ananans smakar som
Smultron, l. c. p. 46. och P. Kolbe, at den smakar ej stort annorlunda än Smultronen
i Tyskland: l. c. p. 261. Marcgrav l. c. p. 33. Wormius Mus. p. 184. och Langhans
l. c. p. 228. yttra sig, at den smakar nästan som Smultron; Tristaon, at den har smak
af Melon: l. c. Richard, af den utvaldaste Melon eller Aprikos: l. c. De Flacourt,
af Aprikos: l. c. och De la Loubere, af Pavies, en sort Persikor: l. c. Men af många
andras yttrande får man den öfvertygelse, at smaken icke är så enkel. Bonelli säger
den samma vara mångblandad, aromatisk och ganska ljuflig: l. c. Jacques fann den ha
107
den ock har sin goda behaglighet*. Men Mangostan (Garcinia Mangostana L.)
tyckes ej allenast kunna med Ananas jämföras, utan ock den samma föredragas.
Denna frukt är stor som ett litet Äple, mörkbrun och på något afstånd svart;
köttet ligger i 5 à 6 klyftor, är hvitt, saftigt och til halfs genomskinligt**. Den
har väl den lyckligaste blandning af sött och syrligt, och förefaller derigenom
alla människor öfvermåttan ljuflig, hvilken ljuflighet också Rese-beskrifvarne
smak af många frukter tilsamman, men mäst af Qvitten: Lettr. édif. & cur. T. 16. p. 11.
Dess sötsyrliga smak, säger Oviedo, stöder både på Persikor och Qvitten, jämte någon
inblandad Muscat-smak: l. c. I Fermins tycke faller den väl mycket in på Persikor och
Bonchretiens, men än mer på Smultron med rödt Vin och Såcker: l. c. p. 164. ff. Så tyckte
ock Harcourt, at smaken mäst liknade Smultron, Claret eller rödt Vin och Såcker: l.
c. Terry äfvenså, hvilken derjämte observerade en Rosen-vattens smak: Purchas l.
c. T. 2. p. 1469. Rumphius utgifver den för vinaktig, söt och mäst liknande Smultron, i
aldraläckraste måtto: l. c. Efter H. Sloane’s omdöme, kändes smak af både Smultron,
Hallon och flera frukter: l. c. Labat säger, at smaken stöder på Muscat-drufvor, Persikor
och Bonchretiens: l. c. p. 402. Zucchelli tycker, at den faller in på Persikor, Meloner,
Moreller och Päron, alt i ljufligaste måtto: l. c. Fru Merian yttrar sig, at den är såsom
man skulle blandat Vindrufvor, Aprikoser, Apelsiner, Äplen och Päron tilhopa: l. c. p. 2.
Denna frukt, säger Du Tertre, har på en gång smak af Persikor, Renetter, Qvitten och
Muscatell-drufvor: l. c. Oldendorp utgifver smaken för söt, vinsyrlig och kryddaktig,
stödande på Muscat, Persikor, Renetter och väl mogna Smultron, med Såcker och Vin
anrättade, hvarunder kännes en egen ljuflighet: l. c. De Rochefort säger, at Ananas
smälter i munnen, och har en hög smak, såsom man ville föreställa sig det läckraste som
fins i Persikor, Smultron, Renetter och Muscatell-drufvor, samt dessutom en egen smak,
som ej kan beskrifvas: l. c. En del tycka, den har på en gång smak af alla de läckraste
frukter man kan ärindra sig, skriver Wafer l. c. p. 90. och efter Bachelier’s omdöme
är i den samma alla de läckraste frukters smak på en gång samlad: Voy. de Marseille à
Lima T. 1. p. 131. När man nämner Ananas, yttrar sig Ligon, nämner man tillika alt hvad
excellent är både til smak och vackerhet: ingen rar smak kan påtänkas, som ej träffas i
denna frukt, varandes obegripeligt, huru så full harmonie af smak-arter kan upkomma,
och alla så, at de kunna åtskiljas: History of Barbad. l. c. Han säger vidare, at när man
först biter deruti, är den så skarp, at man tycker den skall taga skinnet ur munnen, men
innan tungan hinner at göra det andra försöket i gommen, är den skarpheten fulleligen
botad genom sötma, och imellan dessa ytterligheter af skarphet och sötma ligger en
ljuflig lukt och smak af alla de excellentaste frukter: Philos. Transact. l. c.
* Den liknar i smaken en Renette, och är mycket angenäm genom en liten syra den har:
Du Tertre l. c. p. 130.
**Se Rumphius l. c. T. 1. p. 132. hvarest ock flera kännemärken anföras. Där påminnes annars, at som skalet kring frukten är beskt, bör det varsamt aftagas, så at ingen saft deraf
må blanda sig med köttet: l. c. p. 133. Vidare anmärkes, at denna frukt ej står at finna i
hela Indien, utan endast på några trakter i dess östra delar, såsom i Malacca, Sumatra,
Baley, Gelgel, Ternate och en del af Java, men svårligen på Banda, och alsintet på Amboina: l. c. Af det den är så kinkug, rättande sig så noga efter både climat och jordmån,
samt dessutom bara en gång om året är til fångs, har den haft svårare vid at komma i
allmänt rop än Ananas, som är föga kinkug och öfveralt i de varma länder kan odlas.
mangostan
Den i Sydostasien växande mangostanfrukten har av skilda skäl ännu inte blivit vanlig i västerländska livsmedelsbutiker. Däremot har den, rik på antioxidanter, alltmer fått betydelse
inom alternativmedicinen. Fruktens rykte var för övrigt gott bland 1700-talets läkare, vilka
framför allt hämtade sina botemedel från växtriket. Linné framhöll i Fructus esculenti (1763)
mangostanfrukten i följande ordalag: ”Frukt mycket söt, ostridigt den mest välsmakande av
Indiens alla frukter; mycket hälsosam, även för sjuka.” Plansch ur Georg Eberhard Rumphius,
Herbarium amboinense (1747).
109
likasom med någon täflan berömma, somlige med så tiltagna ordalag, at vår
lystnad deraf lätt kan upretas: såsom, at den ej allenast är den smakeligaste af
alla Indiernas frukter, utan äfven den läckraste på jorden, ja ock delicat öfver
alt hvad man kan föreställa sig, samt dertilmed lika sund som den är ljuflig*.
* Det lärer väl ej anses för obehörigt, om jag anförer några Scribenternas omdömen i
denna sak, som jag kan draga mig til minnes. I Voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 1. p.
389. säges denna frukt ha en synnerligen ljuflig smak. Turpin förklarar den för ganska
delicat och upfriskande: l. c. T. 1. p. 239. och Funnell för saftrik och ogement delicieux:
l. c. p. 286. Langhans säger, at den är öfvermåttan ljuflig, blifvandes derföre hållen i
stort värde: l. c. p. 229. ff. och Nieuhoff omtalar dess kött såsom excessift angenämt för
gommen: l. c. p. 269. W. Schultzen l. c. p. 237. Rumphius l. c. p. 132. och Hessen l. c. p.
115. säga den smaka så väl, at man tycker sig ej kunna få nog deraf; och Choisy nämner
den för en af de delicataste Indiska frukter: l. c. p. 198. Annars pläga Européerne sätta
den framför alla frukter i Indien: Turpin l. c. Efter Dampier’s omdöme är Mangostan
utan jämförelse den läckraste af alla på Sumatra: l. c. T. 3. p. 137. men efter Nieuhoff’s
behåller den förträdet för alla i hela Indien: l. c. och deruti instämmer Bontius, då
han utgifver den för den aldrasmakeligaste ibland de Ost-Indiska: Raji Hist. pl. T. 2.
p. 1662. Likaså yttrar sig Salmon och v. Goch: Gegenw. Staat der Sundaischen Insuln
p. 159. Pomet hörde den hållas för den kosteligaste frukten i Österländerna: l. c. p. 303.
och L. Garcin, som ofta ätit den, intygar, at den verkeligen är den aldraläckraste af
alla Indianska frukter, och ger ej de bästa Europeiska efter: Philos. Transact. vol. 38. p.
239. C. Frike påstår, den icke allenast vara den kosteligaste af alla i Indien, utan ock så
ljuflig och upfriskande, at han ej funnit dess like på någon ort i verlden: Ost-Ind. Reise p.
57. Le Gentil vittnar, at alla Européer, som i Malacca ätit Mangostan mogen, sätta den
öfver alla andra bekanta frukter: Voy. dans les mers de l’Inde T. 1. p. 608. och tyckte De
la Flotte den samma vara den läckraste frukt man någonstäds i verlden kunde finna:
l. c. p. 80. Jag har hört åtskilliga Svenskar, som från de orterna hemkommit, hafva samma
tycke. Icke vet jag, om Ortega bygger på egen eller andras förfarenhet, då han prisar
den för både den läckraste och hälsosammaste frukten i verlden: l. c. p. 42. Men Poyvre
måtte väl mer än en gång ätit den med all philosophisk upmärksamhet, innan han vågade nämna den för den delicataste frukt, som kanske fins på jorden: Voyage d’un Philosophe p. 44. Af ingen har dock denna frukt fått starkare loford, än af Hawkesworth,
eller rättare af Hr. Jos. Banks, hvars papper försträckt denna Hawkesw. alt hvad han i
sin Bok infört rörande Natural-Historien: han säger den samma vara delicieux öfver alt
hvad man någonsin kan förställa sig: l. c. p. 255. och tillägger han om egenteliga smaken,
at man i Mangostan träffar en lyckelig blandning af sött och syrligt, hvilken är äfven
så sund, som den är ljuflig: l. c. Efter all liklighet lärer dock sötman vara rådande, ty
Phil. à S. Trin. omrörer intet annat, vid smakens beskrifvande, än den angenämaste
sötma: l. c. p. 297. Rumphius säger l. c. at Mangostan fullmogen är så ljufligt söt, som
den bästa Lansa eller mogna söta drufvor. Valentyn ärkänner, at denna Mangostan
har angenämare sötma och större läckerhet än Manga, ja at ingen frukt kan i läckerhet
med den samma förliknas, likväl säger han sig för sin del mera tycka om Manga, af den
orsak, at dess smak hänger längre qvar i munnen än Mangostans, hvilken blott varar så
länge ätandet påstår: l. c. p. 157. I ofvannämnde Garcin’s Memoire, som i Philosophical
Transactions är införd efter Zollmans öfversättning, säges denna frukt i smaken likna
110
mango
Manga (Mangifera indica L.), en Indianisk sten-frukt, gör äfven nog skäl för sitt
rum ibland läckerheter. Deraf gifvas så många sorter som af Äplen hos oss, och
träffas den jämväl af olika färg och storlek. Dess smak är söt med liten syrlighet, samt tillika ganska läcker, hvarföre ock denna frukt enhälligt af Scribenterne prisas, blifvandes af somliga utgifven för en af de bästa Indianska frukter,
af andra för den aldrabästa uti Indien, af andra för läckrare än de Europeiska,
o. s. v.* Benianerne i Indostan värdera den samma mäst af alla fruktslag, särdeles
Smultron och Vindrufvor tilsamman: l. c. p. 237. men i Transactions philosophiques de
la Societé Roy. de Lond. 1734. där man fölgt Garcins Franska original, står, at den har
ungefär sådan smak som Körsebär och Drufvor, men likväl delicatare: l. c. p. 40. Om och
huruvida Mangostan har någon lukt, torde ej vara så visst afgjordt, änskönt Rumphius
förmäler, at den samma äger en excellent lukt: l. c. men jag kan ej påminna mig hafva
sedt någon annan Scribent tillägga den någon lukt, utan tvärtom finner jag Turpin
med tydeliga ord säga, at den ingen lukt har, hvilket han andrager såsom en stor orsak
til det förträdet Européerne gifva denna frukt för de öfriga Indianska: l. c. Det förefaller mig, som Mangostan, om den någon lukt har, måtte ha den nog svag och obetydlig, i
jämförelse med de andra Indianska frukter, hvilka nästan allmänt hafva det fel at lukta
för starkt. Det är ingen ringa omständighet, at Mangostan, jämte all den ofvannämnde
läckerhet, är så hälsosam och oskyldig, at den äfven kan gifvas åt sjukt folk, hvilket också
i de orter den vankar allmänt plägar ske, så mycket häldre, som de sjuke gerna finna smak
i denna frukt och åstunda den, då alt annat faller dem motbjudande, varandes annars
föga hopp för dem öfrigt om lifvet: se Rumphius l. c. hvilken tillägger, at Mangostan i
sjelfva Indien hålles ej blott för den bästa, utan ock för den sundaste af alla träd-frukter.
J. Ellis omtalar, huru önskelig verkan Doct. Solander rönte af Mangostan, då han,
på hemvägen från Södersjö-resan, i Batavia låg uti en stark rötfeber, och var deraf så
medtagen, at hans kringstående vänner redan ansågo honom för död; man gaf honom
immerfort denna frukt at suga på, och just derigenom kom han sig efterhand före igen:
Valm. de Bomare Dictionn. d’Hist. nat. edit. 4. T. 6. p. 464. Jag finner ej, at den annorlunda plägar ätas, än endast rå.
* Af Manga gifvas åtskilliga varieteter eller sorter, hvilka Valentyn tror vara så många
som Äple-sorterne i Europa: l. c. p. 154. Den vildtväxande, som Dampier träffade på
Pulo Condor, och på intet annat ställe, var til storlek som en liten Persika, långlagd,
gulaktig och saftrik, med en ljuflig lukt, som kändes lång väg, och, hvad besynnerligast
är, hade lika så angenäm smak, som de bästa trägårds-sorter kunde hafva: l. c. T. 2. p.
67. 68. Rumphius namngifver utaf de cultiverade 2:ne hufvud-sorter, såsom de mäst
delicata, nemligen Mampelaan, den ordinaira sorten, som plägar vara större än gås-ägg,
och Dodol, en än större sort, som kan gå til ett barnhufvuds storlek samt mer än 2 skålpunds vigt, och finnes i Goa, Balaguatte och Ceylon: l. c. p. 94. äfvenväl på Ormus o. fl.
Mangofrukten tros ha odlats i Indien åtminstone 2 000 f.Kr. Till Kina ska den ha spridits under
första århundradet e. Kr. och till nuvarande Iran ca 1 000 e.Kr. I Mogulriket var den en statussymbol som endast fick odlas i rajors och nawabers trädgårdar. Portugiserna tog sedan frukten
till Afrika och på 1700-talet introducerades mangon i den Nya världen. Den köttiga frukten
både ätes rå och lämpar sig utmärkt för chutney. Mangon har även en rangplats inom ayurvedisk medicin. Plansch ur Nikolaus Joseph von Jacquin, Icones plantarum rariorum (1781–93).
112
st. Paludanus i de Bry Ind. Orient. P. 4. p. 16. Den förra, hvilken är den Scribenterne
allmännast omtala, beskrifves til färgen nog skiljaktig, än grön, än guldgul, än af annan färg, hvilken olikhet ofta kan visa sig, säger Paludanus, på ett och samma träd:
l. c. Lukten är, såsom på den vilda sorten, förträffligen fragrant: Funnell l. c. p. 268.
Invärtes liknar den Plommon, med ett gulaktigt saftigt kött: v. Rhede l. c. T. 4. p. 2.
hvilket, såsom De la Loubere säger, är blott en pulpa, som man suger saften ur, och
som ej släpper en stor flat sten: l. c. T. 2. p. 70. Det faller sig gemenligen långtrådigt eller hampaktigt: Langhans l. c. p. 230. och är i samma mån mindre behagligt; derföre
klagar ock Bernier på den Manga han fick i Dehli, at den föreföll honom liksom full
af blånor, då deremot den som vankade i Bengala, Golconda och Goa, var i hans tycke
förträffelig (merveilleux): l. c. T. 2. p. 24. Men denna sort var säkert Manga Dodol, hvilken icke är trådig, ej heller har stor sten, som den allmänna sorten, äfvensom dess kött
icke är gult, utan blekt eller hvitaktigt: Rumph. l. c. Poyvre nämner ej, huruvida dessa
kännemärken inträffade på den Manga han fick på Malabar-kusten, hvilken smakade
honom mycket bättre än den han åt på Coromandel: l. c. p. 39. Icke heller Hawkesworth, då han berömmer den Manga man får i Brasilien, såsom mycket ypperligare
än den bästa man har i Batavia: l. c. p. 252. Annars kan väl skilnaden i godhet mycket
komma an på särskilda climat och jordmåner; och torde väl något sådant varit verkande
på Bourbon til den mindre läckra smak Le Gentil fann uti den där växande Manga: l. c.
p. 677. Men vare huru som hälst, så kan ej slå felt, at ju äfven Mampelaan, den ordinaira
sorten, måste vara synnerligen läcker. Det är just om den som Rumphius säger, at den
måst ätes rå för dess läckerhets skull, hvilken ingen gerna kan ledsna vid: l. c. p. 95. at
den i afseende på dess ljufliga sötma räknas för en af de delicatatste frukter i Indien: l.
c. p. 93. och at den, efter hans omdöme, gifver ingen frukt efter, mer än Mangostan: l.
c. Valentyn kände ingen förträffeligare på Amboina: l. c. hvarest ock Funnell fann
Manga delicieux l. c. N. Gervaise beskrifver den i Macassar helt såckersöt: Descr. hist.
du royaume de Macaçar p. 34. Den Saar åt på Java, föll honom ganska söt och ogement
läcker: l. c. p. 75. Hawkesworth säger om den samma, at den i blöthet och sötma
liknar en väl mogen Persika, men har ej så god smak: l. c. deremot säges i Recueil d. voy.
de la Comp. d. Ind. Holl. at Manga öfvergår i smaken de yppersta Persikor: T. 1. p. 381. ja
Linschoten förklarar den för långt bättre: l. c. p. 18. Phil. à S. Trinit. förmäler, at den
i smaken mycket liknar en Persika, men lemnar efter sig en kryddsmak i munnen: l. c. p.
295. hvarom åter De la Loubere’s omdöme är, at dess smak i förstone stöder på Persika
och Aprikos, men at den smaken på slutet faller sig alt för stark, så at han blir mindre
behagelig: l. c. Valentyn var dock så litet missnögd med at smaken hängde länge qvar
i munnen, at han just för den orsaken föredrog Manga för Mangostan: l. c. Rumphius
säger om bägge de nämnda hufvud-sorterna, at de på ett rätt angenämt sätt äro söta med
liten syrlighet, men Dodol öfvermåtton läcker: l. c. F. Leguat tyckte den samma hafva
smak af Muscat-drufvor: Voy. & avantures en 2 isles desert. des Ind. orient. T. 2. p. 89. och
Bernier observerade deruti en egen sötma och så synnerlig behaglighet, at han tviflade
på det någon Confiture i verlden öfverträffade den: l. c. Garcias ab Horto förmenar,
at den i läckerhet öfvergår alla andra Indianska frukter: l. c. p. 187. Den är admirable och
helt oskyldig, yttrar sig Choisy: l. c. 298. Dess läckerhet, säger Valentyn, står med inga
ord at beskrifva, man tycker sig ej kunna få fullt lystmäte deraf, ty den har en mycket
ljuflig sötma, förenad med en ganska upfriskande syrlighet: l. c. Det skulle väl tyckas,
som Dapper skolat egenteligen haft denna Dodol til föremål, när han l. c. skrifver, at
Manga i sötma och läckerhet öfvergår alla andra frukter; men vid närmare påseende
finner man, at han menar Mampelaan. Gem. Carreri går än tydeligare til väga, då
113
som de äfven hålla den för mycket oskyldig, ja ock tro den vara ett förvaringsoch bote-medel emot sjukdomar*. Litchi (Lischia Zanon.), en annan stenfrukt,
är i föga mindre rop uti China och Tunquin. Den beskrifves af Valnöts storlek,
med fjällaktigt skinn, samt en svart sten liggande i ett hvitt, saftrikt och välluktande kött, som smälter i munnen**. Européer, som fått äta denna frukt färsk
af den yppersta sorten, hafva funnit den så läcker, at de likasom med någon
förundran omtala den, såsom öfverträffande snart de andra Chinesiska, snart
de Europeiska, snart åter alla frukter i gemen***. Den plägar årligen, just som
den mognat, sändas med courierer från de provincer, där den växer, til Kejsaren
han säger alla Manga-sorterna vara mera välsmakande än någon Europeisk frukt: l. c.
p. 211. Så långt ser jag ingen annan gå; men finner likväl, huru De la Flotte haft nog
tycke äfven för den ordinaira sorten, då han om den säger, at den är den delicataste och
sundaste frukten i Indien, ty den är saftrik och af utvald smak, kunnandes man äta den
til mängd, utan at det bekommer illa: l. c. p. 356. ff. En Fransk Officerare tyckte, at den
medelst sin angenäma vin-smak kunde täfla med de bästa Europeiska frukter, så framt
ej den starka lukten vore: Voy. à l’Isle de Fr. T. 1. p. 228. Ziegenbalg l. c. IVES l. c. p.
312. och Terry hos Purchas l. c. T. 2. p. 1469. förmäla ej hvilkendera sorten de ment,
då de räknat Manga ibland de aldrabästa Indiska frukter. v. Rhede berättar, at denna
frukten plägar i Indien användas på många sätt: l. c. p. 3. hvaribland jag vil anmärka, at
den mycket insyltas grön, då den blir så god, säger Dellon, at ingen ting är bättre: l. c.
p. 89. Dampier omrörer, huru den späda gröna frukten plägar skäras i tu, och inläggas
med salt och ättika samt några klyftor hvitlök, då den blir excellent och hålles i mycket
värde: l. c. p. 67. Della Valle tyckte den samma, inlagd såsom Oliver, ha en härlig
smak: l. c. 3. Th. p. 162. Underligt nog, at den omogna frukten kan vinna sådan godhet,
när den samma, efter Rumphii utsago, har en ganska kärf och sträf smak: l. c.
*
Ovington l. c. T. 2. p. 4. hvarest ses, at den utgör en god del af deras dagliga föda, och
at Européerne ej mindre än Indianerne pläga äta den i ymnighet, både såsom hälsomedel
och såsom delice.
**Se Nieuhoff Legat. batav. p. 104. b. Denna frukt, som växer i klasar, beskrifves nog
skiljaktig til färgen, än rödaktig, än carmesin-röd, än lif-färgad, än grön, o. s. v. hvilket
väl kan vara sant altsammans, emedan deraf gifvas flera sorter: Prevost Hist. gen. d.
voy. T. 6. p. 456. hvarpå dock ingen Botanist ännu fått någon reda. M. Boym anmärker
den skilnad i frukten på de vildtväxande träden och på dem som odlas, at stenen i den
förra är stor och köttet litet, men tvärtom i den senare: Raji Hist. pl. p. 1650. hvilken
omständighet är af betydning, då största läckerheten funnits åtfölja den frukt, som varit
köttrik och haft liten sten: Martinius Atl. Sin. p. 126. Man trodde länge, at denna Litchi
endast stod at få i China: Du Halde l. c. T. 1. p. 167. men den vankar ock i Tunquin,
och Navarette fann den växa vildt på bergen i Batan vid Manilla: l. c. p. 37. Gaubil
träffade den rätt delicat på öen Lieou-kieou: Lettr. édif. & cur. T. 28. p. 414.
*** Af dem som skrifvit om märkvärdigheterna i China, lära ej många vara, som icke med
beröm ihogkomma denna Litchi. Chineserne sätta mycket värde på den frukten: Du
Halde l. c. T. 1. p. 20. och Dentrecolles hörde de Européer i China, som hade kommit at smaka den, omtala den samma med admiration: Lettr. édif. & cur. T. 24. p. 369.
Men denne anmärker, i stöd af en Chinesisk Scribents observation, at man måste, för at
litchi
114
i Peking*, och i Tunquin låter Kongen emot mognads-tiden sätta sigill på de
träd, som lofva bästa frukten, lika hvem de tilhöra, at dermedelst tilägna sig den
samma, då ägarne sedan ej allenast icke få röra frukten, utan äro ock förbundne
kunna få känna denna frukt i dess fullkomlighet, vara på stället där den växer, och äta
den just då den ärnådt sin rätta mognad, emedan den på första och andra dagen derefter
försämras i godheten, ja ock ändras i färgen: l. c. p. 372. hvaremot den samma fullmogen
är excellent både til smak och utseende: Richard l. c. p. 62. Den är ganska delicat och
förträffelig, säga Gem. Carreri l. c. p. 365. Dampier l. c. T. 3. p. 26. Nieuhoff l. c. och
Baron hos Church. l. c. T. 6. p. 124. Dess kött är tendert och saftfullt, af utvald smak:
Du Halde l. c. ja ganska ljufligt: Martinius l. c. Navarette tyckte ljufligheten i
både smak och lukt vara admirable: l. c. Den är helt oskyldig, säger Du Halde, och så
retande, at man ej kan låta bli at äta den: l. c. T. 1. p. 167. Efter Martinii utsago äter man
den med sådant nöje, at man tycker sig ej kunna bli mätt deraf: l. c. Äfvenså vittnar G.
Da Cruz, at för dess synnerliga läckerhets skull ingen tycker sig få nog deraf, utan man
åstundar immerfort mera, ehuru mycket man äter: Purchas l. c. T. 3. p. 178. ty, efter
Navarettes intygande, sedan man ätit sig mätt deraf, och dricker litet vatten derpå, är
man strax färdig at äta ännu mera: l. c. Laureati värderade ingen frukt i China så högt
som Litchi och Mangle, hvilken senare han dock måtte tyckt om blott för luktens skull,
som förekom honom högst ljuflig, och ej för smaken, den han beskrifver såsom ogement
sur: Lettre. édif. T. 29. p. 28. Navarette l. c. p. 36. visste ej at nämna någon bättre frukt
än Litchi, utom Ate eller Chirimoya, den han höll för den yppersta i verlden, såsom
vi ofvanföre p. 144 anmärkt; och Le Comte säger sig icke känna någon så delicieux i
Europa: se Prevost l. c. hvilken sjelf yttrar sig, at den kanske är den läckraste frukten
i hela verlden: l. c. p. 53. Du Halde skrifver, efter Missionnairernes rapporter, at ingen
annan frukt kan uti delicat smak förliknas med den sorten Litchi, som har liten sten
eller kärne: l. c. Det är utan tvifvel den, som Chineserne anse såsom Drottningen för all
frukt, hvilket omdöme Navarette tycker vara rättmätigt: l. c. äfvensom Martinius
l. c. och Nieuhoff l. c. hålla icke för obilligt, at kalla den samma Kongen för all frukt,
emedan både ögonen och tungan deraf på det högsta fägnas. Egenteliga smaken fann
Laureati likna Muscat-drufvor: l. c. och Boym Smultron och Vin-drufvor ihop: l. c.
Martinius ansåg den nog lik Rosen-gelée eller syltad rosen-saft: l. c. och Nieuhoff
kände äfven rosen-lukt: l. c. Matth. à S. Joseph utgifver smaken såsom icke olik den
så kallade Pasta de Genua: J. Zanoni rar. stirp. hist. p. 147.
*
Martinius skrifver, at det är ifrån Provincen Suchuen, som Litchi-frukten, då den
mognat, skickas med enspännare til Kejsaren: l. c. p. 72. hvilket Nieuhoff besannar: l.
c. men Dentrecolles intygar, at sådant äfven sker ifrån Fokien och Quangtong, samt
at den då föres inlagd uti stora tennkäril, fylda med bränvin, som med honing och flera
saker blifvit upblandadt, men sådant oaktadt mycket mister af sin läckerhet, innan den
hinner fram til Peking: l. c. Man har derföre fallit på den utväg, som nu ofta brukas, at
flytta hela träden til Peking, passande så, at frukten är lagom mogen då den framkommer: l. c. p. 373. Boym säger väl, at om den bespränges med salt vatten, skall den kunna
hålla sig i flera dygn: l. c. men som man ej finner den utvägen sedermera vidtagen och
fölgd, lärer man kunna tvifla på at han slagit an. Kejsaren plägar undertiden förära af
denna frukt åt sina Magnater, och fingo äfven de Europeiske Missionnairerne en gång
föräring deraf, såsom synnerlig nåde-bevisning: l. c.
115
at vårda den för andras åverkan, och det alt för intet*. Denna frukt plägar torrkas
och med fördel nyttjas; men den mister naturligt-vis mycket af sin läckerhet medelst torkningen**. Longyven, en annan Chinesisk stenfrukt, tämmeligen lik den
föregående, men något mindre och rundare samt mera fjällig***, har väl af Scribenterna fått sparsammare lof-ord, men ärkännes dock för en verkeligen läcker
frukt†. Gem. Carreri förklarar den för admirabelt angenäm, både färsk och
torrkad††.
Nabca (Rhamnus Paliurus L.), en stenfrukt i Egypten och Palæstina, gemenligen af de större körsebärs storlek, har sötma, syrlighet och en ljuflig lukt på ett
angenämt sätt förenade†††, särdeles det mindre Nabca-slaget (Rhamnus Lotus
*Se Baron l. c. och Richard l. c. p. 63.
** När denna frukt torrkas, blir den skrumpen som Sviskon, och förlorar mycket af dess
ljuflighet: Du Halde l. c. p. 20. men den behåller dock någon läckerhet qvar, hvarigenom
den i Peking hålles i stort värde: Dentrecolles l. c. Chineserne blanda gerna up sitt
Thé-vatten dermed, som deraf får en liten ganska behagelig syrlighet: Laureati l. c. De
ha den ock at äta jämte sitt Thé, som deraf blir långt smakeligare än af Såcker: Salmon
u. van Goch Gegenw. Staat v. China p. 50. Dess smak är såsom Russin: C. G. Ekeberg
Berätt. om Chines. Landthushålln. p. 23. och Laureati l. c.
***Se Martinius l. c. hvarest storleken säges vara nästan som våra stora Körsebär.
† Denna frukt är gulaktig, med hvitt kött, fullt af en saft, som faller sig syrlig: Prevost l.
c. p. 457. G. Carreri utgifver den för söt: l. c. och Navarette säger köttet vara sötare
samt af starkare och bättre lukt än Litchi, hvilken frukt den ock skulle öfvergå i godhet,
om där vore mera at äta: l. c. Man sätter den dock allmänt nedan om Litchi i anseende til
läckerheten, såsom ses hos Du Halde l. c. och Prevost l. c. p. 53. hvilka likväl tilstå den
vara ganska god, ja en förträffelig frukt: l. c. Gaubil förklarar den samma för ganska
delicat: l. c. Richard tillägger en sort i Tunquin af blek oliv-färg en delicieux smak: l. c.
p. 63. och Prevost anser Longyven för sund och oskyldig: l. c. p. 457. Chineserne pläga
torrka denna frukt och sälja öfver hela landet; men den torra kan ej jämföras med den
färska i smaken, ty saften med dess ljuflighet är då mäst borta: Martinius l. c.
†† L. c.
††† Scribenterne omröra Nabca under åtskilliga andra namn, såsom Oenoplia, Connarus,
Napeca, Paliurus, Lotus m. fl. men jag sparar gerna upräknandet af sådana skiljaktiga
namn, både vid detta och flera tilfällen, för at ej öka vidlyftigheten. Honorius Bellus
beskrifver denna frukt mycket lik ett litet Äple, til storleken merendels som Körsebär,
men ibland ock som Valnötter, och tillägger han, at den väl både om våren och hösten
vankar, men at vår-frukten gemenligen plägar misslyckas på Candia, dit detta träd-slag
ifrån Syrien blifvit flyttadt: Clusius Hist. plant. rar. P. 1. p. 27. Pr. Alpinus förmäler,
at det samma händer i Egypten, så at allenast höst-frukten där ärnår sin fullkomlighet
och rätta godhet: l. c. fol. 7. a. Den är då, säger han, välluktande, söt och ganska angenäm
til smaken: l. c. Greken Agathocles omtalar den såsom ogement söt med en synnerlig
ljuflighet i smaken, hvilket Democritus, som åt den i Alexandria såsom dessert-frukt,
icke ogillar: se Athenæus l. c. p. 484. Belon utgifver smaken för söt med en behagelig
syrlighet: l. c. p. 311. och Bellus yttrar sig med ett ord, at den har ljuflig smak: l. c. Al-
lotus
116
jambolan äpple
jujubär
L.), som Araberne kalla Sidra*. De gamle Judar prisade denna frukt såsom den
ljufligaste til både smak och lukt, tyckandes den kunna förtjena rum, ej allenast
på Konungars bord, utan ock i sjelfva Paradiset**. Den ansågs ock, säger Serapion, för så ypperlig på hans tid, at man verkeligen brukade gifva den til present
åt Kongar***. I senare tider har man hört de förnäma Turkar och Egyptier hålla
den i stort värde†. Jambolan ( Jambolifera pedunculata L.), en Indianisk frukt,
omtrent af en Olivs storlek, röd först och svart sedan den fullmognat, har ej
synnerligen fallit en del Européer i smaken, för någon sträfhet den har med sig,
ehuru dock andre funnit den tämmeligen god och läskande; men folket i Indien
håller den i värde, särdeles den sämre hopen, som äter den med stor begärlighet,
varandes exempel på en Indianska, som kom til Lissabon, och där försmådde
de bästa Europeiska frukter, under det hon längtade efter Jambolan. De förnäpinus förklarar å nyo vid slutet af Nabcas beskrifning, at den, när den fås fullmogen,
är högst ljuflig at äta: l. c. fol. 7. b. Jag vet ej, om icke Pyrard menar Nabca med den
frukt på Maldiviska öarne, som han nämner Congnare, til storleken som små Plommon,
af ganska läcker smak, hvilken skall hållas i stort värde både där och i Goa: l. c. p. 19.
O. Celsius bevisar, at Rubens Dudaim, som omtalas i 1. MOS. b. 30. c. 14. v., icke varit
Liljor, utan någon läcker frukt, och at den frukten måtte varit Nabca: Hierobotan. T. 1.
p. 19. 24.
* Denna Sidra eller Lotus är mycket bekant i Africa, hvarest fordom folket på en hel trakt,
som haft den samma til sin egenteliga föda, har kallats Lotophagi. Det skall varit den,
som Homerus ment med den frukt, hvars sötma han säger hafva kommit Ulyssis stallbröder at glömma deras Fädernesland, hvilket Plinius menar skulle hända alla som
vorde kommande på den orten: l. 13. c. 17. Den är ännu i stort värde och säljes på alla
torg i södra Provincerne af Barbariet: Shaw l. c. T. 1. p. 293. Herodotus omtalar den
såsom angenäm och nära i smaken til Dadlar: Hist. l. 4. och Athenæus säger efter en
Polybius, at den smakar ej olikt Fikon eller Dadlar, men har ljufligare lukt: l. c. p. 485.
Denna Lotus är mindre än Paliurus, och tyckes ock som den jämväl måtte vara bättre,
åtminstone den sorten Serapion omtalar ifrån Adel i Africa, hvilken han tillägger en
ihängsen aromatisk lukt och än sötare smak än den vanliga sorten: se dess ord hos Alpinus l. c. fol. 7. a. D’Avity beskrifver Lotus sötare än Dadlarne: Descr. de l’Afr. p. 226.
och P. Dan säger den vara mycket söt och af rätt angenäm smak: Hist. van Barbaryen p.
248.
** Denna utlåtelse finnes i Judarnes Talmud, och kan läsas hos Celsius l. c.
***Se Alpinus l. c.
† Alpinus l. c. Jag uptager ej såsom läckerhet Jujube-bären (Rhamnus Zizyphus L.), efter
de, såsom i Hist. plantar. Lugdunens. T. 1. p. 111. säges, hafva, medan de äro färske, föga
saft, hvilken dock ej lärer vara oangenäm, emedan dessa bär med nöje ätas af invånarne
i södra Frankrike, där detta träd odlas, såsom Geoffroy berättar, hvilken äfven förmäler om frukten, at den samma färsk har grönaktigt och småsyrligt kött: Tr. de la Mat.
med. T. 3. sect. 1. p. 89. Rosier utgifver smaken för söt och angenäm, fast något fade:
Demonstrat. elem. de Botanique T. 2. p. 620. Torrkad kommer den på våra Apothek, och
kännes då til smaken söt: Bergius Mater. med. p. 151. Eljest är väl Rumphii Vidara,
117
mare i Indien hafva den stundom med ibland desserten*. Jambu (Eugenia L.)
är ett frukt-slägte i Indien, hvaraf åtskilliga slag gifvas, ibland hvilka 2:ne ifrån
Malacca kommit mäst i rop för läckerhet**, ehuru där i Indien träffas ett par
hvilken v. Linné håller för att vara Rhamnus Zizyphus, Amœnit. acad. T. 4. p. 121.,
värd at såsom läckerhet anses, särdeles den som växer på Bengala tracten, hvilken är stor
som ett Äple, saftig, samt af vinaktig söt smak, och blifver af invånarne därstädes med
mycken begärlighet äten: Rumphius l. c. T. 2. p. 117. 118.
*Hos Rumphius l. c. T. 1. p. 131. fås närmare beskrifning på denna frukt, hvaraf ses, at
den har saftigt kött, som är hvitt, men af purpurfärg näst til kärnen, hvilken är mycket
sträf och derjämte besk, äfvensom sjelfva köttet är ganska sträft såsom ock surt, medan
frukten är röd och ej än hunnit mogna. Sedermera blifver sträfheten under mognandet
sådan som finnes uti Slån-bär, tils den fulleligen mogen får derjämte sådan sötma, som
Vindrufvorne hafva näst för deras mognad: l. c. Är således föga retande för granntyckte
munnar at äta rå, hvilket icke heller i allmänhet sker, fast den stundom kan, såsom en
nog läskande och för hälsosam ansedd frukt, komma med ibland desserten på de förnämares bord, särdeles sedan den ett dygn fått ligga uti hus sig til förbättring: l. c. Ph. à
S. Trin. fann den fullmogna nog angenäm til smaken: l. c. p. 297. men at G. Carreri
ej fann likaså den Jambolan han åt, kom deraf, at han åt den innan den svartnat, och
altså omogen, då han ej kunde vänta at få den särdeles smakelig. Han anförer annars,
huru folket i Indien anser den som läckerhet, styrkandes sådant med det exemplet om
Indianskan, som ofvanföre i texten nämndes: l. c. p. 212. Desse finna frukten god, äfven
innan den mognat, ätandes den med salt: l. c. Rumphius säger, at det sämre folket, som
mäst är begifvet på denna frukt, plägar äta den med salt och peppar: l. c. I Batavia såg
Nieuhoff den i mängd til salu på torgen: l. c. p. 278. Men den Jambolan han där såg
tyckes varit en annan sort än den Rumphius omtalar, då han kunde hålla den för en
sort af våra svarta Körsebär: l. c. äfvensom ock den Hawkesworth omrörer, hvilken
til storlek och form mycket liknade Damas-plommon: l. c. p. 258.
** Den ordinaira sorten Malacca-Jambu (Eugenia malaccensis L.) beskrifver Nieuhoff så
stor som Gås-ägg: Church. l. c. p. 236. och Rumphius säger, at den liknar ett långlagdt
Äple eller snarare en Persika, och är til färgen dels röd, dels hvitaktig med sköna rosenröda strimmor, beklädd med ett tunnt skinn: l. c. p. 121. ja så tunnt och fasthängande,
efter Nieuhoffs utsago, at det ej låter skala sig med knif: l. c. hvarföre man ock altid äter
denna frukt oskalad: Rumph. l. c. Invärtes hyser den en stor eller 2 à 3 små kärnar, liggande lösa inom ett stadigt kött: l. c. af enahanda ämne som i Äplen: l. c. p. 122. hvilket är
hvitt och saftrikt: Rhede l. c. T. 1. p. 30. samt begåfvadt med en ganska ljuflig Rosen-lukt,
som ock kännes i smaken: Acosta hos Rajus l. c. p. 1478. Denna smak fann Linschoten mycket angenäm: l. c. p. 22. äfvenså Nieuhoff: l. c. i hvars tycke den var söt och delicat: l. c. p. 273. såsom ock Acosta utgaf den för söt och behagelig: l. c. Rumphius säger,
at smaken är som på ett sötsyrligt Äple, hvari man blandat Rosenvatten, men derjämte
vinaktig: l. c. och Rhede tillägger denna frukt en öfvermåttan angenäm vin-smak: l.
c. Efter Valentyns omdöme liknar den bäst Persikor med dess sötsyrliga smak, men
faller sig gerna något vattig medelst dess ymniga saft, har dock ofta förekommit honom
smakeligare än de ordinaira Persikor: l. c. p. 163. Hawkesworth säger den vara ljuflig
och upfriskande: l. c. p. 255. och Valentyn äfven så sund som god, både rå och kokad:
l. c. Nieuhoff förmäler om Blommorna, at man af dem kan göra en delicat Sallade: l. c.
och syltar man dem också i såcker, hvilka man sedan med förmån gifver åt sjuka, såsom
malajäpple
118
andra, som icke gifva dessa efter*. Man räknar i de orterna dessa frukt-slag ibland
de yppersta delicer**, och efter Rumphii omdöme förtjenar det bästa Jambuslaget at hållas för den förträffeligaste frukten i Indien näst Mangostan, emedan
både lukten, smaken och utseendet synnerligen förnöja***. Vår Linné räknade
denna frukt bland Naturens högtidsrätter†. Carambola och Blimbing, tvänne
Indiska frukt-slag af Averrhoæ slägtet, aflånga med djupa fåror, berömmas båda
såsom angenäma til smaken och synnerligen upfriskande††. Nieuhoff utgifver
rosenäpple
malajäpple
jambolanäpple
rosenäpple
carambola
kylande medel uti feber-hetta: Rajus efter Piso l. c. p. 1479. Den andra Malacca-Jambu
är en god mån mindre, mycket rundare, och gul til färgen: Valentyn l. c. G. Carreri
beskrifver densamma utvärtes gulaktig, och invärtes af canel-färg, hysande 2:ne kärnar:
l. c. p. 212. Äfven den, säger Rhede, är tunnskalig och saftig, med en ganska ljuflig rosenlukt, hvilken ock märkes i smaken, som annars är söt och angenäm: l. c. p. 28. men den har
ej så fast kött, utan mjukt, af förträffelig smak och lukt, nära lik Rosen-vatten: Rumph.
l. c. p. 123. Valentyn säger denna frukt vara härlig til smaken: l. c. och Phil. à S. Trin.
at den har ljufligare smak än den förra, och jämväl är mera välluktande: l. c. p. 295.
* Af dem märke vi först den så kallade svarta Jambu, som har Päron-form, och är til färgen så mörkröd, at den på något afstånd synes svart: Rumph. l. c. p. 125. Den träffas
gemenligen utan kärnar: Nieuh. l. c. p. 230. och har mjukare och saftigare kött än Malacca-Jambu, samt, då den väl mognat, en så angenäm vin-smak, at månge tildömma den
förträdet för den nyssnämnda: Rumph. l. c. ibland hvilkas antal Nieuhoff också är:
l. c. Denna frukt ätes mäst rå, men somlige stufva den med vin och såcker: Rumph. l. c.
Sedermera förtjenar ock Jambu Clongcong at anmärkas, hvilken är af en ung Cocos-nöts
storlek, öfveralt hvit, saftig och af så angenäm smak, at den endast nyttjas at bortsända
såsom present til Kongar: l. c. p. 122. lärandes kanske rarheten hjelpa til at öka värdet, då
denna frukt icke funnits växande mer än på ett enda träd i en by uti Macassar: l. c. Utom
dessa omrörde slag, må ock den så kallade hvita Jambu (Eugenia Jambos L.) korteligen
nämnas, hvilken har hårdare och mindre saftigt kött än de föregående, men annars likhet i smaken, som dock är fade med någon beskhet: l. c. p. 128. Hawkesworth säger
den i smaken likna Rosen-conserve, och i lukten Rosorna färska: l. c. p. 256.
**Piso, som detta berättar, tyckes gifva tilkänna, at sådant förnämligast sker i afseende
på fruktens ljufliga lukt: se Rajus l. c. och denna är, såsom ofvanföre nämndes, mycket
lik Rosen-vatten. Men vårt Europeiska Rosen-vatten har ej så utmärkt ljuflighet i lukten;
derföre tror jag, at med Rosen-vatten måtte menas den kosteliga sorten som brukas i
Indien, hvilken kommer från Schiras-tracten i Persien, där Rosa har ljufligare lukt än på
något annat ställe i verlden, gifvandes under distillerandet en olja, som för luktens skull
hålles dyrare än guld, emedan ingen ting kan i ljuflighet dermed jämföras: Kæmpfer l.
c. p. 373. 374.
***Rumphius l. c. p. 121. Han tillägger, at då man börjar äta frukten, tycker man sin lystnad
näppeligen skola kunna stillas.
† Se dess Deliciæ naturæ p. 18. hvarest han med samma loford hedrar Mangostan, Manga,
Durio, Nanca, Pissang, några Annonæ och Pacay, om hvilka alla vi redan ofvanföre
handlat.
†† Averrhoa Carambola L. är, efter Rumphii beskrifning, en kantig frukt, stor som ett stort
Äple, med gulaktigt kött, som nog liknar Plommons, och är så saftrikt, at saften rinner
under ätandet: l. c. p. 116. Smaken, säger han l. c. vara angenämt syrlig, såsom i vinsura
119
Carambola för så ganska läcker, at ingen ting kan öfvergå den*. Caschu eller
Acajou (Anacardium occidentale L.) är en frukt i båda Indierna, som i dubbelt
afseende bör betraktas, emedan den samma verkeligen är dubbel, nemligen ett
kärnlöst Äple, och i dess spets ett slags Nöt, som hyser en Mandel. Båda delarne
hafva vunnit allmänt tycke: Äplet för dess sötsyrliga och angenäma vin-saft**,
samt Nöten för dess småsöta och oljaktiga kärne, hvilken ofta ätes rå, både färsk
och torr, men hälst stekt, då han har bästa smaken***. Brasilianerne finna i denna
Äplen, och derjämte något sträf; men Navarette nämner den för söt: l. c. p. 36. och
Valentyn likaså, tilläggandes likväl, at den på ett angenämt sätt stöder på syrligt: l.
c. p. 166. v. Rhede säger den i förstone vara kärf, och sedan sötsyrlig och ljuflig: l. c. T.
3. p. 52. Den ätes rå, och är mycket upfriskande, äfven i febrar, värd at räknas för en af
de hälsosammaste frukter i Indien: Rumph. l. c. p. 115. Navarette anmärker, at den
har aldeles sådan lukt som Qvitten, såsom ock at deraf görs en förträffelig Conserve,
som oförlikneligen släcker törsten: l. c. Averrhoa Bilimbi L. en långlagd rundaktig frukt,
äfvenledes saftrik, lärer i särskilda climat förhålla sig olika til smaken, ty då P. Osbeck
fann den i China allenast angenämt syrlig: l. c. p. 191. och v. Rhede i Malabar blott småsyrlig samt så behaglig, när den blifvit mogen, at man brukade äta den såsom läckerhet:
l. c. p. 56. träffade Rumphius den på Amboina så sur som något ting i verlden: l. c. p. 118.
ff. Valentyn instämmer deruti, at den på Amboina är altför sur til at ätas rå, derföre
brukar man, säger han, at insylta den, och tyckte han den då vara en af de härligaste och
mäst upfriskande frukter han någonsin ätit: l. c.
*
Churchill’s Collection T. 2. p. 279.
** Detta så kallade Äple är egenteligen sjelfva fruktens Receptaculum, som utväxer til ett
lagligt Pärons storlek, och består af ett hvitt, trådigt, svampaktigt och saftrikt kött,
hvilket en del bruka at upäta helt och hållet, men de fleste allenast nedsvälja saften af:
Jacquin Stirp. Americ. Hist. p. 125. Denna saft är så ymnig, at den rinner om munnen
då man biter i Äplet: Dampier l. c. T. 4. p. 57. Köttet är mjukt och tjockt som gelée:
Labat Voy. aux isles de l’Amer. T. 6. p. 114. Det smakar ej särdeles väl, säger Phil. à. S.
Trinit. l. c. p. 296. hvilket tyckes gifva tilkänna, at han måtte fått frukten omogen, då
den visst är obehagelig med en sträf syra och angripande skärpa: Piso l. c. p. 58. men
den fullmogna frukten ser jag Scribenterne nog enhälligt berömma såsom behagelig til
smaken. Den snörper väl litet i svalget, men är dock välsmakande, säger H. Sloane l.
c. T. 2. p. 137. ja ganska angenäm: Browne l. c. 227. hvartil ock sjelfva sträfheten synes
bidraga: Dampier l. c. Egenteliga smaken utgifver annars Fru Merian blott för syrlig:
l. c. p. 16., Oldendorp åter blott för söt: l. c. p. 170. men De Rochefort för både söt
och sur på en gång: l. c. p. 73. hvaruti Marcgrav l. c. p. 94., Labat l. c. och Jacquin
l. c. instämma, då de nämna den för sötsyrlig; läggandes den sistnämnde til, at den är
vinaktig och mycket angenäm. Piso förtäljer, huru Européerne i Brasilien räknade detta
Äple, när det fulleligen mognat, ibland läckerheter: l. c. v. Rhede anmärker derom, at
det äfven har en ljuflig lukt: l. c. T. 3. p. 66. och G. Meister säger det vara öfvermåttan
ljufligt både til lukt och smak: Oriental. Indianische Kunst- u. Lust-Gärtner p. 96. Månge
bruka at koka denna frukt, och är den då en rätt god mat: Oldendorp l. c. blir dock lika
begärligt äten rå: Piso l. c. p. 59.
*** Denna Nöt utgör verkeliga frukten, hvarigenom trädets fortplantning sker, och liknar
til formen en njure. Den får icke öpnas med tänderna för en oljas skull, som ligger näst
cashew
bilimbi
120
passionsfrukt
dubbla frukt en så ypperlig läskning och föda, at de föredraga den för all annan frukt*, och just för dess skull föra många krig sins imellan**. I det vidlyftiga
Granadill-slägtet (Passiflora L.) äro åtskilliga slag och sorter, som fägna Americas invånare med läckra frukter, nog skiljaktiga til storlek och färg, men deruti
tämmeligen lika, at de hysa ett mer och mindre tunnt, segt och geléaktigt inkråm, fullt med hårda frön, hvilket man plägar äta på samma sätt som löskokta
ägg, nemligen at man gör öpning i ena ändan, och super eller suger ut hvad man
inom skalet, hvilken är mycket caustik, och kan då inflammera och bortfräta huden af
hela munnen; utan plägar man klyfva den med knif, uthämta kärnen, och lägga den för
en stund i kallt vatten, innan man den äter: Jacquin l. c. Färsk och rå är den, inom inre
skalet, ganska hvit och oljaktig: Labat l. c. p. 112. och ätes ofta med litet salt: l. c. p. 113.
ofta ock med vin och en smula salt, säger Piso l. c. p. 59. hvilken fann då någon likhet i
smaken med Valnötter: l. c. G. Carreri fann den rå kärnen smaka som färska Nötter: l.
c. p. 212. men i Voy. aux côtes de Guinée & en Amer. par N. p. 300. säges den vara af utvald
smak och delicatare än Nötkärnar. CLUSIUS intygar i Noterna til Garc. ab Horto
Arom. Hist. p. 120. at den har väl så behagelig smak som Pistacher. Jacquin skrifver, at
den är söt och tendre, och kanske öfverträffar i god smak alla andra slags kärnar: l. c. och
Labat säger, at dess smak oändeligen öfvergår både Nötter, Mandlar och andra frukter
af den arten: l. c. hvilket Fermin besannar: l. c. T. 1. p. 172. P. Browne påstår, at den ej
ger någon Europeisk delice af det slaget efter, särdeles när den förut stekes: l. c. hvilket
plägar ske på glöd, och mäst med de torra kärnar: Labat l. c. p. 113. De vinna derigenom
i smaken: Oldendorp l. c. och blifva helt söta: Maffei Hist. Ind. p. m. 35. fast de just ej,
som Meister säger, få oförlikneligen söt smak: l. c. Tristaon tyckte dem då i smaken
likna Portugisiska Castanjer: Purch. l. c. p. 1306., Fru Merian likaså: l. c. men Marcgrav l. c. och Nieuhoff hos Church. l. c. p. 126. säga dem smaka mycket bättre. Andre
hafva tyckt dem närmare i smaken instämma med Söt-mandlar: se v. Rhede l. c. p. 66.
G. Carreri l. c. och Petiver Gazophyl. dec. 7. men Fermin l. c. p. 172. och Sloane
l. c. utgifva dem för mycket behageligare. Lemery säger, at de torra kärnarne i delicat
smak oändeligen öfvergå våra bästa Mandlar: Traité des alimens T. 1. p. 194. I America
komma de stekta in på borden ibland desserten, berätta Piso l. c. p. 59. och Jacquin l. c.
Denne senare tillägger, at man deraf kan bereda ett tämmeligen smakeligt Chocolat: l. c.
hvilket Labat säger blifva mycket godt, om dertil äfven tages Cacao, nemligen hälften
af hvardera sorten, då ock rätt goda Massepains deraf kunna göras: l. c. p. 95.
* Ingen ting äro de mera begärlige efter, säger Nieuhoff l. c.
**Piso l. c. p. 58.
Cashew (Anacardium occidentale) kommer troligen ursprungligen från nordöstra Brasilien och
togs av portugiserna redan på 1500-talet till Indien och Ostindien. I Indonesien gör man bruk
av det lätt päronformade ”äpplet” i fruktsallad, i Syd- och Latinamerika används det emellanåt
till dryck. Annars är det framför allt de njurformade ”nötterna” som i rostat skick blivit populära världen över som snacks men även som ingrediens i maträtter och kryddblandningar (t.ex.
curry). Plansch av Mark Catesby för dennes The Natural History of Carolina, Florida, and the
Bahama Islands (1731–43). Catesby såväl tecknade som kopparstack och färglade planscherna
till detta storslagna verk.
122
kan utkramma. Detta är merendels sötsyrligt til smaken, samt så angenämt och
upfriskande, at det ock behagar sjukt folk. Höst räknar ett af dessa slag ibland
de läckraste frukter, och Piso förklarar ett annat för så ljufligt til smak och lukt,
at ingen ting öfvergår det*. Ett annat Americanskt frukt-slägte, nemligen Cactus L., meddelar äfven nog smakeliga frukter, til formen som Päron eller Fikon,
barbadin
guldgrenadill
barbadin
* Detta slägte är, som man vet, af de växter, som krypa utåt marken eller slingra sig up
kring träden, bärandes vackra blommor, som fått namn af Passions-blommor. Frukten,
som af Spaniorerna kallas Granadilla och af Fransoserna Pomme de liane, är dock föga
god på en del slag deraf, och på en del är den oätelig, men på en hop andra är den så
mycket smakeligare. Det är icke afgjordt, hvilket slag bör räknas för läckrast. Passiflora quadrangularis L., en äggformig frukt, större än ett gås-ägg, gröngul til färgen
och mycket välluktande, är af sötsyrlig och ganska behagelig smak, hvarföre den ock
kommer på borden såsom dessert, och hålles på Caraïberne i stort värde: Jacquin l. c.
p. 231.; anses jämväl i Surinam för ganska välsmakande: v. Linné Plantæ Surin. p. 14.
äfvensom ock på Jamaica för angenäm och kylande: Browne l. c. p. 327. Passiflora laurifolia L. af ett höns-äggs storlek, med vacker gul färg, och en egen ganska ljuflig kryd-lukt,
har, inom ett läderaktigt segt skal, ett hvitaktigt, sött och rätt delicat inkråm: Jacquin
Obs. botan. P. 1. p. 36. Plumier vittnar, at denna frukt är af mycket angenäm smak och
synnerligen upfriskande: Descr. des Plantes de l’Amer. p. 65. Fru Merian säger, at dess
limaktiga pulpa är kylande och ljuflig at äta: l. c. p. 21. och Browne intygar, at den för
dess läckerhet är på Jamaica i nog värde: l. c. Det tyckes varit detta slag, som Höst l. c.
p. 287. räknar ibland de läckraste frukter, såsom ofvanföre nämndes, äfvensom det där
anförda Pisos öfverdrifna omdöme l. c. p. 106. väl kan tilhöra detta samma slag, så vida
annars Murucuja guacu i Brasilien, hvarom han talar, dertil kan föras, såsom Plumier
l. c. förmenar. Om den intygar ock Marcgrav l. c. p. 70. at den både luktar och smakar
sött och ljufligt. Passiflora cærulea L. en rund, tjockskalig, gul frukt, af ett vanligt äples
storlek, med saffrangult inkråm och frön stora som äple-kärnar, har god vinsur smak:
Marcgr. l. c. p. 71. Den är, säger De Rochefort l. c. p. 139. delicieux och förfriskande,
tjenlig äfven för sjuka. Piso berömmer den såsom den förnämsta i hela sitt slägte, och
såsom mera svalkande än någon af de andra sorter, hvarigenom, så väl som genom dess
ljufliga vin-syra, den är begärlig för både friska och sjuka: l. c. Du Tertre skrifver, at
dess saft vil falla sig något för sur, då man först börjar njuta den, men man finner den
sedan så ganska angenäm, at man har svårt vid at släppa den: l. c. p. 135. v. Linné säger
efter Boerhaave, at den, jämte sin ljufliga vinsyrliga smak, är både kylande och tjenar
til god föda: Amoen. acad. T. 1. p. 239. Labat tyckte den smaka som såckradt gelée med
Granatäple-saft uti: l. c. T. 1. p. 360. så framt han annars med sin där anförde Pomme de
liane mente detta, och icke något annat slag eller varietet. Passiflora tiliæfolia L. en rund
tjockskalig frukt, röd och gul til färgen, har ett hvitt, vattigt, sötaktigt och välsmakande
inkråm: Feuillée l. c. p. 720. hvilket Frezier fann ganska läskande och upfriskande,
såsom ock af angenäm smak: l. c. p. 406. Jag menar det är denna som W. Bayer räknar
ibland de bästa frukter i Peru, och säger vara öfvermåttan hjertstärkande, samt äfven
kunna gifvas åt sjuka: Reise nach Peru p. 94. ff. Passiflora pallida L. en citrongul frukt af
ett höns-äggs storlek, är helt söt, välsmakande och sund: Oldendorp l. c. p. 219. Passiflora incarnata L. en rund, tjockskalig, citrongul frukt, af ett lagligt äples storlek, har ett
mörkt inkråm, af ganska angenäm sötsyrlig smak och derjämte ljuflig lukt, som stöder
123
hvilka senare de närmast likna medelst ett mjukt, saftrikt och med små frön
upfyldt kött. Alla slagen och sorterne lära komma öfverens uti at ogement svalka
och upfriska, och några af dem prisas tillika för angenäm sötsyrlig smak, hvilket
beröm Resebeskrifvarne allmännast pläga tillägga de så kallade Smultronpäron
och Prickelpäron*. De förra af dessa räknar Du Tertre ibland de förträffeli-
både på Smultron och Melon: F. Columna Annot. ad Recchi Hist. hos Hernandez
p. 890. v. Linné anförer efter Monardes, at detta slag ätes med stort nöje, så af Européer som Indianer, och ej besvärar magen, änskönt man ock mycket deraf förtärer: l. c.
Munting prisar det för en ganska ljuflig frukt, som alla sjuka finna behag uti: Beschryv.
d. Aardgew. p. 586. Här i Europa blir dess sötma ringa emot syran, som dock faller sig så
behagelig, at den vida öfvergår Citron- och Granatäple-syran: R. A. Vogel l. c. p. 267.
Jag vet ej, til hvad slag jag bör hänvisa den Granadillen i Nya Spanien, som G. Carreri
kallar Granadilla de China, och säger vara stor som ett ägg, hvit och gul utvärtes, och
inuti hvitaktig, med kärnar såsom i Vindrufvor, til smaken söt med någon åtföljande
behagelig syrlighet, och ogement välkommen hos fruntimren: l. c. p. 516. Til äfventyrs
är denna en af de ännu outredda, likasom en annan ganska smakelig i Surinam, som v.
Linné nämner för dubia, efter man ej fått den nog tydelig för at kunna determineras:
Pl. Surin. p. 14. Lika oviss är jag om den Granadilla Ulloa beskrifver såsom liffärgad
och glatt på ytan, invärtes hvit och blöt med helt små frön, sötsyrlig til smaken, mycket
angenäm och upfriskande, samt så oskyldig, at den kan til mängd ätas utan olägenhet.
Denna, säger han, så väl som den mästa frukten i de heta climaten, mognar ej på stjelken
eller trädet, såsom i Europa, utan torrkar mycket bort och skämmes, men bringas til
mognad genom det man något tidigare afplåckar den och låter sedan ligga sig til godo:
l. c. p. 248.
* At få nöjaktig reda på frukterna i Cacti slägtet, är ännu en omöjelighet, då Botanisterne,
äfven de bäste, afhandlat den saken så ofullkomligt, at man ej kan annat än famla. Du
Tertre fann detta för svårt, just medan han var stadd i sjelfva deras hemort, dels för
den stora mängden af hit hörande slag och sorter, dels ock för deras myckna föränderlighet, beroende på omständigheter af tid och rum, hvarigenom ett och samma fruktslag
ofta kunde träffas af skiljaktig beskaffenhet: l. c. p. 131. Jag har egenteligen at göra med
dem som funnits välsmakande. Cactus triangularis L. bör så mycket mera uptagas ibland
de ofvannämnde Smultronpäron, som det just är den, som på Jamaica kallas Strawberrypear: Browne l. c. p. 238. Den samma faller i flera art-förändringar. H. Sloane beskrifver den stor som ett äple, knölig, utvärtes pomeransgul och i köttet hvit: l. c. p. 156. til�läggandes l. c. at den äfven träffas röd på utsidan, hvilken skiljaktighet han tror härröra
af olikhet i jordmåner, af rägn eller andra dylika orsaker. Piso säger storleken vara som
ett gås-ägg, och färgen på skalet röd, men inuti helt hvit: l. c. p. 100. P. Hermannus
hörde folk, som hade vistats i America, berätta den vara stor som en Pomerans, och både
innan och utan högröd: Paradis. batav. p. 119. Nästan det samma säger Nieremberg:
Hist. naturæ max. peregr. p. 326. och Marcgrav anförer färgen på ytan sådan som Florentiner-lack, men invärtes hvitgrå: l. c. p. 24. Oldendorp beskrifver köttet hvitt inuti,
men ytterst carmesinrödt: l. c. p. 212. hvarmed Du Tertre är tämmeligen ense, då han
säger det vara snöhvitt, men stöda på purpur näst vid skalet, som til färgen är purpurrödt: l. c. Hvad smaken beträffar, så utgifver Sloane den för angenämt söt: l. c. samt
Oldendorp för ogement söt och behaglig för många af Européerna: l. c. men Her-
röd pitahaya
124
kaktusfikon
manni nyssbemälte sagesmän berättade den vara sötsyrlig och så angenäm, at man
räknade denna frukt ibland läckerheter: l. c. hvilket ock föranlät Hermannus sjelf at
om den samma anteckna, at den vore mycket välsmakande: l. c. p. 118. Jacquin säger, at
den är sötsyrlig och angenäm, ja den förnämsta i smaken ibland alla dess slägtingar, och
derföre uti nog värde på Martinique: Stirp. Amer. Hist. p. 152. Piso vittnar äfven om dess
behageliga sötsyrliga smak: l. c. hvilken Nieremberg säger vara sådan som i Granatäplen: l. c. Oviedo yttrar sig om denna frukt, at den är den bästa i sitt slägte, samt
derföre så mycket mera eftersökt til dessert och förfriskning: Sloane l. c. och dertil
plägar den ock ibland andra frukter nyttjas på Jamaica: Browne l. c. Hvad för öfrigt
denna Cactus triangularis vidkommer, så är synnerligen märkeligt, at sjelfva växten
träffas af helt olika art at växa, i så måtto, at den ej allenast står med rötterna i jorden,
utan rotar sig ofta uppe i träden och på deras stammar, eller är parasitisk, såsom både
Marcgrav l. c., Du Tertre l. c. och Sloane i Catal. plant. Jam. p. 196. antecknat. Til
de ofvannämnde Smultronpäron menar jag mig ytterligare kunna föra Cactus repandus
L. af det Abbeville tydeligen vittnar, at den frukten smakar som Smultron: se Sloane
Voy. to Jam. p. 158. hvilken l. c. beskrifver den samma som en stor båll, med uphöjningar
på, och med en hvit pulpa lik snö. Browne säger, at den, jämte den föregående, är på
Jamaica i mästa värdet bland frukterna af det slägtet, och kommer undertiden på borden
ibland desserten: l. c. Til de nämnde Prickelpäron, eller, som Fransoserne säga, Poires
piquans, hörer egenteligen Cactus Tuna L., så kallad af namnet Tune eller Tunas, hvarmed Indianerne på en sträcka i America pläga utmärka denna och flera taggiga Cacti:
Dillenius Hort. Eltham. p. 395. Denna frukt beskrifves af Sloane til storleken som ett
lagligt Fikon, och til färgen imellan grönt och purpur, med många fina taggar på, samt
en hel hop hvita frön, liggande i ett saftigt purpurfärgadt kött, hvilket färgar mun och
händer, äfvensom ock efter ätandet urinen och excrementerna: l. c. p. 149. ff. Dampier
träffade den samma mörkröd, full med små svarta frön i ett rödt inkråm, som liknade
tjock Sirap och färgade urinen blodröd: l. c. T. 1. p. 238. Labat fann den än grön, än åter
röd på utsidan, men högröd i köttet, hvilket, säger han, när frukten gått öfver sin rätta
mognad, ser ut som ett tunnt gelée, och ätes då med sked: l. c. T. 4. p. 37. 38. Dess smak
fann Sloane söt och intet obehagelig: l. c. p. 150. Du Tertre förekom den somligstäds
fade, somligstäds åter syrlig och nog behaglig: l. c. p. 132. Deremot tyckte Labat smaken
vara angenäm och söt med en vederqvickande syrlighet: l. c. T. 5. p. 312. hvilken, säger
han, äggade matlusten och gjorde just en hjertefägnad: l. c. T. 4. p. 37. Äfvenså föll den
sig i Dampiers smak ganska angenäm och upfriskande: l. c. Om den ene af dessa, såsom
troligt synes, träffat frukten vild, då den andre råkat på honom där växten blifvit odlad,
så yppar sig snart orsaken til dess olika godhet, ty den odlade växten ger bättre frukt än
den vilda: Acosta hos Sloane l. c. p. 151. Derföre kunna ock Spaniorerne i Mexico, som
immerfort upbruka jorden, hafva denna frukt bättre hos sig än Indianerne därstädes,
som hämta den i vildmarken: Gage l. c. T. 1. p. 177. Men behof af förfriskning kan väl
Fikonkaktusen, som Bengt Bergius behandlar under namnet prickelpäron (jfr eng. prickly pear),
har rönt gastronomisk uppskattning under lång tid. Mexikos indianer har nyttjat den i årtusenden, bland annat för att göra alkoholhaltig dryck. Frukten, som måste skalas, är söt och avnjutes bäst färsk och rå med lite citronsaft. Spanska kolonisatörer kom på att reducera frukterna
till en pasta, queso de tuna. Kaktusbladen (nopales) kan användas i sallader, omeletter och
andra maträtter. Fikonkaktusen, som även är värdplanta för den för färgframställning viktiga
kochenillusen, finns sedan länge spridd i den gamla världen, bland annat på Sicilien. Plansch av
Johann Jakob Dillenius för dennes eget verk Hortus Elthamensis (1732).
126
göra äfven den vilda nog behagelig för en vanmägtig och matt i de heta climaten; derföre händer ock på Americanska öarne, at de på jagt stadde Européer finna denna frukt
i skogarne ganska delicat och vederqvickande: De Rochefort l. c. p. 124. W. Bayer
säger om den i Peru af sig sjelf växande Tuna, at den är en ganska god och hälsosam
frukt, mycket brukad där å orten at kyla och läska sig med i hettan: Reise nach Peru p.
149. ff. At den äfven är födande, kan nog ses af det Hawkins berättar om en del Indianer på Florida tracten, huru de årligen flytta til de ställen där den i mängd vankar, och
endast dermed nära sig i 3 månaders tid, då de både natt och dag deraf äta, och ha den
tiden sin bästa ro, samt förse sig sluteligen dermed til resekost, nemligen med sådan
frukt som de torrkat, hvilket sker så, at de först öpna och kramma den samma och sedan
hänga til torkning: Purchas l. c. T. 4. p. 1513. De gå lång väg til at få denna frukt, säger
Alvaro Nunez, och lefva på de 3 månaderna af intet annat: Sloane l. c. p. 152. Til
Prickelpäronen bör också Cactus Opuntia L. räknas: ett fruktslag, som har ganska
många varieteter: Rajus Hist. pl. T. 2. p. 1467. Beskrifves af Parkinson såsom snarlik
ett Fikon, besatt med taggar, färgen på en sort hvitaktig, och på en annan rödaktig eller
gulaktig utvärtes, men invärtes grönaktig och röd, full med frön i ett vattigt inkråm:
Theater of plants p. 1497. Den Clayton hämtade i Virginien, var på utsidan purpurfärgad: Gronovius Flor. Virgin. p. 75. Pernety säger om den som fås på öen S. Catharina
vid Brasilien, at den är til formen som Fikon, har helt fina och hvassa taggar, och är
gröngul til färgen, dock på solsidan röd, samt har ett blött högrödt inkråm, fullströdt
med små frön: l. c. T. 1. p. 193. ff. J. Bauhinus utgifver detta inkråm för blodrödt: l. c. T.
1. p. 154. Man omtalar nog allmänt, at denna frukt, til någon liten mängd äten, i America färgar urinen röd, ja, som Pernety l. c. säger, nästan blodröd, hvilket bragt mången til häpnad, som då trodt sig pinka blod; men Höst l. c. p. 284. och Shaw l. c. T. 1. p.
294. berätta, at den i Marocco icke visar samma verkan på urinen; dock nämner ingendera, om köttet på denna senare är rödt, i hvilket fall det vore underligt, hvarföre urinen
ej så väl på den ena orten skulle blifva färgad som på den andra. Höst tyckes tala om en
och samma frukt-sort, då han säger, at den som i America är röd på skalet och sur, är i
Marocco gul och söt: l. c. Men den Maroccanska är säkert en särskild varietet, och den
samma som vid Malaga i Spanien träffas, hvilken F. Carter säger äfven vara gul, och
bättre där arta sig i smaken än på någon annan tract, så at den derföre af menigheten
ätes alla årstider med stor begärlighet: Reise von Gibralt. nach Malaga p. 376. ff. Annars
ser jag hos Bowles l. c. p. 241. at man ock i Spanien träffar en sort som färgar urinen röd,
och har en ganska söt, men derjämte litet fade smak. Sådan smak tillägga Cæsalpinus
l. c. p. 89. och J. Bauhinus l. c. den i Europa odlade Opuntia, hvaremot Oldendorp
säger om den han i America åt, at den hade en vinsyrlig smak: l. c. p. 213. och Pernety
fann den han där träffade syrlig med någon liten sötma samt öfvermåttan angenäm: l. c.
Men ingen njuter större förnöjelse af denna frukt, än en af hetta torr och vanmägtig,
emedan den är ogement svalkande: Rajus l. c. p. 1465. Hughes kunde ofta i vattubrist
til nöjes släcka törsten med den samma: l. c. At den ock är god til spis, visar Shaw, då
han berättar, at den i Barbariet tjenar många hushåll til föda, så at de i 2 månaders tid
icke lefva vid något annat: l. c. Jag vet ej hvilket slags Cactus Gage kan mena med den
Nuchtli, som han utgifver för en af de bästa Mexicanska frukter: l. c. änskönt jag ser huru
Marcgrav skrifver, at den de i Nya Spanien kalla Nochtli kallas på Americanska öarne
Tuna: l. c. p. 127. Denne Gage talar där om flera särskilda sorter, äfvensom Hernandez
före honom, anförandes åtskilligt som icke vil passa til Cactus Tuna L.; ty utom den röda
omrörer han en gul och fläckig, en utvärtes grön och invärtes liffärgad, ganska god til
smaken, samt ändteligen en hvit, i hans tycke den bästa af alla; han tillägger, at somlige
127
gaste frukter på Antillerna*, och de senare säger Bachelier vara så goda, at
sedan man en gång smakat dem, retas man at äta mycket af dem**. Mangaba, en
oss altför litet bekant frukt i Brasilien, af ett plommons eller ock hönsäggs storlek, gröngul, har hvitt och mjukt kött, med 6 à 12 deri liggande kärnar, hvilka äro
söta, och pläga ätas tillika med köttet, som är helt surt, men har en mycket angenäm vin-smak***. Piso fann denna frukt så förträffelig och ljuflig til smaken, at
han tviflade på det någon ljufligare gafs i hela America†. Araca är ett fruktslägte
i Brasilien, hvaraf 2:ne slag finnas lösligen af ett par resande beskrifne, men hafva
ej än af Botanisterna kunnat uptagas. Det ena, Araca-miri, är stort som plommon, gulaktigt, och hyser en mängd små frön; det andra, Araca-guacu, af ett
lagligt äples storlek, grönt til färgen, med hvitt kött, har uti sig åtskilliga kärnar
med hårdt skal af små ärters storlek; båda slagen hafva lika smak, som är söt,
stödande på Smultron††. De Læt säger om ett af dessa frukt-slag, at då det fås
af dem smakade som Päron och andra som Vindrufvor: l. c. Vid den nämnde hvita sorten
får jag anmärka, at De Rochefort omtalar en dylik på Antillerna, som skall vara mycket sötare och smakeligare än den röda: l. c. p. 125. Ändteligen bör väl ock här uptagas en
liten frukt i America, som utgifves för rätt angenäm och kylande, hvilken växer på de så
kallade Turkhufvud eller Cactus Melocactus L. Du Tertre förmäler, at dess kött är
hvitt, mjukare än i en Melon, af nog fade smak, dock litet syrligt: l. c. p. 132. Uti Oldendorps tycke var det likväl godt at äta: l. c. p. 211. och Sloane säger, sedan han beskrifvit denna frukt såsom af pyramid-form, 1 ½ tums längd, och både in- och utvärtes
ljus purpur-färg, at den är långt smakligare än någon af de andre Cacti, och har en fin
syrlighet: l. c. p. 160. Sluteligen må ock ett ord nämnas om Cactus peruvianus L., som har
form af ett stort fikon, är god at äta och nog delicat: Rochefort l. c. Cactus cochinillifer
L. är lik C. Tuna L., men ej så smakelig: Sloane l. c. p. 152.
*
Hist. des Antilles T. 2. p. 131.
**Voyage de Marseille à Lima T. 1. p. 132.
*** Jag har här fölgt Marcgrav l. c. p. 122., som tillika omrörer, huru denna frukt är, så
länge han sitter på trädet, full med en kärf och besk mjölk, och altså icke ätelig förr än
han affallit och fått ligga sig til förbättring, hvilket skall kunna ske på ett enda dygn.
Piso, som p. 77. beskrifver densamma guldgul med röda prickar på solsidan och helt
tunnskalig, förtäljer, huru en del nykomne, retade af det vackra utseendet til at äta af
den på trädet sittande och altså omogna frukten, finna sig bedragna, då de få känna dess
ogemena beskhet, hvilken äfven faller boskapen motbjudande. Deremot, då den ärnådt
sin riktiga mognad, har den sådan läcker vin-syra, som ofvanföre i texten nämndes.
Samme Piso säger den då vara full af en snöhvit saft, som vid lösligt tryckande kommer
ut, och väl är något seg, dock genast smälter i munnen. Deraf bruka Indianerne at göra
sig en behagelig sort vin, såsom De Læt l. c. p. 558. berättar. Alla 3 desse Scribenter äro
ense uti at berömma denna frukt såsom oskyldig, så at man skall kunna äta den til stor
mängd utan någon påföljande olägenhet, och Piso rönte på sig sjelf, huru den äfven i
febrar var svalkande och välgörande.
† L. c. p. 76. 77.
†† Marcgrav, hvilken jag härvid i det mästa fölgt, berättar för öfrigt om Araca-miri, som
Holländarne gåfvo namn af Granat-pruymen, at den har hvitaktigt kött, men säger ej
mangaba
guava
128
ibipitanga
kakao
fullmoget, förtjenar det främsta rummet ibland de bästa frukter*. Ibipitanga, en
för oss likaså obekant Brasiliansk sten-frukt, rund med 8 djupa fåror, ljusröd och
saftrik, har, jämte en angenäm syra, någon liten beskhet och sträfhet, samt hettar
i munnen, men hålles dock i det värde, at den nyttjas på borden ibland delicata
dessert-frukter, hälst den ock berömmes för at vara synnerligen magstärkande,
och äfvenväl för sjukt folk välgörande**. Cacao (Theobroma Cacao L.), en frukt,
som vi så mycket bättre kunne känna, hyser en blöt pulpa, hvilken omgifver en
hop mandlar; den samma är sötsyrlig, och nyttjas af många at utsugas, såsom
något angenämt och upfriskande. Mandlarne ätes väl icke allmänt rå, såsom bes­
ka och litet sträfva, fast derföre icke obehagliga, men man brukar gerna at sylta
dem i såcker, innan de fullmognat, då man af dem får en ypperlig läckerhet***.
mera om smaken, än at den är småsöt och litet sträf, dock välsmakande: l. c. p. 62. Det är
Piso som förtäljer om smultron-smaken l. c. p. 74. hvilket kan vara likligt, då Dampier
beskrifver smaken såsom angenämt piquant: l. c. T. 4. p. 58. och då Marcgrav säger,
at den Conserve, man brukar göra af denna frukt med såcker, liknar i smaken Qvittenmos: l. c. p. 63. Piso tillägger, at smaken är ganska angenäm, äfvensom ock lukten, och
at denna frukt hälst ätes rå: l. c. Dampier, som kallar den Arisah, berättar, at den har så
små frön som senapskorn, och hålles för så sund, at den äfven passar för sjuka at äta: l. c.
*
L. c. p. 613. hvarest denna frukt kallas Arasa.
**Se Piso l. c. p. 121. hvilken tillägger, at både Portugiser och Holländare i Brasilien varit
måne om dess inflyttande ur vildmarken i sina trägårdar. Marcgrav tyckte sig i denna
frukt märka något som stödde på Capsicum: l. c. p. 116. Det ser ut som Dampier med
sin Petango ment denna Ibi-pitanga, sägandes han om dess smak, at den är piquant, men
ganska angenäm: l. c.
***Jacquin beskrifver pulpa i Cacao-pungen mjuk som smör, hvitaktig, söt med något
småsyrligt inblandadt, och så behagelig för Indianerna och många Européer på Martinique, at de pläga gerna genom utsugande göra sig den til godo: Obs. botan. P. 1. p. 3.
Gage förtäljer, huru fruntimren i Mexico anse för delice at utsuga densamma, efter den
går til ett upfriskande vatten i munnen: l. c. T. 2. p. 140. Den är af en ljuflig syrlighet, och
brukas ofta til at svalka sig med och släcka törsten: Hist. natur. du Cacao & du Sucre p.
11. I Hist. de la Jamaïque par M. T. 2. p. 208. beskrifves den så blöt som köttet i ett stekt
äple, litet sörsyrlig, angenäm til smaken och vederqvickande. Mandlarne äro, såsom i
texten nämndes, både beska och litet sträfva, men derjämte fetaktiga: Bergius Mat.
med. p. 626. och så litet obehageliga, at månge, ej allenast af Indianerna utan ock af Creolerna, pläga äta dem rå: Gage l. c. p. 139. D’Avity säger, at de hafva ganska god smak,
då de blifvit stekta: Amerique p. 7. Men aldraläckrast bli de, när de göras til Confiture,
såsom efter Labat’s intygande blifvit ofvanföre anmärkt. Jacquin bestyrker, at då de
bli ogement läckra, och derföre hållas i mycket värde, men ha det felet at gerna komma
i gäsning: l. c. Labat anförer hela syltnings-sättet: Voy. aux isles de l’Amer. T. 1. p. 185.
ff. Dessa mandlar äro, som man vet, grundämnet til Chocolat, hvarföre de ock allmänt
eftertraktas, ja tjena i stället för mynt, icke allenast i Campeche-bugten: Dampier l. c.
T. 1. p. 70. utan ock på många andra orter i America: Oxemelin Hist. des Avanturiers
T. 1. p. 68. Frukten är ej allestädes lika stor, men störst är den i Caraccos, hvarest hvar
pung blir som 2 knytnäfvar, hysandes hela 100 mandlar uti sig: Dampier l. c. p. 68. ff.
129
Labat säger, at de, på det sättet beredde, blifva den aldraläckraste Confiture,
som kan uptänkas, och som öfverträffar de bästa Europeiska Confiturer*.
Citroner (Citrus Medica L.) och deras artförändring Limoner (Citrus Medica
Limon L.) äro oss så tilräckligt bekanta, at de ej til sitt utseende behöfva beskrifvas. De härstamma från Asien**, och ansågos i fordna tiden, då de i deras naturliga tilstånd lemnades, såsom osmakeliga, och derföre sällan eller aldrig åtos***.
då den på Martinique ej innehåller flera än omtrent 25. Jacqu. l. c. I Manilla tro de den
där växande Cacao vara bättre än den Americanska: Sonnerat Reise nach Ostind. u.
China. T. 2. p. 91.
*
L. c. p. 183.
**Rajus Hist. pl. T. 2. p. 1659. hvarest det samma säges om Pomeranser och Limoner.
***Theophrastus säger uttryckeligen, at Citron-frukten icke åts på hans tid, utan nyttjades mäst för luktens skull, såsom at lägga ibland kläder, til förekommande af mal, och
at skaffa sig god ande med, annars ock til at mota förgift: Hist. plant. l. 4. c. 4. Plinius,
som lefde ett par secler derefter, skrifver på samma sätt, at man väl hade Citroner til at
förvara sig med emot gift, men at man icke brukade at äta dem för smakens skull: L. 12.
c. 3. Detta började dock sedermera snart nog at komma i gång, ty några och 20 år derefter
nämner Plutarchus denna frukt ibland åtskilligt annat, som man då nyss hade börjat
Frukterna av den i östra Sydamerika vilt växande körsbärsmyrten eller ibipitanga kan ätas direkt
från trädet eller användas till saft, gelé eller alkoholhaltiga drycker. Bladen har traditionellt
använts mot feber i såväl Brasilien som Surinam. Efter hand har körsbärsmyrten introducerats
på många håll runt världen, men föga hållbar lämpar den sig inte för interkontinental handel.
Träsnitt ur Willem Piso & Georg Margraf, Historia naturalis Brasiliae (1648).
citron
130
Men en flitig odling jämte flyttning til tjenligare climat hafva til väga bragt den
förbättring i dessa frukter, at nu flera smakeliga sorter deraf här och där förspörjas*. Hvad Citronerna egenteligen angår, så är nog begripeligt, at de som få tid
at mogna på träden skola smaka bättre, än de som til oss pläga föras, hvilka man
afplåckat omogna. Annars får man söta och goda på åtskilliga orter i America,
äfvensom ock i södra Europa, och skall man i Barbariet träffa dem i synnerlig
fullkomlighet**. Le Brun tyckte de tunnskaliga han fick i Batavia vara mycket
äta och hålla för läckert, hvilket ingen förut skött om, hvilket ock de fleste då varande
gubbar ännu försmådde: J. Casaubonus Animadv. in Athenæi Dipnosoph. p. 163. Democritus fann icke underligt, hvad Theophrastus hade berättat om Citronerna, at
de i hans tid ej plägade ätas, ty, sade han, ännu i min Farfars tid åtos de af ingen, utan
nyttjades för den goda luktens skull at läggas uti kläde-kistor: Athenæus l. c. p. m. 63.
Chineserne äta nästan aldrig hvarken Citroner eller Limoner: Prevost l. c. T. 6. p. 455.
hvilket torde härröra af någon fördom, då man har orsak at tro, där skola finnas goda
sorter.
*
Monardes bestyrker, at man i fordna tiden ej brukade äta Citroner, utan hade dem
egenteligen i afseende på lukten, ty, säger han, som man ej hade begynt odla trädet, blef
frukten både för besk och för sur, men genom ympning och skötsel har den sedermera
blifvit förbättrad: se dess tr. de Citriis i Clusii Exotic. p. 51. Detta samma måste ock gälla
om Limoner.
** På Antillerna får man somligstäds fullkomligen söta Citroner: De Rochefort l. c. p.
64. Likaså i Surinam: Fermin l. c. p. 169. På Maltha säger D’Avity äfven vanka söta
Citroner, som utmärka sig både igenom storlek och godhet: Descr. de l’Afr. p. 534. Jag
vet ej, om det just äro söta sorter, som så mycket berömmas i Barbariet såsom vida öfverträffande de Europeiska: l. c. p. 39. men de kunna väl vara så ypperliga utan at vara
söta. Omkring Salé sägas de vara excellenta: Relat. du voy. de M. Cassini pour l’épreuve
des montr. mar. p. 34. Annars måste väl de som fås vid Patras i Achaja vara förträffliga,
då man räknar dem ibland de bästa i hela Turkiet, och då de sändas såsom presenter til
Constantinopel: Philos. Transact. abridg. T. 3. p. 453. Sestini omtalar en Citron-sort,
som kallas Florentinsk, hvilken har angenäm smak och skattas högt af Sicilianerna, görandes de deraf en rätt behagelig Sorbetto eller dryck à la glace, som bär namn af Cedrato
di Firenze: Briefe aus Sicil. u. der Türkey. 2. band p. 181. Han omrörer ock en sort med
pucklar på, hvilken är den man gör Succade af: l. c. p. 180. At Citronerne äro af ofantelig
Den utan vidare beredning bittra frukten från det i Central- och Sydamerika hemhöriga kakaoträdet vann inte omedelbart européernas gillande; så lärde de spanska erövrarna av aztekernas
rike också känna kakao i form av en dryck kryddad med stark spansk peppar. På 1600-talet
blev kakao desto populärare, delvis följden av att apotekarna kom på att blanda kakaomassa
med socker och olika aromatiska kryddor som ett led i att göra ofta illasmakande mediciner mer
aptitliga. Linné döpte den enligt honom könsretande kakaon till Theobroma cacao, det vill säga
”gudaspis”. Han menade vidare att choklad var ”nyttig för hypochondriska och hysteriska”.
Kakao har också länge haft medicinsk användning för att hos patienterna stärka magen, driva
urin och lindra hosta. Det i kakaobönor ingående teobrominet stimulerar hjärtverksamheten
hos människor, på husdjur som hundar blir effekten direkt toxisk. Plansch av Mark Catesby för
dennes The Natural History of Carolina, Florida, and the Bahama Islands (1731–43).
132
pomerans
apelsin
limett
ypperliga*. Quiqueranus har då ej så orätt, när han räknar Citroner ibland
de frukter, som utgöra en människas angenämaste förfriskning**. Af Limonerna
gifvas flera välsmakande sorter, och deribland en, som Ferrarius nämner för
oförliknelig***. Pomeranser (Citrus Aurantium L.) äro likaledes främlingar i
Europa, och tyckas väl ej förtjena namn af så synnerlig läckerhet, då frågan är
om dem, som til oss komma genom handels-vägen; men utom det denna sort
uti än mildare climat träffas mycket mera väl-smakande, finnas ock åtskilliga
artförändringar deraf, som äro ädlare och göra fullt skäl för läckerhets namnet†.
Vi känne något den vi til oss hämte under namn af Apelsin (Citrus Aurantium
storlek på Madera, berättas i Voy. en div. part. de l’Europe, de l’Afr. & de l’Amer. par Mrs
De Verdun, De Borda & Pingré T. 1. p. 61. men sådant kan man ock få se i Europa.
Berkenmeyer anmärker, at man i en trägård i Murcia träffade dem så stora som ett
manshufvud: Curieux Antiquaire T. 1. p. 44. hvilket ej kan falla otroligt, så vida man i
Rom sedt dem gå til 20 skålpund och i Calabrien til 30 skålpunds vigt, såsom Ferrarius förtäljer i sina Hesperides p. 57. hvarest han ock säger, at de i Calabrien vanligen
pläga gå til 6 à 9 skålpunds vigt. von Der Gröben hade altså ej nog orsak at anse det
för så besynnerligt, då han i Tripoli i Syrien fick Citroner om 5 skålpund: Oriental. Reisebeschr. p. 314. På Madagascar brukar folket at steka Citroner på glöd, och sedan äta
med salt til: De Flacourt l. c. p. 42.
*
Voy. par la Moscovie en Perse & aux Ind. or. p. 338.
**De laudibus Provinciae p. 324. Pomet omtalar, huru man får til Paris ifrån Madera små
hela Citroner, samt äfven Citron-skal insyltade i såcker på 2 sätt, hvilka äro öfvermåttan
angenäm at äta, när de äro färska: Hist. gener. des Drogues T. 1. p. 266. ff.
*** Limoner gifvas både söta och sura, men de söta brukas föga: Lemery tr. des alimens T.
1. p. 245. En söt sort omtalar dock Sestini såsom välsmakande och mycket i bruk på
Sicilien: l. c. p. 185. hvilken är den samma som Ferrarius kallar Lima dulcis: l. c. p. 331.
Annars omrörer bemälte Sestini en Limon-sort, som är ganska stor, tendre och god,
och af Sicilianerna gerna ätes: l. c. p. 183. likaså några sorter af päron-form, Piretti kallade, hvilka hafva ganska god och fin smak, och rätt mycket behaga Sicilianerna, såsom
Sallade tillagade: l. c. p. 184. På Japan fås en Limon-sort, til form och storlek lik Persikor,
som är litet syrlig och ogement angenäm: M. van Goch Gegenwärt. Staat von Japan p.
137. F. Valentyn träffade på Cap en sort, nog lik Citron, hvilken var rätt läcker och åts
ur handen: Uyt- en thuys-reyze p. 104. Men den ypperligste Limon-sort lärer väl blifva
den Ferrarius kallar Incomparabilis, hvilken han beskrifver til köttet näst skalet söt,
och til inkråmet mild och angenämt syrlig, och när man, säger han, äter dessa båda delar
tilsammans, känner man en läckrare smak än i någon annan Limon-sort finnes: l. c. p.
121.
† Pomeranser variera ganska mycket, både til storlek, figur, färg och smak, hvilken sistnämndas godhet väl mycket beror på mer och mindre ypperliga sorter, som genom ympning och annan skötsel efterhand måste hafva tilkommit, men mycket också på mer
och mindre tjenliga climat för frukten at växa uti. Man kan sluta til den stora mängd af
Pomerans-sorter här måtte gifvas, när bara i Siam kunna räknas hela 30 särskilda sorter,
hvilka, för det climatet är dem där så tjenligt, äro alla bättre än de vi känne i Europa:
Thurpin l. c. p. 236. ff. Cupani upräknar i sin Hort. cathol. öfver 20 sorter, som han hade
133
sig bekanta här i Europa, väl förståendes i de längst åt söder belägna landskap. De mycket saftiga sorterna duga ej i handels-vägen, ty de kunna icke hålla sig, utan det äro endast
de så kallade torra Pomeranserne som i handelen brukas, och som vi til oss pläga få, dock
altid i förtid afplåckade, så at de ej kunna ha sin rätta smak. Denna sort ser jag i Sicilianska climatet blifva ganska god och til ymnighet där i landet ätas: Sestini l. c. p. 175. En
annan, som har likasom horn på sig, är också där mycket god, och plägar ätas om vintern
i stället för Smultron: l. c. p. 177. Men både desse och tvifvelsutan flera andra sorter vinna
i Barbariet en större grad af godhet, såsom D’Avity l. c. och Cassini l. c. anmärkt, så at
man i Spanien och Portugal gerna tillåter Pomeranser föras til sig ifrån Tanger, för deras
synnerliga förträdes skull, hvilka så föllo F. Carter i smaken, at han tyckte dem med
rätta kunna hållas för de skönaste i verlden: l. c. p. 102. Annars pläga ock de Malthesiske
föredragas för de öfriga Europeiska. De äro bättre där på öen än i Portugal: C. D. S. M.
l. c. p. 192. De söta därstädes öfverträffa vida de Portugisiska: De Mirone l. c. T. 4. p. 91.
ff. Brydone fann dem öfver hufvud bättre än alla han känt både i Spanien och Portugal
af enahanda sorter: l. c. T. 1. p. 259. Han tyckte dem likväl ha för stark sötma, utom en
röd sort, med helt blodröd saft, hvilken sades vara ympad på Granat-äples stam, och
igenom en ljuflig syrlighet förtjente, efter hans tycke, vida förträde för de andra, och at
just räknas för den skönaste Pomerans-sort i verlden, hvarföre han ock hade svårt för at
få til köps några kistor deraf åt sina vänner i Neapel, emedan man mäst plägar använda
den til presenter på åtskillige orter i Europa: l. c. p. 262. Ofelbart är det denna ypperliga
sort som förnämligast odlas i den trägård Prinsessorna i Frankrike hafva skaffat sig där
på Maltha, hvarifrån de hvarje vecka i mognads tiden få til sig skickad en kista Pomeranser, de bästa som finnas vid Medelhafvet: se Reise nach Maltha i Ebelings Neue Saml.
von Reisebeschr. T. 5. p. 36. b. Beträffande Pomeranserna i America, som förmodeligen
blifvit fordom dit flyttade ifrån Spanien, så ser jag dem på Antillerna berömmas för öfvermåttan delicata, särdeles de söta, hvilka somlige finna smakeligare än Apelsiner: De
Rochefort l. c. p. 63. De Layfield fick i Portorico tyckte han vara de delicataste i verlden: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1173. och Fru Kindersley säger om dem hon träffade i
S. Salvador i Brasilien, at de voro uti största fullkomlighet: Briefe von der Ins. Teneriffa,
Brasil. Ost-Ind. &c. p. 43. Hon råkade där annars på en särskild sort, som var 4 gånger
så stor som de vanliga Spanska, hade inga kärnar, och smakade förträffeligen väl: l. c. En
stor sort af högröd färg vankar i Fokien i China, af oförliknelig smak, så at den öfvermåttan skulle kunna hedra sitt rum på det förnämsta bord i Europa: Du Halde l. c. T. 2. p.
169. Densamma torde vara ment med den Prevost säger likaledes fås i Fokien, som skall
vara tjockskalig, samt större och förträffeligare än någon Europeisk sort, til smaken som
Muscat-drufvor; men han beskrifver den höggul til färgen: l. c. T. 6. p. 53. Martinius
säger den vara en den ädlaste Pomerans-sort: l. c. p. 129. I Huquang i China har man en
sort, som får sin mognad om vintern, och blir då ogement söt och angenäm: Nieuhoff
Leg. bat. p. 103. b. Men ingen lärer väl i sötma gå up emot den Holländarne träffade där i
China, hvilken de funno sötare än såcker: Recueil. d. voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T.
3. p. 417. Della Valle fick i Lar i Persien med synnerligt nöje äta en Pomerans-sort, som
var eldröd, och mycket söt i köttet, samt hade ett tjockt skal af en egen slags krydd-smak,
som i behaglighet nästan öfvergick sjelfva köttet: l. c. 3. th. p. 176. Samma sort torde det
varit som Herbert träffade i Malabar, hvilken han beskrifver helt saftrik, och af sådan
angenäm smak som ingen kan ledsna vid, hälst dess skal är så godt som sjelfva saften,
och har jämte sötman en liten behaglig syrlighet: l. c. p. 461. På öen Johanna fann Grose
en sort, ej större än Aprikoser, mycket bättre än någon Portugisisk Apelsin: l. c. p. 43.
Rumphius anförer en märkelig sort på Banda, öfveralt besatt med vårtor, som har hvitt
134
pompelmus
sinensis L.) hvilken dock på vissa orter vankar mycket bättre*. Likaså lära månge
af oss känna den stora så kallade Pompelmus (Citrus Aurant. Decumana L.), som
äfven varierar i smak och sorter, så aldeles til sin förmån, at den i Indien kan
och ganska sött kött: l. c. T. 2. p. 116. Efter Valentyns beskrifning är den samma stor
som 2 knytnäfvar, gröngul, full med uphöjningar, inuti blekhvit, helt saftig, vinaktig til
smaken och synnerligen söt, samt hälsosam om man tager måtteligt deraf och äter bröd
til: Oud en nieuw Oostind. 3. d. 1. st. p. 189. Denna seden at äta bröd til Pomeranser såg
Rajus exempel på i Italien och Sicilien, där bönder och matroser nyttjade denna frukt
såsom spis, och åto bröd til, hvilket de aldrig gjorde med Citroner och Limoner: Hist. pl.
T. 2. p. 1659. At man af Pomerans-blommorna kan bereda sig någon läckerhet, ser jag af
Listers berättelse, huru han i Paris kom at äta en af Orange-blommor, Limon-saft och
Såcker gjord Marmelade, som han fann admirable: Journey to Paris p. 159.
* Alt sedan Portugiserne under deras första resor och vistande i China fingo smak på, och
derefter i sitt land fortplantade, den behageliga Pomerans-sorten, som fått namn af Apelsin eller Äple från China, har den samma vidt och bredt blifvit kringspridd til odling, ej
allenast i Europa, utan ock i America och flera orter. De Apelsiner vi hit til oss få, som äro
ifrån Portugal och Spanien, ha blifvit omogne afplåckade, och kunna altså ej hafva sin
riktiga goda smak; vinna dock ofta rum på våra bord ibland desserten. Rajus, som hade
känt denna sort fullmogen, och hämtad af träd som fått sin behöriga skötsel, förklarar
dess smak för rätt delicat: l. c. hvilket han väl ej hade gjort, om han haft för sig sådana
Apelsiner, som blifvit lemnade at växa utan skötsel, såsom imellan Rom och Neapel sker,
där Hr. Ferber fann dem sämre samt mindre söta och välluktande än de Portugisiska
och Spanska: Briefe aus Wälschl. p. 129. Jag vet ej visst orsaken, hvarföre Apelsinerne på
Cap gifva de Spanska efter i godhet: A. Sparrman Resa til Goda Hopps Udden 1. d. p. 85.
Men på många andra orter, där climaten äro varmare, arta de sig bättre til förmån än i
Portugal och Spanien, hvarföre de ock, efter Hr. H. H. Clasons berättelse, äro mycket
smakeligare i Canton än i Portugal. Likaså säges i Lemery’s tr. des. alim. 3. ed. T. 1. p. 235.
at de blifva oändeligen bättre på Americanska öarne än i Portugal. Oldendorp säger
väl intet mer om dem han åt på öen S. Jean, än at de voro saftige och af angenäm sötma:
l. c. p. 156. men Labat skrifver i allmänhet om Apelsinerna på Antillerna, at de äro fulla
med en såckersöt saft, som är angenäm öfver alt hvad man kan föreställa sig, mycket
bättre än de fås i Europa: l. c. T. 3. p. 53. och H. Sloane förklarar dem på Jamaica för den
delicataste frukt han någonsin smakat af det slaget: l. c. p. 181. I Surinam ha de en ganska
angenäm smak: M. S. Merian l. c. p. 52. ja en stark såcker-sötma: Fermin: l. c. p. 168.
och i Brasilien vanka de söta som honing: Zucchelli l. c. p. 88. På Philippinska öarne
fann Le Gentil dem så förträffeliga, at han sedermera, efter sin återkomst til Paris, ej
kunde fördraga sjelfva de Portugisiska: se dess Reisen in den Indischen Meeren 2. Th. uti
Pompelmus eller pomelo är den största av citrusfrukterna och kommer ursprungligen från
Sydostasien. På 1600-talet introducerades den till Västindien, där den genom hybridisering
med apelsinen gav upphov till den av Bengt Bergius ännu inte kända grapefrukten. Smak och
utseende varierar, som Bergius noterar, kraftigt efter sort. Den kan likaväl vara söt, sur eller
bitter, saftig eller torr, med ett kött innanför det tjocka skinnet som skiftar från rött till alldeles
blekt. Plansch av Maria Sibylla Merian för verket Over de voortteeling en wonderaerlyke ver­
anderingen der Surinaemsche insecten (1719).
136
räknas ibland de förnämsta landets frukter*. Men några andra af än ypperligare
beskaffenhet, som vi icke känne, varda af Resebeskrifvarne prisade med uttryck,
som nästan tyckas flyta från förkjusning, såsom i synnerhet då de tala om KongsPomeransen på Ceylon, samt om Cam-chain och Cam-quit i Tunquin m. fl.**
småcitrus
Ebelings Neue Saml. v. Reisebeschr. T. 4. p. 37. Men Apelsiner kunna väl träffas mycket
ypperliga på närmare håll: de ärnå på Maltha en sådan läckerhet, när de få mogna på
träden, at en af de nyare Resebeskrifvare försäkrar, det hans tunga aldrig känt något
kosteligare til smaken: Reise nach Maltha hos Ebeling l. c.
* Pompelmuserne falla sig gemenligen stora, ofta större än ett människo-hufvud, och
likna i färgen Pomeranser: Nieuhoff l. c. varandes skalet fingerstjockt och helt beskt:
Fermin l. c. p. 167. De hafva, säger Fru Merian, mindre sötma än Pomeranser och
mindre syra än Citroner, äfven hårdare skal och kött än de båda, hvarigenom de ock äro
behageligare at äta: l. c. p. 29. Man plägar endast äta dem rå, och man framsätter dem
gerna ibland desserten, antingen köttet sådant det är, eller med Spanskt vin och såcker
tillagadt: Rumphius l. c. p. 97. Allmännaste sorten är den, hvars kött stöder på purpur,
och har en syrlig vinaktig smak, som på den fullmogna frukten faller tämmeligen i sött:
l. c. p. 96. Le Brun fann nog likhet i smaken med Apelsiner: l. c. p. 339. men Fermin
tyckte den stämma in med både Smultron och Vindrufvor: l. c. och förklarar han, likasom flere andre, denna frukt för mycket upfriskande och oskyldig, ja just förträffelig
genom dess angenäma syrlighet: l. c. Derföre räknas den ock ibland de bästa frukter i
Indien: Verhandelingen van het Batav. Genootsch. der Wet. T. 1. p. 25. G. Hughes säger
väl, at den på Barbados träffas ofta altför sur för at vara delicat: l. c. p. 126. men kanske
sådant kan där härröra af samma orsak, som at den på Amboina blir långt mindre och
surare än på Banda, nemligen efter den på de kalla och skoglupna bergen i Amboina ej
får den goda sol-värman, som den njuter på Bandas flacka parker: Rumph. l. c. Denne
Rumphius omtalar ett par Pompelmus-sorter med hvitt kött, som äro sötare än den
nyssnämnde röda: l. c. p. 98. Af dem omrörer Valentyn en, som han säger hafva så
angenäm smak, som det läckraste vin: l. c. p. 188. Jag vet ej hvilkendera sort Dampier
träffade i Achin på Sumatra, som hölls för den bästa i Ost-Indien, och så synnerligen föll
i Engelsmännernas tycke, at de togo den med sig til andra orter, at tjena til rara presenter
åt deras vänner: l. c. T. 3. p. 138. G. Forster berättar, at på öen Middelburg i Söderhafvet
fants denna frukt helt förträffelig til smaken: l. c. T. 1 p. 323.
** Det kan näppeligen om någon frukt sägas något mera öfverdrifvet, än det Ribeyro
säger om sin så kallade Orange du Roi, nemligen at af alla Ceylons frukter ingen är som
kommer up emot densamma, så at änskönt den skulle vara den enda frukt-sort där funnos, kunde man ändock hålla landet för ett jordiskt paradis, och just denna för den
frukt som bedrog våra stam-föräldrar, emedan ingen i verlden kan finnas förträffeligare
än den: Hist. de l’isle de Ceylan p. 148. En annan Scribent går kortare til väga, sägande
allenast, at denna Kongs-pomerans är kanske den excellentaste frukt i verlden: N. de
Graaf Voy. aux Ind. orient. p. 118. Då Dampier anförer de båda ypperligaste Pomeranssorter han träffade i Tunquin, hvilka där kallades Cam-chain och Cam-quit, beskrifver
han den förra såsom stor och af gulaktig färg på ett skrofligt och tjockt skal, men af
bernstens-färg invärtes, til lukten i högsta måtto ljuflig, och til smaken så läcker, at han i
sin lifstid aldrig smakat någon läckrare Pomerans-sort, tvifvlandes ock, om någon bättre
skulle kunna gifvas i verlden. Den senare beskrifver han såsom rund och mer än hälf-
137
Granat-äplen (Punica Granatum L.) kunna icke heller vara oss så mycket obekanta, fast de ej hos oss vilja växa. Til sin trefnad fordra de milda climat, och ärnå
derföre ytterst i södra Europa en vacker fullkomlighet, hvilken dock lärer finnas
större på en del orter i de andra verlds-delar. Man har deraf både söta, sura och
sötsyrliga, hvilka hvar på sitt sätt äro behageliga och upfriskande*. Lemnius
ten mindre, med helt rödt kött, och mycket tunnt och mörkrödt skal, samt til smaken
lika läcker som den förra: l. c. T. 3. p. 25. Utan tvifvel hade Richard ögat på dessa, då
han utgaf Pomeranserna i Tunquin för oändeligen bättre än de fås på de andra orter
i Ost-Indien: l. c. T. 1. p. 59. Äfvenså Baron, då han sade, at Pomeranserne i Tunquin
vida öfverträffade alla de han någonsin smakat: Church. l. c. T. 6. p. 124. Månne icke
Valentyn ock kan hafva afseende på den nämnde Cam-chain med den Pomerans-sort
han säger finnas i Tunquin, äfven ock här och där i Batavia, hvars like til storlek och
smak han ej annorstäds funnit? Den har, fortfar han, helt tjockt och grönt skal, och är
invärtes guldgul, samt mycket saftrik, och outsägeligen läcker: l. c. 3. deel. 2. st. Beschryv.
van Tonkin p. 4. Hit får jag väl ock räkna den i Siam så kallade Somme-keo, hvilken är
stor och knölig, med tjockt grönt skal och några fina kärnar, samt öfvergår alla andra uti
sötma, och smälter i munnen: Turpin l. c. T. 1. p. 236. Jag vil tro den är en och samma
med den sort i Siam, som De Choisy tyckte i smaken vida öfvergå alla de Pomeranser
han någonsin ätit, ty han beskrifver den stor, utvärtes grön och invärtes röd, med få
kärnar: l. c. p. 298. Mycket skäl skulle kunna vara, at til den ofvannämnda Tunquinska
Pomerans-sorten föra den så kallade Tonkinse soete appel, som Valentyn på ett annat
ställe omtalar, derest icke skalet utvisade så märkelig skillnad. Den var stor som en liten
Pompelmus, slät, mörkgrön och helt tunnskalig, med guldgult kött: Valentyn kände
ingen härligare Pomerans-sort i verlden; den föll honom så öfvermåttan läcker och saftig, at han ej ville välja någon frukt i verlden för den samma, hälst den ock var rätt sund:
den var rar i Batavia: l. c. 3. d. 1. st. p. 189. Walt. Schultzen tyckes peka på denna
sort, då han säger, at i Batavia träffas de bästa Pomeranser, som vida öfvergå Apelsiner,
varande tunnskalige, saftrike, öfvermåttan angenäme, och så sunda som någon frukt i
verlden: l. c. p. 236. Annars omtalar också Borri en tunnskalig sort i Cochinchina, som
är läcker, och skalet så välsmakande, at man äter det tilsamman med köttet: Church.
l. c. T. 2. p. 702. Du Halde omrörer en liten helt tunnskalig sort i China, som där är i
synnerlig aktning: l. c.
* Granatäplen äro, som man vet, ungefär af andra äplens storlek, utvärtes röda och invärtes gula, med en mängd kärnar, som äro beska och litet sträfva, samt ymnig saft, som
varierar i smaken efter sorternas särskilda art och beskaffenhet, varandes i synnerhet
bekante en sur, en söt, och en vinaktig eller sötsyrlig. Den förstnämnda sorten tyckes
allmännast förekomma, och hindrar syran intet at ju frukten hålles gerna til godo. Ett
Granatäple, skrifver Munting, är en skön frukt och öfveralt mycket begärlig för dess
behageliga saft: l. c. p. 17. Denna saft är ymnigare än i äplen och päron, säger Bruyerinus (La Bruyere-Champier), tilläggandes, at han ock fann densamma angenämare:
de re cibaria p. 476. Duhamel säger, at man med nöje suger saften ur den samma, hvars
syra rensar munnen och upväcker matlust: Tr. des arbres T. 2. p. 195. Det synes af detta
yttrande, som man ej i Frankrike lärer bruka at äta kärnarna; men derföre kan väl sådant ske på andra ställen. Kolbe säger, at när man äter dem tillika med saften, känner
man något ogement, som är både delicat och sundt: l. c. p. 132. och P. Thicknesse såg i
granatäpple
138
Barcellona, huru hos en mycket rik man, som hade gäster hos sig, hela desserten bestod
af en skål Granatäple-kärnar, som åtos med vin och såcker: Reisen durch Frankr. u. Catalon. p. 152. I norra Persien, där denna frukt ymnigt vankar, nyttjar man den på flera
sätt: man äter den rå; man brukar den til Confiturer; man torrkar den til vintren och
blandar ibland all sin mat, o. s. v. S. G. Gmelin l. c. T. 3. p. 465. De söta Granatäplen
hysa ett såckersött och angenämt vatten, och fås sådane äfven i södra Europa: Duhamel l. c. Trew hade af säker hand, at helt söta funnos i Italien på Verona tracten: Plant.
select. &c. p. 37. och Garidel berättar, at alla tre de ofvannämnde sorter pläga odlas i
trägårdarne i Provence: Hist. des plant. en Prov. p. 383. hvarest de ock ofta blifva ganska
välsmakande: Papon Reise durch die Provence p. 327. Ehuru nu Granatäplen där och i de
flera på denna sidan om Medelhafvet belägna länder tyckas tämmeligen arta sig til sin
förmån, så lärer man dock få medgifva, at de på den andra sidan, där climatet faller sig
varmare, ännu bättre trifvas, ty D’Avity påstår, at de man har i Barbariet vida öfvergå
de Europeiska: l. c. p. 39. och Höst säger, at de i Marocco öfverträffa i god smak de som
på de flesta andra ställen finnas: l. c. p. 286. Men jag tror derjämte, at en för stark och torr
hetta måtte vara dem emot, ty jag ser hos Bosman, at de på en tract i Gvinea vilja så litet
fort, at de, innan de hinna at mogna, antingen falla af eller ruttna på träden: l. c. p. 304.
Deremot de man odlar i det fuktiga Surinam berömmas för saftrika och angenäma til
smaken: Fermin l. c. p. 180. Annars utgifver Labat dem på Martinique för mycket mera
välsmakande än i Europa: l. c. T. 1. p. 366. och i Additionen til Lemery des alimens T. 1.
p. 211. säges, at Granatäplen på Americanska öarne äro oändeligen bättre än alla de Europeiska. I China fås en sort Granatäplen, Bulliu kallad, som är ganska söt: Rumphius
l. c. T. 2. p. 95. Men i Japan måtte climatet vara mindre passande för dessa äplen, så vida
de där falla sig osmakeliga: Kæmpfer Amoen. exot. p. 800. Uti Kraaks Corresp. hist. &
crit. &c. p. 357. omtalas Granatäplen, som skola finnas på öar vid nya Guinea, och vara
af utvald smak. Imedlertid tyckes dock Persien vara deras rätta hemort, åtminstone det
land där de ymnigast vanka. I provincen Gilan träffade Lerche dem til öfverflöd vilda,
hvilka voro små och tjente blott för gemene man; men den Ryske Ministern, i hvars följe
han var, fick dem så mycket bättre ifrån Tawris, Casbin och Ardewil, stora som de största
äplen och ganska välsmakande: Büsching Magaz. für die neue Hist. u. Geogr. 10. Th. p.
413. I Ispahan fann C. le Brun dem delicieusa: l. c. p. 228. De la Boullayele-Gouz
utopar dem han träffade i Kom för de bästa i hela Persien, beskrifvandes dem stora som
Struts-ägg: l. c. p. 98. och måste väl de samma hafva varit söta, så framt det annars står
fast hvad Rajus säger, at de söta Granatäplen äro de största: l. c. p. 1462. P. Alpinus
säger sig fått otroligt stora i Egypten, med kärnar stora som lagliga körsebär, helt söta:
Hist. Aegypti natur. T. 1. p. 15. af hvilka hvart äple kunde väga 6 skålpund: l. c. p. 66.
Men at de söta också kunna vara små, visar Gerber, då han berättar, huru han vid
Få fruktträd är lika legendomsusade som granatäppleträdet, vilket numera växer vilt eller odlat
i de flesta tropiska och subtropiska länder. I grekisk mytologi får den aningen svårätna frukten
förklara årstidernas växlingar. Det är genom att äta av ett granatäpple som fruktbarhets­
gudinnan Demeters dotter Persefone under sex av årets tolv månader döms att leva i dödsriket
tillsammans med sin make Hades. Då råder vinter, men när Persefone åter sällar sig till sin
moder blir jorden fruktsam, grön och varm. Till Rom antas granatäpplet (som betecknande
nog kallades mala punica) ha kommit från Kartago. Smaken är allt från söt till sur, ofta används
frukten i drycker eller i såser. I medicinskt syfte har granatäpplet alltsedan antiken prövats mot
en rad olika tillstånd – dysenteri, gikt, bandmask, ofruktsamhet och på senare tid prostatacancer. Plansch av Georg Dionysius Ehret för Christoph Jacob Trews Plantae selectae (1750–53).
140
angolam
hottentottfikon
baobab
elefantäpple
tror sig kunna räkna dem ibland de angenämaste frukter*, och S. G. Gmelin
förklarar dem för den bästa och sundaste frukt, som norra Persien frambringar**.
När Moses ville uphöja Cananeiska landets förmåner, för at få Israeliterna at
så mycket starkare längta dit, fann han nödigt at berätta dem, huru samma land
äfven bar Granatäplen***. Angolam, en Malabarisk kärn-frukt, som är rund och
går up emot ett stort körsebär, har saftigt och sött kött, hålles för delice, och är
mycket begärlig, blifvandes af Holländarne kallad Keyservreugde †. Hottentots
Fikon (Mesembryanthemum edule L.), en frukt på Cap af olika form och storlek,
grön til färgen, har ett saftigt kött, som hyser en mängd fina frön, och är sött och
behagligt††. Hottentotterne njuta i denna frukt en läcker kost, som äfven Européerne gerna hålla til godo, särdeles som den, efter Hr. Sparrmans berättelse,
är verkeligen läcker, när den fås fullmogen, i det smaken något stöder både på
Smultron och Ananas†††. Bahobab (Adansonia Bahobab L.), en Africansk frukt,
stor som en Citron, men mera lik en Cucurbita, har, då den färsk hämtas af trädet, en synnerligen angenäm syra, och är mycket läskande och upfriskande, blifvandes af de förmögnare äten med såcker‡. Can, en af de mäst obekanta frukter,
Schamachie fick äta en liten söt sort, som var angenäm til smaken: Samml. Russ. Gesch.
4. b. p. 127. Otter anförer, huru han i Harim på Aleppo tracten råkade på ganska goda
Granatäplen utan kärnar: l. c. T. 1. p. 88. En sådan sort vankar äfven i Persien, hvarom
Gmelin säger, at den bara tyckes så vara, ty där äro verkeligen kärnar, fast de äro små
och få: l. c. Jag förstår ej väl hvad Chandler vil säga med kärnar utan stenar, hvarigenom en förträffelig Granatäple-sort skall utmärkt sig på Scio, om han ej dermed ment
denna sorten utan kärnar: Reise in klein Asien p. 72. De Granatäplen Gem. Carreri
kom at äta i Smirna fann han öfvermåttan läckra: l. c. p. 54. och E. Brown tyckte dem
vara delicata i Thessalien: l. c. p. 144. I den ofvan åberopade Reise nach Maltha p. 36. b.
förklaras Granatäplen på Maltha för de skönaste som gifvas, och berättas tillika, huru
Franska Prinsessorna få til sig ur en trägård de där äga en kista deraf hvarje vecka under
mognads-tiden. Den onämnde Auctoren omtalar, huru han ej kunde äta sig mätt af dessa
äplen, hvilka hade stora kärnar och kostelig saft: l. c. p. 39. b.
*
Herbar. biblicar. expl. fol. 85. a.
**L. c.
***5. Mos. boks. 8. c. 8. v.
†H. van Rhede Hort. Ind. Malab. T. 4. p. 40.
††P. Hermannus i dess Hort. Lugd. Bat. p. 244. 246. hvarest denna frukt säges i köttet
likna Cactus Opuntia.
††† Således är något mer i smaken än blott sötma, såsom af Hermanni utsaga tyckes flyta;
men det är ock utan tvifvel flera slag eller sorter af detta fruktslägte, som man brukar
äta, ty Kolbe omtalar 3:ne, som han funnit ganska angenäma at äta, såsom ock mycket
hälsosamma, då man måtteligen deraf ätit: l. c. p. 258. och Hr. Sparrman namngifver
både Mesembr. edule och deltoides L. såsom äteliga och goda.
‡Se Pr. Alpinus de plant. Ægypti fol. 27. Joh. Gesner säger den hafva angenäm smak,
äfven utan såcker: l. c. p. 84. Jag ärindrar mig nu en annan frukt, som med denna synes
141
liknar utvärtes ett Granatäple, men har ett så blött inkråm, at man äter det med
sked, varandes af en god kryddaktig smak. Borri, som omtalar denna frukt, har
endast träffat den i Cochinchina*. Mololo, en likaså okänd frukt i Angola, som
växer på en buske och liknar Citron, utgifves af Cavazzi för både välluktande
och ganska delicat**.
Plommon (Prunus domestica L.), ett nog bekant fruktslag, som genom människo-åtgärd vunnit mångfaldig förädling, kan ibland sina många vundna artförändringar upte hvarjehanda utvalda läckerheter. Damas-plommona (Pruna
damascena L.) hafva längsta tiden varit i rop, såsom synnerligen ypperliga, och
äro ännu i anseende***; men sedermera hafva flera andra sorter i de varmare länder framkommit, som endels täfla med dem i godhet, endels också taga förträdet
för dem. Fransoserne kunna med skäl berömma sin större och mindre ReineClaude, sina Perdrigons, sin S. Catherine, sin Abricotée, sina Royales, sina Imperatrices, sina Imperiales, sin Monsieur, sin Suisse, sina Mirabelles, med flera andra,
som jag ej kan upräkna, utan at falla tröttsam. Ingen ser jag dock så uphöjas, som
den större Reine-Claude sorten, hvilken, efter Duhamels omdöme, är utan
hafva någon likhet, nemligen Samaca på Java, hvilken beskrifves stor som en Citron,
grön stödande på rödt, med svarta kärnar, syrlig och helt saftfull, samt ganska angenäm
til smaken: Recueil des voy. de la Comp. des Ind. de Holl. T. 1. p. 383.
*
Churchill’s Collection T. 2. p. 702.
**Relation de l’Ethiop. occid. publiée par Labat T. 1. p. 137. Ibland aldeles obekanta frukter
kunde här vidare uptagas Annaeb, en frukt som Le Brun träffade i Persien, och tyckte
vara admirable til smaken: han tillägger intet mera derom, än at den liknade Oliver,
och var röd då den blifvit mogen: l. c. p. 228. Likaså en frukt, som skall komma flytande
i hafvet til Brava och Magadoxo kusterna i Africa, och vara af en knytnäfves storlek,
hvilken Lobo nämner Feve de Melinde, och säger vara af oförlikneligen god smak: l. c.
p. 53.
*** Om Plommon från början varit någon Europeisk frukt, är så litet afgjordt, at jag knapt
tiltror mig at med full visshet säga det om de sämre sorterna. Men om jag ock det om
dem medgifver, så har jag altid anledning at tvifla, om icke Asien varit den ort, där detta
frukt-slag först blifvit med eftertryck skött, samt med ympning och annan ans til ädlare
arter förändradt. Plinius höll för en otvifvelaktig sanning, at inga äteliga Plommon
funnits i Italien för den äldre Catos tid: L. 15. c. 13. hvilken således måtte kommit dem
där i gång, sedan han hade skaffat sig kunskap om de Asiatiska delicatare sorter, dem
näppeligen Grekerne ännu torde hos sig haft, emedan Diphilus Siphnius icke annorlunda omtalar Plommon, än såsom en frukt af nog medelmåttig godhet: Athenæus l. c.
p. m. 39. Damascus i Syrien var den ort, där så besynnerlig flit användes på denna frukts
odling och förädlande, at sedermera de bättre Plommon-sorter länge gåfvos namn af
Pruna damascena: l. c. Romarena fölgde sedan dessas exempel, och drefvo då denna
odling med den framgång, at Plinius redan i sin tid tyckte sorternas antal vara ganska
stort: l. c. hvaraf de fleste utan tvifvel måtte varit smakeliga, emedan man annars i då
varande kräseliga tidehvarf ej skulle hållit dem til godo. Tragus (Bock) berättar, at det
mololo
plommon
142
gensägelse den bästa Plommon-sort at äta rå*, och af Liger kallas Drottningen
gick långt ut på tiden, innan dessa ädlare Plommon-sorter fingo inrymme i Frankrike
och Tyskland: Stirp. hist. p. 1018. Men så är där nu, särdeles på det förstnämnda stället,
så mycket rikare mängd deraf blefven, ja så, at Bruhier tror sig kunna anse antalet
Plommon-sorter för oändeligt: Additionen til Lemery des alim. T. 1. p. 187. Hvad nu
egenteligen Damas-plommona beträffar, hvilka mycket kännas deraf, at stenen väl släpper köttet: Liger Nouv. maison rust. ed. 8. T. 2. p. 174. så räknar Oribasius dem på sin
tid för de yppersta Plommon: Collect. l. 1. c. 58. Lång tid derefter utgifver C. Passaeus
dem ännu för de bästa ibland alla Plommon-sorter: Hort. florid. P. 2. n. 47. och Tragus
sätter dem i främsta rummet ibland alla som i Tyskland vanka: l. c. hvilket Zückert
jämväl nu i vår tid bifaller: l. c. p. 176. J. Worlidge räknar de svarta Damas-plommon
för de bästa af alla i England: Treatise of Cider p. 221. Duhamel, som utförligen underrättar oss om de bästa Plommon-sorterna i Frankrike, uptager deribland 9 särskilda
under namn af Damas-plommon, nemligen Damas violet, helt söt med liten syrlighet;
Damas blanc, tämmeligen söt, saftig och angenäm; Damas rouge, ganska söt; Damas
noir tardif, saftrik, något syrlig, och så angenäm at den kan föredragas för många andra
sorter; Damas musqué, helt mörk violett, stadig i köttet, saftig och af hög smak; Damas
Dronet, gulgrön, ganska söt och ljuflig; Damas d’Italie, ljus violett, helt söt och öfvermåttan välsmakande; Damas de Mangerou, stor, ljus violett, söt och förträffelig sort; Damas
de Septembre, liten, mörk violett, af hög och angenäm smak, utan syra: Tr. des arbr. fruit.
T. 2. p. 71-78. Jag finner icke, at han uptager de så mycket utropade Ungerska plommon,
men tror dem dock inbegripas i denna räkning, emedan Ungrarne sjelfve pläga kalla
dem Damas-plommon: Val. Cordus Annot. in Dioscor. fol. 25. Derföre anser ock C.
Gesner den ypperligaste sorten Ungerska plommon, hvilken han beskrifver köttfull
och småsyrlig, för Damas-plommon: Hort. German. p. 274. Tvänne sådana Ungerska
sorter berömmer Schwenkfeld såsom de bästa han funnit i hela Schlesien: Stirp. &
fossil. Siles. catal. p. 326. T. Zvinger anmärker, at äfvensom Damas-plommona hållas
för de tjenligaste och bästa til Sveskon, så nyttjas nu mycket dertil de Ungerska, som i
Tyskland odlas: Theatr. botan. p. 58.
*
Duhamel tillägger om denna Reine-Claude sort, at den ock plägar kallas Dauphine,
Abricot vert och Verte-bonne, är grön med gulgrönt kött, och har ymnig söt saft af förträffelig smak: l. c. p. 90. ff. Den är af en utvald läckerhet, när den blifvit väl mogen, säger
Bruhier: l. c. Den mindre Reine-Claude sorten beskrifver Duhamel ljusgrön, med
fast och hvitt kött, som är sött, men har ofta en liten syra, tilläggandes, at den väl har
mindre hög smak än den föregående, men kan dock räknas ibland de bästa Plommonsorter: l. c. p. 91. ff. Ofelbart menar J. Bauhinus en af dessa båda sorter med sina Prunidactila Vesuntina, som efter hans utsaga voro ganska angenäma at äta, så väl rå som
syltade och til confect beredda, ja öfvergingo andra plommon med en förunderlig behaglighet och sötma: l. c. p. 191. Icke underligt, at denna Man för ett par secler sedan
ansåg en sådan sort för rar: l. c. när Munting 100 år derefter berättar, såsom något
särdeles rart och besynnerligt, at han hos en President i Holland hade träffat helt gröna
och välsmakande plommon, hvilka jag tror hafva varit af någon Reine-Claude sort: l. c.
p. 47. Båda dessa sorter börja nu alt mer och mer synas här i Sverige, fast Stockholms
climat är dem tämmeligen emot, icke så, at ju träden här trifvas och bära frukt, utan så,
at frukten i våta och kalla somrar ej hinner til mognad; men när ock sådant vissa blidare somrar kommer at ske, äfven med den större sorten, blir den af en ljuflig sötsyrlig
143
smak, och den angenämaste plommon-sort vi här i landet hafva: P. J. Bergius Tal om
Frukt-träg. och deras främj. i vårt Rike p. 35. J. Camerarius omrörer gröna Plommon,
som i Italien fått namn af Verdacia, och där äro öfvermåttan söta, samt i högre värde än
andra sorter, kallandes dem Pruna Graeca: Hort. med. & philos. p. 132. Om nu desse,
såsom likligt nog synes, icke annat äro än Reine-Claude plommon, så har man anledning
at tro dessa meranämnda plommon härstamma ifrån Grekeland. Af de så kallade Perdrigons (Pruna domest. pertigona L.) anförer Duhamel 4 sorter, neml. Perdrigon blanc,
som är liten, blekgrön och på solsidan rödprickig, stadig i köttet, men dock saftig, och
så söt som den vore confiterad: Perdr. violet, ganska söt och af mycket hög smak; Perdr.
rouge och P. Normand, båda helt söta sorter med uphöjd smak: l. c. p. 84-88. C. Bauhinus beskrifver en sort häraf svart, med fast kött; Pin. p. 443. hvilken äfven Cæalpinus
menar med sina Pruna Pernicona, som han håller särdeles märkeliga i Italien för deras
ganska angenäma smaks skull: l. c. p. 48. Annars plägar man räkna dessa plommon för
Spanska, hvarföre ock J. Bauhinus uptager dem äfven under namn af Iberica, med den
beskrifning, efter en Curtius, at de hafva purpur-färg och mycket söt smak, samt at de
derföre bära namn af Perdicona, at de så ibland Plommon-sorterna excellera, som Rapphönsen ibland foglarne: l. c. p. 186. Det kan vara möjeligt, at ibland dessa böra föras de
söta Cirvelas de Monjes, som för ett par secler sedan voro mäst i rop ibland alla Spanska
Plommon-sorter: l. c. p. 187. De så kallade S. Catherine-plommon äro, efter Duhamels
beskrifning, gröna stödande på gult, smälta i munnen, och ha helt söt och excellent
smak: l. c. p. 109. Tournefort säger dem hafva samma färg som vax: Instit. rei herb. p.
622. och C. Bauhinus anmärker, at man kan träffa dem stora som höns-ägg, ja ock
undertiden som gås-ägg: l. c. De la Quintinye trodde näppeligen, at någon bättre
frukt kunde gifvas i verlden: Instruct. pour les jard. fruit. & potag. T. 1. p. 229. Abricotéesorten är tämmeligen stor, ljusgrön och på solsidan litet röd, med fast, gult och saftigt
kött; en ganska god frukt, som nästan kan jämföras med Reine-Claude: Duham. l. c. p.
94. Royale de Tours är violett, saftig, söt, ganska god och af hög smak: l. c. p. 81. En annan
sort är stor, ljus violett och af ganska hög smak, som liknar Perdrigons: l. c. p. 89. Denna
var för 250 år sedan synnerligen begärlig i Frankrike på de kräseligas bord, och i större
värde än Perdrigons: Bruyerin. l. c. p. 460. Imperatrice blanche, en köttig och ogement
god sort, ljusgul, söt och stadig i köttet: Duham. l. c. p. 106. En sort Imperiale, helt stor,
violett, har angenämt kött, som är sött med liten syra, och smälter i munnen: l. c. p. 99.
Denna sort ha vi äfven här i Sverige, och kunna vissa gynnande somrar få den saftrik och
nog förträffelig: Bergius l. c. Prune de Monsieur (så kallad af det en Kongl. Fransk Prins
höll den för delice), en stor sort af skön violett färg, som smälter i munnen: Duham. l.
c. p. 79. blir af förträffelig godhet, särdeles i de varmare climaten, såsom i Provence:
Valm. de Bomare l. c. T. 9. p. 336. men kan ej ätas med smak, utan at förut skalas, efter
skalet är mycket surt: Bruhier l. c. p. 188. Prune Suisse, af skön violett färg, är saftrik,
ogement söt, och har högre och ljufligare smak än den föregående: Duham. l. c. p. 81.
Mirabelle, den minsta plommon-sorten, är gul med röda prickar, och har fast kött, något
torrt, men öfvermåttan sött: l. c. p. 95. blir äfven här i Sverige god, och såckersöt de är
den rätt fått mogna: Bergius l. c. Denna sort är det väl som J. Bauhinus omtalar såsom
sötsyrlig och en den bästa och delicataste frukt: l. c. Zvinger tror sig veta, at Mirabeller
först kommit från Arabien til Grekeland, derifrån til Italien och Frankrike, och så vidare til Tyskland: l. c. Duhamel uptager ock en sort dubbel Mirabelle, som han kallar
Drap d’or, och beskrifver til utseende likasom genomskinlig, til färgen gul och på solsidan rödprickig, af ganska söt, fin och delicat smak, smältande i munnen: l. c. p. 96. Denna Mirabelle double, samt Perdrigon, de båda Reine-Claude sorterna, och S. Catherine,
144
bruneller
persimon
körsbärsplommon
japanskt
plommon
longan
för alla Plommon*. Vi känne nogsamt de välsmakande Pruneller och behageliga
Confiturer, som vi årligen pläga oss tilhandla, och af vissa Plommon-sorter blifvit
tilredda**. Persimon (Diospyros virginiana L.), en Americansk frukt, hos oss föga
bekant, stor som ett af de större Plommon, är väl mycket sträf och otjenlig at äta,
jämte flera andre, utgifver han såsom synnerligen förträffliga at äta rå: Tr. des arbres T.
2. p. 185. och dessa sorter jämte några få andra behagade Quintinye mer än all annan
frukt: l. c. p. 130. Ett sådant godt Plommon, säger han, är den enda frukt, som man ej
behöfver såcker til, då man äter den rå: l. c. p. 221. Mån man då i denna Mans tid brukade i Frankrike at såckra alla annan frukt, som man åt rå? När De Calonne skall
anföra de i hans tycke ypperligaste Plommon-sorter i Frankrike, utnämner han ReineClaude, Perdrigon, S. Catherine och Imperiale: Essais d’agricult. p. 119. De samma namngifver ock Bruhier såsom mäst brukeliga i Frankrike til dessert för folk af smak, men
sätter, i stället för Imperiale, la prune de Monsieur och la grosse & petite Mirabelle: l. c.
v. Linné berömmer våra hvita Plommon (Pruna dom. cerea L.) såsom den förnämsta
Plommon-sort: Amoen. acad. T. 7. p. 33. Det blefve för vidlyftigt och svårt, at undersöka
om de läckra Plommon-sorter, som utom Europa kunna träffas; dock bör jag kanske med
par ord nämna de Buchariska Plommon, som Della Valle säger hafva öfvermåttan
ljuflig smak, och komma torra som handels-vara til Persien: l. c. 3. Th. p. 165. De föras ock
af Bucharerna til Indostan, varandes där i så högt värde, at Usbekske Tatarernes Gesandter kunde hafva med sig til Stora Mogol, såsom rara presenter, hela Camel-bördor
deraf, jämte andra utvalda frukt-slag: Bernier l. c. T. 1. p. 160. Man vet ej, om icke någon
af de många ofvannämnde sorter kan vara den samma eller i nog nära slägtskap med
dessa Buchariska. Skada, at vi icke heller veta, til hvad sort de så högt berömda Plommon
i Mardin höra, af hvilka en stor mängd plägar årligen sändas til Kejsarens Hof i Constantinopel: Niebuhr Reisebeschr. T. 2. p. 395. Jag tiltror mig ej at ibland dessa fruktsorter uptaga de Myrobalani i Cochin och Calecut, som likna plommon, och äro ganska
delicata: Pyrard l. c. part. 3. p. 15. icke heller de små Myrobalani i Bengala, som Bernier omtalar såsom excellenta: l. c. T. 2. p. 330. Hvad skall jag säga om Muiginli eller
Jungfru-plommon i China, som Martinius omrörer såsom en förträffelig frukt, och
både större och bättre än Damas-plommon: l. c. p. 126. eller ock om Linkeng, en annan
Chinesisk frukt, som plägar föras torr i säckar och ätas rå ur handen, hvars kött utom
kärnen är ganska sött och utgör en angenäm confect: Rumph. l. c. T. 1. p. 157.
*
La nouv. maison rustique, 8. édit. T. 2. p. 174.
**Pruneller kalla vi de gulröda Plommon, med något stadigt kött, som komma torrkade
til oss genom Handelen, inprässade i lådor, sedan stenen blifvit uttagen och skinnet
afdraget, varandes af god småsyrlig vinsmak: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 190. De hafva en
blandad smak, säger C. Bauhinus, äro rätt angenäma, och ätas både rå och kokade: l.
c. Zvinger berättar, at de komma från Brignol i Provence, och värderas högt i Tyskland:
l. c. Det är af Perdrigon blanc, säger Duhamel, som man gör de i solen torrkade Pruneller, hvilka kallas Brugnolles af det de komma ifrån en by i Provence af det namnet: Tr. d.
arbr. fruit. T. 2. p. 85. Men v. Linné håller dem för at vara af en annan sort, som han kallar Pruna domest. Brignola, och har deruti medhåll af Tournefort, hvilken utgifver
denna Plommon-sort för rätt ljuflig: l. c. p. 623. hvaruti J. Miller instämmer, Botanic.
officinal. p. 360. och äfven Garidel, som tillägger, at mängden af de Pruneller, som gå
i handelen, ej kommer ifrån Brignoles, utan ifrån öfra Provence, särdeles från Digne
145
förr än den fått sin rätta mognad, men blir då af söt och nog angenäm smak*.
En resande Engelsman, som i Virginien kom at äta den fullmogen, fann den,
nyss hämtad af trädet, bättre än något syltadt Plommon han ätit i Engeland, och
höll den altså för en af de raraste frukter i verlden**. Kaki, en annan Diospyros,
som fins i Japan, (Diosp. Kaka Thunb.), blifver äfven berömd såsom mycket
välsmakande***. Om dessa frukt-slag äro oss obekanta, så ha vi här i Europa, säroch den kringliggande tracten: l. c. p. 378. Lobel och Pena säga denna sorten öfvergå
Damas-plommon i läckerhet: Adversar. p. 436. Ehuru härmed är, så kan det så mycket
mer vara sant, at Pruneller ock göras af Perdrigon blanc, som de äfven göras af flera
andra sorter. S. Catherine eller Cathrin-plommon hållas mycket tjenliga til Pruneller:
Duham. Tr. des arbr. T. 2. p. 186. äfven Diaprée-sorterna: l. c. Man gör dem af Mirabeller
behagliga: Duham. des arbr. fruit. p. 96. och af den större Reine Claude sorten ganska
välsmakande: l. c. p. 91. Ja, en sort Ungerska plommon gifver även så goda Pruneller som
de Franska: A. F. W. Crome Europens Produkte p. 452. Af Mirabeller och den så kallade
Isle-verte gör man dessutom i Frankrike, särdeles i Touraine, torr Confiture, som säljes
inlagd i små lådor, och är rätt delicat: Bruhier l. c. Mirabellerne sökas där sorgfälligt til
både Confiturer och Compotes, emedan de taga en rätt angenäm lukt i såckret: Duham.
l. c. p. 96. Annars fås ock, så af Reine-Claude som af S. Catherine, behageliga Confiturer:
l. c. p. 91. 110.
* Man finner denna frukt afritad hos Catesby i dess Nat. History of Carolina &c. T. 2.
tab. 76. hvilken beskrifver den stor som ett Orleans-plommon, rödgul til färgen och
genomskinlig, hysande 4 flata stenar: den mognar olika, säger han, och skrumpnar då,
samt blir liksom canderad: p. 76. J. P. Du Roi, som beskrifver den til storleken som ett
hönsägg, men rundare, berättar, at den ymnigt i norra America ätes, ej allenast af folket
därstädes, utan ock af åtskilliga foglar och djur: Harbkesche wilde Baumzucht T. 1. p.
216. 218. Vissa Indianska folkslag anställa långa färder äfven i afseende på denna frukt:
de Pagès Voy. autour du monde T. 1. p. 79. Men den duger ej i Pensylvanien at äta, säger
P. Kalm, förrän den blifvit frostbiten, ty den smakar då illa, och snörper munnen, at
man svårligen kan tala: l. c. T. 2. p. 200. Deremot när mognaden genom frosten blifvit
fullkomnad, är den nog välsmakelig och mycket behaglig at äta, hvilket mäst sker medan
den är rå, fast den ock stundom användes at göra confect och vin af: l. c. p. 255. Man
ser, at Kalm här talar om den sort, som om hösten mognar; men där är ock en annan,
som mognar om sommaren: J. Lawson History of Carolina p. 103. När denna mognad
för sig gått, är frukten redan rutten: l. c. de Pagés förklarar densamma för en nog god
frukt: l. c. p. 21. Catesby säger, at den är ogement söt, och liknar i smak och consistence
soltorrkade Russin: l. c. Oldmixon tyckte den väl mogen smaka så väl som Aprikoser:
Gross-Britann. America p. 392. och Parkinson förekom den i Engeland mäst så söt som
Dadlar: Theat. of plants p. 1523. G. Marest tyckte den samma, jämte en frukt til, förtjena
främsta rummet ibland alla Canadas frukter: Lettres édif. & curieus. T. 11. p. 314.
**Purchas Pilgrims T. 4. p. 1806.
*** Denna frukt är, efter Kæmpfers beskrifning, til storlek och figur som ett äple, och har
en ganska angenäm honings-sötma: l. c. p. 807. Hr. Thunberg berättar mig, at man i
Japan ej allenast mycket äter densamma färsk om hösten, utan ock torrkar den både med
och utan såcker; den är, säger han, ganska delicat, när den rätt mognat, och har någon
likhet i smaken med våra bästa gula Plommon.
kaki
147
deles i dess södra länder, den skadan rikeligen ärfatt medelst en mängd ypperliga
sorter af Persikor (Amygdalus Persica L.)*. Vid den frukten har man i Frankrike
afseende på, om den är med fnugg beklädd eller slät, om den har fast eller löst
kött, samt om stenen släpper köttet eller ej, och derefter indelar man den uti 4
classer, nemligen Peches, Pavies, Violettes och Brugnons**. De sorter, som til dessa
classer höra, må man ej bjuda til at räkna, då man ser, huru antalet stiger til 43
af dem Duhamel bara i Frankrike funnit vara mäst utmärkta***. Nog sagt,
* At Persikor först kommit til oss ifrån Persien, såsom Plinius trodde, l. 15. c. 13. kan väl
vara möjeligt; men så äro de nu nog naturaliserade i södra Europa, nemligen i de orter,
där de ej behöfva stå i espaliers, såsom Paris-tracten fordrar, utan kunna på fria fältet gå
til mognad, och derigenom vinna bättre smak: Duhamel tr. des arbr. T. 2. p. 108. Sådane
bli de bäste, säger De la Quintinye, och få en grad af uphöjd smak, som ej låter sig
beskrifva: l. c. T. 1. p. 219. Nog rart, at de så kallade Pavies kunna tilfyllest mogna i Parisiska climatet: l. c. p. 220. derföre blifva de ock där föga goda, när de deremot uti varmare
climat ärnå en synnerlig läckerhet: Liger l. c. p. 173. Åtskilliga andra sorter kunna likväl
äfven i öfra Frankrike vinna vacker fullkomlighet, hvarpå Duhamel gifver exempel i
Tr. des arbr. fruit. T. 2. p. 9. seq. Jag ser, at De Maillet säger sig funnit Persikorna bättre
i Frankrike än i Egypten: l. c. T. 2. p. 106. men jag vil tro, at han menar dem han fått i
dess södra del, såsom i Provence, där Garidel säger dem vara öfvermåttan goda: l. c. p.
354. I Braga träffade Dalrymple en mängd af de förträffeligaste Persikor: Reisen durch
Spanien u. Portug. p. 139. På öen Tenedos fås de så läckra, at inga andra i hela Turkiet
komma up emot dem: De la Montraye l. c. T. 1. p. 431. På öen Zante äro de äfven af
förträffelig smak, såsom ock af ovanlig storlek: Chandler Reis. in Griechenl. p. 425. så
at de gå til 20 à 24 lods vigt: Wheeler l. c. T. 1. p. 68. hvilket är deras vanliga storlek i
Barbariet: Shaw l. c. T. 1. p. 294. Långt större, nemligen af hela 40 lods vigt, fås allmänt
i Terni i Italien: Labat Voy. en Esp. & en Ital. T. 7. p. 97. Annars har man i Frankrike
en särskild sort, Pavie de Pompone kallad, som altid växer stor, och kan gå til mer än 1
skålpund: Garidel l. c. p. 353. Den håller ofta 14 tum i omkretsen: Duham. l. c. p. 37.
**Peches kallas de Persikor, som hafva skinnet med fnugg öfverdraget, samt köttet löst, och
ej hängande vid stenen; Pavies de, som likaledes hafva fnugg, men fast kött, fastvuxet vid
stenen; Violettes äro släta på skinnet samt lösa i köttet, och på dem släpper stenen köttet;
Brugnons äro äfvenså släta och violetta, men deras sten släpper ej köttet: Duham. l. c. p.
4. Violettes blifva af Liger utslutna och räknade til Brugnons: l. c. p. 172. När de nämnde
Peches äro som de böra vara, ha de ett märgaktigt kött: Lemery l. c. p. 180. men Pavies
så stadigt som i äplen, at det kan höras då man tuggar det: J. Bauh. l. c. p. 162.
*** Af dem ser jag honom synnerligen berömma Admirable, Madelaine blanche, Madelaine
rouge, Peche-Malte veritable, Pourprée hative, Peche de Troyes, Pavie Alberge, Brugnon
Persikan tros ursprungligen komma från Kina, men i européernas föreställningsvärld har den
varit intimt förknippad med Persien, där det klimatkänsliga trädet trivs och frodas, och romarna
kallade den därför Malum persicum (persiskt äpple). Man tror att persikan kom till Europa i
samband med Alexander den stores erövringar. Den ludna och köttiga frukten ger en sensuell
upplevelse och har utöver att ge rika smakupplevelser kommit att bli en vanligt förekommande
erotisk symbol. Persikan, som odlades i bröderna Bergius trädgård, har även haft medicinsk
användning. Linné menade i Fructus esculenti att den var ”nyttig för melankoliska”. Plansch ur
Leonhart Fuchs, De Historia Stirpium Commentarii Insignes (1542).
persika
148
at i alla 4 classerna träffas utvalda läckerheter; men hvilka man bör anse för de
aldrayppersta, torde vara svårt at säga, då sådant ankommer dels på folks olika
tycke, dels ock på hvad ort de växa, så vida både climat och jordmån ha mycket
inflytande på detta fruktslag*. Den så kallade Admirable gifver Duhamel
rang framför alla**, och De la Quintinye utmärker en tidig Violette för den
violet musqué, Petite Violette, Jaune lisse, Pavie rouge de Pompone &c. l. c. p. 8. ff. I Nouv.
Mais. rust. l. c. säges la grosse Mignone vara den vackraste och mäst estimerade ibland
alla Persike-sorter.
* Det tyckes som Persikorne måtte synnerligen vilja fort på en del tracter i Orienten.
Schillinger förmäler, at de blifva i Persien ogement både stora och välsmakande:
Pers. u. Ost-Ind. Reis p. 187. och Herbert träffade i Kom de bästa han tyckte någorstäds
skulle kunna gifvas: l. c. p. 339. Men de Ispahaniska säger S. G. Gmelin hållas för de
bästa: l. c. T. 3. p. 279. Han nämner i synnerhet Schabdula (Pavies), huru de äro af ganska angenäm smak, ofta så stora, at de gå emot 1 skålpund, och blifva mycket nyttjade
til at torrka, men kunna ock hålla sig färska til in uti Mars månad; äfven också Luli
(Peches), gemenligen ännu större och til smaken nästan angenämare, men otjenliga at
förvara eller torrka l. c. Til dessa senare synes den Oulou höra, som Otter fick äta i
Ispahan, hvilken han säger vida öfvergick de andra Persikor både i smak och storlek: l.
c. T. 1. p. 206. Deremot räknar jag til Pavies den Persike-sort Kalmyckerne pläga föra til
Siberien, hvars kärnar smaka som mandlar: Saml. Russ. Gesch. 3. b. p. 612. I Kislar och
Astracan vanka stora och förträffeliga Persikor, då de på andra orter i Ryssland falla sig
helt små och sällan mogna: S. Petersb. Journal 4. B. p. 91. Vid Mosul i Turkiet träffade
Jurg. Andersen dem af knytnäfves storlek, blodröda på den ena och hvita på andra
sidan, rätt ljufliga til smaken: l. c. p. 170. Hr. C. W. Lüdeke fann Persikorna i Smirna
smakeligare än i Tyskland: Beschr. des Türk. Reichs T. 1. p. 54. hvilket man ock skäligen
kunde vänta. Underligare, at Fru Kindersley icke tyckte dem på Cap de bonne esper.
upnå lika fullkomlighet som i Engeland: l. c. p. 56. när likväl De la Caille fann dem
där synnerligen goda: l. c. p. 344. Sonnerat förtäljer, at de på Isle de France ej komma
up emot de Europeiska: Reise nach Ost-Ind. u. China T. 2. p. 70. I Paraguay vilja Persikor
ej trifvas: Nachr. v. den Mission. der Jesuit. in Parag. p. 85. men så mycket bättre kring
Buenos-aires, hvarest man brukar at göra tjocka korfvar deraf til vinter-förråd, på det
sätt, at man, sedan skinnet blifvit aftaget, skär köttet i tunna skifvor, torrkar de samma
til en viss grad, lägger så den ena på den andra, och binder altsamman starkt ihop; när
man sedermera vil göra sig dem til godo, borttager man bandet, hackar detta kött smått,
och låter koka i litet vatten, vin och såcker, til en compote, hvilken då får en litet piquant
smak och blir rätt behagelig at äta: Feuillée l. c. T. 1. p. 246. Persikor vilja rätt väl fort i
Pensylvanien, så at hvar Bonde kan ha hela trägårdar fulla deraf: Kalm l. c. T. 2. p. 207.
I Virginien får man dem mycket delicata: A. Burnaby Voy. dans les colonies de l’Amer.
sept. p. 40. I Carolina ha de förunderlig trefnad, berättar Lawson l. c. p. 109. hvilken ock
omtalar en sort Persike-bröd Indianerne där bruka: l. c. p. 17. L. Hennepin träffade hos
Indianerna i Louisiana ganska goda Persikor: Nouv. découv. d’un très grand pays dans
l’Amer. p. 300.
**L. c. p. 32. hvarest den säges vara fast i köttet och saftrik, med en såckersöt, vinaktig
och hög smak, som just är admirable. De la Quintinye tillägger, at den har alla goda
egenskaper, som kunna önskas: l. c. p. 225.
149
bästa*. I Engeland sättes mästa värdet på Brugnons, hvilka där kallas Nectarines**. Zückert säger om Persikorna i allmänhet, at de förtjena at räknas ibland
de aldraläckraste frukter***, och Duhamel förklarar dem för den bästa frukt
man kan äta†; berättandes han dessutom, huru man i Frankrike med större omsorg och kostnad odlar dem, än något annat slags trädfrukt; ty, säger han, denna
frukt är ovedersägeligen aldramäst värd vår aktning och omsorg, emedan ingen
annan frukt kan disputera den antingen skönhet, läckerhet, sötma eller angenäm
lukt††. För samma goda egenskaper förtjena ock Aprikoser (Prunus Armeniaca
L.) at berömmas, särdeles de ypperligare sorter, då de uti tjenliga climat fram­
alstras†††. R ay tyckte denna frukt i allmänhet vara bättre än Persikor, Necta * Han säger, at Peche violette hative är den bästa af alla Persikor, har det mäst angenäma
och välluktande kött, fint, sött och saftrikt, med vinaktig och uphöjd smak: l. c. Annars
ser jag ock Violette tardive berömmas för at öfvergå de andra Persikor uti angenäm vinsmak, när den fått väl mogna: Nouv. mais. rust. l. c. De la Quintinye är också därmed
ense: l. c. p. 230.
** Nectarinerne äro, säger Parkinson, fastare i köttet än Persikor, och angenämare i smaken, hvarföre de ock med rätta mera värderas, hälst de gröna, som äro de läckraste, annars också de röda Musk-Nectarines: Gard. of flowers p. 583. Ray utgifver Nectarinerna
för läckrare än de yppersta Aprikoser: l. c. p. 1513. yttrandes sig om de gröna, at de hafva
den aldradelicataste smak: l. c. p. 1516. men Worlidge säger om den röda, Roman Nectarine, at den hålles för den aldraläckraste frukt som England frambringar: l. c. p. 223.
och samma omdöme om de röda finner jag i Dictionary of Husbandry, Gardening, Trade
&c. art. Nectarine. Detta är nog enligt med hvad Plinius säger om Persica duracina,
hvilka ofelbart äro de samma som Brugnons eller Nectarines, at de ibland alla Persikor
äro de bästa: l. 15. c. 12. Amatus skrifver, at desse hafva den delicataste smak, och ätas
som dessert af de förnämsta Herrskaper och på de kräseligaste bord i Spanien, sedan
man förut lagt dem i vin: J. Bauh. l. c. p. 166. Sådant hindrar dock ej, at ju, som Lacuna
säger, många andra där i landet kunnat mera tycka om Melocoton, som är en sort Pavie:
l. c. p. 160. Duhamel berömmer Brugnon violet musqué såsom helt söt, vinaktig och
förträffelig til smaken: l. c. p. 29. och Liger säger, at den är den bästa kring Paris, jämte
Pavie Madelaine och Pavie de Pompone: l. c. p. 173.
***Materia alimentor. p. 238.
† Traité des arbres T. 2. p. 108. Liger säger dem vara ibland de läckraste frukter at äta rå:
l. c. p. 172. B. Langley påminner, at de ej böra ätas då de nyss blifvit tagne af trädet,
utan sedan de i 3 à 4 dagar legat, ty då får man dem oändeligen bättre: New principles of
Gardening p. 64.
†† Traité des arbr. fruit. T. 2. p. 2.
††† Om det har sin riktighet hvad Ray säger om Aprikoserna, at deras sorter ej kunna bestämmas, efter nya tid efter annan upkomma, l. c. p. 1514. så har man all orsak at spara sig
mödan med deras sökande och upräknande. Det kan göra tilfyllest, om man får någon
reda på dem, som ha läckraste smaken. Munting utgifver de hvitaktiga för långt förträffeligare til smaken än de gulröda: l. c. p. 68. hvilken sats dock lärer tala undantag. De
Aprikos-träd, som växa på fria fältet, bära altid smakeligare frukt, än de som stå i espalier: de Calonne l. c. p. 126. Climat och jordmåner verka dessutom mycket til fruktens
nektarin
aprikos
150
kvitten
rinerne undantagne*. Ibland de Franska Aprikossorter tildelar Duhamel
främsta rummet åt Abricot de Nancy, i anseende til dess storlek och förträffelige
smak, som är hög och ganska angenäm**. Men af resande Européers berättelser
om några Aprikoser i Orienten får jag den tron, at der måtte finnas ännu ädlare
sorter. Tavernier förmäler om en liten sort han träffade i Ispahan, at den var
bättre än de Franska, och dess kärne af angenämare smak, än om den varit syltad,
hvarföre ock många plägade köpa Aprikosen blott för kärnens skull***. Della
Valle fann äfven i Persien en förträffelig sort, som var obekant i Italien, och
kallades Tocmesch-Schemus, hvilken han för dess ljufliga lukts och såckersöta
smaks skull höll värd at räknas ibland de raraste och angenämaste frukter i verlden†. Qvitten (Pyrus Cydonia L.) kunna väl icke för deras sträfhets skull räknas
större eller mindre godhet. Du Mont fann Aprikoserna i Smirna både små och af fade
smak: Voy. en France, Ital. &c. T. 4. p. 64. och de som Le Brun fick i Astracan voro icke
heller särdeles goda: l. c. T. 1. p. 94. Men de Otter träffade i Aintab norr om Aleppo,
föllo sig i hans smak excellenta: l. c. T. 1. p. 101. Aprikoserne i Barbariet hafva något
läckert framför de Europeiska: D’Avity Afr. p. 39. Dock ser jag, at de som i Toledo odlas
äro så goda, at de med skäl skattas högt vid Spanska Hofvet: de la Puente Reise durch
Spanien T. 1. p. 18. Ray fann dem både i Italien och Frankrike långt sämre än de han ätit
i England: l. c. ja han fick dem ingenstädes i Europa så goda som där: Observ. made in a
Journey &c. p. 363. och måtte han väl tvifvelsutan ment enahanda sorter både i Engeland
och på dessa andra ställen. Fru Kindersley tyckte också, at de icke heller på Cap hade
lika fullkomlighet, som i Engeland: l. c. hvaremot Kolbe säger, at de där ha en delicat
smak, som vederqvickar hjertat och sätter i munnen en angenäm ljuflighet: l. c. p. 132. Si så
kan tycket variera. Hvad de Franska beträffar, så beskrifver Duhamel, ibland 10 sorter
han anförer, några såsom synnerligen välsmakande, nemligen först och främst Abricot de
Nancy eller Abricot Peche, sedan Abricot d’Alberge, Abr. de Portugal, Abr. de Provence och
Abr. de Hollande &c. l. c. T. 1. p. 139. 145. Men han synes något kallare gå til väga med detta
fruktslag än med Persikorna, äfvensom dess landsmån lära fattat någon fördom, emot
det samma, såsom svårsmält för magen. De la Quintinye säger tydeligen, at Aprikoser
icke äro någon god frukt at äta rå, när man vil förtära någon mängd deraf: l. c. p. 223. De
pläga ock i Frankrike mera nyttjas til Confiturer, Compoter och Marmelader, än ätas rå,
berättar Liger l. c. p. 171. som tillägger, at äfven de minst smakelige äro tjenligast af all
frukt til sådant: l. c. p. 172. Lemery bekänner likväl om Aprikoser, at de äro ganska angenäma til smaken: l. c. p. 177. och Munting förklarar dem för mycket välsmakande och
behageliga för hvarje människa: l. c. p. 68. Om sjelfva smaken i allmänhet säger Rosier,
at den är söt, angenäm och litet kryddaktig: l. c. T. 2. p. 615.
*
Hist. plantar. T. 2. p. 1513. Äfvenså tyckte J. Sperling Aprikoser hafva ljufligare smak
än Persikor: Carpolog. phys. p. 56.
**L. c. p. 145.
***Voy. en Turquie, en Perse. & aux Ind. T. 1. p. 419.
† L. c. 2. Th. p. 46. Jag bör väl ej förbigå en liten Aprikos-sort i Medien, som Tavernier
ytterligare omrörer, hvilken faller sig rätt ljuflig til smaken, äfven sedan den blifvit
torrkad, och är af den beskaffenhet, at, då den kokas i litet vatten, deraf blir likasom
151
ibland de läckra frukter, när man talar om den mindre och allmänna sorten här
i Europa, som svårligen låter sig ätas rå, hvilket dock nog väl skulle kunna ske
med de Portugisiska Qvitten, som falla sig en god del större så väl som bättre.
Men när denna frukt genom kokning beredes til Confiturer, Geléer, Compoter,
Liqueurer m. m. vinner han en smak, som väl förtjenar at kallas läcker*. I sådant
afseende utropar Langley, at ibland all den frukt, som man har i köken och
en såcker-sirap: l. c. p. 677. Ibland flera behageliga sorter, som S. G. Gmelin fick äta i
Persien, och som han jämväl korteligen beskrifver, vil jag endast anmärka den minsta
och sötaste, Kesi kallad, hvilken äfven hade söt kärne; den torrkar, säger han, på sjelfva
trädet, man plägar också torrka den i solen, och då man äter den, smälter den i munnen
som såcker: l. c. A. Russell fick i Aleppo en öfvermåttan delicat sort med söt kärna: Nat.
Hist. of Aleppo p. 21. Pococke fann Moseh-Aprikoserna i Egypten ganska delicata: l. c. T.
2. p. 138. och Otter träffade en Aprikos-sort vid Laddik i Karamanien, som där kallades
Kamereddinkaïsi, och föreföll honom förträffelig: l. c. T. 1. p. 60. Jag ser Bossu omtala
en mycket stor Aprikos på S. Domingo, bättre til både smak och lukt än de Europeiska:
Nouv. voy. dans l’Amer. Sept. p. 354. hvilken i Voy. aux. cót. de Guin. & en Amer. par N. p.
234. äfven nämnes för Aprikos, och säges vara den bästa frukt där fins näst Ananas, och
kunna gå til 4 skålpunds vigt; men den bör jag gå förbi, ty den är ingen Aprikos, utan
Mammea americana: J. C. Rieger Introd. in histor. rer. natur. & arte fact. T. 1. p. 905.
* Qvitten äro, som man vet, en kärnfrukt, som til formen liknar Äplen eller Päron, och är
öfverdragen med ett fint fnugg. Denna frukt utmärker nogsamt sin mognad genom en
rätt angenäm lukt, hvilken dock är så stark, at mången får ondt i hufvudet deraf: Lemery
l. c. p. 211. Ehuru fullmogen den blifvit, är altid smaken sträf, jämte det han är syrlig och
vinaktig. Renodæus säger, at man i Frankrike icke äter Qvitten rå, utan kokade, då de
både vinna i smaken och bekomma bättre: Dispens. med. p. 451. Zückert skrifver i Tyskland, at de sällan ätas rå, men at man brukar skala dem, och med vin, såcker och canel,
bereda til en delicat Compote: l. c. p. 241. De äro oändeligen bättre kokade än rå, yttrar
sig Labat: Voy. en Esp. & en Ital. T. 2. p. 189. Denna sunda och stärkande frukt, säger
Munting, blifver synnerligen angenäm, om den kokas i litet vin ihop med Corinther:
l. c. p. 20. Men icke nog härmed, ty den är förträffeligen nyttig til många flera smakeliga
tilredningar, vittnar Parkinson l. c. p. 589. Man nyttjar den til Confiturer, säger Duhamel, til Geléer, som få namn af Cotignac, och til Liqueurer, för at kunna tilgå, då man
behöfver stärka magen, och hämma diarrhéer: Tr. des arbr. T. 1. p. 202. U. Aldrovandi
anförer åtskilliga smakeliga Qvitten-preparater: Dendrolog. p. 543. 553. och Rajus meddelar beskrifning på en Marmelade eller mos af Qvitten: l. c. p. 1454. Ja G. N. Schurtz
ger vid handen, at den bekanta Pasta de Genua intet annat är än Qvitten-saft upblandad
med såcker, samt sedan inlagd och förgyld: Material-Kammer p. 71. Alla dessa saker
tillagas utan tvifvel, då behof göres, af hvilken Qvitten-sort som förekommer; men det
slår väl ej felt, at ju de Portugisiske gifva bästa smaken, hvilka B. Langley, under namn
af Äple-Qvitten och Päron-Qvitten, utmärker såsom de aldrabästa ibland de 6 honom
bekanta Qvitten-sorter: l. c. p. 4. Dessa värderas ock mäst af alla i Provence, varandes där
så stora, at de undertiden gå til 2 skålpunds vigt: Papon l. c. p. 332. En sådan stor Portugisisk sort, säger Parkinson, kan ätas rå som ett äple utan svårighet: l. c. Det måtte väl
varit af samma sort som Keyssler fann i Bologna af så synnerlig storlek och god smak:
l. c. p. 943. och af den plägar man där, säger Labat, göra Cotignac eller Qvitten-gelée:
152
mispel
hagtorn
annars til hus-provision, är ingen delicatare än Qvitten*. Ovisst likväl, om denne
man haft sig den ypperlige Qvitten-sort bekant, som någre Resebeskrifvare säga
sig ätit i Persien, hvilken icke har någon sträfhet, utan kan ätas ur handen som en
annan smakelig frukt. Le Brun tyckte den vara admirable**. Mispel, (Mespilus
germanica L.), en kärnfrukt något lik äplen, som har i yttre ändan likasom en
vid nafle, bör jag väl ej utelemna, när åtskillige finnas, som anse den för välsmakande, och derföre ha den i sina trägårdar***. Den Europeiske lärer dock få stå
tilbaka för en eller annan sort i America, som Resebeskrifvarne tro sig med mera
skäl kunna berömma†. Den så kallade Välska Mispelen (Cratægus Azarolus L.), en
af södra Europas frukter, berömmes för läckerhet af de gamle, och hålles ännu i
nog värde uti Italien, både at ätas rå och at syltas i såcker††.
l. c. Man kan ej tvifla på denna och de öfriga Qvitten-preparaters utvalda smak, när så
många Resebeskrifvare kunnat dervid förlikna smaken i de läckraste frukterna, Ananas,
Goyave, Mammi och Pissang m. fl. såsom vi frammanföre sedt.
*
L. c. Samma utlåtelse har också Worlidge l. c. p. 226.
**C. Le Brun säger i Ispahan finnas mycket stora Qvitten, som äro admirabla til smaken
och kunna ätas ur handen: l. c. p. 228. De Qvitten Valentyn på samma ställe träffade,
omtalar han äfvenledes såsom helt stora, utan någon sträfhet, och så läckra som Sockerpäron: l. c. T. 5. p. 259. Tavernier intygar om dem som fås vid Vodana på Bassoratracten, at de ej äro sträfva, utan så goda at de kunna ätas såsom äplen: l. c. T. 1. p. 264.
I Carolina artar sig Qvitten mycket väl, blifvandes rätt välsmakeliga, äfven at äta rå:
Lawson l. c. p. 172.
*** Vår vanliga Mispel kommer sent på hösten, och är för dess hårda och sträfva kött icke
tjenlig at äta, förr än den någon tid legat i halm och mjuknat, då den får en syrlig och
tämmeligen god smak, hvilken dock blir än bättre, om man låter frukten sitta på trädet,
tils den fått ett par frostnätter på sig: J. Bauhin. l. c. T. 1. p. 69. 71. Man finner den då
verkeligen hafva blifvit något rutten, Dodonæus Stirp. hist. p. 790. hvilket för en del
munnar icke faller sig särdeles retande, derföre yttrar sig ock Duhamel, at Mispeln
altid är en frukt af nog måttelig godhet, tr. des arbr. T. 2. p. 19. fast han dock medgifver,
at den har någon hög och nog behaglig smak: tr. des arbr. fruit. T. 1. p. 329. såsom ock De
la Quintinye säger, at den är icke af de kosteliga frukter, som man plägar skryta med
l. c. p. 259. Rosier tyckte smaken vara söt och vinaktig, dock ej mycket behagelig: l. c. p.
639. Men när mognaden blifvit fullkommen, ätes den af åtskilligt folk gerna, och skrifver
Munting i Holland, at den då hålles för en angenäm spis: l. c. p. 20. Den smakar folket
på den tracten väl säger von Linné Amoen. ac. T. 6. p. 350. Man plägar mäst äta den rå
utan såcker, annars också glacerad med caramel: Duhamel l. c. p. 333. Denne Auctor
uptager ock en sort Mispel utan kärnar, som han gifver förträdet för den nu nämnda,
efter den är delicat och på kort tid fulleligen mjuknar: l. c.
† Mispeln i Carthagena var i A. Ulloas smak mycket delicatare än i Spanien, men nästan
för söt: l. c. T. 1. p. 64. I Florida är den både större och bättre än vår Europeiska: D’Avity
Amer. p. 44. I Surinam träffar man den af högröd färg och utan kärnar, samt af söt och
angenäm vin-smak, när den rätt väl mognat: Fermin l. c. T. 1. p. 176.
†† Dodonæus beskrifver denna frukt såsom mindre än den rätta Mispeln, hysande 3
kärnar, i förstone grön och hård, men efter mognaden rödaktig och mjuk, samt ange-
153
Men intet fruktslag lärer längre tid hållits i värde, än Vindrufvor (Vitis vinifera L.), den man finner Noach strax efter Syndafloden hafva varit angelägen
om at odla*, hvilket jag tror icke endast skedt i afseende på det vin han deraf
ville bereda, utan äfven af lystnad efter sjelfva frukten, såsom både välsmakande
och födande**. Den samma har han väl ock, i det lyckliga climat han sig befann,
näm til smaken: l. c. p. 789. Dioscorides förklarar den för ljuflig: l. c. p. 133. hvilket
Matthiolus i sin utläggning deröfver besannar: l. c. p. 139. äfvensom Ruellius också
utgifver denna frukt för välsmakande: de natura stirp. p. 214. Duhamel säger den vara
småsyrlig och föga saftig: l. c. p. 325. men nämner intet om dess läckerhet, utan tvifvel
af det han näppeligen lärer känt den riktigt mogen i Parisiska climatet, där trädet sällan bär någon frukt, om ej i espalier och i starkt solbadd: l. c. p. 323. I Italien deremot
artar sig denna frukt så mycket bättre, och behagar där icke litet, ty Italienarne äta den
som delice, både rå och syltad i såcker: J. Bauhin. l. c. T. 1. p. 69. såsom ock kokad til
compote: Duham. l. c. p. 333. Den blir mycket läckrare i de varma länder, än i de andra
säger Lemery l. c. T. 1. p. 270. och hörde Bradley flera sina landsmän, som ätit den i
Italien, berömma den samma för en rätt behagelig frukt: New improvem. of planting
and gardening. p. 200. Från Italien far man Confiturer häraf til Frankrike: l. c. hvilka äro
rätt välsmakande: Dodonæus l. c. p. 790. Detta träd skall, efter Manardi berättelse
Epist. l. 10. hafva kommit ifrån Spanien til Italien, och sedan snart nog blifvit infördt i de
förnämsta trägårdar i Neapel och Rom: J. Bauh. l. c. p. 68. Ruellius säger, at det först
under hans tid började synas i Frankrike: l. c. men til Tyskland hade det i C. Gesneri
tid ännu icke hunnit komma: Hort. Germ. fol. 267. Cupani anförer i sin Hort. cath. en
annan större och helt röd sort af detta fruktslag, som skall vara af angenämare smak.
*
1. Mos. b. 9. c. 20. 21. v.
**Duhamel räknar Vindrufvor i allmänhet ibland de bästa frukter, hvarmed hösten oss
fagnar: tr. des arbr. & arbust. T. 2. p. 362. men den gamle Galenus går än längre, då
han påstår dem jämte Fikon verkeligen vara den förnämsta höst-frukten: l. 2. de alim.
facult. I det fordna yppiga Rom voro de med ibland de dessert-frukter, som man mäst
brukade: Pancirollus l. c. p. 241. Samma heder behålla de ännu i de länder de kunna
bli fullmogna, och derigenom ärnå sin rätta godhet, blifvandes då endast ätne rå; hvilket
ock plägar ske i Paris, då de där fås fullmogna, men ej gerna annars, utan äter man dem
då antingen glacerade med såcker, eller syltade i såcker, eller ock inlagde i ättika eller
bränvin: Duhamel tr. d. arbr. fruit. T. 2. p. 280. Jag får nedanföre nämna några af de för
läckerhet mäst utropade sorter, jämte några orter där man sedt dem synnerligast lyckas.
Nu vill jag blott anmärka, at denna frukt äfven är särdeles födande, såsom man funnit på
foglar och djur, som haft den til sin kost, och derigenom blifvit mycket feta, hvilket flere
Scribenter förmäla om Fikon-fogeln (Becfigue), om Staren, om Räfven m. fl. äfvensom
ock på människor, til ex. det sämre folket på Madera, som under vinbärgnings-tiden
endast hafva Vindrufvor til sofvel jämte brödet: Ovington l. c. p. 13. likaledes många
arma Vingårds-vaktare i södra Europa, som ofta på kort tid bringa sig til godt hull med
drufvor och fikon samt litet bröd til, såsom här frammanföre p. 108. blifvit visadt. Kan
väl hända, at Fikonen härvid göra det mästa, så vida de hållas för ännu mer närande:
Dodonæus Stirp. hist. p. 412. men det hindrar ej, at ju Drufvorne också mycket dertil
bidraga. Galenus tror dem näst Fikon mäst föda ibland alla de lösa sommar- och höstfrukterna: l. c. Derföre hafva Turkarne dem, torrkade eller til Russin beredda, ofta såsom
enda tilkosten til deras bröd: Busbeq. l. c. p. 68.
vindruva
154
kunnat hafva tämmeligen god*; men äfvensom man med skäl kan tro, at det oän * Det är en ärkänd sanning, at Vindrufvor i de kallare länder aldrig rätt mogna, eller få
den angenäma sötma, som de i de varmare vinna. Jämte denna sötma följer gerna en hög
och kryddaktig smak, som något stöder på desman, hvilken man funnit nästan aldeles
uteblifva hos telningar man ifrån varmare orter hämtat til norra Frankrike, särdeles uti
kalla somrar, då deremot telningar af Chasselas, flyttade derifrån under varmare luftstrek, efter någon tid blifvit af nämnde smak delaktige: P. J. Bergius l. c. p. 51. De kallare
länders drufvor kunna väl vara tjenliga nog at göra vin af, men få sorter blifva så goda,
at de kunna ätas med nog smak. Det är blott under de varmare luftstrek man njuter det
nöjet, ehuru dock ej med alla sorter, ty somliga tjena egenteligen at göra vin af. I Granada
fann Bowles drufvorna ogement delicata: l. c. p. 157. och Höst i Marocco oförlikneliga:
l. c. p. 268. J. G. Sulzer hörde kännare försäkra, at drufvorne i La Vaud eller Ryffthal i
Schweitz täflade med alla andra om förträdet, och fann dem sjelf öfvermåttan ljufliga, ja
läckrare än alla de Spanska, Franska och Italienska drufvor han någonsin ätit: Tagebuch
einer Reise nach d. mittäges Länd. v. Europa p. 51. Pilati åt i Apulien otroligt stora och
af läcker sötma: l. c. T. 2. p. 60. De som växa i Vesuvii fordna utkastade lava, och som
gifva det berömda vinet Lacrima Chr., äro ganska angenäma och förträffeliga: Nouv.
mem. & obs. sur l’Italie &c. par 2 Gentilsh. Suéd. T. 3. p. 89. ff. I Ungern träffar man
Vindrufvor öfvermåttan delicata och stora, varandes de i Virovichitz af ypperligaste
godhet. E. Brown, som detta förtäljer, l. c. p. 90. säger sig i Thessalien råkat dem så
stora som plommon, af ganska delicat smak: l. c. p. 144. men han namngifver ingen viss
sort. Chandler tyckte dem vid Athén vara oförlikneliga: Reis. in Griechenl. p. 180. och
Pococke på öen Mycone förträffeliga: l. c. T. 6. p. 276. En onämnd Engelsman säger
sig ingenstäds funnit bättre Vindrufvor, än på öen Siphanto i Archipelagen: Zweyter
Zusatz zu Blainvilles Reisebeschr. p. 449. Samma Man skrifver sedermera, at han i
sin lifstid aldrig sedt sådana Drufvor, som han träffade på Sikino och några andra öar
i Archipelagen: de funnos icke sällan af 2 fots längd, och hvart bär var ofta större än
de allmänna plommon i England, samt hade en synnerligen läcker smak: l. c. p. 476.
På Maltha äro drufvorna ganska delicata: Du Mont nouv. voy. du Levant p. 150. och i
Smirna förträffeliga: Lüdeke l. c. T. 1 p. 54. Om man skall tro Delaporte, så ha de i
Mingrelien en utvald smak: Voyageur François T. 2. p. 126. I Astracan säger Olearius
dem vara sköna och stora som Valnötter: l. c. p. 238. tilläggandes Bell, at de äro helt söta
och utan minsta syra: l. c. T. 3. p. 47. Schober beskrifver dessa stora som plommon och
ganska söta: Samml. Russ. Gesch. 7. B. p. 91. Gerber säger, at i trägårdarne vid Derbert
vanka Drufvor, hvilkas likar i godhet näppeligen lära finnas: l. c. 4. B. p. 95. I Don G. de
Silva Figueroa Ambassade en Perse p. 115. förmäles, huru de vid Schiras fås ofanteliga
och admirable til smaken. De Otter träffade i Seroudge vid Euphrat öfvergingo i hans
tycke alla vindrufvor i verlden: Voy. en Turquie & en Perse T. 1. p. 111. Niebuhr omtalar,
huru synnerligen väl de ganska sköna drufvorne smakade, som han fick utur Munkarnes
trägård vid Sinai berg: l. c. T. 1. p. 246. äfven som de han kom at äta i Sana i Iemen: l. c.
p. 411. Den bästa frukt Fru Kindersley njöt på Cap tyckte hon de stora och delicata
vindrufvorna vara: l. c. p. 56. Tachard sade om de samma, at de voro af en merveilleux
smak: Voy. de Siam p. 356. Ibland några utvalda fruktslag, som Kejsaren i China sände
Ryska Residenten i Peking, voro ock 3 sorter drufvor, hvilka han och Ryssarne af hans
En botaniskt betraktat nöjaktig återgivning av vinplantan och dess druvor. Plansch ur den sällsynt petige Nikolaus Joseph von Jacquins Icones plantarum rariorum (1781–93).
Vindruvan, som Bengt Bergius behandlar med sådant mästerskap, har antingen färsk, torkad
eller vidareberedd njutits i årtusenden. Redan under antiken var sorterna otaliga och idag finns
kanske så många som 8 000. Bland traditionella druvprodukter märks turkisk sirap (pekmez),
vinäger och förstås vin, sedan antiken drycken framför andra i Sydeuropa. Grekerna och romarna blandade sitt vin med vatten, väl medvetna om dess berusande effekt. Den enligt Bibeln
förste att odla druvor, Noak, blev däremot drucken, ett bland människor vanligt tillstånd David
Kandel tagit fasta på i detta träsnitt för Hieronymus Bocks Kreüter Buch.
.
157
deliga antal sorter, som nu i verlden finnes, är mäst den påföljande tidens foster,
genom eftertänksam odling åstadkommet, så kan man ock sannolikt dömma,
at de fleste nu varande ädlare sorter jämväl sedermera upkommit*. Dessa ser jag
Resebeskrifvare med nog utsökta loford omtala, då de utgifva dem för ganska
förträffeliga, för öfvermåttan läckra, för den bästa frukt i landet, för oförlikneliga, ja för admirabla til smaken o. s. v.** I våra kallare länder, där Vindrufvor
följe funno mycket läckra: Recueil de voy. au Nord T. 5. p. 399. Navarette intygar ock,
at i China fås excellenta vindrufvor, ehuru de där icke användas at göra vin af: l. c. p. 32.
Det blir då dervid, som Zückert säger, at Windrufvor äro en synnerligen ypperlig och
delicat frukt i de varma länder: l. c. p. 173.
* Sedan yppigheten hade fått fri fart i det gamla Rom, och en allmän åtrå upkommit efter
de utsöktaste kräseligheter, var mycket naturligt, at man med all flit skulle söka förkofra
sina vin-rankor, så at man på egen botten måtte få dem af aldrabästa art, och dermedelst
kunna vinna ej allenast kosteliga vin-sorter, utan ock ypperliga drufvor til dessert på
sina bord. Til detta ändamål tjente förnämligast ympning, sedan man först skaffat sig
utvalda vin-ståckar från alla kanter, och derefter anstält trägna försök at ympa dem
om hvarandra, för at åstadkomma nya sorter af än ypperligare beskaffenhet. Plinius
omrörer åtskilliga, på hvilka det gått an at just genom ympning förbyta fruktens naturliga smak uti en på flera fått blandad: l. 14. c. 3. och tror han, at drufvorne, efter så flitig
åtgärd, funnos bättre i Italien, än i något annat land i verlden: l. 14. proæm. Virgilius
höll för en omöjelighet, at räkna alla de redan upkomna Vindrufve-sorter: Georgic. l. 2.
v. 103. och af samma tanka äro Botanisterne än i dag. I Nouv. maison rustique p. 408. ff.
namngifvas 56 märkeliga sorter, som i Frankrike odlas, och Garidel anförer 46 bara i
Provence: l. c. p. 494. På Candia hörde Pococke dem räknas til 72: l. c. T. 4. p. 305. och
i Ungern skola de gå til 30: Berkenmeyer l. c. p. 653. I Schiras äro öfver 20 sorter, som
nyttjas dels at göra vin af, dels at äta färska, och dels at torka til Russin: Niebuhr l. c.
T. 2. p. 169. ff. Vildt växande drufvor blir ingen fråga om, sådana som i Norra America,
Persien och flera orter i mängd förekomma, och til smak äro föga behagliga. Kan dock ej
undgå at anmärka dem Schober träffade vid Terki, som voro små och sötare än såcker,
Saml. Russ. Gesch. B. 4. p. 159.
** Af de ädlare sorter, som man nyttjar på borden, vil jag exempelvis anmärka några få.
Sådana hade man fordom åtskilliga i Rom, dem Plinius anförer l. 14. c. 3. af hvilka han
sjelf l. c. c. 1. förklarar Duracina för de angenämaste, såsom de ock ofelbart måtte varit
ypperliga, då Kejs. AUGUSTUS kunde hälst utvälja dem at äta med bröd til: Svetonius l. 2. c. 76. men de Rhodiska måtte väl varit än ypperligare, så vida, efter Virgilii
utsaga, sjelfve Gudarne troddes älska dem på sina bord til dessert: l. c. v. 101. Nu för
tiden anses Muscat-drufvorne för de bästa i Frankrike, och uptager Duhamel deraf
med beröm Muscat rouge, Musc. violet och Muscat d’Alexandrie, men i synnerhet Muscat
blanc, hvilken han förklarar för den excellentaste af alla sorter, när den blir fullmogen, som sällan sker i Parisiska climatet: l. c. p. 268. ff. När ock så händer, påstår De la
Quintinye, at Muscat-sorterne, ehvad färg de hafva må, tilvålla sig förträdet för alla
de andra drufve-sorter: l. c. p. 131. Misson utsätter ej, om den hvita sorten han råkade i
Bologna var den nämnde Muscat-blanc, men den hade, säger han, admirable smak: l. c.
T. 3. p. 56. I Spanien ärnå Muscat-drufvorne en förträffelig godhet: Relat. du voy. d’Esp.
1691. T. 1. p. 114. Garidel utgifver Muscats och Muscats de Panso för de aldraläckraste
158
korinter
drufve-sorter i Provence: l. c. p. 498. och dernäst den ganska söta Clareto-sorten: l. c. p.
494. Chasselas doré är den sort, som i Paris mognar bäst af alla, och håller sig til in i Maj
månad, är ljusgrön, saftrik, helt söt och excellent til smaken: Duhamel l. c. p. 265. De
bästa i Marocco äro en sort Muscatell-drufvor, Bukniar kallade, stora som dufve-ägg
och gula til färgen: Höst l. c. p. 283. D’Arvieux säger om de Vindrufvor, af hvilka de så
kallade Panso-Russin eller Confect-Russin från Damas fås at de äro tjocka, gulaktiga,
genomskinliga och af ganska angenäm smak: l. c. T. 1. p. 311. J. Mills beskrifver Damasdrufvorna helt tjocka och långa, hysande blott en enda kärne, til färgen som bernsten och
til smaken förträffeliga: Praktisch. Feldvirthsch. 4. b. p. 420. De skönaste i Persien äro de
så kallade Chaboni eller Kongliga drufvorne, hvilka ock äro genomskinliga och til färgen gula: Chardin l. c. T. 1. p. 314. Annars berömmas där mycket drufvorne Kischmisch,
som hafva små bär utan kärnar, och äro af ganska god smak: Thevenot ferner Verfolg
&c. p. 101. J. V. Ståhlin beskrifver dessa likaledes små, utan kärnar, och såckersöta:
Büschings Magaz. 6. Th. p. 466. Men Tavernier säger blott, at de tyckas vara utan
kärnar, berättandes derjämte, at de äro hvita och mycket söta, samt hetta starkt i halsen,
om någon mängd af dem ätes: l. c. T. 1. p. 421. Omsider får man af Niebuhr veta, at de
verkeligen hysa kärnar, men så mjuka, at de nästan intet kännas: l. c. J. Freyer förekom
denna Kischmisch-sort förträffeligen hjertstärkande: Reyse door Oostind. en Persien p.
322. Man finner den skattas högt af Chineserna: Samml. Russ. G. 3. B. p. 612. och måtte
den väl hållas i lika värde i Indostan, när den kunde vara med ibland de rara frukter, som
Gesandterne från Usbek hade med sig til föräring åt stora Mogol: Bernier l. c. T. 1. p.
160. L. Barthema visste sig aldrig på sina resor hafva ätit sötare drufvor, än de kärnlösa i Arabien, hvilka förmodeligen varit dessa Kischmisch: Purchas l. c. p. 1493. Eljest
vanka ock i Spanien helt stora drufvor utan kärnar: Bruhier l. c. p. 254. och omtalar
äfven Galenus kärnlösa drufvor i Cilicien: l. c. Scaliger likaså på Madera: de subtilit.
p. 562. Schober säger, at uti trägårdarna i Terki fås genomskinliga drufvor med 1 à 2 tum
långa bär, nästan utan kärnar, af så ljuflig Muscatell-smak som i verlden kan finnas: l. c.
De aldrabästa i Aleppo, som komma från byen Kaissy, hafva föga kärnar, äro stora, feta
och saftfulla, honingsöta, tunnskaliga och öfvermåttan välsmakande: D’Arvieux l. c.
T. 6. p. 394. Adanson berättar om de drufvorna på Teneriffa, som gifva Malvasir-vinet,
at de hafva runda kärnar, äro små och ganska söta: l. c. p. 9. Af Schiras-drufvorna anmärker E. Kæmpfer en rödaktig sort, Sahebi nämnd, hvilken hålles för lika delicat som
nyssberörde Kischmisch: l. c. p. 375. och samma värde sättes ock på Aschi-sorten: l. c. De
förnämsta Ungerska sorter äro Augster, Muscateller, Meyer och Geysdutten-drufvorna,
af hvilka den förstnämnda är den ypperligaste, största och tidigaste, blifvandes det dyra
och rara Essentz-vinet af den samma gjordt, som är det härligaste och delicataste i hela
Ungern: F. Hoffman von der natur u. würkung des Ungarischen Weins uti des Gründl.
Unterricht &c. utgifven af G. F. Reimmann, p. 265. När Labat var i Italien, fick han i
Tivoli en sort drufvor, Uva cornuta kallad, med bär af ett lillfingers längd och tjocklek,
hvita stödande på gult, hvilkas smak var svår at beskrifva, men den föll honom dock så
god, at han tyckte denna sort aldeles öfvergick de bästa han ätit både i Andalusien och
på Canarie öarna; den samma är, säger han, den behageligaste present man kan gifva en
vän i Rom: Voy. d’Esp. & d’Ital. T. 4. p. 34. Han träffade sedan vid Narni Passarine, en
sort helt små Corinte-drufvor, af admirable smak l. c. T. 7. p. 92. De vanlige Corinthedrufvor berömmas äfven såsom delicata, och åt Chandler dem på öen Zante med
stor förnöjelse: l. c. p. 427. Duhamel säger om Corinthe blanc, at den är helt saftrik och
har ganska angenäm sötma: l. c. p. 273. och Mills om de Svarta Corintherna, at de äro
ganska söta och förträffeligen välsmakande: l. c. p. 413.
159
aldrig kunna upnå sådan ypperlig godhet, få vi åtnöja oss med dem torrkade,
under namn av Russin*, hvilka, när de af utvalda Drufve-sorter blifvit beredde, vi
så mycket mindre försmå, som vi ofta nyttja dem ibland Desserten på våra bord.
I Indien där climatet ej heller gynnar denna frukt, är en korg Russin en välkommen föräring til en Furstelig person**. Uvero (Coccoloba uvifera L.) en Americansk frukt, som med sin hopgyttring af många bär nästan liknar Vindrufvor,
kan vid detta tilfälle nämnas, så vida den af flera berömmes såsom angenäm til
smaken, upfriskande och hälsosam***. Jag må ock i förbigående omröra Yaruma
* Om Russin skola vara nog smakeliga, så måste de vara beredde af de sötaste Vindrufvesorter, och altså förskrifvas från de varmare länder, där drufvorne hinna at tilräckeligen
mogna och få sin fulla sötma. De så kallade Passerilles, som göras i Frontignan och
närgränsande tract, berömmes för de bästa i Frankrike, och äro också rätt dyra, säger
Bruhier l. c. p. 255. men han bekänner tillika, at de samma gifva de Calabriska och
Spanska efter i godhet: l. c. p. 259. Bruyerinus säger om Provence-Russinen, at de falla
sig både smärre och mindre goda än de Spanska, hvilka äro stora och rätt smakeliga: l.
c. p. 502. I Tyskland får man gemenligen de större från Spanien och de mindre från öar
i Medelhafvet: R. A. Vogel l. c. p. 260. Det låter sällsamt hvad Bowles säger om de
Spanska Russin, at de i England kännas bättre än i Spanien, efter de af kölden crystallisera sig på ytan: l. c. p. 157. De som mäst sökas äro de som torrkas i solen, såsom det
sker i Granada: l. c. De torrkas, vittnar Plüer, af solen på sjelfva vinståcken, hvarföre
ock Malaga Russinen blifva de bästa i Spanien: l. c. p. 538. Carter förklarar Malaga
Muscateller-Russin för en ganska kostelig frukt: l. c. p. 368. Man afplåckar dessa i solhettan middagstiden och inlägger i krukor, som man tiltäpper och kittar ihop, då de sedan
hålla sig längst och blifva de bästa i Europa: Reisen eines vornehmen Herrn in Spanien uti
Büschings Magazin 1. Th. p. 110. ff. Hvad denna soltorkning angår, så sker den på det
sätt, säger Rajus, at man gör en snitt in til hälften af den qvist drufvan hänger på, och
lemnar henne så någon liten tid qvarsittande, då bären småningom torrka, af det saften
blifvit hindrad at tilflyta och föda dem: l. c. p. 1615. Sådant lärer dock ej ske med alla, ty
Jos. Miller tror sig veta, at man i Malaga brukar at doppa drufvorna hastigt ned uti
kokhet lut, gjord af vinqvist-aska, och sedan torrka dem i solen: Botanicon officin. p. 457.
Jag mins mig ej läsit, huru man plägar torrka Damas-Russinen, men de samma tyckte
Bruyerinus öfverträffa alla i godhet: l. c. såsom ock Rauwolf ansåg dem för både
de största och bästa: l. c. p. 105. Likaså utgifver Zückert de långa blå Damas-Russin
för de smakeligaste: l. c. Pomet, som beskrifver dem flata och til tjocklek och längd
som yttre leden af tummen, föredrager dem för de Calabriska: l. c. p. 281. Om de små
Kischmisch-Russinen förmäler Della Valle, at de räknas ibland de bästa i Persien: l. c.
2. Th. p. 110. men Niebuhr säger dem verkeligen vara de förnämsta: l. c. De samma bruka
Kalmyckerne at handla med på Siberien: Samml. Russ. Gesch. 3. B. p. 612. Russinen af de
ofvannämnda Chaboni-drufvorna måtte väl också vara rätt goda, då de pläga kringföras
öfver hela Persiska Riket: Chardin l. c.
**Lettres édifiantes & curieus. T. 16. p. 151.
***Se Catesby l. c. T. 2. p. 96. Dessa bär äro af Körsebärs storlek och purpurfärg, nästan runda, med mjukt kött kring en stor sten eller nöt: Jacquin Stirp. Amer. hist. p.
112. hvilket kött är väl litet i jämförelse mot den stora stenen, men har angenäm smak:
russin
havsdruva
160
åkerbär
(Cecropia peltata L.) från America, som har aflånga bär, rätt behageliga för de
flesta Européer, liknande mycket både Smultron och Hallon i smaken*. Äfvenså
Voaverome, ett slags violetta bär på Madagascar, som utgifvas för söta och ganska
behageliga**; såsom ock Kanden-kara, purpurblå bär af ett träd i Malabar, hvilka
v. Rhede beskrifver saftiga, söta och angenäma***.
Men hvad behöfver jag söka efter smakeliga bär i de andra verlds-delar, då jag
finner rätt så goda, om icke bättre, i vår egen fosterbygd? Åkerbär (Rubus arcticus
L.), som Försynen endast tildelt öfra Norden†, utmärka sig väl icke med någon
reslig växt, ty de hålla sig lågt vid marken, men så mycket mer med en angenäm
smak och en stark och ljuflig lukt, i hvilka delar de, efter v. Linnés intygande,
taga förträdet för alla andra frukter i Europa††.
Browne l. c. p. 210. Det utgifves af Oldendorp för sött, saftigt och välsmakande: l. c.
p. 169. Jacquin säger, at det jämte sötman har någon syrlighet och är nog behageligt,
så at frukten på somliga orter framhafves på borden och säljes på torgen: l. c. p. 113. H.
Sloane, som fann denna frukt på ett angenämt sätt sträf, berättar, huru den på Barbados föres til torgs såsom en god frukt: l. c. T. 2. p. 129. Ännu en frukt af samma slägte
omtalas af Jacquin under namn af Coccoloba nivea, hvilken också har söt och angenäm
smak, varandes nog besynnerlig dermed, at endast halfva nöten är betäckt med pulpa,
som är sjelfva Calyx, hvilken, til färgen snöhvit, så utvuxit och svällt, at han blifvit tjock
och saftfull. Då den samma ätes, äter man kärnen tillika. På öen Eustache plägar man
odla dessa bär: l. c. p. 115. Nicolson åt dem på S. Domingo med nöje: l. c. p. 301.
* P. Browne Civ. and nat. hist. of Jamaica p. 111.
**De Flacourt Hist. de l’isle de Madag. p. 122.
***Hort. Ind. Malabar. T. 5. p. 71.
† Desse bär hafva sin ordenteliga bonings-plats strax nedan om norra Pol-cirkeln, icke allenast i Norrige, Pontoppidan l. c. T. 1. p. 214. fjällen likväl undantagne: K. Vet. Acad.
Handl. Vol. 23. p. 193. utan ock här i Sverige, på ömse sidor om Bottniska viken: l. c. p.
192. sedermera hela sträckan uti Ryska skogarne: Buxbaum Plant. minus cognit. centur.
5. p. 13. i den mosslugna bergs-tracten vid Jenisea floden i Siberien: Messerschmid hos
J. Amman l. c. p. 185. ja i hela Siberien ända ut til Kamtschatka: Gmelin Flor. Sibir. T.
3. p. 179. där de dock äro rara: Krascheninnikow beschr. des landes Kamtschatka p.
101. och ändteligen också i Canada: J. R. Forster Flora Amer. Sept. p. 24. samt uppe vid
Hudsonsbay i America: Dillenius hos von Linné Flor. Lapp. p. 62. Märkeligt nog,
at då de här i Sverige föga vilja trifvas nedan om Helsingland, finner man dem ha god
trefnad uti fuktiga skogarne i Ingermanland, som ligger ungefär i parallele med Upland:
Nov. act. Acad. Cæsar. n. c. T. 1. p. 40. och Gorter Flor. Ingr. p. 80. D. Kellander måtte
illa gifvit akt på dessa bär, då han kunde säga dem vara ganska lika Hjortron: Rub. humil.
Åkerbär från Norlanden p. 40. äfvensom Frankenius i Specul. bot. renov. p. 14. O. Rudbeck i dess Hort. bot. p. 43. olämpeligen ansågo dem för en art af Smultron; men rättare
träffar Messerschmid l. c. då han säger dem likna Hallon, fast han felar i färgen, den
beskrifver mörkröd, då den likväl på de fullmogna bären är svartbrun.
†† Flor. Svec. p. 174. Beträffande lukten, så kan man väl ej med Messerschmid l. c. hålla
den för densamma som i Smultron fins, fast man ej heller med ord kan uttrycka hurudan
den verkeligen är. Den är, säger P. J. Bergius, stark och angenämt kryddaktig, vinak-
Åkerbäret har ett grundmurat rykte om sig att vara delikat. Somliga menar att det inte finns
något bär som är godare och det har en given plats när de nordiska livsmedlens förträfflighet
ska poängteras vid fina middagar. I färskt tillstånd tål åkerbäret lagring dåligt, så många bär
får istället användning i likör, saft och sylt. Bland det aromatiska åkerbärets tillskyndare på
1700-talet märks Linné, som i sin Flora Lapponica (1737; sv. övers. 1905) menade att det intog
”främsta rummet bland alla i Sverige vildt växande”. Plansch ur J. W. Palmstruch, C. Quensel
m.fl., Svensk botanik (1802–29).
162
smultron
Smultron (Fragaria vesca L.) gifva dessa föga efter, hvarken i ljuflig lukt eller
angenäm smak, varande så mycket mer uti alla hus kärkomne, som de just äro
tig och i hög grad ljuflig: Mat. med. p. 435. Hvad smaken vidkommer, så tror jag nog
säkert, at den är enahanda på den ena så väl som den andra orten, då mognaden blifvit
lika fullkomlig; imedlertid ser jag dock, at man i den delen haft nog skiljaktigt tycke.
Messerschmid säger helt kort, at dessa bär smaka som Smultron: l. c. Frankenius
utgifver dem för honingsöta: l. c. hvilket Rudbeck synes bifalla, då han med ett nytt
namn kallar dem Honingsbär: l. c. p. 44. Kellander påstår dem ha en sötbesk smak;
man känner, säger han, först något sött på tungan, men sedan en tydelig beskhet: l. c. p.
25. och tillägger han vidare, at smaken är öfvermåttan angenäm, först söt, sedan lindrigt
besk efter tuggandet: l. c. p. 41. Deremot hafva dessa bär, efter Pontoppidans omdöme,
en mycket behagelig syra: l. c. Bergius utgifver smaken för syrlig, litet surare än i Hallon, med sådan åtföljande ljuflighet, som instämmer med bärens aromatiska lukt; men
anmärker tillika, huru detta förträffeliga aroma til mästa delen förgår, när bären med
såcker eller honing syltas, såsom i Norrland allmänt brukas: l. c. Sådan angenäm syrlighet tyckte ock jag mig finna, när jag för flera år sedan hade tilfälle at smaka några färska
bär häraf, då jag äfven rönte, at de tämmeligen länge efteråt lemnade en god smak qvar i
munnen. Herr J. D. Lundmark, som på sin Lappska resa gaf noga akt på smaken, tyckte
den vara aromatisk, midt imellan Smultron och Hallon, men, säger han, man känner i
bären en syra, som angriper tunge-spitsen, och hindrar at äta någon mängd deraf; Antekn. ur Rese-journ. Mscr. Ingen ting, påstår P. Kalm, kan ha ljufligare smak, än dessa
bär beströdda med såcker, ty de äro i sig sjelf de delicataste och mäst välluktande ibland
alla Europeiska frukter: Prærogat. Finlandiæ quoad plant. in bellar. adhib. p. 17. Hr. C.
v. Linné yttrar sig likaså, at de med rätta räknas ibland de aldraläckraste Europeiska
frukter, och syltade med såcker ibland de delicataste syltsaker: Amoen. acad. T. 3. p. 89.
Hans första omdöme om dem innehöll annars blott, at Åkerbären tyckas ha förträde för
alla andra Svenska bär: Fl. Lapp. p. 165. och at han ofta hade blifvit upfriskad af deras
vinosum nectar på sin Lappska resa l. c. p. 163. Sedan utgaf han dem för bäst, så til smak
som lukt, ibland alla Europeiska frukter, anförandes huru de begärligt pläga ätas, både
rå och syltade: Amoen. ac. T. 1 p. 523. Derpå säger han i K. Vet. Ac. Handl. Vol. 23. p. 193.
at dessa bär äro ofelbart de smakeligaste af all frukt, som växer sjelfmant, icke allenast i
Sverige, utan i hela Europa, hvarföre en hvar skulle önska at de växte här nedre i landet:
ehuru de äro inländska, behålla de sit värde, och åstundas äfven af de förnämsta Fruntimmer och delicataste munnar. Sedermera förklarar han dem för den aldraljufligaste
frukt i Europa: Amoen. ac. T. 6 p. 346. och ändteligen besannar han, at de öfverträffa alla
Europeiska frukter uti angenäm smak: Am. acad. T. 7. p. 520. O. Rudbeck säger ingen
ting vara ljufligare och sötare, än både lukten och smaken i dessa bär: Dudaim Rubenis
p. 10. O. v. Dalin hade också nog skäl at sätta dem i främsta rummet ibland Sveriges
infödda läckerheter: Tal om Sverige i sit ämne &c. p. 7. Men det är icke endast Svenskar
som vittna om Åkerbärens läckerhet. Hr. J. Lepechin förklarar dem för den bästa frukt
af alla Siberiska: Tagebuch der Reise durch Verschied. Prov. d. Russ. reiches T. 3. p. 30. G.
W. Steller omtalar dem såsom en förträffelig frukt: Beschr. v. Kamtschatka p. 78. och
De la Motraye, stadd på sin Lappska resa, fann dem så angenäma, at han ej kunde
afhålla sig ifrån at äta mycket deraf, änskönt han var oviss, om sådant ville bekomma
honom väl: Voy. en Europe, Asie & Afr. T. 2. p. 392. Ryssarne utmärka det värde de sätta
på Åkerbären med namnet Knæsniza, som Amman säger betyda Rubus nobilis: l. c.
Smultron, som växer vilda i både Gamla och Nya världen, har en lång historia som läckerhet –
av arkeologiska fynd vid Grotta dell´Uzzo på Sicilien att döma, tyder mycket på att de samlats
och njutits åtminstone 6 000 år f.Kr. och såväl Vergilius som Plinius gör dem sin tribut. Länge
nöjde man sig med att samla bär i skogen, odling i mindre skala började under medeltiden för
att först på 1600-talet ta fart. Det ovan avbildade chilenska jättesmultronet (Fragaria chiloen­
sis) som på 1710-talet hemfördes av Amédée Francois Frézier skulle när det korsades med det
nordamerikanska scharlakanssmultronet (Fragaria virginiana) bli upphovet till våra jordgubbar.
Plansch ur Freziers reseskildring, Relation du voyage de la mer du Sud aux côtes du Chili, du
Pérou et du Brésil fait pendant les années 1712, 1713 & 1714 (1717).
.
164
förstlingen af våra smakeliga frukter om året*. Tycket för dessa bär gör, at vi icke
* Ehuru v. Linné i Spec. plantar. p. 709. tillagt Fragariæ-slägtet 3 särskilda species eller
slag, lärer man dock böra antaga den mening han sjelf sedermera i Disp. om Fraga vesca
p. 4.D fattat, at knapt mer än 2 nog utmärkta och säkra slag deraf gifvas, neml. sterilis,
som har oäteliga bär, och vesca; ty det 3:dje slaget, som han på andras ord hade uptagit,
under namn af Frag. muricata, har ej sedan förra seclet uti någon Europeisk trägård varit
synlig, och var då allenast en sort missfoster, såsom du Chesne visar: Hist. nat. des Fraisiers p. 96. eller en blott lusus naturæ, såsom Rajus påstår: Hist. pl. T. 1. p. 609. Altså äro
alla de Smultron-sorter, som nu omtalas, icke annorlunda at anse än som mer och mindre
skiljaktiga art-förändringar af Frag. vesca, och för sådan anser jag ock Fr. monophylla,
som i Syst. veget. blifvit sedermera införd. Allasammans brukar man endast at äta rå.
Hvad denna frukts lukt vidkommer, så är den nog stark, ja så, at en och annan person
med rörliga nerver, särdeles af Qvinnkönet, svårligen kan tåla densamma, hvilket jag en
gång tydeligen såg på ett Fruntimmer, som dånade vid bordet, af det ett fat Smultron
man framsatte ej nog snart blef borttaget; men för de flesta människor faller denna lukt
sig behagelig. A. v. Haller förklarar den för aromatisk: Hist. Stirp. indig. Helvet. T. 2.
p. 45. likaså Ph. Miller l. c. art. Fragaria. Lemery intygar at den är angenäm: tr. des
Drogues simpl. p. 309. äfvenså D’Ardene: Année champetre T. 1. p. 226. Den beskrifves af
R. A. Vogel såsom stark och god: l. c. p. 255. af Tragus såsom ganska ljuflig: l. c. p. 499.
af Blankaart såsom mycket angenäm: Nederlandsche Herbarius p. 271. af Mizaldus
såsom ogement ljuflig: de secret. hortor. fol. 104. b. af M. B. Valentini såsom öfvermåttan angenäm: Viridar. reformat. p. 266. och af Gref. Mattuschka såsom förträffelig
och vederqvickande: Flor. Siles. T. 1. p. 455. du Chesne säger Smultron hafva företräde
för alla Franska frukter i anseende til lukten: l. c. p. 1. Beträffande smaken, så utgifva
åtskillige Auctorer den för vinaktig och ganska angenäm: til ex. Cæsalpinus l. c. p.
554. Salmon Engl. Herbal p. 1112. Geoffroy l. c. T. 6. p. 351. J. H. Schulzius Mat. med.
p. 243. och Parkinsons Paradis. p. 526. hvilken ock påstår den vara angenämare än i
Hallon: l. c. p. 557. D’Ardene säger denna vinsmak vara söt och behaga alla, som dessa
bär äta: l. c. likaså Lemery l. c. och Valentini l. c. Flere andre nämna intet om någon
vin-smak. Tragus säger blott at smaken är söt: l. c. Gref v. Mattuschka at den är
sötsyrlig: l. c. och Schwencke at den är sur och aromatisk: Kruidk. beschryv. der in-en
uitl. gewass. p. 159. v. Haller angifver allenast en angenäm syra: l. c. Jos. Miller til�lägger dessa bär en ljufligt syrlig smak: l. c. p. 203. och Bergius en lindrigt syrlig smak,
instämmande med lukten: l. c. p. 438. v. Linné säger dem vara på mildt sätt syrliga,
och derigenom oskyldiga, änskönt de til ymnighet ätas: l. c. p. 8. De äro en ljuflig kylande frukt: Worlidge Treatise of Cider p. 196. och gifva den behagligaste läskning och
svalka: Schulz. l. c. varande således öfvermåttan angenäma at äta: Camerarius Epit.
Matth. de plantis p. 765. Mizaldus förklarar deras smak för ogement ljuflig l. c. och
T. Dorstenius för högst behaglig: Botanicon fol. 130. Pontoppidan säger, at ibland de
flera välsmakande och sunda bär-slag, som växa i Norrige, böra Smultron förnämligast
räknas, hvilka ock där finnas i aldrastörsta mängd: l. c. T. 1. p. 212. du Chesne sätter
dem ibland de angenämaste frukter man har i Frankrike, anförandes tillika, at den förre
Konungen tyckte högeligen om dem: l. c. avertiss. p. 5. C. Stephanus intygar, at de där
i landet hållas för läckerhet: de re hortensi p. 88. och Bruyerinus vittnar, at de äro de
Franska Fruntimrens delice: l. c. p. 457. Det är då ej underligt, at våre Lappar äta dem
med högsta förnöjelse: v. Linné Flor. Lapp. p. 168. De hållas allestäds för stor läckerhet,
165
åtnöja oss med den allmänna sort, som så rundeligen finnes utsådd i vildmarken, til de fattigas så väl som de rikas hugnad och förfriskning, utan vi hafve
ock gerna i våra trägårdar en genom odling tilkommen sort, hos oss Jordgubbar kallad, som väl är ypperligare til storleken, men ej til smaken, uti hvilken
särdeles när smaken med såcker eller mjölk hjelpes, berättar v. Linné: Amoenit. acad.
T. 3. p. 89. med ytterligare tilläggning, at de anses för delicer, så af förnämt folk som af
gemene man: Frag. vesc. p. 8. v. Haller går så långt, at han förklarar de samma för at i
godhet öfvergå alla andra Europeiska fructus horæi: l. c. Det förstås, at de då bör tagas
frodväxande och med urval, så at alla mindre mogna, samt de små och nästan saftlösa,
som i tork-år ofta vanka, noga frånskiljas. Dessa bär äro så sund frukt, som angenäm
til smaken, försäkrar Chomel: Abregé de l’hist. d. pl. usuelles T. 1. p. 210. Behagligheten
ökes mycket derigenom, at man ej behöfver länge in på året afbida deras mognad. Savary anmärker, at de äro den tidigaste och tillika läckraste frukten om våren, samt den
första mogna frukt man i Paris får: Dictionn. univ. de commerce T. 2. p. 755. D’Ardene
har samma tycke, at de utgöra den smakeligaste vår-frukten: l. c. Åtskillige hos oss tycka
om at äta dessa bär sådana de äro och utan tilsats, men flere beströ dem gerna med såcker,
och månge äta dem hälst med grädde eller ock vin til: Linné l. c. Ray är af den tanka,
at man ej bör äta dem ensamma, utan med vin och såcker, såsom han säger i England
brukas: Synops. p. 254. hvilket bruk dock ej måtte vara allmänt i England, då Salmon
kan säga, at man där plägar äta dem med grädde eller mjölk, stundom ock med vin: l. c.
p. 1257. Men Ray vil ej gilla det sättet, at bruka mjölk eller grädde til dem: Hist. pl. T. 1.
p 610. hvaruti han följer Sebizius, som säger, at dessa bär ej äro så sunda med grädde,
som med vin, hvarpå man strödt såcker samt litet canel eller ingefära, påståendes dem
då böra ätas i första rätten: de aliment. facult. p. 338. J. V. Beverwyck hyser mäst samma
tankar: Schat der gesontheyt p. 365. Garidel skrifver i Provence, at man där brukar äta
Smultron med påslaget godt vin, hvarpå man strödt såcker: l. c. p. 190. och tror jag samma
sätt måtte brukas nog allmänt öfver hela södra Europa, hvarest man mångastäds ogörligen skulle kunna äta desse bär med mjölk, då ingen sådan, åtminstone ingen Ko-mjölk,
står til fångs, såsom i Spanien flerastäds händer, och Sulzer äfven berättar om en tract
i Provence: Tagebuch einer Reise &c. p. 141. Brydone förtäljer huru Sicilianerne undrade på honom, då de sågo honom äta Smultron med grädde och såcker: l. c. T. 2. p. 34.
För ett par secler sedan åt man i Tyskland dessa bär dels med grädde, dels med såckradt
vin: Dorstenius l. c. och i Frankrike plägade Fruntimren då äta dem med grädde och
såcker, vittnar Bruyerinus l. c. p. 457. C. Stephanus omtalar vid samma tid, at man
där åt dem med grädde, men också stundom med vin och såcker: l. c. Nu för tiden ätas
de där vanligen ibland desserten, än med vin, än med grädde, och än med vatten, alt med
såcker til: du Chesne l. c. p. 229. Geoffroy intygar det samma, at dessa bär brukas i
dessert med såcker, bestänkte med vatten, grädde eller vin: l. c. I Holland komma de på
borden såsom angenäm dessert, och ätas antingen med vin eller såcker, eller bara med
såcker jämte en bifogad Smörgås; stundom, när de blifvit plåckade med stjelk, äter man
ett bär i sänder, doppadt i stött såcker; somlige äta dem och i grädde: Blankaart l. c. På
Island förlustar man sig med Smultron, som där äro rara, ätandes dem med kall flöt (eller
tjock sur grädde): Egg. Olofsen Reise igiennem Island T. 1. p. 321. I Nya York äter man
dessa bär antingen för sig sjelf, eller med mjölk, eller med vin och såcker, berättar Kalm
Resa til N. Amer. T. 3. p. 155. hvilken i Quebec fick ibland desserten Smultron insyltade i
såckersirap: l. c. p. 366. 402.
166
hjortron
desse skogsbär kunna täfla äfven med de rarare sorter, som i de senare tidhvarfven blifvit ifrån America uti Europeiska trägårdar inflyttade*. Hjortron (Rubus
* Man kan nog med visshet påstå at de gamle icke brukat at odla Smultron. Virgilius,
Ovidius och Plinius omtala dem blott såsom vildt växande bär. Jag är nog benägen at
tro, det man ej förr än i de senare seclerne börjat företaga denna odling, och deruti styrkes jag, då jag hos J. Horstius ser, at Jordgubbar för 200 år sedan voro i Tyskland rara
och blott de förnämas bord såsom läckerhet förbehållne: Herbar. Horstian. p. 150. Nu för
tiden äro de ej allenast där, utan och här i vårt land, allmänna uti hvarje väl försedd
trägård. Vid Paris ser man hela fält dermed fulle, vittnar du Chesne l. c. p. 234. hvilken
ock anförer efter Scopoli, at de i Vicenza och Verona odlas på hela åkrar, likasom hvete: l. c. p. 6. Vid andra stora städer, såsom London, Hamburg m. fl. cultiverar man dem
också på nog vida landstycken. Man lärer ej få neka, hvad Parkinson påstår, at våra
Trägårds-Smultron eller Jordgubbar äro de samme som de vilda, allenast bragte til mera
storlek igenom odlingen i god jord: Paradis. p. 526. v. Linné håller dem egentligen för
den sorten, som hos oss växer i ängar (pratensis L.) och ej för den som på skogsbackar
förekommer (sylvestris L.): Spec. pl. p. 709. Odlingen bringar den til tredubbel storlek,
säger du Chesne l. c. p. 64. och förbättrar vinsmaken: Salmon l. c. p. 1113. Jag har hos
mig med nöje sedt, til hvad storlek äfven de allmänna Skogs-smultron i god och tjenlig
trägårds-jord kunna stiga. Men aldrig har jag sedt några så stora, som Wallace säger
sig funnit på Orknöarne, nemligen som hållit 3 tum i omkretsen: Descr. of the Isles of
Orkney p. 12. Storleken går annars mycket högre på några Americanska Smultron-sorter,
i synnerhet de så kallade Frutillas i Chili (Frag. vesca chiloëns. L.) hvilka, efter Frezier’s
beskrifning, äro vanligen stora som valnötter, men ock fås af höns-äggs storlek, varandes
hvitaktigt röda och litet mindre delicata än våra skogs-smultron: l. c. p. 133. De vanka,
säger Ulloa, vid staden Conception af små höns-äggs storlek: l. c. T. 1. p. 40. Feuillée
beskrifver dem han där träffade stora som de största valnötter, hvitbleka, och af förträffelig smak: l. c. T. 1. p. 315. A. De Ovalle fann dem ofta så stora som päron, och til färgen
gemenligen röda, men på tracten kring Conception äfven hvita och gula, nog olika våra
Europeiska både til smak och lukt: Relat. of the Kingd. of Chile i Church. Collect. T. 3.
p. 14. och tillägger han vidare, at man har dem där både vilda och odlade, men at desse
senare hållas mycket dyra, och äro den enda frukt man där brukar sälja: l. c. Jag vet ej,
om icke N. Del Techo kan mena denna sorten med de förunderligen söta Smultron,
han säger sig funnit i Chile: Hist. of Paraguai, Tucuman &c. hos Churchill l. c. T. 6. p.
16. Frezier, som infört denna märkeliga sort i Europa, tyckte sig finna bären en mån
mindre i Frankrike än i Chili: du Chesne l. c. p. 175. men om sant är, at man där haft
exempel på bär, som hållit 7½ tum i omkretsen: l. c. så ser man, at de äfven där kunna
ärnå nog anselig storlek. Duhamel säger om dem, at de hafva fast kött, som är excellent
både til smak och lukt, och ändrar sig ej på hela veckan: Arbr. fruit. T. 1. p. 238. En annan
stor Americansk sort är den Ph. Miller gifver ritning på i Figures of the most beautiful,
useful and uncommon plants &c. Tab. 288. hvilken han säger i storlek, skapnad och färg
komma närmast til den nämnda Chili-sorten, mycket oviss hvarifrån den kommit, antingen från Louisiana, Virginien eller Surinam: p. 192. fast han dock i Gardeners Dictionary tror Louisiana vara dess rätta hemort. Han yttrar sig intet om dess smak och lukt,
hvarföre man ej kan säga, med hvad rätt du Chesne anse denna sort för en och samma
med de så kallade Ananas-Smultron: l. c. p. 190. hvilka dock duhamel tab. 6. afritar en
god del mindre än denna Millers finnes, och beskrifver såsom saftrika och ganska
167
angenäma til smak och lukt, båda stödande på Ananas: l. c. p. 246. En märkelig hvit sort
omtalas af Parkinson l. c. p. 528. under namn af Bohemia Strawberry, hvilken han säger
vara den vackraste af alla Smultron-sorter, äfvensom ock den största, särdeles som han
funnit en del bär hafva gått nära 5 tum i omkretsen. Flere Scribenter hafva efter honom
omrört denna sort under samma namn, likasom den skulle kommit ifrån Böhmen, men
Worlidge, vid det han skall namngifva den största Smultron-sort, ärindrar sig namnet
galet och kallar den samma Pålsk, såsom skulle den härleda sig från Pålen: l. c. p. 323. Alt
ihop utan tvifvel orätt, ty efter alt utseende har Parkinson velat skrifva Bahama i stället för Bohemia, så at man altså får tro denna sort vara kommen til England ifrån någon
af Bahama öarne i America. Vi finne ju ingen Scribent ifrån Böhmiska tracterna hafva
omrört några sådana där växta Smultron, då vi deremot se, huru Salmon håller denna
sort för en och samma med en sort från Virginien, som då mycket admirerades i England, och som han sjelf hade träffat uti trägårdarne i Carolina af förunderlig storlek
framför alla han sett uti England: l. c. p. 1113. Han beskrifver den samma öfvermåttan
vacker och köttig samt af admirabel smak: l. c. Hartlib lärer mena denna sort med den
stora Virginiska, som han vid år 1650 styrker sina landsmän at vidtaga vid odling: Legacie p. 79. Duhamel uptager annars och afritar en röd och långt mindre sort från Virginien, som ock skall träffats i Canada, hvilken är högröd, och skall blifva dubbelt så stor
som de odlade Skogs-smultron: l. c. p. 211. 216. Om den säger D’Ardene, at den är sötare än våra allmänna Smultron, men ej af så hög smak: l. c. p. 327. du Chesne kallar
den Frasier Ecarlate: l. c. p. 204. Om nu denna är den samma, som den Worlidge säger
kommit från Nya England, och som i hans tycke var den bästa af alla Smultron-sorter,
så är den tidigare än andra, efter den skall mogna först i Maji månad: l. c. I Frankrike har
man än en sort från America, som Duhamel kallar Fraisier Framboise, och beskrifver
såsom ganska saftrik, med liten vinsmak, och lukt som stöder på Hallon: l. c. p. 251. Den
Smultron-sorten i Peru, som Ulloa anförer, lärer aldrig kommit til Europa, såsom vattig och mindre god än våra egna, skolandes vara en god tum lång och 2/3 tum i diameter,
ja väl större: l. c. T. 1. p. 248. Utom dessa Americanska Smultron förtjenar en liten Europeisk sort at anmärkas, som du Chesne kallar Fraisier des mois och Fragaria semperflorens, hvilken är mycket lik de vanliga Skogssmultron, men har den synnerliga arten at
immerfort månad efter annan blomma och bära frukt, genom det at strängarne gifva
blommor innan de tagit rötter: l. c. p. 50. Denna sort, planterad i kruka och stäld uti
fönster i varmt rum, såg jag en nyårsdag här i Stockholm bära mogna bär. Duhamel
säger om dessa bär, at de hålla sig länge: l. c. p. 232. En annan Europeisk bör också omnämnas, som i England plägar kallas Green Strawberry eller gröna Smultron, och beskrifves af Worlidge såsom den sötaste af alla, men senfärdigaste at mogna: l. c. Den
måtte ej funnits i Frankrike, då du Chesne skref i sin bok, efter han, som var mån om
at lära känna den, nödgades förskrifva den samma ifrån England: l. c. p. 138. men här i
Sverige är den intet rar, icke heller i Tyskland, hvarest den omtalas af Volckamer Flor.
Norib. p. 172. Thalius Sylv. Hercyn. p. 43. och fl. varandes långlagd, och något röd på
solsidan, men i öfrigt nästan mera hvitaktig än grön, samt efter mitt tycke af angenämare kryddsmak än någon sort jag känt. Här hos oss pläga desse Smultron ej få namn af
gröna, utan af hvita, ehuru vi ock hafve en annan sort, som verkeligen är hvit, hvilken
dock är tämmeligen rar. Det faller mig troligt, at många äfven i England måtte nämna
dem för hvita, och i sådan händelse finner jag ej underligt, at R. Plot säger de hvita
Smultron vida öfvergå de röda både i smak och lukt: Natur. history of Oxfordshire p. 156.
eller at J. Wheeler utgifver de hvita för de smakeligaste af alla: Bot. and Garden. new
Dictionary art. Frag. Annars förklarar du Chesne de odlade Skogs-smultron för de
168
Chamæmorus L.) äro väl til smaken mindre retande, men dock nog behageliga
för at förnöja många munnar i Norden, hvilket i Norrige går så långt, at man
knapt äter några bär häldre, varandes där, så väl som i de andra nordiska länder,
mycket i bruk at bereda dem til vinter-förråd, äfven för de hederligaste bord*.
bästa af alla: l. c. p. 238. hvaremot v. Haller påstår, at de vildtväxande Smultron äro
bättre än de som i trägårdar odlas, neml. Jordgubbarne: l. c. Likaså håller Savary de
samma för de bästa och naturligaste: l. c. Duhamel säger, at de vildtväxande röda äro
bättre än de som odlas, ty odlingen borttager så mycket af godheten, som den tillägger
i storleken: l. c. p. 226. Vi ha nog anledning at tro, det en och samma sort Smultron icke
blir lika god på alla orter, af det climaten falla sig olika gynnande. De älska mera köld
än värme, och tåla hettan under Linien eller imellan Tropici, hvarföre ock inga där stå
at få, om icke på höga berg, där köld vidtager: du Chesne l. c. p. 6. ff. De la Motraye
måtte väl, under sina resor, mångastäds i Europa ätit sådana Smultron, som han sedermera fick äta uppe i Väster-Norrland, neml. Skogs-smultron, men dessa senare tyckte
han vara de bästa han någonsin ätit: l. c. T. 2. p. 393. Kalm fann dem ej så behageliga i
Pensylvanien som i Sverige: l. c. T. 2. p. 218. I Nya Jersey fick han dem gemenligen större
än våra, men icke så söta och välsmakande: l. c. T. 3. p. 91. På Isle de France ha de både
mindre lukt och sötma än i Europa: Voy. à l’Isle de Fr. par un Offic. T. 1. p. 214. och på Cap
de b. esp. hinna de ej til den fullkomlighet som i England: Kindersley l. c. p. 56. Det
torde til slut kunna anmärkas, at röda Smultron funnits växande äfvenväl ytterst i America, vid Magellaniska sundet: Miroir Oost. & West-Indical, ou Navigat. de G. De Spilbergen & J. le Maire p. 27.
* Hjortron utmärka sig icke med någon lukt. Deras smak är så behagelig, at man äter dem
rå med nöje: v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 89. Men det är stor skilnad i smaken imellan
de bär som äro fullmogna och gula, och de som äro nära mognaden och ännu röda. De
förra äro blöta och vattiga med en småsyrlig smak: Lightfoot Flor. Scot. T. 1. p. 266.
hvilken syrlighet faller in på den i sur mjölk finnes: Bergius l. c. p. 436. De senare äro
fasta och sköra under tänderna, med en friskare och behageligare syra. Bären färska,
säger J. E. Gunnerus, äro rätt goda at äta, både för sig sjelfva och uti mjölk, särdeles
om de hämtas innan de blifvit fullmogna: Flor. Norveg. T. 1. p. 7. De äro långt sötare nyss
de plåckats, än sedan de något legat, men deras syrlighet är dock altid mycket behagelig:
Pontoppidan l. c. p. 216. C. Leigh förklarar Hjortrons smak för angenäm: Nat. hist.
of Lancashire, Cheshire and the Peak in Derbysh. p. 95. Likaså Sim. Paulli: Quadrip.
bot. p. 448. Derföre brukas de ock på Högländerna i Skottland til dessert på borden:
Lightfoot l. c. p. 267. och i Norrige äro Hjortron de bär man hälst och mäst äter: J. C.
Fabricius Reise nach Norweg. p. 352. Pontoppidan tyckte sig där finna dem bättre til
smak än i Vendsyssel i Jutland: l. c. hvilket jag lemnar därhän. Lapparne hafva synnerligt
tilfälle at länge bibehålla dessa bär vid deras naturliga godhet, hvilket de och nyttja, i
det de förvara dem åt sig ifrån sommaren til hela vintern uti snön i fjällen, kunnandes
sedan om våren ha dem lika friska och angenäma, som då de nedlades: v. Linné Fl. Lapp.
p. 167. Jag tror samma grep lärer brukas af de andra nordiska folkslagen hela sträckan
ut åt til och med Kamtschatka, hvarest inga bär blifva mera berömde och flitigare til
gagn använde, än dessa, som dageligen tjena folket til välplägning: Steller l. c. p. 77.
Invånarne på Aleutiska och Räf-öarne anse dem ibland sina största delicer: W. Coxe
Account of the Russian discoveries between Asia and Amer. p. 56. 168. Ja, man räknar dem
169
O. von Dalin räknar dem ibland Sveriges infödda läckerheter*. I samma räkning uptager han jämväl Hallon (Rubus idæus L.), och får deruti nog allmänt
medhåll, så vida ingen lärer finnas, som ej mycket tycker om dessa bär, både at
äta rå och med såcker til sylt och confect beredda**. Mills räknar de stora röda
också i Ingermanland ibland läckerheter: Buxbaum i Nov. Act. Acad. Cæs. T. 1. p. 40. D.
Cranz omtalar dem såsom förträffeligen vederqvickande: Hist. om Grönl. 1 Del. p. 87.
och v. Linné förklarar dem för mera läskande, än någon annan bekant spis: Flor. Svec.
p. 175. De äro, säger Gunnerus, icke endast begärlige för deras behagliga smak, utan
ock för det de så förträffeligen läska och kyla: l. c. En stor förmån med dessa bär är, at de
låta, snart sagt utan kostnad, bereda sig til et smakeligt mos eller gröt, som i god källare
håller sig länge; beskrifningen huru det görs kan ses i K. Vet. Akad. Handl. Vol. 33. p. 352.
Deraf föres årligen en stor mängd från Wäster-Norrland til Stockholm, och säljes med
god fördel, blifvandes här brukadt på de flesta hederliga bord, gemenligen såsom sylt til
stek, och det ofta utan påströdt såcker. I Danmark kommer detta som oftast på Magnaternas bord: Sim. Pauli l. c. Gunnerus förmäler, at en sådan Hjortron-gröt med såcker
på är i så allmänt bruk i Norrige at äta til stek, at näppeligen någon, som har stek, är den
förutan: l. c. Han tillägger, at man ock af saften, sedan det tjocka blifvit frånskildt och
mjölk tilblandad, plägar göra en Hjortron-soppa, äfvensom man ock tilreder Hjortronmjölk af denna saft jämte grädda, hvilken blir behaglig: l. c. ja, af den saft, som utan
prässning afrinner, kokar man där med såcker et delicat gelée: l. c. Fabricius omrörer,
at man i Norrige tilreder åtskilliga goda rätter af saften blandad med mjölk, samt at man
jämväl bereder af bären ett mos med såcker: l. c. I Ingermanland syltar man bären med
honing: Buxbaum l. c.MI Jag ser Lightfoot l. c. berätta, det man i Sverige gör Tortor
af dessa bär; men sådana har jag aldrig sedt, än mindre ätit. Lapparne pläga krossa dem
och inblanda i deras Ren-mjölk, hvilken rätt v. Linné ej fann obehaglig: Fl. Lapp. p. 167.
J. Scheffer förtäljer efter S. Rheen, at Lapparne pläga koka de bär, som börjat mogna,
i deras egen saft vid lindrig eld, strö litet salt derpå, och nedgräfva i jorden, väl inlagda
i näfver och ombundna, nyttjandes sedermera om hösten och vintern: Lapponia p. 221.
Där säges ock, at de stöta bären ihop med kokad fisk, som de skrädt benen ur, och sedan
äta med sked: l. c. Sluteligen får jag anmärka, at Hjortron äro allmänt i rop för at vara
kraftiga emot skörbjugg. Pontoppidan påstår at de äro ibland de aldraförträffeligaste
medel deremot: l. c. och Scheller säger dem vara en kostelig läkedom mot samma
sjukdom: Reisebeschr. v. Lappland u. Botnien p. 30. hvilket ock til någon del bestyrkes af
det exempel, som S. Rabbe inryckt i sit Åminn. Tal öfv. N. Psilanderhielm l. c.
*
L. c.
** Dessa bär, som så gerna i våra steniga gården och hagar växa, äro mera allmänt kände,
än de här behöfva beskrifvas, äfvensom de 2:ne Hallon-sorter, som i våra trägårdar odlas, måste nogsamt vara bekante. Af dessa äro de hvita, efter Salmon’s omdöme, litet
mera behageliga än de röda: Engl. Herb. p. 931. äfvenså efter Parkinson’s : l. c. p. 557.
men mindre goda i smaken än de stora röda efter J. bradley’s anmärkning: l. c. p. 228.
hvilken ock instämmer med Worlidge’s tycke: Treatise of Cider p. 231. som tillägger, at
dessa röda trägårds-hallon äro ibland de angenämaste frukter förmedelst deras delicata
saft: l. c. De hafva en egen förunderligen behagelig smak, säger Mizaldus l. c. fol. 104.
Men äfven de vildtväxande äro angenäma: Hagström Jemtl. oecon. beskr. p. 148. mera
upfriskande än Smultron: Chomel abr. de l’hist. d. plant. usuell. p. 818. och mycket kosteligare än Björnbär: Pancovius Herbar. verbess. durch Zorn p. 348. ja, de äro mycket
hallon
170
blåhallon
ibland de skönaste trägårds-frukter*. Men de så kallade Blåhallon (Rubus cæsius
L.) hafva icke blifvit i våra trägårdar intagne, ehuru de det kunnat för sin smaks
skull förtjena, hvilken månge funnit nog behagelig**. Kalm omtalar dem såsom
angenäma: A. v. Haller l. c. T. 2. p. 42. och ganska välsmakande: v. Linné Amoen.
acad. T. 3. p. 89. De hafva, säger Kalm, den angenämaste smak, när de blifvit såckrade
eller ätas med mjölk: Prærogat. Finlandiæ &c. p. 17. Men mycket brukar man i Frankrike
at äta dem rå, fast sällan allena, utan blandning med Smultron och Vinbär: Duhamel
des arbr. fruit. T. 2. p. 259. Annars nyttjar man dem ock i Compoter samt til Confiturer
m. m. så mycket häldre, som sådan confiture blir ogement god och bibehåller sig väl: l.
c. I Tyskland gör man gerna Sirap och Mos deraf, som N. Ölhaf berömmer såsom välsmakande, läskande och vederqvickande: Elench. plant. circa Dantisc. p. 225. C. Gesner
säger om denna Sirap, at den är synnerligen hjertstyrkande, jämte det den i högsta måtto
förnöjer igenom sin ganska ljufliga lukt samt mycket behageliga smak, som är imellan
sött och surt: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 60. Smaken på bären beskrifver Rajus likaså, at den
är ganska god, midt imellan sött och surt: Synops. Stirp. Brit. p. 467. Lemery säger dem
vara fulla med en söt vin-smak: tr. Des Drogu. Simpl. p. 309. Tragus utgifver dem rent
af för söta: l. c. p. 970. och Worlidge tyckte ingen frukt hafva sötare och ljufligare
smak: l. c. p. 166. Men denna mycket söta smak tror jag knapt många andra lära funnit.
Tvärt om säger Rosier, at smaken väl är angenäm, men sur och litet aromatisk: l. c. T. 2.
p. 597. Parkinson fann äfven smaken behagelig, men något sur. l. c. v. Linné utgifver
den för syrlig: l. c. T. 6. p. 345. likaså Schwencke l. c. p. 158. E. König förklarar den för
småsyrlig: Regn. veget. p. 252. och Bergius säger dessa bär hysa en angenäm syrlighet:
l. c. p. 433. hvilket ock nog lätt står at utröna, och dessutom bestyrkes deraf, at man på
Skottska öen Skye ofta nyttjar saften eller sirap af Hallon til at göra Punch med i stället
för Citron: Lightfoot l. c. T. 1. p. 264. Greven v. Mattuschka säger dem vara syrlige
och högst angenäme både til smak och lukt: l. c. p. 450. Beträffande lukten, så beskrifver
R. A. Vogel den såsom stark och god: l. c. p. 263. Joh. Miller såsom ljuflig: l. c. p. 379.
Lemery såsom mycket angenäm: l. c. och Schwencke såsom aromatisk l. c. Rajus
tillägger dem en ganska ljuflig Viol-lukt: l. c. och Tragus en nästan sådan lukt som
Mars-violer hafva: l. c. O. Rudbeck säger dem hafva aldeles lika lukt med Mars-violer
och roten af Iris florentina: Dudaim Rub. p. 13. De hvita ha litet svagare lukt än de röda:
Duhamel l. c. p. 258. Jag ser, huru Kalm fann våra vanliga Hallon til stor mängd i
Canada, och huru de samma i Quebec plägade framsättas på borden ibland desserten,
både sådana de voro, och med mjölk och såcker på: Resa til Norra Amer. T. 3. p. 367. äfven ock insyltade i såcker: l. c. p. 402. Men jag ser honom icke nämna ett slags bär, som
Carver träffade i Canada, hvilka liknade Hallon, men voro ljusröda til färgen, och
af ansenligare storlek samt långt angenämare smak än Hallon; de samma växte, säger
han, såsom vinrankor, med äfven sådana löf, och voro den bästa frukt ibland alla som
där i orten funnos: Reisen in Nord-America uti Ebelings neue Saml. von Reisebeschr. T.
1. p. 113. G. Schober omtalar andra Hallonlika bär, som han funnit vid Zarizin, på en
liten krypande buske, den han kallar Pseudo-rubus wolgensis, hvilka varit öfvermåtton
angenäma och söta: Saml. Russ. Gesch. 7. B. p. 41.
*
Praktisch. Feldwirthschaft 4. B. p. 313.
** Orsaken, hvarföre denna växt ej blifvit uti trägårdarne inflyttad, är väl ingen annan, än
dess förtretliga art at krypa med sina rötter och sprida sig för vida. Dess bär förklarar v.
Linné på flera ställen för ganska välsmakande, ej allenast sedan man dem syltat, utan
171
ljufliga at äta, både rå och insyltade*. Det samma kan med lika godt fog sägas
om Björnbär (Rubus fruticosus L.), de svarta mulbärlika bären i åtskilliga af våra
gärden, hvilka de fleste af oss lära funnit både välsmakande och oskyldiga**. Ett
slags andra svarta bär, mera lika Hallon, som Kalm berömmer under namn af
Americanska Björnbär (Rubus occidentalis L.), utgifvas at vara ännu läckrare, och
skola redan finnas i några Svenska trägårdar***. Jungfrubär (Rubus saxatilis L.),
äfven rå: Amoen. acad. T. 1. p. 523. T. 3. p. 89. T. 6. p. 345. Clusius intygar likaledes,
at de äro mycket angenäma til smaken: Rar. plant. hist. p. 118. schwencke tyckte sig
finna dem vattiga, och af söt samt derjämte något fade smak: l. c. p. 159. men i Tragi
tycke föllo de sig icke oangenäma, ej heller mera söta än Mulbär: l. c. p. 969. hvilka bär
Lightfoot aldeles fann dem i smaken likna: l. c. T. 1. p. 264. v. Linné säger dem hafva
lika smak som Björnbär: l. c. T. 6. p. 345. men Buchoz utgifver dem för mera behageliga
att äta: Manuel alim. des plant. p. 602. hvilket dock Gr. Mattuschka tyckte förhålla
sig tvärt om: l. c. p. 452. Salmon tillägger dem en söt och angenäm smak: l. c. p. 932. De
skola vara nog tjenliga til vins förbättrande: v. Linné l. c. T. 3. p. 89.
*
Prærog. Finl. quoad plant. in bellar. adhib. p. 16.
**Kalm l. c. och Elsholtz Flor. March. p. 178. m. fl. berömma dessa bär såsom välsmakande at äta rå. v. Dalin sätter dem i en class näst efter de läckraste Sveriges infödda
frukter: l. c. men v. Linné hedrar dem mera, då han säger dem hafva ganska angenäm
smak: Amoen. acad. T. 5. p. 221. ja angenämare än Hallon: l. c. T. 6. p. 345. och falla de sig
ännu behageligare, tillägger han, om de ätas med vin: l. c. C. A. R. omtalar dem såsom
en den angenämaste frukt: Synops. stirp. ind. Aragon. p. 63. A. v. Haller lät laga dem til
mos, som han ofta hade på sitt eget bord: l. c. Deras egenteliga smak ser jag olika anföras.
Tragus tyckte den vara söt med någon inblandad beskhet: l. c. p. 970. J. Miller fann
den söt och angenäm: l. c. p. 380. Ölhaf säger bären vara söta och såsom magstärkande
bekomma väl: l. c. p. 227. likaså förklarar Schwenckfelt dem för söta och nog angenäma, när de väl mognat, samt välgörande för magen: l. c. p. 185. hvaruti J. van Beverwyck instämmer: l. c. p. 368. v. Linné deremot utgifver smaken för sur: l. c. men måtte
väl hafva ment syrlig, hvilket icke undgått Rosier’s upmärksamhet, som säger smaken
ej allenast vara syrlig, utan ock litet sträf: se l. c. T. 2. p. 596. Där han för öfrigt anmärker,
at dessa bär äro upfriskande och födande. Gr. v. Mattuschka anförer deras smak
såsom sötsyrlig och vinaktig: l. c. och Hr. J. Fischerström såsom syrliga och ganska
angenäma: Econom. Dictionn. 2 Del. p. 66. J. Bauhinus fann dem så oskyldiga, at han
kunde äta dem til mängd utan olägenhet: l. c. T. 2. p. 59.
*** Dessa bär likna mäst Hallon, och äro gemenligen svarta, men träffas också röda: v.
Linné Spec. plant. p. 706. Sjelfva busken är ej tjenlig at inflytta i trägårdar, emedan den
har den oart at för starkt krypa omkring med rötterna: Kalms Resa til. N. Amer. T. 2. p.
283. Icke dess mindre ser jag den redan på 1600-talet hafva funnits i Engelska trägårdar,
så vida inga andra bär än dessa kunna vara menta af J. Worlidge, då han omtalar en
där befintelig Hallon-sort af mycket mörkare färg än de röda, hvilken deraf kallades
Svarta Hallon, öfvermåttan angenäm til smaken: l. c. p. 231. Utom andra ställen funnos
ock dessa bär i Elthams trägård, där Dillenius beskref dem svartaktiga til färgen och
sötsura samt tämmeligen ljufliga til smaken: Hort. Elth. p. 327. Här i Sverige hade de för
20 år sedan nyss börjat synas i några trägårdar: v. Linné l. c. T. 6. p. 346. Han beskrifver
dem surare och behagligare än Hallon: l. c. ja, angenämare än både Hallon och Björnbär:
björnbär
svarthallon
stenbär
172
lingon
de täcka röda bären, som vi ofta träffe på våra hårdvalls-ängar, äro äfven af de
frukter, som fägna vår gom med en behagelig syrlighet.* v. Dalin uptager dem
ibland de bär, som komma nära til vårt lands läckraste infödda frukter**. Lingon
(Vaccinium Vitis idæa L.) lära väl ej til fullt nöje reta hvar och en granntyckt gom,
men böra dock ingalunda förbigås, då man talar om smakeliga bär, särdeles som
desa bär ätas af en oräknelig hop folk, ja ock hela nationer, endels såsom god och
sund frukt, endels ock såsom läckerhet***. Och på samma grund kan jag här upl. c. Kalm, som åt dem i Pensylvanien, tyckte dem vara mycket sköna til smaken: l. c. p.
218. och i Quebec såg han dem nyttjas til dessert, syltade i såcker: l. c. T. 3. p. 402.
* Blotta utseendet af dessa bär är retande til at försöka smaken, hvilken, enligt v. Linnés
yttrande, är behagelig, och i samma mån gör bären begärliga för något hvar, i synnerhet
för barn: Amoen. acad. T. 3. p. 89. Jag tror dock, at flera med mig skola finna dem äfven i
äldre åren nog begärliga, ty de hafva en förnöjande syra: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 62. Clusius
omtalar dem såsom helt saftiga, något sura, men mycket angenäma til smaken: l. c. p.
17. och Tragus tillägger dem en ganska angenäm vinsmak: l. c. p. 973. De äro väl, säger
Lightfoot, tämmeligen sura at äta allena, men ätne med såcker tjena de til dessert,
som blir både behagelig och sund: l. c. T. 1. p. 265. W. Salmon yttrar sig om dessa bär,
at de äro nästan genomskinliga, och fulla af en den mest behageligaste sötsura saft, som
är rätt ljuflig för gommen: l. c. p. 932. Rajus förmäler, at de äro mycket gagneliga mot
skörbjugg, och anmärker tillika, huru man kan äta dem rå til den mängd, at man just blir
mätt deraf: Synops. &c. p. 261. Deras smak utgifver Pontoppidan för långt behageligare
än röda Vinbärs: l. c. T. 1. p. 213. De ätas också begärligt i Norrige, vittnar Gunnerus,
och man gör där äfven mos af dem, som blir rätt godt: Flor. Norv. T. 1. p. 94. Le Brun
berättar, huru hederligt folk i Moskwa plägade äta dessa bär med honing eller såcker: l.
c. T. 1. p. 35.
**L. c.
*** Ibland alla de bär, som hos oss vanka, vet jag inga, som vi hafve til ymnigare mängd, än
dessa skogsbär. En synnerlig förmån för menige man, som äter dem rå med nog begärlighet, hvilket månge af yppare stånd äfven göra. v. Dalin sätter dem derföre närmast til
vårt lands läckrare bär: l. c. v. Linné utgifver dem väl för ogement sura: Flor. Lapp. p.
111. men jag ser ingen annan hafva haft lika tycke. J. Bauhinus omtalar icke syran såsom
stark, utan såsom ganska angenäm: l. c. T. 1. p. 522. R. A. Vogel säger dem ha en tempererad och behagelig syra: l. c. p. 269. Likaså tillägger Sim. Paulli dem en tempererad syra i
förening med en angenäm beskhet: l. c. p. 449. Gmelin beskrifver smaken något sur och
lindrigt sträf, icke obehagelig: Flor. Sibir. T. 3. p. 139. och E. König fann den både småsöt
och småsyrlig, samt måtteligen sträf: l. c. p. 247. Bergius anmärker om dessa bär, at de
hafva tämmelig syrlighet, jämte liten kärfhet, som dock blott åtföljer skalen: l. c. T. 1. p.
301. De äro syrliga, säger J. Paulli, men dock af angenäm smak: Dansk oecon. Urtebog p.
459. Richardson förmäler, huru de i England begärligt pläga ätas såsom välsmakande:
Raj. l. c. p. 457. och Lightfoot berättar, huru Högländarne i Skottland njuta dem gerna
såsom en sund och kylande frukt: l. c. T. 2. p. 1101. Pontoppidan, som sjelf fann dem
goda och välsmakande, förtäljer, huru de från Norrige pläga årligen föras insyltade til
Danmark, och där spisas med stor appetit, ty fast de jämte sötman och syrligheten ha
någon beskhet, är dock den rätt behagelig och hjelper matsmältningen: l. c. T. 1. p. 214.
ff. Som dessa bär kunna tämmeligen länge hålla sig, så föres deraf alla år en stor mängd
173
taga Kråkebär (Empetrum nigrum L.), de för oss långt mindre begärliga bär, men
som likväl i hela tracter uppe i Norden äta med ej mindre fägnad än förmån*.
från Västerbotten til Stockholm, hvarest man brukar at göra mos deraf och äta til stek:
v. Linné l. c. Sådant mos nyttjas mycket på våra bord, såsom ock bären syltade i såcker,
intagande ofta rum ibland desserten: Bergius l. c. Särdeles är Gelée deraf, med såcker
gjordt, nog behageligt, äfven för kräseliga munnar: Gmelin l. c. men sådant gelée står ej
af bären at få, om man för länge på hösten dermed dröjer, så at frosten dem får ansätta:
Bergius l. c. p. 302. Dessa bär ätas ganska snålt, säger Gmelin, öfver hela Ryssland,
Siberien och Kamtschatka, och det til stor mängd utan olägenhet, varande ibland folkets
confecter, som äter dem nog färska hela vintern, förvarade i källrar: l. c. Hr. P. A. Gadd
räknar Lingon ibland Finska Landtmannens läckerheter, hvilken mycket brukar at göra
mos deraf, som den med mjöl och tilspädt vatten kokar gröt af: Beskrifn. öfver Satacunda
Härad p. 98. C. Salmenius omtalar äfvenså, huru dessa bär, med rågmjöl blandade,
nyttjas af invånarne i Calajoki socken at framsätta til välfägnad, då de få besök af förnämare folk: Calaj. Socken i Österbotten p. 34. Lapparne bruka dem ofta uti sin så kallade Kappatialmas, som de fägna främmande med: Linn. l. c. hvarom mera nedanföre.
I Utsjoki i Torneå Lappmark ätas annars dessa bär med stor åtrå: A. Hellander i Åbo
Tidn. 1772. N:o 13. I Norrige nyttjar man dem mycket emot skörbjugg, hållandes dem
äfven för magstärkande: Sim. Paulli l. c. J. Carver träffade på en bergstract i Canada
en sort Lingon af ogemen storlek, som han tyckte vara ganska välsmakande: l. c. p. 112.
* Det är väl icke möjeligt, at folk, som fått smak på något läckert, kan finna stort behag
uti kråkebär. Hr. v. Mattuschka beskrifver dem såsom ingenting mindre än angenäma at äta: l. c. T. 2. p. 421. Smaken är sötaktig, säger Pontoppidan l. c. p. 214. och
Gmelin utgifver den för vattig och fade: l. c. T. 3. p. 16. Gunnerus säger sig likväl om
vårtiden, sedan bären uthärdat hela vintern under snön, och sålunda stått sig til godo,
hafva funnit dem saftrika, ganska läskande, och icke obehageliga: Fl. Norv. T. 1. p. 12.
och O. Borrichius berättar, huru han i sina gosse-år plägade dageligen om somrarne
med synnerlig begärlighet äta flera näfvarne fulla af dessa bär, utan någon påföljande
olägenhet, och huru han såg många andra göra så med: se T. Bartholin Acta med. &
philos. Hafn. Vol. 2. p. 162. Det blir väl dock dervid, såsom Lightfoot säger, at dessa
bär icke äro någon frukt at mycket längta efter; men icke dess mindre tillägger han, ätas
de mycket af Högländarne i Skottland: l. c. T. 2. p. 613. Gmelin förtäljer, huru åtskilliga
Siberiska folkslag hålla dem för tämmeligen god kost: l. c. På Halföen Kamtschatka,
där de til största mängd växa, samlas de flitigt och nyttjas hela vintern til spis på flera
sätt: Steller l. c. p. 78. och på Aleutiska och Räf-öarne äro de en delice för invånarne:
Coxe l. c. På Island äter man dem mycket om sommaren, blandade med pråfsmjölk och
litet söt mjölk, hvilken blandning somlige förvara til vintern, då den syrliga smaken
blir behageligare: E. Olafsen Reise igiennem Island p. 271. På Grönland samlar folket
dem framför alla andra bär, och äter dem mycket gerna: D. Cranz l. c. p. 87. De ha såsom confiturer Kråkebär med Ren-magar blandade, hvilka saker de stundom förbättra
med Tran: l. c. p. 224. Ja, Kråkebär och Angelica, samt fogel-ägg, både friska, ruttna
och halfkläckta, förvara de tilsammans i en med tran fyld skålskinns-säck, til vinterförfriskning: l. c. p. 189. Lapparne i Utsjoki äta dessa bär med stor läckerhet: Tidningar
af ett Sällskap i Åbo 1772. N:o 13. och Finnarne i Nordlanden älska dem mycket: Pontoppidan l. c. Den Ren-mjölk Lapparne där i Finmarken få efter Helgonmässan, pläga
de blanda med Kråkebär och slå i en Ren-mage, samt sedan låta detta frysa ihop til en
kråkbär
Bland nordiska bär som Bergius framhåller märks lingonen – mindre för sin smak än för sin
allmänna förekomst och för att vara sund kost. Lingon åts råa med socker eller koktes och användes (och gör så än) till mycket: sylt, gelé, dricka och även vin. Ur Johan Wilhelm Palmstruch
& Conrad Quensel, Svensk botanik (1802–29).
.
Kråkbär har ingen fast förankring i svenska mattraditioner. Anders Jahan Retzius skriver i Försök
til en flora oeconomica sveciae (1806):”Fattigt folk rifw wäl af den, hwar den wäxer något
frodigt, för at gagna den til bränsle, och barn äta understundom bären, som i början wålla
någon yra med hufwudwärk, och det är all den nytta, man gör sig af busken i Swerige.” I
Norge har kråkbär däremot varit mer uppskattade och särskilt bland den samiska befolkningen
använts i matlagningen. I Finland ingår kråkbär inte sällan som ingrediens i sylter, drycker och
marmelader, något som på senare år även väckt visst intresse i Sverige. Framför allt har man
emellertid inom svensk livsmedelsnäring börjat knyta förhoppningar till de på antioxidanter rika
kråkbären som en kommande exportvara till Asien. Plansch ur J.W. Palmstruch, C. Quensel m.
fl., Svensk botanik (1802–29).
176
Tranbär (Vaccinium Oxycoccos L.) falla sig för de flestas munnar altför sura at ätas
rå, men genom syltning och annan åtgärd får man deraf tilredningar, som blifva
ogement behageliga, äfvensom ock välgörande*. Blåbär (Vaccinium Myrtillus L.)
tranbär
klimp, af hvilken de efterhand hugga stycken, som de äta så frusna de äro, och det mäst
hvar dag hela vintern öfver: K. Leem Beskrivelse over Finm. Lapper p. 114. Norrska
Lapparne, så väl som ock flera af bönderna, finna sin fisklefvers-välling förbättras med
inblandade Kråkebär: Gunnerus l. c. p. 11. Jag ser Pontoppidan och Steller m. fl.
anföra, at dessa bär visa en god verkan mot skjörbjugg.
* Om dessa bär säger Gr. v. Mattuschka, at de äro för sura at ätas rå: l. c. T. 1. p. 341.
Sådant skall ock afhålla våra Lappar från at äta dem, såsom v. Linné i Flora Lapp. p. 112.
anmärker, där han ock säger, at ej heller några andra nationer vilja taga dem rå til lifs.
Men Gmelin förmäler likväl, at Tunguserne göra det: l. c. p. 141. och Krascheninnikow berättar, at Ryska bönderna äta dem med stor begärlighet, oaktadt syran: Gorter
Flor. Ingr. p. 59. J. Paulli tyckte denna syra vara angenäm: l. c. p. 457. De la Motraye
fann ock, på sin resa i Lappmarken, dessa bär hafva nog behagelig smak, sedan de öfver
vintren legat under snön: l. c. T. 2. p. 340. 343. De ärnå sällan full mognad, förr än de
fått stå öfver vintern, då de finnas saftige, behagelige och hälsosamme: Bergius l. c.
p. 303. Jag vet ingen saftig frukt, som så länge kan tåla at stå på sin rot, som denna, ty
man skall en gång i Nordalen i Norrige hafva i Augusti månad träffat Tranbär, som
hade legat under föregående vinterns snö, och ännu funnos friska och välsmakande: H.
Ström Beskriv. over. Fogderiet Söndmör i Norge T. 2. p. 255. O. v. Dalin sätter dem ej
långt under de smakeligaste Svenska bär: l. c. Hvilket omdöme låter sig rätt väl höra, då
man ser på det välsmakande Gelée, sirap och sylt, som vi deraf berede och ofta vid våra
anrättningar bruka: Bergius l. c. Särdeles föll sig Gelée deraf, med såcker tillagadt,
mycket godt i Gmelins smak: l. c. och v. Linné frågar: hvad kan vara angenämare på
våra bord, än Tranbärs-gelée, gjordt med såcker? Amoen. acad. T. 3. p. 86. I England finner man dessa bär ganska goda i Tortor, äfvensom man ock räknar dem för rätt gagneliga
emot skörbjugg, i hvilket dubbla afseende S. Hartlib icke kände någon excellentare
och sundare frukt: Legacie p. 79. I Longtown i Skottland utgöra de en betydande handelsgren för allmogen, som i hela 5 à 6 veckors tid förer dessa bär til torgs, och säljer deraf
hvarje dag för 20 à 30 pund Sterling, blifvandes de sedermera kringspridde i riket til at
göra Tranbärs-tortor af: Lightfoot l. c. T. 1. p. 203. Kalm berättar om de Americanska
Tranbär (Vaccinium hispidulum L.), som äro något större, men i alt öfrigt nog like våra,
at de om efterhösten i myckenhet plägade föras til den marknad, som hölls i Philadelphia
2 gånger i veckan, blifvandes där köpte och sedan tillagade mäst på samma sätt som hos
oss sker med Lingon, hvarefter de hela vintern och in på sommaren nyttjades i Tortor
och åtskilliga andra bakelser, och det både för smakens och hälsans skull. Han tillägger, huru han sjelf fann sådana rätt tillagade Tortor och bakelser ganska välsmakande:
l. c. T. 3. p. 38. I Quebec i Canada såg han dessa bär, syltade i såcker, brukas til dessert:
l. c. p. 402. En myckenhet af dem, säger han vidare, försändes insyltad både til Europa
och de Americanska öarne: l. c. p. 38. I Nya England brukar man mycket at koka dem
med såcker til, och ha såsom delicat sauce til mat, särdeles til får-stek; görandes man
där också Tortor deraf: J. Josselyn New Englands rarities p. 66. S. Dale anförer, huru
man i köken i London plägar nyttja dessa bär, hämtade ifrån Nya England: Pharmacolog
p. 173.
177
kunna utan tillagning med nöje ätas, och berömmas af många, i de lyckligare
länder stadde, såsom rätt behageliga at äta rå; icke underligt då, at de af nationer,
som bebo torftiga länder, anses såsom stor läckerhet*.
* Blåbären skulle ofelbart mera allmänt ätas, äfven af det förnämare folket, än nu sker,
om de ej hade det felet, at färga tungan och läpparna. Man ser, med hvad stor begärlighet de pläga ätas af barn, som ej fråga efter huru de se ut om munnen. Rå hafva dessa
bär en angenäm smak, vittnar v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 86. likaså Kalm Prærog.
Finl. &c. p. 14. J. Miller utgifver smaken för söt och behagelig: l. c. p. 445. Tragus för
söt och ganska angenäm: l. c. p. 974. och v. Haller äfvenså för söt, men tillika sträf: l.
c. T. 1. p. 346. Rosier tyckte sig ock finna den samma sträf, men nästan sur, dock nog
behaglig: l. c. T. 2. p. 581. Bergius beskrifver dessa bär såsom syrliga och kylande: l. c.
p. 300. W. Salmon fann deras saft sötsur: l. c. p. 1256. likaså Fischerström sötsur och
icke oangenäm: l. c. p. 201. och Gr. Mattuschka säger dem ha en angenäm sötsyrlig
och vinaktig smak, samt kyla ock släcka törsten om sommaren likasom Smultron: l. c. T.
1. p. 337. v. Dalin var altså icke obefogad at räkna dem ibland de smakeliga Svenska bär:
l. c. Äfven i Frankrike måtte de anses för goda, då Duhamel för sin egen del förklarar
dem för nog behageliga at äta; tr. des arbr. & arbust. T. 2. p. 364. varandes de ock i norra
provincerne til fångs, äfvensom ock på Pilat-berget i Lyonnois, där herdarne samla och
afyttra dem: Voy. au mont Pilat p. 143. De växa i hela Siberien och Kamtschatka, och
intaga ett hederligt rum ibland de där boende folkslags confect-frukter: Gmelin l. c. p.
137. På Aleutiska och Räf-öarne i östra hafvet har folket dem såsom läckerhet: Coxe l.
c. och de äro Lapparnes högsta delice, särdeles då de få äta dem i sin så kallade Kappatialmas, hvilken så tillagas, at de fylla en torrkad Ren-mage med Blåbär samt den fetaste
Ren-mjölken, som de afskummat under det mjölken til ost-görning kokats, och detta
hafva de sedan, såsom confect och yppersta dem bekanta läckerhet, at fägna kärkomna
gäster med: Linné Fl. Lapp. p. 108. ff. Högländarne i Skottland äta dem esomoftast med
mjölk, hvaraf blir, säger Lightfoot, en kylande och välsmakande rätt; göra också Tortor och Geléer deraf: l. c. T. 1. p. 201. I England brukar man at äta dem med grädde eller
mjölk, stundom ock med vin: Salmon l. c. p. 1257. Mos deraf gjordt tycka månge om:
A. v. Haller l. c. I Norrige äter man dem gerna färska med mjölk; Gunnerus l. c.
T. 1. p. 93. och brukar man där också at sylta dem och nyttja til birätt: Ström l. c. T. 1.
p. 133. Här i Sverige äter man dem gemenligen rå med mjölk, stundom blandade med
Smultron. I Finland torrkar man dem och blandar i kakor; man gör ock där en god rätt
af saften, kokad med risgryn: Kalm l. c. I hvad värde våre förfäder höllo Blåbären, kan
något slutas af 1638 års Tull- och Accis-Taxa, hvarest stadgades, at för Hallon, Smultron,
Hjortron och Blåbär skulle betalas dubbel tull emot Lingon, Tranbär och Oxelbär. Jag
lärer nu äfven böra anföra något om Odon (Vaccinium uliginosum L.), hvilka jag i texten
förbigått, efter de, såsom v. Linné säger, äro vattiga af fade smak, samt hos oss föga
aktade: Amoen. acad. T. 6. p. 347. J. Bauhinus tyckes dock ej ha föraktat dem, ty han
utgifver deras smak för småsyrlig och vinaktig, samt derjämte behagelig: l. c. T. 1. p. 518.
För de Siberiska folkslagen äro dessa bär så mycket mindre förakteliga, som de tvärtom
förefalla dem högeligen begärliga, hållandes Tunguserne och flera andra dem för de
aldraläckraste bär: Gmelin l. c. p. 138. Egg. Olafsen berättar, huru man på Island icke
äter de Odon, som växa på sumpig mark, såsom för sura och obehageliga til smaken;
men, säger han, där är en varietet deraf, som växer på hård och torr mark, och ätes rå,
både för sig sjelf, och i blandning med pressmjölk eller ock tjock grädde, hvilket senare
blåbär
odon
178
sätt gör dem til så behagelig rätt, at fruntimren just tycka sig kunna tractera dermed: l.
c. p. 170. ff. Mera välsmakande blir likväl denna rätt, om de ofvannämnde Blåbär tages
dertil i stället för Odon: l. c. p. 171. I Norra America träffas flera Blåbärs-slag, skilde från
våra Svenska, hvilka Kalm säger vara Indianernas delicatesser: Rese til N. Amer. T. 3. p.
55. och såg han i Quebec sådana, insyltade i såcker, vara med i desserten hos Fransoserna:
l. c. p. 402. De Champlain omtalar dessa Blåbär såsom mycket goda at äta: Voy. de la
Nouv. France p. 242. I Nya England håller man för en excellent rätt om sommaren Blåbär
med mjölk til och litet påströdt såcker och krydder; man brukar dem ock torrkade uti
Pudding: J. Josselyn l. c. p. 60.
TA L ,
Om
L ÄC K E R H E T E R ,
Både i sig sjelfva sådana, och för sådana
ansedda genom Folkslags
bruk och inbillning,
Hållet för
KONGL. VETENSK APS ACADEMIEN
Vid Præsidii nedläggande,
Den 3 Maj 1780,
Af
Bengt Bergius,
Banco-Commissarius, Ledamot af Vetenskaps Sällskap.
i Trondhiem, Zelle, Lund, Götheborg, Nat. Curios. i Berlin,
samt Patriot. Sällsk. i Stockholm.
Andra Delen.
F ÖRETAL .
Jag borde icke gifva mig tilk änna såsom utgifvare
af detta Arbete, så framt jag icke räknade för en pligt, at åtaga
mig des brister.
Det är svårt at arbeta efter en annans utkast; men at fullborda hvad en annan mästerligen begynt, är et företagande, som
sällan lyckas.
Texten är oförändrad af Sal. Herr Banco-Commissariens
hand. Noterne däremot af mig sammansatte, efter meddelade
ämnen. Likväl hafva desse kostat något arbete och något bekymmer.
På ämnen har ingen brist yppats. Näppeligen lärer större förråd någonsin varit samladt til et Tal. Icke mindre än 10.000 antekningar, strödde på 500 särskildta blad, af hvilka hvart och et
innefattat från 50 til 60 särskilde Djur, hafva blifvit mig tilstälde. Med förundran har jag emottagit detta prof af en oerhörd
flit, och med glädje har jag sökt göra det möjeligast brukbart.
At nyttja alt, hade varit en onyttig börda. Den Sal. Författaren hade visserligen sjelf utgallrat mycket.
182
Jag har därföre först undantagit alla sådana intyg, som blott
voro afskrifne; och endast låtit de Författare tala, dem jag pröfvat vara stamvitnen. Då en R ajus, Pennant, de Buffon,
m. f. afskrifvit en Hernandez för Mexicos, en Marcgraf
för Brasiliens Djur, o. s. v. har jag blott anfört de sistnämnde,
såsom sjelfsynta vitnen.
Därnäst har jag sökt förena de Resandes stridiga vitnesbörd.
Sådane motsäjelser böra anses minst oväntade i detta ämne,
helst hvar och en har sin smak.
Vidare har jag bemödat mig gifva hvart Djur sitt Systematiska namn. Den som vet, huru oredigt de äldre Resande beskrifva okända Djur, och huru egensinnigt de stundom bortblanda dessas namn, torde finna, at detta göromål icke aflupit
utan bryderi. Min lilla kunskap i Djurrikets Geographie, har
därvid stundom varit mig til biträde, så at misstagen förmodligen äro sparsame.
Vältalighet har här icke rum. Jag har hushållat med papperet
och Läsarens tålamod, och hoppas få det omdöme, at hafva sagt
möjeligast mycket i möjeligaste få ord.
Det har icke stått i min magt, at för hvarje Författare utsätta
Bok och sida. Antekningarne voro icke så beskaffade, utan lempade så, at arbetet då bordt ske inom Bibliotheket. Förlusten är
dock måttelig. Sal. Herr Banco-Commissariens allmänt kända
noggranhet och hvarje Auctors eget värde, svara för upgiften.
Min förtjenst härvid är ingen, om icke den, at jag åtagit mig
et arbete, hvaraf ingen förtjenst kunnat skördas.
Men det har varit mig dyrbart, at, genom detta bemödande,
ådagalägga min odödliga vördnad för Kongl. Vet. Academien,
som öfverhopat mig med des välgerningar; min öma tilgifven-
183
het för en afliden Vän, hvars minne ständigt förnyar känslan af
min saknad; och mina många förbindelser emot Herr Prof. och
D. P. J. Bergius, som hedrat mig med sin vänskap, godhet och
förtroende.
Hvars och ens förmåga utstakar gränsen för andras fordringar, och den, som gör hvad han förmår, äger anspråk til allas billiga omdöme. Det är mig således en tilfridställelse, at, vid detta
för Vetenskaperne olyckliga skepsbrott, hafva räddat så mycket
jag kunnat.
Sam. Ödmann
O
m människorne före Syndafloden ätit något kött, är mycket
ovisst, men månge tro sig hafva fog at derpå tvifla, stödjande sig ibland
annat på vår HERres tal til Noach och des Söner efter Floden, som
innebär tilstånd för dem, at til mat åt sig få nyttja hvad som röres och lefver,
likasom de förut hade nyttjat växter. I det fallet har väl Noach med sitt Hus
sedermera ofelbart hållit sig allena vid de djurens ätande, som ansågos såsom
rena, hvarom man finner dessa personer hafva haft tilräckligt begrep; och hafva
altså blott de idislande och tvåklöfvade slagen ibland de däggande djuren, på
några få slag när, de frö- och fruktätande förnämligast ibland Foglarna, de fjällige ibland Fiskarna, samt allenast några få Gräshoppe-slag ibland Insecterna,
utgjort deras kost utur Djurriket. Det är ock ingen tvifvel, at ju dessa djurs kött
är för människonaturen tjenligare, med sin milda gelatineusa närings-saft, än
antingen rofdjurens skarpt alcalescerande och til röta benägnare kött, eller vissa
andra djurs ymniga fett. Men som människornas begär vilja så sällan hvila vid
ett, ehuru detsamma kan vara dem angenämt nog, utan regeras gerna af ostadighet och hvarjehanda nycker, så har det väl icke länge dröjt, innan man äfven
tilgripit de djuren, som ansågos för orena, hvaruti man sedan tid efter annan
gått så långt, at omsider få eller inga djur på jordklotet blifvit lemnade i fred.
Likligt nog, at ibland dessa mångahanda djur de feta måtte varit de första, som
upmärksamheten och åtrån fäst sig vid, så vida annars tycket för fett varit lika
rådande från början, som det sedermera hos alla folkslag i verlden visat sig vara
inrotadt. De fordne Judar hade så stadgad smak för fet mat, at då Nehemia
skulle vid et högtideligt tilfälle upmuntra dem til at glädjas och på bästa vis
göra sig til godo, visste han ej at anvisa dem på något välplägningssätt, som mera
186
svin
vildsvin
instämde med samteligas böjelse, än at gå bort och äta det feta och dricka det
söta. De gamle Greker utmärkte långt tydeligare sin begärelse efter fett, nyttjandes Svinfläsk til sin yppersta kräselighet och i blandning med många sina
andra rätter, såsom man ser hos Athenæus och flera*; men de hunno dock ej
så långt i denna delen, som Romarne, hvilka, i deras rätta yppighets skede, visste
at mästerligen göra sig gagn af hvarje särskild lem på en fet Sugga, til och med
vulva eller födslolemmen och Sumen eller bukstycket med mjölkfulla spenarna,
hvilka lemmar skattades af dem för de aldrakosteligaste läckerheter, åtnöjandes
sig ej deras fina smak med lefvern, så framt ej Suggan varit gödd med fikon, ej
heller understundom med det öfriga, så framt hon ej, litet förr än hon slaktades,
fått dricka sig stinn med honungsblandadt vin. At våra förfäder i hedna tiden
aktade fläsk för sin yppersta läckerhet, kan nogsamt ses af Edda, deras urgamla
Gudalära, där den hugneliga försäkran finnes stadgad för Hjeltar, som i krig
stupat, at de uti andra lifvet i Walhall skulle af Oden blifva fägnade med kokadt fläsk af galten Skrimner, som skulle slaktas hvarje dag, men blifva ny och
lefvande igen hvarje morgon. Tycket för Svinkött och fläsk har sedermera varit
beständigt, och är så ännu, hos alla de folkslag, hvilka Religionen ej förment
at äta det, såsom Judar och Mahometaner. I China utgör det altid hufvudrätten, när man skal tractera**, och är märkeligt nog, at det både där och öfveralt
i de varma climaten, är mycket lättsmält och sundt, så at man utan betänkande
gifver det äfven åt sjukt folk, hvilket är en climatets verkan, emedan det jämväl
händer med våra Europæiska Svin-slag***. Vildsvinen i Indien hafva så smake*
Athenæus pag. 280, 488. m. fl.
**Le Gentil II. 19.
*** Svinkreaturen hafva gemenligen, hvarken til utseende eller seder, något, som väcker begär. Men likväl, så föga laggranne dessa kreatur synas vara, så ses dock af Pan Svecicus,
at de nästan försmå hvar tjugonde växt. Det är naturligt, at födans egenskap bereder
köttets smak. Skötspigg (Gasterost. Aculeatus) gör fläsket odrägligt, och ehuru mycken
spannemål påkostas, bibehåller sig dock transmaken. Lyckligt vis kan detta uptäckas
med ögat och underslef förekommas. Bokfläsket har et synnerligt företräde för det hemgödda. Af Europeiske folkslag äro Bergskottarne bland de få, som försmå fläsk: Pennant. I Holland hållas mjölkgrisar stekte och fylde för en vald läckerhet: Houttuyn.
Vestphaliska, Lubska och Pomerska skinkor äro så vidt berömde, som det fordna Tyska
Ölet; och Mayntsiska skinkor värderas högt i Frankrike: Bruyerin. I Spanien förtäres
mycket svinkött: Plüer; särdeles Alpujarra skinkor: Busching. Huru vidt Romerska
yppigheten dref svinköttets tilredning, vitnar Historien til Läsares vämjelse. Vid Lentuli Soupéer vankade Sumen, Sinciput, aprugnum. Vulva porcarum prisas af Plinius
såsom en läckerhet. Man nödgade inskränka denna, vist icke afundsvärda, läckerhet, ty
såsom förträffeligheten af suggans födslolem berodde deraf, at man med våld bringade
henne at kasta, så var hela svinslägtet nära sin undergång i Rom. Svinen äga sitt värde
ännu i Italien, men på en skickeligare fot anrättade. Köttet blifver ock där, af de många
187
ligt kött, at man ej får där något bättre, och på ön Bourbon har det en särdeles
angenäm smak, hvilket De la Caille tilskrifver Land-Sköldpaddorna, som
drufskalen, som nyttjas til föda, bättre än i England och Frankrike: Burnet. Pyrard
skrifver, at det där anses för sjukmat. I Neapel tilskrifver en viss Auctor Fruntimrens
fulhet vid Leche, deras ständiga ätande af svinkött. Men Hottentotterne äta aldrig svinkött, och deras qvinnor beskrifvas dock icke såsom de täckaste i sitt slag. År 1761 infördes til Stockholm 22,156 grisar, utan våda för fägringen. I Ungern hålles intet villebråd
jämngodt med fläsk, beledsagadt af hvitlök och Ungerskt vin: Rålamb. Åt Norra Asien
blir bruket af svinkött inskränkt hos Mahometaner, och Judarne voro förbudne at äta
deraf, dels af Physisk, dels af Symbolisk anledning. På några öar i Medelhafvet upfödas
dock svin för älskare, särdeles Européer. I Indien är detta kött lättsmält och tjenligt för
sjuka: De la Flotte. I Östra Tartariet blifva svinen så odrägelige, at Missionairerne,
som åto et ungt tillagadt svin, ej kunde behålla det: Du Halde. Men i China är svinköttet ansedt för det förträffeligaste af alt, och nyttjas dageligen såsom basis vid alla
måltider: Lett. edif. Det öfverträffar där det Europeiska: Du Halde. Men om de födas
med fisk, blir det osmakligt: Ekeberg. Kejsaren i China sände, bland andra kräseligheter, från sin egen taffel til Ambassadeuren Isbrand Ides, en suggespena. På Batavia
äro svinen af Chinesiska arten, goda och ganska feta: Hawkesworth. På ön Bourbon
blifva de än förträffeligare, emedan de äta Land-sköldpaddor: Flacourt. I Siam äro
svinen, för at nyttja La Louberes egen utlåtelse, otäckt feta, men dock de sundaste,
som fås i Zona torrida, så at de nyttjas för sjuka. Indianerne på Savu äta hälst svin:
Hawkesworth. I Mozambique hålles svinkött för smakeligare än alt annat: D’Avity.
Ifr. Rec. des Voy. Holland: Pyrard. På Guinea kusten äro svinen små, men välsmakande: Dapper. På ön St. Thomas vid Africa fann Philips svinköttet så förträffeligt, at
han tviflar någon större läckerhet vara möjelig. Äfven i America har svinköttet sina
älskare. Då Du Clos-Guyot fägnade vilda uti Magellanska Sundet, gofvo de svinkött
företräde för all annan välplägning. I Brasilien äro de tame svin sunde och smakeligare: Pyrard, Barlæus. I Carthagerna hålles detta kött så oskyldigt, at det ordineras
för sjuka, heldre än kycklingar: Ulloa. I Lima är det sämre: Ulloa. På Vestindiska
öarne är det förträffeligt. På Barbados, godt, enligt Ligons intyg. Guinea svinen blifva
på Jamaica så feta, at de ej kunna ätas, men grisarne äro aldeles läckre: Browne. På
Guadeloup är svinköttet öfvermåttan godt: Jefferys. På Tortüe är det bättre än på St.
Domingo: Charlevoix. På Danska öarne blir det ej mycket fett, men desto sundare:
Oldendorp. Caraiberne äta det dock ej, emedan de frukta, at deras ögon deraf skola
blifva så små som svinens: De Rochefort. Carolina svinen blifva förträfflige af de
frukter de äta: Catesby, Brickell; och grisarne, som gödas med Persikor och Mays,
blifva så läckre, at intet smakeligare kan uptänkas: Lawson. Vid Connecticuts floden
gå svinen til 500 skålpund: Schlözer. I Virginien är detta kött bättre än i Europa:
Burnaby. På Söderhafvet, där de gödas med brödfrukt och Yams, blir köttet makalöst,
och fettet ganska föga mägtigt: Forster. Beredningssättet uti underjordiska ugnar bidrager ock mycket dertil. På Sandvichs öarne fann Hr. King, under Cooks sista resa,
at de infödde helst åto svinköttet saltadt. Renlighet vid gödningen gör köttet godt och
fläsket rikt. Svinkött hålles i allmänhet starkt födande: Oribasius och Bartholinus. År 1717 såldes en galt i Danzig för 30 Riksdal. men den gick ock til 716 skålpund:
Raczynsky.
188
halsbandspekari
hjortsvin
där utgöra svinens mästa föda*. Warree-svinet i medlersta America berömmes
för at hafva läckrare kött än de vanlige svinen**, och Tajacu-svinet derstädes
hålles i stort värde af Indianerna, fast Europeerne sällan täckas äta des fläsk,
för detta djurs på ryggen sittande silkörtel, men de som det ätit, hafva funnit
det mycket godt***. Babyrussa har jämväl smakligt kött†. Ovisst, om Laubba
* De vilda svins företräde är ganska naturligt, helst frihet och val af födämnen äro tilräckligt bidragande dertil. I Guinea äro de vilda svinen, särdeles deras fett, ogement läckert:
Bosman, Churchill. Äfven så i Senegal. I Georgien nekar dem ingen företräde för
de tama: De la Porte. Är ganska kosteligt födämne i Georgien: Chardin. Villsvins
kött skal enligt Celsus, Lib. 2. c. 18. gifva mycken och kraftig föda. I Rom satte man dem
hela på borden, et svin för hvar gäst. Man fångade dem lefvande och gödde dem, at de
stego til 1000 skålpunds vigt och kallades då milliarii. Dock höllos de bättre, som åtos
utan sådan föregången gödning. Hufvudet är förnämsta stycket, och frambäres helt på
Magnaters bord. De unga äro smakligast, särdeles om hösten, sedan de tagit hösthullet.
De tamde svins kött är altid sämre: Burggraf. Stekte mjölkgrisar äro det läckraste man
kan önska sig: Zuckert. Fermin beskrifver Surinamska vildsvinens kött såsom hvitt
och kräseligt: Boullaye le Gouz gifver Indiens villsvin lika förmånligt vitnesbörd.
Dock berättar Otter, at de icke ätas i Persien. Vilde fargalten är osmakligare än vilda
suggan; således plägar man snöpa och göda dem, som fångas lefvande. Amboinas vildsvin hafva fastare och bättre kött än hemsvinen: Walentyn. På andra sidan om Jaik,
blifva vildsvinen så stora, at hvardera fläsksidan går til 16 à 20 Ryska Pud: Rytschkow.
De lefva af vatmöss och rötterna af Donax Hagne. Gmelin junior och Pallas. I anseende til smak och värde sätter Cardanus vildsvinet näst haren. Då vildsvin insaltas
vid Schiras, blifva de mycket smakligare än i Europa: Figueroa.
**Warree-svinet har mycken smak af vildsvin: Bachelier. är ock mindre oljaktigt och
mera smakligt än det Europeiska svinköttet, hvarföre det ock mycket ätes af de hvita:
Bancroft. Wafer kallar det rätt godt. Descr. of the Isthm of Panama. hålles af somliga
för smakeligare än Tajacu.
*** Sus Tajacu Linn. är ganska god spis, lättare för matsmältningen än de vanliga svinens,
mindre fett, har et tunnt fläsk, som är läckert och et kött, som är mört: Bajon. Men man
måste inom tre eller fyra timar afskära körtelen på det fälda djuret, äfven testiclarna, annars blifver köttet odrägligt och stinkande: Wafer, Jefferys, Wormius. Indianerne
sätta stort värde på denna föda. Piso gifver detta fläsk företräde för det Europeiska,
men Hernandez håller det hårdare. Phil. Trans. Fermin biträder dock Piso i des
omdöme. Marcgraf åter håller det jämngodt med våra svins kött; fast späcket ej är så
bredt. A. Costa kallar det: commodissima esui. Bancroft, at de hvita styggas dervid
för den vidrigt luktande körtelen, hvilken dock ej skadar, om den i tid afskäres, ju förr
des bättre. Barlæus tillåter sjuka nyttja kött af Tajacu. D’Acugna skrifver, at Tajacu
är åtminstone så godt, som våra villsvin. Så många instämmande vitnesbörd måste gifva
detta djur rätt at behålla des rum bland smakeliga födoämnen.
† Sus Babyrussa Linn. Grew berättar efter Piso, at denne svinart på sin ort är et förträffeligt villebråd. Sauri försäkrar at Indianerne gifva Babyrussa företräde för alt vildt. På
öarna Xoula, Boero och Celebes är detta djurs kött läckert. S. v. Goch. På Molukkerne
hålles det äfven bättre än vanligt vildsvinskött: Houttuyn. På Amboina beskrifver
Iversen det såsom välsmakande, men har, enligt Buffon, den olägenhet, at det snart
189
i Gviana är et svin, som Erxleben menar, men des kött är så öfvermåttan
välsmakeligt, at Européerne därstädes sätta det framför alt annat kött*. Gräf­
svin ätas af Chineserna med stor begärlighet**. Grönländarne hafva afsky för
förskämes. Walentyn betygar, at Babyrussas kött närmare liknar hjort, än svin; detta
djur har ock mera kött än späck.
* Til de i texten nämnde vilda Svinarter kunna läggas (a) Sus hydrochæris, fast des kött ej
är fritt från transmak: Buffon. Hufvudet är dock godt. Jan Staden jämför detta djurs
kött med vanligt svinkött. Barrera kallar det läckert. Bancroft håller det för bästa
villebråd på Surinam. (b) Aper Aethiopicus, beskrifven af Professor Pallas. Grisarnes
kött liknar våra allmännas: A. Sparrman. På Madagascar blifver den enligt Flacourt
öfvermåttan delicat.
** Hvad Gräfsvinet angår, så kan Utgifvaren af egen erfarenhet med Buffon instämma,
at det åtminstone icke är absolut elakt. J. Lindvall berättar, at en ung gräfling, lagom
fet, icke försmås på landsbygden i Bleking; men i allmänhet torde man dock kunna med
Bruyerin påstå, at detta kött har något vidrigt. Likväl såsom flera Folkslag funnit detta kreatur både äteligt och smakeligt, har Hr. Författaren med skäl, enligt sin plan, lemnat det et rum i detta Tal. Enligt Sauri, bör det icke kallas osmakeligt. Enligt Pallas
utgör det Kalmyckernas läckerhet. Tanzer kallar det något äckligt, men sött. Zuckert
skrifver, at det i Frankrike ätes med blomkål, och räknas i Schveiz för förträffeligt, när
det kokas med Päron. I Italien och på några ställen i Tyskland samt Schveiz är det mäst
brukeligt: Merklein; men mindre i Frankrike och England: Coetlagon. Höstetiden
Ett exempel på en mindre allmänt uppskattad läckerhet som Bengt Bergius tar upp i sitt tal är
grävlingen. Den har visserligen jagats (företrädesvis för hudens skull) och ätits i Norden, men
berömmet för dess kött är mycket sparsmakat. ”Köttet ätes på somliga orter”, skriver Magnus
Orrelius något snålt i Inledning til Djur-Känningen (1776). ”Dess kött har en något äcklig
bismak, till hvars undanrödjande fordras en skicklig tillredning”, heter det än mer reserverat i
Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk zoologi (1806–25) ur vilken denna plansch hämtats. Charles Emil Hagdahl klargör i Kok-konsten att för att laga en god grävlingstek måste man ta bort
allt fett och förvälla köttet två gånger så att lukt och smak av tran försvinner.
kapybara
190
val
svinkött, men äta i det stället begärligt flera slags Hvalfiskar*, Delphiner eller
grönlandsval
sillval
narval
bör då särdeles väljas: v. Hohberg. De så kallade Steindachse hafva företrädet: Zuckert. I Kalmuckiet finnas de ganska feta: Rytsckow. Den vedervärdiga lukten förgår
til en del vid stekningen för en lindrig eld, men om det ändå, såsom någre föregifva, upgår emot Vildsvins kött, vågar Utgifvaren tvifla; ehuru v. Röhr betygar, at det, genom
utdragning i vatn, blifver mört och hvitt som hönskött. Bell kan likafullt äga vitsord
om Chinesarnes tycke för Gräfsvin, emedan dessa kreatur föras til kött-torget i Peking
slagtade. Indianerne i Canada äta äfven Gräfsvin, eller Carcajoux: le Beau. Födämnet
gör mycket til saken och et Gräfsvin, som hela hösten födt sig af de södre länders drufvor, måste icke fördömas efter den fördom man, i Norden, fattat emot detta djur.
* Hvalfiskslägtet har äfven fått rum, ej allenast bland äteliga ämnen, utan ock bland läckerheter, särdeles hos de Nordligare Folkslag, hvilkas smak för feta varor altid varit utmärkt. Således äro, enl. Crantz och Fabricius, Grönländarne, enligt Olafsen och
v. Troil, Isländarne, enligt Volkman, Orkneyöboerne, enligt Georgii, Samojederne,
enligt v. Goch, Japaneserne, enligt Steller, Tschutscherne och Kamtschadalerne m.
fl. folkslag, ganska begärlige på Hvalfiskkött. D’Aussy försäkrar, at Hvalfiskarne fordom åtos i Frankrike. På Madagascar hållas de för rätt goda. Hottentotterne försmå dem
icke: Churchill; ej heller Bissayerne: Purchas. Hvarken kött eller späck tyckes hafva
något, som bör reta gomen, men smaken lyder icke några allmänna lagar. Isländaren
håller Hvalens späck bättre än oxkött, men det liknar dock, när det blifvit torrkadt och
saltadt, härskt fläsk, samt har en frän smak: von Troil. Stjerten hålles på Grönland för
en särdeles läckerhet: Egede. Olafsen håller spicket Hvalspäck bättre än Skälspäck.
Det håller sig 4 til 5 år. Köttet, som liknar oxkött, har, i hans tycke, ingen osmak. Af kalfvarne är det läckert: Olafsen. Käkarne af Hvalfiskar bestå af et bruskaktigt gelatineust
väsende, och smakade Steller helt väl. Äfven tungan hade, i hans och Lerys omdöme,
en god smak. Ungarne torde vara drägelige. Arterne äfven olike; men Utgifvaren håller
Le Gentils intyg riktigast, som försäkrar, det han icke smakat något vidrigare, samt
at han efter en enda bit, haft en härsk smak flera dygn i munnen. Likväl är onekligt, at
äfven beredningen något minskar det motbjudande. Ryssarne på öarna emot America,
veta särdeles bereda Hvalar, och Hr. Cook åt på Unalascha, under des sista resa, godt
Hvalfiskkött. Af ätelige hvalarter äro (a) Grönlands Hvalen (B. mysticetus), de unges
kött färskt, är äteligt: Andersen; och, enligt Olafsen, hvitt och smakligt. Tranlukten
lofvar dock icke synnerligt godt. (b) Finnfisken (B. Physalis) smakar Norrske bonden
som oxkött: Andersen. Är på Grönland i stort värde: Pennant. Linné såg Finnfisk
dageligen ätas i Norige, och fann den smaka likt Stör. Flacourt skryter obeskrifligt
med et mål, det han gjordt af en ofödd Finnfiskunge, som smakat läckrare än den utsöktaste gödkalf. Han tror sig aldrig ätit läckrare kött. (c) Balæna musculus och Boops. På
dem räknas bukfållorne för det bästa, emedan fettet där är lagom blandadt med köttet:
Olafsen. (d) Näbbhvalen (Balæna minima rostrata). Des fett är så genomträngande, at
det hvarken stadnar i sten- eller träkäril. Äfven glasen hvari det förvaras, blifva utantil
fuktiga, och då det ätes, söker det sig straxt utgång. Utgifvaren skulle derföre afråda
des bruk emot hunger, men tilstyrka des nyttjande i läkedomsvägen. (e) Physeter Macrocephalus anses på Grönland för skäligt god: O. Fabricius; men (f) Physeter microps
än bättre. (g) Monodon monoceros, Svärdsfisken, anses, enligt samme Auctor, tämligen
läcker på Grönland. Alla desse arter ätas i högsta Norden, torrkade, kokte, spickne, rökte, rutne, frusne, alt efter omständigheterna. Man får ofta se Polarbyggarne, like korpar,
Valarna har exploaterats av människan i tusentals år. Deras användningsområde har varit minst
sagt rikt: barderna har knäppt till korsetter och använts i paraplyer, späcket har blivit till bränsle,
matfett, tvål och smörjmedel i klockor och symaskiner, och köttet har njutits och gör så än i
fiskesamhällen runt om jordklotet. Under 1700-talet var det i första hand den späckrika grönlandsvalen, ”valfisken” per se, som jagades och då lockade hela armador av valfångstfartyg
från England, Holland, Hamburg, Spanien och Danmark till de arktiska vattnen. Den var långsam och relativt lättfångad, därtill flöt den även efter döden. Med motoriserade fartyg, allt
effektivare fångstmetoder och introduktionen av flytande fabriker i vilka styckningen kunde
ske hotades under 1900-talet alltfler valarter av utrotning, vilket 1986 ledde till ett förbud
mot kommersiell valfångst. Länder som Norge, Island och Japan har dock under hänvisning
till forskningsändamål fortsatt att bedriva fångst av i första hand vikval. På Färöarna fortgår
det traditionella grindadråpet, under vilket årligen runt 950 grindvalar får sätta livet till. På
Grönland och i Kanada får likaså inuiterna bedriva viss jakt. Plansch föreställande styckning ur
Pierre Pomets Histoire générale des drogues, traitant des plantes, des animaux et des minéraux
(1694).
Säldjuren har – delvis som oönskade konkurrenter om fiskfångsten – alltsedan förhistorisk tid
jagats hårt av människan. Köttet, inälvorna och blodet har använts till föda, späcket till tranberedning och lampolja, medan skinnet har nyttjats till bland annat skor, vantar, mössor och
väskor. Under medeltiden jämställdes sälköttet med fiskkött och var därför lovligt under fastan,
men Olaus Magnus i sin Historia om de nordiska folken (20:7) noterar att det ändå fanns
”somliga med samvetsbetänkligheter mot att under fastan förtära detta”. En fingervisning om
vad som var rätt eller fel att göra var enligt samme sagesman om sälen ”flyr till skogen, när det
ansättes af jägaren” eller om den tar sin tillflykt till vattnet. I det senare fallet var det fritt fram
att äta köttet efter den dödade sälen. Bäst ansågs kutarnas kött vara, enligt provinsialschäfern
i Österbotten J. D. Cneiff (1722–91) lika välsmakande som fett lammkött. På äldre djur hade
bland kännare hjärta, lever, njurar, huvud och spenar första rummet. Plansch ur Thomas Pennant, British Zoology (1776–77).
193
Tumlare*, Skälar, Valrosser**, hvarjehanda feta Sjöfoglar, och fet fisk, varandes
i synnerhet Skälspäcket dem en så angenäm kost, at de mången gång äta det
rått. Huru ganska snåle Americanarne Eskimaux äro efter Skälspäck, visar Herr
Ellis med exempel på en karl af samma folkslag, som i unga åren hade blifvit
fången bortförd af et annat folk, och sedan var kommen i Engelsmännernes våld,
följa hvalfiskar, då Européer ej våga nalkas på 1000 steg. Olycklige de, om de ej, jämte
behofven, fått så härdade näshinnor.
* Delphiner gå hvalarne närmast i alla omständigheter. De äro väl ingen ting mindre än
smakelige, men vanan gör dem drägeliga och nöden läckra. Olafsen, som så vackert
språkar för hval-arterna, berömer ej Delphinerne. (a) Delphinus Phocæna, Tumlare. Des
kött är, enligt Olafsen, svart, hårdsmält och likt gammalt kokött; enligt Tachard,
tranigt och mindre smakligt; likväl ätes det med begärlighet i Finnmarken: Leem.
Grönländaren önskar sig intet bättre: O. Fabricius. Enligt Grand D’Aussy åts det
fordom i Frankrike, förmodeligen under de så kallade magra dagar, såsom Belon intygar, at det då var ganska begärligt. Thevenot liknar det vid oxkött, ock kallar det rätt
godt. borowski upgifver det för sundt och födande särdeles ungarnas, som, då de ej öfverstiga 6 à 7 markers vigt, äro synnerligen goda. Choisy omtaler et Delphin kött såsom
rätt smakligt. Jeffreys tillåter det endast taga företrädet för Svärdfisken och Sågfisken
(Squalus Pristis). Wormius gifver lefvren och tungan förmånligt vitsord, med tilläggning, at äfven späcket och köttet af många ätes rätt gerna. Skottarne, på öarne, anse det
för äteligt och hälsosamt: Martin, Andersen. Horrebow gillar Andersens omdöme, då han kallar det mycket godt. Merret försäkrar, at det ej mycket eftergifver oxkött.
Alt detta kan hafva sina goda skäl, och man lemnar hvar och en sin smak, men då Muratori vil påstå, at detta kött och späck är ganska läckert, vågar utgifvaren göra en liten
inskränkning. Et fiskätande djur måste nödvändigt förvärfva en transmak. Imedlertid
bifalles gerna, at Des Marchais med skäl gifver de yngre företrädet. (b) Delphinus
Delphis räknades, enligt Pennant, fordom för en läcker föda i England. Han skal ock
vara tämeligen god, ju närmare hufvudet desto bättre. Pernety och des sällskap funno
honom mindre osmaklig än han beskylles vara. Engländarne åto, enligt Forsters intyg, denna Delphin med god matlust, och Hr. Cook berättar, at des Besättning af detta
djur, bekom en förträffelig, fast något hård maträtt. Man märke dock, at Skeppen blott
hade utgamla saltade köttvaror til föda, hvilkas egenskap Forster beskrifver så gruflig,
at de knapt kunde renas med 24 timmars skölgning i vatnet vid Skeppets framstam, där
de nedsänktes i nätkassar. Lery fann det ej särdeles godt, fast sötaktigt. Sloane anser,
at där andre fiskarter vore fale, skulle man ej hålla Delphis för läckerhet. Så tror äfven
Utgifvaren. (c) Delphinus Orca, Späckhuggaren, är, enligt Pontoppidan, tämeligen god.
Van der Gröben omtalar et par Delphiner, som fångades i Medelhafvet och åtos med
god smak. Köttet var svart med många hvita ådror, och liknade oxkött. Beredning gör
här mycket til saken, men än mera hungren; så at man icke utan orättvisa skulle utesluta
Delphinerna utur läckerhets listan.
**Valrossen (Trichechus Rosmarus). Des kött är, enligt Steller, rätt godt, äfven des
späck. Barcheviz liknar Indianske Valrossens kött vid oxkött. Herr King, uti Cap.
Cooks tredje Resa, berättar dock, at Valross-köttet var sämre än de hvite Björnars,
ehuru äfven desse voro nog tranige. Likväl fick det företräde för saltmaten, som fanns
om bord.
säl
tumlare
sadeldelfin
späckhuggare
valross
196
där han ock tilbragt många år, hvilken, då han fick se en Engelsman skära up
en Skäl, och en ymnig hop späck dervid rann på marken, gaf sig genast at slicka
up detsamma, oaktadt han då nyss hade spisat et godt mål af Engelsmännens
mat, och yttrade tillika sin längtan efter sitt fädernesland, på det han måtte få
den förmånen, at njuta af sådan läcker kost så mycket han orkade. Lapparne
koka deras frusna fisk ihop med Skälspäck, och doppa sedan i Tran, och ser man
hos dem ofta, huru en mor matar sitt däggebarn med torr fisk, som hon tuggat och sedan doppat i Tran. På Island äro månge, som äta Skälspäck likasom
fläsk, hälst av årsgamla Skälar, men Hvalfisk-späcket, på samma sätt ätet, hålles
där för smakeligare. Förnämsta rätten hos Itälmenerna på Kamtschatka är deras
så kallade Selaga, eller hvarjehanda rötter, bär och nötter, stötta til en massa,
som kokas i Skälspäck, Hval- eller fisk-fett. De nyssnämnde Eskimaux älska så
Hvalfisk-tran, at de på sina fiskafärder hafva med sig i båten en blåsa upfyld med
sådan tran, likasom våra fiskare en bouteille bränvin, och dricka deraf med lika
god smak, samt, sedan den blifvit uttömd, afhämta med tänderna det lilla som
sitter qvar vid blåsan, för at ingen droppa mista af den kosteliga läckerheten*.
De vilde Canadenser hålla gerna til godo fettet af Björn, Ål, m. m. såsom ock
* At Skälars kött och tran utgör en läckerhet för Nordiska Polarbyggare, Grönländare,
Isländare, Esquimaux, m. fl. skulle kunna betygas med en myckenhet vitnesbörd, om
en så bekant sak behöfde bevis. De utgöra verkeligen en den förnämsta Försynens gåfva
åt dessa folk, utom hvilken Nordens klippor skulle snart blifva öde på invånare. I och
för sig sjelf är det väl icke läckert för mera höfsade folkslag, men det är icke endast en
upöfvad smak, som utgör föremålet för Hr. Författarens Samlingar. Bland dem, som
nedsätta Skälköttets värde är Raczynski, som kallar det svampaktigt och äckligt, samt
Vormius, som kallar det obehagligt och hårdsmält. Men detta omdöme gäller ej för
högsta Norden. Grönländaren vet hjelpa den saken dermed, at han nedgräfver sin Skäl,
låter den först rutna och sedan frysa, hvarpå den ätes utan vidare beredning: Egede.
Då det rutnat, får det först sin rätta haut gout. Näst Renen, är Skälen Grönländarnes
bästa mat, och späcket tjenar at upmjuka deras torra föda: Crantz. Rått Skälkött är
Esquimauens hvardags mat: Forster. På Island torrkas det saltadt, och ätes såsom sofvel til torrfisken. Äfven på Ferröarne. De gamle Skälars kött är väl svart och segt, men
om bloden utprässas, och köttet väl afsköljes, rökes och förut saltas, så blir det skäligen
godt: Olafsen. På Skottska öarna försmås ej heller Skälkött: Houttuyn; ej heller
Föregående uppslag: Valrossen har, vid sidan av att släppa till vackert elfenben och användbara
hudar, sedan urminnes tid stått på menyn bland polarfolken. Än idag står valrossen för en
väsentlig del av proteinbehovet bland yupiker och och tjuktjer vid Berings sund. I Nordatlanten
är valrosspopulationen numera kraftigt decimerad. Med början på 1500-talet dödades valrossarna i tusental för att tillfredsställa européernas lyxbetonade behov av elfenben. Plansch ur
A voyage to The Pacific Ocean. Undertaken, by the command of His Majesty, for making
discoveries in the northern hemisphere. . . . Performed under the direction of Captains Cook,
Clerke, and Gore, . . . Vol. I. and II. written by Captain James Cook, F.R.S. Vol. III. by Captain
James King (1784).
197
Skälspäck, hvilka saker de ock icke försmå, sedan de blifvit härskna, äfven som
de så mycket mindre vedersaka ljustalg, som de verkeligen anse den såsom en
läckerhet. Öboarne på St. Kilda öen vid Skottland sägas vara snåla efter fettet
fordom i Norige: Schreber. Allmogen i Malax Sockn i Finland håller det för stadig
mat; och detta med rätta. Roberg berättar, at i hans tid, Roslagens Allmoge åt både
torrt och färskt Skälkött, til och med i sina gillen, stekt och kokadt. De kokade äfven och
påsaltade de bruskaktiga fötterna, som sedan åtos med ättika såsom en läckerhet, under
det välförtjenta namnet: Skrafvelsylta. Skälen föraktas icke heller allmänt nu för tiden,
i synnerhet de unge och fete, dock är des bruk för bordet, mycket aflagdt. Den art, som
kallas Sälkonge, insyltas i Finmarken och ätes med stor begärlighet: Hammer. Skälen
är ock, i Gunneri omdöme, smakeligare än Delphinus Phocæna. På Sandö vid Gottland
ätes Skälköttet både färskt, insaltadt och ugntorkadt. Fettet brukas färskt för smör til
pannekakor, och ungarne voro folkets läckerhet, då von Linné där reste. Volkman
berättar, at de fattige i Cornvall åto Skälar. Men hvarföre just de fattige? I gamla dagar
åts det ju på Engelske Biskoparnes Introductions-gillen, och forntidens yppighets historia lärer oss, at just icke desse voro af det torftigaste slaget. Dierevill må fritt säga, at
Skälkött altid blir en dålig rätt, ehuru det tillagas; Skäl-kött har likafullt haft den äran
at visa sig på Kongliga bord. Vid Konung JOHANS taffel förtärdes på 1 år två Skälkroppar, och från Hof-köket togs til Hof-Staten samma år en half tunna dito. (Sv. Upb.)
Blodkorf af Skäl åts vid Frans I. Hof i Frankrike och Bruyerin har den höflighet at
kalla denna korf tämeligen god. Åtminstone är vist, at den icke var mager. Skälar åtos då
ock i Frankrike: D’Aussy. Men vi gå til de andra verldsdelar med denna undersökning.
Kamtschadalaren håller Skälen för läckerhet: (Petersb. Journ.) Äfven Hottentotten:
Churchill. Pecheresaren äter dem både unga och gamla, både färska och rutna, med
en utmärkt vällust: Forster. Men då Hottentotten gör sig den mödan at åtminstone
halfsteka dem: Hessen; slukar Pecheresaren dem rå. Södre Americanerne älska mycket
Skälkött: Houttuyn. Sjöfarande Europeer lasta ej måltiden, efter en expedierad Skäl.
Vid N. Zeeland eller Eldslandet funno Engelsmännerne köttet godt och äteligt, när tranen väl frånskildes, och man förestälde sig at det smakade som oxkött. Coreal gifver
Skälkutarne i Magellanska sundet det vitnesbörd, at deras kött var hvitt, som Lam-kött,
ganska godt färskt, men än bättre insaltadt. Sjö-lejonet, Phoca Leonina, en större Skälart,
fanns af Ryssarne god at äta, under det svåra vinterläget på Berings-ön. Pretty säger,
at Sjö-lejonens ungar på Patagoniska kusten, kokte och stekte, icke kunde skiljas från
Gumse-kött. Spilberger fann sig befogad at gifva desse ungars kött samma intyg.
De gamle Sjö-lejonen blifva åtminstone mycket sämre beskrifne af Forster, särdeles
hannarne, hvilke voro fräne och odräglige, så at man endast kunde nyttja innanmäten.
Sjö-lejonen ätas med smak i Kamtschatka: Krascheninnikow. Både köttet och fettet eftersökes, såsom sött och välsmakande, men fotfenorna äro en ypperlig läckerhet.
Ungarnes fett öfvergår gumse-fett och liknar märg: Act. Petr. Sjö-björnen, Phoca Ursina,
förtjenar samma omdöme. Deras ungar stekte liknade grisar, och voro Stellers förnämsta högtids-rätt på Berings Ön. Honorna liknade lam-kött, men hannarnes kött var
vidrigt til lukt och smak. Blotta innanmäten af dem funnos ätelige af Engelsmännerne
vid Södra Pol-resan. Phoca jubata är sannolikt af samma egenskap. Då Engelsmännerne,
under Cooks sista resa, kokte Sjöbjörn-späcket på N. Zeeland, upslukade de infödde alt
afskrädet och slickade faten, fast lukten var så förfärlig, at kockarne nödgades hålla sig
åfvan vinden.
sjöelefant
nordlig
pälssäl
198
havssula
sjöfågel
gräsand
årta
ejder
gravand
knipa
anka
af deras Solands-gäss, hvilket lärer vara inemot lika härsket, som Tran. Men at
härskenheten äfven på flera orter är behagelig, ser man af Färöboernes smak, at
hälst hafva sitt luft-torkade kött härsket eller half-ruttnadt, ty det härsknade fettet sätter, efter deras tycke, en särdeles god smak på deras gröt och deras soppa,
hvilken de ock pläga förbättra med deras så kallade Rutällig, som är Talg, först
litet ruttnad, och sedan fint hackad och i stora stycken hopältad, hvilken de
nedgräfva uti sumpig jord, och låta en lång tid ligga, så at den omsider luktar
såsom gammal ost.
Då smaken för feta ämnen kunnat gå så vida, lärer man anse för mindre främmande, at äfven en myckenhet Hafs-foglar blifvit hållne för läckerheter, ehuru de
icke alle kitla en öfvad gom, Andarter*, och gräs-ätande sjöfoglar, såsom Willgäss,
* Af Svenska Andarter är Gräsanden den bästa, hälst om hösten, då de komma så fete,
som gödde Ankor, af det korn de snattat på Norrländningens åkrar. Detta grundar utgifvaren på egen erfarenhet. Därnäst taga de små Årtor främsta platsen. Horrebow
gifver dem samma intyg på Island. Anas Crecca uphöjes af Brickell, Ray, Willyghby,
Linné, såsom bättre än de öfrige; hvarmed äfven Coetlogon och Albin instämma.
Zuckert prisar Qverquedula såsom läcker och mör, och Barbot kallar den rätt Delicieux. Af de öfrige, som fått namn at vara läckra, är (a) Eiderfoglen, An. mollissima;
den ätes ock gerna på Grönland. Men i Wermdö Skärgård har den icke vunnit bifall och
Pontoppidan skrifver, at blott de fattige i Norige försöka des kött. Det är ock sträft och
fränt: (b) Tadorna, Jugåsen prisas af Brickell. Albin säger, at den dock förlorat mycket af des anseende. Pontoppidan håller den sämre än villgås. (c) Scheller beskrifver
knipan, A. Clangula, så delicat, at den endast kommer på förnäma bord i Sverige. Sed
tempora mutantur. Dock är den rätt drägelig vid Insjöar; i hafvet däremot nog tranig. (d)
Anas Rutila Pallasii äter stundom fisk, men är aldeles fri för transmak, och bland de
bästa Änder: Act. Petrop. äfven (e) Anas Nyroca Guldenstedtii, ib. som är nog tendre
(f). Anas Spectabilis berättas af Fabricius gerna ätas på Grönland, samt i synnerhet
förmäles knölen på näbben vara en läckerhet at äta rå. (Förmodel. för Grönländaren).
Uti Senegal hafva Labat och Brue funnit grå och svarta Änder feta och admirable. I
Cayenne finnes en förträffelig art Qverquedula: Barrere. (g) Anas discors i Carolina
härjar ris-åkrarna och göder sig sjelf med mycken framgång: Catesby. Sloane berättar den på Jamaica vara öfvermåttan läcker. Den äter ock villhafra. Boissy omtalar, at
han hos Akancas fått vilda Änder, som icke hade osmak. De voro ock fete af villhafra.
Hennepin styrker at denna växt gör Sjöfoglarne i Louisiana feta och läckra. I Russ.
Saml. omtalas röda Änder vid Caspiska hafvet, som kackla om nätterna på hustaken, och
äro gode, när de lemna spettet. (h) Anas Bahamensis är synnerligen god Marcgraf. (i)
Boissy ger Anas Sponsa främsta rummet, emedan den göder sig med Ek och bok-ållon.
Patos reales i Peru äro förträffelige: Bouguer. Man bör ej förgäta våra hemtame Ankor,
fast deras kött är något hårdsmäldt på de gamle. Martialis ville, at man blott skulle
äta bröstet och nacken, (cervix) men låta det öfriga återbäras i köket. Enligt Fischerström hafva de Chinesiske företräde i storlek och smak. I China hållas ock Ankor näst
Svinkött i värde: Ekeberg. Vilde hafva dock företrädet af de gode arter. Oldmixon
omtalar likväl en Andart Nuscovy på Barbados, såsom en härlighet. Lepechin berömer
(k) Anas hiemalis och (l) Marila.
Havssulan har inte något grundmurat rykte som läckerhet. Likväl har den många gånger kommit
att sluta sina dagar i grytorna bland Nordatlantens fattiga öbor, som trotsat den starkt fiskaktiga bismaken och inte minst funnit de feta ungarna vara stärkande vinterföda. Mest hemhörig
i farvattnen runt Storbritannien, där invånarna i Ness ännu äger rätt att årligen döda 2 000
havssulor för gastronomiska ändamål, har havssulan sällan jagats i Sverige. Men den allvetande
Sven Nilsson skriver i sin fauna: ”Han säges kunna fångas medelst ett bräde, som flyter jemnt
med vattenytan och på hvilket man lagt en fisk. Sulan störtar ned ur luften på fisken med sådan
fart att den spetsiga näbben kör in i brädet och foglen dör.” Plansch ur Thomas Pennant, British
Zoology (1776–77).
Vid Nordatlantens kuster har invånarna vid sidan av fisket i långa tider livnärt sig på att – inte
utan viss fysisk fara – bedriva fågeljakt. På de angränsande öarna fanns ofta enorma sjöfågelkolonier bestående av bland annat ejder, garfågel, havssula och lunnefågel som fick släppa till
sig dun och fjäder men också ägg och kött. Kopparstick ur Thomas Pennant, Arctic Zoology
(1784–87).
201
af flera arter*. Bernicler**, Svanor***, äga i vist mått et verkeligt värde. Men äfven
*
Gäss, (Anser Domesticus) gifva en födande näring, men hårdsmält. Man beskrifver ganska troligt, ofjädrade gåsungar för mörare, och gödde hafva altid varit värderade. En gås
kan bringas til 10 markers vigt, och särdeles lefren göras rätt stor, som ses af de gamle
Romares jecur ficatum. Hjertat var äfven i de gamles smak, dock ej såsom lefren: Burggraw. Cæsar skrifver, at Britannerne ej åto gäss. I Frankrike föraktades äfven gamla
gäss på Magnaters bord, men icke späda Gåsungar: Bruyerin. I Smirna äro de icke
så smaklige, som i Europa. Villgässen få gemenligen företräde, såsom smakeligare och
hälsosamare: Burggraw, Nobleville, Brookes. Likväl anser Zuckert en Villgås
för torr emot en hemtamd, så framt man ej träffar dem, som blifvit tagne af Roffoglar,
hvilka skola vara mörare. Kolbe berättar, at villgäss, som et par dagar hängt i et kallt
rum, blifva mycket bättre, ja aldeles läckra. Villgässen, som i Martio komma från Krim
til Woronesch, äro fete och ogement smakelige: Gmelin, jun. Grågässen, Margässen
och Helsing-gässen äro i Horrebows omdöme, alla smakelige. Ray omtalar en Villgås
i York, som hålles för mycket välsmakande. Carolinas Villgäss förklaras för hårdsmäldte
af Brickell. Kejsaren i China skickade Isbrand Ides en Villgås från sin egen Taffel.
Norrske Villgässen äro, enligt Pontoppidan, fete och smaklige. Bougainville omtalar et slags högbente Villgäss vid Malouinske öarne, som utgjorde förnämsta rätten.
Brasiliens Villgäss äro bättre än de Europeiske: Barlaus. Af de kände arter äro (a)
Anas Canadensis bättre än de Europeiske: Sloane. (b) Anas Cygnoides förträffeligen
smakelig och olik de Europeiske: Albin, Halle. (c) Anas picta, et slags landgäss på
Falklands öarne uphöjas mycket af Forster. Norden omtalar en Nil-gås, som fanns
ganska aromatisk til smaken, emedan den lefde af aromatiska rötter.
**Anas Bernicla Linn. eller Rotgåsen gifver, enligt Hammer, en fet och läcker stek. Den
får af Plinius det intyg, at Britannia non noverit lautiores epulas, och von Linné kallar den Sapidissimam omnium avium. I Norige hålles des kött för den största raritet
och läckerhet. Det är fett och liksom smälter i munnen; ätes både färskt och torrkadt
och insaltadt. Kalm berättar, at man där gör böner i kyrkorna, på det desse foglar må,
i ömnighet, ankomma. Wormius kallar den rätt välsmakande, och berättar, at denna
fogelart, som i myckenhet kommer til Normandie i Fastelagen, därstädes ätes för fisk,
och icke anses för kött. Gunnerus och O. Fabricius instämma för öfrigt at uphöja
denna fogels förträffelighet. De nyare Ornithologer åtskilja Bernicla från Brenta, som
blifvit af von Linné, sammanförde under en art. Då de återkomma från norden, där de
kläckt, nedslå de stundom i Wermdö skärgård at hvila på de yttre öar, och hölja sädesåkrarne. Tvenne hafva blifvit bragte til Utgifvaren, men bägge voro magre, ehuru vid
Michaelis tid. De kläcka i högsta Norden, och de gamle hafva mycket artigt grälat för at
visa möjeligheten at de växte på träd: Hahn, Diss. de Avibus.
*** Svaner, unga, kunna räknas ibland läckerheter: Leiste. Vattufoglar äro ingenstäds så
fete och smakelige, som i Kamtschatka, så at sjelfva Svanen, som på andra orter, och
äfven i Siberien, är hård i köttet och osmakelig, är i Kamtschatka så fet, som han vore
starkt gödd, och är förträffelig at äta: Strals. Magaz. På Czarens bord 1515 bestod steken af 3 Svanar, som åtos med ättika, salt och peppar, samt sur mjölk, salta gurkor, salta
plommon: Herberstein. De gamle Svanars kött är för hårdt och svårt at steka, men de
ungas tror Barth. väl låta äta sig. Bartholin såg Svan framsättas på många förnämas
bord, såsom god stek at dricka vin på: Bartholin. Barth. anförer efter Plutarchus,
at någre fordom préfererat Svaner för gäss at äta. id. Efter Bevervals tanka passar Sva-
gäss
vildgäss
nilgås
prutgås
svan
202
måsar
tordmule
garfågel
lunnefågel
tranige och fiskätande foglar, hafva, hos vissa Nationer, blifvit upförde bland
smakens föremål; såsom Alkor*, Blåsklackor**, Grislor***, Måsar †, flera Pelekannen bäst til skåderätt. id. Svanarne i Carolina äro större än de Europeiske. Brickell
préfererar dem för Gäss i anseende til köttets godhet och delicatesse, i synnerhet en,
som ej är öfver et år gammal: Brickell. Svanen ätes i Frisland, har hårdt och svårsmält
kött: Merklein. I fordna tider hade man i England Svaner til mat på alla stora gästbud,
men nu förtiden äro de ej så synnerligen berömde för läckerhet. I Norwich göder man
Svan-ungar til julen, och säljer dem för en Guinée stycket: Pennant. Svanens kött är ej
delicat, ty det är svart, hårdt och segt, men för des raritet kommer det på förnäme Herrars bord, såsom högtids-kost: Coetlogon. Svanen har groft, mörkt och hårdt kött,
som är svårsmält, men store Herrar ha den på sina bord til prydnad, dock hålles ej denna
stek för läcker: Albin. De gamle Svaners kött är hårdsmält, men de ungas är en nog god
mat: Sauri. Svanars kött är svart och segt: Halle. Svanen i Louisiane är stor, fet och
god at äta: Jefferys. Svanens kött är ej särdeles godt, utan hårdt och indigest: Wormius. En årsgammal Svan hålles för en delicat mat, som den ock verkeligen är: Lawson.
Svanen älskar en hop kärrväxter, i synnerhet Caltha pal. och Rumex aqvat. som den ock i
ymnighet får i Kamtschatka, hvarföre den ock där blir så fet och god, at när han i nedra
Siberien ej kan ätas för des hårda och magra kött, kan han där ätas med god smak, särdeles de yngre, som äro just delicate, varandes så feta, at inälfvorna knapt kunna synas
för fett och ister: Pallas. I Frankrike har man sedt en 18 års Svan-hanne bita ihjäl den
ena honan efter den andra: v. Fürst. Svanens kött är svart, hårdt, segt och hårdsmält,
icke dess mindre ätes det ofta i Nordiska länderna, och sättes stundom på yppersta bord
för ståt skull. Ungarne hållas af många för välsmakande, särdeles bröstet: Zückert.
Svanen sättes undertiden fram på de storas bord, mera på skryt än för godheten skull,
men de ungas kött är tendert nog och delicat, de gamles segt och svårsmält: Nobleville. Svan-köttet är svart och hårdt, segt och svårsmält, icke des mindre kommer det
på Magnaternas bord, hvilket sker för rariteten och prydnaden skull: Willoughby.
En ung Svan räknas med skäl ibland de bäste fogel-stekar: v. Troil. Bröstet på de unge
Svanar smakar i synnerhet väl: Horrebow. Czaren Ivan Vas. hade på sitt bord stekta
Svanar: Purchas. Stekte Svanar utgjorde förnämsta rätten i Ryska gästbuden, och om
inga sådane vankade, hade man slät tanka om hela gästbudet. På Czarens eget bord
framsattes stekta Svanar vid högtideliga tilfällen: Petrejus. Inga Svanar 1582 på Konung Joh. bord: Sv. Opbörd. Svanens kött är välsmakande: Ol. Magn. Ungarne goda at
äta, men de gamle intet tolerable: Leigh. Svanar, hälst ungarna, brukades inter epulas
lautiorum: Bruyerin. Fordom på de bästa bord i Frankrike: D’Aussy. Le Page säger
om Svanen i Louisiane at den är större än vår, och des kött ganska godt: Buchoz. At så
stridiga vitnesbörder är väl svårt at fälla något vist omdöme, hälst Auctoriteten mot och
med har en nästa lika upvägande styrka. Tid, ort, omständigheter, utgöra skilnaden och
man lemnar domslutet til läsaren och erfarenheten.
* Alk-slägtet är nog tranigt, men dock i Norden högt värderadt. (a) Alca Torda, Tordmulen, fins i Östersjön, men anses af våra Skärkarlar för torr och frän. I Norige, på Färöarne,
Island, Grönland, hålles den i mera värde, enligt de Nordiske Auctorers gemensamma
vitnesbörd. (b) Alca Impennis, har, enligt Wormius, en icke obehaglig smak. Olafsen
kallar den fet och mör. Då Nordiske Resande omtala Pinguiner, mena de denna. (c) Alca
arctica, Lunden, finnes i öfverflöd på de Nordiske berghällar, som omgifvas af hafvet.
Des kött brukas på mångfaldigt sätt, torrkadt, insaltadt, färskt til föda. Desse foglars
203
boställen räknas för de så kallade Herrligheter, som äro dels tilslagne visse Ämbeten, dels
ligga skattlagde under vissa hemman i Norige. Jagten har sina föreskrifna reglor, och
lagen utstakar antalet af hundar, som därtil må nyttjas, at ingen orätt må ske, där flere
ägare hafva et berg gemensamt. Anstalterne til denna Jagt och den därmed förknippade
våda, beskrifves lifligt af Debes. En därtil hörande lina af oxläder, räknas ibland Inventarierne vid Skalholts Biskopsstol på Island. Foglen är fet, något sträf, men ungarne, som
i oräknelig myckenhet fångas på bergen, innan de ännu lärt flyga, få förmånligt vitsord:
Olafsen. Insyltad hålles den af Leigh för en smakelig spis. (d) Alca Pica ätes, enligt
O. Fabricii intyg, gerna på Grönland. Köttet kokas tillika med innanmäten, och hållas äfven til godo halfrutet. (e) Alca Alle är väl liten, men instämmer för öfrigt med sina
samslägtingar. De vid Kamtschatka sig uppehållande Alkarter, såsom Cirrhata (hvilken
äfven finnes vid Grönland); Psittacula och Tetracula, m. fl. hafva, enligt Pallas, et
hårdt och osmakeligt kött, men Kamtschadalaren vårdar dock fånga eller fälla dem,
samt bereder dem så, at de äfven smaka för Européer. Steller och Krascheninnikow kunna därom rådfrågas. Herr Cook fann dessa arter, til stora skaror, hölja detta
haf; men gemenligen så skygga, at man ej kom dem på skotthåll. Detta synes bevisa, at
desse foglar äfven jagas af Americanerne på denna trakt, ty en updrifven skygghet hos
djur är gemenligen en fölgd af menniskors förföljelser. Alkor finnas förmodligen icke
söder om Linien. En enda art Alca Pica går til Medelhafvet.
**Fulica Linn. Af dessa hållas flera arter för smakeliga. (a) Atra. Des kött värderas endast
i Italien skrifver Coetlogon; men icke i England: Albin. Rajus intygar, at ingen fogel
allmännare såldes i Rom och hela Italien, än denna och Staren. Uti Voy. Hist. de Suisse
berättas, at man i Venedig, vid Carnevalen, gör slutna sällskaper af masquerade personer, af bägge könen, för at äta en art Fuliche, som sannolikt är denna, och hvilken til
myckenhet fås på alla värdshus. Där anföres äfven, at desse foglar altid fås smakeligare
på värdshusen, där store hopar tillagas på en gång, men at de blifva mycket sämre, när
man blott tilreder några få. Cetti anmärker, at denne fogel säljes til stor mängd uti Cagliari (b) Fulcia Chloropus räknas af Coetlogon för en läckerhet, då den är fet. Albin
håller den jämngod med Anas Crecca eller Årtan. Halle upgifver des kött för fett och
angenämt at äta. Willughby sätter dem i bredd med Anas Querquedula. (c) Fulcia fusca
har enligt Willughby, mört och lätt kokt kött.
***Uria Grylle, beskrifven af utgifvaren uti K. Vet. Acad. Handlingar 1781. Förlorar des
Transmak, då skinnet afflås, och foglen i stället späckas. Fabricius intygar, at denne
fogel gerna ätes på Grönland. Äfven på Island, hvarest des fett nyttjas för smör. På Färö
hålles den för en god stek: Debes. Äfven i Norige: Pontoppidan. Ungarne hållas för
möre och fete på Island: Olafsen. Af Finska bonden upsökas ungarne, förr än de börja
söka strömming: Gadd. Äggulan är ganska röd, alcalescent och mägtig. Se anförde ställe utur K. Vet. Acad. Handl. sid. 233. Något kan ock här tilläggas om Uria Troile, Grislans
samslägtinge. Den utgör Noriges bästa fänge. Kallas där Bergfogel och låckar Bonden
at, med lifsfara, besöka des branta bonings-platser. Torrkad utgör den de Nordiske Öars
hufvudsakliga vinter-kost utur fogelslägtet. Har i det närmaste samma egenskap med
Grislan. Hvarom Gunnerus, Olafsen, Debes, Fabricius, Sibbald, Leem, m. f.
kunna jämföras.
† Om Måse-slägtet och des bruk til föda i Norden, har utgifvaren uti Kongl. Vet. Acad.
Handl. år 1783, utförligen handlat, hvarföre han anser öfverflödigt, at vidare uprepa
något i detta ämne. Endast Larus Rissa torde förtjena någon tilläggning, emedan den
hufvudsakeligen blifvit ansedd för smakelig. Sibbald tillägger den en god smak, och
försäkrar, at man fordom, i Skottland, började måltiden med des kött, för at upväcka
sothöns
rörhöna
rödbrun
sumphöna
tobisgrissla
sillgrissla
204
arter*, Trumpet-foglen**, Lomar***, Pinguiner †, Tropic-foglar ††, Skräckor †††,
pelikan
skarv
matlusten. På Grönland ätes den också med begärlighet, och man gör sig i Norige mycken möda, at fånga dessa foglar, särdeles de yngre, som ses af Act. Nidros. I allmänhet är
annars hela slägtet fränt, tranigt och magert, så at man i Norige ordspråksvis säger: Du
är mager som en Måse. Bröstet af Larus Canus hålles dock enligt Kalm, i Norige för
smakeligt. Om Larus glaucus intygar Fabricius, at des ungar, på Grönland, icke mycket
eftergifva höns-kött, och derföre gerna ätas äfven af de Danske nybyggarne. Ungarne af
Larus ridibundus hållas af Volkman för en läcker spis. Larus Parasiticus ätes äfven på
Grönland. De Brosses berättar, at Engelsmännerne vid Patagoniska kusten, sköto et
slags foglar, som liknade Måsar, och voro rätt gode at äta. Utgifvaren håller dem för den
fogel-art, som af nyare Auctorer kallas Catarracta Skua, hvilke, til oräknelig myckenhet,
uppehålla sig vid Eldslandet, och värpa hundradetals utmed hvarandras bon. Äggen af
desse foglar sökas flitigt af resande i dessa tracter. Den enda nytta man i Svenska Skärgården gör sig af Måseslägtet, består uti äggsamling. På en enda liten holme hämtade
en Lots i Vermdö, åtta tjog Mås- och Tärn-ägg. De äro drägelige i matlagning, men nog
mägtige. För öfrigt åberopas den förr nämnde Afhandling uti Vet. Acad. Handlingar.
*
Af Pelekan-arter finnas äfven läckerheter, dock endast för vissa folkslag. (a) Onocrotalus
Occid. Af denne art har Funnel funnit några goda, blott de ej haft någon fisksmak.
Men just denna åtföljer gerna detta kött, och Du Tertre förklarar det tranigt och
oätligt. Foglens ägg berömas däremot af Labat. (b) Carbo, Skarfven. Ung och flådd
gifver den, enligt Olafsen, en välsmakande stek, som går nära Kalkon-kött. Ström
beskrifver köttet såsom hvitt och begärligt i Norige, hvarest äfven skinnet beredes til
bok-band. Transmaken skal ock förgå, om foglen, et par timmar, lemnas nedgräfd i jord:
Phil. Trans. Abrigd. På Grönland ätes foglen ganska gerna: O. Fabricius. Fordom blef
han serverad på de bästa bord i Frankrike, och är än i dag en läckerhet, för öboerne i
Östra hafvet: Ståhlin. (c) Graculus, får samma betyg af de Norrske Auctorer. Men har
desutom några förmånliga vittnesbörd från Eldslandet. Wood berättar, at Engelsmännerne funno, vid Magellanska sundet, denne fogels kött ganska godt. Cook fann dem
ock goda på Staters landet. Forster berättar, at Matroserne, i anseende til smaken,
liknade dem vid kycklingar, och Hawkins förklarar de unga för den bästa mat han tror
kunna fås; hvilket dock är öfverdrifvet. (c) Pelecanus Bassanus förklaras af Hammer för
ätelig, både stekt och kokt. Olafsen kallar des kött fett och tranigt. Foglen ätes äfven i
Norige, både stekt och saltad: Pontoppidan. Men från Skottland har denne fogel fått
de utmärktaste loford. Albin säger, at den bland Skottarne är en utvald rätt, och hålles
dyr. At de fullväxte ungarne hållas för en läcker mat, intyges af Rieger. Foglen är fetare än Gäss; lefver af sill, och blir såleds tranig, men Sibbald försäkrar at, då ungarne
stekas, får man känna en så förträffelig blandning af fisk och kött, at ingen Kock kan
Den en gång i Nordatlanten levande garfågeln är ett av de många djur människan tanklöst utrotat. Redan neanderthalarna frossade på garfågel och rester av den har återfunnits i de danska
kökkenmöddingarna. Utanför Newfoundland dödades garfåglarna i tusental av sjöfarare som
på detta sätt provianterade. Man jagade fågeln för såväl dess eftertraktade kött som för äggens
och fjäderdräktens skull, på slutet även för att fylla de under 1800-talet svällande zoologiska
museerna med en svårslagen trofé. Utan förmåga att flyga undan sin förföljare var den ett lätt
byte och de sista med säkerhet observerade exemplaren dödades 1844 utanför Island. Plansch
ur Museum Wormianum seu Historia rerum rariorum (1655).
206
trumpetarfågel
lommar
pingviner
tropikfågel
den efterapa. Detta är ganska likligt; men man måste ock hafva smak för en så underlig
blandning, innan rätten blifver förträffelig. På Färö ätes den ock: Debes. (d) Pelecanus
Aquilus, håller sig gemenligen innom vändkretsarne. Labat fann dess kött godt, fast
det hade någon fisksmak. Snarare torde des fett eller ister äga sin nytta i Medicin, såsom
ganska upmjukande utvärtes, enligt Du Tertre och Feuillée.
**Psophia Crepitans, beskrifves af Marcgraf såsom välsmakande. Enligt Buffon är
köttet, äfven ungarnes, hårdt och torrt, dock tämmeligen godt. Men Latham förklarar
det för jämngodt med Fasanens.
***Lomslägtet, Colymbi, hafva väl icke at skryta af företräde i köken, men föraktas dock icke
af Svenske Skärbönder i Wermdö. Fabricius berättar, at både Col. Septentrionalis och
Giacialis gerna ätas på Grönland. Detta gäller ock om de öfrige arter, som äro aldeles af
samma egenskap. Foglen lefver endast af fisk; blir därföre tranig, men icke synnerligen
rik på fett eller späck, såsom andre fiskätande foglar. Äggen skola likna Måsägg, enligt
deras berättelser, som ätit dem. Desse hafva ock försäkrat utgifvaren, at äggen, som icke
öfverstiga två til antalet, äro aldeles lika skapade, hvilket bör rättas uti Syst. Nat. där
det heter, at ena ägget är globosum. At väl et ovum globosum kunnat någon gång finnas,
nekar ej utgifvaren, men anser sådant för en händelse, härrörande däraf, at 2 gulor däruti
funnits, såsom stundom händer extra ordinem Naturæ.
† Pinguiner förekomma ofta hos Sjöfarande. Då de nämnas i Nordiska vatnen, menas Alca
impennis, men de egentelige Pinguinerne höra til sitt eget Slägte, Spheniscus; träffas ej
norr om Æqvatorn, dock icke långt därifrån, ty Sonnerat fann några arter vid Philippinska öarne. Deras egenteliga stamhåll är emot Södra Polen, Eldslandet, Magellanska
Sundet. von Linné nämner endast två, nemligen Phaëton demersus och Diomedea demersa. Men Pennant och Forster hafva flera arter. Hr. Cook fann deraf tre arter,
under des sista resa vid Kerguelens land. Resande upgifva deras smak olika, i mån af
hungrens föreskrift, som är bästa kocken, men icke bästa domaren i allmänhet. Funnel
tillägger dem medelmåttig godhet, och det med rätta. Uti Recueil des Voy. Hollandoises
sägas de vara rätt goda at äta kokte, samt utan fisksmak, samt vid Magellanska sundet
rätt smakelige. På ön Elisabet norr om Caput B. Sp. sägas de vara af behaglig smak. Pyrard berättar, at de, som funnos vid en liten obebodd ö vid Anobom, voro rätt goda,
fast köttet var svart. Enligt Vogel skal man vid Cap. B. Sp. förkasta dem såsom tranige.
Dapper tillägger, at de därstädes måste afkokas i 3 eller 4 vatn och sedan stekas med
smör, men då blir köttet smakligt och godt. Cook fann deras kött sämre än oxlefver,
dock bättre än saltmaten. E. Cliffe däremot, jämför den i godhet med Engelska Gåsen: Des Brosses. Hawkins intygar nödvändigheten at flå dessa foglar, för at afskilja
fettet, och anrättningen blef dock måttelig, men bättre stekt än kokt. Wood fann dem
af god smak, samt berättar, at köttet håller sig länge saltadt. Des Brosses gifver äfven
åfvannämnde Pinguiner, som alla blifvit försökte på Patagonske kusten, företräde för
dem, som finnas på andra öar. På N. Zeeland älskas Pinguiner och Albatrosser. Hawkesworth. Dampier fann äggen förträffligare än det måtteliga köttet. De öfrige vittnesbörd hos Auctorer och resande, instämma med de anförde, som torde vara tilräcklige,
at, jämte de anledningar Theorien lemnar om en fiskätande fogel, bestämma omdömet
om Pinguiner.
†† Phaëton aëreus, Tropic-fogel, hålles af Dampier för ganska god at äta och af Anson för
välsmakelig. Til det högsta kan dock sägas, at han är måttelig. Engelsmännerne, under
Cooks sista resa, funno stor myckenhet af desse foglar, på Palmerstons obebodde öar;
men satte mindre värde på köttet, än på fjädrarna, hvilke äro ganska högt aktade hos
desse hafsöboer til prydnader. Feuillée kallar des kött, svart, osmakligt, odrägligt.
207
Hafstärnor* Stormväders-foglar**. Dock är detta alt icke oväntadt, när äfven en
myckenhet roffoglar*** Örnar †, Falkar ††, Hökar och Glador †††. Ugglor ‡, Korpar
††† Mergi. Alle Mergi äro fiskätare och tranige; hvilket icke en gång afhjelpes med skinnets aftagande. I Österrike skal Merganser ätas rätt allmänt: Kramer. Den, så väl som
Prackan, (Serrator) ätes i alla Skärgårdar af allmogen, dock hälst i soppor; som blifva rätt
mägtige. Likväl taga Mergi företrädet för Lomar, och öfverträffa än vidare Måsar: Uti
insjöar blifver köttet något drägeligare, sannolikt, af den orsak, at tilgång på feta fiskar
där är sparsamare, än uti hafvet, där de i synnerhet nära sig af skinnfiskar, Blennii.
*
Tärnslägtet, Sternæ, gifva inga afunds-värda måltider. (a) Sterna hirundo ätes dock på
Grönland, enligt Fabricius. Hos oss sökas endast äggen, fast äfven de äro små. (b)
Sterna minuta lönar ej mödan at plåcka. Men de Södre länders (c) Sterna stolida har mera
anseende i matredningen. Labat berättar, at den, på Guadeloupe, utgör Negrernes och
det fattige folkets förnämsta kost. Köttet har någon fisksmak, men är annars godt, ja, enligt samme Pater, läckert, när steken nyss tages af spettet. Ungarne äro än läckrare, men
nästan fete. Åtminstone är fångsten icke besvärlig, ty denne fogel är så spak, at man ofta
tager dem med händerna. Men namnet Diable, som på samma Ö tillägges denne fogel,
är ej särdeles appetitligt. Vid Eldslandet hade Cooks besättning, under andra resan, en
Julefägnad af 300 Tärnägg, som kommo väl til pass, ehuru det icke var Påsktid. Denna
Tärnart utstakas ej af Herr Forster. (d) Sterna Caspica är nog stor, men ätes dock icke.
I öfrigt synes hela slägtet förtjena samma nummer på Läckerhets rangordningen, som
Måsar.
**Stormväders-foglarne, Procellariæ äro i allmänhet tranige. De tvänne små arter, (a) Pelagica och (b) Æquinoctialis äro fredade för begär, emedan de äro så små. (c) Proc. Capensis
eller Capska Dufvan, var i Montans tycke, god, fast köttet var svart och tranigt. En liten
motsägelse! (d) Procell. Puffinus, eller Port-Egmonts Höna, är något drägeligare; Ungarne
blifva begärligt eftersökte af Färöboerne, för deras fetma: Debes. (e) Procellaria Glacialis eller Mallemucken, ätes på Grönland, både kokt och torrkad: O. Fabricius. De,
som utgå på Hvalfisk-fänge, pläga koka sig en soppa på bröstet, som kallas förfriskningssoppa af Martens. Men samme Författare berättar ock, at man måste förut låta foglen
hänga någon tid vid fötterna, at tranen, genom gapet, må utrinna. Då man besinnar
denna fogels lefnadssätt och at des hufvudsakliga består af hvalfisk-tran, det han stjäl
vid afspäckningen, samt at desse Mallemuckar hoptals kasta sig på de upflytande döda
Hvalfiskars as, för at förtära denna stinkande föda, lärer man lätt föreställa sig, at denne
fogel-art får stå långt ned, om ej på nedersta steget af läckerhetens trappa. Den, som ej
föraktar rutna hvalfisk-tranet i sin enfald, lärer dock äfven hålla det til godo utur andra hand, hvarföre Malmucken här förtjent sitt rum. De nye Stormväders-foglar, som
uptäcktes vid Cooks Södra Polresa, lära icke blifvit försökte. Slägtskap betyder dock
mycket i denna väg, och banar vägen til nog träffande gissningar.
*** Roffoglar ätas äfven af Calmyckerne: Pallas. Araberne äta Roffoglar, då de kunna få
dem: Pococke. Ingen roffogel plägar dock vara god at äta: Montbeillard.
† Örnar äro ibland de rätter, som de förnäme östra Kalmycker hålla för delicatast. Russ.
Saml. Folket på Kamtschatka och Kuriliska öarne sätta Örn-kött i främsta rummet
ibland djur. Act. Petrop. Indianerne vid Hudsons Bay (Eskim.) äta örnar: Jakuterne förakta inga örnar eller andra roffoglar: Gmelin. Loyer talar om örnar i Issiny skogar,
både hvita och svarta, som han fann rätt goda at äta: Loyer. Et par ungar af hafs-örnen
fann Sagar Theodat ganska goda at äta: Buffon. Michaelis håller örnen för at
rovfågel
småskrake
tärnor
brun noddy
brokpetrell
stormfågel
havsörn
208
af flera arter* Kråkor**, Skrikor***, Skator †, Kajor ††, Varfoglar †††, på sina orter
lammgam
falkar
hökar
ormvråk
glada
råka
eremitibis
korp
kråka
vara vämjaktig och illa smakande: Stauning. Vultur albicilla, des kött äta månge på
Grönland: Fabricius. Örnar äter landtmannen kring Archangel: Büsching. Vultur
barbatus plär ätes af jägarne, köttet ser helt fett ut: Cetti.
†† Falkar äro ibland de rätter, som förnäme östra Kalmycker hålla för delicatast, Russ.
Saml. Falkars kött är godt at äta: Lemery. På öen Cheiro i Grekeland hafva Falkarne et
hvitt och förträffeligt välsmakande kött: Pococke. Indianerne vid Hudsons Bay (Eskim.) äta Falkar. Bergfalkar från en ö i Medelhafvet voro en slät spis: Neitzschitz.
Mansseny (Falco antillar. Briss), denne roffogels kött är något svart, men excellent: Du
Tertre.
††† Hökar från en viss Ö i Medelhafvet voro ej goda at äta: Neitzschitz. En Sparfhök
är nog god at äta, när han är ung och tendre: Nobleville. Falco Buteo L. har mört
och rätt välsmakande kött: Burggrav. Rabbi Moyses säger, at Hökungar äro rätt
välsmakande, håller dem ock tjenliga at äta: v. d’Bossche. Slaghöken Falco Apivorus
L. den fångar man i Frankrike om vintren för at äta, emedan han då är helt fet och nog
välsmakande: Buffon. Hök-kött hvitt ibland de bättre sorter fogelkött försmåddes ej af
Engelske Skeps-Officerarne: Sparrman. Glador föraktas ej af Jakuterna, äfven som ej
heller andra roffoglar: Gmelin. Ray såg ofta i Rom på Månglareborden sådana foglar
liggande, som ingen i England vil äta, såsom Glador, Qvidfogel Falco Buteo, Sparfhökar
Falco Nisus, Kyrko-falkar Falco Tinnunculus &c.: Ray. Narborough hade god appetit på Patagonien, och åt Glade-kött med nog smak: Wood. I Brasil. åtskillige accipitres,
delicata: Piso.
‡ Ugglan i Canada skiljer sig ej ifrån den Europeiska, utan med det hon har en hvit ring
om halsen och et eget slags läte. Köttet är godt at äta, och många föredraga det för en
barn-door fogel: Jefferys. Ugglan i Carolina Screch-Owl, den samma som i Europa, des
kött ätes af Indianerne och Negrerne: Brickell. Indianerne vid Huds. Bay äta Ugglor:
Ellis. Ugglan i Coquimbo tyckte en Matros ha merveilleux smak: Feuillée. Ugglor
äter landtmannen kring Archangel: Büsching.
*
Korpar ätas af Indianerne vid Hudsons Bay: Ellis. Fransosen Denys säger, at i Acadien
äro et slags Korpar, som äro aldeles så goda at äta, som höns, varandes större än de Europeiske, svartare, och ha annat läte: Jefferys. Köttet på en ung Corvus frugilegus L. är
tämmeligen godt, när skinnet först afflås, i någras tycke ej sämre än dufvors: Brookes.
Et slags Korp på Moluckerne, särdeles på Banda, har rätt delicat kött: Id. Corvus Eremita
L. Waldrapp i Schweitz, man gör stort värde af ungarnes kött, och anser det för läckert,
varandes af en mycket angenäm smak, och deras ben helt tendra: Albin. En ung Corvus frugileg. säges vara god at äta, och de gamla äro ej at förkasta då de träffas feta. På
landsbygden i Frankrike äter man den: Montbeck. Indianerne på Trobisch. Meta
nitincogya, åto Korpar: Hakluyt. Korpen ätes af många på Grönland: Fabricius.
Korpar ätas af landtmannen kring Archangel: Büsching. Corv. Eremita L. hålles för
god at äta: Latham. Corv. Pyrrhocorax L. tämmeligen god at äta: id.
**Kråkor ätas i Jutland, både som stek och i soppa: Wilse. Kråkorne i Carolina, mindre än
i Europa, äro goda at äta medan de äro unga, lefva ej af as: Brickel. Kråkorne i Carolina, mindre än de Europeiske, så smakelige som dufvor, äta ej as: Lawson. Svartkråkan
lärer ätas i Frankrike; ty Du Pratz i Tom. 2. p. 134. af des Histoire de la Louisiane säger,
at des kött är bättre at äta i Louisiane än i Frankrike: Montbeillard. Denna Kråka
har Herbert funnit fet, och ej mager, som Kråkan Corvus frugileg. gemenligen är: id.
209
funnit älskare. At visse arter af Buceros* och Ramphastos** blifvit ansedde för
läckre, har deremot mera skäl.
Vi kunne nästan häpna öfver så mycken grofhet i smak, och torde jag behöfva
at frukta, det någon kunde hafva för ömtåliga öron at höra mera dylikt föreställas, men om sådant dock skulle komma at ske, af det ämnenas sammanhang så
kan fordra, anhåller jag at det icke tages til misstycke, helst vi just derigenom få
anledning at ärkänna Försynens godhet, som satt oss i den ställning, at vi både
hafve tilgång til finare och välsmakeligare saker, ock äfven förstå at göra oss dem
til godo. Vi hafve visst tilgång på feta läckerheter uti vår ypperliga göde-boskap
af både större och mindre slagen; af våra välfödda hemfoglar, samt af några feta
fisk-slag här finnas; ja, vi kunne ej åstunda någon finare sort af fettma, än vår
milda grädde och vårt behageliga färska smör; saker, som så många andra orter i
verlden måtte umbära, änskönt de nog kunna den hafva koer; men mångastäds
gör uselt bete mjölk-brist, mångastäds också Koernas bångstyrighet, at de ej
vilja låta mjölka sig, eller ock ej släppa mjölken; och där då mjölk i de varma
länder vankas, tål ej grädden at stå innan den skäms och får en obehagelig lukt,
hvarföre man där brukar at smälta den öfver elden, och sedan förvarar den i
samma flytande form under namn af Mantegue, til enahanda behof, som Smör.
Kråkor ätas i många länder: Barbot. Kråkor ätas på landet vid Archangel: Büsching.
Åtos på de bästa bord i Frankrike.
***Ållon-skrika Corv. glandev. såg Ray ofta på Månglare-borden i Rom, den ätes ej i England: Ray. Man äter i Italien Ållon-skrikor: id. Ållon-skrike kött är väl föga läckert, men
dock äteligt, hälst om man kokar det först och sedan steker det, då det skal komma nära
til stekt gås: Montbeill.
† Skator Corv. Pica ätas i Jutland i soppa: Wilse. Skator ätas i Norige af många; jämväl af
förnämt folk: Kalm. I Canada äro 2 sorter Skator, en helt hvit, och en ljusgrå, på båda
kokar man excellenta soppor: Jefferys. Skatan har hårdt och segt kött, hvilket derföre
ej stort nyttjas til mat, men det gör goda soppor: Lemery. Skator hafva ej något välsmakeligt kött: Wormius. I Rom såg Ray på Månglare-borden Skator med flera foglar som
ingen i Engeland vil äta: Ray. Skator ätas i Italien: Ray.
†† Kajor ätas i många länder, och äro de tjenliga at styrka en afmattad, hälst kokade i soppa: Lemery. Black small C ov. (Gracula Qviscula L. ?) har hvitt kött, excellent at äta:
Brickel. Den samma har helt hvitt och delicat kött: Lawson. Catesby säger at köttet
är svart. ib. Kajor ätas i Italien: Ray. Kajor ätas ock ofta i många länder: Barbot. Gracula Quiscula des kött ej godt at äta, svart och osmakeligt: Latham.
††† Lanii ätas af folket i södra Frankrike, undantagen Lan. Excubitor, som ej blir fet, som
de öfriga: Picot de la Peirouse. Pipiri från S. Domingo, et slags Lanius, god at äta:
Latham.
*
Buceros Hydrocorax Linn. äter i synnerhet muskott-nötter, hvadan köttet blifver rätt
läckert, af en fin Aromatisk smak: Latham och Bontius.
**Ramphastos Calao, stor som en gås, är enligt De Pages, ganska god at äta, men svår at
skjuta.
skata
kaja
filippinhorns­
korp
gråtoko
210
manteca
nötkött
Manteca, som upfyller Smörs ställe i södra America, och utgör en betydelig
handels-vara, är något annat, nemligen flott, som utkokas ur den större och
smärre boskapens kött och märg. Icke utan, at ju Smör likväl på vissa orter i de
varmare länder göres, hvilket gemenligen sker med mjölkens omskakande uti
ludna skinn, men det beskrifves allmänt såsom otäckt, hårigt, illa luktande och
vedervärdigt, så at det altså aldrig kan jämföras med vårt Svenska Smör, eller det
Holländska eller Engelska. Vår allmoge tycker äfven så mycket om sitt saltade
svin-ister och gås-fett i stället för Smör, som Orienten och södra Europa om sin
Bomolja, samt andra prässade oljor af Sesamum, Carthamus och flera växters
frön; jag finner ock denna deras smak vara rimligare, än folkets på landsbygden
i Wallachiet, Bessarabien och flera orter utåt Donauströmmen, som i sin matredning pläga nyttja Linolja.
Vi hafve nu hört en tämmelig mängd feta saker, af både bättre och sämre
beskaffenhet, omtalas, som kunnat förnöja den kitsliga människo-smaken, men
som vår smak äskar ombyten, och fettmor, altför träget nyttjade, ingalunda
förlikas med hälsan, så lär man tidigt nog varit mån om, at gripa til de många
andra välsmakeliga ämnen, som Djur-riket i sin vidd framräcker. Bland de däggande djuren finnes kött af skiljaktigt förhållande, ty et groft och stadigt kött
kännes annorlunda på tungan, än et fint och tendert, et hemtamdt djurs kött
annorlunda än et vildt. En frisk och rask man, som har god rörelse, älskar mäst
det stadiga köttet, och lemnar gerna det tendra til den sjukas och veklingens
lystmäte, ehuru det senare merendels smakar litet ljufligare. Vi äte ganska gerna
våra ypperliga Stall-oxar, och de förtjena visst också at värderas, ty deras kött är
saftigt och mört, samt derjämte sundt, äfven som ock de vilde oxarnas i Canada,
men oxe-köttet är icke sådant på alla orter i verlden: i Ost-Indien kan intet godt
oxe-kött fås, utan håller det sig där ganska torrt och magert, och ser jag alla klaga
på det dåliga oxe-köttet på Batavia; det bästa, som Bougainville fann i alla
de varma länderna, var på öen Boero. På Caraibiska öarna kan väl boskapen se
braf ut, men är mager och har rätt föga talg, samt på långt när ej så god smak i
köttet, som den Europeiska. I Persien ätes det sällan, och det blott af det fattiga
folket. Indianerne i Chili vilja icke äta det, utan välja häldre Häste- ja Mulåsnekött*. Hvad Häst-kött beträffar, så vet jag ej om det i smaken verkeligen öfvergår
* För at möjeligast bringa denna vidlöftige Artikel i ordning, har Utgifvaren trodt sig först
böra företaga våra hem-oxar, och följa dem genom Europa, Asien, Africa och America;
dernäst vidröra något om de vilde oxar, och omsider föreställa de öfrige arter af detta
slägte. Oxen har blifvit hemafvel, så i nya som gamla verlden, samt nu nyligen, under Hr.
Cooks sista resa, införd på några Söderhafvets öar; likväl finnas rätt många Nationer,
som icke befatta sig med des skötsel, särdeles i de stränge climater, och där förrådet af
211
oxe-kött, men märkeligt är, at de Nationer, som begynt hålla hästköttet til godo,
vildt gör detta kött umbärligt. Låtom oss börja med Europa. Oxköttet i Cadix är elakt:
Verdun. Ätes föga i Spanien: Pluer. Vid Bilbao fett och mört, och saftigt: Bocoley.
Men på Minorca ganska magert: Armstrong. På Corsica är det segt och magert:
Bosvell. På Maltha förträffeligt: Bachelier. På Sicilien vid Aetna blifva oxarne så
store, at man samlar deras horn för Naturalie Cabinetter: Brydone. I Italien fann Ray
oxköttet sämre än i England, undantagande uti Rom, hvarest det ficks godt, men af
Tyska ox-drifter. Han berättar ock, at man uti Italien instänger boskapen uti stark hetta,
innan det slagtas, på det at des kött må blifva mörare; men sådant skämmer färgen, äfven smaken, emedan det derigenom disponeras til röta. Di-kalfvarne, vitella mungana
tros där öfverträffa alla i sitt slag öfver hela Europa. Det är ock troligt, emedan de endast
upföddes med mjölk och äggegulor: Keysler. Lister fann oxköttet i Paris, sämre än i
England, Kalfvarne blifva ej heller at förlikna med de Engelske; deras kött blir ej så hvitt
utan rödt, emedan man underlåter at åderlåta dem, såsom det sker i England. I Provence
ätes ock sällan kalf: Bruyerin. I Holland är boskapen fet och välsmakande: Walentyn. I England är den helt fet och mör til köttet, hvadan det talesätt upkommit, at Oxen
är Engelsmannens Rapphöns: Berkenmejer. De Skottske äro än bättre: Volkman.
Danska oxköttet kallas finare och saftigare än det utländska: Eutrop. Philad. I Norige mot hösten, är det fett, mört, fintrådigt: Pontoppidan. På Island få de en vild
smak: Kerguelen. I Archangel fås det så godt man någonsin vil äta det. Ryssarne lade
Demetrius til last, at han åt kalf-kött. Russ. Saml. Petrejus. Pålske oxar öfverträffa
de Tyska: Zuckert. I Ungern är oxköttet rätt välsmakande: Bruckman. Morlacherne
i Dalmatien äta icke kalfvar: Fortis. Samojederne äta sjelf-döde kreatur, som finnas på
vägarna: Le Brun. I Vallachiet och des grannskap, äta bönderne sällan eller aldrig oxkött, utan Gums-kött och fläsk. Commerc. Litt. Nor. Uti Renhns Samling finnes, at det
kött, som i Constantinopel tillagas för Seraillen, tages af kalf-tunga kor, hvilka tros
gifva et mörare och smakeligare kött. Le Brun berättar, at Turkarne skära ox-köttet i
små bitar, som upträdas på spett och blifva ganska läckre, när de stekas med rödlök. Vid
Aleppo är ox-köttet förträffeligt, men ätes icke af Turkar: Arvieux. Tatarerne värdera
ej synnerligen ox-kött. Voy. au Nord. Detta gäller särdeles om Crimska Tatarerne: Mem.
des Jesuites dans Levant, dock böra Cirkassiske Tatarerne undantagas, som sällan tilgripa hästen. ib. Wolgiske Kalmuckerne äta sjelf-döda kor. Russ. Saml. I östra Tatariet
har boskapen en för Europeer aldeles olidelig smak: Du Halde. De förmögne Persianer
äta icke ox-kött, och de fattige äta det om sommaren ganska sällan: Otter. Le Brun.
Uti de södre länder åt Indien ätes icke ox-kött af en Religions pligt, som dock har sin
Physiska grund, och äfven tagit fäste ibland Turkarne i Syrien: Niebuhr. Malabariske
oxarne voro sådane, at blotta beskrifningen kunde betaga den hungrigaste des matlust:
Ekeberg. Richard berättar at folket i Tunquin äta dödfödde kalfvar med huden, samt
at man där i gemen icke älskar kött af flådd boskap. På kött-torget i Peking ses föga oxkött: Bell. Ox-köttet på Batavia såg bättre ut än det Europeiska, men var mindre saftigt
och öfvermåttan magert: Hawkesworth. Le Brun. I Arabien fann Ives ox-köttet
ganska välsmakande. I Ægypten är ox-köttet förträffeligt: Arvieux. Maillet. Likväl
berättar Pocock, at endast det gemena folket där äter Oxe och Buffel. Lobo omtalar
Abyssiniska oxar, som til storlek likna de Europeiska, men hafva så stora horn, at hvartdera håller öfver 20 Pintes rymd. Uti Purchas Saml. förekomma oxar från Damute i
Ethiopien, som til storlek gå nära Elefanter, och hvilkas horn rymma en hel kanna. (Det,
hästkött
Biffen från nötboskap har länge haft högsta kulinariska anseende och med självklarhet stått
på den rikes bord. På 1700-talet var det ekonomiskt välmående Storbritannien landet framför
andra när det kom till att frossa på blodig rostbiff och andra stekar. Pehr Kalm, som på väg till
Nordamerika besökte England 1748, skrev att köttet där var av högsta kvalitet samt att ”förstå
Ängelsmännerna nästan bättre konsten, at väl steka en stek, än andra folkslag, som ock ej är
underligt; emedan de fläste Ängelsmäns köks-vetenskap icke sträcker sig til stort annat, än
stek och Pudding”. Snart sagt varje europeiskt kulturland av betydenhet har sitt särskilda sätt
att tillreda nötkött, ryssarna har sin biff stroganoff, fransmännen, som lite nedsättande kallat
britterna för rosbifs, har sin boeuf bourguignon, medan italienarna, som favoriserar kalvkött,
har sin osso buco och vitello tonato. Plansch ur Thomas Pennant, British Zoology 1 (4:e uppl.,
1776).
213
sätta långt mera värde derpå, än på oxe-kött. Nogai-Tartarerne anse det samma
som afprutas, beräknas icke). Troligare är det intyg, Ön Socotoras oxar få, at täfla med
de Engelska. Figuera omtalar en ko på Mozambique, hvilken öfverträffade den läckraste Di-kalf eller Villebråd. Ives fann Madagascars boskap frodig och fet, men köttet
hade dock något vidrigt i des smak. Men puckeln, som går til 30 skålpund, hålles af
Dellon för en läckerhet. Gröse liknar den vid märg; och Pyrard vid svantsen af Ovis
laticauda. Han fann äfven sjelfva köttet där så sundt och godt, som i Frankrike. Reinius går än längre och förklarar Madagascars boskap för mycket angenämare at äta, än
Europas, samt beskrifver knölen, såsom en hård fetma. En oxhud, beredd efter Hottentottska maneret, skal vara en rätt at slicka fingrarna efter: Sparrman. I Guinea, där
betet är uselt, försämras boskapen otroligt och sjelfve kalfvarne blifva osmaklige:
Churchill. Äfven i Elmina, på Guinea kusten: Bosman. På öen Biseche vid Senegal
uphöja dock Brüe och Labat Ox-köttet såsom fett och läckert. I Loando är ko-köttet
det bästa kött där fås: M. Ange. Labat. Om man nu går väster ut öfver Oceanen til
Plata strömen, så berömer Feuillé de där, i stora hjordar, befinteliga oxar och kor.
Pyrard försäkrar, at intet fetare, mörare, och läckrare kan gifvas. Man skär det i två
fingers breda remsor, som påsaltade torkas i solen. Oxar finnas där i sådan myckenhet,
at man ofta blott nyttjar tungan och huden: Cattaneo. Tusendetals hudar, ja hela
Skepps-laster hemföras derifrån på Spanska kölar, och köttet lemnas åt roffoglarna. Går
man nu öfver bergs-ryggen til Chili, så träffas et folk, som hellre äter Mulåsnor: Frezier. Dock är ox-köttet där så godt, som det kan någonsin önskas. Bih. til Lord. Ansons
Resa. I Quito kan ox-köttet jämföras med det bästa Europeiska: Ulloa. Samma Auctor
berättar ox-köttet i Lima vara godt, men endast ätas af Européer. Indianerne i Guiana,
äta det icke: Aublet. De hafva ock skäl, emedan det är där mycket elakt: Bancroft.
Äfven i Carthagena är det torrt och saftlöst: Ulloa. På Jamaica är det segt, magert och
endast dugligt til soppor. Hist. de Jam. särdeles om de äta Petiveria: Linné. I Virginien
är det sämre än Europas: Burnaby. Men åt Norden blir det åter välsmakande, såsom i
Canada: Schlözer. Men det, som från Portorico kommer til Danske Öarne, är magert
och hinner i godhet ej up mot det Europeiska: Oldendorp. I Acadien är det rätt smakeligt: Diereville. Man vil ock tillägga, at oxköttet på Tinian fanns af Anson godt
och lättsmält, och vid Connecticuts floden finnas oxar om 18000 skålpunds vigt:
Schlözer (förmodeligen vilde). Vilde oxar, eller Ur-oxar finnas än på några ställen i
Europa uti Tysklands större skogar, Ungern, Pålen, m. m. de räknas i allmänhet för goda.
I Africa finnas äfven vildoxar. Congos äro store, och hållas för läckre: Churchill. I
Abyssinien undfägnandes Poncet med vild-oxkött af en art, som är mindre än de Franske och har inga horn. Des kött var en läckerhet. Ethioperne värdera särdeles detta kött.
Asiens och Americas vild-oxar torde vara af annan art. Det samma torde gälla om den
lilla bruna koen från Africa, den Demanet gifver företräde för alt ville-bråd, samt Buffons Zebu eller Bos Indicus, den Marmolieu så mycket uphöjer. Vi gå nu til Buffeln,
Bos Bubalis. Italienske bufflarne hafva et svart illa luktande och hårdt kött, som endast
ätes af Judar och den gemena hopen: Misson. Maillet säger, at Buffel-köttet är god
spis, men det är dock visst, at knapt den ringare folkhopen håller denna föda til godo:
Alpinus. I Fide är Buffel-köttet godt och fett: Bosman. I Cap är det, enligt Kolbe,
sämre än oxkött, magrare och sträfvare. I Achin på Sumatra äro Bufflarne store och
välsmakande. Red. d. Voy. Holl. Des Rhodes fann detta slags kött i Tunquin icke oäfvet,
fast sämre än ox-kött. Det ätes dock af folket: Turpin. Indianerne, på Savu, äta häldre
visent
vattenbuffel
214
för sin utvaldaste kost, då de deremot tycka både oxe- och får-köttet vara fade och
osmakeligt. Men lika så fade smak fann Beauplan på de vilda Hästarnas kött i
Ukrain, som likväl föll Tartarerne därstädes läckrare än något kalf-kött, särdeles
Hästfölens kött, hvilket för alla Tartarer är den största läckerhet de kunna få
ibland alla mat-rätter, förbehållande sig de förnämare altid Häst-hufvudet, såsom bästa stycket. Åtskilliga Indianska folkslag i södra America äta häldre hästän ox-kött, och Patagonerne bry sig icke om någon annan köttsort. I Tunquin
afrikansk
buffel
bison
myskoxe
Bufflar, än får och getter: Hawkesworth. På Malabariska kusten är det sämre än oxkött, dock godt: Dellon. Men uti rätta Indien torrt och oäteligt, om det icke starkt
späckas: Saar. Invånarne på Macassar gifva vilde bufflar företräde för de tama: Walentyn. Capska vild-bufflen, (Bos Cafer,) har et groft, ej mycket fett kött, men saftigt,
och af en vild angenäm smak: Sparrman. Thunberg. Fermin omtalar et slags små
Bufflar på Surinam, kortbente, med bredt hufvud och bringa, samt smal bakdel, och
hvilkas kött skal vara bättre än kalf. Bos Bison, Americanus har om hösten i Louisiana et
fett och saftigt kött: Hennepin. Catesby säger, at det har en god hög smak, och liknar
ej mera oxkött än villebråd liknar får. Jefferys håller Koernes kött godt, men tjurarnas
för hårdt. Brickell deremot förklarar köttet för groft och sämre än oxkött, hvaruti ock
Lawson instämmer. Denna motsägelse förenas dermed, at Bison, til kön och ålder, är
af olika godhet. Kalfvarne hållas af alla för förträffeliga. Musk-oxen, (Pennants Arctic
Zoology. Musk-ox) håller sig högst i Norden, äfven vid Hudsons Vik. Des kött tros vara
hälsosamt, förmodeligen af orsak, at det luktar Apothek. Leiste intygar, at det vissa
årstider ej kan ätas för Muskus-lukten. Cfr. Voy. au Nord. Här vore mer at tillägga, om
rumet tillät, särdeles om Bos Grunniens, från Tibeth och andra orter i Asien, hvars svants
hållas i så dyrt värde uti Indostan. Köttet är fett, men ej godt. Dock fångas djuret af
Kalmycker till mat: Ryschkow. Hvad det kan vara för en art vild-oxar på Ceram, dem
Walentyn så uphöjer, vågar icke Utgifvaren gissa, utan låter dem sluta troppen, emedan de i denne Auctors omdöme voro läckrare, än alt det kött han ätit i sin hela lifstid.
Oxdjuren har i alla världsdelar en given plats i mathållningen. Den väldiga bisonoxen får visserligen bara några få rader i en fotnot till Bengt Bergius tal men har spelat en stor roll i de
nordamerikanska indianernas hushållning. Ännu under 1700-talet, då stora delar av Nordamerika fortsatt utgjorde okänd terräng för européerna och bisonoxarna mest jagades av indianer
och vargar, var beståndet stort. Man uppskattar antalet djur vid sekelskiftet 1800 till 40–50
miljoner. Därefter följde en massiv utrotning, delvis i syfte att beröva prärieindianerna deras
näringsfång. När den första transkontinentala järnvägen invigdes 1869 splittrades beståndet i
två väldiga hjordar, norr respektive söder om linjen, om sammanlagt dryga fem miljoner oxar.
År 1883 var de båda bestånden i stort sett utplånade. Främst var det tungan och puckeln som
tidens läckergommar eftertraktade. Bisonoxen lever numera i skyddade naturreservat och man
har också framgångsrikt börjat föda upp djur på boskapsrancher, med följd att fruset kött av
bison numera går att köpa i svenska specialbutiker. Plansch ur Mark Catesby, A Natural History
of Carolina, Florida and the Bahamas Islands (1731–43).
216
tyckes folket äta oxe- och häst lika gerna, kanske ock Negrerne i Juida*. Om den
* Ifrån den tiden våre föräldrar lemnade den retande åtankan af Häst-kött, måste Historien om denna läckerhet sökas öster ut. De nya försöken i Sverige löna ej mödan at nämna.
Premier och Pensioner kunna som knappast truga häst-köttet i Svenska magar. Dock
lärer fördomen mera deri verka än smaken. Buffon kallar häst-köttet elakt, hårdt och
osmakligt. Denna dom är för hård; åtminstone äger den ej rum i allmänhet. Zuckert
kallar det svampaktigt, men mycket sött, at det måste starkt salpettras. Vid kokningen,
bör ock det myckna skummet flitigt borttagas. Men man skrifver ej för Kockar. Ingen
Europeisk Nation gör sig hufvudsaklig näring af hästen. Lapparne nyttja stundom köttet efter de hästar de flått åt allmogen i Norrland. Samojederne upäta sjelf-döda hästar:
Le Brun, och räkna hufvudet för en läckerhet: Salmon von Goch. Men om man vil
känna rätta Häst-ätareslägtet, så måste man förfoga sig til Tatariet. Akerman Tatarerne äta mycket häst-kött: De la Mottraye. Han åt hos Crimska Tatarerne et häst-föl,
det han höll för kalf. En Mirza af denna Horde försäkrade honom, at häst-föl ansågos
för främsta läckerheten äfven på de förnämsta bord; samt at intet villebråd kunde vara
så angenäm skänk. Alle högtider serveras med häst-kött. Krimske Tatarerne steka det
på kol, eller ock låta det mörna litet under sadelen. Mem. des Jesuites. Så gjorde ock deras
förfäder i Strabos tid. Af Purchas ses, at de äta det häldre än får- och ox-kött, såsom
starkare mat, dock altid utan bröd. Nogayske Tatarerne undersöka ej hästens dödsfall,
utan förtära honom half-kokt på god tro: Herberstein. De hålla häst-hufvudet för
bästa stycket, och använda i synnerhet det vid sina gillen; men en utmärkt vän blir fägnad med fet-tarmen: Petrejus. Voy. au Nord. Om desse Tatarers smak för häst-kött
handlar äfven Olearius och Hakluyt. Tobolske Tatarerne tractera med föl-ungar
vid sina gästabud: Herberstein. Wreech. Precop Tatarerne äta hälst hästkött af all
mat: Herberstein. En Mirza skulle hos dem gifva en slät festin, utan denna högtidsrätt. Tatarerne Bratski i Siberien lemna icke sina döda hästar åt rof-djuren. De utgöra
ock Buräternas yppersta läckerhet: Georgii. Cirkasserne däremot äta det sällan: Mem.
des Jesuit. Östre Tatarerne äta det gerna: Martinius. Jurg. Andersen. De slagta dem
för födan. Voy. au Nord. Mongolerne (som äro samma Östre Tatarer) fingo många goda
mål af de hästar, som i deras öknar omkommo vid en Rysk Ambassade: Brand. Jurgen
Andersen berättar, at Usbeckske Tatarerne äta begärligt häst-kött, samt at de förnämste tilägna sig hufvudet, såsom bästa stycket. Bernier åt äfven hos dem en skäligt god
häst-ragout. Pilau med hästkött är Buchariska Tatarernes högsta läckerhet. Voy. au Nord.
Tatarerne i China slagta och äta bästa Åsnor och hästar: Ekeberg. Med et ord, Häst
och Får utgöra Tatarens käraste föda. I China har hästkött mycket allmänt värde: La
Loubere. Churchill. Det föres där til salu, Lett. edifiantes, särdeles för allmänna
hopen: Du Halde. Le Gentil såg där hästkött föras til torgs: Cfr. Churchill. Men
man må icke förbigå Kalmyckerne då frågan är om häst-kött: Pallas, Schnitscher.
Opitz berättar, at de til slagt utvälja de fetaste oberidne hästar. Dessas kött var förträffeligt, hade en blandad fetma, och ehuru Optiz i början fann det något motbjudande,
så blef det dock honom snart en läckerhet. Wolgiske Kalmuckerne äta sjelf-döda hästar.
Russ. Saml. Äfven hos dem räknas fölen för läckraste rätten. Phil. Trans. Bell försäkrar
at Kalmuckerne mera värdera häst än ox-kött. De äta det stekt, osaltadt utan bröd. Vid
Czar Peter I. Armée störtade en natt 500 hästar, hvilket var en kostelig tilfällighet
för Calmuckerna. Han berättar ock at Calmuckerne steka häst-köttet på halster, äta
det sällan rått, om ej i högsta nödfall. Men sol-torkadt och spiket nyttjas det ofta, och
217
så kallade Kuhr eller Kuhrhan är en verkelig Vildåsna, såsom Olearius skrifver, så kan äfven Åsne-kött vara smakligt, ty han säger, at det i Persien hålles för
en ganska delicat och kraftig mat, och at han såg Konungen sjelf på en jagt skjuta
åtskilliga sådana djur, hvilka sedan fördes til Kongliga köket. Jag kan icke neka
möjeligheten af något så smakeligt Vildåsne-slag i Persien, särdeles då jag ser,
huru Jurgen Andersen också omrörer Vild-åsnor, som Usbekske Tartarerne
pläga äta; men annars vet jag om våra vanliga Åsnor, efter Gr. Buffons utsago,
at de hafva et ondt, hårdt och osmakeligt kött*. Camel-kött är för Européerna
Bell fann det icke oäfvet. Enligt Gmelin äta Jakuterne häldre häst än ko-kött. At äfven
Doniske Cossakerne spisa hästar, intygar Munnich. Hästar ätas i Tunquin: Turpin.
Man fikar där efter detta kött: Richard. Det hålles där jämngodt med ox-kött: Dampier. Ja säljes på torgen, som en läckerhet: Wallentyn. Battas på Sumatra äta hästar:
Forster. Indianerne på ön Savu räknar hästkött näst intil svin-kött: Hawkesvorth.
Morerne i Cotebiga på kusten Coromandel, anse hästkött för en högtids-kost. Rec. des
Voy. Holland. Araberne äta ock hästar, fast icke allmänt. Perserne plägade i Herodoti
tid, vid stora högtider, steka hela hästen och sätta den sådan på bordet ostyckad. Detta
var sannerligen en respectabel stek. På Värdshusen i Persien vankade äfven häst-stek i
De la Portes tid. Enligt Dapper, skola Negrerne på Guinea kusten mycket värdera
häst-kött, fast det sällan lärer där vanka. Äfven från America njuter hästen loford för
des smaklighet. Anson omtalar Patagoner, som häldre åto häst- än ox-kött. Uti bihanget
til Ansons resa, läses at Patagonerne äta hästkött både stekt och rått; at det utgör detta
folkets förnämsta spis och läckerhet, så at de försmå alt villebråd, då häst-kött vankar:
Falkner. Ghilesaren äter hellre häst än oxe: Frezier. Les Pampus, en Nation vid Buenos Aires, äta så gerna häst- som ox-kött: Cattaneo. Apacherne i östra America äro
snåle därefter. Hist. de California. Man vil ock något tillägga om vilda hästar. Desse hållas för än läckrare. Ätas gerna af Kalmucker: Pallas. De äro högst värderade i China:
Du Halde. I Crim hållas de läckrare än kalf-kött, men Beauplan fann deras kött
något fade. Det af Equus Lemionus eller Dsiggetai får största företrädet i Mongolernes
och Tungusernes omdöme. De vilda hästar, som fångas i Norra Africa berömas högligen
af Araber, som ätit dem: Purchas. Ju yngre det är, desto bättre för smaken.
*
Åsnans kött har äfven kommit på bordet så i äldre, som sednare tider. Hippocrates
tycktes ej vara hatare däraf, men Galenus förkastar det såsom hårdsmält och osundt,
ehuru det, i hans tid, räknades af somliga näst efter Hjort-kött. Enligt Aristophanes,
åts åsnan af Athenienserne; hon kom ock ofta halfstekt på Persiska Konungarnas bord:
Herodotus. Mecænas införde i Rom den seden, at äta unga åsne-föl: Plinius; och
Rochefort skrifver, at Spaniorerne, i hans tid, gerna spisade en sådan stek, hvilket
bekräftas af Davies. Men gamle åsnors kött, särdeles de utkördes, är vedervärdigt, segt,
hårdsmält: Nobleville. Buffon förklarar det mycket sämre än häst-kött til alla omständigheter. Likväl ätes det än på några orter. Oribasius moquerar sig öfver någre,
som i Grekeland åto det hårda och osunda köttet af gamla arbets-åsnor, förklarandes
dem åsnaktiga både til kropp och själ. I Egypten ätes det ej mera, såsom i Galeni tid:
Alpinus. I China har deremot rätta åsne-ätandet kommit i gång: La Loubere. Ekeberg berättar, at Tatarne i China slagtar ömse hästar och åsnor, och äta gerna de sednares kött. Det hålles ock falt i Canton för amateurer af denna vara. Le Gentil fann
onager
åsna
kamel
dziggetai
Kamelen är inget västerländska gastronomer omedelbart associerar till vid tanken på en god
måltid. Likväl har den en- eller tvåpuckliga kamelen under årtusenden varit viktig för kosthållet i Nordafrika och på den arabiska halvön. Även i Australien har köttet visst gastronomiskt
rykte. Den feta och proteinrika kamelmjölken blir till god youghurt och rå kamellever är en
läckerhet även om själva puckeln ska vara bästa stycket. Bland antika kamelentusiaster står i
främsta ledet kejsar Heliogabalus, vars kulinariska håg framför allt stod till kamelhälar. Plansch
ur Thomas Pennant, History of Quadrupeds 1 (1781).
219
föga smakeligt, men Araberne äta det dock gerna, och i Mascate värderas det mer
än både oxe- och får-kött, samt hålles för den sundaste kött-sort man vil begära;
många Morer hafva det til en högtids-kost åt sig, och skal puckeln på ryggen,
särdeles af unga Cameler, vara mycket läcker*. Björnens kött är ganska groft, och
det på torgen i China, och i slagtarebodar. Ifr. Purchas. och hos Churchill läses,
at Chinesaren gifver åsnekött företräde för Capuner och Fasaner. Mulåsnor hafva fått
samma omdöme af dem, som försökt deras kött. Siamerne äta allmänt mul-åsnor: La
Loubere. Herbert såg Perser äta både åsne- och mul-åsne-kött. Chinesaren gifver
ock mul-åsnan företräde för oxkött: Frezier. De vilde åsnor eller de gamles onagri få
mycket loford. Deras kött går nära hjortars: Zuckert. Jurgen Andersen berättar,
at Usbekske Tatarerne äta villåsne-kött med lök och peppar, half-stekt eller half-kokt
med smör. Marmolius fordrar dock, at man låter det stå kokadt et par dygn, emedan
annars vilda smaken är för stark. I det varma Africa, där sådant föreslås kunde dock
på två dygn, någon än sämre smak infinna sig. Vilda åsnor räknas af Rubruqui, bland
Tartarernes läckerheter. Araberne äta begärligt dessa djur, uti Norra delen af Africa.
Africas Villåsne-föl voro ock mycket värderade i Rom. Bruyerin jämför deras kött med
hare och hjort. Et slags vilda Mul-åsnor finnas i Tatariet, som, enligt Du Halde, ätas
med största nöje af Tatarerne; och Negrerne i Angola, betyga icke mindre åtrå efter en i
deras ort, sig uppehållande art Mul-åsnor: Cavazzi. Utgifvaren vil dock anmärka, at de
fläste resande bortblanda den vilda Åsnan med vilda Mul-åsnan, som är Equus hemionus
Pallasii. Här til får man ock lägga, at Zebran gerna ätes af Hottentotter: Sparrman;
och af Negrer: Cavazzi.
*
Camel-kött, räknas af Browne för godt och hälsosamt, äfven af Cardanus; af Herbert åter, för torrt och magert. De la Valle försökte och fann det tämeligen godt, men
hårdt. Irvins, mört men groft och likt tjur-kött. Det är naturligt, at särskilte omständigheter förändra saken. Hos de gamle hade dock Camelen mycket bifall. Aristoteles
kallar des kött det förträffeligaste af alla kött-arter, och vad värde Camel-sporarne hade
i Roms ypperliga tide-hvarf är nogsamt bekant. Såsom Camelen är et djur, ämnadt för
Sydlige länder, så är det äfven derifrån, som vi böre hämta kunskapen om des smak.
Början må då ske hos Araberna, som mäst umgås med denna afvel. Det är sant, at någre
neka det Araberne äta Camel-kött, och ibland dem är Pocock, som tillika säger, at
Turkarne särdeles sätta värde derpå, och unna icke Christne äta deraf. Kanske han träffat någon enskild Horde af sådan smak; men det är vist, at detta omdöme ej gäller om
Araber i allmänhet. Camelen är Arabens läckerhet: Russel. En Arabisk Emir i Syrien
undfägnade Engelsmän med Camel-kött och Dadlar: Phil. Trans. abr. Houttuyn berättar, at Africanske Araberne sönderhacka och steka Camel-kött, samt förvara det hela
året i krukor. Detta berednings-sätt förtjente närmare kännas. Hvad Windres berättar om Morerne i Africa, neml., at de soltorka och pulverisera Camel-köttet och äta det
med Camel-mjölk, bör äfven förstås om Araber. Araberne i Mascate hålla Camel-köttet
för sundt och värdera det mycket: Ovington. Morerne äta gerna Camel-kött i Senegal: Brue, Labat. Höst berättar, at Morerne i Fez äta Cameler, samt at Puckelen skal
vara mycket läcker. Mærmolius liknar Puckelen vid et ganska fett ko-jur. Puckelen på
Camel-ryggen hålles ganska läcker af D’Avity. Camelen ätes ock, enligt samma Författare, uti Numidien. Perserne plägade fordom steka Cameler hela och så framsätta dem
på sina bord. Äfven Grekerne: Athenæus. Perserne, som försmå oxe och kalf, äta dock
mulåsna
zebra
220
elefant
lama
alpacka
vikunja
björn
på de gamla björnar blandadt med et oljaktigt fett, som gör det mindre smakeligt; dock vet jag flera här i landet, som ätit björn-stek, sedan den förut legat i
ättika, och funnit den både mör och god; men fötterne beskrifvas af alla för en
delicat mat, hållandes Chinesarne särdeles framtassarna för en läckerhet. Björnungarnes kött skal vara synnerligen godt*. Ehuru Elefant-köttet är både mycket
Cameler: Herbert. I Ægypten ätes Cameler, dock mäst af fattiga: Alpinus. Mongolerne äta Camel-köttet halfkokt: Martinius. Cfr. Voy. au Nord. Jurgen Andersen.
Äfven Kalmuckerne: Pallas. Af Camelen har man äfven lärt sig nyttja mjölken. Araben
sätter derpå et utmärkt värde, men för en Europé är den seg och mägtig, ja obehaglig.
Americanske Camel-artens Glamas kött, säges uti Histoire des Incas vara godt; de tames
är bättre än de vildas, som kallas Guanacos. Detta är torrt och hårdt. Likväl ätes det af
Indianerne i Peru, som äfven til samma ändamål slagta de utlefvade Glamas: Ulloa.
Uti Purchas samling finnas äfven intyg, at de unga Glama-kalfvar äro rätt gode; ja
den läckraste mat, som kan ätas. Det skal hafva någon likhet med Kid-kött och bör ätas
färskt. De gamlas deremot bör torkas och rökas, då det tager företräde för alt get-kött i
verlden. America har ännu en Camel-art Pacos, som i des vilda tilstånd kallas Vicunnas.
Uti Churchills Samling förklaras des kött för icke godt. Andre åter försäkra, at det
kan jämföras med de Spanske Gumsar, så til smak, som sundhet. Indianerne sjelfva hålla
det läckrare än får. Wafer skrifver, at det til alla delar är jämngodt med får-kött, och
Bachelier kallar det ganska läckert, samt fullt så godt, som de fetaste Castilianske får.
Det är förmodeligen säkrast, at vid så stridiga omdömen, hålla medelvägen. Camelerne
äro idislande gräsätande djur, kunna således icke vara osmaklige; de unge och fete böra
sannolikt upnå en förmånlig grad af välsmaklighet. De gamle deremot, som blifvit med
bördor och släp utpinade vid Potosi grufvor, eller andra arbeten, måste förlora mörhet
och smak, såsom gamla Inventarie-oxar vid bortarrenderade Säterier.
*
Björn-kött berömes och lastas ömse; dock är deras antal större, som uphöja, än de, som
förringa des värde. Tantzer förklarar det sött och äckelaktigt. von Rohr, at det är
sötare och vämjaktigare än tama Svins kött. Schreber, at det väl icke är oäteligt, men
har dock en sötaktig smak, som icke behagar alla. Buffon, at det är äteligt, men, såsom
det är blandadt med et oljaktigt fett, så kunna blott fötterna anses för läckre, emedan de
bestå af et fastare ämne. Men omständigheter förändra saken. At ungarne äro rätt gode,
intyga Sauri, Buffon, Pennant, Wormius, Mercklein, Le Beau. Årstid, föda,
ålder, m. m. ja äfven någon art-förändring i olika Climat, har däri del. Ol. Mag. intygar,
at björn-kött äts i Norden. Lapparne äta det än med god smak, och börja med bloden:
Fjällström. I Jemtland ätes det äfven; är sötare än Svin-kött, brunt och groft: Nordholm. Wormius skrifver, at det äts i Norige, särdeles af unga djur, samt sades vara fett
och nog välsmakande. Undalin, at björn-köttet där täflar med svin-kött. Men man bör
då göra tilbörlig skillnad på detta villebråd. En gammal svart björn, som äter as, och
ligger om vintern på öpen mark vid en gran, kallas i Norige Häst-björn eller Rof-björn;
des kött ätes icke, ty det är magert och segt: en yngre, svart eller svartbrun och silfverhårig, som äter gräs, och ligger i ide vintren öfver, kallas Gräs-björn, och des kött ätes,
varandes en björn-skinka inlagd i ättika och sallake, och därefter rökad, mycket läcker.
En än yngre kallas Möurtus (Myr-björn) och har läckert kött; den blir med åren gräsbjörn &c. Björn-hufvudet och tassarne äro utomlands en läcker Herre-mat: Hammer.
Gunnerus vet många i Norige som funnit björn-kött synnerligen välsmakande: Acta
221
groft och hårdt, finna dock Negrerne i Africa det för en ypperlig spis, varandes,
Nidros. Björn-köttet säges icke smaka illa, men är något för lebberaktigt, undantagandes
när det saltas, då en fet björn-skinka mycket berömes, och räknas för ganska hederlig på
et bröllops-bord. Chinesarne räkna björn-kött bland deras aldrastörsta delicer, efter Du
Halde, och låter Kejsaren, då han vil göra en ståtelig anrättning, sända 50 eller flera mil
til Tatariet för at hämta det: Pontoppidan. Af alla Europeiska Nationer, äro Schveitzarne synnerlige älskare af björn-stekar, särdeles efter unga djur: Merklein. Äfven vid
sina gästbud, nyttja de denna anrättning på de förmögnare borden: Plantinus. Alla
Nationer i N. Asien, som idka björn-jagt, äta ock köttet, särdeles Tunguserne: Bell; och
Kamtschadalerne: Steller. Men de norre Americaner synas än mera värdera detta
djur. Svarta Björnens kött i Canada, särdeles des fötter, hållas för den bästa mat, som kan
fås, hvarmed äfven Lahontan, för egen del, instämmer. Canadas inbyggare undfägna
med björnars kött, dem de haft 2 à 3 år hemma och gödt: Chamolain. I Carolina är
björn-köttet värderadt, men blott vissa årstider. Den tiden då björnen i Carolina äter de
bäska Tupelo-bären, får köttet deraf en vedervärdig smak; det är ock mycket elakt och
fränt då han har til sin föda Sill, som då stiger up i floderna at lägga råmmen; men på
hela året annars är des kött af så god smak, som något annat; fettet är rätt delicat och
lättsmältare än något annat. En björn-unge, som är fet om hösten, af de frukter han ätit,
är en läcker mat: Catesby. Med detta intyg, instämmer äfven Brickell til alla delar,
när han skrifver om Carolinas björn-kött, at det ger ej det bästa fläsk efter i smaken,
varandes midt imellan ox-kött och fläsk. En björn-unge är en den delicataste rätt, och
hålla Planteurerne det köttet för ypperligare än både oxe- svin- kalf- och får-kött. Det
ser ock så väl ut, som det smakar, ty fettet är snö-hvitt, och det sötaste fett af något djur
i verlden; det är tjenligare än alt annat at steka fisk med; man kan dricka ut et qvarter af
sådant fett smält, utan någon påföljande upstigning. Brickell, som var prevenerad
emot björn-stek, blef en gång ovetande tracterad därmed, då han åt den för svin-stek,
och tyckte denna stek vara den läckraste mat i sitt slag han nånsin smakat. En skinka
deraf är extraordinairt god, men härsknar snart. När björnen äter fisk, särdeles Sill, som
et par månader är hans mästa mat, är köttet icke godt, ej heller då han äter Gumberries.
Lawson tillägger, at Carolinas björnar icke äro af det största slaget; han fann dock köttet vara midt imellan svin- och ox-kött. Ungarne kunde vara en mat för de kräseligaste
munnar; hvarföre han tillägger dem företräde