Janitsjarerna (-fil)

STOCKHOLMS UNIVERSITET
Institutionen för orientaliska språk
Avdelningen för Mellanösternstudier
Hemtentamen
Mellanösterns renässans
Ht 2005
Peter Barth
Tfn: 070-325 88 60
E-post: [email protected]
Janitsjarerna
en studie av den Ottomanska elitkåren
Handledare: Philippe Saillard
1 Sammandrag............................................................................................................3
2 Syfte .........................................................................................................................3
3 Metod .......................................................................................................................3
4 Historisk bakgrund....................................................................................................3
5 Janitsjarerna.............................................................................................................4
5.1 Uppbyggnaden av den nya armén .....................................................................4
5.2 Devshirme..........................................................................................................6
5.3 Organisation ......................................................................................................6
5.3.1 Utbildning ............................................................................................... 7
5.3.2 Eliten vid Enderun Kolej ......................................................................... 7
5.3.3 Övrig utbildning ...................................................................................... 7
5.4 Livet som janitsjar ..............................................................................................8
5.4.1 Stridsteknik............................................................................................. 8
5.4.2 Religion .................................................................................................. 9
5.4.3 Bektaşiordern ......................................................................................... 9
5.5 De goda åren .....................................................................................................9
5.6 Nedgång och fall..............................................................................................10
5.6.1 Onåd .................................................................................................... 10
5.6.2 Det gyllene tillfället ............................................................................... 10
5.6.3 Avslutning............................................................................................. 11
6 Slutsats...................................................................................................................12
7 Referens.................................................................................................................13
2
1 Sammandrag
Janitsjarer1 (JR) är enligt den svenska Nationalencyklopedin ”benämningen på
reguljärt infanteri i ottomanska riket från 1300-talet till 1826”. Ordet kommer av
turkiskans ’yeniçeri’2 som betyder ’ny trupp’, vilket de också var i början. De
ersatte tidigare irreguljära uppbåd som bestod av mer löst sammansatta enheter
och skulle sedermera bli en fast reguljär armé vilken det framgångsrika
ottomanska imperiets krigsmaskin skulle bli så beroende av. Om ordet JR
associeras med något är det militärmakt. Enligt den litteratur som denna pm
baseras på, var JR utan tvivel en kraftfull maktfaktor i det ottomanska riket. Vid en
ytlig studie kan man förledas att tro att JR endast var militärer men som vi ska se
hade de också flera andra funktioner. Den ottomanska armén är den först kända
stående armén in världen.
2 Syfte
Syftet med denna pm är att beskriva janitsjarernas uppkomst, storhetstid och fall.
Denna pm ingår i kursen Mellanösternstudier – Renässansen, 5 p. (Philippe
Saillard).
3 Metod
Materialet har inhämtats genom att studera den litteratur som ingår i kursen,
annan litteratur samt Internet. Se referenslistan.
4 Historisk bakgrund
För att få ett sammanhang till varför JR uppstod bör man göra en kort historisk
tillbakablick. Det abbasidiska kalifatet med säte i Bagdad, var runt år 1000 på fall
sedan lång tid. Kalifatet var mer en symbol än ett imperium. När seljuqer3, ett
turkiskt folk organiserade i mindre beridna enheter, trängde fram norrifrån mot
Mellanöstern, besegrade de Bagdad 1055 och vann även det strategiska slaget
om Manzikert 10714. Seljuqerna, ledda av Tughril5 Beg, tillfångatog kejsar
Romanus6 och trängde tillbaka bysantinerna. Detta lämnade vägen öppen mot
Anatolien, vilket senare skulle bli turkfolkens hjärta och till sist, 1923, utropas som
staten Turkiet. Seljuqerna återförenade delvis det förfallna abbasidiska imperiet
och tände igen drömmen om muslimsk enighet och ett universellt imperium.
Seljuqerna med sitt säte i Konya i Anatolien var dock inte tillräckligt organiserade,
bl.a. hade de ingen klar strategi för att säkra tronföljden. Man lyckades inte heller
ena klaner och stammar. När de våldsamma mongolerna trängde på österifrån
1
Stavningen på ordet varierar. I denna PM kommer, där ordet inte förkortats till JR, NE konvention
följas: janitsjar. Engelsk stavning: Janissaries.
2
yeni betyder ny och çeri soldat: yeniçeri : ny trupp
3
seljuqer – namn på flera inbördes besläktade turkiska (oghuzturkar) dynastier som härskade över
Iran och angränsande länder från mitten av 1000-talet till mongolstormen under 1200-talet
4
Nationalencyklopedin (NE): Slaget vid Manzikert den 26 augusti 1071 (östra Turkiet, nuv.
Malazgirt) där en bysantinsk här (40 000 man) led ett förödande nederlag mot invaderande seljuqer
(70 000 ryttare).
5
Seljuq-hövdingen Tughril övertog kalifens världsliga makt och tog titeln sultan (arab., ”makt”)
6
NE: Romanus IV Diogenes, Bysantinsk kejsare 1068-1071, förlorade slaget vid Manzikert mot Alp
Arslan
3
kunde seljuqerna inte uppbåda tillräckligt motstånd utan det seljuqiska imperiet föll
åren 1242-43. Omkring 1300 sträckte sig mongolernas Ilkhan7-välde i väster ända
fram till Medelhavet och man kontrollerade mer än halva Anatolien. I takt med att
mongolerna avancerade, tvingades dessa turkiska klaner av ghazi8-krigare röra
sig västerut och fick stridskontakt med Bysan som föll undan. Turkarna intog
städerna Bursa i västra Anatolien 1326, Gallipoli9 1354-55 och 1361 Edirne10.
Fotfästet i Europa var ett faktum och framryckningen fortsatte sedermera ända till
Balkan där man segrade över serberna 1389.11
Mongolerna var vid den här tiden tvungna att bevaka sina intressen hemma i
Mongoliet. Storkhanen Ögödei, Djingis Kahns son, hade avlidit och frammarschen
mot Europa avbröts. Turkarna fick härigenom andrum och kunde konsolidera sin
ställning för att strax möta nästa hot, nämligen det från Timur Lenk12, eller
Tamerlan som han också kallas. Ottomanerna med stora ambitioner i Europa
hade lämnat ryggen fri österut och när Timur förklarade krig mot den växande
ottomanska stormakten, led den senare ett förödande nederlag i slaget vid Ankara
1402. Detta skulle försena det ottomanska rikets dröm om att erövra
Konstantinopel som fortfarande var i Bysans händer. När Timur Lenk lämnade
Anatolien för fortsatta krig i öster och slutligen dog 1405, upplöstes imperiet i
mindre emirat och det ottomanska riket började ta form på allvar.
Innan jag övergår till att penetrera janitsjarernas uppbyggnad, storhetstid och fall
kan det vara av intresse att se vad Nordisk Familjebok13 skriver:
Janitscharer (turk. Jeni’-tjeri’, ny trupp), turkiskt fotfolk, som uppsattes under sultan
Orchad [Orhan el. Orkhan, sultan mellan 1326-1359, min anm.] omkr. 1329 av
krigsfångar och senare rekryterades av män, vilka som barn rövats från kristna folk och
uppfostrats i islam. Mot 1600-talets slut upphörde detta rekryteringssätt. J. utmärkte sig i
början genom sträng disciplin; deras antal ökades för varje århundrade. De blevo så
småningom en mäktig och privilegierad men självsvåldig och politiskt orolig kår. Mahmud
II lyckades upplösa kåren 1826.
5 Janitsjarerna
5.1 Uppbyggnaden av den nya armén
De turkiska beridna krigare, kallade karakuş14 som utgjorde seljuqernas kavalleri
var kända för sin oöverträffade skicklighet till häst. De hade uttalat starka hästar
som kunde röra sig 100 km per dag och om de pressades t o m. den dubbla
distansen. Karakuş var kända för att alltid ha sina hästar redo, bundna direkt
7
NE: Ilkhan - stamfurste
NE: ghazi – stridande kämpe, en som krigar för Islam mot de kristna men som i praktiken lever av
plundring
9
WIKI: Slaget vid Gallipoli el. Gelibolu (grekiska: Kallipolis). G. ligger på den europeiska sidan av
Dardanellerna (National Geographic, Atlas of the Middle East)
10
NE: Edirne (grekiska: Adrianople) inrättades som Ott. rikets huvudstad till dess att
Konstantinopel erövrats 1453
11
Lapidus: s. 250, slaget om Kosovo, det berömda slaget vid trastfältet
12
NE: Timur lang ”den halte” (1336-1405), centralasiatisk turkisk härskare och erövrare
13
Nordisk Familjebok (NF), nytryck av tredje uppl., redigerad 1923-37, tryckt 1944
14
Godfrey Goodwin, 1997, The Janissaries, s.20: karakuş – dark birds eller mörka fåglar [kanske
för att de ”flög” fram på sina hästar och spred förödelse, min anm.]
8
4
utanför sitt tält, vilket skulle bli rutin för den ottomanska hären. Ryttaren hade
förvisso piska men den användes aldrig på hästen utan företrädesvis på hundar
eller för syns skull. Sporrar behövde de skickliga ryttarna inte. En strategi som de
använde var det s.k. ”partianska”15 skottet där ryttaren lurar sin motståndare
genom att retirera och sen vända sig om för att avlossa ett dödande bågskott.
Det nu nämnda kavalleriet övergick, när det engagerades av den ottomanska
sultanen, till en mer organiserad form och benämndes sipahis16. Problemet med
dessa beridna krigare var att de var nomader i grunden och hade sin lojalitet mot
stammen. De var m.a.o. svårkontrollerade och var endast till nytta så länge deras
och sultanens intressen sammanföll, d.v.s. så länge de fick plundra och skövla.
Det är känt att de flesta samtida krig utfördes med tillfälliga trupper, legosoldater,
betalda att strida på uppdrag. De var mer lojala mot varandra17 än mot den de
hyrts av och t.o.m. talas det om att de kunde var lojala mot motståndaren då
denne på samma sätt var hyrd. De var mer intresserade av att låta krigen dra ut
på tiden och mindre av regelrätta hårda och avgörande slag med risk för skador
och död. Dåtidens legosoldater18 tyckte också att hård träning stod under deras
värdighet.
Sipahis och janitsjarerna tillhörde olika förband, de senare var huvudsakligen
fotsoldater, men de båda enheterna skulle tidvis ligga i fejd med varandra i
kampen om sultanens gunst under fredstid, samt tvingas till samarbete på fältet i
stridens hetta. En annan källa till konkurrens var att Sipahis var turkar och
janitsjarerna kristna19, i alla fall inledningsvis. Endast Siphais var inte tillräckligt för
att föra krig. Sultanen behövde en mer lojal armé20.
Det diskuteras i litteraturen vem som startade institutionen janitsjarer och när?
Något enkelt svar går inte att få. Vad som står klart är att tillfångatagna soldater
tidigare använts för krig. Slaveriet var inte heller någon ny företeelse för Islam.
Man kan tänka sig synen av tusentals hjälplösa krigare som nyss förlorat en av de
många bataljer som utkämpades. Vad skulle en härförare göra med dem? I värsta
fall avrättades de. De som ville överleva fick möjligen valet att strida för den
vinnande parten och för de flesta var valet enkelt. De första janitsjarerna utgjordes
troligen av kristna slavkrigare21 som på 1300-talet kom att bilda kärnan i den nya
armén, den först kända stående betalda armén.
Det finns inget årtal men författaren Godfrey Goodwin resonerar kring om det var
sultan Murat I (1359-1389) eller sultan Mehmed I (1413-1421) som ska ges äran
till janitsjarernas skapelse. Goodwin skriver:
Was the janissary corps really founded by Murat I or was the janissary Konstantin
Mikhailovic right that it was formed by Murat II’s father, Mehmet I, some thirty years
15
NE: Parternas rike känt för sitt tunga kavalleri och beridna bågskyttar; slaget vid Harran 53 f.kr.
sipahis – feodalt kavalleri
17
Johan Bergman o. Emil Svensén, 1919, Världshistorien, s. 513
18
”legda [lejda] soldater”, kommer av ital. bandit som betyder band eller lejd soldatskara, ibid.
19
Detta skulle senare ändras när även muslimer frivilligt sökte sig till kåren
20
Encyclopedia of the Orient: http://i-cias.com/e.o/janissaries.htm
21
JR kan jämföras med mameluckerna i Egypten som tidvis utmanade de styrande där.
16
5
before his own attachment to the corps in 1455? It is likely that the first companies of a
new corps were composed of captives, corralled and driven around awaiting ransoms
which were unlikely to be paid. They were not only a nuisance but also a waste of talent.
The anonymous Ottoman chronicle is quite specific on this point. Converted to Murat’s
cause, they could be valuable warriors. It was a practice which had long been followed in
Islam as elsewhere. The captives were sent to learn Turkish on the farms of the feudal
cavalry just as janissary recruits were later to be sent-and in that toughening process
found another reason to resent their sipahi overseers.
Det första omnämnandet av värvning av kristna barn inträffar så sent som 1438
när ärkebiskopen av Thessaloniki, Isidore Glabas22 skrev ett protestbrev där han
beklagade att pojkar förts bort av pirater utsända av anatoliska emirer. Vid denna
tid, hävdar Goodwin, att embryot till janitsjarerna existerade23 och att man troligen
redan hade börjat rekryterat både sönerna till familjer på Balkan och från greker i
Svarta havsområdet.
5.2 Devshirme
Janitsjarernas rekrytering skulle komma att vila på den skatt som kristna familjer
från bl.a. det erövrade Balkan tvingades att betala i form av att bidra med sina
unga söner, s.k. devshirme24, trots att denna tribut var förbjudet enligt Islam. Uppgifterna om vid vilken ålder pojkarna rekryterades varierar och Goodwin (s.36)
spekulerar med utgångspunkt från sin forskning att det kan röra sig om allt från 10
till 20-årsåldern. Barnen fördes till Istanbul där de fostrades till att vara lojala
endast mot sultanen och ingen annan. Kontakten med hemmet skars av och
många fick aldrig återse sin släkt. Uppgifterna om hur rekryteringen gick till varierar. Vissa källor anger att rekryteringen från ett visst område gick i sjuårsperioder och att man inte fick ta fler än var femte pojke. Ibland oftare beroende på
vilket behov sultanen hade. Det var dock viktigt för rikets välstånd att man inte
utarmade byarna på arbetskraft. Det skulle ha negativ verkan på tillväxten. Trots
allt var det inte bara krig som skulle utkämpas, män behövdes också för ex.
jordbruk. Endast de med goda förutsättningar kom i anspråk, vilket kontrollerades
noga innan man utvaldes.
I Världshistorien25 från 1919 kan man läsa följande:
Osmanerna voro ett kraftfullt, ståtligt och storvuxet släkte, och dessutom använde de till
rekrytering af sina härar den metoden, att de i sina eröfrade länder sökte upp de
kraftfullaste gossarne samt läto uppfostra dem till krigare och till fanatiska
muhammedaner. På detta sätt uppstod den med tiden så fruktansvärda krigarkår, som är
känd under namnet janitsjarerna. Bekant är folksägnen om turkens bortröfvande af
småbarn. Hvad vi veta om janitsjarkårenernas rekrytering ger oss det historiska
underlaget för denna sägen…
5.3 Organisation
Antalet janitsjarer varierade stort över tiden beroende på dels om det var fred eller
krig, dels den ekonomiska situationen. Som flest anses det att antalet trupper uppgick till 135 000 men siffran 200 000 nämns också. Förbanden tillhörde fyra
22
Enl. Goodwin inträffade detta 1438, enl. Lapidus redan 1395 (s. 258)
Enl. NF bildade Orhan JR 1329, enl. Lapidus, Murad I (1360-89), (s. 258)
24
devshirme - skatt
25
Bergman och Svensén, 1919, Världshistorien, s. 438
23
6
divisioner, Seğmen, (34 ortas), Cemaat, (101 ortas), Bölük , (61 ortas) och 34
kadett-ortas, som i sin tur organiserades i ortas27. En orta leddes av en çorbaçi26.
Inledningsvis bestod varje orta av 100 man men utökades till så många som 6-800
man. Som nämnts var sultanen högste chef men den som i praktiken ledde
janitsjarerna var en agha27 som också var ex-officio medlem av divanen27 och
rapporterade hierarkiskt till de vezirerna28.Givetvis fanns det officerare och
underbefäl. Förbanden var indelade efter olika funktioner som gränstrupper,
livvakter, vanliga trupper, rekryter, poliser, brandmän och t.o.m. hantverkare.29
5.3.1 Utbildning
Janitsjarerna tränades under strikt disciplin och hårt arbete på ett mer eller mindre
munklikt sätt. De förväntades att leva i celibat, fick inte ingå äktenskap och
tvingades att konvertera till Islam. Kristna fick inte bära vapen i det ottomanska
riket. Eftersom endast fria muslimer fick ha skägg, var janitsjarerna förbjudna att
ha annat än mustasch. Kåren var deras familj och hem och sultanen deras de
facto fader. De tillhörde helt enkelt sultanen. Innan utbildningen påbörjades
inspekterades rekryterna noga igen. I Edirne eller Istanbul kontrollerades hälsa
och lämplighet av befälet. De fick muslimska namn och omskars som ett bevis att
de godtagit den nya tron. Även intelligensen prövades. Enligt Goodwin baserades
detta på frenologi30 och erfarenhet. Det fastslogs vilket öde som väntade dem,
d.v.s. till vilken enhet de skulle. Givetvis fanns det undantag men här valdes man
ut för att tjäna imperiet under ett livslångt uppdrag som endast avbröts när döden
inträdde.
5.3.2 Eliten vid Enderun Kolej
Av 5-6000 rekryter blev bara 1-200 per år utvalda till den förnämsta skolan, den
mycket berömda Enderun Kolej innanför seraljens murar i Istanbul. Dessa utvalda
elever31 fick en lysande utbildning i språk32, religion (Koranen), lagstiftning,
matematik, geometri, geografi, bågskytte och ridkonst. De lärde sig att konversera,
skriva prosa och det ultimata, att kunna skriva kalligrafi. Dessa specialutbildade,
sultanens söner, blev dock inte alla aktiva kombattanter utan vissa stannade i
palatset som anställda vid hovet och arbetade både som trädgårdsmästare,
kockar, tvättare, bagare och liknande.
5.3.3 Övrig utbildning
Andra fick sin utbildning på utsidan vid mindre glamourösa läroanstalter. De blev i
första hand militärer men också sjömän vid den ottomanska flottan, båtbyggare,
brandmän, poliser och vakter på palatset. De sämsta uthyrdes, mot betalning, 25
akçes33, som bärare eftersom alla var starka och friska. Vid ofred och behov fick
26
Goodwin: çorbaçi, motsvarande överste men rak översättning är: sopp-kock; graderna var
indelade efter namnen i en kökshierarki, troligen, enl. Goodwin, för att markera att de var slavar
27
Goodwin: divan – sultanens råd el. fullmäktige; motsvarar regeringen
28
Goodwin: vezir - minister
29
Goodwin: orta – regemente, agha – general, jemaat – gränstrupp , solak – livvakt (Royal Guard),
askeri – vanliga trupper, acemioğlan – rekryt el. kadett
30
NE: (av grek. ’själ’, ’sinne’) läran att man kan utläsa en människas karaktär utifrån skallens form
31
Goodwin: içoğlans – pojkarna på insidan
32
Goodwin: arabiska, persiska och turkiska
33
Goodwin: akçe – silvermynt som användes i det Ott. riket
7
de sistnämnda rycka ut som reservstyrka. Tjänstgöringen var m.a.o. väldigt
varierande och likt andra elitstyrkor följde man order och gjorde det man blev
tillsagd. I alla fall var detta avsikten för det skulle visa sig ganska snart att det
fanns andra ambitioner.
5.4 Livet som janitsjar
Endast om man var stark nog och visade sig vara av det ”rätta virket” blev man
utexaminerad JR. Efter utbildningen utstationerades och spriddes janitsjarerna
runt i imperiet där behov fanns. De bästa som genomgått elitskolans utbildning på
sju år vid Enderun Kolej, fick tjänst närmast sultanen. De hundratals livvakterna34,
fanns alltid vid sultanens sida när han drog ut i krig. Sultanen hade också fyra
kompanier av egna solaks (veteraner/bågskyttar) som svarade för närskyddet. De
var uppdelade på varsin sida om sultanen och följaktligen var halva styrkan
vänster-hänt eftersom de marscherade på monarkens högra sida.
En janitsjar kunde bara befordras inom sitt eget orta och endast genom
tjänsteålder. Man lämnade endast sin egen enhet om man blev beordrad att leda
ex. en annan enhet. En kårsoldat kunde endast straffas av sitt eget befäl. För
allvarliga brott kunde de bli piskade och t.o.m. få fängelsestraff. I värsta fall även
avrättning. När detta inträffade fick de först ett vanhedrande avsked från kåren,
ströps med silkessnara och slängdes helt enkelt i Bosporen.
JR-kårens primära uppgift var att bilda en elitkår av infanteri. Man var alltid i tjänst
om det inte var krig och det var ett av skälen att man inte fick ingå äktenskap.
Soldaten gick i pension vid en ålder av 45 men fick fortsätta att bära uniform och
bo på kasernen så länge man ville. En död soldats tillhörigheter tillföll kåren.
I början var JR experter på bågskytte men de lärde sig använda skjutvapen så fort
dessa blev tillgängliga på 1440-talet. I närstrid användes yxa och sabel. I fredstid
fick de bara bära ett kort svärd om de inte tjänstgjorde som gränstrupper.
I gengäld för sin lojalitet och stridsvilja fick soldaterna förmåner och privilegier. De
var allmänt respekterade med en hög social status. Det fanns också krav på att de
skulle ha en högre moralisk standard än allmänheten. De var ansvariga för
ordningshållning i staden, kontrollerade att handeln utövades på ett rättvist sätt
och bekämpade de vanligt förekommande bränder som härjade storstäder vid den
här tiden. De vaktade stadsportarna och fängelserna. En janitsjar stod helt enkelt i
princip över lagen. Detta utnyttjades och till kårens sämsta sidor kan nämnas
deras sena nätter med vin, spel och dans. Goodwin nämner också deras starka
könsdrift när det gäller unga pojkar och ungdomar35.
5.4.1 Stridsteknik
Det var bågskyttet som var JR styrka. Skytteträningen var omfattande, strikt och
långvarig. Det berättas att nybörjarna startade med lätta bågar och efter flera års
träning övergick till professionella pilbågar. Man övade också att skjuta från hästryggen. När den ottomanska armén anföll användes flera tekniker för att sätta
34
35
Goodwin: müteferrikas – livvakt
Goodwin (s. 89)
8
skräck i fienden. Man hade chockenheter som med avsiktliga demoniska skrik och
hysterisk fanatism avancerade först. En fältorkester, vid den här tiden besynnerligt för västerländska öron, med gigantiska trummor och cymbaler, slog an
takten för de framryckande JR. Ottomanerna var också kända för sin skicklighet
med artilleriet.
5.4.2 Religion
Som tidigare nämnts tvingades de tvångsrekryterade, oftast kristna, soldaterna att
konvertera till islam. Det fanns inget val. De som rekryterades unga vande sig
snabbt och flera blev utan tvivel rättrogna muslimer. Tvångsrekryterade fångar
förstod att det var bäst att hålla god min även om det säkerligen fanns flera som
också såg fördelarna. Eftersom det fanns relativt goda förutsättningar till avancemang i både armén och administrationen fanns ingen anledning att krångla när det
gällde religionen. Däremot skulle åsikterna gå isär när det gällde val av lagskola.
Det var utan tvekan en inbördes strid inom det ottomanska riket om hur religionen
skulle utövas. Från centralt håll, ulama, följdes den sunnitiska traditionen och
sultanen utgav sig för att vara kalif, vilket explicit förutsatte att man inte var shiit,
eller värre sufier. Trots detta hade sufismen ett stort inflytande bland befolkningen.
Den ottomanska administrationen inlemmade sufierna i statsbyråkratin och kunde
därmed utöva kontroll även om man inte helt kunde eliminera sufiernas inflytande.
5.4.3 Bektaşiordern
Sufier var inflytelserika i det ottomanska riket, speciellt ruralt. Bektaşiordern36 var
en av de viktigaste. De var påverkade av både shiism och kristendom. De hedrade
den sjätte imamen Jafar som sitt helgon och vördade Guds treenighet. Bektaşiorderns inverkan på JR kan inte överskattas eftersom de reste med de stridande,
som fältpräster och välsignade dem med magiska besvärjelser inför ett slag.
5.5 De goda åren
Det ottomanska riket använde sig av JR vid alla större krig, både vid erövringen av
Konstantinopel och när de egyptiska mameluckerna besegrades samt under
krigen i Österrike37. Janitsjarerna leddes alltid av sultanen själv och fick alltid vara
med och dela på bytet.
På 1600-talet hade janitsjarerna så gott rykte att sultanen Mehmet IV kunde
avskaffa devshirme. Ett ökande antal muslimska familjer hade visat intresse av att
sätta sina egna söner i förbandet, att vara janitsjar hade fått sån hög status och
trygghet att man inte längre behövde tvinga någon att gå med. I detta
sammanhang kan också nämnas att familjer skickade sina döttrar frivilligt till
haremsliv. Det ansågs att flickan skulle få ett bättre liv innanför murarna till
Topkapiseraljen än utanför.38
36
Lapidus (s. 266-67)
belägringarna av Wien 1529 och 1683
38
Alev Lytle Croutier, 1989, Harem - världen bakom slöjan (s.30)
37
9
5.6 Nedgång och fall
Kåren med sin höga status förändrades med tiden och den ursprungliga tanken
med slavsoldater urvattnades. Man började tumma på regelverket. JR ingick
äktenskap, fick söner som många gånger rekryterades utan att ha gått den hårda
utbildningen. Medlemskap blev en handelsvara som kunde köpas, säljas eller
testamenteras.39 Kårandan och lojaliteten mot sultanen föll. Missnöje övergick i
rebelliska uppror. Goodwin menar att en förklaring till janitsjarernas uppror oftast
var en följd av att de inte fick den betalning de enligt avtal skulle få. Detta
förorsakades av tidvis dålig ekonomi i riket som i sin tur hade sitt ursprung i svag
centraladministration. Under vissa tider och särskilt när expansionen avtog, fick
man inte längre något krigsbyte. Skatteintäkterna var inte heller pålitliga när de
inte kom administrationen tillhanda. När det periodvis var fred i riket övergick fler
och fler av JR till civila sysslor som handel och hantverk. JR började med
bisysslor.
Lojaliteten sjönk så lågt att man bedrägligt kvitterade ut avlidna JR löner o/e
pensioner. Detta blev t.o.m. en handelsvara.40 Kåren var som tidigare nämnts
ansvariga för brandbekämpning. Vid flera tillfällen misstänkte man att det var JR
som istället anlagt bränder, detta för att de skulle kunna ställa krav om högre
ersättning, befordran och inflytande. Det var m.a.o. ett politiskt vapen. Det talas
om att JR deltog i plundring av hjälplösa husägare och affärsidkare.
5.6.1 Onåd
JR hade emellanåt så stor makt att de kunde påverka av- och tillsättning av
sultaner. Ibland t.o.m. avrättning av dem. De blandade sig i politiken och blev mer
en börda än en tillgång. I takt med att kåren förföll och blev odisciplinerad försökte
ett antal sultaner att reformera janitsjarerna, utan framgång.
Selim III gjorde 1792 ett försök att reformera och modernisera armén. Med hjälp
av franska instruktörer och rådgivare inrättades ett nytt regemente, Nizam-I-Cedit,
eller ”den nya armén”.41 JR, kände att deras privilegier var hotade och gjorde
uppror. Regelrätta strider förekom mellan förbanden och sultanen fick lägga
reformerna i malpåse, för tillfället. Inte förrän 1806 hade man lyckats rekrytera
24 000 man till den nya enheten, de flesta utposterade i Anatolien och Istanbul. I
striden om bl.a. den nya armén fick Selim III sätta livet. Mustafa IV tillträdde kort
innan sultanen Mahmud II 1808 lyckades återta befälet för att fortsätta
reformeringen av armén. JR insatser i frihetskriget med grekerna42 där den
turkiska hären förlorade stort gjorde att Mahmud II bestämde sig för att krossa JR.
Frågan var bara hur han skulle lyckas och när rätt tillfälle skulle infinna sig?
5.6.2 Det gyllene tillfället
Sultan Mahmud II visste att det fanns informatörer överallt och att ha en hemlig
plan var ingen lösning. Det var bara 18 år sedan Selim III hade dödats. Mahmud
var tvungen att ha en plan. Divanen möttes den 25 maj 1826. Ledande jurister,
39
Albert Hourani: s. 35
M E Yapp, s. 99
41
Goodwin: s.202; Yapp anser att det var 1791, s. 101
42
Internet, WIKI: ”The Greek War of Independance” mellan 1821 och 1828
40
10
ministrar och högre officerare deltog. Det bestämdes att det var muslimernas plikt
att tillskansa sig modern kunskap om krigföring och janitsjarernas agha lovade att
samarbeta. Vid ett nytt möte den 28 maj samlades man igen. Det konstaterades
att janitsjarerna, en gång en tapper kår hade försvagats av äventyrare som gick ut
i krig som ett patrask. Dekadansen berodde på försvagad tro, försummelse av
traditionell disciplin och andan av krigare för islam (ghazi). Man beslutade att
bygga upp en helt ny organisation av janitsjarer men Mahmuds baktanke var att
anstifta ett uppror där man på ett legalt sätt fick anledning att slå sönder
organisationen.
Ny träning skulle inledas omedelbart och den skulle föregås av bön, ledd av en
regementsimam. Detta var vikigt eftersom man ville etablera en sunniskola
medrasa43, inom kasernen som motvikt mot den Bektashiorden som hade haft
makten sedan 1500-talet. Man skulle återgå till den traditionella sunnitiska läran
och lämna ‘vägen som ledde till helvetet’, vilket, enligt ulema, den sufistiska läran
stod för.
JR var synes beredda att följa order. Befälen svor lojalitet men de förstod att detta
kunde vara slutet och redan samma kväll samlades de för att smida planer på ett
uppror. Arroganta som de blivit med åren beslöt de sig för att avvakta ett bättre
tillfälle. En månad senare, den 15 juni 1826 slog man till. JR löpte amok runt hela
staden och flera personer i ledande ställning mördades. I litteraturen har denna
händelse kommit att kallas ”det gyllene tillfället”44 [min översättning].
Sultanen och de lojala med honom lyckades samla så mycket vanligt folk i staden
samt vissa förband, som artilleriet och ingenjörstruppen, för en attack mot JR
kaserner. Fram till nu hade JR inte trott att detta kunde ske. Genom kanonaden
mot barackerna sattes dessa i brand. Janitsjarerna var skakade, tappade
initiativet, förlorade striden och många dog.
Divanen samlades nästa dag och beslöt att upplösa janitsjarerna helt och hållet
med omedelbar verkan. En firman45 utfärdades som direkt sändes ut till hela riket
och lästes upp i moskéerna vid middagsbönen. Institutionen janitsjarer existerade
inte längre. Ordet janitsjar fick aldrig mer yttras. På grundval av sitt inflytande över
janitsjarerna rönte Bektaşiorden samma oundvikliga öde. Några av ledarna
avrättades. Med ett dekret avskaffades hela rörelsen och förbjöds.
5.6.3 Avslutning
Det skrivs att ingen grät över JR, inte ens de själva. Den långa listan av brott de
begått sträckte sig längre tillbaka än någon då levande själs minne. Kanske
avrättades 1000 av dem, kanske fler. De oskyldiga benådades och vandrade ut i
världen så diskret de kunde, försökte dölja sin bakgrund för att söka ett hederligt
jobb. JR era var över och deras sak uttjänad. Trots sin inblandning i politiken,
ibland framgångsrik, hade de aldrig någon ideell strävan. De trivdes på slagfältet
och i strid där deras kunskaper kom bäst till användning. De var tveklöst duktiga
43
Goodwin: medrasa – religiös skola
Goodwin: ”The Auspicious Event”, s. 214-228
45
Goodwin: firman – påbud, order el. dekret
44
11
krigsmän men fick för stort inflytande över andra ting, där irritation över bl. a.
utebliven ersättning, fick utlopp i ett forum över deras kompetens.46
6 Slutsatser
Det är ingen tvekan om att konceptet, en stående betald och hårt tränad armé var
enastående. Framgångarna visade detta. Det är viktigare att förklara varför den
föll? Enligt min uppfattning finns det flera skäl:
1. Man följde inte de ursprungliga reglerna med hård disciplinerad utbildning;
kåranda och lojalitet följer bl. a av sådan träning; anledningen var korruption i den
ottomanska administrationen.
2. Det fanns inget program för kåren i fredstid; man började ägna sig åt bisysslor
som handel och hantverk; detta gav sidoinkomster och soldatlivet hade inte längre
tillräcklig lyster; incitament som krigsbyte vid krig fick underordnad betydelse i
fredstid och extrainkomsterna uteblev.
3. Det kanske viktigaste för en soldat: stridsvilja, är som allt annat beroende av
övertygelsen om att handlingen är legitim (därför är försvarskrig oftare lättare att
motivera än anfall); det var svårt att upprätthålla villfarelsen att krigandet var en
viktig kamp för imperiet när det redan var så stort; dessutom bedrevs det på
bortaplan; i takt med utveckling och upplysning såg möjligen även dessa soldater
att jihad inte längre höll.47
4. Konservativa och arroganta JR i förening med en dalande ekonomi, förhindrade
arméns förnyelse; omgivande stater kom ifatt och började vinna på slagfältet.
5. Rikets dåliga ekonomi var i sig ett skäl; ett utsvävande och dyrt liv med ibland
tusentals tjänare och haremskvinnor, svårigheter att konkurrera i världshandeln,
underlättade inte ottomanernas ekonom vilket i sin tur drabbade armén hårt.
6. De nämnda faktorerna tillsammans med händelserna runt slutet av 1700-talet
och sekelskiftet (det kursen Renässansen bl.a. avhandlar och som denna pm är
ett bidrag till); ex. Napoleons landstigning i Egypten, medvetandegjorde sultanen
och de styrande om att ottomanernas överlevnad stod på spel.
JR föll därför att de inte förstod sin roll. De berusades av makt och inflytande och
kunde därför inte heller hantera den. Istället för att var professionella på sitt
område, gav de sig in i politiska maktstrider som blev deras undergång och fall.
Styrkan i den ottomanska arméns traditioner överlevde dock och ger än idag eko.
Den har fortfarande ett mycket starkt inflytande på politiken i Turkiet, vilket är ett
av Turkiets stora problem inför medlemsansökan till EU.48
46
Goodwin: ss. 230-233
Goodwin: för övrigt anser G. att JR generellt stred mer för sin ära än för religionen
48
Turkisk militär är känd för sin hårdföra framfart mot kurderna och sin bristande respekt för MRfrågor. [min kom.]
47
12
7 Referenslista
Goodwin, Godfrey, 1997, The Janissaries
Lapidus, Ira M, 2002, A History of Islamic Societies, second edition
Yapp, M E, 1987, The Making of the Modern Near East 1792-1923
Hourani, Albert, 1983, Arabic Thought in the Liberal Age 1798-1939
Bergman, Johan och Svensén, Emil, 1919, Världshistorien
Svenska Nationalencyklopedin 2006 (NE)
Internet, The Encyclopedia of the Orient, www.lexicorient.com/e.o/ (OR)
Internet, The free Encyclopedia - Wikipedia, http://en.wikipedia.org/ (WIKI)
13