Martin Luther - goranhallen.se

Martin Luther
Om Judarna och deras lögner
1543
Martin Luther ”Om judarna och deras lögner” (1543)
Översättning från tyskan av Guthorm Hallén
Innehåll:
Förord .......................................................................................................................................... 3
Martin Luthers ideologi............................................................................................................... 3
Luthers antisemitism och teokrati .............................................................................................. 7
Kommentarer............................................................................................................................. 15
En av historiens värsta judehatare ........................................................................................... 33
Inledning till den tyska upplagan ............................................................................................. 35
Om Judarna och deras lögner ................................................................................................... 45
2
Förord
I slutet av 1980-talet började min far, Guthorm Hallén att översätta Martin Luthers
pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen"
(1543) till svenska. Översättningsarbetet
utgick från den tyska utgåvan, ”Luthers
Kampffchriften gegen das Judentum”, år
1936 från förlaget Klinkhardt & Bierman,
Berlin W62. Arbetet tog lång tid och var
ännu inte riktigt helt klar när han avled år
1995, 76 år gammal. Orsaken var inte bristande energi eller språkproblem, utan att
textens innehåll var så avskyvärd och vedervärdig att han var tvungen att avbryta
översättningsarbetet otaliga gånger.
Efter hans död kontaktades ett antal bokförlag om att ge ut Luthers skrift, men inget
förlag var intresserat. En orsak är rädslan
att sprida antisemitismens gift. Jag har
förståelse för denna argumentation. Denna
skrift har givits ut i bl.a. engelsk utgåva av
amerikanska nazister, i syfte att hämta
argument för att rättfärdiga förföljelserna
mot judarna.
Men det finns också ett motstånd mot att ge
ut ett sådant verk av Martin Luther i ett
samhälle som under århundraden dominerats av den lutherska teologin och ortodoxin.
Åtskilliga hyllningsskrifter har lutherska
teologer publicerats under 1900-talet.
En annan tendens är att debattklimatet
ersätts med tystnad och att yttrandefriheten
urholkas. Ett exempel är de märkliga juridiska turerna kring publiceringen av Mein
Kampf på svenska. Hade flera tyskar läst
boken och tagit den på allvar så kanske inte
Hitler kommit till makten. Detsamma gäller
Khomeini, vars skrifter före den iranska
revolutionen 1979 förespråkade upprättandet av en teokrati. Museveni i Uganda, vars
doktorsavhandling handlade om Franz
Fanon, som förhärligade våldet, vilket precis
vad som kännetecknar Centralafrika idag.
Folkmord och krig i Fanons anda.
Luthers avskyvärda antisemitisk skrift kan
naturligtvis inte ges ut utan kommentarer.
Därför har denna utgåva kompletterats med
en inledning om Luthers ideologi och antisemitism. Översättarens kommentarer till
Luthers pamflett och hans artiklar om Luthers antisemitism har tagits med i denna
utgåva. Artiklar publicerades i början av år
1983 i ett antal dagstidningar.
För att belysa hur nazismen utnyttjade
Luthers skrift har även det tyska förordet
till boken tagit med. Förordet är daterat till
år 1936. Vid denna tidpunkt hade nazismen
fullständig politisk kontroll över Tyskland
och all opposition var krossad.
Martin Luthers ideologi
Contarini
Erasmus
Melanchton
Över stora delar av världen firades 1996
som ett Lutherår. Det var nämligen 450 år
sedan hans hädanfärd.
Nidbilderna av Martin Luther var många
redan under hans livstid, panegyriken har
flödat än rikligare. En sak är dock uppenbar, att bristen på kunskap om vem han var
och vad han sade är påtaglig i vårt eget
land. Antalet aktiva Lutherforskare i den
yngre generationen är obetydligt i Sverige,
till skillnad från Finland. Kunskapens kedja
är hos oss mycket tunn.
Luther har på ett avgörande sätt har påverkat vårt lands historia, och dit hör även
språkets och det andliga livets historia.
Till det som man särskilt uppmärksammat
under senare år hör mystikens arv hos
Martin Luther. Ämnet ägnades en särskild
uppmärksamhet redan vid den tredje internationella Lutherforskarkongressen i Järvenpää 1966. Bland de medverkande fanns
bland annat professor Bengt Hägglund,
3
Lund. I sitt bidrag inriktade han sig på
Luthers förhållande till Johannes Tauler
(1300-1361), en av den tyska dominikanmystikens förgrundsgestalter. År 1516, på
tröskeln till reformationen, började Luther
nämligen läsa Taulers predikningar. Frågan
om mystikens betydelse för Martin Luther
gavs en bred belysning av professor Bengt
Hoffman i boken "Hjärtats teologi - mystikens plats hos Martin Luther" (1989). Han
visar där bland annat på erfarenhetens och
känslans betydelse för Luthers tro. Tro är
för honom inte en åskådning, inte en ideologi eller doktrin utan en levande erfarenhet.
Reformationens helt dominerande teologiska
auktoritet var emellertid inte Martin Luther
utan Augustinus. Under hela 1600-talet
översattes endast några smärre skrifter av
Luther till svenska. Katekesen är ju inte
"bara", den var tvärtom den helt dominerande boken i svensk folkbildning fram till
1919.
Med viss förenkling kan man säga att det
var 1700-talets pietister som återupptäckte
Luther och gjorde hans skrifter till folkböcker.
En annan sida av saken är att Kants filosofi
kom att prägla flera generationer av Lutherforskare och att Kants pliktetik kom att
förväxlas med Luthers kallelselära.
Språkforskaren professor Birgit Stolt är den
som gett det mest uppmärksammade bidraget till den svenska Lutherforskningen
under senare år genom boken "Martin Luther, människohjärtat och Bibeln" (1994).
Det mesta pekar på att Luthers förhållningssätt till judenheten inte så mycket är
ett resultat av tidsandan, som av ett liv i
frustrerade konverteringsförsök. Detta gör
Luthers antisemitism personlig, men också
allmängiltig. Luther delar nämligen denna
frustration, och dess resulterande antipati,
med många andra av den västerländska
historiens andliga, och sekulära, ledare som
gått bet på att omvända eller underkuva
detta folk. Även om vi i vårt århundrade
identifierar antisemitismen med rasism, så
4
har, tidigare under historien, judarnas
envisa fasthållande vid sin tro varit det som
huvudsakligen av omgivningen har upplevts
som provocerande.
År 1543 publicerar Martin Luther en pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen":
Lars Gustafsson har förmodligen rätt i att
Luther påverkade Sachsens och Hessens
judelagstiftning (SvD 7/11).
Man kan också nämna att den för reformationen betydelsefulle humanisten Johannes
Reuchlin (1455-1522) tog avstånd från brännandet av judiska skrifter, något som krävdes av dominikanerna. En central gestalt i
sammanhanget är sannolikt den judiske
konvertiten Samuel Pfefferkorn.
Nazismens antisemitism är inte religiös.
Den är genetisk. Hitler polemiserar i "Mein
Kampf" direkt mot en religiös antisemitism.
Det är, enligt honom, inte judarnas religion
det är fel på, det är "blodet", dvs det som vi
kallar det genetiska. Det är detta som förklarar hans ohyggliga projekt: att utrota
hela det judiska folket. Egentligen är det
Darwin som gett de idéhistoriska förutsättningarna genom att ha utplånat gränsen
mellan människa och djur och framställa
den mänskliga tillvaron som en oavbruten
kamp, där utvecklingen går framåt genom
att den bäst utrustade segrar och förintar
den svagare.
Bland andra P G Lindhardts tes att den
svenska reformationen var betydligt mer
influerad av Augustinus tankar och skrifter
än av Luthers.
Men det finns också en annan sida av Luther som Braw - liksom de flesta kristna
historiker - fullständigt förbigår och det är
Martin Luthers högvirulenta och ondskefulla antisemitism som tar sig sina starkaste
uttryck i pamfletterna "Om judarna och
deras lögner" (1542) och "Om Shem Hamephora" (1543).
Dessa skrifter hör till det obehagligaste man
kan läsa i genren; här rekommenderas
tvångsarbete för judar, koncentrationsläger
kan man säga, plus förstörelse av deras
skrifter och religiösa byggnader, och här förs
en brutal medeltida antisemitism - med
reformationen som ofantlig förstärkare - in i
den moderna tiden. Det finns historiker som
vill se en obruten tradition från Luthers
judehets in i nazist-propagandans mörkaste
helveten. Klart är i varje fall att Luther med
sin stora auktoritet hos de reformerade
tyska furstarna var ansvarig för Saxens
ytterst diskriminerande Judenordnung från
1543 och Philip av Hessens lika fientliga
från samma år. Den gamla romerska kyrkan
bibehöll i nästan alla sina perioder en
känsla av förpliktelse mot det judiska folket,
att det i någon form måste beskyddas. Hos
Luther finns ingenting av denna yttersta
anständighet.
Som Encyclopædia Judaica framhåller i sin
mycket hovsamma artikel (Vol 11 s585-586)
är inte antisemitismen Luthers ursprungliga ståndpunkt. Den unge reformatorn på
tjugotalet visar en helt annan öppenhet och
tolerans. "Att Kristus var född jude" heter en
av otaliga pamfletter från 1523. Tjugotalets
Luther tycks ha hyst förhoppningar om att
omvända judarna till sin nya kristendom och
även judiska intellektuella, däribland Abraham Farissol, tenderade att hoppfullt se
reformationen som ett slags judisk rörelse i
det fördolda innan begreppen klarnade och
båda sidor insåg det orubbliga i varandras
positioner. Det finns - om man får tro
Encyclopædian - ett inslag av besvikelse och
irritation hos Luther som leder till hans
senare ståndpunkt. Som så många andra
fann han att judarna är svåra objekt för
mission.
Men det är meningsfullt att försöka förstå
hur ohyggligt djupt och konsekvent den
europeiska traditionen är genomträngd av
antisemitismens traditioner. Martin Luthers
antisemitism är ofantligt mycket viktigare
och inflytelserikare än Nietzsches eller T S
Eliots trots allt ganska begränsade förlöpningar. Att Luther så länge har kommit
undan så billigt har naturligtvis att göra
med hans roll som kyrkogrundare.
Nu när - om man får tro några optimistiska
iakttagare - antisemitismen håller på att
marginaliseras i skuggan av nya och tyvärr
lika skrämmande xenofobier bör varje historieskrivning med anspråk på vetenskaplighet kunna kosta på sig att visa också Martin
Luthers andra, hans demoniska, ansikte.
Låntagaren i Västerås har förvägrats lån av
dessa böcker med hänvisning till att "sådana
antisemitiska skrifter inte får lånas ut".
Biblioteket skriver i ett brev till låntagaren:
"Biblioteket tar avstånd från de medier som
spekulerar i våld, propagerar för köns- och
rasdiskriminering eller för förföljelse av
oliktänkande. Denna passus i målsättningsprogrammet är vägledande såväl för bibliotekets inköp som förmedling av medier. Den
utgjorde också bakgrund till vårt agerande
och principiella avståndstagande från att
generellt låna in de av Er begärda böckerna.
Förvisso kan åtgärder av detta slag synas
stå i strid med yttrandefriheten och bibliotekets fria förmedling av medier, men ibland
måste tyvärr begränsningar göras för att
förhindra missbruk av dessa friheter."
Det bör påpekas att de aktuella böckerna,
däribland Om judarna och deras lögner,
verkligen är otäckt antisemitiska. Sålunda
använde nazisterna dessa skrifter i sin
propaganda och åberopade dem också flitigt
vid rättegångarna efter kriget. Låntagarens
syfte med lånet av dessa skrifter var att
studera antisemitismens rötter. Han anser
att biblioteket inte förstår vikten av oinskränkt tillgång till samtliga bibliotekets
böcker för alla medborgare och att en demokrati faktiskt förutsätter fri opinionsbildning. En JO-anmälan har därför inlämnats
om utlåningsrutinerna vid det aktuella
biblioteket. Det blir oerhört intressant att se
vad JO kommer fram till. Ett förtjänstfullt
målsättningsprogram skall ju rimligen inte
behöva stå i strid med yttrandefriheten!
Det är korrekt att en låntagare önskade att
låna tre antijudiska skrifter av Luther.
Låntagaren har också fått låna alla tre
skrifterna. Den ena, "Judarna och deras
lögner", har vi lånat in från ett annat bibliotek för låntagarens räkning, s k fjärrlån. De
två andra skrifterna - "Om Davids sista ord"
och "Om Schem Hamphoras och Kristi släkt"
- har vi i våra egna boksamlingar på tyska
5
och kunde därför lämna ut dem till låntagaren. Låntagaren önskade läsa dessa två
skrifter på svenska eftersom han förmodade
att de var översatta. Efter ett visst arbete
kunde vi meddela låntagaren att det inte
fanns någon svensk översättning och att han
fick nöja sig med den tyska utgåvan. Låntagaren har följaktligen fått alla skrifter som
han begärt. Vi kan bara beklaga att vi tyvärr inte kan låna ut böcker som inte existerar i sinnevärlden. Att påstå att det är
förmynderi, att vi svartlistar böcker eller att
vi samarbetar med Svenska kyrkan för att
dölja sanningen etc är ingenting annat än
Jakobssons egna konspiratoriska fantasifoster.
Staffan Rune stadsbibliotekarie, Västerås
En antirationalistisk riktning, upphäver det
intellektualistiska trosbegreppet
Occam var Luthers mästare
Occam väljer uppenbarelse, ej förnuft.
Tro och vetande kan ej förenas. Luther
väljer tron.
I Sverige har M Luther satt sin prägel på
kristendomen och statskyrkan. Hans lära är
primärt en makt, fursteideologi. Staten var
kyrkans uppdragsgivare och överhuvud.
Religionen och kyrkan var statens verktyg.
Idag fullföljer de lutherska kyrkorna regeringsmaktens politik, t.ex. i miljö och fredsfrågor, som lojala statstjänstemän. Se på N
Möller och de tyska protestanternas hyllning till fursten A Hitler. Oavsett regim är
de alltid lojala. Diktaturens tjänare och
redskap.
Luthers antisemitism inspirerade J Goebbels och i från Luthers antisemitiska skrift
hämtade nazipropagandisten sina argument
mot judarna. Se även judarnas roll i Sverige
under lutherdomens påverkan.
Luthers religion präglades av hat och intolerans. Hans mano-depressiva psyke påverkade religionen.
Luthers inställning till sjukdomar; Guds
prövning för att luttra människan.
6
Predestinationsläran. Man är förutbestämd
att bli vald av Gud, att få nåd och få tro.
"Tron allena".
Helvetesläran.
Sverige, med den lutherska statsreligionen,
var det sista landet som erhöll religionsfrihet 1949/51. Och är ett av de få länder med
statsreligion i västerlandet.
Fundamentalismen. Lutherdomen är till en
fundamentalistisk riktning. Bibeln ses som
Guds ord och är felfri. Bokstavstrogen lära.
Luterdomen, en statsreligion i Sverige, har
Bibeln som enda rättesnöre. Men tillämpningen av bibeltro är till följd av viss lagstiftning
olaglig.
Luterdomen
är
fundamentalistisk. Allt som står i Bibeln är
sant och har verkligen inträffat (fundamentalism, en mytisk bibelsyn). Bibeln ger
svaret på allt och tron dess innehåll.
Luther predikade dödsstraff för häxor.
Reformationen vilar på bl. a på Luther och
evangeliska tron.
Svenska kyrkan
bekännelsekyrka.
är
evangelisk-luthersk
Med Philipp Melanchtons huvudsakliga verk
den Augsburgska bekännelsen (Confessio
Augustana, 1530) fastställdes den evangeliska lärans huvudstycken i bindande ordalag.
På Uppsala mötet 1593 fastslogs den lutherska ortodoxin. Se även 1571 års kyrkoordning.
Se SO 4§, skall kungen alltid "vara av den
rena
evangeliska
läran",
dvs
"den
Augsburgska bekännelsen samt Uppsala
mötets beslut av år 1593". Jfr även svenska
statskyrkans teologi enligt lag.
Luthers antisemitism och teokrati
Författad av Guthorm Hallén 1993-01-26.
252-293; Herbert Tingsten: Det hotade
Israel, s 7-21; 94-128; Eric Wärenstam:
Varför hatar man judarna?).
I den Augsburgska bekännelsens apologi
läses:
Antisemitismen och den svenska kyrkan
Jag förnekar inte, att gravskändningar på
de judiska kyrkogårdarna visat sig vara
gengångare av en återuppspirad antisemitism, som en tid tycks ha legat förpuppad.
Sverige har ju - trots sin religionsfrihetslag en i särklass prioriterad statskyrka, som
enligt lag av år 1982 om den svenska kyrkan
är "ett evangeliskt-lutherskt trossamfund"
(LSvKy 1 §), i vilket vanligtvis medlemskap
förvärvas genom födseln och blir föremål för
beskattning -- en tvångsmässig församlingsskatt! Också en obegriplig form av
religionsfrihet!!! En fullständig separation
mellan stat och kyrka utgör emellertid -historiskt sett -- en säker garanti för att en
fullvärdig och rättvis religionsfrihet ska
kunna uppehållas (SOU 1964:13, s 485).
Eftersom Martin Luther, den svenska kyrkans andlige fader, var en av historiens
värsta judehatare, vilket främst dokumenteras i hans huvudskrift mot judendomen Von
den Juden und ihren Lügen (1543), men
framkom redan i hans föreläsningar över
Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium") 1513-1516 och hans fortsatta utläggningar över Psaltarpsalmerna ("Operationes
in Psalmos") 1519-1521, där han skarpt och
med gränslös intolerans fördömde judarna
som djävulska lögnare, hycklare, fulla av
vederstyggliga laster och begär, Kristi sanna
fiender, evigt fördömda genom Guds outsläckliga vrede, jämte ett flertal uttalanden i
andra tidigare och senare skrifter, återspeglar sig hans vidriga antisemitism även i den
svenska kyrkans nuvarande bekännelseskrifter (Lars Beckman: Ras och rasfördomar, s 67-90; Guthorm Hallén: Luther - en
av de värsta judehatarna i historien, DD
1983-10-10; Dens: 500 år sedan Martin
Luther föddes. En av historiens värsta judehatare, Folkbladet 1983-11-10; Dens: Martin
Luther - en av historiens värsta judehatare,
VF 1983-11-23; Adolf Hitler: Min kamp, s
"Människorna ha efter hand under nödens
tider uttänkt nya gärningar och nya sätt att
tjäna Gud och ställt dem mot samvetsnöden.
Hedningarna och Israels barn hava offrat
människor och företagit sig många andra
gruvliga ting för att blidka Guds
vrede...Detta slag av rättfärdiggörelse härrör från förnuftet".
"Det ligger i människans natur att mena sig
kunna behaga Gud genom egna gärningar...Det var på samma sätt i Israel. Största
delen av folket menade sig genom egna
gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster".
"Om nu kyrkan, som i sanning är Kristi
rike, är skild från djävulens rike, så äro ju
nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i
djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru
de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu
icke är fullt uppenbart, äro inmängda i
kyrkan och där bekläda kyrkliga ämbeten.
Icke tillhör de ogudaktiga Kristi rike blott
därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty
till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör genom sin Ande, det må vara uppenbart
eller fördolt...På samma sätt talar Johannes
om hela det judiska folket och säger, att den
sanna kyrkan skall skiljas från detta folk"
(Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans
bekännelseskrifter, s 154, 173, 177).
I Luthers stora katekes sägs, att
"trons artiklar skilja och avsöndra oss
kristna från alla andra människor på jorden
(Sic!). Ty vad som är utanför kristenheten,
det må vara hedningar, turkar, judar eller
falska kristna och hycklare, och även om de
skulle tro och tillbedja blott en enda, sann
Gud, så veta de likväl icke, hurudant hans
sinnelag mot dem är, och kunna av honom
icke vänta kärlek eller något gott, varför de
förbliva under evig vrede och fördömelse. Ty
7
de hava icke Kristus till sin Herre och äro
icke av den Helige Ande upplysta eller benådade med några gåvor av honom" (Ruben
Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 451-452).
Och i Konkordieformeln pressas frälsningen
in under predestinationslärans hopplösa,
inhumana och nattsvarta perspektiv -- precis som Luther gjort tidigare i sin stridsskrift mot Erasmus av Rotterdam Om den
trälbundna viljan (1525, sv övers av Gunnar
Hillerdal, s 341):
"Sålunda föreligger icke något tvivel om att
Gud före all tid alldeles avgjort och bestämt
förutsett och alltjämt vet, vilka av de kallade som skola tro och vilka som icke skola
göra det. Likaså vilka av de omvända som
skola bliva beståndande och vilka som icke
skola bliva det, samt vilka som, sedan de
fallit, åter skola omvända sig och vilka skola
förhärda sina hjärtan...Ty det är välförtjänta
syndastraff, när Gud straffar land och folk
för föraktet av Ordet på det sättet, att han
låter straffet gå ut över de efterkommande,
såsom man ser av judarnas exempel. Genom
sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar,
vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi
förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta
djupt bedrövat den helige Ande...Ty dem,
som bli straffade och mottaga sina 'synders
lön', sker ingen orätt" (Ruben Josefson m fl:
Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 666667).
Efter reformationens införande i Sverige på
riksdagen i Västerås 1527 befästes den
lutherska konfessionen ytterligare genom
Västerås' arvförening år 1544. Och genom
Uppsala mötes beslut år 1593 eftersträvades
fullständig konformism, dvs "enhet i religionen" både vad läran och ceremonierna
beträffar. Ingen som tillhörde någon annan
religion än den evangelisk-lutherska, ska
"här uti riket bliva liden eller i något kall
eller ämbete brukad". Den som avföll från
den rätta läran, skulle mista sin egendom
och landsförvisas.
Genom Örebro stadga av år 1617 preciserades avfall från den rätta läran att t v endast
8
gälla katoliker, som ansågs vara agenter för
fiendelandet Polen. Men prästerskapet hade
yrkat på likställa kalvinister och andra
religionsbekännare med katoliker (Carl
Grimberg: Svenska folkets underbara öden
II, s 149-150, 415-423, 461-464; III, s 52-55;
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s
74-75, 79, 87-89, 94; Emil Hildebrand &
Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra
dagar, del 4 s 130-144, 291-297, del 5 s 238244, del 6 s 126-131; Hjalmar Holmquist:
Svenska Kyrkans historia III:1, s 141-170,
305-363, III:2 s 149-169, 311-315, IV:1, s
128-133, 401-421; SOU 1964:13, s 7-25;
Gustaf Jacobson: Gustaf Vasa, s 25-29, 4243; Ivan Svalenius: Gustav Vasa, s 113-120,
205-208).
Drottning Kristina var troligen den första,
som inkallat kända judar till Sverige, bl a
den ryktbare läkaren Benedict de Castro (f
1597 d 1684), vilken tidvis vistades här
mellan åren 1645-1652 och därunder tillägnade drottningen en medicinsk avhandling,
samt den engelsk-judiske målaren Alexander Cooper (f 1605 d 1660), vars fulländade
porträtt av Magnus De la Gardie hänger i
Riksbankens myntkabinett (SvU band 5 sp
982, band 6 sp 496). Påverkad av sin religionslärare Johannes Matthiae, "den blidaste
och fördragsammaste av svenska teologer
under detta ofördragsamhetens tidevarv",
hade hon en friare och tolerantare inställning till troheten mot den lutherska bekännelsen. Möjligheter skulle ges till fri och
självständig tankeverksamhet och hon opponerade sig öppet mot den framväxande
klerikala
och
inskränkta
konkordieortodoxin. Efter hennes tronavsägelse på
grund av konversion till katolicismen skärptes religionslagstiftningen genom religionsstadgan 1655 och judar förbjöds att vistas
inom riket. Och i 1686 års kyrkolag och 1726
års konventikelplakat nådde den lutherska
ortodoxin intoleransens höjdpunkt i fråga
om "enighet i religionen och den rätta gudstjänsten" (Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 103,108-109, 124-125; Emil
Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges
historia till våra dagar, del VII s 80-81, 159186, 384, del VIII s 273-277, del IX s 93).
Förbud för judar att vistas i Sverige utfärdades emellertid upprepade gånger mellan
åren 1685 till 1748 (SvU band 14 sp 669).
Dock fick judar bo i Marstrand, så länge
Marstrand var frihamn.
Nödvändigheten av att utveckla handel,
hantverk, industri och olika näringsgrenar
samt vetenskap bidrog till en starkt ökad
efterfrågan av kompetent och utbildad arbetskraft, som uppenbarligen inte fanns
inom landet. Utländsk arbetskraft av annan
kristen konfession än den evangelisktlutherska tilläts invandra, om begränsningar i religionsutövningen iakttogs.
Gustav III, som var starkt påverkad av den
franska upplysningsfilosofin och rationalismen, utfärdade år 1781 den epokgörande
förordningen om religionsfrihet, som kallats
vår första religionsfrihetslag eller toleransediktet. Härigenom erhöll främmande
kristna trosbekännare, som inflyttat i riket,
och deras efterkommande rätt att bilda
församlingar, bygga egna kyrkor och anställa präster, dock med vissa begränsningar.
Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska trosbekännare sin första rättsliga status här i landet, men de tvingades bosätta
sig endast i Stockholm, Norrköping och
Göteborg för att driva handel och vägrades
äktenskap med andra trosbekännare samt
fick ej heller delta i riksdagsmannaval
(Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s
151; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow:
Sveriges historia till våra dagar del 10, s
113-120; SOU 1964:13, s 9).
Då judereglementet upphävdes år 1838
erhöll mosaiska trosbekännare vidgade
rättigheter för att - efter ytterligare emancipationstillstånd - slutligen år 1870 få
fullständiga medborgerliga rättigheter, en
reform för vilken Viktor Rydberg som nyvald
andrakammarsledamot varmt talade (Carl
Grimberg: Svenska folkets underbara öden
VII s 84-87, XI s 76-71; SvU band 14 sp 669670). Men våra lutherska klerkers och teologers kamp mot judendomen upphörde
knappast därmed.
I Gertrud Auléns bland svenska teologer
välbekanta missionshistoria "Kristendomens
väg till folken" står exempelvis följande
besynnerligheter att läsa: "Om icke kristendomen förmår vinna judarna, skall den
judiska anden, den irreligiösa, skarpa, erövra världen...Judarna ha visat sig äga en
förfärande makt".
Detta stämmer väl överens med vad kyrkofadern Luther förkunnade i Von den Juden
und ihren Lügen: "Judarna är giftiga, hårda,
hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare
och djävulsbarn, som fäktar och gör
skada...En kristen har näst djävulen inte
någon giftigare och bittrare fiende än en
jude" (Martin Luther: Om judarna och deras
lögner. Urval ur Luthers huvudskrift mot
judarna - 1543. Sv övers av Guthorm Hallén.
Stencil, s 7-8).
Och i nazismens rasideologi, som fullödigt
inspirerats av den lutherska antisemitismen
(Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg:
Hitler och nazismen, s 47-51, 56-58, 83-95),
karakteriserades juden "i det ekonomiska
livet inte som producent utan uteslutande
som mellanhand. Med sin tusenåriga merkantila rutin är han vida överlägsen den
alltjämt hjälplöse men framförallt obegränsat ärlige ariern, och det dröjer inte länge
innan handeln hotar att bli ett judiskt monopol. Juden börjar låna ut pengar, nästan
alltid till ockerränta. I själva verket är det
han som inför räntan. Faran med denna nya
inrättning genomskådas inte genast, utan
hälsas rent av välkommen på grund av den
ögonblickliga fördel den bereder...Penningväsendet och handeln bli nu helt och hållet
judens privilegium. Judens ockerräntor
uppväcka till slut motstånd, hans tilltagande fräckhet ovilja, hans rikedom avund.
Måttet rågas när han även drar mark och
jord under sin merkantila verksamhet och
förnedrar dem till försäljningsobjekt, eller
rättare sagt handelsvara. Då juden inte själv
bebygger marken utan bara betraktar den
som bytesmedel, och visserligen låter bönderna vara kvar, men på det hårdaste utpressar dem, växer oviljan mot honom till
öppet hat. Hans blodsugeri och tyranni bli
så stora att han blir föremål för övergrepp.
Man får ögonen alltmer öppna för dessa
9
främlingar och upptäcker ständigt nya
frånstötande karaktärsdrag, tills slutligen
klyftan blir oöverstiglig" (Adolf Hitler: Min
kamp, s 274-275).
Då Hitler höll tal den 1938-02-24 inför sina
"gamla partikämpar", yttrade han bl a:
"Europas folk, er arvfiende är det judiska
folket! Tyska folket har vågat bjuda det
spetsen...Den insikten måste och skall slå
igenom att folken kommer att få fred och
frihet den gång de räcker varandra händerna för att krossa det folk om vilket redan
Kristus sade, att de har djävulen till far...Vi
kan därav hämta den lärdomen att man
måste skoningslöst gå fram mot denna
judiska avföda i Tyskland... Jag vill tillintetgöra dig" (Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 42-43; Ingemar Karlsson & Arne
Ruth: Samhället som teater. Estetik och
politik i Tredje riket, s 82-105, 127-140, 225228, 269-273, 281-300, 303-323; Harald
Ofstad: Vårt förakt för svaghet, s 24-69, 130153).
För Luther var penningspekulationer, kreditgivning och räntetagande tydliga bevis på
hur djävulen förblindade och behärskade
människor i denna värld (E H Thörnberg:
Nationalekonomiens historia I, s 29-30).
Sådan verksamhet bedrev judarna enligt
Luther. Därför gav han bl a det rådet, "att
man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån
dem alla kontanta tillgångar och klenoder i
silver och guld och lägger dessa i beslag. Ty
allt vad de äger, har de stulit och bortrövat
genom sitt ocker" (Martin Luther: Om judarna och deras lögner, sv övers, stencil, s
3).
Den framstående svenske teologen, sedermera Lundabiskopen Anders Nygren skrev
under tyska nazismens glansdagar en bok
om Den tyska kyrkostriden (1934), där han i
stort sympatiserade -- liksom majoriteten av
sina trosbröder inom den tyska evangeliska
bekännelsekyrkan samt flera företrädare
inom den svenska kyrkan -- med nazistregimens militarism, politiska strävanden,
rasdiskrimination och judeförföljelser.
Om judeförföljelserna yttrade Nygren -- för
övrigt helt i Luthers anda: "Den som vet
10
huru under efterkrigsåren de så kallade
östjudarna översvämmat Tyskland och
tillvällat sig ett alldeles oproportionerligt
inflytande kunde utan vidare inse att en
praktiskt utjämnande reglering här måste
inträda" (Bonniers världshistoria 17, s 150158; Paul Johnson: Moderna tider, s 500510; Steven Koblik: "Om vi teg, skulle stenarna ropa". Om Sverige och judeproblemet
1933-1945, s 87-119; Willy Strzelewicz:
Kampen om de mänskliga rättigheterna, s
169-220, särsk s 203-213; Herbert Tingsten:
Det hotade Israel, s 7-46, 83-128; Dens:
Åsikter och motiv, s 146). Den kroppsliga
misshandeln i naziststatens koncentrationsläger betecknades som illvillig propaganda och en kamp för liberalismens
frihetsideal "vore ett lika grovt misstydande
som när bondeupprorets män tog Luthers
ord om 'en kristen människas frihet' till
intäkt för sina helt annorlunda orienterade
frihetsidéer". Och i fronten mot liberalismens och därmed även demokratins frihetsideal fylkade sig flera av våra ledande och
tongivande kyrkomän och teologer, tillhörligt det statligt prioriterade "evangelisktlutherska kyrkosamfundet" (se nedan).
Vid Life and Work-konferensen i Oxford
1937 fastslogs, att kyrkan var skyldig staten
lydnad, alltså även i en nazistisk diktaturstat (!), och att "bedja för staten, dess folk
och dess styrelse". Detta uttalande låg helt i
linje med kyrkoreformatorn Martin Luthers
lära om staten (Einar Billing: Luthers lära
om staten, s 111-122; R 13: 1 ff; 1 P 2: 13 ff;
1 Tim 2:1 f; Tit 3: 1; Nathan Söderblom:
Humor och melankoli och andra lutherstudier, s 352-357).
Demokratins frihets-, humanitets- och rättighetsprinciper (Erich Fromm: Ett friskare
samhälle, s 58-66, 146-151, 210-215, 260280; C B Macpherson: Den mångtydiga
demokratin, s 9-23, 55-99; Alf Ross: Varför
demokrati?, s 11-51, 98-141, 219-223; Willy
Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna, s 221-258; Anders Örne: Demokrati, s 11-50) var inga omistliga, mänskliga
värden för biskopen Anders Nygren och den
evangeliska-lutherska kyrka, han företrädde. Tvärtom hävdade han i det "folkkyrkliga" idéorganet Vår Lösen (1937), "att
kyrkan i samma mån som den själv gör
anspråk på frihet för sin förkunnelse, också
konsekvent måste träda in för att samma
frihet lämnas varje annan meningsriktning
vid förkunnelsen av dess åsikter, är det
'liberalistiska' frihetsbegreppets konsekvens.
Från det evangeliska frihetsbegreppet kan
ingen sådan konsekvens dragas. I stora
delar av världen står frihetens idé lågt i
kurs; man är färdig att avyttra den såsom
något ganska värdelöst...Man har fått blicken upp för frihetens avigsida, det individuella godtycket, som hotar att upplösa det
samhälleliga livet, och längtar därför efter
en fast, ordnande samhällsauktoritet...Så
mycket borde ju utan vidare vara klart, att
det icke kan vara kyrkans uppgift att träda
in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla"
(Ingemar Hedenius: Livets mening, s 161;
Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s 146148).
Trogen sin andlige lärofader Martin Luther
biträdde biskop John Cullberg kraftfullt
Anders Nygrens och Oxfordkonferensens
uttalanden i sitt antidemokratiska och
antihumana Herdabrev till Västerås stift
(1940): "Icke ens angrepp på den allmänna
tanke-, tros- och yttrandefriheten får föranleda kyrkan att frångå sin lojalitet mot dem,
som ha den politiska ledningen av hennes
folk om hand" (a.a., s 49).
Tidigare hade Cullberg med en evangeliskluthersk biskops tvärsäkra trosvisshet deklarerat, att kyrkan saknar anledning att
"skänka ny inspiration och livskraft åt den
sönderfallande humana demokratin" (Boris
Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s
11, 25-28, 50-54; Herbert Tingsten: Åsikter
och motiv, s 128-148). Kyrkan har enligt
Cullberg länge påtalat "den inifrån fortgående upplösningsprocessen i vår kultur:
frihetens missbruk till självsvåld, demokratiens urartning till partigräl, det lyckoideal,
som avslöjat sig i tidens fadda njutningskult, den dästa ovilligheten att ta på sig
personliga offer till det helas båtnad och för
att trygga släktets framtid". Härvid konstateras, att "kyrkans liv på intet sätt är bundet vid det, som kallas den 'västerländska
civilisationen'" (John Cullberg: Herdabrev, s
44-45).
Men "kristendom och kultur äro två skilda
ting", hävdade biskop Torsten Bohlin (Dens:
Kristen front, s 18). I svensk kultur sprids
fränt hedniska lukter enligt Bohlins andligt
finkänsliga näsa (a.a., s 13, 26-40). Men vad
värre är: den icke-Kristustroende är "defekt
just som människa. Kvar står blott ett underpersonligt, animalt väsen, som icke kvalitativt skiljer sig från djurserien" (a.a., s 80)
till skillnad från den Kristustroende människan, som är skapad av Gud och till Gud. Ty
enligt den med gudomlig visdom benådade
biskopen existerar endast dessa två människotyper.
Ironiskt nog tillämpade biskopen Bohlin
samma analoga indelningsgrunder i sin
karakterologi som i den av tyska nazismen
(SS-Hauptamt) utgivna skriften Der Untermensch, nämligen endast två polära typer
"den världsbehärskande människan", som
levde i ljuset och blev näst Gud och motsvarade
Bohlins
kristna
trosmänniska,
samt"undermänniskan", som levde i träsket,
helvetet och fann sin ledare i den evige
juden, motsvarande Bohlins defekta, underpersonliga, animala väsen (Stig Jonasson:
Nazismen i dokument, s 40-41; Boris Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 52).
I boken Kristna perspektiv (1935) beskrev
dåvarande journalisten, sedermera professorn i ekonomisk historia och psalmförfattaren Karl-Gustaf Hildebrand våra stora
kyrkomäns och betydande teologers, minst
sagt, dubiösa hållning till demokratin på
följande sätt: "män som Einar Billing och
Nathan Söderblom ha snillrikt förberett,
Gustaf Aulén och Anders Nygren -- framför
andra -- ha närmare genomfört en 'front mot
liberalismen' i en annan vida djupsinnigare
och vida mindre tidsbunden innebörd än den
politiska spekulationens. Den moderna
teologien är överhuvudtaget -- alla inre
motsatser å sido -- framsprungen ur samma
motvilja mot förskönande fraser och individualistisk bekvämlighet, som fött det
bästa i leninism och nazism (Sic!!)" (a.a., s
240; 127-205). Och våra dagars biskopar,
såsom Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson
och den nyvalde ärkebiskopen Gunnar
Weman, talar gärna i förmildrande ordalag
11
om sådana blodtörstiga, krigshungrande
och brutala diktatorer som Saddam Hussein
och Adolf Hitler (Per Ahlmark: Vem vill
träffa Hitler i himlen?, Exp 1992-12-12).
Att den evangeliskt-lutherska kristendomen
i svensk folkkyrkotappning är helt oförenlig
med svenska demokratins humanitetsideal,
framgår klart av det som ovan sagts.
Den teokratiska föreställningen kontra
folksuveränitetsprincipen
Dessutom bygger den evangeliskt-lutherska
uppfattningen om statsmakten (överheten)
helt på den teokratiska föreställningen,
dvs att statsmakten utgår från Gud och står
till svars för sina handlingar endast inför
Gud (Einar Billing: Luthers lära om staten,
s 146-147, 174-175; John Cullberg: Herdabrev, s 49; R 13:1-2; Alf Ross: Varför demokrati?, s 29; Henry J Schmandt: De
politiska idéernas historia, s 171-175; Ivar
Strahl: Makt och rätt, s 12, 41-42, 83-86, 93120; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s
142, 147-148) och är tyvärr djupt integrerad
i den svenska kyrkans troslära. Och det är
ju utifrån bekännelseskrifterna, som tron
ska tolkas och förklaras. Hur detta tillgår,
gav en av våra sentida ärkebiskopar, Ruben
Josefson, besked om: "Bekännelsen själv
rekommenderar...att gå till Luther och låta
honom vara vägledare vid bekännelsens
tolkning. Det är ju också ur rent historisk
synpunkt den enda rimliga vägen, eftersom
det är Luthers skriftutläggning, som bekännelseskrifterna vill göra gällande" (Ruben
Josefson: Herdabrev till Härnösands stift, s
51).
Men vår samhällsdemokrati bygger på
folksuveränitetsprincipen, som har sina
rötter i den germanska urdemokratin och
innebär, såsom det står i vår nuvarande
nuvarande regeringsform (RF) 1 kap 1 §, att
"all offentlig makt utgår från folket" (Gustaf
Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med
förklaringar, s 16-19; Carl Grimberg:
Svenska folkets underbara öden I, s 16-19;
Nils Herlitz m fl: Självstyrelsen i svenskt
12
samhällsliv, s 5-56; Finnur Jonsson:
Heimskringla, s 238-242; Herman Lindqvist:
Historien om Sverige. Från islossning till
kungarike, s 251-260; Henrik Munktell:
Svensk rättstradition, s 4-6; Dens: Det
svenska rättsarvet, 109-111; Henry J Schmandt: De politiska idéeernas historia, s
166-168).
Eftersom den svenska kyrkan ännu så länge
är en offentlig organisation -- visserligen
med begränsad rättskapacitet och oklar
rättslig ställning (Halvar G F Sundberg:
Kyrkorätt, s 1, 2, 50-51; Håkan Strömberg:
Allmän förvaltningsrätt, s 28), är det rimligt
och logiskt nödvändigt, att de kyrkliga organisations- och verksamhetsformerna bygger
på demokratiska principer. I LSvKy 1982, 2
§ fastslås, att "genom sina församlingar
upprätthåller svenska kyrkan en på demokratisk grund uppbyggd riksomfattande
verksamhet". Vilket är ett helt främmande
element för den svenska kyrkans troslära!
"Den svenska folkkyrkan är inte och kan
inte vara en majoritetsviljans kyrka, hur
mycket demokrati det än finns därinom. Ty
den översta auktoriteten i kyrkan är alltid
Guds vilja och Guds ord", konstaterade
biskopen Stig Hellsten i sitt "Herdabrev" (s
59). Och den mest framstående av den
svenska kyrkans ärkebiskopar, Nathan
Söderblom, varnade energisk för demokratins betydande och förrädiska avigsidor:
"Demokratin får icke göras till ett mål i sig
själv. Då sättes godtycket i högsätet och
friheten prisgives åt den grymmaste och
minst beräkneliga av tyranner, flertalet"
(Nathan Söderblom: Herdabref, s 43-44;
Guthorm Hallén: Nathan Söderblom gjorde
kyrkan till en folkrörelse, Nyheterna 198704-18). Lekmän inom svenska kyrkan anser
dock, att demokratiseringsprocessen där
ytterligare behöver intensifieras (Jan Löfberg: Demokratisera kyrkan!, DN 1973-0612). Men prästerna går av tros- och bekännelseskäl till högljudd motattack mot demokratins former (Göran Beijer: Ohederligt
ändra praxis vid biskopsval. Politiskt valda
ombud kan aldrig upplevas som förtroendevalda i kyrkan, SvD 1991-02-01;
Sven Arne Flodell: Stoppa kyrkans politisering, SvD 19??; Lennart Koskinen: Utnämningssystemet värdigt Stalins Sovjet:
Varken meriter eller andliga företräden
verkar avgöra biskopars tillsättning, SvD
1991-03-24).
så vore fallet. Men tyvärr ett alltför välkänt
faktum, om man gör en återblick under de
senaste 30 åren!
En evangelisk-luthersk statskyrka sådan som den svenska kyrkan, är uppenbarligen en anomali, en stinkande
varböld och pesthärd inom vår demokratiska, offentliga organisation. En omedelbar separation mellan stat och kyrka är
därför nödvändig bl a av skäl som ovan
angivits. Det syns mig orimligt, att vår
demokratiska stat ska understödja och
prioritera en kyrklig organisation som är så
främmande för demokratins principer, framför allt religionsfrihetsprincipen (De Ecclesia
in Mundo huius Temporis, kap 4:73, 2 st;
Robert Malmgren, Gustaf Petrén & Halvar
G F Sundberg: Sveriges grundlagar med
tillhörande författningar, s 229; Gustaf
Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med
förklaringar, s 47; SOU 1992:9, s 258 f) som
framgår just av den svenska kyrkans bekännelseskrifter och troslära. Visserligen
tillsatte kyrkomötet en bekännelsekommitté
redan år 1983, men några positiva och godtagbara, ännu mindre av kyrkomötet auktoriserade och gillade förslag har därifrån
offentliggjorts. Någon radikal förnyelse av
bekännelsen vill man förmodligen alls inte
åstadkomma utan kommitténs "egentliga
uppgift är att närmare klargöra vad det
betyder, att Svenska kyrkan är ett 'evangeliskt-lutherskt trossamfund', som det heter i
portalparagrafen till 1982 års Lag om
Svenska kyrkan". Något annat hade man ej
heller väntat sig från vår improduktiva och
tomgångstrampande statskyrkliga kleresi
(Carl-Henric Grenholm (red): Kristen bekännelse i dag, s 7, 12-109; Carl-Henric
Grenholm: Vad skall kyrkan bekänna?, s 7,
22-172).
Efter en definitiv skilsmässa mellan stat och
kyrka finge den svenska kyrkan finansieras
genom frivilliga medlemsavgifter och ej som
nu i huvudsak genom tvångsmässig församlingsskatt, vilken år 1992 inbringade inte
mindre än 9,3 miljarder kronor (Ragnar
Bjurfors: Dra in kyrkans beskattningsrätt,
SvD 1991-02-09). En stor del därav skulle då
kunna utgöra en välbehövlig förstärkning av
de borgerliga kommunernas skatteintäkter.
Som icke-politiskt-förtroendevald, helt vanlig medborgare måste man ju allvarligen
fråga sig hur det var möjligt, att riksdagen
kunde stifta en sådan lag om den svenska
kyrkan som den av år 1982? Har månne
riksdagsmännen en ambivalent inställning
till demokratin? Eller saknar de förmåga och
kompetens att dra och inse konsekvenserna
av sina lagstiftningsbeslut? Beklagligt, om
Efter borttagandet av folkbokföringen från
pastorsexpeditionerna sänkte inte (de flesta
av) kyrkans församlingar "kyrkoskatten"
utan tillskansade sig skattemedel för behov,
som inte förefanns, vilket strider mot såväl
kommunallagens anda som mot lag
1982:1052 om församlingar och kyrkliga
samfälligheter, 6 kap 2 §.
Finansministern Anne Wibble har mycket
riktigt påtalat detta i dagspressen, men
såvitt jag kan erinra mig, inte vidtagit några
åtgärder för att rätta till detta missförhållande. Svenska kyrkan bryr sig helt sonika
inte om regeringens uppmaning att sänka
skatten med de 4 ören per skattekrona som
borde göras (Hasse Boström: Kyrkan vägrar
följa skattesänkningskrav. Utbrett motstånd
trots flyttad folkbokföring, SvD 1993-01-08).
Vi vanliga medborgare fick dock uppleva
denna uteblivna sänkning av "kyrkoskatten"
(församlingsskatten) som en illustrativ
tillämpning på hur "kristen församlingsmoral" fungerar i samhället (jfr Mt 22:21; R
13:7).
Att behålla det nuvarande förlegade statskyrkosystemet, vilket möjligen passar in i en
socialistisk diktaturstat eller annat höggradigt kollektiviserat, enhetsstyrt samhällssystem,
förespråkar
väl
endast
centerpartiet -- i stat-kyrkaberedningen
reserverade sig som bekant Gunnar Larsson
(cp) i Luttra mot ett upphävande av den
svenska kyrkans skatteprivilegium (Exp:
Stat-kyrka, 1972-03-07) -- samt måhända
den av urblekt kommunistisk ideologi grönfärgade vänstern förutom kyrkans präster13
skap och dess svansviftare (Hasse Boström:
Kyrkan vill inte skiljas från staten, SvD
1992-11-25 ). Den alltför hårt skattetyngde
svenske medborgaren skulle säkerligen
känna en liten lättnad mitt i all den ekonomiska bedrövelse, som nu gastkramar vårt
arma land, om denna separation skedde
snarast. Statsrådet Inger Davidsson tilllönskas all framgång i uppgiften att för
framtiden slutgiltigt klippa av de "oheliga
och olycksaliga" banden mellan staten och
den svenska kyrkan.
14
Kommentarer
Kommentarna är författad av översättaren
Guthorm Hallén.
Guds förskräckliga vrede över det fördömda judiska folket
1. Rom 11:1-12: (1) Så frågar jag nu: Har då
Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju
själv en israelit, av Abrahams säd och en av
Benjamins stam. (2) Gud har icke förskjutit
sitt folk, som redan förut hade blivit känd av
honom. Eller veten I icke vad skriften säger,
där den talar om Elias, huru denne inför
Gud träder upp mot Israel med dessa ord:
(3) "Herre, de hava dräpt dina profeter och
rivit ned dina altaren; jag allena är kvar,
och de stå efter mitt liv"? (4) Och vad får han
då för svar av Gud? "Jag har låtit bliva kvar
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt
knä för Baal". (5) Likaså finnes ock, i den tid
som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd. (6) Men har den
skett av nåd, så har den icke skett på grund
av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.
(7) Huru är det alltså? Vad Israel står efter,
det har det icke fått; allenast de utvalda
hava fått det, medan de andra hava blivit
förstockade. (8) Så är ju skrivet: "Gud har
givit dem en sömnaktighetens ande, ögon
som de icke kunna se med och öron som de
icke kunna höra med; så är det ännu idag".
(9) Och David säger: "Må deras bord bliva
dem till en snara, så att de bliva fångade;
må det bliva dem till ett giller, så att de få
sin vedergällning. (10) Må deras ögon förmörkas, så att de icke se; böj deras rygg
alltid". (11) Så frågar jag nu: Var det då för
att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har
frälsningen kommit till hedningarna, för att
de själva skola "uppväckas till avund". (12)
Och nu har redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet
varit till rikedom för hedningarna, huru
mycket mer skall icke deras fulltalighet så
bliva!
2. Mahomet = Muhammed, Muhammad
("den högtlovade"), Islam betyder egentligen
"frid" men i överförd bemärkelse "överlämnande" till Allah ("Guden"). För muslimer
existerar bara en Gud - monoteism - precis
som inom judendomen, inte flera gudar polyteism - som hos hedningarna eller en
treenig (?!) gud, en på tre verksamma personer eller aktörer uppdelad gudom såsom hos
kristendomen, Fadern, Sonen och den helige
Ande, vilket ju är en högst orimlig och ologisk definition på monoteism, som den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen
av år 381 presterade.1 Islam innebär nämligen "den fullkomliga frid, som kommer av
att man överlämnar sitt liv helt åt Gud".
Koranen ("uppläsning") är muhammedanernas heliga skrift liksom Bibeln för de
kristna. Enligt den religiösa traditionen
består Koranen av särskilda gudomliga
meddelanden, som ärkeängeln Gabriel överlämnade till Muhammed från Guds bok i
himmelen. För muselmanerna är Koranen
källan, grunden och hörnstenen, "ett stående underverk" för tron, inte profeten
Muhammed. För de kristna är däremot
Jesus Kristus "trons hövding och fullkomnare" (Hebr 12:2). Till omfånget motsvarar
Koranen ungefär fyra femtedelar av Nya
Testamentet och innehåller 114 kapitel eller
suror.
Den islamska fromheten kännetecknas av
fem karakteristiska drag, "islams fem
grundpelare":
1. Den konsekventa monoteismen. "Det finns
ingen gud utom Allah" (K 2:256) utgör den
första satsen i islams trosbekännelse. Den
andra satsen är, att "Muhammed är Guds
profet".
2. Bönen, andaktövningen, ska utföras fem
gånger dagligen, helst i en moské (K 2:40-42,
196-199).
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden
och Medeltiden, s 135-140, 143-147; August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s 51; Emil Liedgren: Tids- och livsbilder ur
kristendomens historia, s 45-47.
1
15
3. Fasta i månaden Ramadan (K 2:179-181).
4. Vallfärd till Mecka - åtminstone en gång i
livet (K 2:192-193).
5. Att ge allmosor, en beskattning på 2,5%
av den årliga inkomsten och kapitalet (K
2:40, 275, 277; 9:60).2
3. Påvar under Martin Luthers tid
(1483-1546):
Sixtus IV
Innocentius VIII
1471-1484
1484-1492
Alexander VI
1492-1503
Pius III
Julius II
Leo X
Hadrianus VI
Clemens VII
Paul III
1503-1503
1503-1513
1513-1521
1522-1523
1523-1534
1534-15493
Sixtus IV (f 1414 d 1484) -- hans borgerliga
namn var Francesco della Bovero -- tillhörde
franciskanerorden. Han blev kardinal 1467
och valdes till påve 1471.
Sixtus IV ägnade stort intresse åt de italienska staternas politik och ingrep ofta aktivt i de politiska tvisterna. Bl a stödde han
familjen Pazzis revolt mot Lorenzo de' Medici 1478, eftersom medicéerna utgjorde ett
verkligt hinder för hans kyrkostatspolitik.
Kyrkostaten betraktade han nämligen som
en rent världslig stat. Lorenzo de' Medici
Tor Andrae & Geo Widengren: Muhammed; Tor
Andrae: Det osynligas värld, s 129-144; Dens: I
myrtenträdgården; Helmuth von Glasenapp: De
fem världsreligionerna, s 185-201, 309-389; KarlGustaf Hildebrand: Kristna perspektiv, s 46-56;
Jan Hjärpe: Islam - lära och livsmönster; Hjalmar
Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden och
medeltiden, s 188-190, 218-220; August Johansson
& Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s
62-66; Sigrid Kahle: Islams mystik, SvD 1986-0527; Huston Smith: Mänsklighetens religioner, s 718, 211-244, 335-340; Nathan Söderblom: Översikt
över allmänna religionshistorien, s 1-22, 68-81; K
V Zetterstéen: Koranen, sv övers; J Östrup m fl:
Illustrerad Världshistoria II: Medeltiden, s 119142.
3 Svensk uppslagsbok, förk SvU, band 22, sp 286291.
2
16
bannlystes av Sixtus IV och den Heliga
Stolen förklarade krig mot Florens under
medverkan av konung Ferdinand av Neapel.
En förlikning skedde emellertid år 1480
inför den överdrivet utmålade turkiska
faran, en betydande framgång för Medicis
skickliga diplomati, som sökte uppehålla en
jämviktspolitik.
Sixtus IV tillhörde tidevarvets största
konstmecenater. Många konstnärer fick sin
utkomst i Rom för att försköna staden. Åt
arkitekten Giovanni de' Dolei gav han i
uppdrag att uppföra och utsmycka det
Sixtinska kapellet (Capella Sistina), vilket
skedde mellan åren 1473-1481. Sixtinska
kapellet, dess inredningar och utsmyckningar har ur konstnärlig synpunkt få, om ens
några medtävlare i världen.4
Innocentius VIII (f 1432 d 1492), påve 14841492. Hans borgerliga namn var Giovanni
Batista Cibo. Till kardinal utnämndes han
1473 och utsågs till påve 1484. Han var den
förste påven, som öppet erkände sina barn
trots kyrkan bestämmelse om ett liv i celibat
för prästerskapet. Sina barns förmögenhet
och inflytande ökade han påpassligt och
hämningslöst.
Under Innocentius' pontifikat organiserades
i kurian marknadsmässig försäljning av
bullor, dispenser och s k avlatsbrev för olika
slags brott, t o m grövre. "Gud vill icke syndares död, utan att han lever och - betalar".
Religionen blev en penningaffär med kyrkan
som mäklare.
Mot kätteriet ingrep Innocentius bl a genom
ett korståg mot valdenserna 1484. Samma
år utfärdade han även sin beryktade bannbulla "Summis desiderantes", där energiska
och livliga varningsrop höjdes mot häxors
och demoners illgärningar och bestraffning
av dem, som utövade sådana gärningar,
skulle verkställas genom inkvisitionsdomstolar. Häxprocessernas högblomstringstid
och vansinne inleddes härmed. Oinskränkt
domsrätt över dem, som anklagades för
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 66-68,
70-71; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria, I: Gamla
tiden och medeltiden, s 350-351; SvU band 24 sp
931.
4
häxeri och trolldomskonster såsom att orsaka sjukdomar, oväder, missväxt, olyckor
etc, gavs till dominikanermunkarna Jacob
Sprenger och Heinrich Institoris, vilka också
utnämndes till överinkvisitorer.
Redan kyrkofadern Augustinus (f 354 d 430)
var helt övertygad om att kvinnor kunde ha
köttsligt umgänge med demoner eller djävulen och t o m sluta förbund med djävulen
själv. Enligt den bibliskt-kristna uppfattningen är kvinnan icke likställd med mannen, som skapades till Guds avbild (1 Mos
1:26-27, 1 Mos 2:7, 1 Mos 9:6; jfr dock skapelseberättelsen nr 2 i 1 Mos 5:1 och 1 Mos
9:6; 1 Kor 11:7), kvinnandäremot av mannens revben (1 Mos 2:22-23; 1 Kor 11:8-9; 1
Tim 2:9-15).
År 1487 utkom boken "Malleus Maleficarum" eller "Häxhammaren", troligen författad av Heinrich Institoris under medverkan
av Jacob Sprenger. Arbetet omfattar tre
volymer. Det första bandet avhandlar trolldomssynden och dess väsen, det andra hur
demoner och häxor utför sina ogärningar
samt vilka åtgärder och kurer man kan
vidtaga till skydd mot häxors illvilliga och
onda handlingar och tilltag, medel mot
förgörelse, exorcism etc. Det sista bandet
behandlar utförligt den rättsliga proceduren:
hur häxor ska tas fast och avslöjas, hur de
ska tvingas att bekänna, även genom tortyr,
vilka vittnen ska tillkallas, vilka knep och
fällor ska brukas, om de av djävulen erhållit
trolldomsmedel, som gör dem okänsliga mot
smärta, hur häxornas kropp bör undersökas
och hårbevuxna delar avrakas, hur dödsstraffet med eller utan bekännelse ska tilllämpas.
Uppenbart
är,
att
detta
processförfarande saknar det minsta spår av
rättvisa och respekt för den kvinnliga personens integritet och värdighet. Ett omåttligt
kvinnohat väller lavinartat fram, ett kvinnohat, som är karakteristiskt för den senare
medeltidens
moraliska
åskådningssätt.
Kvinnan betraktas som ett njutningsmedel
och ett djävulens verktyg till männens fördärv. Denna kvinnosyn accepterades och
övertogs även av protestanterna. År 1595
hölls nämligen en disputation i Wittenberg,
som omfattade 95 teser, vilka skulle bevisa
att "kvinnor ej var människor".
I århundraden kom häxprocesserna att
kasta sin mörka slagskugga och religöst
förankrade kvinnoförakt över västerlandet,
följt av obeskrivligt lidande för oskyldiga
kvinnor. Upplysningsvis kan nämnas, att
den sista häxprocessen i Sverige ägde rum i
Mockfjärds kapell 1858 under ledning av en
speciell prästkommission. Inom religiösa
kretsar hade man i Gagnef enligt en antropologisk undersökning inte skakat av sig
den vidskepliga tron på häxor och deras
trolldomskonster så sent som på 1880-talet.
Och frågan är, om inte det beryktade kvinnoprästmotståndet inom den svenska kyrkan i vår tid är reminiscenser från
häxprocessernas andliga mentalitet.5
Alexander VI (f 1431 d 1503), påve 14921503. Hans egentliga namn var Rodriga
Lanzol y Borja (Borgia) och blev kardinal
redan vid 25 års ålder år 1456 på grund av
sin släktskap med och gynnade ställning hos
påven Calixtus III. Han utsågs till påve i
augusti 1492 och antog namnet "Alexander
den okuvlige".
Alexander VI "var typen för en utanför all
moral stående renässansmänniska", så
karakteriserar
honom
kyrkohistorikern
Hjalmar Holmquist och fortsätter: "Särskilt
behärskades han av sinnlighet, och han drog
med sin kroppsliga skönhet och fascinerande
begåvning kvinnor till sig , som magneten
drar järnet. Han sökte ej alls dölja sitt leverne; även som påve fortsatte han med sina
osedliga förbindelser och legaliserade en hel
rad av sina barn. Så utsvävande var Alexanders liv, att samtiden kunde tro Kristi
ståthållare om både blodskam och direkt
förbund med djävulen". Det sades, att Vatikanens heliga palats förvandlats till ett
pompejanskt nöjeshus.
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73; Bror
Gadelius: Häxor och häxprocesser, s 7-27; Carl
Grimberg: Svenska folkets underbara öden IV:
1660-1709, s 369-452; Dens: a. a. X: Supplement I,
s 536-538; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:
Gamla tiden och medeltiden, s 351, 366-368;
Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott
och kris, s 77; Anton Nyström: Kristendomen, s
174-208; SvU band 15: sp 1127.
5
17
Alexanders älskarinna (frilla) var den
vackra och behagfulla Guilia Faranese, vars
släkt han frikostigt gynnade med kyrkans
medel. Hans oäkta dotter Lucretia utnämndes till intendent för Vatikanen och hans
beryktade, utomäktenskaplige son Cesare
Borgia blev kardinal. Och nepotismen förpestade andan bland kyrkans högre befattningshavare. Kyrkan var för Alexander
endast ett hjälpmedel för både personliga
och politiska planer och ändamål. Han var
en utpräglad italiensk härskare med obegränsad och okuvlig makt. Den engelske
politikern och historikern lord Acton (f 1834
d 1902) fällde detta omdöme om påven Alexander VI: "Han upptar ett stort utrymme i
historien, emedan han så sammangöt sin
andliga och världsliga makt, att han använde den enas hjälpmedel för den andras
ändamål".
Då Niccolo Machiavelli (f 1469 d 1527) skrev
sitt berömda verk "Fursten" 1513, var det
dock inte påven Alexander han hade som
förebild utan dennes son Cesare Borgia, som
var en ännu farligare och hänsynslösare typ
än fadern, innehavaren av sankt Petri lärostol (a.a.: Efterskrift av Erik Lönnroth, s
151).
Alexander VI var djupt engagerad i samtidens politiska förvecklingar och strider och
lade i dagen en betydande politisk begåvning och diplomatisk skicklighet. Då den
franske konungen Karl VIII (f 1470 d 1498)
på uppmaning av hertig Ludvig Mohren av
Milano segerrikt invaderade Italien 1495,
fördrev medicéerna ur Florens och intog
Neapel samt hotade påven med ett allmänt
kyrkomöte, bildade Alexander "den heliga
ligan", stödd bl a av Spanien och kejsaren,
för att driva fransmännen ut ur Italien och
lyckades tack vare överlägsen diplomatisk
skicklighet få den franske konungen att
erkänna Frankrikes lydnadsplikt gentemot
den heliga Stolen och genom påtryckningar
från ligans medlemmar få konungen att
retirera till Frankrike.
I kolonitvisten mellan Spanien och Portugal
uppträdde Alexander som medlare och fann
lösningen i den s k "demarkationslinjen".
18
I renlärighetens intresse och nit påbjöd
Alexander VI genom en bulla av år 1501, att
ingen skrift fick tryckas utan tillstånd av
vederbörande ärkebiskop, vilket blev föregångaren till de påvliga förteckningarna
över religiöst förbjudna böcker, index librorum prohibitorum, dvs sådana böcker, som
är farliga för kyrkomedlemmarnas kristna
tro och leverne. Det första påvliga, av kyrkan auktoriserade indexet utkom 1559, det s
k index romanus.
En bland dem som först föll offer för kyrkans
höggradigt intoleranta inställning till oliktänkande var dominikanermunken Girolamo
Savonarola, som efter förhör under omänsklig tortyr hängdes i en korsliknande galge
den 23 maj 1498. Savonarola hade i sina
predikningar vänt sig mot kyrkans förfall,
kardinalernas och påvarnas sedeslöshet.
Kyrkan måste renas och förnyas. Då Karl
VIII med sina härar trängde in i Italien,
uppmanade Savonarola honom att bege sig
till Rom för att reformera kyrkan. Men
Alexander gjorde ett definitivt slut på "den
pladdrande munkens" predikningar och
verksamhet.
För att förbättra kyrkans ekonomi utvecklade Alexander mycket skickligt avlatshandeln, som ibland tog ganska groteska
former. De olika länderna beskattades med
pålagor av de mest skilda slag, annater och
provisioner.
Alexander dog i malaria den 23 maj 1498.6
Pius III (d 1507) verkade som påve en kort
tid under september och oktober månader
1503. Hans borgerliga namn var Francesco
Todeschini och han hade före påveutnämningen verkat som ärkebiskop i Siena och
kardinal från och med 1460.7
Julius II (f 1450 d 1513), vars borgerliga
namn var Guiliano della Rovere, blev kardinal 1471 och valdes till påve 1503.
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73-80;
Hjalmar Holmquist: Gamla tiden och medeltiden, s
351-1352; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens
genombrott och kris, s 63; SvU band 1, sp 552.
7 SvU band 21, sp 714
6
Julius II var en kraftfull härskargestalt,
"den kraftigaste påve, något århundrade fått
skåda", kanske "ingen vis påve men en
kraftfull imperator", "en stor påve".
Liksom sin företrädare Alexander VI ville
Julius II befria Italien från utländska stormakter genom att ena de rivaliserande,
italienska furstestaterna samt göra Kyrkostaten till en stark och dominerande världslig, italiensk territorialstat med i huvudsak
italienska politiska avsikter och mål. Men
tanken på ett enat Italien kunde tyvärr först
förverkligas 1861, då Sardiniens kung Viktor Emanuel erhöll titeln konung av Italien.
Sedan Julius övertagit Bologna från släkten
Bentivogli, vände han sig mot republiken
Venedig, som berövat Kyrkostaten de bysantinska områdena (Ravenna, Rimini och det
gamla "Pentapolis") i norra Italien, vilka
genom gåvobrev 756 av Frankrikes konung
Pipin den lille tillförts Kyrkostaten. Tillsammans med Frankrike och Spanien och
några andra stater, den s k ligan i Cambrai,
besegrades Venedig med "blod och järn" vid
Vaila 1509 och fick återlämna det lombardiska området till Kyrkostaten. Som den
moderna Kyrkostatens arkitekt kan förvisso
Julius II räknas.
Sedan
Julius
tillsammans
med
de
schweziska kantonerna, Spanien, Venedig,
England och de tyska furstendömena bildat
den "heliga ligan" 1511, vände han sina
krigare mot sin forna franska bundsförvant
och lyckades driva fransmännen ut ur Italien. Att detta framgent skulle innebära
Spaniens hegemoni i Italien, fick Julius själv
turligt nog inte uppleva.
Tidigare hade kardinalkollegiet och kurian
enligt praxis vanligtvis rekryterats av italienska befattningshavare. Med Julius II
förstärks påvedömets italienisering, vilken
praxis först brutits i vår tid genom valet av
påven Johannes Paulus II, som är polack,
om vi bortser från påven Hadrianus VI (se
nedan).
Julius II:s kulturella ambitioner var mycket
höga: han ville göra Rom till världens kulturella huvudstad. Och hans framskjutna
rangställning som den störste mecenaten på
sankt Petri stol lär ingen kunna bestrida.
Den store arkitekten Bramante (f 1444 d
1514) fick i uppdrag att bygga den nya Peterskyrkan, Michelangelo (f 1475 d 1564) att
slutföra Sixtinska kapellets utsmyckning,
Rafael (f 1483 d 1520) att pryda Vatikanen.
Till Rom kallade och anlitade han universalgeniet Liornado da Vinci (f 1452 d
1519) och Italiens störste målare Correggio
(f 1494 d 1534). Och till det av honom grundade vatikanska museet lät han föra och
inköpa antika konstskatter såsom Apollo di
Belvedere och Laokoongruppen.8
Leo X (f 1475 d 1521) hette egentligen Giovanni de' Medici, blev kardinal redan vid 13
års ålder 1488. Han bedrev omfattande
studier i latinsk litteratur och teologi och
valdes till påve 1513.
På det politiska området sökte Leo X hålla
fast vid sin företrädares linje, nämligen att
driva fransmännen ut ur Italien. Men den
franske konungen Frans I tvingade efter
segern vid Marignano år 1515 påven att
underteckna det franska konkordatet, vilket
medgav en kunglig överhöghetsrätt att
utnämna biskopar och abboter i det franska
riket och vidsträckta förmåner beträffande
kyrkliga förhållanden.
Det 5:e ekumeniska laterankonsiliet, som
pågick från år 1512 till den 16 mars 1517,
lyckades dock inte att reformera kyrkan från
missbruk eller samla kristenheten till väpnade aktioner mot Islam, men väl att ytterligare stärka kyrkostyrelsens centralisering
hos påven och kurian, kurialismen befäste
sina positioner mot episkopalismen.
1517 blev emellertid ett av historiens svarta
ödesår för den romersk-katolska kyrkan. Då
spikade nämligen dagen före allhelgonadagen, den 31 oktober 1517 augustineremitmunken och professorn i aristotelisk etik vid
Wittenbergs universitet, Martin Luther, upp
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 79-82; E
Falk & G Jacobson: Allmän historia. Nya tiden, s
156, 159-160; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:
Gamla tiden och medeltiden, s 352-354; G Jacobson: Allmän historia, s 161-162; Hanns Lilje:
Luther. Den nya tidens genombrott och kris, s 6364; SvU band 14, sp 719-720.
8
19
sina på latin författade 95 teser om avlaten
på slottskyrkans norra dörr, den vanliga
platsen för universitets anslag.
Luther bestred i sina teser icke den kanoniska avlaträtten, "avlaten i dess sanning",
dvs kyrkans rätt att befria från gottgörelser,
som prästerna i bikten ålagt botfärdiga
människor, däremot påvens dispositionsrätt
över Kristi och helgonens "överloppsgärningar". Syndaförlåtelse erhåller blott den,
som ångrar sig och gör bot, "de trognas liv
ska vara en ständig bättring" (tes 1; jfr Mt
4:17), och den är en gåva endast av Gud:
"Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste
evangelium om Guds härlighet och nåd" (tes
62). Och däri har alla sanna kristna del även
utan avlatsbrev (tes 37; Martin Luther: De
95 teserna om avlatens innebörd, sv övers, s
6, 13, 18).
Luthers teser innehöll ett mycket explosivt
stoff, som snabbt spred sig över hela Tyskland och åstadkom ytterst negativa försäljningsresultat av avlatsbrev, vilka i grund
och botten ingenting annat var påvlig beskattning av lekmän för att finansiera kyrkans storslagna byggnadsprogram och
investeringar i oförgätliga konstverk och
kulturskatter.
Avlatskommissarien
och
dominikanermunken Johan Tetzel (f 1465 d
1519) och den i skolastisk lärdom skicklige
debattören, professorn Johann Eck (f 1486 d
1543) bemötte Luthers teser i motskrifter,
vilka tvingade Luther till försvarsskrifter
såsom "Sermon von dem Ablass und Gnade"
("Samtal om avlaten och nåden") i mars
1518 och senare samma år "Resolutiones"
("Uttalanden"), där han ifrågasatte påvens
auktoritet i andliga frågor.
Påven Leo X, som till en början betraktat de
litterära fejderna mellan Luther å ena sidan
och Tetzel och Eck å andra sidan som dispyter mellan munkar tillhörande två rivaliserande munkordnar, försökte dämpa de
litterära ordväxlingarna med hjälp av ordensdisciplinen.
Luther inkallades under beskydd av kurfursten Fredrik till augustineremitordens
generalkapitel i Heidelberg i april 1518.
Under disputationen försvarade Luther sina
20
åsikter så framgångsrikt mot dominikanerna, att hela augustineremitorden enigt slöt
upp på hans sida. Dominikanerna övertalade då påven att börja en formlig inkvisitionsprocess mot Luther i juni 1518.
Den påvlige delegaten vid riksdagen i
Augsburg, kardinal Thomas Cajetanus (f
1469 d 1534; hans borgerliga namn var
Jakob de Vio) inbjöd Luther till ett samtal
där och försökte få Luther att återkalla sina
sina teser och åsikter, men misslyckades
trots hot om bannlysning. Gentemot påvens
auktoritet ställde Luther Bibelns och tron
var den enda förutsättningen för Guds nåd.
Trots att Luther enligt kyrkans lära (kanon)
icke kunde fällas för kätteri för sina teser
om avlaten vid det "summariska förhörsförfarandet", som tillämpats av Cajetanus vid
detta samtal och var brukligt vid notoriskt
kätteri, betraktades han dock som skyldig.
För att fälla Luther för kätteri övergick
kurian efter misslyckandet i Augsburg till
den ordinarie kättarprocessens vedertagna
former. Johann Eck utmanade Luther till
den berömda disputationen i Leipzig i medio
av 1519, där den debattskicklige Eck drev
Luther in i en återvändsgränd. Luther
tvingades öppet att tillstå, att vissa av den
böhmiske kyrkoreformatorn Johan Hus'
satser var "fullt kristliga och evangeliska",
eftersom de överensstämde med Bibeln,
trots att kyrkomötet i Konstanz år 1414
fördömt dem som kätterska. Därmed förnekade Luther även kyrkomötenas högsta
auktoritet i tros- och frälsningsfrågor. Att
Luther var en genuin kättare, behövde ingen
rättrogen katolik hädanefter betvivla. I den
s k "Lilla kommentaren till Galaterbrevet" i
sept 1519 utvecklade och klargjorde Luther
ytterligare sina vid Leipzigdisputationen
uttalade tankar.
Den 15 juni 1520 utfärdade Leo X sin bannbotbulla "Exsurge Domine" över Luther.
Dennes kätterska satser fördömdes omedelbart. Många av Luthers verk uppfördes på
kurians förteckning över förbjudna böcker.
Luther erhöll dock en frist på 60 dagar att
återkalla sina läror. Men han fortsatte i
stället att utveckla sina reformatoriska
tankar i en rad skrifter som "Sermon von
den guten Werken" ("Samtal om de goda
gärningarna"), "Von dem Papsttum zu Rom"
("Om påvedömet i Rom"), "An den christlichen Adel deutscher Nation" ("Till den
tyska nationens kristna adel"), "De captivitate babylonica ecclesiae" ("Om kyrkan
babyloniska fångenskap") och "Von der
Freiheit eines Christenmenschen" ("Om en
kristen människas frihet") - alla utgivna
1520. En kristen människas frihet, som var
en opolemisk skrift, skickade Luther till
påven för att poängtera den evangeliska
kallelseetiken och Bibeln som Guds ord: "där
själen har Guds ord, behöver den intet annat
ting mera".
Kejsaren Karl V (f 1500 d 1558), som myndigförklarats redan 1515 och blivit påföljande år mäktig härskare över det förenade
Spanien med tillhörande syditalienska
områden (Neapel) samt de rika amerikanska
kolonierna, hade vid sin kröning i Aachen år
1520 (se nedan ang kröningen i Bologna
1530) bundits till en valkapitulation, som
bl.a. innebar att de tyska ständernas riksregemente återupprättades. Detta leddes av
kurfursten Fredrik, som nu krävde, att
Luthers sak skulle prövas av tyska domare
vid den år 1498 upprättade Rikskammarrätten, som skulle slita tvister mellan olika
tyska stater, och fastställas av till januari
1521 i Worms sammankallade riksdagen.
Det s k Wormsediktet, som tillkom genom
kejsarens manipulationer och svek, förklarade emellertid Luther i rikets akt som
fågelfri. Men Luther skyddades av kurfursten Fredrik och kejsaren hade små möjligheter att verkställa beslutet. Ett svidande
nederlag för Leo X men innan han slutade
sina dagar i december 1521, kunde han dock
glädja sig åt att fransmännen fördrivits från
Milano.9
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 81-91; F
Funk-Brentano: Luther, s 49-121; Gunnar Dahmén: Luther. I går -- i dag -- i morgon, s 9-30; B
Estlander: Allmänna historien: Nya tiden, s 1-31;
Guthorm Hallén: En minnesskrift om Martin
Luther, DD 1982-05-18; Hjalmar Holmquist:
Kyrkohistoria I: Gamla tiden och medeltiden, s
324-327, 354-355; Dens: Kyrkohistoria II: Nyare
tiden, s 9-20; Dens: Martin Luther, s 57-113;
August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria, s 108-110, 127-133; Emil Liedgren: Tids- och
9
Hadrianus VI (f 1459 d 1523) tillhörde "Det
gemensamma livets bröder" och blev professor i Löwen samt 1507 kejsar Karl V:s lärare. Sedan avancerade han till biskop i
Tortosa i Spanien, blev 1517 kardinal och
storinkvisitor över hela Spanien. Han utnämndes till ståthållare i Spanien år 1518
för att slutligen väljas till påve 1522. Hadrianus var flamländare till börden och var den
siste påven, som icke var italienare. Att
uteslutande välja en italienare till påve blev
sedan en tradition, som avbröts först i vår
tid i och med valet av påven Johannes Paulus II (se ovan).
Hadrianus VI ville reformera den romerskkatolska kyrkan, eftersom han satte de
religiösa frågorna i centrum. Men de lutherska reformationskraven på kyrkan ville
han inte acceptera utan förberedde kraftiga
motaktioner mot protestanterna - framför
allt genom att till kurian kalla den hårde,
viljestarke och handlingskraftige dominikanermunken Giovanni Pietro Caraffa (f 1476
d 1559). Men han hann själv aldrig genomföra den religiösa förnyelsen och utrensningen av renässansmentaliteten inom kyrkan,
som han planerat, eftersom döden ändade
hans liv redan 1523.10
Clemens VII (f 1478 d 1534), vars borgerliga
namn var Guilo de' Medici, gjorde sig själv
till påve år 1523 efter en långdragen konklav, som varade i inte mindre än 50 dagar.
Den reformation och religiösa förnyelse av
den romersk-katolska kyrkan, som hans
företrädare på sankt Petri stol ansåg vara
nödvändig och planerade för, sopades härmed bort.
livsbilder ur kristendomens historia, s 108-113,
122-131; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens
genombrott och kris, s 64, 93-117; P A Meyer:
Kyrkohistoria, s 23-26; Niels Nöjgaard: Martin
Luther, s 95-151; SvU band 14 sp 1267-1270, band
16 sp 339. 739-738, 1009-1010, 1240-1241; J
Östrup m fl: Illustrerad Världshistoria, band III, s
278-329.
10 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 91-92;
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II Nyare tiden,
s 46-47; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens
genombrott och kris, s 66-75; SvU band 12 sp 255.
21
I likhet med sina företrädare Alexander VI
och Julius II ville Clemens VII befria Italien
från utländska stormakter men endast
under den förutsättningen, att hans egen
familj skulle dra så stora materiella fördelar
därav som möjligt.
Clemens och medicéerna behärskade de
inflytelserika och viktiga städerna Rom och
Florens förutom Kyrkostaten.
I maktkampen mellan Karl V av Spanien
och Frans I i Frankrike förhöll sig Clemens
till en början neutral, men efter Karl V:s
seger över Frans I vid Pavia i februari 1525
ingick han ett förbund med segraren. Men
då dennes ständigt växande maktanspråk
och militära resurser utgjorde reella hot
bildade Clemens i Cognac tillsammans med
Frankrike, Florens, Venedig och Milano år
1526 den s k "heliga ligan".
I det därpå följande kriget intog och plundrade de kejserliga trupperna Rom 1527
(Sacco di Roma) och medicéerna fördrevs
också från Florens. Påven belägrades i Sant'
Angelo, men frigavs mot en betydande penningsumma och löftet att inta av en neutral
hållning i maktkampen mellan Karl V och
Frans I. Medicéerna återfick också Florens
mot svidande eftergifter.
Genom traktaten i Cambrai 1529 avstod
Frans I från sina territoriella anspråk på
Italien, ändock en noterbar framgång för
påven. Och Clemens VII gick med på att
kröna Karl V till kejsare i Bologna på dennes födelsedag den 24 februari 1530, vilken
också var årsdagen av slaget vid Pavia (se
ovan ang kröningen i Aachen).
Nu hoppades Clemens på att Karl V skulle
hjälpa till med att slå ned och omintetgöra
den protestantiska reformationen i Tyskland. Men vid riksdagen i Augsburg 1530
beslöt sig Karl V för bemöta reformationens
bekännare med "Liebe und Gütigkeit" ("kärlek och godhet") bl a på grund av Gustav
Vasas snabba likvidering av det katolska
motståndet i Sverige 1529.
Johann Eck hade utarbetat en förteckning
över det lutherska kätteriet, som delgivits
22
kejsaren, varför lutheranerna ansåg det
nödvändigt att inkomma med en positiv
bekännelseskrift av sin tro. Denna hade
utarbetats av Filip Melanchton (f 1497 d
1560) i samråd med Luther och blev den
världskända Augsburgska trosbekännelsen
med kompletteringsskriften Apologien. Mot
denna inlade Johann Eck sin omfattande
katolska vederläggningsavhandling Confutatio. Då nu kejsaren förklarade, att stridsfrågan var avgjord i och med den katolska
vederläggningsinlagan och att de, som ej
accepterade denna, skulle tvingas därtill
med våld, således en skärpning av Wormsediktet, tolkade lutheranerna detta som en
öppen krigsförklaring.
De tyska lutheranska kurfurstarna bildade
snabbt och målmedvetet i början av år 1531
ett stort politiskt försvarsförbund i Schmalkalden, livligt stött de lutherska prästernas
och teologernas fromma välsignelser.
Sverige hade ju blivit det första självständiga riket med genomförd luthersk kyrkoreformation,
åtföljd
av
Danmark.
Lutherdomen hade nått stadigt fotfäste i
norra Europa. Genom diplomatiska konstgrepp sökte nu Karl V hindra dess vidare
utbredning: Genom stilleståndet i Nürnberg
1532 medgavs protestanterna trosfrihet i
sina områden, tills ett allmänt konsilium
(kyrkomöte) finge avgöra frågan, vilket Karl
V påyrkat redan vid riksdagen i Augsburg
och Clemens samtyckt till att sammankalla
under löften om stora eftergifter.
Henrik VIII av England hade i januari 1533
gift sig med sin älskarinna Anna Boleyn
utan att ha fått sin skilsmässa med drottning Katarina sanktionerad av påven. I ett
konsistorium 24 mars 1534 fastslog emellertid påven - kanske av fruktan för den religiöst konservative Karl V - , att Henrik
VIII:s tidigare äktenskap fortfarande ägde
bestånd. Därmed klipptes banden mellan
England och den romersk-katolska kyrkan
av omedelbart.
Då Clemens VII avled den 25 september
1534, hade Sverige, Danmark, England, en
del av Schweiz och halva Tyskland avfallit
från den heliga Stolen. Clemens VII var
påven, som verkligen offrade den heliga
kyrkan för sina släktintressens skull.11
Paul III (f 1468 d 1549), vars egentliga
namn var Alessandro Faranese, var bror till
påven Alexander VI:s sköna älskarinna
Guilia Faranese och ansågs därför ha fått
sin kardinalsbefordran 1493. Till påve valdes han 1534. Också Paul III hade barn
utom äktenskapet. En son gjorde han till
furste över Parma och Piancenza.
Paul III lyckades någorlunda tillfredsställande gå den svåra balansgången mellan
kejsar Karl V och Frans I av Frankrike och
slutligen medla fred mellan de båda antagonisterna år 1538.
Paul III:s karaktärsegenskaper tecknas
måhända bäst av högrenässansens störste
mästare Tizian (f 1477 d 1576) i tre målningar av påven: den kloke och värdige, den
temperamentsfulle och den försiktigt avvaktande.
Paul III gick åtminstone under den första
tiden av sitt pontifikat på den reformistiska
linjen och upptog som sina rådgivare bl.a.
Caraffa, engelsmannen Pole (d 1558) och
den fromme italienaren Contarini (d 1542).
Resultatet blev ett reformbetänkande av år
1537, betecknat som den katolska reformismens främsta dokument.
Paul III accepterade kejsaren Karl V:s vädjan att sammankalla ett reformkonsilium i
Trient 1545. Då protestanterna vägrade att
infinna sig, förklarade kejsaren de schmalkaldiska förbundets ledare i riksakt. Och
påföljande år (1546) utbröt det inbördeskrig
mellan de båda tyska religionspartierna,
som kallats det schmalkaldiska kriget,
vilket avslutades med religionsfreden i
Augsburg 1555. Fredsöverenskommelsen
innebar en mycket ofullständig och inskränkt religionsfrihet, som helt uteslöt de
reformerta och vederdöparna och byggde på
den s k territorialprincipen, dvs regentens
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 92-97;
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden
s 47-48,53-57; Hanns Lilje: Luther. Den nya tiden
genombrott och kris, s 64-66, SvU band 6 sp 268269.
11
trosbekännelse var kompromisslöst bindande för hans undersåtar, "cujus regio, ejus
religio".
Genom bullan "Regimini militantis ecclesiae" 1540 godkände Paul III Ignatius
Loyolas jesuitorden - den katolska motreformationens mest effektiva instrument och
organisation.
Den påvliga inkvisitionen nyorganiserades
1542 till kamp mot protestanterna.
I striden mot de tyska protestanterna 15461547 samverkade Paul III med kejsaren
Karl V. Men en brytning inträffade, varigenom påven närmade sig Frankrike och
trycket mot protestanterna avtog.
Mot Henrik VIII utfärdade Paul III en avsättningsbulla 1535, men dess effekt var
verkningslös beroende på de internationella
politiska händelsernas utveckling.12
Den gudomliga vredens osläckbara eld.
Hebreiska ord för vrede symboliserar och
betecknar även "hetta", "glöd" eller "eld",
vilket framgår tydligt i Ps 18:8-9: "Hans
(Guds) vrede var upptänd. Rök steg upp från
hans näsa och förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom".
Enligt Gamla testamentet (GT) är vreden ett
synnerligen framträdande och karakteristiskt drag i Guds väsen: "Herren är en nitälskande Gud och en hämnare, ja en
hämnare är Herren, en som kan vredgas. En
hämnare är Herren mot sina ovänner, vrede
behåller han mot sina fiender....Vem kan
uthärda hans vredes glöd? Hans förtörnelse
utgjuter sig såsom eld" (Nah 1:2, 6).
William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 97-111;
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden,
s 48, 106-107; August Johansson & Emil Liedgren:
Kyrkohistoria, s 148; Emil Liedgren: Tids- och
livsbilder ur kristendomens historia, s 158-160;
Hanns Lilje: Luther. Nya tidens genombrott och
kris, s 132-137; SvU band 21 sp 232.
12
23
Guds vrede drabbar den eller dem - särskilt
av hans utvalda, utkorade folk Israel, som
står honom emot, handlar i olydnad och ej
fullgör hans vilja, bud och befallningar.
Hårda, ja rent av förfärande straff åtföljer
"Herrens vredesglöd". De gammaltestamentliga författarna och profeterna tycks formligen frossa i tanken på Guds vrede och straff,
som ju också Martin Luther med ännu
större intensitet tar upp i sin fördömelseskrift över judarna. Här några belysande
exempel från de gammaltestamentliga texterna:
3 Mos 26:28: "Så skall också jag (Jahve,
Gud) vandra eder emot och tukta eder sjufalt för edra synders skull".
4 Mos 32:14: "Nu haven I trätt i edra fäders
fotspår, I, syndiga mäns avföda, och öken så
ännu mer Herrens vredesglöd mot Israel".
Jos 7:1: "Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna. Då upptändes
Herrens vrede mot Israel".
Jes 5:25: "Herrens vrede har upptänts mot
hans (Israels) folk".
Jes 30:27-28,30: "Se, Herrens namn kommer
fjärran ifrån, med brinnande vrede och med
tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av
förgrymmelse, och hans tunga är såsom
förtärande eld...Han vill sålla folken i förintelsens såll och lägga i folkslagens mun ett
betsel, till att leda dem vilse...Och Herren
skall låta höra sin röst i majestät och visa
hur hans arm drabbar i vredesförgrymmelse
och med förtärande eldslåga, med storm och
störtskurar och hagelstenar".
Jer 4:8: "Herrens vredesglöd upphör icke
över oss".
läggelse och förödelse, en dag av mörker och
tjocka, en dag av moln och töcken".
Sef 2:2: "Herrens vredes glöd kommer över
eder".
Men enligt Gamla testamentet (GT) finns i
Guds väsen också drag av barmhärtighet
eller kärlek (barmhärtighet och kärlek är
ofta i GT synonyma ord, så t ex i relationen
föräldrar och barn, se Jes 49:15 och Jer
31:20; men ömsesidig barmhärtighet och
kärlek bör förhoppningsvis råda mellan
medlemmarna av Israels folk, se Sak 7:9)
och helighet, vilket poängteras hos Hosea
11:8-9: "All min barmhärtighet vaknar. Jag
vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag
skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är
Gud och icke en människa; helig är jag
bland eder, och med vrede vill jag ej
komma".
Det religiösa begreppet Guds vrede skulle
således kunna innefatta både Guds barmhärtighet, Guds kärlek och Guds helighet
och inte blott vara en reaktion från "hämndens Gud" (Ps 94:1; 5 Mos 32:35). Såvitt jag
förstår, ger Emil Liedgren (1879-1963) uttryck för en sådan tolkning i sin sköna och
religiöst finstämda psalm nr 233 i Den
svenska psalmboken av år 1986, främst
verserna 1 och 6:
"Fader, du vars hjärta gömmer,
helighet, som allting dömer,
kärlek, som förlåter allt,
du vill döda
för att föda
oss på nytt till ny gestalt.
Dig vi prisa och berömma,
som i vrede allt kan döma
och i nåd förlåta allt,
som vill döda
för att föda
allt på nytt till ny gestalt".13
Jer 7:20: "Därför säger Herren, Herren så:
Se, min vrede skall utgjuta sig över denna
plats, över både människor och djur, över
både träden på marken och frukten på jorden; och den skall brinna och icke bliva
utsläckt".
Sef 1:15: "En vredens dag är den dagen, en
dag av ångest och trångmål, en dag av öde-
24
Ivan Engnell m fl: Svenskt bibliskt uppslagsverk
II sp 1413-1415.
13
Sju kristliga råd i att öva sträng barmhärtighet mot judar
En av de främsta inspirationskällorna till
Tredje rikets, den tyska nazismens barbariska och bestialiska judeförföljelser och
metodiskt iscensatta utrotningspolitik av
judar var otvivelaktigt Martin Luthers
"Gegen die Juden und ihren Lügen". Dennes
sju kristliga råd till sina indoktrinerade
trosfränder att öva sträng barmhärtighet
mot judar blev bärande grundpelare i nazisternas åtgärdsprogram mot judarna14. "Protestantismen företräder i och för sig bättre
tyskhetens livsbehov, vilka ju äro förbundna
med såväl dess uppkomst som dess senare
tradition", konstaterade Adolf Hitler (f 1889
d 1945) i sin vidlyftiga programskrift om den
nazistiska idéläran, "Mein Kampf", "nazismens Bibel" (Adolf Hitler: Min kamp, sv övers,
förk MK, s 108).
Men även andra inspirationskällor låg till
grund för den nazistiska ideologin.15 Ända
sedan skoltiden var Adolf Hitler intresserad
av allmän historia (MK s 17), vilket gjorde
honom till övertygad nationalist och antisemit samt lärde honom "förstå historiens
innebörd" (Sic!). "Jag har i världshistorien
funnit en allt outtömligare källa till förståelsen av det historiska skeendet i samtiden,
alltså av politiken. Jag 'lär mig' inte historien, utan låter historien lära mig" (MK s
22).
En bland de stora tyska 1800-tals historikerna Heinrich von Treitschke (f 1834 d
1896) var en entusiastisk och hängiven tysk
patriot och starkt engagerad antisemit samt
utvecklade en rasteori. Hans författarskap
och idéer kom under den nazistiska eran i
Tyskland att dra till sig stor uppmärksamhet.16
Guthorm Hallén: Luther -- en av de värsta
judehatarna i historien, DD 1983-10-10; Dens: 500
år sedan Martin Luther föddes. En av historiens
värsta judehatare, Folkbladet 1983-11-10; Dens:
Martin Luther -- en av historiens värsta judehatare, VF 1983-11-23.
15 Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler
och nazismen, s 47-51.
16 A O Meyer: Bismarck, s 39-40; SvU band 28 sp
225-226.
14
Under sin vistelse i Wien åren 1907-1913
ägnade sig Hitler åt att noggrant granska
och skärskåda det alltyska partiet och dess
ledare, godsägaren Georg von Schönerer (f
1842 d 1921) samt det kristligt-sociala partiet och dess ledare, advokaten Karl Lueger
(f 1844 d 1910), som var överborgmästare i
Wien åren 1897-1910. Härigenom befäste
Hitler ytterligare sin extrema, tyska nationalism - "min älskade hembygds anslutning
till det gemensamma fosterlandet, Tyskland", den sociala frågans betydelse för att
vinna de breda massorna, rasproblemen och
judefrågan -- "motbjudande var mig den
rasblandning som rikshuvudstaden (Wien)
uppvisade, motbjudande hela denna röra av
tjecker, polacker, ungrare, rutener, serber,
kroater etc och mitt ibland dem mänsklighetens eviga rötsvampar -- judar och åter
judar". "Där lades grunden till en världsåskådning i stort och politisk uppfattning i
smått, vilka aldrig skulle lämna mig och
som jag senare blott behövde komplettera i
detalj" (MK s 95-119).
Men Hitler påverkades också genom studier
på egen hand i filosofi av några av romantikens främsta filosofer.
Starka och bestående intryck på honom
gjorde Johann Gottlieb Fichte (f 1762 d
1814) i boken "Reden an die deutsche Nation" ("Tal till den tyska nationen"), en utgåva av föreläsningar hållna i Berlin vintern
1807-1808. Där underströks kraftigt det
tyska folkets historiska uppgifter och Tysklands speciella status i världssamfundet.
Mänsklighetens hållbara framtid kunde
endast skapas av det tyska folket och Tyskland: "Den gamla världen med sin härlighet
och storhet såväl som med sina brister",
sade Fichte, "har sjunkit genom sin egen
ovärdighet och genom edra fäders (germanernas) kraft. Finnes sanning i det, som
framlagts i dessa tal, så ären I bland alla
nyare folk det, vari fröet till mänsklighetens
fullkomning mest avgjort ligger, och vilket
det alltså åligger att föra mänskligheten
framåt. Om I gån under i detta ert väsen, så
går därmed varje förhoppning för mänskligheten om räddning ur dess djupa förnedring
25
förlorad”.17 Det stod klart för Hitler, att
Tyskland och tyskarna skulle fylla en särskild världshistorisk mission.
"När en ny idé, en ny lära eller ny världsordning eller också en politisk eller ekonomisk
rörelse tar ner allt som har varit såsom
dåligt och värdelöst, har man redan på
grund därav anledning att visa misstro och
försiktighet gentemot den nya rörelsen.
Mestadels ligger grunden till ett sådant hat
antingen i känslan av egen underläsenhet
eller i en ond vilja. Skall en verkligt välsignelsebringande förnyelse av mänskligheten
ske, måste den byggas direkt på den goda
grund som finns. Då behöver man inte
skämmas för att använda redan erkända
sanningar. Hela den mänskliga kulturen
liksom människan själv är ju dock resultatet
av en enda lång utveckling, till vilken varje
generation har bidragit med byggnadsmaterial och arbete. En revolutions uppgift
och mål är inte att riva ner hela byggnaden,
utan att avlägsna det som är dåligt och inte
passar och bygga vidare på de partier som
frilagts" (MK s 233).
Den romantiska filosofins mäktigaste gestalt
och dock mest svårtolkade och tungläste
författare Georg Wilhelm Friedrich Hegel (f
1770 d 1831), vars idéer inte gått spårlöst
förbi vare sig hos Karl Marx (f 1818 d 1883)
och marxisterna eller hos Vladimir Lenin (f
1870 d 1924) och kommunisterna, påverkade
även Adolf Hitler och nazisterna i deras
uppfattning om den totalitära staten. För
Hegel var staten en metafysisk verklighet,
en överindividuell norm i konkret form, som
underordnat sig ett överindividuellt förnuft,
världsanden. "Staten, denna substantiella
enhet, är absolut, oföränderligt självändamål, vari friheten kommer till sin högsta
rätt gentemot de enskilda, vilkas högsta
plikt det är att vara medlemmar av staten...Statens väl har ett helt annat berättigande än de enskildas väl, och den sedliga
Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 579-595; Alf
Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexiko, s 4344; Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler
och nazismen, s 47-51; Filosofilexikonet, s 159-161;
Konrad Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 8990; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 609618.
17
26
substansen, staten, har sitt vara, dvs sitt
berättigande, omedelbart i en icke abstrakt
utan konkret existens, och endast denna
konkreta existens, icke en av de många för
moraliska bud hållna allmänna tankarna,
kan vara princip för dess handlande och
uppförande...I det staten utgör en enhet i
tillvaron, i det människans subjektiva vilja
underkastar sig lagarna, tillintetgöres
spänningen mellan frihet och nödvändighet.
Nödvändigt är det förnuftiga och substantiella och fria äro vi, i det vi erkänna det som
lag, följa det som vårt eget väsens substans.
Den objektiva och den subjektiva vilja äro då
försonade".
För Hegel hade kriget ett positivt moraliskt
värde: "Kriget har en högre mening, ty
därmed bevaras ett folks moraliska styrka
genom att det blir likgiltigt för stabiliseringen av alla förhållanden". Och i "Grundlinien
der Philosophie des Rechts" ("Rättsfilosofins
grundlinjer") 1821 förkunnade Hegel: "Kriget...bibehåller
nationernas
moraliska
hälsa...liksom vindarna räddar havet från
att bli unket".18
I det politiska testamente, som ansågs vara
avgörande för den tyska nationens handlingssätt, poängterade Hitler:
"Tolerera aldrig att två kontinentalmakter
uppstå i Europa! Betrakta varje försök att
vid Tysklands gräns organisera en andra
militärmakt, även om det endast tar formen
av bildandet av en stat, som har förutsättning att bli en militärmakt, såsom ett angrepp mot Tyskland, och uppfatta det inte
bara som en rättighet utan även som en
skyldighet att med alla medel, om så är med
vapenmakt, hindra uppkomsten av en sådan
Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 601-609; Alf
Ahlberg & Hans regnell: Filosofisktlexikon, s 5052; Alf Ahlberg, Eiliv Skaard & A H Winsnes:
Västerlandets tänkare II, s 184-199; Lars-Erik
Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler och nazismen,
s 48; Filosofilexikonet: s 210-218; Stig Jonasson:
Nazismen i dokument, s 86; Sven-Eric Liedman
Från Platon till Gorbatjov, s 148-167; Konrad
Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 118-119;
Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 619-632;
Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga
rättigheterna, s 174-181; Charles Taylor: Hegel, s
457-711.
18
stat, respektive slå ner den om den redan
har uppstått! -- Sörj för att vårt folks styrka
bygger icke på kolonier utan på mark i den
europeiska hemorten! Anse aldrig riket
säkerställt om det inte under kommande
sekler förmår ge varje ättling av vårt folk ett
eget stycke mark! Glöm ej att den heligaste
rättigheten i denna värld är rättigheten att
äga jord att själv bebygga, och det heligaste
offret är det blod som man ljuter för denna
jord! (MK s 582).
Och vidare:
"Först i det ögonblick då man allmänt får
klart för sig i Tyskland, att den tyska livsviljan inte kan tillåtas att förtvina i en passiv
avvärjningspolitik, utan måste rycka upp sig
till en slutlig aktiv uppgörelse med Frankrike och våga en sista avgörande kamp för
de stora tyska slutmålen, är man i stånd att
föra den eviga och ofruktbara kraftmätningen mellan oss och Frankrike till ett slut.
Förutsättningen är emellertid att Frankrikes tillintetgörelse endast betraktas som ett
medel som bereder Tyskland möjlighet att
utvidga sig i annan riktning. Det finns idag
åttio miljoner tyskar i Europa!" (MK s 591).
Åt vilken håll det tyska riket skulle expandera genom erövringskrig, hade Hitler också
angivit tidigare i sin programskrift och
förklarat skälet härtill:
"Det är inte en orientering åt väster och inte
en orientering åt öster som hädanefter skall
vara målet för vår utrikespolitik, utan en
östpolitik som innebär förvärvet av den
nödvändiga jorden för vårt tyska folk" (MK s
584).
Och för nazisterna existerade inga begränsningar, då det gäller att nå sina mål ändamålet helgar medlen:
"Övertygelsen om rätten att använda även
de brutalaste vapen är städse förknippad
med en fanatisk tro på nödvändigheten av
att kämpa sig fram till en omvälvande nyordning på denna jord" (MK s 468). "Först
när den idealistiska trängtan efter självständighet erhåller en kampduglig organisation i form av militära maktmedel, kan ett
folks brinnande önskan omsättas i härlig
verklighet" (MK s 337).
I ett hyllningsuttalande till den tyska nationen, gjort i Wolfsschanze (Vargskansen) i
Ostpreussen mars 1942, betygade Hitler
även sin uppskattning av filosofen Arthur
Schopenhauer (f 1788 d 1860). "Det tyska
folket är tänkarnas folk därför att vårt
språk ger oss förutsättningar att tränga in i
ännu outforskade områden", proklamerade
Hitler och fortsatte, "Det är bara ett folks
största tänkare som är kallade att företa
ändringar i språket! I generationen före oss
hade en enda varit kompetent: Schopenhauer!". Den store ryske författaren Leo
Tolstoj (f 1828 d 1910) skrev redan på 1860talet: "Jag vet ej, om jag någonsin ska ändra
åsikt; för närvarande anser jag Schopenhauer som den mest geniale bland alla
människor". Och bland författare och konstnärer avsatte Schopenhauers tankar märkbara spår, så t ex hos Thomas Mann i Huset
Buddenbrook, hos August Strindberg i Ett
Drömspel och schopenhauerska motiv går
lätt att finna i svenska författares produktion såsom hos Per Hallström, Hjalmar
Bergman, Bertil Malmberg, Johannes Edfelt
m fl. I tonsättaren Richard Wagners (f 1813
d 1883) verk Lohengrin och Nibelungens
ring framkommer tydligt Schopenhauers
pessimistiska, vid natt och död bundna
föreställningar. Schopenhauer hade mer än
någon annan blivit "århundradets filosof".19
Vad som framför allt tilltalade Hitler i
Schopenhauers filosofi, var framhävandet av
viljan som det primära och intellektet som
det sekundära, som ett redskap i viljans
tjänst.
I sitt berömda och stora verk Die Welt als
Wille und Vorstellung (Världen som vilja och
föreställning) 1818 skriver Schopenhauer
(band I, § 38): "Allt viljande framspringer ur
behov, alltså ur brist, alltså ur lidande.
Tillfredsställelsen gör slut på lidandet, men
mot ett begär som tillfredsställes står minst
Alf Ahlberg: Arthur Schopenhauer, s 9-15; LarsErik Blomberg & Ingvar Körberg: Hitler och
nazismen, s 48; Sohlmans Musiklexikon band 4, sp
1331-1340.
19
27
tio otillfredsställda. Och vidare: begäret
består länge, kraven går i det oändliga,
tillfredsställelsen åter är kort och kargt
tillmätt.”20
För Schopenhauer är människan "helt och
hållet och uteslutande ett viljande väsen. En
var blir vid iakttagandet av sitt eget självmedvetande snart varse, att dess föremål
alltid är det egna viljandet. Men till detta
har man visserligen att räkna icke blott de
avgjorda, genast i handling omsatta viljeakterna och de formliga besluten jämte de ur
dessa framsprungna handlingarna, utan
den, som blott någorlunda förmår fasthålla
det väsentliga även under dess olika modifikationer till grad och art, skall icke draga
sig för att som yttringar av viljandet räkna
jämväl allt begärande, strävande, önskande,
fordrande, längtande, hopp, kärlek, fröjd,
jubel o d och ej mindre såsom ett ickeviljande eller motsträvande anse allt avskyende och undflyende, fruktan, vrede, hat,
sorg, smärta, kort sagt alla affekter och
lidelser. Dessa äro alltså avgjort affektioner
av själva viljan, som förverkligar sig i beslut
och handlingar...Alla dessa affektioners
väsen består nämligen däri, att de omelbart
uppträda i självmedvetandet såsom något
med överensstämmande eller mot densamma stridande".21
Schopenhauers djupa pessimistiska syn på
den mänskliga tillvaron, som mera var en
teoretisk utvecklad pessimism än en erfarenhetsmässig och upplevd sådan, anammades begärligt av Hitler och hans drabanter
för att förhärliga våldet som arbetsform i
relationen människor emellan. Den gamla
latinska sentensen homo homini lupus (den
ena människan är en varg mot den andra)
tycks fortfarande gälla. "På jorden", profeterar Schopenhauer, "är den ena människan
den andras djävul, vartill visserligen somliga lämpa sig bättre än andra. Men dessutom finns vanligen någon ärkedjävul, som
överträffar alla de andra: -- erövraren, som
ställer upp hundratusentals människor mot
varandra och tillropar dem: 'Lida och dö är
Konrad Marc-Wogau: Filosofin genom tiderna -1800-talet, s 127-130, 139.
21 Arthur Schopenhauer: De båda grundproblemen
i etiken, s 60-61.
eder uppgift; så skjuten ihjäl varandra med
gevär och kanoner'!"
Följande citat av Hitler får belysa inflytandet från Schopenhauer:
"I likhet med kvinnan, vilkens själsliga
inställning mindre bestäms av abstrakta
förnuftsskäl än av en oförklarlig, känslobetonad längtan efter en kompletterande kraft
och som därför hellre böjer sig för den starke
än behärskar den svage, föredrar massan
den som befaller framför den som bönfaller,
och känner sig innerst inne tillfredsställd
med en lära som inte tolererar någon annan
vid sin sida, än med en allmänt tillämpad
liberal frihet, som inte förstår att bruka och
därför snart nog känner sig desorienterad
inför" (MK s 46).
"Ju blygsammare propagandans vetenskapliga ballast är, och ju mer den tar hänsyn till
massornas känslor, dess effektivare äro dess
verkningar. Framgången är det bästa beviset på om en propaganda är riktig eller
oriktig" (MK s 165). "En propaganda kan
aldrig bli så mångsidig som en vetenskaplig
undervisning. Uppmärksamheten hos den
stora massan är mycket begränsad och
förståndet klent, men i stället är glömskan
så mycket större. Utgående från detta faktum har varje verkningsfull propaganda att
begränsa sig till ett fårtal punkter och i form
av slagord köra med dessa så länge, att även
den siste förmår uppfatta vad dessa ord avse
att bibringa. Så snart man överger denna
princip och vill vara mångsidig kommer
propagandan att upplösas i intet, då massan
varken kan behålla eller smälta det erbjudna stoffet" (MK s 166).
"Propagandans uppgift är ju inte att göra en
rättvis avvägning, utan att uteslutande
understryka rätten hos det som propagandan avser att företräda. Den har inte att
objektiv efterforska sanningen, såvitt denna
är för motparten gynnsam, och i doktrinär
uppriktighet framlägga denna sanning för
massan, utan i stället att oavbrutet förfäkta
den egna ståndpunkten" (MK s 167).
20
28
" 'Nationaliseringen' av de breda lagren kan
aldrig åstadkommas genom halvmesyrer,
genom ett försiktigt betonande av en s k
objektivitetsståndpunkt, utan endast genom
en hänsynslös och fanatiskt ensidig inriktning på det mål som man har föresatt
sig...Den stora massan av ett folk består
varken av professorer eller av diplomater.
Det ringa abstrakta vetande som den besitter gör att den mera rör sig i känslans än i
intellektets värld. Dess positiva, respektive
negativa inställning bottnar helt i känslolivet. Den är blott mottaglig för en kraftyttring i den ena eller den andra av två
motsatta riktningar, och aldrig för en halvhet som svävar mitt emellan båda. Den
känslomässiga inställningen medför emellertid en utomordentlig stabilitet hos massan. Tro är starkare än vetande, kärlek är
svårare att påverka än aktning, hat är mera
envist än antipati, och drivkraften till de
största omvälvningar här på jorden i alla
tider har mindre varit en vetenskaplig insikt
hos massan än en fanatism, för att inte säga
ett blint framrusande hysteri" (MK s 300).
"Den nationella staten få inte inrikta sitt
undervisningsarbete på att inplugga rent
vetende, utan på att skapa kärnsunda kroppar. Först i andra hand kommer utbildandet
av de andliga färdigheterna, och då särskilt
utvecklandet av viljekraften och beslutsamheten i förening med stärkandet av ansvarskänslan, och i sista hand därefter den
vetenskaplig skolningen.
Den nationella
staten utgår från att en vetenskapligt
mindre utbildad men kroppsligt sund människa med god och fast karaktär och fylld av
glad beslutsamhet och viljekraft är värdefullare för folkgemenskapen än en begåvad
vekling" (MK s 362).22
Friedrich Nietzsche (f 1844 d 1900) var en
av de livsåskådningsfilosofer, vars lära om
viljan till makt ("Der Wille zur Macht") och
Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 645-652;
Dens: Arthur Schopenhauer, s 9-15, 67-120,136152; Alf Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt
lexikon, s 121-122; Lars-Erik Blomgren & Ingvar
Körberg: Hitler och nazismen: s 47-51, 70-74;
Filosofilexikonet, s 496-499; Konrad Marc-Wogau:
Filosofisk uppslagsbok, s 283-284; Dens: Filosofin
genom tiderna --1800-talet, s 127-130, 139-149;
Arne Naess: Filosofiens historie 2, s 296-297, 303,
312; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 638643.
22
övermänniskan ("der Übermensch") Adolf
Hitler begärligt sög till sig. "Denna värld",
skrev Nietzsche, "är viljan till makt och
intet utom detta. Och även I själva ären en
vilja till makt -- och intet utom detta". I sin
berömda skrift "Also sprach Zarathustra"
("Så talade Zarathustra", tillkommen mellan
åren 1883-1891) profeterade Nietzsche: "Se,
jag lär er övermänniskan! Övermänniskan
är jordens mening. Er vilja säger: övermänniskan ska vara jordens mening....Vad som
är stort hos människan, det är att hon är en
bro och inget mål: vad som kan älskas hos
människan, det är att hon är en övergång
och en undergång".23
Med skärpa vände sig Nietzsche också mot
kristendomens och demokratins lyckomoral,
som för honom innebar en slavarnas, pöbelns och massornas segerrika revolt på
moralens område, "de mycket för mångas"
nästan oemotståndliga lära om den allmänna välfärden, som bärs upp av ressentimentskänslor och hämndinstinkter. Men
"gent emot ressentimentets gamla lögnlösen
om flertalets företrädesrätt, viljan till jämnstrukenhet, till lågland, till låghet, till människans nedan och västan, genljöd den
fruktansvärda och hänryckande motlösen
om fåtalets företrädesrätt! Såsom en sista
fingervisning till den andra vägen framträdde Napoleon, den ensammaste och sistfödda människa, som någonsin funnits, och i
honom det köttvordna problemet om det
förnäma idealet i sig -- man överväge noga,
vad det är för problem: Napoleon, denna
syntes av omänniska och övermänniska...".24
I de starka människornas värld tillskrivs
kriget en moralfostrande egenskap och
Nietzsche sjunger med i militarismens hyllningskör.
"Ni bör älska freden som medel till nya krig.
Och den korta freden mer än den långa.
Er råder jag inte till arbete, utan till strid.
Er råder jag inte till fred, utan till seger. Ert
arbete vare en strid, er fred vare en seger!...
Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s
9, 11.
24 Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi, s
21-58.
23
29
Ni säger, att den goda saken t o m helgar
kriget? Jag säger er: det goda kriget helgar
varje sak.
Krig och mod har gjort fler stora ting än
kärleken till nästan...
Uppror -- det är slavens förnämhet. Er förnämhet vare lydnad! T o m era befallningar
är ett lydnadsförhållande!
För en god krigsman klingar 'du skall' angenämare än 'jag vill'...
Så lev ert liv i lydnad och krig!".25
Människans huvuduppgift vill Nietzsche se i
strävan att uppehålla arten, släktet, rasen.
"Vare sig min blick är vänlig eller ovänlig,
när jag ser på människorna, så finner jag
dem alltid, samt och synnerligen, sysselsatta
med en enda uppgift: att göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd. Och
detta gör de sannerligen inte i en känsla av
kärlek till detta släkte, utan helt enkelt
därför att ingenting inom dem är äldre,
starkare, obönhörligare, oövervinnligare än
den instinkten -- därför att den instinkten är
vår arts och flocks själva väsen...Även den
skadligaste människa kan kanske fortfarande vara den nyttigaste med hänsyn till
bevarandet av arten, ty hon underhåller hos
sig själv och genom sitt inflytande också hos
andra vissa drifter utan vilka mänskligheten sedan länge skulle ha förslappats eller
upplösts. Hatet, skadeglädjen, rov- och
härsklystnaden och vad allt som annars
kallas ont: det hör till artbevarandets förbluffande ekonomi, förvisso en kostsam,
slösaktig och på det hela taget mycket dålig
ekonomi -- som emellertid bevisligen till nu
har hållit vårt släkte vid liv".26
Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s
49-50; Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 86.
26 Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, s
13; Guthorm Hallén: Nietzsches "Den glada vetenskapen" äntligen på svenska, Nyheterna 1987-0911. Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 652-658; Alf
Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexikon, s 9293; Alf Ahlberg, Eiliv Skard & A H Winsnes:
Västerlandets tänkare III, s 76-92: Will Durant:
Store Taenkere, s 269-289; Filosofilexikonet, s
391-394; Konrad Marc-Wogau: Filosofisk upp25
30
I ett valtal i Königsberg 1932-10-07 sade
Hitler: "Det jag eftersträvar är makten...Jag
begär bara makten. Om vi en gång kommer
till makten så ska vi, så sant oss Gud hjälpe,
behålla den. Vi låter i så fall aldrig någon ta
den ifrån oss".27
Hermann Göring (f 1893 d 1945) skrev om
"der Führer" i boken "Aufbau einer Nation"
1934 bl a följande: "Liksom katoliken är
övertygad om att påven är ofelbar i alla
religiösa och moraliska angelägenheter så
förklarar va nationalsocialister med djupaste övertygelse och utan reservationer att
der Führer är ofelbar i politiska och andra
avseenden som rör folkets nationella och
sociala intressen. Vad är då hemligheten
med hans oerhörda inflytande över sina
anhängare? Är det hans mänskliga godhet,
hans karaktärsstyrka eller hans enastående
blygsamhet? Är det kanske hans politiska
begåvning, hans förmåga att alltid ana eller
vad som skall komma, eller är det hans
utomordentliga mod eller den sällsynta
trofasthet han visar sina anhängare? Vad
man än väljer så tror jag att man till slut
kommer till det resultaten att förklaringen
är inte bara summan av alla dessa förtjänster utan att det också finns något mystiskt,
outsägligt, nästan ofattbart hos denne enastående man".28
Hitler avvisade och föraktade majoritetsstyre, dvs den demokratiska parlamentarismen, och ställer däremot vad han kallar
för "en sant germansk demokrati".
"Majoriteten kan aldrig ersätta människan.
Den är en representant, inte bara för dumheten utan också för fegheten. Och lika litet
som hundra dumhuvuden uppväga en vis,
kunna hundra stackare fatta ett hjältemodigt beslut. Ju mindre ansvar som kommer
att vila på den enskilde ledaren, dess större
blir antalet av dem som även med det blygslagsbok, s 220-221; Dens: Filosofin genom tiderna
1800-talet, s 167-190; Hans Larsson: Reflexioner
för dagen, s 222-227; Arne Naess: Filosofiens
historie del 2, s 295-322; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 643-654.
27 Sig Jonasson: Nazismen i dokument, s 26.
28 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 12-13.
sammaste utbyte känna sig kallade att
ställa sina ovärderliga krafter till nationens
förfogande" (MK s 82).
"En andlig utarmning av det ledande skiktet
griper nu alltmer omkring sig. Vad detta
betyder för nationen och staten kan vem
som helst räkna ut som inte råkar tillhöra
den sortens 'ledare'. I det gamla Österrike
var denna parlamentariska regim renodlad"
(MK s 83).
"Det finns ingen princip som objektivt sett
är så oriktig som den parlamentariska principen. Man kan därvid bortse från sättet att
utse herrar folkrepresentanter, och hur de
överhuvud taget komma fram till sina ämbeten och värdigheter. Att det härvid endast
till en försvinnande bråkdel rör sig om uppfyllandet av en allmän önskan eller ens ett
allmänt behov, står genast klart för den som
inser att politiska förståndet hos massorna
inte är så utvecklat, att de av sig själva
kunna bilda sig en bestämd allmänpolitisk
uppfattning och i enlighet därmed uppsöka
de lämpliga personerna. Den 'allmänna
opinionen', som vi brukar tala om, vilar blott
i obetydlig grad på de enskilda personernas
självförvärvade erfarenheter och iakttagelser, och till största delen på de föreställningar som skapas genom en ytterligt
närgången och envis så kallad 'upplysning'.
Liksom den konfessionella inställningen är
resultatet av uppfostran, medan det religiösa behovet i och för sig blott slumrar i
människans inre, så är massans politiska
åskådning endast slutresultatet av en otroligt seg och grundlig bearbetning av förstånd
och känslor.
Den ojämförligt viktigaste
delen av den politiska 'uppfostran', som man
i detta fall givit det mycket träffande namnet propaganda, faller på pressen, som i
främsta rummet ombesörjer detta 'upplysningsarbete' och därigenom utgör en slags
skola för de vuxna. Denna undervisning
ligger...i klorna på delvis högst undermåliga
krafter...Jag häpnade i början över vilken
kort tid denna otäcka stat i staten behövde
för att fabricera en viss mening, som gav en
fullständigt falsk bild av en hos folket säkerligen existerande önskan och åsikt (MK s 8485).
"Målet för vårt moderna demokratiska parlament är inte att bilda en församling av
vise män, utan fastmer att trumma ihop en
skara andligt osjälvständiga nollor, som det
är så mycket lättare att leda i en viss riktning, ju inskränktare varje särskild individ
är. Blott på detta vis kan man göra partipolitik på det gängse bedrövliga sättet. Blott
på detta blir det möjligt för den som håller i
trådarna att stanna i bakgrunden och undandra sig varje personligt ansvar: Ett
beslut må vara aldrig så skadligt för nationen, det förs dock inte på en allom synlig
klåpares konto, utan lastas av på ett helt
partis axlar. Därmed bortfaller varje praktisk ansvarighet, ty en sådan kan endast
byggas på enskilda förpliktelser, och inte på
en parlamentarisk prat makareförsamling
(MK s 89).
"Gentemot en parlamentarisk pratmakareförsamling står den sanna germanska demokratin med en folkvald ledare, till vars
förpliktelser hör att ta det fulla ansvaret för
sitt görande och låtande. Inom denna demokrati avgöras de olika frågorna inte genom majoritetsomröstning, utan av en enda
man, som har att med liv och förmåga svara
för sitt beslut (MK s 89-90).
I ett hemligt cirkulär 1941-06-06 till gauledarna förklarade Martin Bormann (f 1900 d
1945?), som var Hitlers personliga sekreterare och chef för nazisternas partikansli, att
"nationalsocialistiska och kristna tänkesätt
är oförenliga".29
"Katastrofperioder för en folkkropp bestämmas av att de sämsta elementen överta
ledningen", konstaterade Hitler (MK s 456).
Ur Adolf Hitlers ”Min kamp” om judar och
judendomen:
Sid 54-55: "Endast kunskapen om judendomen ger den verkliga nyckeln till socialdemokratins inre, alltså verkliga avsikter.
Den som känner detta folk (dvs det judiska,
judarna) kan slita sönder slöjan av vanföreställningar rörande detta partis mål och
29
Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 158.
31
innebörd; ur den sociala fraseologiens dunst
och dimma stiger då marxismens grinande
skråpukansikte.
Det är svårt för att inte säga omöjligt att i
dag minnas när ordet "jude" för första
gången gav mig något att tänka på. Från
föräldrahemmet erinrar jag mig inte att
ordet överhuvud taget nämndes så länge
min far levde. Jag tror att den gamle redan i
den säregna betoningen av detta ord skulle
ha misstänkt en kulturell efterblivenhet.
Han hade under sin olevnad lagt sig till med
en viss kosmopolitisk åskådning, visserligen
i förening med ett kärvt nationellt sinnelag,
som färgade av sig även på mig.
Inte heller i skolan fick jag anledning att
revidera denna lånade uppfattning.
I realskolan lärde jag visserligen känna en
judisk gosse, som vi alla, med hänsyn till
hans förtegenhet och visa av åtskilliga erfarenheter, behandlade med misstro, utan att
det vare sig hos mig eller de andra väckte
några särskilda reflexioner.
Först när jag var mellan fjorton och femton
år gammal stötte jag oftare på ordet jude,
delvis i samband med politiska ( s 55) samtal Jag förnam därvid en svag antipati, och
kunde inte värja mig för en obehaglig
känsla, som alltid grep mig när konfessionella uppgörelser skedde i min närvaro.
Någon särskild betydelse tillade jag emellertid inte denna fråga.
I Linz fanns endast få judar. Under loppet
av ett århundrade hade de till det yttre
europeiserats och blivit mänskliga, ja, jag
betraktade dem rent av som tyskar. Hur
absurd denna föreställning var, gick inte
upp för mig, då ju den enda skillnad jag
tänkte på var den konfessionella. Den förföljelse som jag trodde att judarna till följd
därav var utsatta för gjorde, att min antipati
mot de obehagliga yttringarna stegrades till
nära nog avsky.
Att en principiella motsättning existerade,
anade jag överhuvud taget inte.”
32
En av historiens värsta judehatare
Denna artikel skrev Guthorm Hallén den 3
november 1983. Den publicerades i flera
dagstidningar.
Att det funnits och ännu finns människor,
som på fullt allvar utger sig för att vara
kristna bekännare men ändock är judehatare och antisemiter, har vi vanliga, enkla
medborgare svårt att förstå. Kristendomen
förkunnar ju kärlekens evangelium, påstår
dess anhängare. Dessa tillkommer det att
bevisa och visa, vad kärlekens livsprincip
innebär - inte blott i ord utan även i konkreta handlingar. Om ej, blir förkunnelsen
blott meningslöst prat liksom så mycket
annat från den lutherska kyrkans predikstolar. "Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre' utan
den som gör min himmelske Faders vilj a"
(Mt 7:21), sa Jesus från Nasaret. Följaktligen krävs av den troende samstämmighet
mellan ord och gärning. Liknelsen om den
barmhärtige samariten (Lk lo:30 ff) belyser
detta på ett utomordentligt klargörande
sätt. Endast genom praxis ges utsagorna
meningsfyllt och reellt innehåll. "Ordet vart
kött" (Joh 1:14), dvs idéer och tankar
materialiseras genom handlingar. Det bekanta judiskt-kristna budordet: "DU ska
älska din nästa såsom dig själv" (3 Mos
19:18; Mt 22:39) och den konsekvens därav,
som "hedningarnas" store apostel Paulus
drog: "Kärleken gör intet ont mot någon"
(Rom 13:10), tillhör onekligen den kristna
etikens ledande principer för att utveckla
bestämda kristna, sociala beteendemönster
och bör tjäna som gångbara kriterier vid
utvärdering av kristet handlande och beteende.
Den 10. november i år firas 500-årsminnet
av Martin Luthers födelse, kyrkosprängningens och den evangeliska kristenhetens
upphöjde troshjälte vid nya tidens ingång.
Och lutherska präster och teologer hyllar
honom alltjämt som "en Guds underman",
en Herrens profet av väldiga mått.
Vår kände kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev i sin för prästutbildning en
gång så användbara "Kyrkohistoria" (del II)
om Luther: "Han är den kristna historiens
heros och banbrytaren för den nya tiden
inom hela det västerländska kulturlivet.
Ännu i dag kan ur hans verk hämtas en
rikedom av nya tankar och krafter till religiöst och sedligt fördjupande och stärkande".
I sanning, högst betydande överdrifter!
Däremot förefaller mig den danske filosofen
Sören Kierkegaard ge en mycket mer realistisk bild av Luther, då han beskrev honom
som "en for Christenheten yderst viktig
Patient", dvs ett psykiskt fall, som genom
någon sorts religiös och kristen tro sökte
lindra smärtorna från såren i den egna
sargade själen. Att förstå och tolka Luther
annorlunda än som en mentalt lidande och
konfliktfylld människa, vilken i religionen
lyckades utveckla en för sig själv möjlig
livsform, ett modus vivendi, vore att ge sig i
kast med teologiska vidlyftigheter och meningslösheter.
Det sociala och ekonomiska förtryck, under
vilket Tysklands bönder levde i början av
1500-talet, sammansvetsade dem till desperata och väpnade uppror, delvis inspirerade
av Luthers egen kamp mot den mäktiga
romersk-katolska kyrkan. Men mot dessa
förslavade och i ekonomisk misär levande
människor rasade Luther likt en vildsint
bödel, som hade uppdraget att genomföra
Guds rättmätiga domar och straff. Läs hans
fruktansvärda skrift "Wider die mörderischen und räuberischen Rotten der Bauern"
("Mot de mordiska och plundringslystna
bondehoparna", 15251, där furstarna uppmanas att med all tänkbar mänsklig grymhet slå ned och tillintetgöra de upproriska
bönderna. Inför dylika aktstycken av den
kristna andens stormän känner man den
djupaste avsky!
Ytterligare ett moraliskt sammanbrott
drabbade Luther och hans närmaste medarbetare, Filip Melanchton och Martin Brucer,
då de i en premomoria 1539 medgav dubbeläktenskap, ett s k "turkiskt" äktenskap, för
lantgreven Filip av Hessen, som gynnade
och skyddade reformationens män. När
33
detta blev offentligt känt, förnekade reformatorerna lögnaktigt det gjorda medgivandet och premomorian men dessbättre utan
framgång. Även om lutherska skriftställare
betecknat denna händelse som den största
skamfläcken i reformationens historia underligt nog större än den bestialiska
utrotningsaktionen mot de upproriska bönderna - finns det ingen av Luthers böcker,
som i fråga om abnorm omänsklighet, snedvriden dogmatism, kristen kärlekslöshet och
religiöst vansinne, kan mäta sig med huvudskriften mot judarna "Von den Juden und
ihren Liigen" ("Om judarna och deras
lögner", 1543).
Luther uppmanar där furstarna i de protestantiska länderna att driva ut judarna, så
att deras andliga "gift och lögner", dvs deras
religiösa föreställningar, icke skulle sprida
sig bland de kristna. Precis som om kristendomen vore någon högre religion och innehöll "den absoluta sanningen"! Nazisterna i
vår tid fann också i denna hemska och vidriga bok sina främsta argument för judeförföljelserna och judeutrotningen!
I denna kristna folkmordskatekes gav Luther följande råd, hur detta "av Gud förkastade och fördömda folk" skulle behandlas
enligt den kristne gudens vilja (sic!):
(1) Judarnas synagogor och skolor ska fullständigt brännas ned eller på annat sätt
totalt utplånas. Ty härigenom äras Gud och
kristenheten!!
(2) Judarnas hus och bostäder ska slås
sönder och förstöras, judarna själva drivas
samman "i uthus som zigenare (förebilden
till de tyska nazisternas koncentrationsläger) på det att de må veta, att de icke är
herrar i vårt land utan leva i förbannelse
och fångenskap och utan nåd inför Gud".
(3) Judarna ska fråntas sina bönböcker och
heliga skrifter, såsom Talmud, varifrån de
hämtar sitt avguderi.
(4) Rabbinerna berövas sina ämbeten och
förbjudes utöva dessa. överträdelser beivras
med dödsstraff.
(5) Skyddseskort för judar på gator och
vägar upphör helt. "Ty de har ingenting i
landet att göra och är icke herremän eller
34
ämbetsmän eller köpmän utan de ska
stanna i sina anvisade läger".
(6) Judarnas ocker förbjudes. Alla deras
reda pengar och klenoder av silver och guld
ska tas ifrån dem och läggas i beslag. "Ty
allt vad de äger, har de stulit ifrån oss och
berövat oss genom sitt ocker".
(7) Judiska ynglingar och flickor ska tilldelas arbetsverktyg och tjäna till livsuppehället i sitt anletes svett under övervakning i
arbetsläger. Fullgöres icke arbetet tillfredsställande, fördrivs de ur landet. "Ty Guds
vrede är så stor över dem, att de genom mild
barmhärtighet blott blir ondare och ondare,
men genom hårdhet föga bättre. Därför bort
med dem".
Så förkunnade reformationens store man,
vars födelseminne kommer att högtidlighållas med pompa och ståt samt devota hyllningar. I vältaliga predikningar beskrives
förmodligen hans enastående historiska
insats för det kristna evangeliets segertåg
genom världen! (?) –
Men hur ska detta konststycke göras trovärdigt utan att dölja och förneka högst
väsentliga historiska fakta?
Inledning till den tyska upplagan
I Luthers huvudskrift "Om judarna och
deras lögner" skrev Dr Walther Linden ett
förord år 1936.30 Lindens förord är präglat
av den nationalsocialistiska åskådningen
och utgivningen av skriften var ett sätt för
Hitler regimen att legitimera sin antijudiska
politik.
Luthers inre utveckling i judefrågan
(30)Det är en grundläggande falsk beskrivning, som getts särskilt från judiskt, men
även från judevänligt protestantiskt håll, att
Luther till att börja med varit judevän men
till stor del på grund av personliga skäl och
besvikelser så småningom blivit fiende till
judar. I verkligheten var Luther ända från
begynnelsen en avgjord fiende till judendomen och har blott i frågan om den praktiska
möjligheten till judarnas omvändelse ändrat
sin åsikt.
Att Luther från allra första början var en
avgjord motståndare till judendomen, och
därtill på religiösa grunder, visar de av
honom under åren 1513-1516 hållna föreläsningarna vid universitetet i Wittenberg
över Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium"). Skarpa ord träffar judarnas lögner
och hyckleri vid skriftförklaringen. Därför är
också deras Talmud full av lögner och förvrängningar av skriftställena.
På samma sätt som deras fäder har gisslat,
stenat och dödat profeterna och lärarna, så
gör även dagens judar. De är Gud fiender,
som uppfattar allt blott ytligt, men laster
och onda begär erkänner de inte som synder,
om för dem inte den yttre gärningen följer,
och de hänger sig åt en rent sinnlig Messiasförhoppning: "Förgäves", säger psalmexegeten Luther, "väntar judarna, att deras
Messias genom sin världsliga makt och
styrka ska förgöra deras fiender".
”Luthers kampffschriften gegen das Judentum”
1936 Klinkhardt & Bierman, Berlin W62 Leipzig.
30
Den 51:a psalmen: "Gud ska tillintetgöra dig
o.s.v." tillämpas på judarna: för sina synders
skull är de kringspridda över jorden, berövade sitt rike och sina synagogor, utlämnade
i djupaste elände och allmänt förakt. Exempel på judarnas fördärv är förrädaren Judas.
"Liksom denne kroppsligt hängde sig i rep,
så hänger dessa andligt på trolöshetens lina.
Liksom denne mitt bland dem störtade iväg,
så att hans invigda förskingrades, så behöll
dessa ingenting av ande i sig, utan förlorade
allt genom hat och vrede".
Varför uppehåller sig detta fördärvade folk
ännu på jorden? Luther delar den gammalkyrkliga åsikten, "att judarna är för oss
exempel på den gudomliga vreden och erinran om Kristi lidande och vår frälsning,
såsom det också profeterades på många
orter, att de för alla folk skulle vara ett
framtida exempel. Om (31) de nämligen
hade blivit förintade omedelbart, så skulle
människorna för länge sedan ha glömt
Kristi stora gärning, liksom många stora
gärningar i det förgångna glömts bort. Men
nu förblir de till vittnesbörd om Kristi kors,
vår frälsning och deras synder".
Brevet, där Luther 1513 besvarade Georg
Spalatins förfrågan om sin ställning i Reuchlinstriden, är helt dominerat av denna
försynstro. Försöken av dominikanerna i
Köln att förstöra de judiska böckerna som
kristendomsfientliga smädeskrifter vänder
sig mot Guds vilja, som har upptagit judarnas smädelser i sin världsplan. Tidens uppgift är inte att förhindra judarna att smäda,
utan omvända kristna till sann insikt och
bringa (föra) kristendomens "rena ord"
(Bibeln) till herravälde. Luther vill varken
veta något om dominikanerna i Köln eller
glädjas över "svartmänsbreven". Han betraktar tidens dominerande frågor från en
bakgrund, där dessa ytliga bemödanden att
förstöra böcker måste synas oväsentliga och
verkningslösa såsom ett rent skenbart bemödande.
De under åren 1519-1521 verkställda utläggningar av Psaltarpsalmerna ("Operationes in Psalmos") är uppbyggda på samma
åskådningar som psalmföreläsningarna. På
35
den yttersta dagen, så heter det, ska judarna dömas till ständig förskingring genom
Guds vrede. I den "Tyska utläggningen av
67. (68.) psalmen" 1521 framställs judarna
som Kristi verkliga fiender, som för sitt hats
skull gentemot Kristus inte längre har något
kungarike, någon regering eller något prästerskap och alltid måste förbli utan huvud
(ledare), "emedan de inte vill tro på den, som
tar bort synd och död, utan vandrar och
förblir i sina synder". Likväl tränger en ny
ton in i "Operationes in Psalmos". År 1520 i
utläggningen av 14. psalmen talar Luther
om judarnas möjliga, slutliga omvändelse
och klandrar därvid de skrifter, som genom
hatfyllt raseri mot judarna avskräcker dessa
från kristendomen. Dessa brottslingar gör
sig medskyldiga till den judiska gudlösheten, då de genom grymhet skändar det
kristna namnet och den kristna hedern.
Man ska inte förbittra eller förhärda judarnas trots mot Kristus genom okristlig kärlekslöshet -- det sista ordet över judarnas
omvändelse har Herren Gud allena, som
håller hela världens öden i sina händer.
(32) Det kan inte råda något tvivel om att
Luther redan här börjar att ändra sina
åsikter beträffande judarnas omvändelse.
Redan nu anmäler sig hos honom detta
vårliga hopp om ett oemotståndligt reformatoriskt behov, som är berett att betvinga alla
hinder. Den inre ansatsen bringas genom de
nu insatta judiska försöken till närmanden
att mogna. Kanske redan 1519 eller 1520
vände sig den till utvandring dömda judiska
församlingen i Regensburg till Luther och
sände honom en på hebreisk skrift skriven
tysk översättning av den 130. psalmen, utan
tvivel för att genom detta symboliska steg
skapa en kontakt och erhålla stöd. I april
1521 följer den redan omtalade beskickningen av judar till Luther på riksdagen i
Worms. Godmodig och godtrogen som den
unge Luther var, förändrade han sina åsikter, som tillät honom att förvänta sig en
judarnas omvändelse genom vårstormen
från den förnyade och levandegjorda kristendomen.
År 1521 utkom en ny skrift: "Den heliga
jungfrun Marias lovsång, kallad Magnificat,
i tysk översättning och kommenterad". Här
36
finns det första betydelsefulla vittnesbördet
om Luthers nyuppblommande förhoppning:
"Därför ska vi inte behandla judarna så
ovändligt, ty det finns även kristna bland
dem alltjämt och dagligen blir flera det.
Dessutom har de allenast och icke vi hedningar sådant löfte, att alltid hos Abrahams
ska kristna finnas, som vidkännes den välsignade säden. Vår sak vilar på idel nåd
utan Guds löfte, som vet hur och när. Om vi
levde kristligt och lämnade dem med godhet
till Kristus, vore nog det rätta sättet. Vem
vill bli kristen, när han ser kristna umgås så
okristligt med människor? Icke på det sättet, kära kristna: man ska vänligt säga dem
sanningen, vill de inte ta emot den, så låt
dem fara! Hur många är de kristna, som inte
värderar Kristus, som ej heller hör hans ord,
sämre än hedningar och judar, och vi låter
dem dock gå i frid, ja faller dem till fötterna,
tillber dem nästan som avgudar!"
Det egentliga uttrycket för denna förhoppningsfulla åsikt är den år 1523 utkomna
skriften "Att Jesus Kristus är född jude".
Luther tillstår bredvilligt på det mot honom
riktade angreppen (33), att han anser Kristus vara en av jungfrun Maria född jude, och
vill uttala detta öppet, "om jag kanske därmed skulle kunna locka några judar till
kristen tro". Och nu kommer den egentliga
bevisföringen i hans nya förhoppning: judendomen har hitintills lärt känna blott den
döda, förstenade, från skriften fjärmande
katolska kyrkans kristendom och kan av
denna kristendom aldrig uppfostras sanningsenligt, i synnerhet om denna förytliga
lära ska påtvingas med grymhet och bittert
hån. En helt annan möjlighet existerar i det
klara och rena evangeliets broderliga och
vänskapliga predikan. De avgörande ställena lyder:
"Våra narrar, påvarna, biskoparna, sofisterna och munkarna, de grova åsnehuvudena,
har hitintills farit fram med judarna så, att
den som varit en god kristen, hade nog
kunnat bli en jude. Och om jag hade varit en
jude och hade sett sådana tölpar och grobianer regera och lära ut den kristna tron, så
hade jag hellre velat bli en sugga än en
kristen.
Ty de har handlat med judarna som vore det
hundar och inte människor, har inte mer
kundgjort än de skäller på dem och tar deras
egendom, när man har döpt dem. Kristlig
lära och kristligt liv har man inte bevisat
dem utan man har kuvat dem under påveoch munkvälde. När de sedan har sett, att
judarnas sak har så starkt stöd i skriften
och att de kristnas sak varit idel pladder
utan allt stöd i skriften, hur har de ändock
kunnat stilla sitt hjärta och bli riktigt goda
kristna? Jag har själv hört detta av fromma
döpta judar, att om de icke i vår tid hade
hört evangeliet, så skulle de förbli judar
under kristenkappan hela sitt liv. Ty de
erkänner, att de ännu aldrig av sina dopförrättare eller lärare hört något om Kristus.
Jag hoppas, om man behandlar judarna
vänligt och undervisar dem försiktigt ur den
heliga Skrift, så skulle många bland dem bli
riktiga kristna och åter träda in i sina fäders, profeters och patriarkers tro, varifrån
de blott ånyo avskräckts, när man förkastar
deras sak och t o m ingenting vill låta vara
och handlar blott med högmod och förakt
mot dem. Om apostlar, som också var judar,
hade handlat så med oss hedningar som vi
med judarna, (34) hade det aldrig funnits en
kristen bland hedningarna. Har de handlat
så broderligt med oss hedningar, så skulle vi
å vår sida behandla judarna broderligt, om
vi ska kunna omvända några, ty vi är också
själva inte tillräckliga i tron än mindre
fullkomliga.
Och om vi också berömma oss högt, så är vi
ändock hedningar och judarna av Kristi
blod. Vi är svågrar och främlingar, de är
blodvänner, kusiner och bröder till vår
Herre. Därför om man skulle berömma sig
av blodet och köttet, så hör judarna närmare
till Kristus än vi än vi gör, som också sankt
Paulus säger i R 9:e kap (R 9:4-5). Även Gud
har bevisat det i handling, ty en sådan stor
ära har han aldrig visat något folk bland
hedningarna som judarna. Ty ingen patriark, ingen apostel, ingen profet bland hedningar har rest sig, dessutom ganska få av
sanna kristna. Och fastän evangeliet kungjorts för hela världen, så har han dock inte
påbjudit den heliga skrift, dvs lagen och
profeterna åt något folk annat än judarna,
som Paulus säger i R 3 och Psaltarens 147:e
psalm skriver: "Han förkunnar sitt ord för
Jakob och sina rätter och stadgar för Israel.
Han har följaktligen inte gjort det för något
folk eller uppenbarat sina rätter för dem.
Jag ber härmed mina kära papister, om de
vore trötta på de att gräla på mig som på en
kättare, att nu börja med att gräla på mig
som på en jude".
Skriftens egentliga innehåll är utläggningen
av de sena även i den anti-judiska huvudskriften kommenterade utsagorna i Jes 7,
1.Mos 49, Dan 9, Hagg 2 och andra källor
som vittnesbörd på Jesu Kristi messianska
uppdrag. Det är försöket att övertyga judarna, att de i högsta grad står i vägen för sig
själva (gör sig en otjänst), om de tillbakavisar den av Gud utsände, av deras eget blod
födde Messias. Enligt Luthers mening måste
judarna tillstå, "att hedningarna ännu aldrig har överlämnat sig åt en judisk man som
åt en herre och konung än åt denne Jesus" -denna stolthet och ära måste enligt Luthers
åsikt föra dem förnuftsmässigt till tro på
Kristus. Luther är beredd med all försiktighet och allt hänsynstagande gradvis gå före i
detta relationsarbete:
"Men om det skulle förarga judarna" lyder
slutet i den lilla skriften, "att vi bekänner
vår Jesus som en människa och likväl som
sann Gud, så vill vi också kraftigt rätta till
detta med tiden enligt skriften. Men det är i
början alltför svårt, så låt dem i förväg suga
ut mjölk och först därefter erkänna denna
människa Jesus för den rätta Messias. (35)
Sedan ska de dricka vin och även lära sig att
han är sann Gud. Ty de är alltför djupt och
alltför länge förförda, så att man måste
umgås med dem försiktigt, eftersom det
alltför mycket inbillats dem, att Gud inte
kan vara någon människa.
Därför är min bön och mitt råd, att man
umgås med dem försiktigt och undervisar
dem ur skriften, så kan några bland dem
övertygas. Men om vi driver dem med våld
och sprider lögner och skjuter skulden på
dem, att de måste dricka Kristi blod (nattvardskalken), så att de inte stinker, och inte
vet vilkens narrverk finns kvar, att man
37
tillika håller dem för hundar, vad gott kan vi
då bringa dem? Likaså att man förbjuder
dem att arbeta och ha sitt yrke bland oss och
ha annan mänsklig gemenskap, varmed
man driver dem till ocker, hur skulle de
kunna bättra sig?
Vill man hjälpa dem, så får man inte öva
påvens lag mot dem utan den kristna kärlekens och motta dem vänligt, låta dem vara
med och sträva och arbeta, på det att de må
få skäl och tillfälle att vara hos och bland
oss för att höra och se vår kristna lära och
vårt kristna liv. Om några är halsstarriga,
vad innebär det? Är vi ändå inte alla goda
kristna. Här vill jag denna gång låta det
förbli, tills jag ser, vad jag åstadkommit".
Ur dessa omvändelseglada ord talar hela det
väldiga uppståndelsehoppet från de första
reformationsåren. Det är den ännu av inga
hinder förlamade, av ingen jordisk villfarelse grumlad segerkraft hos en ung och
levande tro. Det är den solljusa tron, att den
nyvaknade kraften i tysk religiös innerlighet
ska kasta alla förytligade och förstelnade
former över ända: såväl den förytligade och
uttömda påvekyrkan som den materialistiska judendomen. Om judendomen ännu inte
har kommit i lycka och stolthet till mänsklighetens frälsare av sitt eget blod för att
tjäna, då har påvekyrkyrkan skuld därtill
med sina missbruk och sin brist på äkta
kristlig kärlek: för den levande, kärlekfulla,
förinnerligade reformatoriska kristendomen
ska och måste judendomen omvända sig för
att avsluta sin straff- och botgörartillvaro!
Vilken ymnighet i planerna har inte besjälat
den store tyska reformatorn under dessa år
1521-1523 av strålande framgång och berömmelse: han tilltror den förnyade (36)
kristendomen kraften att frälsa påvekyrkan
och judendomen ur sin materialism, att i
grunden omvandla genom den religiösa
trosinnerlighetens ande. Också framför
Luther stod tidsepokernas slutbild: En hjord
och en herde! De återhållande slutorden
"tills jag ser, vad jag åstadkommit" klingar
ut framför vidden av det förhoppningsfulla
perspektivet.
38
Ingen tvivel om att Luther här har genomarbetat sitt hjärta en längre tid med nyktert
tänkande. Han ser i judarna utvaldhetens
gamla folk, icke det nya av utstötta och
kringspridda. Han saknar ännu varje blick
för judarnas etniska egenart (die völkischrassische Eigenart) och enheten i deras
religiösa och etniska känsla. Han tror sig
kunna flytta in judarna i den kristna, västerländska folkgemenskapen genom att de
erkänner "juden" Jesus Kristus och ser alls
inte, att judarnas trångsynta nationalism
hårnackat måste och ska sträva emot alla
universella inordningsförsök. Hur föga sinne
han ännu hade för judendomens ekonomiska
och sociala påverkan, visar hans skrifter i
ockerfrågan och andra förkapitalistiska
företeelser: den lilla "Predikan om ockret"
1519, den stora "Predikan om ockret" 1520,
"Om köpenskap och ocker" 1524. Ingen av
dessa skrifter omnämner blott med ett ord
det judiska ockret. Därför kan det inte råda
något tvivel om hur föga Luther då var
medveten om den ekonomiska och sociala
upplösningen genom judendomen.
Luthers omvändelseskrift "Att Jesus Kristus
var född jude" får inte blott ett livligt bifall i
de protestantiska kretsar -- nio upplagor år
1523! -- och stark efterföljd, utan väcker
även de judiska kretsarnas oförminskade
välbehag, vilka bemödar sig dess spridning.
Endast till ett är judendomen på intet sätt
beredd: att dra praktiska konsekvenser av
omvändelseuppropet. Enstaka judedop, som
Luther lyckas med, leder till snara avfall av
nydöpta och till bitter besvikelse hos dopförrättaren. Luther kommer snart till åsikten
att vara lurad på det samvetslösaste av
judarna. Han betraktar den till dopet erbjudna juden som begabbare av den kristna
religionen och hotar -- i början av 1530-talet
-- att stöta en ny dopkandidat med en sten
om halsen från den wittenbergska Elbebron:
"Jag döper dig i Abrahams namn". Den 18.
januari 1525 berättar Luther i ett brev om
förgiftningsattentatet (37) på en av hans
fiender värvad polsk jude. Luther kan inte
besluta sig för att låta den häktade underkastas tortyr, så att en bekännelse inte
följer. Den judiska propagandans farlighet
och skrupelfrihet blir för reformatorn desto
medvetnare ju mer han själv befattar sig
med verkliga historiska jämförelser. I vederdöparstriden mötte han oupphörligen
inflytanden från den om "judaiserande" sig
bemödande judiska värvningen. I Luthers
skrifter från 1525 framgår tydligt, att han
åter förnekar möjligheten av en judarnas
omvändelse med några få undantag: han har
inset det fullständig fruktlösa i sin förhoppning och börjar att skåda judendomens
verkliga anlete.
I slutet av 1520-talet och i början av 1530talet flammar hos Luther den skarpa blicken
upp för den judiska verkligheten. Redan i
början av 1530-talet finner vi i "Bordssamtalen" yttranden över att judarnas stamm är
fördärvad: det gammaltestmentliga, utvalda
folket (för det mesta kallat "de rätta israelerna) och det nyare, fördömda folket (judarna) skiljes klart åt och detta tillerkännes
icke det förras företräden. Jämförelsen och
paralleliseringen judar--papister framdras i
ständigt nya yttranden: judisk materialism
och påvligt förytligande står för Luther på
samma linje av avgrundslikt motstånd.
"Judaei habent opera": judarnas gärningsrättfärdighet är den obetingade motsatsen
till reformatoriskt förinnerligande av tron.
År 1532 förklarar Luther flera gånger innebörden av judaiserande strävanden inom
protestantismen. Vid hans eget bord analyseras för honom invändningen, att efter de tio
budorden måste sabbaten hållas. Han genmäler, att Moses´ lag gäller för judarna, inte
för hedningarna. Om sabbatsfirarna vill
helga sabbaten, måste de även låta omskära
sig. Det vore en vilodag, sed non refert quo
die (likgiltigt vilken dag). Man ser, hur
Luther träffas och tvingas till försvar genom
judaiserande verkningar av sin kanoniserande skriftprincip ovillkorlig även för det
Gamla Testamentet. Härefter blir yttrandena över judarna, deras gudshädelser,
deras vantro, deras ocker, deras halsstarrighet och ondska ständigt skarpare. Övertygelsen, att i judendomen är ärkefienden till
det västerländskt-kristna väsendet att bekämpa, blir ständigt fastare hos Luther
genom erfarenhet och omdöme.
(38) Under åren 1537 0ch 1538 tvingas
Luther till avgörande steg mot judarna.
1538 beslutar kurfursten av Sachsen om att
driva ut judarna ur sitt kurfurstendöme med
hänsyn till talrika judiska missbruk av
beviljade gästrätten, förbrytelser, ocker osv.
Genast är de tyska judarnas översakförare
Josel von Rosheim på plats för att avvärja
beslutet. Genom förmedling av Capitos
vänder han sig flera gånger till Luther för
att genom honom få audiens hos kurfursten.
I sitt svar den 11. juni 1537 avböjer Luther
denna begäran med stor mildhet i tonen,
men med oinskränkt bevisning av missbruk,
som judarna har bedrivit med sina skrifter.
Med skärpa vänder sig Luther mot judarnas
förstockelse, som även avvisar den mest
kärleksfulla medkänsla. Att understödja
denna förstockelse vore han inte i stånd till.
Josel borde därför inställa sina försök att
påverka kurfursten.
Den andra viktiga händelsen inträffar år
1538. Sedan 1532 måste Luther befatta sig
med judaiserande strävanden hos de mähriska prostestanterna. Sekten "Sabbatsfirare" förs honom nära år 1537 genom en
utförlig brevskildring av greven Wolf Schlick
i Falkenau. Samtidigt ber honom brevskrivaren att framlägga skälen ur den heliga
skrift mot de judaiserande förvillelserna. I
februari 1538 fullföljer Luther denna begäran i sitt "Brev mot sabbatsfirare. Till en
god vän". Med all klarhet och skärpa ställes
här judarnas förkastelse genom gud och
deras syndiga förstockelse i ljuset, upprättas
en klar skiljevägg mellan Kristi lag och den
övervunna judiska lagarna och avvisas
förbindelsen med alla judiska bruk och
föreskrifter, sabbat, omskärelse, tio guds
bud för de kristna. Varje religiös beröring
mellan protestantisk kristendom och judisk
lag och tro förkastas.
I "Brevet mot sabbatsfirarna" är redan de
första grundlinjerna till Luthers avgörande
huvudskrift dragna. Ett antal av bevekelsegrunderna för denna skrift ska senare få sin
utförliga framställning. Vi ser under dessa
år, att Luther fortsätter att ha sitt skarpaste
ögonmärke på judarnas verkliga beteende. I
ett bordssamtal från 1538 skjuter han skulden på ett tysk nederlag (39) inför turkarna
på förräderi av en döpt spansk jude Catianus, som är helt underättad om det turkisktjudiska förbundet. Den år 1540 utkomna
39
"Förmaning till kyrkoherdarnas att predika
mot ocker" leder månadockret till höga
räntor uttryckligen tillbaka på månadsräkningen (månräkning) av gamla judar. Det
inses klart, att i Luthers själ har utbildats
den slutna enheten i judendomens religiösa,
rasistiska och vetenskapligt-sociala särart:
grundvalen i hans omfattande bedömning av
judefrågan.
Anstöten finns i själva den judiska propagandan. Den låter som svar på Luthers brev
mot sabbatsfirarna ett samtal mellan en
jude och en kristen utspelas, vari kristendomens grundsanningar på häftigaste förnekas och de därtill hörande skriftställena
förvränges i judisk anda. . Åter igen är det
greve Wolf Schlick, som sänder över den nya
skriften till Luther. När Luther har läst
denna skrift, står beslut fast hos honom att
leverera en omfattande generaluppgörelse
med judendomen och den judiska propagandan. Under år 1542 uppstår hans huvudskrift.
Den lutherska huvudskriften: innehåll,
verkan, konsekvens.
(39) Under vintern 1542 skapas och under
januari 1543 utkommer i Wittenberg Luthers huvudskrift "Om judarna och deras
lögner". I omedelbar anslutning härtill som
tillhörigt komplement skapas under januari
och februari 1543 och utkommer i mars den
andra skriften "Om Schemhamphoras och
om Kristi släkt".
Utöver alla andra avhandlingar i judefrågan
präglas Luthers båda skrifter, i synnerhet
huvudskriften, av tre kännetecknande egenskaper: av dess omfattande behandling, av
sin sprängkil in i problemets kärna, av sin
obetingade och oinskränkt slaviska saklighet
under den kristna läran.
Luther uppfattar judendomen inte som
dagsfenomen, vardagsnära verklighet, utlösare av social avundsjuka eller folklig motvilja. Han uppfattar den heller inte efter
dogmatiska avvikelser, religiösa stridsfrågor
och liknande. Han uppfattar den som ett
40
folksöde av världshistorisk betydelse och
påverkan. Det judiska folket har i det
största (40) ögonblicket i världshistorien, då
det ställdes inför avgörandet, träffat ett
falskt val och därmed blivit utlämnat åt
Guds eviga, oförsonliga vrede. Från denna
religiösa infallsvinkel tränger Luther in i
problemets innersta kärna. Men utifrån
religiös synpunkt blir samtidigt, och det är
det kännetecknande och oerhört innehållsrika hos Luther, de folkliga, rasistiska,
ekonomiska, sociala förhållandena och
grundfrågorna upptagna och avgjorda!
Luthers omdöme är aldrig ensidigt religiöstdogmatiskt: utifrån religiös synpunkt uppfattas och bedömes hela livsenheten i en
gemenskap. Detta ger åt de lutherska stridsskrifterna mot judendomen bakom alla
religiösa, ja ofta rent bibliskt-exegetiska
diskussionerna och långt utöver dem den
väldiga världshistoriska, över hela folkens
tillvaro gripande djupet och bestämmelsekraften.
Och den ger åt den därmed dess ogrumlade
och oförvillade saklighet. För Luther är inte
enskilda fall och spridda erfarenheter tongivande, utan blott summan av de världshistoriskt-religiösa
fenomenen.
Luthers
försäkring, att han blott med motvilja och
sorgset hjärta närmar sig skildringen av det
stora problemet, är i detta fall sant och
bestyrkes genom den föregående utvecklingen. Luther lider med på den mest fruktansvärda förbannelse, som drabbat judendomen
genom Guds vrede. Denna förbannelse hotar
honom och alla kristna med, då de måste
vara medvetna om sina egna synder. Luthers känsta är aldrig: hur mycket bättre är
jag och vi kristna än judarna! Hans känsla
är snarare en skräck och rysning inför Guds
fruktansvärda vrede. Därför är bönen: Må
din nåd bevara mig syndbelastade människa
för samma öde. Luthers sysselsättning med
judeproblemet är ett väldigt själens reningsbad: den med syndamedvetandet och kännedom om mänsklig litenhet och otro tätt
förbundna tron på Kristus stärkes, om den
har gått genom det världshistoriska judiska
ödets helvete.
Kristen västerländsk mänsklighet här -antikristen judendom där! Detta är den
avgörande frågan, som måste lösas. Och här
är en grundfråga att besvara: vad är "judendomen" av idag ? Hur hänger den samman
med Gamla testamentets judendom? Svår
och tung träder denna fråga fram mot reformatorn (41), som genom sin obetingade
skriftprincip har förklarat Gamla testamentet, den judiska folkboken, som helig och
som Guds omedelbara vittnesbörd. Judarna
är för honom "Guds utvalda folk". Men redan här gör Luther en tydlig distinktion.
Judarna är det utvalda folket, emedan från
dem har Guds stora talesmän framträtt,
hans heliga män och förkunnare: Noa, Abraham, Isak, Jakob, Moses, David, profeterna. Men folket som helhet har aldrig varit
utvalt, snarare avfälligt, halsstarrigt, gudssmädande, profetmördande. På intet sätt
låter sig Luther förbländas av sin skriftprincip. Bland ett gudssmädande och förkastat
folk har Gud utvalt enskilda och gjort dem
till sina talesmän. Folket själv har för sin
ondskas och halsstarrighets skull redan i
gammal tid belagts med strängt straff och
gisslats med kringspridning, förstörelse och
bortförande. Gud har förstört den judiska
staten genom straff och landsförvist judarna
i den babyloniska exilen.
Och nu inträder hos Luther en avgörande
och fundamental insikt: den om judarnas
rasliga förfall. Därför som Luther har övervägt möjligheten i ett bordssamtal, att de
bortförda judarna tvingades in under en
stark rasblandning -- våldtäkt på tillfångatagna kvinnor o d -- så uttalar han det i den
andra skriften "Om Schemhamphoras och
Kristi släkt" enligt konvenansens fordringar,
att dagens judar knappast kan jämföras med
det gammaltestamentliga judefolket, eftersom de genom uppblandning med tatarer,
zigenare och andra folk förändrats till ett
helt annat folk. Dagens judar är, så heter
det i huvudskriften, "den grumlade återstoden, otäck drägg, förtorkat skumm, förgiftat
vatten och dyig pöl av judendomen": ett
vittnesbörd om folkligt rasförfall och nedgång.
Det avgörande ödet för det judiska folket är
emellertid Kristus. När det judiska folket
vände sig mot gudasonen och måste besvara
frågan, huruvida det ville erkänna honom
eller vända sig bort från honom, då sker den
stora sovringen: en mindre del judar erkände honom som den utlovade Messias,
ordnade in sig i den kristna människogemenskapen och räddade därför sin religiösa
och jordiska tillvaro. Det finns för Luther
inget rasistisk betraktelsesätt av det slag,
som (42) tog anstöt av rasblandningen på
grund av dessa döpta judar och t o m senare
dopkandidater. Den religiösa synpunkten är
så avgörande, att ingen dopvillig kan förvägras att bli upptagen i den kristna gemenskapen. Men redan då var det en liten del
judar och i närvarande tid blir blott helt
enstaka utvalda vunna för tron på Kristus.
Den största delen av judarna -- och här visar
sig sammanfallandet av religiösa och rasistiskt-folkliga drivkrafter -- har träffat det
falska och fördärvliga avgörandet genom sin
urartning och förflackning inför Kristusgestalten att icke blott avböja honom utan
bekämpa honom med hat och avund, att föra
honom till döden och att ännu i dag bekriga
honom med vrede och raseri. Denna i dagens mening "judiskt" förblivande del av
folket består blott ännu av förfallna och
vansläktade människor, av bärare av snöd
materialism, förkastlig vinningslystnad,
brottsliga drifter -- stöld, röveri, mord, ocker,
som Luther oupphörligt uppräknar. Denna
dagens judendom är det förfallna vredens
folk, som genom sitt falska religiösa avgörande har visat sitt rasliga förfall. Medan
alla andra europeiska folk anslöt sig till
kristendomen och därmed inordnade sig i en
stor kärleksgemenskap, har endast och
allena judarna, turkarna och andra utestängt sig därifrån. Men för turkarna predikades ju inte evangelium. Dock lärde
judarna känna det, hos dem föddes Frälsaren, men de korsfäste honom -- de är folket
för Guds världshistoriska vrede, förlorade i
all evighet, djävulens barn,, hans allra käraste söner, ja hans sakförare i världen. På
den yttersta dagen ska detta folk – utom
några få utvalda och dopkandidater från
föregående tider -- bli överlämnade till den
fruktansvärda vreden, de grymmaste helvetesstraffen.
På det sättet står frågan "För eller mot
Kristus" i medelpunkten för Luthers omdöme. På denna i allt avgörande frågan
41
mätes också de folkligt-rasistiska och socialt-ekonomiska tillstånden. Under det att
hela världen sammansluter sig i tron på
Kristus, sammangaddar sig judarna avsides
i en trångbröstad, sniken, rövaraktig "nationalism" av onaturligt slag. Denna rövaraktiga, ockrande, parasitiska tillvaro hos det
judiska folket är det naturliga resultatet av
en i falsk mening "rasistisk" egoism, för
vilken andra folk blott är föremål för den
mest hänsynslösa utplundring. Blott (43) ett
av Gud övergivet, av ingen frälsare befriat
folk kan hänge sig åt dylik utplundringsverksamhet: så genomskådar Luther det
sociala och ekonomiska med religionens
färgade glasögon. Den stora kampskriften
från 1543 ser ohöljt och utan vilseledande
mask judendomens sanna anlete.
Religiös materialism, social och ekonomisk
materialism, folklig-rasistisk materialism:
överallt upptäcker Luther samma grunddrag. Med skarp skärpa och överväldigande
kraft i bevisföringen vederlägger Luther
judarnas materialistiska omdömen och
begränsningar.
För det första deras stolthet över härstamningen från de heliga fäderna: icke yttre
härkomst utan Guds ord och kallelse avgör.
Endast gudomlig kallelse kan förädla och
vidimera härstamningens nakna faktum.
För det andra deras stolthet över den av
Gud förordnade omskärelsen: "Omskär era
hjärtans förhud", heter det i 5. Mos 10:16
och Jer 4:4. Icke den yttre sinnebilden utan
den inre omvändelsen avgör.
För det tredje deras rykte att vara Guds
folk: här dras mellan de "rätta israeliterna"
och dagens förkastade judar den skarpa
skiljelinjen. Djävlarna vore värdigare att
vara Guds folk än dagens israeler.
För det fjärde deras stolthet över landet
Kanan, Jerusalem och templet: yttre saker,
som Guds vrede har tagit bort.
För det femte deras Messiashopp. Här öppnar sig huvuddelen av Luthers skrift. Ty i
Messias´ gestalt tränger sig allt samman
som i mittpunkten. Judarna vill och kan inte
42
erkänna Kristus som den för dem utlovade
Messias, emedan hans rent innerliga, rent
religiösa mission strider mot deras materialistiska åsikter: de vill ha den världsliga
konung, som gör dem till jordens härskande
folk, som ger dem kraft och makt att döda
eller förslava alla "Gojim" (hedningar), att
skinna och förödmjuka dem. I vittgående
bevisföring utvecklar Luther med anledning
av utsagor i 1. Mos 49:2, Sam 23, Jer 33,
Haggai 2 och Daniel 9, att Kristus och ingen
annan är uppfyllandet det av Gud givna
frälsningslöftet.
En sjätte del av boken vänder sig mot de
judiska lögnerna över Kristus och Maria,
som vederläggs ingående med hjälp av
skriftställen och med skäl från sunt människoförnuft. Även här förblir Luther saklig
och rättvis: han tillskriver här såsom i de
andra fallen huvudskulden (44) på lögner
och rabbinernas förvrängningar, medan han
framställer det vanliga folket, de "enfaldiga
judarna" som de förförda, av ledarna missledda.
Huvudskriftens alla sex stridsdelar är av
religiös art ock likväl behandlas, framställes
och bedömes däri avgörande och grundläggande dessutom det folkligt-rasistiska och
det socialt-ekonomiska perspektivet.
Ty därför kan efter grundlig, allsidig föreberedelse den sjunde delen av lösningen på
judefrågan tas fram. Luthers råd och förslag
är klart och bestämt: definitivt skilsmässa
mellan kristen mänsklighet och antikristen
judendom! Den av judisk propaganda påstådda "fångenskapen" hos de kristna folken
ska ta ett slut: judarnas avtåg från alla
kristna länder och hemkomsten till sitt
fädernesland Kanan. Men i inget fall fördragsamhet och likaberättigande, då den
judiska smädelsen mot Kristus icke tillåter
någon kristen mildhet. Vill man behålla
judarna i landet, då måste stränga förordningar införas: förstöring av synagogor,
förbud av gudstjänster och böcker, förbud
mot ocker och överföring av judarna från
handelsverksamhet till lantbruksarbete i
tjänande ställning. På en möjlighet till
denna socialekonomiska omställning tror
Luther icke på grund av judarnas invanda
karaktär. Han antar hellre, att de avundsjukt och hätskt i stället för att leda till
fruktbart arbetet kommer att skada sina
kristna understödjare, var de kan. En omvändelse kommer likaledes inte i fråga: "Att
omvända djävulen och hans anhang är
omöjligt". Likväl ska även nu ännu enstaka,
undantagsvis omvändelsefall tas med i
räkningen och ge de omvända understödspengar av de beslagtagna ockertillgångarna.
För de villiga är porten öppen. Men massan
ska enligt Luther förkastas: uttåget, utdrivningen är det enda genomgripande hjälpmedlet.
Luther vet, vem som hindrar denna utdrivning. Med vass öppenhet vänder han sig mot
regeringarna, som gynnar judarna av ekonomiska skäl. Med klar blick genomskådar
han det dynastiskt-judiska förbundet: regeringar tar för priset att låta sina inskränknings- och utdrivningsåtgärder falla, emot
bestickningar från judarna. Judarna driver
in dessa pengar från det genom ocker utplundrade (45) folket.
Till de mest oförlikneliga ställena i huvudskriften hör orden om "frihet": aldrig kunna
"friheter", dvs privilegier, ge frihet till missbruk, och om "kristen barmhärtighet":
barmhärtighet måste ofta vara skärpt och
får aldrig förråda den kristna saken och
understödja antikristliga strävanden. Dessa
Luthers ord mot liberala tanke- och känslouppmjukningar (förflackningar) är idag
fortfarande så kraftfulla och giltiga som i
den tid, då de nedskrevs. Barmhärtig och
ändock skärpt, förstående men beslutsberedd: det är Luthers hållning. Det finns
ingen motsägelse däri, utan den lever i en
kristen enhet av tanke och känsla, att i
slutet av denna skarpa skrift mot judarna
står en bön för judarna, en bön till Gud att
vända sin vrede från dem, att lösa den
världshistoriska förbannelsen.
"Om judarna och deras lögner" är den mest
omfattande, mest grundliga och mest djupträngande judeskrift i alla tider. Ingenstädes en ytterlighet eller betonande av
tillfälligheter; överallt kärndjup, beslutskraft och skarpaste genomskådande av det
hela.
Man kan måhända jämföra den anti-judiska
skriften av Luthers motståndare Eck "En
liten judeboks förläggning" (Ingolstadt
1541), som i sin framställning av ritualmordsprocesser alltid stannar vid ytterligheter och till sist likväl blott slutar i en
förnyad rekommendation av de innocentiska
inskränkningsåtgärderna.
Luther griper sig an problemkärnan och
löser huvudproblemet. I huvuddelarna vid
diskussionen av Messiasproblemet och vid
lösningen av judeproblemet reser sig Luther
till ett språköverdåd av det mest oförlikneliga slag. Ur den upprörda själens innersta
djup tränger klander och förmaning, förbannelse och fördömelse, uppror och vrede,
medan samtidigt förnuftet utvecklar sina
logiska bevisgrunder och aldrig besinningen
förglömmer sin kristna plikt. Denna skrift
är karaktärsframställning av enastående
slag.
Men genljudet av denna skrift var en villfarelse. Medan å sin sida missionsskriften "Att
Jesus Kristus var född jude" upplevde nio
upplagor själva året 1523, kom huvudskriften inte ut över två och fick t o m inom
protestantiska kretsar vidkännas tvivel,
motstånd och liberala förebråelser för alltför
stor hårdhet och hänsynslöshet. I fall den
andra skriften om Schemhamphoras lästes
mer, så spelade utan tvivel nyfikenheten på
kabbalistiska avslöjanden en roll: ett tecken
på att en spekulativ tidsanda (46) ännu inte
fattade problemets djupa allvar. Luthers
skrift sin verkan, men ingen på något sätt
betydande framgång, ända in i vår tid.
Denna folkliga bok med den mest övertygande språkliga kraft har ännu inte blivit
någon populär bok.
Den judiska propagandan i tiden, med Josel
von Rosheim i spetsen, gjorde allt för att
motsätta sig dess spridning; Josel ägde
fräckheten att inlämna vid Strassburgs
stadsfullmäktige ett förtalsåtal.
Men de som fullständigt svek i denna strid,
var de tyska regeringarna. Blott i Sachsen
och delvis i Hessen skärptes judeförordningarna. I Luthers hemtrakt, grevskapet Mans43
feld, tilltog snarare förmånerna för judarna
och andra regeringar avstod lätt från inskridande mot judarna. Med fullt skäl har Luther vid sin avskedspredikan i Eisleben den
14. februari 1546 fyra dagar före sin död
riktat en särskild "Förmaning mot judarna"
till sina åhörare, en varning för det judiska
inflytandet, som oupphörligt hotar de
kristna. ett upprop att inte tåla och fördra
de oomvända.
Luther var aldrig "anti-semit", aldrig judarnas fiende i yttre mening, men han var
deras skarpaste domare och anklagare och
den obeveklige åklagaren av deras halsstarrighet i den anti-kristna vinsthushållningen.
Hans kampskrift mot judendomen är en
frukt av årslånga strider och brottningar
omkring det avgörande problemet, en mogen
livsfrukt tänkbar av religiös innerlighet,
förseglad av religiös livskänsla, obegränsad
av västerländskt-kristet tänkande och
känsla. Som oförlikneligt karakteristiskt
omdöme i en världshistorisk fråga är de ett
testamente för den eviga tyskheten, som
icke ska förglömmas.
Berlin 1936
Dr Walther Linden
44
Om Judarna och deras lögner
Detta är en översättning från sid 1 till sid
170 av Martin Luthers huvudskrift "Om
judarna och deras lögner"..
Förord
Jag hade visserligen föresatt mig att inte
skriva någonting mer vare sig om judarna
eller mot judarna. Men då jag erfor, att
dessa eländiga, gudlösa människor inte
upphörde att locka även oss kristna till sig,
har jag låtit publicera denna lilla bok, för att
jag ska finnas bland dem, som gör motstånd mot judarnas illasinnade tilltag
och som har varnat de kristna att akta
sig för judarna. Jag hade inte trott, att en
kristen skulle låta sig luras av judarna och
träda in i deras förbannelse och jämmer.
Men djävulen är för världen Gud, och
där Guds ord inte är, kan han, djävulen,
göra allt inte blott hos de svaga utan även
hos de starka. Gud hjälpe oss! Amen.
och kraftfullt vederlagt dem. Allt detta
gagnar till intet hos judarna. De har ständigt blivit värre.
De har också blivit så hårda och känslolösa,
att de inte ens vill dra lärdom av den förskräckliga plågan, att de nu över 1400 år
befinner sig i landsflykt och ännu inte kan
nå något slut därpå eller få en tidsbegränsning trots ett så häftigt, evigt ropande och
skrinkande till Gud (som de påstår). Hjälper
inte slagen (menar jag), så är det lätt att
inse, att vårt tal och våra tolkningar hjälper
ännu mycket mindre.
Hur en kristen ska tala med judar
Därför ska en kristen vara tillfreds och inte
träta med judarna. Utan måste du eller vill
du tala med dem, så säg ej mer än så: "Hör
du, jude, du vet också, att Jerusalem och ert
herravälde jämte templet och prästerskapet
nu varit förstörda över 1460 år? Ty detta år,
då vi kristna skriver 1542 från Kristi födelse, är det just 1468 år sedan, och går in i
det 1500:nde året, då Vespasianus och Titus
förstörde Jerusalem och drev ut judarna
därifrån. Om detta problem kan judarna
tvista och disputera, så länge de vill.
Judarna vill kullkasta vår tros grund
Nåd och frid i Herren! Käre läsare och gode
vän! Jag har mottagit en skrift, där en jude
för ett samtal med en kristen och tillåter sig
att förvränga och helt annorlunda tyda
Skriftens språk (än vi gör för vår tro om vår
Herre Kristus och Maria, hans moder).
Därmed avses att kullkasta vår tros
grund.
Därför ger jag er och honom detta svar. Det
är inte min avsikt att träta med judarna
eller lära av dem, hur de tyder eller uppfattar Skriften. Jag känner väl till allt detta
från första början. Ännu mycket mindre går
jag med på att jag skulle omvända judarna, ty det är omöjligt. De båda förträffliga
männen Lyra och Burgensis har för oss för
hundra och tvåhundra år sedan pålitligt
beskrivit judarnas skamlösa omtolkningar
Judarna är säkerligen förkastade av Gud
Ty denna Guds grymma vrede visar alltför
tydligt, att judarna visst måste irra omkring
på och befara den orätta vägen. Sådant kan
t o m ett barn begripa. Ty så avskyvärt får
man inte tänka om, att Han skulle straffa
sitt eget folk så länge, så gruvligt, så
obarmhärtigt och dessutom stillatigande,
varken med ord eller handlingar trösta, icke
bestämma någon tid eller något slut härpå.
Vem skulle tro på en sådan Gud, hoppas på
eller älska Honom? Därför bevisar denna
vreda handling, att judarna säkerligen är
förkastade av Gud och inte längre är hans
folk, liksom Han inte längre är deras Gud.
Det sker enligt utsagan i Hosea 1:9: "Ni är
inte mitt folk; därför är jag inte er
45
Gud". Ja, det går följaktligen sämre för dem
och i högsta grad förskräckligt och plågsamt.
Judarna får tolka detta som de vill. Ändå ser
vi verket inför våra ögon, vilket inte bedrar
oss.
Om en gnista av förnuft eller förstånd fanns
hos dem, måste de verkligen tänka så: "Ack,
Herre Gud, det står eller går inte rätt till
med oss, eländet är alltför stort, varar alltför
länge, slår alltför hårt. Gud har glömt oss
etc". Jag är visserligen inte någon jude, men
jag tänker på allvar inte gärna på en sådan
grym Guds vrede över detta folk. Ty jag
förskräckes däröver, så att det skär genom
kropp och själ. Hur ska det bli med den
eviga vreden i helvetet över falska kristna
och alla otrogna? Välan, judarna kan hålla
vår Herre Kristus för vem de vill. Visst är,
att det följaktligen går, som han säger i Lk
21:20, 23: "När ni kommer att se Jerusalem
belägrat av en krigshär, så märker ni, att
dess ödeläggelse har kommit. Ty detta är
hämndens dagar och det kommer att vara
stor nöd i landet och vreden vilar tungt över
detta folk".
Diskutera inte med judar om vår tros artiklar!
Kort sagt: Diskutera inte så mycket med
judar över vår tros artiklar! Judarna är
ända från ungdomstiden så fullproppade
med gift och groll mot vår Herre, att där inte
finns någon förhoppning, att de inser, att de
genom sitt elände slutligen blir medgörliga
och tvingade att bekänna, att Messias har
kommit och är vår Jesus. I annat fall är
det alldeles för tidigt, ja t o m förgäves att
diskutera med dem om hur Gud är trefaldig,
hur Gud är människa och hur Maria är
Guds moder. Ty sådant tillåter inte något
förnuft, ej heller något mänskligt hjärta,
ännu mindre ett förbittrat, giftigt, blint
judehjärta. Det Gud själv inte förbättrar
med så grymma slag, det ska vi med ord och
handlingar låta vara oförbättrat (som sagts).
Moses kunde varken med plågor eller med
under eller med böner eller med hot förändra farao, utan han måste låta honom
drunkna i havet.
46
Bemöt judarnas grova absurditeter i deras
tro och deras utläggning av Skriften
Därför vill vi nu stärka vår egen tro genom
att bemöta judarnas grova absurditeter
i deras tro och deras utläggning av
Skriften, eftersom de så giftigt förtalar vår.
Förändrar det någon jude så att han skäms,
är det desto bättre. Vi talar nu inte med
judarna utan om judarna och deras handlande, som våra tyskar också vill veta.
Den judiska trosgrunden
Judarna har en grund, på vilken de i så
utpräglad grad pockar högt: denna är, att de
är födda av de högsta människorna på
jorden, av Abraham, Sara, Isak, Rebecka,
Jakob och av de tolv patriarkerna och så
därefter av det heliga folket Israel såsom det
sankt Paulus också erkänner och talar om i
Rom 9:5: "Deras fäder (Quorum patres)", dvs
"De tillhör fäderna, från vilka Kristus etc".
Och Kristus själv säger i Jh 4:22: "Från
judarna kommer frälsningen". Därför
berömmer de sig av att vara de ädlaste, ja
enbart ädla människor på jorden. Vi annorlunda troende, hedningar, är motståndare till dem och i deras ögon icke
människor, knappt något värda, så att vi
underskattas av dem som arma maskar. Ty
vi är inte av det höga, ädla blodet, stammen,
födelsen eller härkomsten. Detta är ett
argument med deras trots och ära -- enligt
mitt förmenande sannerligen det förnämsta
och starkaste.
Därför måste Gud tillåta detta i deras skolor, böner, sånger, läror och hela livet igenom, då de trampar och står inför honom
och plågar honom ganska väl (jag talar här
om Gud på ett mänskligt sätt). Då måste
Gud höra, hur de berömmer sig och lovar
Honom, därför att Han har avskilt judarna
från hedningarna och låtit dem födas av de
heliga fäderna och utvalt dem till sitt
heliga egendomsfolk. Och det finns inte
något mått eller någon ände på berömmelsen från blodet och den köttsliga födelsen
från fäderna.
Att judarnas rasande, galna och dåraktiga
vansinne tycks vara fullkomligt, framgår
därav, att de berömmer och tackar Gud för
det första därför, att de är människor och
icke djur, för det andra, att de är israeler
och icke hedningar, för det tredje, att de
är skapade till män och inte till kvinnor. Ty sådant narrverk hämtar de inte från
Israel utan från hedningarna. Så förmäler
historien, att greken Platon dagligen gjorde
sådana lovprisningar och tacksägelser till
Gud. Skulle i annat fall sådan högfärd och
gudssmädelse kunna kallas Guds lov. Ty
Platon prisade också sina gudar för dessa tre
saker: att han var människa och inte ett
djur, en man och inte en kvinna, en grek och
inte en utlänning eller barbar. Detta är en
narrs beröm och en gudssmädares tack.
Liksom italienarna tror de sig själva vara de
enda riktiga människorna och alla andra
människor är fåfänga djur, änder eller möss
i förhållande till dem.
Äran av att tillhöra Israels släkt och
stam kan ingen frånta judarna. I Gamla
Testamentet (GT) har de -- men det förstår
ingen jude -- fördenskull förlorat många slag
i krig. Alla profeter har de därför straffat. Ty
det är en högmodig, köttslig förmätenhet,
utan ande och tro. Men de har också mördats och förföljts av det skälet. Johannes
Döparen straffade dem hårt därför och sade
(Mt 3:9): "Vi har Abraham till vår fader; Gud
kan av dessa stenar uppväcka barn till
Abraham". Och de kallas inte Israels barn
utan "huggormars avföda". Detta förolämpade Israels ädla blod och folk allt för mycket och Israels folk sade (Mt 11:18): "Han är
besatt av Djävulen". Också vår Herre kallade dem (Mt 12:34) "huggormar avföda".
Likaså Jh 8: 39, 44: "Ären I Abrahams barn,
så gör Ni Abrahams verk; ären I Djävulens
barn, så är han er fader". Det var för dem
odrägligt, att de inte skulle vara Abrahams
barn utan djävulens -- liksom de ännu inte
kunde fördra det. Ty om de skulle prisge
denna ära och grund, måste allt som berodde därpå, falla och bli annorlunda.
Och jag tror, när deras Messias, som de
hoppas på, skulle komma och upphäva
denna deras trosgrund och berömmelse, så
skulle de förmodligen korsfästa och häda
honom sjufalt värre, än de har gjort med vår
Messias. Och de skulle också säga, att han
inte var den rätta Messias utan en falsk
djävul. Ty de har så tänkt sig Messias, att
han skulle stärka och öka en sådan köttslig
och högfärdig egenkärlek om blodets och
ättens adel, dvs hjälpa dem att häda Gud
och att hånande förakta hans skapelse, även
kvinnorna, som också är människor och
Guds avbilder (1 Mos 1: 27), dessutom vårt
kött och blod, liksom mödrar, döttrar, hustrur. Ty efter det ovan anförda trefaldiga
lovprisandet håller de inte Sara som kvinna
så förnäm som Abraham, mannen. Kanske
vill de (dvs de judiska männen) därmed ära
sig själva, att de är halvt adliga, när de är
födda av en adlig fader, och halvt oadliga,
när de är födda av en oadlig moder. Men låt
oss avstå från dårskap och dumhet.
Den värdelösa och fördömda trosgrunden
Om en sådan grund och ära vill vi tala och
övertygande bevisa (inte för judarna, ty de
tillät det ej heller varken från Moses eller
från själve deras Messias, som sagts) inför
Gud och världen, att en sådan grund är
helt värdelös och fördömd. Vi hänvisar
här till Moses 1 Mos (Gen) 17:14, på vilken
de rättmätigt skulle tro, om de var rätta
israeler. Då Gud införde omskärelsen, sade
han bl.a. följande: "Det lilla gossebarn, som
inte omskärs, ska utrotas ur mitt folk". Med
detta ord dömer Gud allt, som är fött av
kött, till evig fördömelse, vore än så ädelt,
högt eller lågt fött som det kunde, ty även
Abrahams säd undantar han ej. Den är inte
blott adlig och sedan Noas tid utan även
förklarad helig, 1 Mos (Gen) 15:1-15, varvid
av Abram blev Abraham, 1 Mos (Gen) 17:5.
Likväl ska inget av hans barn tillhöra Guds
folk utan utrotas, därför att Gud inte vill
vara dess Gud, såvida barnet inte omskurits
vid födelsen och upptagits i Guds förbund.
Inför världen gäller nog, att en viss människa för sin födelses skull är ädlare än en
47
annan, liksom också för sitt förnufts skull en
är klokare än den andre, en för sin kropps
skull starkare och skönare än den andre, en
för sina egendomars skull rikare och mäktigare än den andre, en för sina dygders skull
bättre än den andre. Ty sådan skillnad
och ojämlikhet måste detta eländiga,
syndfulla, dödliga liv ha och kan inte undvara det för livets svårigheter och ordningens upprätthållande.
Att träda fram inför Gud och berömma sig
själv är en djävulsk högfärd
Men att träda fram inför Gud och berömma sig själv liksom det vore så ädelt,
stort, värdefullt inför andra människor, det
är en djävulsk högfärd, då ju inför Gud
all födelse efter köttet fördöms i det nämnda
bibelordet, såvida inte hans förbund och ord
på nytt kommer till hjälp och gör en andra
ny födelse och därmed skiljer juden från den
gamla, första födelsen. Om nu judarna i sina
böner inför Gud berömmer sig och skryter,
att de genom sina fäder är av ädelt blod,
ädel folkstam och Guds barn -- varför skulle
han bry sig om dem och vara dem nådiga,
men fördöma hedningar som oäktingar och
inte av deras blod? Vad skulle väl en sådan
bön uppnå? Detta kommer den att uppnå:
om judarna vore så heliga som sina fäder,
Abraham, Jakob, Isak, ja om de vore änglar i
himmelen, så måste de för en sådan böns
skull kastas i helvetes avgrund, för att ej
tala om att de efter att ha lösts ur sitt
elände åter skulle föras mot Jerusalem.
Ty vad gör en sådan djävulsk, högmodig bön
annat än att Gud i sitt ord näpser lögnerna,
då han säger: Det som föds och inte omskärs", detta ska inte endast vara oädelt och
ovärdigt, utan också fördömt och icke av
mitt folk, och jag vill inte vara deras Gud.
Däremot rasar judarna i sin hädiska bön,
som om de ville säga: "Nej, nej, o Herre Gud,
det är inte sant, utan du måste bönhöra oss,
emedan vi är födda av de heliga fädernas
ädla blod och sätter oss för ensådan ädel
födelses skull till herre över hela världen och
i himmelen, eller håller du ej ditt ord och gör
48
oss orätt, eftersom du har svurit våra fäder
att evigt ha deras säd till ditt utvalda folk.
Liksom om hos oss kristna en konung, furste
eller herre, en rik, vacker, klok, from dygdesam människa skulle inför Gud bedja på
följande sätt: Herre Gud, se vilken stor
konung och herre jag är, se hur rik, klok och
from jag är, se vilken vacker pojke eller
flicka jag är framför andra. Och var mig
nådig, hjälp mig och gör mig för denna saks
skull salig. Ty de andra människorna är inte
värdiga det, eftersom de inte är så vackra,
rika, kloka, fromma, ädla och högvälborna
som jag. Vad skulle väl en sådan bön förtjäna? Den skulle förtjäna, att blixt och
dunder från himmelen slår ned och svavel
och helveteseld nedifrån slår upp. Det vore
också rätt ty inför Gud ska kött blod icke
berömma sig. Eller som Moses säger: "Det
som föds", även av heliga fäder och av Abraham själv, ska inför Gud vara fördömt och
inte berömma sig inför Gud, såsom också
sankt Paulus säger i Rom 3:26 och Johannes
i sitt evangelium 3:6.
En sådan bön bad också fariséen i vårt
evangelium och berömde sig av sina välgärningar: "Jag är inte", sade han, "som andra
människor" (Lk 18:11), och hans bön var
därtill kostligt utsmyckad: han bad den med
tacksägelser och trodde sig vara Sonen i
Guds sköte. Likväl slog dunder och blixt
från himmelen ned honom i helvetes avgrund, såsom Kristus i detta fall dömer och
säger: varje publikan vore rättfärdig och
denne fördömd. Ack, vad ska vi arma sopsäckar, maskar, stank och smuts berömma
oss av inför den, som är himmelens och
jordens skapare, vilken har gjort oss av stoff
och av intet och är för vår naturs, födelses
och väsens skull allt fortfarande inför Hans
ögon bara stoff och intet -- utom det som
Hans nåd och rika barmhärtighet ska låta
oss vara och ha.
Abraham var visserligen ädlare än judarna.
Han var nämligen född av den ädlaste patriarken Noa, som dåförtiden var hela världens
högsta och äldsta härskare, präst och fader,
tillika med de andra nio följande patriarkerna, vilka alla Abraham sett, hört och levt
tillsammans med. Några har också länge
överlevt Abraham (såsom Sem, Galach,
Eber), så att det ingenting har fattats Abraham i fråga om blodets och födelsens adel.
Likväl har det inte hjälpt honom något, att
han skulle räknas till Guds folk. Snarare
hade han varit ogudaktig och förblivit fördömd, om inte Guds ord hade kallat honom, såsom Josua säger i sin bok 24:2f från
Guds mun: "Era fäder har förr bott på andra
sidan om floden som Tera, Abrahams och
Nahors fader, och tjänade andra gudar; men
jag hämtade hit er fader Abraham etc".
Då Abraham hade blivit kallad och helig
genom Guds ord och sin tro (1 Mos, Gen,
15:1-5), så berömde han sig hädanefter
likväl icke av sin födelse eller dygd. Eftersom han talar med Gud enligt 1 Mos
(Gen) 18:27, så säger han inte: "Beakta, hur
ädelt jag är född av Noa och de heliga fäderna och kommen från Ditt heliga folk", ej
heller: "Hur helig och from jag är gentemot
andra människor", utan han talar så: "Å,
Herre, Jag talar med Dig, fastän jag är stoft
och aska". Ja, så ska en mänsklig varelse
tala med sin skapare och inte glömma, vad
hon är och värderas inför Honom. Därför har
Han sagt om Adam och om alla hans barn
enligt 1 Mos (Gen) 3:19: "Ty du är stoft
eller jord och ska åter bli jord" såsom ju
döden övertygar oss om allt sådant effektivt
inför våra ögon och med övertygande bevis,
om det blott kunde hjälpa mot den lösa,
fåfänga, motbjudande högfärden.
Ja, se nu, hur fina Abrahams barn, judarna,
är, hur väl de följer sin faders råd, ja så fint
Guds folk de är, när de berömmer sig av
sin köttsliga födelse och sina fäders
adliga släktskap och föraktar alla
andra människor, trots att Gud dock i allt
detta likaväl håller dem för stoft och aska
och av fördömd födsel som alla andra hedningar. Likaväl ska Gud beslås med lögner.
De måste nämligen ha rätt och de vill med
en sådan skändlig, fördömd bön tilltrotsa sig
Guds nåd och återfå Jerusalem.
Vidare: om också judarna vore sju gånger
blindare (om det vore möjligt), så skulle de
ju vara tvungna att inse, att Esau eller
Edom -- för den köttsliga födelsens skull -är precis lika ädel som Jakob, eftersom han
inte endast är son till samme fader Isak och
modern Rebecka, utan även den förstfödde
sonen, vilken förstfödsel då var den högsta
adel bland de övriga barnen. Har nu den
likartade födseln, ja förstfödseln, hjälpt
honom något, varmed han var långt ädlare
än Jakob? Likväl räknas han inte bland
Guds folk, där han dock kallar Abraham sin
farfar och Sara sin mormor såsom Jakob
och, som sagt, mycket mer än Jakob. Å
andra sidan måste Abraham själv och Sara
betrakta honom som sitt barnbarn, Isak för
sin och Rebeckas son, och dessutom som den
första och ädlaste sonen, men Jakob som den
ringaste. Här frågar jag mig: Vad har den
köttsliga födelsen eller blodets adel från
Abraham hjälpt till med?
Om man här skulle påstå, att Esau hade
blivit ondskefull och att han därför hade
förlorat heder etc, så skulle därpå först
svaras: Vi diskuterar nu om huruvida
blodets födelse som sådant även gäller
inför Gud, så att man därigenom kan vara
eller bli Guds folk. Gäller det inte, varför
prisar då judarna sådant så högt inför alla
människors barn? Men gäller det, varför
håller inte Gud sin hand däröver, så att det
inte misslyckas? Ty om Gud anser den köttsliga födelsen tillfredsställande därför, att de
måste vara Hans folk, som föds av de
heliga fäderna, så ska Han inte låta dem
bli onda, för att Han inte ska förlora sitt folk
och själv bli djävul. Men låter Han judarna
bli goda, så är det säkert, att Han inte värdesätter därför, att den skulle göra eller
skaffa ett folk åt Honom.
För det andra är inte Esau för den skull
förkastad av Guds folk, emedan han hädanefter blivit ond, även Jakob har inte genom
ett gott liv kommit dit, att han räknades
bland Gods folk, utan då de bägge två ännu
låg i moderslivet, blev de genom Guds ord
skilda, Jakob kallad och Esau ej, genom
Guds domslut (Rom 9:12): "Den äldre ska
tjäna den yngre". Det gjorde eller hjälpte
därför intet, att de båda två låg under en
moders hjärta, närdes med samma mjölk och
blod av samma, enda moder Rebecka och
tillika föddes av henne på samma gång (1
Mos 25: 24-26), så att här måste man säga,
att om kött, blod, mjölk, kropp också vore
fullständigt lika, så hade det inte kunnat
49
gagna Esau, ej heller kunnat hindra Jakob
från den nåd, som gör en till Guds barn
och folk, utan ordet och utkorelsen, som
inte aktar födelsen för någonting, skiljer här
sakerna åt.
Alltså kan Ismael också säga, att han vore
lika mycket en Abrahams rättmätige, naturlige son. Men vad hjälper honom här den
köttsliga födelsen? Han måste likvär Abrahams hus och arv och överlämna dem till sin
broder Isak. Säger du, att Ismael är Agars
barn, Isak Saras, så bidrar det till intet
annat än att det stärker vår sak. Ty att Isak
föddes av Sara, skedde genom Guds ord och
inte av kött och blod, eftersom Sara i sin
höga ålder icke på ett naturligt sätt kunde
bära barn. Men för att ytterligare tala om
födelsen: är Ismael Abrahams kött och blod
och naturlige son, så hjälper honom en
sådan helig faders blod och kött ingenting,
utan skadar honom, emedan han inte har
något mer än kott och blod av Abraham och
icke därtill även har Guds ord. Men det
hindrar inte Isak, att han härstammar från
Abrahams blod, vilket är betydelselöst i
Ismael fall, därför att Isak har Guds ord,
som skiljer honom från sin broder Ismael, som dock är av samme Abrahams kött
och blod.
Men vad ska vi säga härom! Jag vill, om
födelsen inför Gud gäller vara lika ädel som
någon jude, ja t o m så ädel som själve Abraham, som David, som alla heliga profeter
och apostlar. Jag vill inte vara dem någon
tack skyldig, däeför att de håller mig lika
ädel (för födelsens skull inför Gud) som sig
själva. Och om Gud inte vill erkänna min
adel och min födelse så god som Isaks, Abrahams, Davids och alla heligas, så vill jag
såga, att han gör mig orätt och inte är en
sann domare. Ty detta låter jag mig ej tillskrivas, och det skulle ej heller varken Abraham, David, profeter eller apostlar
tillskriva mig, ja inte någon ängel i himmelen, att jag berömde mig av att Noa vore (för
att tala om köttslig födsel eller om kött och
blod) min riktiga, naturliga anfader och
hans hustru -- vem hon än må ha varit -min rätta naturliga anmoder. Ty vi härstammar ju alla från ende Noa efter syndafloden, icke från Kain, vars släkt för alltid
50
utrotades i syndafloden med kusiner, svågrar och Noas vänner.
Vidare berömmer jag av, att Jafet, Noas
förstfödde son, också var min riktiga, naturliga anfader och hans hustru, vem än hon
var, min riktiga, naturliga anmoder. Ty vi
hedningar härstammar alla från honom,
som Moses säger i 1 Mos 10:32. Därför har
alltså Sem, Noas andre son, ingenting astt
förhäva sig över gentemot sin äldre broder
för födelsens skull, ja om födelsen ska gälla,
har Jafet med sina efterkommande såsom
den förstfödde sonen och rätte arvtagaren
rätt att gräla på Sem, sin yngre broder, och
hans efterkommande, de må vara eller ismaeliter eller edomiter. Vad hjälper nu den
köttsliga förstfödseln den gode Jafet, vår
anfader?. Överhuvud taget ingenting! Sem
behåller dock företrädet, icke för födselns
skull (i annat fall måste det vara Jafet),
utan emedan Guds ord och kallelse här är
skiljedomare över födseln.
På samma sätt kunde jag berätta om världens början, hur vi alla härstamma från
Seth, Enos, Kenen, Mahalael, Jared, Henoch
Methusalah och Lamek. Ty de är likaväl
våra anfäder som judarnas, och vi allesammans tillskriver oss samma ära, samma
adel, samma rykte från dem som från judarna och är likaväl deras kött och blod som
Abraham och all hans säd. Ty vi har på
samma sätt som de varit i de heliga fädernas
länder, och det är här ingen skillnad för
födelsens eller köttets eller blodets skull,
som allt förnuft måste tillstå. Därför är de
blinda judarna sannerligen grova narrar och
mycket mer vansinniga än hedningarna,
enär de så högt prisa sin köttsliga födelse
inför Gud medan de dock i detta hänseende
inte i någonting är bättre än alla hedningar,
emedan vi båda två är av enahanda födsel,
köttets och blodets, efter de allra första,
bästa, heligaste anfäder. Ingen kan förebrå
eller förehålla den andre något märkvärdigt,
som inte också träffar dem båda.
Men för att övergå till annat: David sammanför oss alla skickligt och övertygande i
en enda grupp, Ps 51:7, då han säger: "Se, i
synd är jag född, och min moder bar mig i
synd etc". Gå nu bort, vare sig du är jude
eller hedning, född av Adam eller Abraham,
av Hennoch eller David, och beröm dig inför
Gud på grund av sköna adel, din förnäma
stam, din gamla härkomst, här finner du
slutligen det, att vi alla är burna och födda i
synd av fader och moder -- ingen utesluten
som kallas en människa.
Men vad är det som ör fött i synd, annat
än det som är fött i Guds vrede och fördömelse, att vi av natur eller för födelsens
skull inte kan vara Guds folk eller barn, och
att vår födelse, rykte och adel, ära och pris
ingen annan är eller kan vara, än att vi (om
inte mer där ska vara än den lekamliga
födelsen) helt enkelt är fördömda syndare,
Guds fiender och i fullständig onåd? Då
har du, jude, ditt rykte, och vi hedningar
detsamma såväl med dig som du med oss.
Bed nu vidare, att Gud ska pröva din adel,
stam, kött och blod.
Men detta vill jag ha sagt för att stärka vår
tro. Ty judarna underlåter inte att gripa
detta högmod och sin adels och sitt blods
rykte, som ovan är sagt. De är förstockade.
De våra ska ta sig i akt för dem, att de inte
blir förförda av det förstockade, fördömda
folket (som Gud straffar för lögner och hela
världen stolt föraktar). Ty judarna vill t o m
gärna dra oss kristna till sin tro och gör det,
om de kan. Ska nu också Gud bli dem, judarna, nådig, så måste de för det första ta
bort från sina skolor och ur sina hjärtan och
munnar sådana hädiska böner och sånger
om sitt rykte och högmod och blod. Ty sådana böner ökar och hopar alltid Guds vrede
över dem. Men detta gör de inte, eller så
djupt förödmjukar de sig inte -- undantagandes vad enskilda personer kan göra, vilka
Gud på ett särskilt sätt drar till sig och
frälsar från deras hemska fördärv.
Omskärelsen
Den andra äran och förnämheten, från
vilken judarna reser sig och stolt och högmodigt föraktar alla människor, är detta, att
de har omskärelsen från Abraham. Gud
hjälpe, hur måste inte vi hedningar låta
behandla oss i deras skolor, böner, sånger
och läror, hur motbjudande stinker inte vi
arma människor inför deras näsor, att vi
inte är omskurna! Ja Gud måste själv här
låta sig så förskräckligt pinas, att även jag
må tala. Då träder de fram inför honom med
outsägligt högmod och pockande: "Lovad
vare du, världens konung, du som har utvalt
och helgat oss framför alla folk genom omskärelsens förbund!" och med många fler
sådana ord -- allt inriktat därpå, att Gud
blott skulle bry sig om judarna framför hela
världen, därför att de är omskurna enligt
Hans befallning och föraktar alla andra
människor, precis som de gör och begär.
På detta rykte eller adelskap pockar de
sannerligen lika mycket som på sin köttsliga
födelse. Och jag anser också därför, om
också Moses själv med Elias och deras Messias samtidigt skulle komma och vill göra
dem en sådan ära eller förbjuda slika böner
och sådan lära, skulle de väl anse alla dessa
för de tre farligaste djävlarna i helvetet och
skulle inte veta, hur de tillräckligt skulle
förfölja och fördöma dem, mycket mindre att
de skulle tro dem. Ty de har beslutat det hos
sig själva, att Moses jämte Elias och
Messias skulle bekräfta omskärelsen, ja
mycket mer hjälpa till att stärka och prisa
ett sådant högmod och en sådan stolthet i
omskärelsen, samt att anse alla hedningar
(som de göra) för bara smuts och stank,
därför att de inte är omskurna. Ty som
judarna föreskriver hedningarna det, tänker
och önskar de, att så måste Moses, Elias och
Messias gör. De vill ha rätt, om också Gud
skulle handla annorlunda än de tänka, men
då gör Han också orätt.
Men betrakta nu här de eländiga, blinda,
vansinniga människorna! För det första vill
jag låta saken bero (något jag ovan också
har sagt om köttslig födsel): om omskärelsen
därtill är tillräcklig att göra dem till ett
gudsfolk eller att hela dem eller utvälja dem
inför Gud framför alla andra folk, så måste
därav följa, att var och en som omskurits,
inte kunde bli onskefull eller fördömd. Och
Gud skulle ej heller kunna tillåta det, om
Han höll omskärelsen för så helig och kraftfull på samma sät, som vi kristna säger: Den
som tror, han kan inte bli ondskefull, ej
heller fördömd, så länge tron förblir. Ty Gud
51
håller tron så dyrbar, värdefull och
stark, att den säkert helgar och inte
låter den bli förlorad, ej heller ond, som
äger och behåller tron. Sådant säger jag,
låter jag nu bero.
För det andra ser man här ånyo, hur judarna med denna bön blott mer och mer förtönar Gud. Ty de står där och ligger åt Gud
med en hädisk, skändlig, oförskämd lögn.
Och de är så blinda och dåraktiga, att de
inte texten i 1 Mos (Gen) 17:9 ff, ej heller
hela Skriften, som våldsamt och klart fördömer sådan lögn: Ty även Moses säger i 1
Mos (Gen) 17:12, att Abraham var befalld
att omskära inte blott sin son Isak (vilken då ännu inte var född) utan allt mankön, som var fött i hans hus, son eller
tjänare, även de köpta, dvs slavarna. Och
alla tillsammans Med Abraham själv blev
omskurna på en dag, även Ismael, som då
var 13 år gammal (1 Mos 17:23-27(. Alltså
omfattar omskärelsens förbund eller
påbud all Abrahams säd och efterkommande, Ismael förnämligast som Abrahams
förstomskurna säd. Därmed är Ismael inte
endast likställd med sin bror Isak, utan när
det gäller inför Gud omskuren omkring ett
år tidigare. Han kan därför berömma sig av
sin omskärelse i högre grad än Isak. Ismaeliterna kan därför räknas för bättre än
israelerna, eftersom deras fader omskars
tidigare än Isak (dvs israelernas fader)
föddes. Varför ljuger då judarna i sina böner
och sina predikningar inför Gud så skändlig
som vore omskärelsen endast för dem, så att
de genom den utskiljes från alla andra folk
och måste bara vara Guds heliga folk? De
borde skämmas en smula, om de kunde
skämmas, inför ismaeliter, edomiter och
många andra folk, om de tänkte därpå, att
de alltid varit en liten skara och knappt en
handfull människor gentemot andra folk,
som också är Abrahams säd och även omskurna och utan tvivel har ärvt ett sådant
påbud för sina efterkommande från sin fader
Abraham, så att den omskärelse, som gick i
arv på den ene sonen Isak, uppenbart är
ganska ringa mot den omskärelse, som gick i
arv på de andra sönerna. Ty det står i skriften, att Ismael, Abrahams son, blev ett stort
folk och avlade tolv furstar, likaså att Kethuras sex söner (1 Mos, Gen, 25:1 ff), som
52
utan tvivel bibehållit omskärelsen från sina
fäder, innehade mycket större länder än
Israel.
Emedan nu omskärelsen är gemensam för
så många folk från Abraham (de är alla av
hans säd såväl som Isak och Jakob), efter
Guds påbud i 1 Mos (Gen) 17:10 ff, och i det
avseendet finns ingen skillnad mellan dem
och Israels barn, Vad gör då judarna, när de
i sin bön lovar och tackar Gud för att han
genom omskärelsen utvalt och helgat
dem av alla folk och gjort dem till sitt
eget folk? Jo, detta gör de: de skändar
och beslår Gud med lögn i hans påbod
och ord, där Han säger i 1 Mos (Gen) 17:12:
"Omskärelsen ska inte allenast vara
Isak och hans efterkommande beordrad
utan all Abrahams säd". Gud medger
ingen särställning för judarna med hänsyn
till omskärelsen i förhållande till Ismael,
Edom, Midjan, Efa Efer etc, vilka i 1 Mos
(Gen) 25:2, 4 räknas som Abrahams säd, ty
de är alla omskurna och omskärelsens arvtagare likaväl som Israel.
Vad hjälper det nu Ismael, att han är omskuren? Vad hjälper det Edom, att han är
omskuren, han som dessutom just är född av
den utvalde Isak och icke av Ismael? Vad
hjälper det Midjan och hans bröder, födda av
Kethura, att de är omskurna? Likväl är de
därför inte Guds folk; för dem hjälper varken börd ej heller Abrahams blod, ej heller
den av Gud påbjudna omskärelsen. Hjälper
inte omskärelsen dessa, att de därigenom
skulle vara Guds folk, hur kan den då hjälpa
judarna? Om det då allmänt finns en enhetlig omskärelse för alla, påbjuden av en enda
Gud, av en enda fader, av samma blod och
kött och börd, finns här bara likheten att
beskåda och ingen skillnad eller olikhet
mellan dem alla, såvitt omskärelse och börd
beträffar.
Därför är det inte en klok, ej heller mästerlig utan grov, plump och narraktig lögn, när
judarna berömmer sig av sin omskärelse
inför Gud, som Gud skulle bry sig om dem
därför och vara dem nådiga, under det att de
dock enligt Skriften med rätta skulle veta,
att de enligt Guds befallning inte endast är
omskurna och för den skull inte kan vara ett
särskilt Guds folk. Utan det måste erfordras
något mer, annat och därtill större, då ju
dock ismaeliterna, edomiterna, midianiterna
och andra av Abrahams säd icke desto
mindre är i stånd till denna berömmelse och
därpå grunda sin tillförsikt till och med inför
Gud. Ty de är dem i alla stycken lika, nämligen efter härkomst och omskärelse, som
sagt är.
Men när judarna vill påstå, att ismaelerna,
edomiterna etc inte höll fast vid omskärelsen så fullständigt som judarna, vilka förutom att de skär av förhuden på det lilla
gossebarnet, dessutom sliter upp hudfliken
på hans manslem bakåt med vassa fingernaglar, såsom man läser i deras böcker,
och gör därmed gossebarnet övermåttan illa,
utan och utöver Guds befallning, så att
fadern, som skulle glädja sig åt omskärelsen, får tårar i ögonen och känner styng i
sitt hjärta, när han hör sitt lilla barn skrika.
Då måste man genmäla, att en sådan tillsats
är uppdiktad av dem själva, ja ingiven av
den lede djävulen mot Guds befallning,
eftersom Moses säger i 5 Mos ((Deut) 4:2 och
12:32: "Du ska inte lägga till något eller ta
något ifrån Herrens ord". Judarna fördärvar
med en sådan djävulsk tillsats omskärelsen,
så att inför Gud inte något folk håller fast
vid omskärelsen mindre än de själva, emedan de med så djävulsk ohörsamhet hänger
fast vid och utövar sin fördömda tillsats mot
Guds ord.
Omskärelsen av hjärtats förhud
Låt oss nu se, vad Moses själv anser om
omskärelsen. I 5 Mos (Deut) 10:16 säger han
så: "Omskär ert hjärtas förhud och var
inte halsstarriga osv". Vad betyder nu det,
käre Moses? Ska det inte vara tillräckligt,
att judarna är kroppsligt omskurna? Är de
ändå inte utvalda genom den heliga omskärelsen och ett Guds heliga folk framför andra folk! Och du kallar halsstarriga
mot Gud, du gör deras heliga omskärelse om
intet och skändar det heliga omskurna
gudsfolket! Skulle du nu säga sådant i deras
skolor: hade de hade inte stenar, skulle de
kasta ut dig landet med träck och smuts, om
du änskönt vore 10 gånger så mycket värd!
Likaså skriver Moses i 3 Mos (Levit) 26:41:
"Tills deras oomskurna hjärtan skäms för
etc". Var försiktig, Moses! Vet du verkligen,
till vem du talar? Du talar till ett ädelt,
utvalt, heligt, omskuret gudsfolk. Och du
vågar säga, att de har oomskurna hjärtan?
Detta är mycket farligare, än om de hade
sjufaldigt oomskuret kött. Ty ett oomskuret
hjärta kan ingen Gud äga. och för Honom
hjälper köttets omskärelse ingenting. Men
ett omskuret hjärta kan väl göra ett
gudsfolk, om också den kroppsliga
omskärelsen icke finns där eller icke kan
vara där såsom hos Israels barn, vilka tillbringade 40 år i öknen.
Också Jeremias (4:4) förmanade dem: Omskären er åt Herren och tag bort ert hjärtas
förhud I Juda män och I Jerusalems invånare, så att min vrede inte far ut som en eld,
som ingen kan släcka". O Jeremias, du
skändlige kättare, du förförare och falska
profet, vågar du säga till det heliga, omskurna gudsfolket, att det skulle omskära
sig åt Herren? Menar du då, att judarna är
omskurna i köttet åt djävulen? Precis som
om Gud inte höll fast vid någonting om den
heliga, köttsliga omskärelsen? Hotar du dem
dessutom med Guds vrede som en evig eld,
om de inte omskära sina hjärtan, där de inte
minns en sådan hjärtats omskärelse i sin
bön, ej heller lova eller tacka Gud med ett
enda ord! Jag råder dig att inte gå i deras
skola. De skulle alla slita och gnaga sönder
dig som en djävul!
Likså Jeremias 6:10: "Deras öron är oomskurna och kan inte höra". Så, så, käre
Jeremias, gör det tillräckligt grovt och
osnyggt med det ädla, utvalda, heliga, omskurna gudsfolket! Ska du säga, att ett
sådant heligt folk har oomskurna öron? Och
det som ännu mycket farligare är, att de inte
kan höra? Det sägs så ofta: Är de inte Guds
folk? Ty den som inte kan höra eller tåla
Gud och hans ord, han är inte av Guds folk.
Är han inte av Guds, så tillhör han djävulens, och då hjälper varken omskärelse eller
vanställelse eller kniv. Hör på för Guds
skull, Jeremias! Föraktar och fördömer du
53
så till den grad, att du skiljer det utvalda,
omskurna, heliga folket från Gud och överlämnar det till djävulen som de förbannade
och fördömda? De prisar dock Gud, att Han
har utvalt dem genom omskärelsen såväl
från djävulen som från alla andra folk, och
gjort dem till det heliga egendomsfolket. O,
det betyder: "Han har skändat Gud, korsfäst
honom, korsfäst honom"!
Vidare säger Jeremias 9:25 f: "Se, det kommer en tid, säger Herren, då jag ska hemsöka allt, omskuret eller oomskuret,
nämligen Egypten, Edom, Ammons barn,
Moab och alla som bor i ökengränserna. Ty
alla hedningar har oomskuren förhud, men
hela Israels hus har ett oomskuret hjärta
etc". Var förblir då omskärelsens högmodiga
rykte, varigenom judarna vill vara ett utvalt
och heligt folk framför andra hedningar?
Här hopfogar dem Guds ord med hedningar
och oomskurna i en grupp och uppsöker dem
på samma sätt och nämner därvid den bästa
delen, den ädla kungliga stammen Juda och
härefter hela Israels hus. Och vad som är
det obehagligaste, säger han: Hedningarna
är väl efter oomskurna, men Juda, Edom,
Israel, vilka efter köttet är omskurna, är
mycket sämre än hedningarna, emedan de
har ett oomskuret hjärta. Vilket är mycket sämre än ha oomskuret kött, såsom ovan
sagts.
Dessa och liknande uttalande visar tydligt,
att judarnas högmod och berömmelse av
omskärelsen i motsats till de oomskurna
hedningar är ett uppenbart nonsens och
inför Gud icke förtjänar något annat än
vrede, när endast omskärelsen existerar. De
har, säger han, ett oomskuret hjärta. Men
judarna sätter inte värde på hjärtats förhud
och menar likväl, att Gud skulle gilla och
prövades högmodiga omskärelse med avseende på köttet och deras högfärdiga rykte
gentemot alla hedningar, som inte kan
berömma sig av omskärelsen. Ser inte det
blinda, eländiga folket, att Gud i dessa
uttalanden så klart och skarpt har gett
sin dom över deras oomskurna hjärtan
och därmed fördömt deras köttsliga
omskärelse tillsammans med deras
rykte och böner. Fortsätter de alltjämt
därmed såsom vansinniga och gör sitt hjär54
tas förhud ständigt längre, ständigt tjockare
med sådant högmodigt rykte inför Gud och
förakt av alla andra folk. Och vill de rätt och
slätt blott vara Guds folk genom en sådan
fåfänglig, högmodig köttets omskärelse,
tills deras hjärtas förhud blivit tjockare än
ett orubbligt berg, att de ingenting mer hör,
ser, känner av sin egen uppenbarade skrift,
vilken de dagligen läser med blinda ögon, på
vilka en så tjock hinna växt fram som ingen
ekbark kan tävla med.
Ska nu Gud höra och motta deras böner, så
måste de sannerligen först ta bort sådant
fördärvligt, skändligt, falskt, förljuget rykte
och högmod ur sina skolor, munnar och
hjärtan. Annars gör de därmed ingenting
annat än att de gör sin sak ständigt sämre
och väcker Guds vrede ännu mer mot sig
själva. Ty den som inför Gud vill be, han får
inte träda fram med högmod och lögn, allenast prisa sig själv och förakta andra, allenast vill kalla sig för Guds folk och fördöma
alla andra, såsom judarna gör. David säger i
Psalt 5:5-7: "Du är inte en Gud, som finner behag i en gudlös tillvaro; den som
är ond, förblir inte inför dig; de skrytsamma består inte inför dina ögon: Du
är fiende till alla missdådare. Du förgör
lögnarna. Herren hyser avsky för blodtörstiga och falska". Utan så står det som där
framgår: "Jag vill gå in i ditt hus på grund
av din stora godhet och tillbe ditt heliga
tempel i din fruktan".
Denna psalm gäller alla människor, vare sig
de är omskurna eller ej, särskilt och huvudsakligen judarna, för vilka den framför allt,
som också alla andra skrifter, är given och
framställd. De skildras däri framför alla
andra hedningar. Ty judarna är det, som
ständigt har bedrivit gudlöshet, avguderi,
falska läror och har haft ett oomskuret
hjärta , såsom Moses själv och alla profeter
knorrar och klagar över dem. De har likväl
alltid velat vara Gud till behag och fördenskull mördat alla profeter. De är det ondskefullaste, mest halsstarriga folk, som inte har
låtit omvända sig genom några predikningar, tillrättavisningar, profeternas läror från
onda till goda gärningar, såsom skriften
överallt visar, men ändock vilja vara Guds
tjänare och stå infor honom. Judarna är de
skrytsamma, högfärdiga skälmarna, som
ända tills denna dag inte kan någonting
annat än att berömma sig själva av sin stam
och sitt blod, prisa endast sig själva och
förakta och förbanna hela världen i sina
skolor, böner och läror. Likväl menar de sig
kunna bestå inför Guds ögon som hans
käraste barn.
Judarna är de sanna lögnarna och
blodhundarna, som inte endast har
förvridit och förfalskat hela skriften
med sina lögnaktiga påstående från
begynnelsen tills i dag utan avbrott.
Och all deras hjärtans ängsliga suckan och
längtan och hopp går ut därpå, att de kan
umgås med oss hedningar, såsom de umgicks med hedningarna på Esters tid i Persien. O, hur mycket tycker de inte om Esters
bok, som så fint stämmer överens med deras
blodtörstiga, hämndgiriga, mordiska begär
och förhoppningar! Inget blodtörstigare och
hämndgirigare folk har solen någonsin
belyst än dem, som låter sig tro, att de därför är ett Guds folk, att de ska och måste
mörda och strypa hedningarna. Och det är
också den förnämsta saken, som de väntar
sig av sin Messias, att han ska mörda och
förgöra hela världen. Som de då i början
bevisade det för oss kristna i hela världen
och ännu gärna skulle göra det, om de kunde
det, har de ofta försökt det och fördenskull
blivit slagna på käften.
Men (vilket kanske härefter kan ifrågasättas) att vi åter kommer att tänka på deras
falska, förljugna rykte om omskärelsen: de
vet väl, dessa skändliga lögnare, att de inte
endast är Guds folk, när de ensamma t o m
innehade omskärelsen framför alla folk,
utan också att förhuden inte utgör hinder
för att vara Guds folk. Likväl träder de
därför motvilligt inför Gud, ljuger och berömmer sig av att vara Guds folk allena
genom den köttsliga omskärelsen. Däremot
talar starka exempel från skriften. Först
Job, som de låter härstamma från Nabor,
men varken honom eller hans arvingar har
Gud påbördat omskärelsen. I alla fall antyder hans bok så mycket, att t o m få av stora
helgon i Israel har varit honom och hans
folk lika. Och Naeman (Naaman) från Syrien har inte pressats till omskärelse av
profeten Elisa och ändock blivit helig och
Guds barn och utan tvivel många med honom. Likaså står där den store profeten
Jonas, som omvände och mottog Nineve till
Gud med konungar, furstar, härskare, land
och folk och ändock inte omskurna. Likaså
hade Daniel omvänt de stora konungarna
och länderna i Babylon och Persien såsom
Nebukanessar, Cyrus, Darius osv och förblev
lika väl oomskurna hedningar och inte judar. Liksom också tidigare Josef lärde konungen Farao, hans furstar och folk, vilket
den 105:e psalmen vittnar om, och lämnade
dem oomskurna. Sådant säger jag, känner
de förtvivlade, förstockade lögnarna väl till
men ändock driver de omskärelsen så långt,
att ingen kan vara Guds folk, som ej är
omskuren. Och de bemödar sig därom, när
de förföra en kristen, att de tvingar honom
till omvändelse. Därefter kommer de inför
Gud och prisar i sin bön, som om det vore
värdefullt, att de genom omskärelsen gjort
oss till Guds folk, skändar, föraktar, fördömer förhuden på oss som en vidrig gräslighet, vilken inte tillåter oss vara Guds folk.
Endast deras omskärelse kan allena göra
det.
Vad ska nu Gud göra åt dessa deras böner
och berömmelser, som de förebringar med så
grova, hädiska lögner mot all skrift? Jo, Han
ska bönhöra dem och föra dem tillbaka till
det utlovade landet. Jag menar likväl, att
om de sutte i himmelen, så skulle enbart ett
sådant rykte, en sådan bön, ett sådant lov
och sådana lögner ögonblickligen störta dem
i helvetes djupaste avgrund.. Men därom
har jag också skrivit mot sabbatsfirare.
Därför skydda dig, käre kristne, inför sådana fördömda människor, som Gud har låtit
sjunka i så djupa ohyggligheter och lögner,
att det måste vara idel lögner, laster och
ondska med dem i allt, vad de göra och tala,
hur gott det än syns vara.
Men du säger: Vartill gagnar då omskärelsen? Eller varför har Gud så strängt påbjudit den? Svar: Då låter Du judarna
ombestyra den! Vad efterfrågar vi hedningar? Omskärelsen är oss inte pålagd, som du
hört. Vi behöver den inte någonstans. Vi kan
ändock vara Guds folk, såsom folken i
Nineve, i Babel, Persien, i Egypten. Därför
55
kan ej heller någon bevisa, att Gud någonsin
har befallt en profet eller jude att omskära
hedningarna. Därför ska judarna låta oss
vara ifred med sina lögner och avguderi. Och
eftersom de vill vara så kloka och visa, att
de vill måstra och omskära oss hedningar,
så låt dem först tala om vad Gud befallt
omskärelsen till och så strängt påbjudit den.
Detta är de skyldiga att göra och detta
kommer de att göra, när de åter kommer
hem till Jerusalem, dvs när djävulen far upp
mot himmelen. Ty det som de säger, har
Gud befallt dem, så att man därigenom
skulle bli helig, salig och Guds folk, är
skändligt uppdiktat. När Moses och alla
profeter säger, att deras omskärelse, eftersom de har ett oomskuret hjärta, inte
hjälpt dem själva, för vilka dock omskärelsen är befalld, hur skulle den då kunna
hjälpa oss, för vilka den inte är påbjuden?
Omskärelsen nyttig, ty Guds ord är anförtrott judarna
Men vi kristna -- för att tala till förmån för
oss -- känner väl till, varför omskärelsen
givits och vartill den nyttjar. Men detta vet
ingen jude, och när man talar med dem
därom, så är det som om du talar med en
klots eller sten. Låt dem alltid ge sig iväg
och ljuga, som deras förfäder gjort från
begynnelsen. Dock lär oss den helige Paulus
i Rom 3:1 ff, att omskärelsen inte gagnar
eller givits därtill, att den endast, som gjort
en sådan gärning, skulle bli helig och salig
och fördöma de oomskurna hedningarna,
såsom judarna ljuga och förtala, utan han
säger sålunda: "Omskärelsen är mycket
nyttig därför att Guds ord är judarna anförtrott". Detta är det, där ligger det, där finns
det, nämligen att Guds ord och hans löften
ska behållas och bevaras däri. Följaktligen
att inte omskärelsen, såsom en handling i
sig själv, skulle vara tjänlig eller nog, utan
att de, som har den, skulle vara med ett sånt
tecken, förbund eller sakrament förbundna
att lyda Gud och tro på honom och ärva allt
detta för sina efterkommanden.
Men om en dylik causa finalis eller orsak till
omskärelsen inte mer skulle existera, så
56
skulle omskärelsen i egenskap av blott och
bart en handling, inte mer gälla eller förmå
någonting, i all synnerhet, när judarna
lägger till och hänger på en andra causa
finalis eller orsak. Detta säger också texten i
1:a Mos (Gen) 17:11: "Jag vill vara er Gud
och ni ska ha detta mitt tecken på ert kött".
Detta är sagt på samma sätt som den helige
Paulus säger: Omskärelsen finns av det
skälet där, att man ska höra och hålla Guds
ord (R 2:25-3:1-2). Ty där hans ord inte
längre hörs eller hålles, där är han säkert
inte längre vår Gud, då vi ju dock i detta
livet endast därigenom måste fatta tag i och
ha Guds ord. I hans ljusomstrålande och
höga majestät kan detta eländiga liv inte
uthärda eller fördra honom, som han sägeri
2 Mos (Ex) 33:20: "Mig kan ingen se och
förbli levande".
Hur nu judarna har hållit fast vid ett dylikt
skäl eller omskärelsens ursprungliga
mening, det visar hela skriften på med
otaliga exempel. Ty så ofta Gud har velat
tala med dem genom profeterna, det må
vara om de tio budorden, där han straffar
dem, eller om löfte av framtida bistånd, så
har de alltid varit förstockade eller, såsom
de ovan anförda uttalanden av Mose och
Jeremias visar, varit från oomskuret hjärta
och öron. Judarna har velat göra rätt och
väl; profeterna (dvs Gud själv, vilkens ord
predikar) måste ha gjort orätt och illa. Därför slog de också alla till döds och har ännu
aldrig låtit någon passera oförföljd eller
odömd utom några i Davids, Hiskias och
Josias tid. Annars har genom hela Israels
och Judas folks regemente ingenting annat
skett än att smäda, förfölja och bespotta
Guds ord samt att mörda profeter. Att man
måste benämna ett sådant folk efter historiens vittnesbörd: idel profetmördare och
fiender till Guds ord, det kan ingen bedöma
annorlunda, som läser Bibeln.
Nu har GUd (som sagts) inte därför givit
omskärelsen, ej heller därigenom accepterat
dem som sitt folk därför, att de skulle förfölja, bespotta hans ord och mörda hans
profeter och därmed gör rätt och tjäna Gud.
Utan som Mose säger i texten om omskärelsen i 1 Mos (Gen) 17:9, att de skulle höra
Gud och hans ord, dvs de skulle låta honom
vara deras Gud -- om ej, så skulle omskärelsen i sig själv inte kunna hjälpa dem något,
emedan den nu inte längre hade blivit Guds
omskärelse (emedan den kämpade utan
Gud och mot hans ord) utan hade blivit ett
rent människoverk, ty han hade bundit
sig och sitt ord vid omskärelsen. Om de två
är skilda från varandra, då förblir omskärelsen ett ihåligt bistånd eller ett tomt skal, ,
vari varken kärna eller nöt finns.
Jag vill ge dig en liknelse från oss kristna.
gud har givit oss dopet och hans livs
och blods sakrament och nycklarna till
den verkliga meningen eller causa finalis,
för att vi däri ska höra hans ord och
därpå utöva tron (dvs: han vill därigenom
vara vår Gud och vi ska vara hans folk). Se
nu: Vad har vi att göra? Vi har gått vidare
och skilt ordet från tron och sakramentet (dvs: Gud och hans verkliga avsikt) och
gjort ett rent lagverk (opus legis) därav eller
som papisterna kallar det opus operatum,
helt enkelt ett människoverk, som prästerna
offrar åt Gud och lekmännen utför som en
lydnadshandling, så ofta de mottar det. Vad
har det nu här blivit av sakramentet? Allenast tom hjälp och innehålls ceremoni, opus
vanum, vari ingenting mer finns av gudomlig kraft. Ja, ett hemskt illdåd, varigenom vi
har förvrängt Guds sanning till lögn och
tillbett Arons verkliga kalv, för vilkens skull
Gud också har störtat oss i all slags förskräcklig blindhet och otaliga falska läror
och låtit Mahomet och påven samt alla
djävlar kommit över oss.
På samma sätt har det gått med Israels folk.
Alltid har de skilt omskärelsen som ett opus
operatum, en speciell handling, från Guds
ord och förföljt alla profeter, genom vilka
Gud ville tala med dem tydligt om den insatta omskärelsen. Och de har dock alltid
dolt berömt sig av omskärelsen i egenskap
av Guds folk. Alltså krockar de: Gud vill,
att de ska höra honom och hålla omskärelsen rätt och helt; det vill de inte göra
utan de vill, att Gud ska betrakta deras
omskärelsehandling, som är den halva
omskärelsen som den rätta, men det vill
inte han göra. Så kommer de desto längre
och desto vidare ifrån varandra, och det är
omöjligt att förena eller försona dem.
Nåväl, vem vill här ge Gud orätt? Säger du,
vem du än är, som har förnuft, huruvida det
tillkommer Gud, att han granskar handlingarna hos dem, som inte vill höra hans ord,
eller huruvida han ska anse dem för sitt
folk, som inte vill ha honom som sin Gud.
Enligt all rätt och billighet må Gud säga det
som psalmsångaren sjunger (Psalt 28:5): "De
vill inte vara mina, därför låter jag dem
också fara". Och Mose säger i 5 Mos (Deut)
32:31: "De uppretar mig på det, som inte är
av Gud. Därför vill jag i min tur förtörna
dem på det, som icke är av ett folk".
Likaså får hos oss kristna papisterna inte
längre utgöra kyrkan, ty de vill inte låta
Gud vara deras, emedan de inte vill höra
hans ord, utan förföljer det på det skändligaste. Papisterna kommer härefter med sitt
tomma bidrag, strunt och agnar, håller
mässor och sina ceremonier, som sedan
Gud ska pröva och hålla dem för den rätta
kyrkan och inte ta hänsyn till att de inte
håller honom för den sanne Guden. Dvs:
Gud ska inte tala med dem genom sina
predikanter. Hans ord lär vara kätteri,
djävulskap och allsköns olycka. Ja, detta ska
han göra, som de väl kommer att erfara,
tyvärr mycket svårare än judarna erfarit
det.
Härav kan man lära, att omskärelsen har
varit mycket nyttig och god, som sankt
Paulus sagt, inte blott för sin eget skull
utan för Guds ords skull. Ty vi hålla det
för säkert -- och det är sanning, att de på
åttonde dagen omskurna barnen blivit
Guds barn, såsom orden lyder: "Jag vill
vara er Gud". Ty dessa barn har fått den
fullständiga och hela omskärelsen, ordet
med tecknet och båda inte skilda från
varandra. Gud, som talar till dem, är där:
"Jag vill vara er Gud", vilket omskärelsen
har tydligtgjort hos dem. Liksom hos oss
barnen mottar det hela, rätta, fullständiga
dopet, ordet med tecknet, som inte är skilda
från varandra, kommer kärnan till hjälp.
Gud är den, som döper dem och talar till
dem och därigenom gör dem saliga.
Men då vi blivit gamla, kommer påven och
djävulen tillsammans med honom och lär oss
göra opus legis eller opus operatum, skiljer
57
ord och tecken ifrån varandra, så att vi
skulle ge upprättelse åt vår ånger genom det
egna verket och bli saliga. Och det går oss,
som sankt Petrus säger i sitt andra brev
2:22: "Suggan vältrae sig efter badet åter i
smutsen. Och hunden äter åter vad han
spytt upp". Så har vårt sakrament förvandlats till gärning, och vi har ånyo ätit upp vad
vi spytt ut. Så har också judarna, då de
blivit gamla, fördärvat sin goda omskärelse
på den åttonde dagen och skilt ordet från
tecknet. De har därav gjort ett mänskligt
oanständigt verk, varmed de har förlorat
Gud och hans ord och har nu inte någon
förståelse för skriften.
I sanning har Gud ärat dem högt genom
omskärelsen, eftersom han talade med dem
före alla andra folk på jorden. Och för att
erhålla ett sådant värde från honom hos,
gav han dem ett särskilt land, gjorde stora
under genom dem, insatte konungar och
regementen, överöste dem med profeter, som
sade dem inte blott det bästa i närvarande
tid utan lovade dem också den framtida
Messias, världens frälsare, för vars skull
han bevisade dem allt sådant och befallde
dem att v
I sanning har Gud ärat dem högt genom
omskärelsen, eftersom han talade med dem
före alla andra folk på jorden. Och för att
erhålla ett sådant värde från honom hos,
gav han dem ett särskilt land, gjorde stora
under genom dem, insatte konungar och
regementen, överöste dem med profeter, som
sade dem inte blott det bästa i närvarande
tid utan lovade dem också den framtida
Messias, världens frälsare, för vars skull
han bevisade dem allt sådant och befallde
dem att vänta på denne och förlita sig på
honom. Ty för vår frälsares skull måste Gud
göra allt detta. För den skull är Abraham
kallad, omskärelsen given ochIsraels folk
upphöjt så högt, att hela världen kunde veta
ur vilket folk, ur vilket land, i vilken tid, ja
ur vilken stam, släkt, stad, person han
skulle komma för att han inte skulle klandras av djävulen och människor, som om han
skulle komma från en mörk vrå eller okända
förfäder, utan hans förfäder måste vara
stora patriarker, utmärkta konungar, förträffliga profeter, som vittnar om honom.
58
Hur judarna värdesätter Guds löften
Men hur judarna (några undantagna) satt
värde på sådana löften och profeter, har
ovan sagts: de har ännu inte kunnat föredra
några profeter och ständigt förföljt Guds ord
och inte velat lyssna till Gud, liksom alla
profeter klagar över dem och höjer sitt skri i
dödsångest. Och som deras fäder gjort, så
gör de ännu i våra dagar alltjämt och ska
aldrig mera handla på annat sätt. Ty om
redan nu Jesajas, Jeremias och andra profeter skulle komma att predika bland dem vad
de alltid har predikat, eller skulle komma
att säga, att judarnas nuvarande omskärelse
och förhoppning på Messias inte vore någonting, måste de likaså dö för egna händer,
som hände dem förr. Man se -- åtminstone
den som har förnuft (för att ej tala om kristet förstånd), hur ganska övermodigt de
förvände och hackade sönder profeternas
böcker med sina förtvivlade invändningar
mot sitt eget vetande (vilket vi kanske hädanefter kan ta upp). Ty nu då de inte
merkroppligt eller personligt kunde
stena eller döda profeterna, så torterade de dessa andligt, genom att slita
sönder, förgöra, trakassera deras sköna
sentenser, så att det måste förtreta och göra
ont i ett mänskligt hjärta, eftersom man
måste inse, hur de är så helt övergivna
genom Guds vrede och i djävulens våld: Kort
sagt: Det är ett profetmördande folk. Kan
de inte längre mörda och martera de levande, så måste de dock göra det med de
döda.
När judarna därefter har hudflängt, korsfäst, bespottat, smädat och förbannat
Gud, som Jesaias 8:21 förutsäger, kommer
de framdragande med sin omskärelse och
andra tomma. smädande, uppdiktande,
värdelösa gärningar, och vill endast och
allena vara Guds folk. De fördömer hela
världen och deras högmod och rykte ska
behaga Gud. Han ska av det skälet ge dem
en Messias, som de själva väljer och ger
direktiv. Därför akta dig, käre kristen, för
ett sådant fördömd, förtvivlat folk, hos vilket
du ingenting kan lära, då Gud och hans ord
beskylls med lögner, smädas, förvrides,
profeter mördas och alla människor på
jorden stolt och högmodigt föraktas. Om
också Gud eljest skulle låta allt för dem gå
under (vilket är omöjligt), så kan han dock
inte tåla ett sådant outsägligt (om också
armt, eländigt) högmod, ty han är en Gud
för de ödmjuka, såsom Jesaias 66:1 f säger: På vem ska min ande vila? Endast på
den ödmjuke, som fruktar mitt ord". Detta
är nog sagt om judarnas andra falska rykte,
nämligen om den falska, värdelösa omskärelsen, som för dem dock ingenting hjälpt
sedan den tid , då de av Mose och Jerimias
straffades för sina omskärda hjärtans skull.
Hur mycket mindre är den numera till någon nytta, då den alls ingenting mer än ett
djävulsk bedrägeri, varmed han gycklar och
narrar dem, liksom även turkarna. Ty där
Gud icke mer är, där är det fullständigt ute
med omskärelsen.
För det tredje besitter judarna ett stort
högmod, därför att Gud har talat med
dem och givit dem Moses lag på berget
Sinai. Här kommer vi till det rätta stället,
här måste Gud låta sig marteras och höra,
hur de falskt lovar honom och falskt sjunger
för honom, att han har helgat dem med sin
heliga l ag och utvalt dem och fört dem ur
Egypten, framför alla folk, här stinker vi
hedningar riktigt! Se, vi är alls ingenting
mot detta heliga, utvalda, ädla och högt
prisade folk, som har Guds ord. Ja, säger
de, som jag själv har hört: Vad Ni än må
säga, har Gud talat med oss på berget Sinai
och med inget annat folk. Här har vi ingenting, som vi skulle våga att opponera mot.
Ty denna ära kan vi inte förneka, emedan
Moses böcker bevisar detta och David ps
147:19 f vittnar och säger: "Han visar Jakob sitt ord, Israel sina seder och rättigheter. Så gör han inte för några
hedningar eller låter dem känna till sin
rätt". Och ps 103:7: "Han har låtit Mose veta
sina vägar, Israels barn sitt handlande".
Och här påstår de, hur vid samma tid på
berget Sinai översteprästerna hos folket har
burit små kransar som tecken på att de med
Gud genom lagen ingått ett äktenskap och
blivit hans brud och med varandra firat
bröllop. Man ser också härefter hos alla
profeter, att Gud infinner sig och talar med
Israels barn som en man med sin hustru,
varifrån även den särskilda gudtjänsten till
Baal har kommit, ty Baal är en husbonde
eller husfader, Bula (eg älskarinna) en
hustru, vilken innebörd nu också Bula fått
på tyska, som man säger: Min ljuva älskling,
och jag måste ha en älskarinna, vilket förr i
ärbar mening betydde en sköka, därför
bedriver en ogift man horeri före äktenskapet. Nu är det tytt i en annan mening.
Kom nu hit Jesaias, Jeremias och alla profeter och vem som vill, var djärv och säg, att
ett sådant ädelt folk, med vilket Gud
själv talar, ja, vilket han själv genom lagen ingår äktenskap med och förbinder
sig med såsom med en brud, att det icke
skulle vara Guds folk. Jag menar, att denna
skulle bli anfallen och illa mottagen. Med
tänderna (om de inte hade några andra
vapen) skulle de slita honom i stycken och
bita sönder honom, därför att han ville ta
ifrån dem ett sådant rykte, berömmelse och
ära. Det går inte att säga eller förstå, vilket
envist, otyglat, förtvivlat högmod befinner
sig hos det folk, som fått den fördelen, att
Gud själv har talat med dem. Ingen profet
har däremot kunnat resa sig eller bestå mot
dem, inte ens Moses. Ty 4 Mos (Num) 16:3
började Kora och påstod, att de alla var ett
heligt Gudsfolk -- varför Mose ensam ville
regera och undervisa. Sedan denna tid har
de alla varit idel koraiter med varandra,
ganska få riktiga israeliter. Ty samtidigt
som Kora förföljde Mose, har de alltså ännu
aldrig lämnat någon profet levande eller
oförföljd, mycket mindre skulle de ha lytt
honom.
Det har förekommit, att det varit en vanärad brud, ja en förtvivlad hora och en fallen
kvinna, med vilken Gud har måst slåss,
brottas och kämpa. Straffade han eller slog
henne med sitt ord genom profeterna, så
slog de honom på mun och dödade hans
profeter eller bet som en ilsken hund på
käpparna, varmed de pryglades. Såsom Ps
95:10 säger: "Jag hade besvär i fyrtio med
detta folk och sade: De är ett folk, vars
hjärta alltid föredrar villovägar och inte vill
lära sig mina vägar". Och Mose själv säger i
5 Mos (Deut) 31:27: "Jag känner din olydnad
59
och halsstarrighet, medan jag ännu lever
bland er, har ni varit olydiga mot Herren,
hur mycket mer ska ni inte vara det efter
min död?" Och Jesaias 48: "Jag vet, att du är
hård, och din nacke är en järnåder och din
panna är av koppar". Och så vidare! Den
som vill, kan själv läsa det. Judarna känner
väl till hur hos alla profeter Israels barn
alltigenom bannas som ett olydigt elakt folk
och som den mest dåliga skökan, medan de
dock prisade Moses lag och omskärelsen,
tillika mycket högt fädernas blod.
Här kan man invända: Ja sådant är sagt om
de onda judarna, icke om de fromma, som de
just nu är. Nåväl, jag låter mig denna gång
nöjas därmed, att de tillstår och måste tillstå, att de onda judarna kan inte vara
Guds folk och att blod, omskärelse och
Moses lag ingenting hjälper. Varför
berömmer de sig då av omskärelsen, blodet
och lagen, såväl de ondaste som de fromma?
Och ju ondare en jude är, desto högfärdigare
är han, allenast därför, att han är jude, dvs
av Abrahams säd, omskuren och ställd
under Moses lag? Ty David och andra
fromma judar är inte så stolta som de nuvarande förtvivlade judarna har varit, så onda
de just är, vill de likväl vara de ädlaste
herrar mot oss hedningar, för blodets eller
lagens skull, vilket dock kallar dem för de
farligaste horor och horbockar, som solen
skiner på.
Judarnas fromhet hemlig?
Vidare: Är de fromma judarna och inte det
horaktiga folket, som profeterna säger, hur
kommer det sig då, att deras fromhet är så
hemlig, att Gud själv inte kan veta något
därom, inte heller de själva? Ty de har nu i
nästan 1500 år (som sagt) bett, ropat, gjort
bot och likväl vill Gud inte höra dem, medan
vi dock av Skriften veta, att Gud vill lyssna
på de rättfärdigas bön och suckan, såsom
Psaltarpsalmen 145:19: "Han gör vad de vill,
som fruktar honom, och han hör deras bön".
Och Ps 34:18: "De rättfärdiga ropar och
Herren hör dem". Såsom han har lovat i Ps
50:15: "Åkalla mig i nödens tid, så vill jag
höra och rädda dig". Och av dylika talesätt
60
finns mycket mer i Skriften. Ty om de inte
fanns, vem ville eller kunde då be? Kort
sagt: Han säger, att han vill vara deras Gud
i första budordet? Hur kommer det sig då,
att Han inte vill höra på dessa judar? De
måste sannerligen vara det onda horaktiga
folket, dvs inte vara något gudsfolk, och
deras rykte om blodet, omskärelse och lagen
måste vara en falsk utsaga. Om en enda
from jude funnes bland dem, som fördrog det
med dem, som måste bli hörd, ty Gud kan
inte låta sina heliga be förgäves, som Skriften ger många exempel på. Därav framgår
klar, att de inte måste vara de fromma
judarna utan den förlorade hopen av det
horaktiga och mordiska folket.
Även en sådan fromhet har (som sagt) hos
dem själva förblivit så hemlig, att de inte
ens själva kan känna till den -- hur skulle då
Gud känna till den! Ty de är fulla av all
ondska, full av girighet, avund, hat sinsemellan, fulla av högmod, ocker, stolthet,
förbannelser mot oss hedningar. För att en
jude måste ha mycket skarpa, skulle han
lära känna en from jude, inte att de allesammans skulle vara Guds folk, som de
berömmer sig av. Ty de döljer i sanning sin
fromhet mycket starkt under sina uppenbara synder och vill likväl allesammans, ingen undantagen, vara Abrahams
blod, omskärelsens och Moses folk, dvs Guds
folk, mot vilket hedningarna måste vara idel
stank, medan de dock väl vet, att Gud inte
kan tåla sådant och har inte tålt det av
änglarna. Likväl ska och måste Gud höra
deras lögner och smädelser, att de vill vara
hans folk för lagens skull, som han har gett
dem och talat med deras fäder på Sinai.
Vad ska man mer säga? Om berömmelsen
vore tillräcklig för att Gud skulle respektera
dem som sitt folk, att han har talat med dem
och de har hans ord och bud, så är djävlarna i helvetet mycket mer värda att vara
Guds folk än judarna, ja bättre än alla
människor, ty djävlarna har Guds ord
och veta mycket bättre än judarna, att
det finns en Gud, som har skapat dem,
vilken de är skyldiga att älska av all kraft,
att ära, att frukta, att tjäna, att icke missbruka hans namn, att höra hans ord på
sabbaten och alltid, att inte mörda eller att
göra något ont mot hans skapelser. Vad
hjälper det dem nu, att de känner till och
har Guds bud? Låt dem hellre berömma sig
av att de därmed är Guds särskilda, egna,
kära änglar, däremot måste andra änglar
ingenting vara. Hur mycket bättre vore det
inte för dem, om de inte hade Guds bud eller
kände till dem, ty hade de inte dem, så
skulle de inte vara fördömda. Just för den
skull är de fördömda, att de har hans bud
och dock inte håller dem, utan oupphörligen
handlar mot dem.
Likaså kan mördare och horor, tjuvar och
skalkar och alla onda människor berömma
sig av att de är Guds heliga och märkvärdiga folk, emedan de har och känner till
hans ord, att de ska frukta honom och vara
honom lydiga, älska och tjäna honom, ära
hans namn, icke mörda, icke begå äktenskapsbrott, icke stjäla och icke göra något
ont. Ty om de inte hade hans heliga rätta
ord, så kunde de inte synda. Men nu synda
de och fördömes. Därför är det säkert, att de
har Guds heliga, rätta ord, varemot de syndar. Låt dem nu berömma sig som judarna,
att de har helgat Gud genom hans lag och
utvalts till ett särskilt folk framför alla
andra människor.
Just en sådan ära finns även, när judarna
prisar, lovar och tackar Gud i sina skolor,
att han har helgat dem genom sin lag och
gjort dem till ett särskilt folk, medan de väl
vet, att de inte håller något av detta, utan är
fulla av högmod, avund, ocker, girighet och
all ondska, och de allra mest, som vill vara
mycket andäktiga och heliga i sin bön. Ty de
är så blinda, att de inte endast driva ocker
(så att jag förtiger de andra lasterna), utan
lär ut ocker som en rättighet, som Gudhar
påbjudit dem genom Mose, vari de såsom i
andra avseenden skändligt förtalar Gud,
varom nu inte finns tid att tala.
Två belysande exempel
Men när de påstår: Om de inte genast genom de tio budorden vore heliga, emedan
alla hedningar och djävlar är skyldiga att
hålla dessa eller genom dem måste vara
vanhelgade och fördömda, så hade de dock
de övriga mosaiska lagarna utom de tio
budorden, som har givits dem allena och inte
hedningarna och genom vilka de måste vara
helgade och utvalda över alla folk -- å, Herre
Gud, vilken dålig, lös, fåfäng undanflykt och
förevändning detta är! Om de tio budorden
inte efterlevs, vad är då efterlevnaden av de
andra lagarna annat än ett rent gyckelspel
och en spökbild, ja ett rent hån, varmed Gud
anses för en narr. Precis som om hos oss en
illasinnad människa skulle gå i påve-, kardinals-, biskops-, prästkläder och höll sådana personers alla lagar och förordningar
och skulle under en sådan andlig prydnad
vara en riktig djävul, en varg, en kyrkans
fiende, en gudssmädare, som trampade med
fötterna på, förbannade och fördömde både
evangelium och de tio budorden! O, vilken
"skön helig" person skulle det inte vara inför
Gud!
Eller: om en vacker kvinnofigur uppträdde i
världen oskuldsfullt och höll på den jungfrueliga uppfostrans och det jungfrueliga ståndets alla former, allmänna normer och
beteenden men däremellan vore en otäck,
skändlig sköka och handlade mot de tio
budorden, vad hjälpte henne då den sköna
lydnaden, att hon i yttre gestalt bär jungfruståndets alla normer och seder? Det skulle
säkerligen hjälpa henne, att man mot henne
vore sju gånger fientligare än mot en fri,
offentlig hora. Likaså har Gud alltid grälat
på Israels barn genom profeterna för att
vara en sådan otäck hora, enär de under de
yttre lagarnas sken och ståt har utövat
allehanda avguderi och ondska, såsom särskilt Hosea (2:6 ff) klagar över.
Väl är det gott, om en jungfru eller kvinna
är from, att hon är ärbar och renligt klädd
och prydd och till det yttre uppför sig passande sedesamt. Men om hon är en hora, så
anstår kläderna, prydnaderna, kransarna
och smyckena mycket ärbarare på en sugga,
som ligger i smutsen, som Salomon säger
(Ord 11:22): "Ett gyllne snöre på svintrynet
är en vacker, dåraktig kvinna" (dvs en hora)
Därför är ryktet om Moses yttre lagar, utom
lydnaden för de tio budorden, väl värt att
förtiga, ja det gör henne sju gånger ovärdigare att vara Guds folk än hedningarna är,
61
ty de yttre lagarna är inte givna därför, att
de ska göra ett folk till Guds egendom utan
ska pryda och smycka ett Guds folk till det
yttre. Liksom de tio budorden inte givits
därför, att man skulle berömma sig av dem
och för den skull stolt förakta hela världen,
som vore judarna därför heliga och ett Guds
folk, utan budorden har dem givits av det
skälet, att man ska hålla dem och genom
dem vara Gud lydig, såsom Mose och alla
profeter fordrade i högsta grad. Icke ska den
berömma sig, som har dem (som sägs av
djävulen och onda människor), utan den kan
berömma sig, som håller dem. Men den som
har dem och icke håller dem, ska skämmas
och förskräckas, emedan han säkert blir
fördömd.
Men detta är för de blinda, förstockade
judarna alldeles för högt och om du vill tala
med dem därom, så vore det just som om du
predikade evangelium inför en sugga. De
kan inte veta, vad Guds bud är med mindre
än de måste veta, vad dess efterlevnad
innebar. De kunde dock inte lyssna till Mose
eller se honom i ögonen. Denne måste lägga
en slöja däröver, vilken slöja ännu i våra
dagar finns där, ty ännu ser de inte Moses
ansikte, som är hans lära. Den är fördold för
dem ända tills den yttersta dagen. Följaktligen kunde de ej heller höra Guds ord på
berget Sinai, när Han talade med dem, utan
de vek tillbaka och sade till Mose: "Tala du
med oss, så vill vi höra det och handla därefter; Herren får inte tala med oss, annars
måste vi dö" (2 Mos, Ex, 20:19). Det är t o m
ett utvecklat profetisk förstånd att veta, vad
Guds bud är och vad det innebär att leva
därefter.
Mose förstod det väl, då han sade (2 Mos,
Ex, 34:7): "Du är den Gud, som förlåter
synder, och ingen är för dig oskyldig". Detta
har sagts så många gånger: Ingen håller
dina bud, utom den vilkens synder du förlåtit. Såsom David vittnar om i 32 Psaltarpsalmen: "Säll är den, vilkens överträdelse
är förlåten och vars missgärningar Herren
icke tillräknar". Och i samma psalm står
det, att alla heliga måste bedja för sina
synder. Det innebär: Ingen helig håller Guds
bud. Håller de heliga Guds bud, hur ska då
de gudlösa, de icke-troende, de onda kunna
62
hålla dem? Än en gång en Psaltarpsalm, nr
143:2: "O, Herre Gud, gå icke till doms med
din tjänare, ty inför dig är ingen levande
människa rättfärdig". Det är ju tillräckligt
tydligt sagt, att också Guds heliga tjänare
inte är rättfärdiga inför Gud, om han inte
bortser från sin dom och ger dem nåd, dvs de
håller inte hans bud och behöver syndernas
förlåtelse.
Härtill fordras nu en man, som hjälper oss
och bär våra synder, såsom Jesaias säger
(Jes 53:4-5): Herren har lagt allas våra
synder på honom". Ja, det vill säga för att
rätt förstå vad Guds bud är och hur man
måste hålla dem, nämligen om vi veta,
erkänna, ja också uppleva, att vi ha dem och
icke hålla eller kunna hålla dem därför inför
Gud måste vara arma syndare och skyldiga
och allenast av enbart nåd och barmhärtighet vinner förlåtelse för sådan skuld och
olydnad genom den man, på vilken Gud har
lagt dylika synder. Härom talar och lär vi
kristna, sådant talar och lär profeterna och
apostlarna oss. Och det är dessa, som har
varit och ännu är vår Herre Guds brud och
rena jungfru och de berömmer sig inte av
någon lag eller helighet såsom judarna gör i
sina skolor, utan klaga över lagen och ropar
enträget på nåd och förlåtelse för sina synder. Men judarna är så heliga som barfotamunkarna, vilka har så mycket av
överskjutande helighet, att de också hjälper
andra människor därmed till himlen och
ändock behålla så mycket av förrådet att de
kunna sälja mycket, mycket därav. Med alla
dessa går det inte att tala om denna sak, ty
där är blindheten och högmodet så starkt
som ett berg av järn. Den har rätt och Gud
har fel. Låt den fara och låt oss stanna hos
dem, som ber botgörarpsalmen, den 51
psalmen, dvs dem, som vet och förstår, vad
lage är och vad det är att hålla och icke
hålla lag.
Giv nu akt härpå, käre kristne, vad du gör,
när du låter förföra dig av de blinda judarna.
Då går det helt säkert efter ordspråket: "När
en blind leder en annan, så faller de båda i
gropen". Mer kan du inte lära av dem än
oförmåga att uppfatta gudomliga bud och
likväl ärelystnad och högmod mot hedningar, som t o m är mycket bättre än dem inför
Gud, emedan de inte har sådant helighetens
högmod, och som dock handlar mycket mer
efter lagen än de gör, dessa högmodiga
heliga och fördömda gudssmädare och
lögnare.
Därför akta dig för judarna och vet, att där
de har sina skolor, där finns ingenting annat
än ett djävulsnäste, däri idel självberöm,
högmod, lögner och smädelser drivs för att
vanära Gud och människor på det allra
giftigaste och bittraste sätt såsom djävlarna
själva gör. Och när du ser eller hör en jude
undervisa, tänk då inte på annat sätt än att
du hör en giftig basilisk, som även med sitt
anlete förgiftar och dödar människor. De är
bringade dit genom Guds vrede, emedan de
menar, att för deras rykte, högmod, det bara
är rätt och stor gudstjänst att baktala Gud
och fördöma människor, som passar sig väl
för sådant ädelt blod från fäderna och omskurna heliga (hur onda de också känner sig
själva i den mest handgripliga last). Akta
dig för dem!
För det fjärde har de den stora äran och
högmodet, att de har ägt landet Kanan,
staden Jerusalem och dess tempel. Om nu
också Gud många gånger slagit ned sådant
rykte och högmod, särskilt genom konungen
i Babel, som förde dem bort och förstörde allt
liksom konungen i Assyrien tidigare förde
bort och förstörde hela Israel och till sist
blev de helt utrotade och förödda genom
romarna, nu väl över 1400 år, så att de nog
måtte begripa, att Gud iicke har tagit hänsyn till eller vill ta hänsyn till land, stad
tempel, prästerskap eller furstendöme, att
han ville betrakta dem fördenskull som sitt
eget särskilda folk, likväl är inte deras styva
nackar böjda (som Jesajas kallar det) eller
deras orubbliga sinnen blivit röda av skam.
De förblir alltfort fullständigt blinda och
förhärdade, obevekliga och hoppas ännu, att
Gud skulle än en gång åter föra dem hem
och ge dem allt åter.
Då nu Moses ofta och många gånger för dem
förkunnat, att de inte för sin rättfärdighets
skull framför andra hedningar kunde inta
landet, emedan de var ett halsstarrigt, ont,
olydigt folk. För det andra (Vidare), om de
inte skulle hålla hans bud, måste de ganska
snart fördrivas och gå förlorade. Och när
han (Gud) utvalde staden Jerusalem, fastslog han alldeles tydligt hos alla profeter, om
de inte höll Guds bud, så skulle han förstöra
och tillintetgöra staden Jerusalem, sitt säte
och sin tron. Likså när Salomo hade byggt
templet och offrat till Gud, talade denne till
honom (1 Kon 9:3): "Jag har hört dig och
helgat detta hus osv". Straxt därefter (1
Kon 9: 6-7): "Men vänder ni er bort och inte
håller mina bud, då ska jag stöta bort Israel
ur landet och förkasta detta mitt heliga hus,
så att det blir till åtlöje för alla hedningar
osv". Oaktat allt detta stod de som de ännu
står, som en klippa och som en själlös stenstod i tron, att Gud till dem hade gett Landet, staden och templet och att de därför
måste vara Guds folk eller kyrka.
De hör in och se inte, att Gud har gett allt
därför, att de ska hålla hans bud (det är för
honom för deras Gud); därefter ska de vara
hans folk och kyrka. Liksom de berömma sig
av sin stam och fädernas blod, men att de
skulle hålla hans bud, därför och därtill att
han har utvalt deras blod, det ser de inte och
det aktar de inte. Sin omskärelse berömmer
de sig av men detta varför de är omskurna,
nämligen att de ska hålla Guds bud, det är
ingenting. Deras lagar, tempel, gudstjänst,
stad, land och styrelse vet de att berömma
sig av, men varför de har detta, det beaktar
de ej.
Djävulen har besatt detta folk med alla sina
änglar, så att de alltid berömma sig av de
yttre tingen, sina gåvor, sitt handlande och
verk inför Gud, detta är att offra de tomma
bistånden utan kärna, dessa ska han betrakta och därför göra, höja och välsigna
dem till folket över alla hedningar. Men att
han vill ha sitt bud hållet av dem och vill
vara ärad som en Gud, det vill de inte ta
hänsyn till. Så går det då enligt Moses utsaga (5 Mose, Deut,32:21): "De håller mig
icke för Gud, därför håller ej heller jag dem
för mitt folk", såsom också står hos Hosea
1:9.
Och om Gud inte hade låtit förstöra staden
Jerusalem och inte fördrivit dem ur landet,
utan om de hade behållit dem som tidigare,
så hade ingen kunnat tala om för dem, att
63
de inte var Guds folk, eftersom de ännu
hade templet, staden och landet, oavsett hur
onda, olydiga och halsstarriga folket var, obs
ehuru väl bara profeter dagligen hade varnat (geschneit) och tusen hade stått där och
ropat: Ni är inte Guds folk, då ni är olydiga
och motspänstiga Gud. Kan ni dock nu ännu
icke lämna sin absurda, galna berömmelse,
att ni är Guds folk, varifrån ni nu är fördrivna, förstörda och helt utkastade inemot
1500 år. Ännu hoppas ni att åter komma dit
för egna förtjänsters skull, ty ni har ju
därom inget löfte, på vilket ni kan trösta er,
utom det som ni i ert virriga högmod klottrar in i skriften.
Vår apostel sankt Paulus har sant sagt om
dem, att "de nitälska för Gud, men med
oförstånd osv" (R 10:2). De vill vara Guds
folk med sitt beteende, sina gärningar och
sin officiella tillvaro och icke av idel nåd och
barmhärtighet såsom dock alla profeter och
Israels rätta barn måste ha gjort. Fördenskull finns där inget råd eller hjälp. Liksom
våra papister, biskopar, munkar och präster
(svartrockar) jämte deras anhang med makt
vill vara Guds folk och kyrka, och Gud ska
bry sig om dem därför att de är döpta, ha
namn och tillhör väldet. Där står de som en
klippa, om också hundratusen (s 131) apostlar kommer och säger: Ni är inte kyrkan
därför att Ni har en sådan tillvaro eller utför
egengärningar och gudstjänster, om än ni
gör det på bästa sätt, utan ni måste misströsta om allt detta och helt och hållet
hänga på nåden och barmhärtigheten i
Kristus osv. Om ej, så är ni djävulens hora
eller skälmarnas skola och inte kyrkan.
Mörda, bränna, förjaga skulle de helst vilja
sådana apostlar, men att de skulle tro dem
och låta sitt eget beteende fara, därtill finns
inget hopp, det blir ingenting av.
På samma sätt gör också turkarna med sin
gudstjänst, alla massmänniskor också, och
det finns överallt fullt med judar, turkar,
papister och hopar, som allesammans vill
vara kyrka och Guds folk i enlighet med sitt
högmod och rykte, oaktat den rätta enda
tron och lydnad för gudomliga bud, varigenom vi dock allenast bli och förbli Guds
barn. Och om de nog inte leder alla på enahanda sätt, utan sätter en på den här vägen
64
och den andre på den där vägen och vill
komma ut på mångahanda sätt, så är de
allesammans av en enda tro och slutgiltigt
mål, att de genom sitt beteende vill nå dit
att bli Guds folk. Detta är Samsons rävar,
som t o m är sammankopplade med svansarna, men löpa ifrån varandra med huvudena på olika vägar.
Men detta är, som ovan sagts, för judarna
alltför högt, för turkarna papisterna även,
såsom sankt Paulus säger i 1 Kor 2:14: "Den
djuriska människan förnimmer inte gudomliga ting; det måste finnas gudomligt förstånd". Annars förblir det, som Jesaja sagt i
6:10: "Med seende ögon ser de inte, med
hörande öron hör de inte". Ty de vet inte vad
de hör, ser, talar eller företar sig och vill ej
heller veta, att de ska vara blinda och döva.
Som rätta heliga och fromma barn ber
judarna Gud om Messias
Detta vore nog sagt om judarnas falska
rykte och högmod, att de vill beveka Gud
med idel lögner, att han ska hålla dem för
sitt folk. Nu ska vi tala om huvudstycket,
vari de ber Gud om Messias. Här är de först
de rätta heliga och fromma barnen, här vill
de sannerligen inte vara lögnare och smädare, utan äkta profeter, att Messias inte
har kommit utan ännu väntas komma. Vem
ska straffa dem för att de irrar omkring eller
syndar? Om alla änglar och Gud själv talade
öppet på Sinais berg eller i Jerusalems
tempel (s 132), att Messias för länge sedan
kommit, så måste Gud själv vara djävulen
och alla änglar idel djävlar. Så vissa är
dessa heligaste, mest sanningsenliga profeter, att Messias icke har kommit utan ännu
ska (väntas) komma. Mycket mindre kommer de att lyssna på oss, såsom de hittills
gjort och ännu alltjämt gör, trots att de
motsagts (vederlagts) så kraftfullt av (durch)
många fina och lärda personer, också ur sin
egen släkt, att också sten och träd, om de
hade något (halbe) förnuft, måste medge
detta -- judarna rasar dock medvetet mot
den erkända sanningen. Men deras fördömda rabbiner förgiftar, ehuru de vet det
vara annorlunda, så övermodigt deras
stackars ungdomar och gemene man och
vänder dem bort från sanningen. Ty jag
anser därför, om dylika skrifter läses av den
gemene man och ungdomen, skulle judarna
stena alla sina rabbiner och hata dem mer
än oss kristna. Men dessa kanaljer sörjer
för, att det inte blir känt för dem, vad som
avses.
Och om jag inte hade mina erfarenheter av
papisterna, så hade det varit otroligt för
mig, att det på jorden skulle finnas så onda
människor, som medvetet skulle sträva mot
uppenbar, erkänd sanning, det är inför Gud
själv. Jag hade inte väntat mig sådant förstockad sinne hos någon människa utan
allenast i djävulens hjärta. Men nu förundrar jag mig inte, varken turkarnas eller
judarnas blindhet, emedan jag måste se
sådant hos de allraheligaste kyrkofäderna,
påven, kardinalerna och biskoparna. O du
förskräckliga vrede och obegripliga rätt hos
det höga gudomliga majestätet, hur kan du
vara så föraktad hos människors barn? Att
vi inte helt enkelt ögonblickligen darra till
döds inför dig, hur t o m en outhärdlig blick
är du, även i hjärtan och ögon hos de allraheligaste, som man ser hos Moses och profeterna -- men dess stenhjärtan och järnsjälar
bespottar dig i sitt trots!
Dock, om vi kanske förgäves arbetar för
judarna (som jag ovan sagt, vill jag inte
disputera med dem), så vill vi dock för att
stärka vår tro och varna de svaga kristna för
judarna, men framför allt för att ära Gud,
avhandla deras vansinniga galenskap bland
oss själva för att bevisa, att vi tror på rätt
sätt och att de går helt vilse i detta uttalande om Messias. Vi kristna har vårt Nya
testamente, som vittnar säkert och tillräckligt om Messias. Men att judarna (s 133) inte
tror på det, det frågar inte vi efter, då vi ju
tror mycket mindre på deras fördömda
kommentarer och låter dem för alltid fara
hädan och vänta på sin Messias. Deras otro
skadar oss inte; men vad hjälper den dem
och har hittills hjälpt dem, därom må de
fråga sitt långvariga elände, det ska de väl
tala om för oss. Den som inte vill följa oss,
som låter bli det, ty de handlar precis som
om vi hade för lagt mycket på dem, och
förvrider oss till motvilja mot Skriftens
språk, där vi alls inte begär eller behöver
deras omvändelse till vår fördel, gagn eller
hjälp, utan allt vad vi därmed gör, gör vi till
deras bästa. Vill ,de inte det, så mår de låta
det vara; vi är urskuldade, och kan gott
undvara allt det hos dem, som de äger, har
och förmår till saligheten. Vi kan skriften
bättre än de, det vet vi i sanning Gud vare
lov, och ska inte ta dessa som alla djävlar för
oss, mycket mindre de olyckliga judarna.
Först anför vi uttalandet i 1 Mos (Gen)
49:10: "Spiran tas inte bort från Juda, tills
Silo kommer, och folken ska hylla honom
osv". Detta uttalande av den helige patriarken Jakob, som han sagt vid sin dödsbädd,
har de unga främmande judarna ända från
den tiden mot sitt samvete mångfaldigt
pinat och korsfäst. Dreas glåpors påminner
mig om en ond och halsstarrig kvinna, som
upprepade gånger skäller ut sin man och
alltid vill ha det sista ordet, ehuru hon väl
vet, att hon har orätt. Sålunda menar dessa
förblindade människor också, som om det
vore tillräckligt, att de kan skälla och prata
om texten och den rätta tolkning, och inte
bry sig om, a00.tt de övermodigt ljuger. Och
jag tror väl, att de hellre skulle fördra, att
detta uttalande aldrig skrivits, än att de
skulle ändra sina åsikter. Det bränner i
hjärtat på dem och de kan aldrig övervinna
det.
Ty de gamla riktiga judarna har haft uppfattningen, som vi kristna har, nämligen att
regementet eller spiran skulle förbli inom
Juda stam, tills Messias kommer, som folken därefter skulle hylla och tillbedja. Det
är: Spiran skulle därefter inte endast vara i
Juda stam, utan (som också profeterna
härefter förtydligar) komma på Messias' tid
blan alla folk på jorden. Likväl tills denne
kommer, skulle Spiran förvaras i den trånga
lilla vrån (134) Juda. Sådan är (säger jag)
uppfattningen bland profeterna och de
gamla judarna, det kan de inte förneka. Ty
också deras kaldeiska Bibel, som de inte
vågar säga emot, lika litet som de hebreiska
själv, bevisar detta i klartext.
På tyska lyder det så: Från Juda hus ska
härskaren inte evigt drivas bort eller Safra
från sina barnbarn, tills Messias kommer,
65
vars rike består och vilken folken ska lyda.
Detta är den kaldeiska texten, pålitligt och
säkert förtyskad, som ingen jude eller djävul
kan förneka
Då nu Moses på hebreiska säger "Schevet"
och vi på tyska "Szepter", då säger den
kaldeiske tolken "Sultan". Dessa ord ska vi
förklara. "Schevet" betyder "virga", här icke i
verklig mening ett spö, ett ris, ty därmed
förstår tysken björkris, varmed man spöar
barnen, ej heller en stav, en käpp, varmed
de sjuka och gamla går, utan en uppräckt
käpp, som domaren håller i handen, när han
sitter i rättegång. I den tid, då världens
prakt tilltog, tillverkades denna käpp av
silver och guld och blev nu "Szepter", dvs en
kunglig käpp. "Sceptron" är ett grekiskt ord,
som nu övertagits av tyskan. Ty också Homerus beskriver i Iliaden I sin konung Achilles såsom han har haft en trä-szepter,
smyckad med silverspikar, varav man väl
ser, vad en spira kommer ifrån och varifrån
de slutligen blivit helt av silver och gold.
Sammanfattningsvis: det är käppen, som är
av silver, trä eller guld, som konungen bär
eller den, som är i hans ställe, och den betyder ingenting annat än ett herravälde eller
konungarike. Härpå tvivlar inte någon.
För att nu klart återge detta använder den
kaldeiske tolken inte ordet "Schevet", käpp
eller Szepter, utan sätter därför peronen,
som bär käppen, och säger "sultan", det är :
en furste, härskare eller konung ska inte
komma från Juda hus, dvs det ska finnas en
härskare i Juda hus, tills Messias kommer.
Ty sultan är även hebreiska och välbekannt
för oss kristna. Ty vi har längre än 600 år
fört krig med sultanen av Egypten och vunnit föga tecken. Därifrån kommer också det
hebreiska ordet skäöld, som även övergått i
tyskan, när man säger: En furste eller härskare ska vara en sköld, ett skydd och en
skärm för sina undersåtar, så är han (135)
då en domare, sultan eller härskare (en helt
vilseledande etymologisk avledning!). Somliga vill också avleda bydomaren därifrån,
vilket jag inte har någon uppfattning om.
"Saphra är det, som i hebreiskan kallas
"Sopher", ty kaldeiska eller hebreiska står
inte långt ifrån varandra, liksom saxare och
66
schwabare talar likadan tyska och dock
finns stora olikheter. Men "Sopher" har vi
vanligen förtyskat till kansler. "Saphra"
tolkar de nu allesammans, även Burgensis,
som Scriba, skrivare. Dessa kallar evangeliet för skriftlärda. Det är inte enkla skrivare, som skriver för lön och utan
ämbetsmyndighet, utan de visa, stora regenterna, doktorerna, magistrarna, som undervisar om rätten, tillrättavisar och uppehåller
i staten t o m väl kansli-, parlaments- och
hovråden och allt som hjälper till att regera
med vishet och rättrådighet. Under påvedömet är påveåsnans skrivare eller Saphra
kannonisterna eller människoåsnorna, som
undervisar och uppehåller sina dekret och
rättigheter. Under kejsardömet är kejsarens
Saphra eller skriftlärde lagen doktorer, de
världsliga juristerna, som undervisar och
ger råd om och uppehåller kejserlig rätt.
Sålunda hade även Juda skrivare, dvs
skriftlärde, som undervisade om och upprätthöll Moses' lag, deras landsrätt. Därför
har vi förtyskat "Mehokek" till mästare, dvs
doktor, lärare etc. Och det vill också denna
sats säga: "Mehokek", mästaren ska inte tas
från hans fötter, dvs att lärare och åhörare,
som sitter vid hans fötter, förblir i det riktiga regementet. Ty vart och ett land, om det
ska bestå, måste ha de båda sakerna en
styrelse (maktutövning) och en rätt. Landet
måste, säger man, ha en härskare, ett huvud, en styrelse. Likaså måste det ha en
rätt, efter vilken regenten rättar sig, det är
staven och Mehokek eller sultanen och
Saphra, liksom Salomo (1 Kon 3:9) även
visar: då han fått staven, dvs kungadömet,
bad han om ingenting annat än vishet, för
att rätt skulle kunna regera folket. Ty där
idel makt utan rätt (136) är, där sultanen
gör och tillåter sig, vad han vill, och inte,
vad han ska göra, där existerar ingen styrelse, utan tyranni såsom hos Nero, Galigula, Dionysius, hertig Heinrich von
Braunschweig och liknande. Sådant existerar inte i längden. Å andra sidan där rätten
är utan makt, där gör den vilda pöbeln, vad
den vill, och det blir inte någon regering.
Därför måste båda vara tillstädes, rätten
och makten, sultanen och Saphra, så att den
ene kan hjälpa den andre.
Därför kallar de då Saphra rådgivare, som i
Jerusalem ska vara av Juda stam och som
de kalla Sanhedrin. Alla dessa utrotade
Herodes, en främling, en edomit, fullständigt och blev på det sättet själv både sultan
och saphra, stav och mehokek i Juda hus,
härskare och skriftlärd. Då började patriarkernas ord gå i uppfyllelse, att Juda inte
längre hade herravälde eller saphra. Då var
tiden inne, då måste Messias komma och
inta sitt rike, "på Davis stol i evighet", som
Jesaja profeterar om i 9:6. Låt oss därför nu
betrakta patriarkernas utsaga.
"Juda, du har", säger han, "blivit prisad som
dina bröder etc". Detta, anser jag, behöver
ingen förklaring, det är tillräckligt klart
sagt, att Juda stam skulle hedras framför
sina andra bröder och äga företräde. Vidare:
"Din Hand ska vara på dina fienders hals
etc". Detta är ju också tillräckligt klart, att
den berömda, framträdande Juda stam
måste ha fiender och röna motstånd, men de
ska ha tur och seger. Ytterligare: "Dina
bröder ska böja och buga sig inför dig etc".
Det är åter igen klart, att här inte ska talas
om fängelset utan om herraväldet över dess
(Juda stams) bröder, vilket allt fullbordats i
och genom konung David. Men inte endast
Juda stam har i David blivit herre över sina
bröder utan den har också som ett lejon tagit
för sig och tvingat andra folk såsom filistéer,
syrier, moabiter, ammoniter, edomiter under
sig.
Sådant berömmer den sig av med de härliga
orden: "Juda är ett ungt lejon; genom rov
har du kommit långt. Juda har lagt sig som
ett lejon och som en lejonnina. Vem vill resa
sig upp mot honom?" Det betyder: Juda har
satt sig och upprättat ett kungarike, mot
vilket ingen har kunnat värja sig, som folken däromkring ganska ofta och övertygande försökt. (137)
Välan, hitintills har patriarken upprättat,
antagit och stadfäst konungariket, sultanen,
staven, saphran i Juda stam. Där sitter
Juda, sultanen, i styrelsen. Vad ska nu ske?
Detta ska ske, säger patriarken, Juda ska
stanna kvar, tills Messias kommer. Dvs
många ska sätta sig upp mot Juda och vilja
störta konungariket och omintetgöra det, så
att det helt enkelt utplånas från jorden,
såsom ju historien om konungarna och
profeterna vittna om att alla hedningar
alltjämt intensivt åstundat och patriarken
själv sagt härovan, att Juda måste ha fiender. Ty i världen går det till så: Om ett rike
eller furstendöme intar en framträdande
plats, då finns ingen ro för de avundsjuka,
förrän det i grunden störtats. Det förtäljer
all historia och alla exempel.
Men här säger den helige Ande: Detta konungarike av Juda stam är mitt, som ingen
ska ta ifrån mig, hur ond och mäktig han än
är, om så helvetets portar var borta. Det
betyder alltså: "Det ska inte tas bort (Non
aufferetur)". Ni hedningar och djävlar säger
väl: "aufferetur" (det ska tas bort) , vi vill
befria landet, vi vill äta upp det, vi vill
bringa det till tystnad, såsom den 74:e psalmen mycket klagar över. Men Juda ska
förbli oanfrätt, oförstört. "Varken scheveten
eller sultanen ska komma bort från Juda
hus, ej heller saphran från dess barnbarn",
om alla lika dem skulle bli galna och dåraktiga, tills Siloh eller Messias kommer.
Och när han kommer, så ska det bli mycket
annorlunda och härligare. Ty då Ni inte har
velat fördra Juda stam i en trång liten vrå,
ska jag allra först göra av honom ett riktigt
stort lejon, som ska bli sultan och saphra i
hela världen. Och ska göra det så, att han
inte ska dra något svärd eller spilla en enda
droppe blod, utan folken ska otvunget och
gärna göra sig själva underdåniga och lydiga. Detta ska vara hans konungarike, ty
riket och allt är hans.
Förstå denna mening och tanke och gå därefter till texten, hebreisk eller kaldeisk, som
det gäller, om åt dig ditt hjärta med bokstäverna inte ska säga: Inför den käre guden,
detta är sanningen, detta är patriarkens
mening. Gå därefter till historien och se
efter, om det inte tillgått och skett så och
ännu sker så. Därför måste du (138) ånyo
säga: Det är alltså sant. Ty det är obestridligt, att hos Juda stam sultanen och saphranen stannat kvar ända till Herodes. Om det
väl emellanåt hölls svagt vid makt och inte
utan motstånd från stora fiender, så är det
vidmakthållet. Men under Herodes och efter
67
Herodes har det gått under och är helt ute,
så att även Jerusalem, där Juda stams tron
varit, och landet Kanan inte mer finns och
således bibelspråket uppfyllts, att sultanen
har kommit bort och Messias kommit.
Nu har jag inte tid att visa, hur detta bibelspråk är en rik källa och hur profeterna
tagit så mycket därur om judarnas fall och
hedningarnas kallelse, varom dessa nya
judar och bastarder alls ingenting vet. Detta
har vi denna gång klar och övertygande från
detta bibelspråk, att Messias måste komma
vid Herodes' tid, eller måste vi säga, att Gud
inte hållit sitt löfte och sålunda hade ljugit.
Detta gör ingen utom den fördömde djävulen
och hans tjänare, de falska bastarderna och
främmande judarna. De gör det också oupphörligen, Gud måste vara deras lögnare, de
vill ha rätt i att Messias ännu inte kommit,
då ju Gud rakt öppet säger, att Messias ska
komma, innan Szeptern av Juda är helt
borta. Denne har nu varit borta 1500 år, så
som Guds klara ord står där, därtill det
uppenbara verket och fullbordan av dessa
ord.
Hur kommer det sig, att du ingående skulle
vilja disputera med en förstockad jude
härom? Det är precis som om du skulle vilja
tala med en vansinnig människa och bevisa,
att Gud hade skapat himmel och jord, 1 Mos
(Gen) 1:1, och du för honom med fingret
visade på himmelen och jorden. Men han
pladdrade likväl på att detta var varken
himmelen eller jorden, varom 1 Mos (Gen)
1:1
eller inte himmel och jord utan det
hette någonting annat osv. Ty denna utsaga:
"Szeptern av Juda ska inte komma iväg etc",
är ju så klart och tydligt som något: "Gud
skapade himmel och jord". Och verket, nämligen att nu inemot 1500 år har Szepter av
Juda varit borta, det är ju så påtagligt och
uppenbart, som himmel och jord är, så att
man förstår nog, att judarna varken är
vilseledda eller förförda, utan onda och
övermodiga att förneka och smäda mot sitt
samvete. En sådan människa ska ingen akta
värdig att tala ett enda ord med (139), om
det också vore på skämt, än mindre med
sådana höga gudomliga ord och verk.
68
Dock den som har lust att bli missnöjd tillsammans med mig, honom vill jag härmed
tjäna och anklaga judarnas glåpord över
detta bibelställe. Först de, som vill hålla fast
vid texten, framför allt vid den kaldeiska,
vilken ingen jude vågar förneka, förvränger
den på följande sätt: Guds löfte är alldeles
säkert, men våra synder hindrar, att det
inte kan ske, som utlovats. Därför väntar vi
fortfarande på hans löfte, tills vi har gjort
bot etc. Är denna undanflykt inte dålig, ja
därtill tillräcklig hädisk? Precis som Guds
löfte berodde på vår rättfärdighet eller föll
med våra synder, dvs Gud måste vara en
lögnare för våra synders skull och däremot
sann för vår rättfärdighets skull. Hur kan
skänligare tala om Gud än att han läte
beveka sig som ett vacklande rör, allteftersom vi faller eller reser oss
Om Gud inte först skulle lova oss och fullgöra löftet, äda tills vi vore utan synder,
skulle ha från börja inte kunnat ha lovat
eller fullgjort något. Ty så säger David i Ps
130: "Herre, ska du granska vad synd är,
vem kan då bestå inför dig?" Och i Ps 143:2
"Herre, gå inte till rätta med din tjänare, ty
inför dig är ingen levande människa rättfärdig", och flera sådana uttalande finns. Dit
hör exemplet från israels barn i öknen, som
Gud utan deras rättfärdighet, ja därtill med
deras stora synder och vanära, endast för
sitt löftes skull förde in i Kanans land enligt
5 Mos (Deut) 9:5: "Så vet nu, att du inte för
dig rättfärdighets skull fördes in i landet,
emedan du är en halsstarrigt, olydigt (jag
menar, det är synder) utan emedan Herren
har lovat dina dina fäder ets". Till vårdtecken: han ville ofta förgöra dem, om inte Moses
hade bett för dem; t o m så fast vilade Guds
löfte på deras helighet.
Väl är det sant, om Gud lovar något med
villkor eller förbehåll: Så ska du göra detta,
så vill jag göra detta, då vilar löftet på vårt
handlande. Som han säger till Salomo (1
Kon 10:4): "Skani hålla mina bud, så ska
detta hus vara min helgedom; om ej, så ska
jag förstöra det". Men av sådant slag är inte
löftet från Messias. Ty han säger ej så: Om
ni gör detta och detta, så ska Messias
komma; om ej, så kommer han inte. Utan
fritt ger han det och säger: Messias ska
komma vid den tid, då Szeptern av Juda är
borta. Sådant löfte vilar blott på gudomlig
sanning och nåd, som vårt handlande inte
värderar eller granskar. Därför är judarna
undanflykt misslyckad och dessutom helt
hädisk.
De andra, som frångår texten, de plockar
fram varje enstaka ord och smular sönder
det, och om de också inte är värda, att man
lyssnar på deras dravel och smörja, så måste
vi dock, för att deras vanära ska bli uppenbar, ha en smula tåla mod så att vi lyssnar
på deras övermod. Ty då de avviker från den
klara texten, är de redan genom sitt eget
samvete fördömda, vilket de tvingar att lyda
texten, blott för att de vill förtrolla de hebreiska orden inför våra ögon till förtret för oss,
som om vi inte kände till den kaldeiska
texten.
Några ljuger följaktligen, om Silo skulle
kallas staden, där förbundsarken förvarades
(Dom 20:27), så att meningen är: Spiran ska
inte tas bort från Juda, förrän Silo kommer,
dvs tills Saul smörjes till konung och i Silo.
Detta är dock ett alldeles för felaktigt prat.
Före konung Saul hade icke endast Juda
utan hela Israel inte haft någon spira (Szepter) -- hur kan den då tas bort, då Saul blev
konung? Men texten säger, att Juda först
blev herre över sina bröder och därefter ett
lejon och har alltså fått spiran (Szeptern).
Därför fanns före Saul ingen domare över
Israels folk som herre och furste, såsom
Gideon sade till folket (Dom 8:23), då folket
ville göra honom och hans arvingar till
härskare över sig: "Jag vill inte cara härskare över er, ej heller min son; Gud ska vara
härskare över er". Ej heller fanns någon
domare över Juda stam,, det vore då Athniel
(Otniel, Dom 1: 13-15), den förste efter Josua; alla de andra fram till Saul har kommit
från andra stammar. Och fastän Athniel
(Otniel), Kalebs yngsta broder, kallas, är
därför inte säkert, att han är av Juda. Han
kan mycket väl ha kommit från en annan
stam. Och det är inte möjligt, att Silo här
skulle vara en stad eller Saul bekräftade det
i Gilgal (1 Sam 7:17, 8:4, 10:1, 24-26).
(141) Hur ska det också rimma därmed, att
kaldéer säger, att riket är från Silo och
folken ska vara honom lydiga. När kom
staden Silo eller Saul till en sådan ära?
Israel är ett folk, inte flera folk, som har en
rätt, en gudstjänst, ett namn. Men många
folk finns, som har annan och olikartad rätt,
namn och Gud. Nu säger Jakob, att Israel
inte det enda folket (vilket är först eller är
under Juda Szepter), utan andra folk tillfalller Silo. Därför är detta felaktiga prat ingenting annat än ett tecken på judarnas
motvilja, som inte vill underkasta sig Jakobs
uttalande, under det att de dock känner, att
de måste göra det i sina samveten.
Andra bedrar sålunda: Silo är konung Jerobeam, krönt till Silo, till vilken tio stammar av Israel övergick från konung Roboam
(Rehabeam, 1 Kon 12:16). Därför ska detta
vara Jakobs mening: Järnspiran ska inte tas
bort från Juda, förrän Silo kommer, dvs tills
Jerobeam kommer. Detta är lika mycket
påhitt som något annat, ty Jerobeam kröntes inte i Silo utan i Sikem. Längre bort har
därmed inte Spiran av Juda tagits; konungariket Juda och Bejamins stam har likväl
bestått, tillika med alla barn, som bor i Juda
och Benjamins städer, dessutom hela prästerskapet, gudstjänsten, templet och allt. Ej
heller har Jerobeam bemäktigats sig Juda
rike, ännu mindre har andra folk underkastat sig honom som dock ska ske för Silon.
En tredje part gycklar på så sätt: Silo ska
kallas "sänd" och avser konung Nebukadnessar i Babylon, i den meningen: Järnspiran i Juda ska inte tas bort, förrän Silo
kommer, dvs konungen i Babel, som sänts
för att föra bort och förstöra Juda. Även
detta påstående duger inte och ett barn, som
lär sig läsa, kan kullkasta detta. Ty Silo och
Siloch (Siloa, hebr Siloach) är två skilda ord.
"Siloch" må betyda "sänd", men här står inte
"siloch" utan "silo". Det betyder "Messias" på
kaldeiska. Nu är konungen i Babel inte den
Messias, som ska komma från Juda, som
judarna, ja hela världen vet. Ej heller har
järnspiran i Juda förkommit därigenom att
judarna förts fångna mot Jerusalem, ty det
blev blott ett 70årigt straff. Emellertid fanns
stora profeter där Jeremias, Daniel, Hesekiel (Ezechias), som höll det upprätt och
bestämde tiden. Även konungen av Juda,
Jekonja (Jojakin) blev betraktad som en
69
konung. Och många av de bortförda kom
tillbaka (142) i sin livstid, Hagg 2:3. Detta
betyder inte: att ta bort Järnspiran utan att
straffa en smula. Ty om de väl en liten tid
måste sakna landet, så gav dem Gud sitt
trofasta ord i pant på att de förblev säkra på
landet. Men dessa 1500 år tystar inte en,
ännu mindre en profet att de skulle vara
säkra på landet. Därför är det helt ute med
Spiran i Juda, varför jag har skrivit mer mot
sabbaterna (sabbatsfirarna).
Den fjärde parten korsfäster ordet "Schevet"
och tolkar så: Spiran ska inte tas bort från,
förrän Silo (dvs hans son) kommer, som ska
övervinna hedningarna. Dessa kalla staven
straffet eller förbannelsen, under vilken de
nu lever, och Messias ska komma och slå
ihjäl alla hedningar. Det innebär också en
stor motvilja, som helt försummar den
kaldeiska texten och tyder ordet "Schevet"
efter behag och inte prövar, vad som föregår,
där Jakob gör Juda till furstar och lejon och
konungar och omedelbart därpå säger: Järspiran eller Schevet ska inte tas bort från
Juda. Hur kan en så främmande mening om
straffet omedelbart komma på de härliga
orden om furstendöme och konungarike? Då
måste synderna tidigare ha tillkännagetts,
vilka förtjänat straff. Men här tillkännages
ingenting i förväg än stmmens Juda lov, ära
och härlighet.
Och om än ordet "Schevet" betyder en straffets stav, vad hjälper det dem? Ty domarens
eller konungens stav är även en straffstav
mot de onda. Ja straffstaven kan ingenting
annat vara än en domare- eller sultanstav,
emedan straffet endast tillkommer överheten (5 Mos 32:35: "Min är hämnden och vedergällningen").
Så
förblir
det,
att
järnspiran eller staven stannar kvar inom
Juda, om den därjämte är en straffstav. Men
detta övermod från rabbinernas sida tyder
på en främmande käpp, som inte ligger i
Juda hand utan av en främmande hand
vilar över Judas rygg. Och om det dessutom
vore möjligt, att förstå det, var är då den
andra delen från Saphra eller Mehokek till
hans fötter? Det måste också vara Mehokek
från en främmande herre (härskare) eller
fötter från ett främmande folk?. Men då
Jakob säger, att det ska vara Juda och
70
Mehokek av hans fötter, så måste den andra
delen, staven, också vara styrelse från hans
stam. (143)
Några pinar ordet "donec" (till dess, tills) och
det ska heta: Spiran i Juda ska inte tas bort,
donec id est quia, emedan Messias kommer.
Detta är en utsökt mästare, som man skulle
kröna med åsnefjärtar, ty han vänder upp
och ned på alltsammans: Messias ska
komma, därför stannar spiran kvar. Men
Jakob kallade Juda förut en furste och ett
lejon, åt vilken han före Messias ger spiran;
därför ger Juda spiran härefter till Messias.
Följaktligen behåller Juda varken furstendömet eller lejonet eller spiran, vilka Juda
tillerkände honom.
Slutligen pinar en rabbin ordet "jag kommer", vilket för honom betyder "nedgång =
undergång", såsom man på hebreiska kallar
solens nedgång för att "komma". Denne
kollrar till det hela så fint, att jag inte vet,
om han går på huvudet eller öronen. Ty jag
förstår inte, vart han vill komma, när han
hävdar: Spiran ska inte tas bort från Juda,
förrän staden Silo går under.; sedan ska
Messias komma. Var har spiran i Juda varit
framför Silo eller Saul, som vi hört ovan?
Men så måste de, som rasar mot sitt samvete och den erkända sanningen, kollra till
allt. Kort sagt, Lyra har rätt: Om de också
uppdiktar dessa och många liknande utsagor, så slår dem alla den kaldeiska texten
platt till marken och övertygar dem, att de
är motsträviga lögnare, gudssmädare och
förvrängare av hans ord. Likväl har jag
velat förelägga det för oss tyskar, på det att
vi inser, vilka tarvliga människor de förbländade judarna och hur kraftfullt Guds
sanning hos oss står mot dem.
Då nu några har insett, att sådana kryphål
och värdelösa påståenden är misslyckade,
tror de på att Messias kommer vid den tid,
då Jerusalem här förstörts, men att han i
hemlighet befinner sig i världen och sitter i
Rom bland tiggarna och gör bot för judarnas
skull, tills tiden kommer, då han framträder. Detta är inte judarnas eller människors
ord utan den högmodige, hädiske gjävulens
ord, som genom judarna bespottar oss
kristna med vår Kristus på det bittersta och
giftigaste, som ville han säga: De kristna
berömmer sig mycket av sin Kristus, men de
måste lida och martera sig under romarna
och i världen vara tiggare inte blott under
kejsarens tid utan även påvens. De förmår
dock ingenting i mitt rike i denna värld; jag
ska förbli deras herre. (144)
Ja, begabba du, avskyvärde djävul, och
skratta blott tillräckligt däråt; du ska därför
tillräckligt darra.
Så går det för denna enligt Jakobs uttalande
som det har gått till vår tid enligt Kristi
uttalande: "Detta är min kropp, som ska ges
åt eder". Då vantolkade svärmarna också
vart och ett ord särskilt och ofta, satte också
det bakersta främst, innan de accepterade
texten i rätt betydelse, som vi har sett. Men
det förefaller väl här, som om de kristna
liksom Lyra, Raymundus, Burgensis och
deras jämlikar har varit flitiga och gärna
hade övertygat judarna, så har de jagat ett
ord på ett annat, som man jagar rävar. Men
fastän man länge jagat dem, så har dock
judarna till sist förblivit vid sin motvilja och
vill medvetet gå vilse och inte vika från sina
rabbiner; därför måste vi låta dem fara all
världens väg och inte akta på deras giftiga
smädelser och lögner.
Mig har det också gått så. Tre lärda judar
kom till mig i den förhoppningen, att de i
mig skulle finna en ny jude, emedan vi här i
Wittenberg börja att läsa hebreiska, och
påstod även, eftersom vi kristna begynte att
läsa deras böcker, så skulle det snart bli
bättre. Då jag nu diskuterade med dem,
gjorde de efter sitt manéer och gav mig sina
ord. Men då jag tvang dem till texten (att
hålla sig till texten), kollrade de bort mig ur
texten och sade, att de måste tro på sina
rabbiner som vi gör på påven och doktorerna
(teologerna) osv. Nu hade jag barmhärtighet
med dem och gav dem en rekommendation
till eskort, att den för Kristi skull skulle låta
dem fritt dra härifrån. Men jag erfor härefter, hur de
för mig hade kallat Kristus en "Tola", dvs en
hängd rövare. Därför vill jag inte ha med
någon jude längre att göra; de är, som sankt
Paulus säger i 1 Tess 2:16, överlämnade åt
vreden; ju mer man vill hjälpa dem, desto
hårdare och vredare blir de. Låt dem fara
sin kos.
Men vi kristna kan av detta Jakobs uttalande t o m mycket stärka vår tro, att Messias nu måste vara förhanden och har varit
förhanden inemot 1500 år. Icke som djävulen hånar, en tiggare i Rom utan en regerande Messias annars skulle Guds ord och
löfte vara lögn. Och om judarna ville låta
den heliga Skrift vara Guds ord, måste de
också tillstå (erkänna) en Messias från
Herodes tid, han är, där han är, och inte
vänta på någon annan. Innan de gör detta,
vill de hellre riva sönder och förvrida Skriften, så att (145) det ingen mer Skrift finns.
Ty så är det också i sanning hos dem, att de
har varken Messias eller Skriften, såsom
Jesajas 28 profeterar om dem.
Det vore tillräckligt med Jakobs uttalande.
Judarna vill ta uti med oss på annat sätt,
som de inte har pinat eller kan pina så.
Bland Davids sista ord, 2 Sam 23:2-3, talar
han så: Herrens Ande har talat genom mig
och hans ord formas genom min tunga.
Israels Gud har talat till mig, den Väldige i
Israel osv". Och straxt därefter: "Vad är mitt
hus inför Gud" (eller om jag ordagrant följer
den hebreiska texten) "Mitt hus är ju inte på
det sättet osv", dvs: Mitt hus är ju inte dyrbart. Det är alltför högt och alltför mycket,
som Gud gör med mig arma människa. Ty
han har upprättat med mig ett evigt förbund, som under alla förhållanden ska
ordnas och hållas. Dessa ord tycks verka så,
att David med så många och till synes överflödiga ord berömmer sig av att Gud Ande
har talat genom honom och Guds ord formats genom han tunga. Såsom ville han
säga: Lyssna, hör den som kan höra. Här är
Gud, som talar: Hör nu osv. Vad är det då,
som du förmanar oss att lyssna på? Vad
talar då Gud genom dig? Vad vill han säga
dig? Vad ska vi lyssna på?
Det ska ni höra, att Gud med mig och mitt
hus har slutit ett evigt, fast, säkert förbund,
som mitt hus inte är värt, ja det är ingenting
gentemot Gud, ändoch har han slutit det.
Vad innebär då ett sådant evigt förbund? Å,
öppna era öron och hör: Mitt hus och Gud
har tillsammans edligen förklarat att ingå
71
ett evigt förbund med varandra. Detta är
ett förbund, ett löfte, som måste vara och
förbli evigt. Ty det är Guds förbund och
löfte, som ingen ska eller kan bryta eller
hindra. Mitt hus kallar det: evigt, fast och
fint inordnat i alla ting såsom ordet "aruch"
säger, så att det inte ska fattas ett hårstrå
eller misslyckas. Har du hört detta? Tror du
då även, att Gud är sannfärdig? Ja, utan
tvivel. Nå, då menar du även, att han kan
och vill hålla sitt ord?
Nåväl, är nu Gud verklig och allsmäktig och
har genom David talat dessa ord (som ingen
jude vågar att förneka), så måste Davids hus
och regemente (som är sak samma), sedan
den tid, då han sagt något liknande, vara
bestående och förbliva och ännu allt framgent förbli det, i annat fall måste Gud vara
en lögnare. Kort sagt: Vi måste ha Davids
hus eller arvingar (146) som regerar där
från Davids tid ända tills nu och i evighet,
eller har David dött på sin sista dag som en
förtvivlad lögnare, då han framsäger dessa
ord med så mycket tydligt gagnlöst prat:
"Gud talar, Gud säger, Gud lovar". Ty det
duger inte, att vi tillsammans med judarna
skulle beskylla Gud för lögn, som om han
inte hade hållit sådana dyrbara ord och
löften. Vi måste, säger jag, ha en Davids
arvinge från hans tid, så att hans hus inte
står tomt, han befinner sig också där han
vill, ty hans hus måste vara evigt bestående
och förbli det allt framgent. Där står Guds
ord fast: Det ska vara ett evigt, fast säkert
förbund, där ingenting saknas, utan allt ska
vara "aruch": på det allra finaste inrättat,
såsom Gud inrättar alla sina saker. Ps 11:
"Alla hans verk är vackra och härliga".
Nu tillåter judarna en sådan Davids arvtagare, ty de måste acceptera honom, eftersom
det står: Davids hus är evigt, vilket ingen
kan bryta eller hindra, utan liksom solen
bryter fram om på morgonen, vilken ej heller
inga moln kan stävja eller hindra. Accepterar judarna ingen arvtagare eller Davids
hus, så har detta bibelspråk i grunden fördömt dem så att de säkerligen är ett förlorat
och evigt fördömt folk utan Gud , utan David, utan Messias och utan allt. Och visserligen kan de inte förneka det, att Davids
konungarike eller hus alltjämt bestått ända
72
tills den babyloniska fångenskapen, ja t o m
genom den babyloniska fångenskapen och
därefter ända till Herodes´ tid. Det förstås,
säger jag, inte genom egen kraft eller förtjänst, utan i kraft av detta eviga, med
Davids hus upprättade förbund. Ty de hade
till största delen onda konungar och regenter, som drev avguderi, dödade profeter och
levde skändligt, såsom Rehobeam, Joram,
Joas, Ahas Manasse osv. Dessa gjorde situationen sämre än alla hedningar eller Israels konungar, varigenom de ofta nog hade
förtjänat, att de båda, Davids hus och stam,
hade utrotats, såsom det senare hände
konungariket Israel. Men detta med David
upprättade förbundet stod fast, såsom konungaböckerna och profeterna berömmer sig
av att Gud vidmakthöll en lykta eller ett ljus
åt Davids hus och inte ville släcka det (2.
Kon 8:19; 2.Krön 21:7; 2.Sam 7:12).
Däremot tar man hänsyn till konungariket
Israel, som ännu aldrig förblev i en stam
eller ett hus ända in i tredje led; endast
Jehu bringade det genom särskilt löfte i sitt
hus i det fjärde ledet. Men (147) konungariket Juda har alltid förblivit i Juda och Davids hus genom Guds stora underverk, ty
det rönte ett sådant stort motstånd från alla
hedningar omkring, t o m från Israel, från
egna uppror och stor avgudadyrkan och
syndfullhet, att det inte hade varit något
under, om det hade gått under i tredje led
under Rehobeam eller i alla fall under Joram, Ahas och Manasse. Men Israel hade en
stark stödjare, som inte lät det gå under
eller släcka sitt ljus. Det hade lovats, att
löftet skulle förbli fast och evigt fast och
säkert. Så har det också förblivit och måste
förbli ända till i dag och evigt förbli, ty Gud
ljuger inte och kan inte ljuga.
Men vad judarna rasar över att löftet gick
omintet i den babyloniska fångenskapen, är
ingenting, ty det var blott en liten spöslitning (ett litet straff), säkert bestämt på 70
år, varför Gud satte in sitt ord som pant och
höll dem i gott skick genom sina profeter.
Även Jechonja (dvs konung Jojakim - "den
av Jahve upprättade" - i Juda, se 2. Kon
23:34 - 24:6 och 2. Krön 36:4-7) blev i Babel
upphöjd över alla konungar. Daniel och
hans lärjungar regerade inte blott över Juda
och Israel, utan också över kejsardömet
Babylon. Och även om de en litan tid inte
var i Jerusalem, så regerade de dock mycket
mera herrelikt på en annan ort, så att man
kan säga, att Davids hus inte upphörde i
Babylon, utan lyste härligare där än i Jerusalem. De har måst utrymma stället (Jerusalem) en liten tid för straff. Ty om en
konung ligger i fält utanför sitt land, så ska
han inte kallas för en utplånad konung,
framför allt, om han har vunnit en stor seger
och framgång mot många folk utan då heter
det: härligare att lysa utom det egna landet
än hemma.
Har nu Gud hållit sitt förbund från Davids
tid tända tills Herodes´, så att hans hus icke
utplånats, så måste han framdeles ha hållit
det och i evighet hålla det, att Davids hus
inte utplånas eller i evighet kan utplånas.
Där ser vi nu, hur denna Davids utsaga så
väl överensstämmer med patriarken Jabobs:
"Zeptern ska inte föras bort Juda eller
Mehokek från hans fötter, tills Messias
kommer, som hedningarna lyder". Vad kan
här vara klarare och annorlunda sagt än att
Davids hus ska lysa, tills Messias kommer?
Genom honom ska sedan Davids hus lysa
inte allenast över Juda och Israel utan också
över hedningarna och flera andra folk, det
betyder ju att inte utplånas, utan att lysa
härligare och längre än förut. Och har
följaktligen blivit, som David sagt, ett evigt
rike och ett evigt förbund. Därför måste
obestridligen härav slutas, att Messias
kommer, när Zepter tas bort från Juda rike,
om vi inte på annat sätt vill inte vill smäda
Gud, att han icke skulle ha hållit sitt förbund och sin ed. Vill de halstarriga förstockade judarna inte anta det, så är dock vår tro
härmed fast och starkt besad, och vi frågar
alls inte efter de galna glåporden, som de
har tänkt i sina huvuden, vi har den klara
texten.
Dessa sista ord av David grundar sig på
Guds eget ord, då han talade med David i 2.
Sam 7: "Byggde du ett hus åt mig, i vilket
jag skulle bo?" Du må läsa vidare där, hur
han berättar, att han hitintill inte bott i
något hus, men han valt honom till sitt folks
furste, åt vilken han vill ge en fast plats och
vila och han avslutar: "Jag vill göra åt dig
ett hus", dvs åt mig ska varken du eller
någon anna bygga ett hus, vari jag ska bo,
jag är mycket, mycket omätlig därtill alltför
stor, utan jag, jag vill bygga ett hus åt dig.
Ty så säger Herren (säger Nathan): "Herren
förkunnar för dig, att han vill göra ett hus åt
dig". Nu vet man väl, vad det betyder: ett
hus byggt av människor, nämligen ett helt
förgängligt av uppresta mängder sten och
trä. Men ett hus byggt av Gud det betyder
testamentera en husfader, som allt framgent
ska ha efterkommande och arvtagare av sitt
blod och sin stam, såsom Moses säger i 2
Mos 1, att Gud byggde hus åt barnmorskor,
för att de lät de små barnen leva mot konungens påbud och inte dödade dem. Däremot krossade och tillintetgjorde han Israels
konungars hus i det andra släktledet.
Nu följer den andra historien om Silo. Hur
länge ska nu mitt hus trotsa sådant och
mina arvtagare stanna under mitt regemente? Då svarar han följande: "När din tid
är ute och du sover bland dina fäder, ska jag
uppväcka (upphöja) din säd efter dig, en av
din kropp, dvs denne ska komma av ditt kött
och blod, för honom ska jag befästa hans
rike, han ska i mitt namn bygga ett hus och
jag ska för evigt bekräfta hans konungarikes
stol. Jag vill vara hans fader och han ska
vara min son. Om han gör en missgärning,
ska jag straffa honom med spö, såsom man
spöar barn, och med rapp. Men min nåd ska
inte vändas bort från honom, såsom jag har
vänt den från Saul utan ditt hus och ditt
konungarike ska (149) vara beständigt och
din stol ska bestå i evighet". Detta bibelord
står med nästan samma lydelse också i 1.
Krön 17: 11-14.
Den som ville tillämpa detta bibelspråk på
Salomo, han måste vara en ganska övermodig tolk. Ty ehuru Salomo vid denna tid
ännu icke var född, ja även äktanskapsbrottet med hans moder Bathseba hade ännu
inte skett, så är han dock inte Davids säd
eller som, som fötts efter Davids död, om
vilken Herren säger: "När din tid är ute och
du sover bland dina fäder, ska jag uppväcka
din säd efter dig", ty Salomo föddes under
Davids livstid. Och narraktigt, löjligt vore
det att tolka upphöjandet därpå, att Salomo
efter Davids död skulle bli upphöjd till ko73
nung och tempelbyggare. Ty det intygar
1.Kon 1, 1.Krön 24 och 29, att Salomo icke
ensam sattes till konung under sin faders
livstid utan också av sin fader David mottog
order och modellen till templet och hela
kungarikets ordning (organisation) . Också
skiljer orden i 2. Kon 7 helt från orden i 1.
Krön 24 och 29. Där vill Gud bygga åt David
ett evigt hus, här ska Salomo bygga ett hus
Guds namn. Där står utan tillägg, att det
ska bestå evigt och inte hindras av några
synder, här står, att såvitt Salomo och hans
efterkommande förblir fromma, vilket de
inte blivit, de inte blott förlorar Israels tio
stammar utan utrotas in i sjunde led. Detta
är nådens löfte - promissio gratiae, det senare lagens löfte - promissio legis. Summa:
det talas här och där om andra saker.
Och följaktligen har även profeterna och
psalmerna tagit bibelspråket i 2. Kon 7 för
sig i anspråk, som talar om Davids säd efter
hans död, och låter orden i 1. Krön 24 och 29
över Salomo fara. Ty så säger psalmen 89:
"Jag vill sjunga om Herrens nåd i evighet
och allt framgent förkunna hans sanning
(trofasthet). En evig nåd ska byggas och du
ska troget hålla fast vid din sanning i himmelen.
Jag har instiftat ett förbund med mina
utvalda, jag har gått ed med David, min
tjänare, jag evigt skapa åt dig säkert säd och
bygga din stol allt framgent osv". Detta är i
sanning klara ord, med vilka Gud lovar och
svär, att han (150) vill ge David evig nåd och
för evigt upprätta och hålla vid makt hans
hus, säd och stol.
Och härefter i 19. versen talas omsvep om
den rätte David, den allra vackraste profetia
om Messias, som inte kan flyttas över på
Salomo, ty han har inte varit den högste av
alla konungar på jorden, han har ej heller
ställt sin hand över hav och vatten. Ej heller
har riket stannat kvar hos Salomons hus -vilket blott lovades honom, om han förblev
from -- utan Davids hus. David som hade
fler söner än Salomo, innehade löftet. Och
såsom historien vittnar, har emellanåt
Judas spira kommit från broder till broder,
från släkting till släkting men alltid stannat
kvar inom Davisa hus.
74
Att man sådana tydliga och övertygande
bibelspråk om Davids eviga hus, vilka historien verkligen bevisar, då ju konungar och
furstar alltid funnits ända fram till Messias,
ville förneka, det kan ju ingen anna göra än
djävulen och den som är hans redskap. Ty
antag tillika, att djävulen eller den som vore
det, inte ville någon vara Messias, så måste
de åt David överlämna ett evigt hus och en
evig stol. Ty han kan inte förneka det klara
Gudsordet, där Gud går ed på att han vill för
David bli en lögnare, ej heller för några
synders skull, som den nämnda psalmen 89
mäktigt och klart sjunger om.
Nu går ingenstädes ett sådant evigt Davids
hus att finna, om man inte sätter och fogar
intill varandra Zeptern före Messias och
Messias efter Zeptern, nämligen att Messias
kommer, då Zepter kom bort, och sålunda
Davids hus hölls vid makt i evighet och
befanns sannt och troget för Gud enligt hans
ord, förbund och ed. Ty det är tydligt, att
under Herodes tid Zeptern i Juda föll ned,
men mycket mer, då romarna förstörde
Jerusalem och Zepter i Juda. Ska nu Davids
hus vara i evighet och Gud vara sann, så
måste den rätte konungen i Juda, Messias,
ha kommit under samma tid. Häremot
hjälper ingen träta, förklaring, invändning.
Texten är alltför tydlig och klar. Om judarna
icke vill tillstå det, frågar vi inte efter det, vi
har gjort tillräckligt:
För det första att vår kristna tro härmed på
det allra kraftigaste är bevisad och att sådana uttalande ger mig mycket stor glädje
och tröst, emedan vi även i det Gamla testamentet har sådana starka vittnesbörd.
För (150) det andra är vi säkra på att häremot även djävulen och judarna själva i sina
hjärtan ingenting har att säga och är övervunna genom sina egna samveten. Vilket
man väl och säkert kan märka därpå, att de
dissekerar Jakobs uttalande om Zeptern
liksom all annan skrift så ingående som
människor, som känner sig övertygade och
övervunna och dock inte vill erkänna det.
Liksom djävulen väl vet, att Guds är sanning, och ändock kämpar emot och smädar
av uppsåtlig ondska. Sålunda känner judar-
na väl till att dessa utsagor är idel klippor,
men deras tolkningar idel halmstrån och
spindelväv, men av motvillig, ondskefull
avsikt vill de inte bekänna det, vill ändock
vara Guds folk och kallas det allenast därför, att de är av fädernas blod, annars har de
ingenting, som de kan berömma sig av. Men
det som allena gör blodet, är sagt ovan:
precis som om djävulen skulle berömma sig
av att han vore skapad av engelsk släkt,
därför skulle han vara ensam vara en ängel
och Guds barn, ehuru han är en Guds fiende.
Efter dessa utsagor låt oss höra vad Jeremias sagt; denne gör det ganska besynnerligt. Ty vi vet, att han har varit en profet
långt härefter, då konungariket Israel var
bortfört och förstört och endast konungariket Juda fanns kvar, vilket också snart
måste föras bort mot Babylon, såsom han
profeterade och även upplevde uppfyllelsen.
I alla fall vågar han säga så i 33. kapitlet:
"Så säger Herren: Det ska inte utrotas (jag
måste grovt förtyska den hebreiska texten)
av Davids släkt någon människa, som då
sitter på stolen i Israels hus, och av prästerna och leviterna ska inte utrotas någon man
, som gör brandoffer inför mig och röker
spisoffer och slaktar offer evigt. -- Och Herrens ord kom till Jeremias. Så talar Herren:
Om mitt förbund med dagen och natten
kommer att upphöra, så att dag och natt
inte inträffar på rätt tid, så ska också mitt
förbund med min tjänare David upphöra, så
att han inte har en son till konung på sin
stol, och med prästerna och leviterna, mina
tjänare osv. -- Och Herrens ord kom till
Jerimias: Har även du sett (märkt), huru
detta folk talar och säger? Har dock Herren
även förkastat de två stammarna, som han
hade utvalt, och dessa förbittrar mitt folk
som skulle de inte mer vara mitt folk. Så
säger Herren: Håller jag inte mitt förbund
med natt och dag eller uppehåller jag inte
himmelens och jordens ordning, så vill jag
också förkasta Jakobs och Davids, mina
tjänares, säd (152), så att jag inte tar ur
deras säd, som då härskade över Abrahams,
Isaks och Jakobs säd. Ty jag vill upphäva
deras fångenskap och förbarma mig över
dem".
Vad kan man säga härpå? Tolka den som
tolka kan: där står det, att inte blott David
ska bestå i evighet, utan också levierna och
likaså Israel, Abrahams, Isaks och Jakobs
säd. Och i synnerhet ska David ha en son,
som sitter på hans stol allt framgent liksom
dag och natt förblir för alltid. Däremot står,
att Israel blir bortfört och därefter Juda,
men Israel återhämtas inte såsom Juda. Säg
mig, hur rimmar sådant? Guds ord kan inte
ljuga utan liksom han vakar över himmelens
lopp, att dag och natt är utan uppehåll, så
måste också David (dvs Abraham, Isak och
Jakob) oavlåtligen ha en son på sin stol, ty
Gud ger själv en sådan liknelse. För judarna
är det omöjligt att förklara, ty de ser inför
sina ögon, att varken Israel eller Juda nu
omkring 1500, men Israel långt över 2000 år
hade en styrelse. Likväl måste Gud vara
sanningsenlig, vi får lov att göra som vi vill.
Davids rike måste härska över Jakobs, Isaks
och Abrahams säd, såsom Jeremias här
säger eller Jeremias måste inte vara någon
profet utan en lögnare.
Vi låter judarna här förklara och tolka, vad
de vill eller kunna. Utsagan är för oss viss,
att Davids hus ska bestå i evighet, därtill
också leviterna och Abrahams, Isaks och
Jakobs säd bland dem Davids son , så länge
dag och natt (som man eljes säger: så länge
sol och måne) fortsätter. Är detta sant, så
måste Messias ha kommit, när David stol
och regemente upphörde. Och därför har
Davids stol genom Messias blivit härligare,
som Jesaja i 9 kap säger: "För oss är ett barn
fött, för oss är en son given, på hans skuldror vilar herradömet, och han ska heta
Paele, Jogetz, El, Abigad, Sarsolom. Hans
rike blir stort och av friden är ingen ände på
Davids stol och hans rike, så att han ordnar
och stärker det från nu och till evig tid osv".
Från närvarande låter vi det bero, hur judarna marterar Messias sex namn; bibelutsagan tillåter judarna och måste medge, att
den talar om Messias. Vi anför den därför,
emedan Jeremias säger, att Davids måste
regera evigt, först genom Zeptern ända till
Messias och sedan mycket härligare genom
(153) Messias, för att det är visst, att Davids
hus icke måste falla, även om det i denna
stund ännu framdeles evigt kunde falla.
Men då nu Zeptern i Juda ligger slagen
75
sedan 1500 år, så måste Messias före 1500
år sedan eller som ovan sagts, ha kommit för
1468 år sedan. Detta är alltsammans överväldigande bevisat hos Jeremias.
Men om någon av de våra kanske invänder,
som vore möjligt, att i Jeremias tid och
härefter ända till Messias Abrahams, Isaks
och Jakobs säd varit och förblivit under
Juda stam eller Davids stol, där dock endast
Juda förblivit och Israel bortförts, den ska
veta, att visserligen bortfördes och förstördes konungariket Israel, så att det inte har
återkommit eller någonsin ska återkomma,
att dock från Israels säd ständigt något
bland Juda förblivit kvar och fångat och
återkommit med (hjälp av) Juda. Härom får
du läsa i 1.Kon kap 11 och 12 och 2. Krön
kap 30 och 31. Där ska du finna, att hela
Benjamins stam har stannat kvar som en
god del av Israel, därtill hela Levi stam,
också många av Efraim, Manasse, Asser,
Isaschar, Zebulon, vilka efter konungarikets
Iraels förstöring stannade kvar i landet och
höll sig till Ezechias gentemot Jerusalem
och hjälpte till att rena landet Israel från
avgudar. Det bodde många israeliter i Juda
städer.
Om vi nu har så mycket av Israel under
Davids son, så är Jeremias icke någon
lögnare, när han säger, att leviter och Abrahams, Isaks och Jakobs säd ska finnas bland
Davids hus. Dessa har alla eller delvis förts
tillsammans med Juda mot Babylon och
återkommit, och utan tvivel andra med dem,
som bortförts under Sanherib, emedan det
assyriska och mediska riket under tiden
genom Cyrus bragts under det persiska
riket, så att Juda och Israel kunde förenas
och med varandra draga från Babylon mot
Jerusalem och in i Kanans lan. Ty dessa ord,
det vet jag sannerligen, står ju i Esra kap 2:
"Och hela Israel (eller allt det som då fanns
av Israel) bosatte sig i sina städer" (v 70).
Hur skulle de då bo, om de inte hade återkommit? I Herodes´ och Messias´ tid var
landet åter fullt av israeler, ty landet hade
dess bättre samlat sig under Daniels 70
veckor, dvs i 490 år, men inte ånyo upprättat något konungaike.
76
(154)Därför är dagens judar mycket dåliga
lärare och lata elever i Skriften, när de
påstår, att Israel ännu inte kommit tillbaka,
just när de alla måste återvända, medan
dock inte alla av Juda utan endast en liten
av Esra uppräknad hop återkommit men
den större delen stannat kvar i Babylon,
även Daniel, Nehemja, Mardochai själv.
Likaså har också den största delen av Israel
stannat kvar i Meden, dock kanske kommit
på den höga borgen mot Jerusalem och åter
dragit som Lukas skriver i Apostlagärningarna. Men att konungariket eller Israels
Zepter såsom Juda Zepter skulle återkomma, det hade Gud inte lovat, men Juda
hade han lovet det och han måste återfå det
i kraft av detta löfte, att Gud ville bygga
Davids hus och stol för evigt och inte låta
utplåna dem. Ty som Jerimias sagt Gud vill
inte tåla, att man skulle säga om honom att
han alldeles har förkastat Juda och Israel,
att de icke längre skulle vara hans folk och
Davids stol ha ett slut, som hade han glömt
sitt löfte, då han lovade och gått ed på ett
evigt hus åt David, ehuru de måste dväljas
en liten tid i Babel. Ändock ska folket förbli,
så säger han, ett evigt hus och rike.
Sådant säger jag för att ära och stärka vår
tro och för att vanära de förbländade, halsstarriga judarnas förstockade otro, vilkas
Gud alltid och evigt måste vara en lögnare,
som hade han låtit utplåna Davids hus och
glömt sitt förbund och sin ed, svuren David.
Ty om de vill hålla Gud för sannfärdig,
måste de bekänna, att Messias kommit för
1500 år sedan, på det att Davids hus och stol
icke så länge har måst vara tomt och öde,
som de antar. Ty har Gud hållit sitt ord från
Davids tid ända till den babyloniska fångenskapen och vidare till Herodes´ tid, då Zeptern upphörde, så måste han även vidare ha
hållit det, efter Herodes´ tid och alltid allt
framgent eller måste Davids hus vara inte
ett evigt utan ett förgängligt, som hade
upphört med Zeptern under Herodes´ tid.
Men Gud vill inte tåla detta utan Davids
hus ska vara ett evigt, "såsom dag och natt
och himmelens och jordens lopp", säger
Jeremias. Nu kan det inte vara evigt, då har
Davids son, Messias, kommit, när Zeptern
föll i Herodes´ tid, och satt sig på Davids stol
och blivit världens herre. Annars hade (155)
om judarna skulle ha rätt, Davids hus förfelat dessa 1568 år motGuds löfte och ed.
Detta kan inte fördras. Nåväl, det har
grundligt talats om denna sak, varemot
ingen jude kan knysta, om han skenbart
låtsar tro detsamma, när han inte gör det.
Men hans hjärta och samvete har ingenting,
som han kan säga däremot.
Och hur skulle Gud ha bevarat sin gudomliga sannings heder, då han lovat David ett
evigt hus och en evig stol och skulle låta det
stå tomt längre än bebyggt? Ty låt oss
räkna: enligt judarnas mening är från Davids tid till Herodes inte fullt tusen år. Så
länge har Davids hus eller stol stått, inräknat de 70 åren i Babylon (men vi räknar
över hundra ytterligare därtill). Från Herodes´ tid däremot, eller säger vi, vilket inte är
någon skillnad, från Jerusalems förstöring
ända till detta år 1542 är 1568 år, som ovan
sagts. Alltså är efter denna beräkning har
Davids hus och stol varit 400 eller 500 år
längre tomma än bebyggda. Där frågar nu
stenar och klotsar, om det kan kallas ett
evigt hus, särskilt ett av Gud, med hans
trohet och sanning, byggt och erhållet, som
står tusen år och ligger i aska 1400 eller
1500 år!
Låt judarna vara hårda och hårdare än en
diamant. Blixt och åskslag av så klar och
offentlig sanning skulle sannerligen slå ned
dem, om ej göra dem mjuka. Men som sagt
vår tro är därmed glatt stärkt, säkergjord
och viss, att vi har den rätta Messias, som i
den tid, då Herodes tog bort Zeptern i Juda
och Saphra, säkert har kommit och framträtt på det att Davids hus är evigt och har
en son på sin stol i evighet, såsom Gud har
sagt honom gått ed på och förbundit sig med
honom.
Det har talats om Jeremias utsaga. Ytterligare tar vi fram en av de sista profeterna.
Det står skrivet hos Haggai kap 2: "Så talar
Herren: Det är ännu en liten tid kvar, innan
jag ska flytta himmel och jord, havet och det
torra, då ska sedan komma hedningarnas
tröst, Hemdath. Och jag ska göra detta hus
fullt av härlighet, säger Herren Zebaoth, ty
jag har guld och silver tillräckligt. Det ska
vara större härlighet i detta hus än det
första, och jag ska ge fred på denna ort,
säger Herren Zebaoth".
Detta är också ett av uttalandena, som för
judarna bevisar den brända sorgen (156). De
försöker, vänder, tolkar och dissekerar nästan alla ord såsom i Jakobs uttalande i 1.Mos
49. Likväl vill det inte hjälpa, deras samvete
fördunklas därav och märker, att deras
anmärkningar är ett intet. Lyra gör rätt, då
han pressar dem med frasen "ännu ett litet".
De kan inte undgå honom. En liten, kort tid,
säger han, kan inte kallas en stor, lång tid.
Det kan ingen förneka, även inte en jude, att
de vill förneka, så kraftigt de alltid kan. Nu
ska hedningarnas tröst komma, säger han,
om en liten tid, sedan templet är byggt, dvs
han (Messias) ska komma, när detta tempel
redan står färdigt. Och härligheten i detta
sista tempel ska vara större än i det första,
och detta inom kort tid, dvs om en liten tid.
Ty det är bra att räkna med, om hedningarnas tröst, som de gamle tolkade som Messias, icke har kommit, då detta tempel ännu
existerade, och först nu ska komma (såsom
judarna just nu väntar på 1568 år efter
templets förstöring, vilket inte kan kallas en
liten tid, framför allt, emedan de ännu inte
vet något slut på sådan lång väntetid), så
ska han aldrig mer komma, ty han har
försummat den lilla korta tiden och råkat in
i den stora, långa tiden, där ingenting mer
händer, ty profeten har talat om en liten,
icke om en stor tid.
Men de vrider sig därför ut ur denna knipa.
Eftersom de inte kan förneka den lilla korta
tiden, tar de fram ordet "alla hedningars
tröst", hebreiskans Hemdath, och korsfäster
det, såsom de ovan har gjort med orden
Schevet och Schilo i Jakobs utsaga. De vill,
att det inte ska betyda Messias, utan: guld
och silver för alla hedningar. Emedan ordet
Hemdath egentligen betyder begär eller lust,
ska texten därför läsas så: Inom kort ska
komma alla hedningars begär. Vad är det?
Vad begär hedningarna? Guld, silver och
klenoder. Du kanske frågar: varför sammanställer judarna sådana speglosor? Det ska
jag säga dig: Deras andedräkt stinker efter
hedningarnas guld och silver, ty ingen folk
77
under jorden har varit girigare än de varit,
som man ser av deras fördömda ocker. Och
de trösta sig också med att om deras Messias kommer, så ska han ta all världens guld
och silver och dela ut bland dem. Därför om
de kan tillämpa skriften på deras omättliga
girighet, så gör de det med all uppsåtlig
brottslighet. Du kan tänka, att Gud och
hans profeter annars ingenting annat har
vetat att profetera om än hur den fördömda
judarnas bottenlösa girighet skulle mättas
med hedningarnas guld och silver.
(157) Men efter detta giriga förstånd har
profeten icke talat vist, utan skulle ha sagt:
Om en liten tid ska judarnas begär komma.
Ty judarna är de som begär guld och silver
häftigare än något annat folk på jorden, så
att det skulle mera rättvist kallas för judebegär än hedningabegär. Ty trots att hedningarna åstundar guld och silver, så är
dock judarna där, som kräver och väntar
sådana begär hos hedningarna, att man ska
låta dem lämna det och låta dem sluka det
och inte lämna något kvar för hedningarna.
Varför? Därför att de -- judarna -- är det
ädla blodet, som är de omskurna heliga, som
har Guds bud och inte håller dem utan är
halsstarriga, olydiga, profetmördare, högfärdigs, ockrare och fulla av allehanda odygder, såsom hela Skriften och fortfarande
deras nuvarande väsen bevisar. Ty för sådana heliga tillhör rättvisligen hedningarnas
guld och silver dem som ärligt och redligt
förtjänar det med sådant sinnelag, som
djävulen paradiset och himmelriket.
Vidare, hur går det till att sådana högtförståndiga mästare och visa, heliga profeter
sprider ordet begär på hedningarnas alla
andra begär? Ty hedningarna begär inte
allenast guld och silver utan också vackra
flickor och kvinnorna vackra ynglingar. Och
där bland hedningarna finns inte idel judar
(jag skulle vilja säga girigbukar), som inte
gör sin egen kropp något gott, därför fordrar
de vackra hus, trädgårdar, boskap, gods,
likaså goda dagar, kläder, frosseri, supande,
dans, spel och allehanda nöjen. Varför tolkar
de nu inte profeternas utsaga, att sådana
begär från alla hedningar också ska komma
till korta mot Jerusalem på det att judarna
endast fylla sin buk och ägnar sig åt vällust
78
i världen? Ty ett sådant väsen lovar Mahomet sin saracen och är däri en rätt jude,
och judarna enligt denna tolkning rätta
saracener.
Ännu ett begär har hedningarna. Hur har
dock dessa visa kloka tolkare kunnat
glömma dem? Det förvånar mig. Hedningarna dör och har mycken sjukdom, fattigdom,
all slags nöd och ångest. Och det finns ingen,
som icke på det allra högsta begär att icke
får dö, inte att lida nöd, elände, sjukdom
eller att ganska snart bli befriade och att
vara säkra. Sådana begär är så starka hos
dem, att de överlämnade alla de andra begären, som man dagligen ser av erfarenheten.
Varför tolkar de då inta, att sådana begär
hos alla hedningar också ska komma till
korta i templet? Fy på er här, fy på er där,
och var ni är (158), ni fördömda judar, att ni
vågar tillämpa dessa allvarliga, härliga,
tröstande Gudsord så skändligt på era dödliga, maskfyllda girigbukar och inte skäms
att ge er girighet så grovt i dagen! Ni är inte
värda att betrakta bibeln utifrån än mindre
att Ni ska läsa i den. Ni skulle endast läsa
den bibel, som för suggan finns under svansen, och omåttligt fråssa på och supa upp
de bokstäver, som där faller ut. Det vore en
bibel för sådana profeter, som så soaktigt
söndergräver och så svinaktigt sönderriver
det gudomliga majestätets ord, vilket man
skulle lyssna till med all ära, vördnad och
glädje.
Vidare, då nu profeten säger: Härligheten i
detta sista hus ska vara större än den i det
första", så låter oss de ädla och omskurna
(omskurna säger jag) heliga och visa profeterna höra, vilka vill göra oss kristna till
judar. Det sista templets stora härlighet
över det första är detta, att det sista,
Haggais tempel, har stått tio år längre än
Salomos tempel osv. O att de dock hade haft
en god astronom här, som hade räknat ut
det en smula noggrannare. Denne skulle
kanske ha funnit, att det till de tio åren
skulle ha varit ytterligare tre månader, fem
dagar, sju timmar tolv minuter och tio halva
minuter. Om det någonstädes fanns en
handelsbod, som hade blygselrodnad, finge
jag ge judarna ett par gulden, så att de gick
dit och köpte ett pund och i alla fall beströk
panna, ögon och kinder därmed. Ty de ville
ju inte bestryka sina oförskämda hjärtan och
tungor därmed. Eller anser de, att de talar
med käppar och klossar, som de själva är,
dessa oläraktiga åsnor?
Det fanns många grånade gamla män och
kvinnor, även tiggare och onda skurkar i
Jerusalem, när Salomo, en yngling på 20 år,
blev en utmärkt konung. Skulle de fördenskull ha större härlighet än Salomo? Kanske
är Davids mulåsna, som därefter blev kung
Salomos, äldre än Salomo? Skulle den därför
vara härligare än Salomo? Men på det sättet
ska de springa, störta och falla, som Gud
oavlåtligen straffar för lögner men själva vill
ha rätt. Bättre är de inte värda, än att de om
bibeln skriver idel sådana glosor, narrverk
och sin egen vanära, som de med stor flit
gör. Därför akta dig, käre kristne, inför
judarna, vilka som du ser härav, är överlämnade genom Guds vrede åt djävulen, som
har berövat dem inte blott den rätta (159) i
Skriften utan även allmänt mänskligt förnuft, skam och sinne och genom dem blott
driver idel hån med den heliga skrift, att
man hädanefter icke mer kan lita och tro på
dem i något avseende, om ett sant ord emellanåt kommer från dem. Ty den som så
hånfullt och skändligt vågar gyckla med
Guds skräckingivande ord, den kan inte ha
någon god ande i sig. Därför, när du ser en
äkta jude, må du med gott samvete göra
korstecknet och säga fritt och tryggt: Där
går en livslevande djävul.
De förtvivlade skälmarna vet dess bättre, att
deras gamla förfäder har förstått detta
Haggais uttalande om Messias, såsom Lyra,
Burgensis och andra intygar, och likväl
lämnar de motvilligt detta och gör av sitt
eget dumma huvud en egen bibel, på det att
de behåller sina eländiga judar med sig i
sina misstag mot sitt eget samvete oss till
förtret, precis som de gjorde oss mycket ont
därmed och som skulle Gud belöna dem
ytterligare, när de i dyrkan för honom, som
de drömmer, gör motstånd mot oss hedningar även i uppenbart erkänd sanning. Så går
det för för dem , som du ser, att de skändar
sig själva, icke skadar oss i något och förlorar därvid Gud och hans skrift.
Så finns nu detta uttalande: " Ännu över ett
litet område, ska jag sätta i gång himmel
och jord, havet och det torra (dvs öarna i
havet) och Hemdath ska komma för alla
hedningar", dvs Messias, alla hedningars
åtrå, vilket vi översatt (förtyskat) till "tröst"
("Trost"). Ty åtrån är inte tillräckligt förståelig, emedan den är aktiv i tyskan och betyder den innerliga lusten och åtrån i hjärtat.
Men här är det passivt och betyder det yttre
(det objektiva), som ett hjärta begär. "För
alla hedningar glädje och sällhet", denna
översättning vore inte felaktig. Kort uttryckt: det är Messias, på vilken de otroende, förstockade judarna kände idel olust,
äckel och fasa, som Jesaja 53 profeterar om
dem. Men för hedningarna skulle han vara
välkommen som deras hjärtas glädje, lust,
allas önskan och begär. Ty han bringar dem
frälsning från synder, död, djävul, helvete
och allt ont i evighet. Ja, det är hedningarnas begär, hjärtelust, glädje och tröst.
Detta överensstämmer med Jakobs utsagan
i 1.Mos 49: "Och Silo ska folken lyda"; dvs de
ska mottaga honom med glädje (160), höra
hans ord och utan svärd, fritt ska hans folk
bli, då han skulle säga: de ädla, oomskurna
hedningarna kommer att göra detta. Men
min ädla lilla frukt, mina omskurna förlorade barn kommer inte att göra det utan blir
däremot rasande och galna. Häri överensstämmer också Jesaja 2 och Mika 4: "I de
yttersta dagarna ska berget, där Herrens
hus är, iordningställas (rustas) högre än alla
berg och höjas över kullar och där kommer
alla hedningar träffas (otvivelaktigt fritt, av
begär och lust) och många folk skynda till
och säga: Kom låt oss gå upp på Herrens
berg till Jakobs Guds hus, så att han (Herren) undervisar oss om sin väg och vi vandrar på hans stigar. Ty från Zion ska en lag
utgå och Herrens ord från Jerusalem osv".
Och ständigt om igen talar profeterna om
Messias´ rike bland hedningarna.
Ja, där befinner sig det, som är tvisten, där
framträder det. Detta gör judarna galna och
dåraktiga och driver dem till sådant fördömt
sinnelag, att de måste förvränga Skriftens
utsagor så skändligt, nämligen att de inte
vill, att de inte kan tåla det, att vi hedningar
skulle vara lika dem och att denne Messias
79
skulle vara såväl vår som deras tröst. Innan
de tålde detta, påstår jag, att vi hedningar,
som av dem oavlåtligen bespottas, förbannas, fördöms, smädas, skändas, med dem
ska ha del i Messias, ska kallas för medarvingar och deras bröder, de korsfäste hellre
ytterligare tio Messias och dödade Gud själv
tillsammans med alla änglar och alla varelser, om det vore möjligt, och de skulle härför
förtjäna tusen helveten i stället för ett. En
sådan alldeles obegriplig hård stolthet döljer
sig i fädernas ädla blod och omskurna heliga. De vill ha Messias för sig själva och
vara världens härskare. De fördömda hedningarna ska vara deras tjänare. De ska
tillfredsställa judarnas begär, som är guld
och silver och låta sig slaktas som den arma
boskapen. Innan de lämna detta sinnelag,
förblir de hellre avsiktligt och evigt förlorade.
De har ett sådant giftigt hat mot hedningarna ända sedan ungdomen ingjutet av deras
föräldrar och rabbiner och super oavlåtligen
i sig det, att det för dem, som 109. Psaltarpsalmen säger, gått genom blod och kött,
genom märg och ben, helt och hållet blivit
naturligt liv (Natur und Leben). Och så föga
de kan ändra kött och blod, märg och ben, så
litet kan de ändra sådan stolthet och avund,
måste de förbli så och fördärvas, om inte
Gudgöt ett särskilt stort under. Och om
(161) jag skulle hysa en djup, stor ovilja mot
en jude och förtretades riktigt på honom, så
skulle jag säga följande: Hör du, jude, vet du
också, att jag är en riktig broder till alla
Israels heliga barn och en medarvingew i
den rätte Messias´ rike? Detta är tveklöst,
där skulle jag fånga ramen. Kunde han se på
mig med basiliskögon, så gjorde han det
säkert. Och vad han då skulle önska mig,
det kunde alla djävlar inte utföra, det vet jag
sannerligen, om Gud tillät detsamma för
dem. Men jag vill inte göra det. Jag ber
också, att ingen skulle vilja göra det för
Kristi skull. Ty det skulle dock medföra
(gehen) ett åskväder av svordomar och smädelser i judarnas käftar och hjärtan över
Jesu Kristi namn och över Gud fadern. Då
ska vi krusa och inte vara orsak därtill, om
vi kan undvika det på samma sätt som
(gleich wie) jag inte ska reta upp mig en
besatt människa, om jag vet, att han smädar
80
och förbannar Gud. Judarna hör och ser för
övrigt mer än tillräckligt av oss, varöver de
smädar och förbannar Jesu namn alla ögonblick i sina hjärtan såsom de då är besatta.
Ty som sagt, de kan inte tåla, höra eller se,
att vi förbannade hedningar skulle prisa
Messias som vår Frälsare och vara så goda
som de är eller tror sig vara. Därför må du
veta, käre kristne, och tvivla inte därpå, att
du näst efter djävulen ingen bittrare, giftigare, häftigare fiende har än en riktig jude,
som med allvar vill vara jude. Det kan väl
bland dem finnas sådana, som tror vad kor
och gäss tror, dock beror för dem allt på
blodet och omskärelsen. Därför ger man dem
ofta i historien skulden för att de förgiftat
brunnar, stulit och pryglat ihjäl barn och
som till träck (zu Trent), skumm osv. De
säger dock nej därtill. Men låt gå eller ej, så
vet jag väl, att beträffande den fulla, hela,
beredda viljan hos dem ingenting saknas,
om de kan komma dit med hemlig eller
uppenbar handling. Bered dig säkert på
detta och rätta dig därefter.
Men gör de något gott, så vet, att det inte
sker av kärlek eller dig till godo utan emedan de måste ha möjlighet att bo hos oss,
måste de göra något av nödvändighet, men
hjärtat är och förblir detsamma, som jag har
sagt. Vill du inte tro mig, så läs Lyra, Burgensis och flera andra, redliga, sanna män.
Och om dessa redan inte skrivit det, så finns
Skriften, att de båda fröna, ormens och
kvinnans, är fiender, och Gud och djävulen
icke är ense. Även finner man det tydligt
nog i deras Skrifter och böneböcker.
(162) Det skulle väl förvåna en människa,
som inte känner djävulen, att de är så fientliga mot de kristna framför alla andra, då de
ju inte har skäl därtill, emedan vi gör dem
allt gott. De lever hos oss i hus under vårt
skydd och beskärm, brukar land och vägar,
mark och gator. Därtill sitter furstarna och
överheten och snarkar och har trynet öppet
och låter judarna ta, stjäla och röva ur deras
öppna börs, vad de vill, dvs: de låter sig
själva och sina undersåtar skinnas och
utsugas genom judarnas ocker och göra sig
själva till tiggare med sina egna pengar. Ty
judarna som främlingar ska sannerligen och
säkert ingenting ha, och vad de har, det
måste säkert vara vårt. Därför arbetar
judarna inte, förtjänar de ingenting av oss,
ej heller ska vi skänka eller ge dem någonting. Likväl har de våra pengar och våra
ägodelar och är därmed våra herrar i vårt
eget land och i sin förbannelse. När en tjuv
stjäl tio gulkden, så måste han hängas,
rövar han på landväg, halshugges han. Men
om en jude stjäl tio tunnor guld genom sitt
ocker, så är han kärare för oss än Gud.
Till bevis: de prisar det förtröstansfullt och
stärker sin tro och sit giftiga agg mot oss,
och säger sinsemellan: Stån fasta, se hur
Gud är med oss och inte lämnar sitt folk
även i landsflykten (förskingringen). Vi
arbetar inte, har goda vilsamma dagar, de
fördömda hedningarna måste arbeta för oss,
men vi får deras pengar, därmed är vi deras
herrar, men de våra tjänare. Stån fasta, ni
kära Israels barn, det ska bli bättre, vår
Messias ska alltjämt komma, om vi därför
fortsätter och skaffar fram alla hedningars
frälsare genom ocker eller annars även till
oss. Gott, detta tål vi av dem under vårt
skydd och beskärm, ändock förbannar de oss
som sagt. Men därom vidare härefter.
Nu behandlar vi det, som de inte kan tåla,
att ha oss med till arvingar i Messias´ rike
eller vår Frälsare (Hembdath) i honom, som
dock profeterna rikligt vittnar för oss. Men
vad säger Gud därtill? Han säger, att han
ville ge Frälsaren åt hedningarna och deras
lydnad ska behaga honom Jakob säger i 1.
Mos 49 och alla profeter, och ville tvärtom
vara så sträng mot judarnas tröga huvuden,
att han ville snarare förkasta dem av det
skälet samt utvälja och acceptera hedningarna, oavsett att de inte är av fädernas ädla
blor eller omskurna heliga. Ty så säger
Hosea i 2 kap: "Jag vill det som inte mitt
folk är, befalla mitt folk och folket ska kalla
mig sin Gud". Men till judarna säger han:
"Loamni, ni är inte mitt folk, och jag är inte
er Gud". Vilket för dem även långt förut
Moses sjöng i sin visa: " De (folket) förbittras
över det, som inte är Gud, och förtörnas över
sitt onyttiga beteende; därför vill jag ånyo
förbittra dem över det, som inte är mitt folk,
och med ett galet folk ska jag förtörna dem".
Denna utsaga har nu varit i omlopp ungefär
1500 år, att vi galna hedningar, som inte var
Guds folk, nu är Guds folk. Detta gör judarna vansinniga och dåraktiga och har därför
inte blivit Guds folk, vilka dock varit Guds
folk och rimligen skulle vara det.
Gott, att vi avslutar Haggais utsaga, ty här
bevisas övertygande, att Messias, hedningarnas frälsare (Hembdath), har kommit vid
den tid, då detta tempel fanns kvar, såsom
de gamle har förstått det och vår tids judars
tröga och intetsägande glosor också bevisar,
emedan de ingenting vet att säga däremot
utom det varom deras egen vanära talar. Ty
den som ger dåligt, likgiltigt och löst svar,
den vittnar och dömer mot sig själv, att han
har en förlorad sak och det vore bättre för
honom att tiga still med ringa skam än att
svara emot med stor vanära.. Därför säger
nu Haggai: "Ännu en gång ska jag därför
komma himmel och jord att bäva, ja jag ska
uppröra alla hedningar och det ska komma
åtrå från alla hedningar (Hag 2:7-8)". Detta
tolkar jag efter mitt enfaldiga förstånd så:
Det har från världen begynnelse varit fiendskap mellan ormens säd och kvinnans säd.
De har alltjämt bråkat med varandra, dock
vissa tider mer än andra. Ty där kvinnans
säd är eller kommer, där för den buller och
bråk med sig. Såsom han (Jesus) säger i
evangeliet (Mt 10:34): "Jag har icke kommit
för att sända frid på jorden utan svärd och
oenighet". Och han tar från den starkt beväpnade hans vapenförråd. Denne hade då
fred på sin gård (L 11:22). Denne kan emellertid inte tåla det, då börjar (höjer sig)
striden, så att änglar bråkar i lust med
djävlar och människor med människor allt
för kvinnans säds skull. Och fastän även
utan detta eljest många och stora stridigheter, krig och oro finns i världen, så är det
dock, emedan det inte framträder för denna
säds skull, en ringa sak inför Gud, då ju alla
änglar har att göra med detta bråk.
(164) Eftersom det nu var nära intill den tid,
då denna säd eller Messias skulle komma,
söger ha: "Ännu en gång", dvs: hittills har
bråket endast varit hos mitt folk Israel, dvs i
en liten vrå. Det har alltid djävulen velat
fråssa på och hetsa alla konungar däromkring mot dem, ty han (djävulen) visste nog,
81
att den utlovade säden i detta folk var den,
som skulle göra honom det, därför har han
alltid velat förstöra det, oupphörligen ställa
till oro, olust, krig, bråk. Nåväl, det kan
ännu en gång göras, därför ska jag honom
tillräckligt med bråk och ställa till med ett
sådant bråk, som inte allenastska vara bra
för mitt folk Israel utan så långt himmel och
jord, hav och det torra är, dvs där människor
finns eller som han säger, alla hedningar
ska jag förskräcka, så att alla änglar kämpar med alla djävlar i himmelen och i luften
och alla människor grälar med alla människor på jorden över säden.
Ty jag ska låta frälsaren (den Hembbath)
komma till alla hedningar, honom ska de
hålla kär (älska) och hålla fast vid, såsom 1
Mos 49 säger: "Hedningarna ska tillbedja
honom", åter bli fientlig till djävulen, den
gamle ormen, och falla från honom. Då ska
det gå, som det plägar gå, när världen Gud
och furste har blivit uppretad, vild och rasande, så att han måste avträda sitt rike,
sitt hus, sitt husgeråd, sin gudstjänst, sin
makt åt frälsaren (dem Hembdath) och
spiran (Silo). Läs historien om Kristi tid
härifrån, vem som vill, hur judar och hedningar, därefter kättare, sist muhammedaner och nu påven rasat och ännu "rasar mot
Gud och hans Messias" (Ps 2), så ska man
förstå, vad Haggai här säger om bråk. Det
har inte funnits någon vrå i världen eller
någon plats i havet, dit evangeliet inte
spritts och fört frälsaren (den Hembdath),
som Ps 18 säger:" Det finns inget språk eller
tal, där man inte hör dess stämma. Dess ton
går ut i hela världen och dess tal till världens ände". Och djävulen låter sig också
sannerligen finnas på plats med mord genom tyrannerna, med lögner genom kättarna och med alla sina djävulska lister och
krafter, som han ännu gör, för att hindra
och motsätta sig evangeliet. Detta är striden.
Jag vill börja detta buller ang de späda små
frukterna med ädlingen Antiochus. Ty från
Haggai ända till Antiochus är ungefär 300
år. Det är en liten tid, under vilken de hade
fred. Ty de persiska konungar (165) gjorde
dem mycket gott, även Alexander gjorde
dem ingenting till skada (dem inte något
82
ont). Och de hade det drägligt med sina
efterkommande ända tills denna snusker
Antiochus. Med honom började ofred och
olyckor, och djävulen sökte genom honom
utrota kvinnans säd. Han plundrade Jerusalem, templet, land och folk, skändade templet och rasade så som hans Gud djävulen
drev honom. Och där var nästan hela judarnas lycka slut och har aldrig åter kommit i
det tidigare läget och återkommer aldrig dit.
Detta tjänar även därtill, att man kan rätt
förstå judarnas talesätt, när de säger "alla
hedningars frälsare (Hembdath)", dvs guld
och silver har kommit till detta tempel, dvs
har de föregående konungarna givit något,
så har denne (Antiochus) helt och hållit tagit
bort det, och förändrat deras talesätt så:
Alla judars frälsare (Hembdath) överlämnar
Antiochus till hedningarna, så att följaktligen denna Haggais´ utsaga icke kan förstås
av hedningarna. Ty judarna har efter dessa
300 år eller mindre tid alltjämt inte fått
mycket av hedningarna utan måste ge dem
mycket, tills romarna snart kom härefter
och fullständigt förberedde ett slut. De satte
Herodes till konung över dem. Vad denne
gav åt dem, fann (upptäckte) de väl, och föga
fred har fökjaktligen medgivits dem sedan
Antiochus´ dagar. Och Daniel spetsade
också öronen hos denne Antiochus, då han
skulle säga: Nu är det slut och är ute, nu
står Messias vid dörren, som ska göra bullret mer ihållande och ständigt större.
Men den skändlige Antiochus inte blott
plundrade och skändade templet, utan han
undertryckte även Schevet eller Sultan,
furstarna i Davids hus, nämligen den sista
fursten Johannes Hircanus, så att ingen av
hans efterkommande mera kom på Davids
stol eller i furstlig maktställning (ins Regiment), utom att Saphra eller Mehokek ännu
stannade kvar ända tillHerodes´ tid, så att
från den tiden Davids hus betraktades som
om dess ljus var släckt och ingen Sultan
eller Szepter fanns där från Juda. Det var
också nu verkligen vid slutet och ännu ungefär 150 år till Messias´ ankomst. Men gemenligen gick det så till: det som skulle
brytas, måste först knaka och braka en
smula. Det som skulle gå under, måste först
sjunka och svikta en smula. Så har också
Szeptern i Juda vid sitt fall, blivit svag,
knakade och jämrade sig över 150 åren, tills
han genom romarna och Herodes helt föll
ihop. Och Judas furstar hade alltså stannat
kvar de 150 åren utan makt som vanliga
medborgare (166), kanske också helt utarmade, ty Maria, Kristi moder i Nasareth,
berömde dem och hon var en fattig, beklagansvärd jungfru.
Dock är det även sant, att mackabeerna
stred mot Antiochus och segrade (liksom
Daniel 11 talar om en liten hjälp) och därmed kom på Davids stol in i regementet. Det
var präster från Levis och Arons stammar.
Nu kan man på goda grunder säga, att den
kungliga och prästerliga stammen är blandad med varandra, ty så läser vi i 2. Krön
22:11 om Josabea, konung Jorams dotter
och konung Ahasias syster, att hon varit
översteprästen Johadas hustru och ur Salomos kungliga ätt som en ympkvist stoppats
in i den prästerliga släkten, och blivit en
stam och ett träd med den. Därför har hon
varit ärkemoder till alla Johadas, prästernas, efterkommande och en sann Sara till
den prästerliga släkten. Därför kan makabeerna kallas Davids blod och hans barn
genom moderns linje. Ty vad som kommer
från modern tillhör oss lika nära som det
som kommer från fadern, såsom det också i
andra länder är brukligt. Därför är vår
kejsare Karl konung av Spanien genom
modern, icke genom fadern. Hans fader Filip
var hertig av Burgund, icke genom fadern
Maximilian, utan genom modern Maria.
Likaså kallar David nu alla Jojadas och
Josabeas barn för sina naturliga barn, söner
och döttrar, emedan Josabea härleder sig av
sin son Salomon, och genom makabeerna
har Salomons stam efter kvinnolinjen åter
kommit till regementet och till Spiran (Szeptern), varifrån den genom Ahasia på manslinjen hade fallit, och förblivit det ända till
Herodes, som de båda, Sultan och Saphra
eller Sanhedrin, stötte bort och utrotade.
Där ligger nu Judas Szepter och Mehokek,
där står Davids hus mörkt, såväl från manssom kvinnosidan. Därför måste Messias
vara där, Davids rätta ljus, den rätta sonen,
som har hållit hans hus i gott skick ända
tills i dag och ska hålla det i gott skick och
upplysa det i evighet.
Vidare säger Gud genom Haggai: "Jag ska
gör detta hus fullt av härlighet, jag har guld
och silver, och härligheten i detta sista hus
ska vara större än i det första osv". Det är
sant, stor härlighet har vederfarits detta
tempel i 300 år före Antiochus, då perserna
och Alexanders efterkommande, konungarna
i Syrien och konung Philadelphus i Egypten
gav stora egendomar dit. Men likväl (167) är
det Salomos första tempel med den oöverträffade härligheten. Det måste finnas en
annan härlighet eller detta salomoniska
tempel överstiger denna (härlighet) långt,
långt. Ty där fanns också guld och silver,
dessutom förbundsarken, nådastolen och
kerubim, Moses tavlor, Arons stav, himlabröd i gyllne kärl, Arons kläder. Likaså
Urim och Thumim, den heliga oljan, varmed
man smorde konungar och präster. Och när
Salomo invigde detta tempel, föll eld ned
från himmelen och förtärde offret. Och
templet blev fullt av dimma, dvs gudomligt
majestät, som visade sig själv däri närvarande, som Salomo säger i 2. Krön 6: "Gud
har talat, han ville bo i dimman", ty så hade
han också gjort i öknen över Moses´ tabernakel.
Av denna härlighet, som går långt utöver
guld och silver, fanns icke någon i detta
Haggais´ tempel, och likväl säger Gud, att
det skulle vara större härlighet här än där.
Då låter ni judarna utbasunera vem som
varit denna större härlighet? Intet kan de
här nedtysta, ty såsom texten säger och de
gamla judarna, deras förfäder, vet , att
hedningarnas frälsare, Messias, kom på
detta tempels tid och värderade templet
högt genom sin närvaro, liksom vi kristna
vet, att vår Herre Jesus Kristus, den rätte
frälsaren (Hembdath), där har tillbetts av
sin moder och att han själv där har undervisat och gjort under -- detta är det riktiga
töcknet, hans veka mänsklighet, i vilken
Gud har visat sig närvarande och låter sig
höras och ses. Fastän judarna gör narr av
detta, så är dock vår tro därmed stärkt, till
de ger en annan härlighet i detta tempel,
som vore större än denne frälsare för alla
hedningar. Detta ska de göra, om de nu
83
bygger det tredje templet, dvs om Gud är en
lögnare, djävulen sanningen och de åter tar
Jerusalem i besittning, men icke förr.
Josephus skriver, att Herodes rev ned
Haggais tempel i grunden, då det inte var
tillräckligt vackert byggt, och byggde ett
nytt, så vackert eller vackrare än Salomos
tempel. Jag vill gärna tro på den historien,
men dock saknas de ovan nämnda sakerna i
den höga gamla helgedomen: förbundsarken,
nådestolen, kerubim osv, om än templet
varit av idel diamanter och rubiner. För
övrigt emedan Herodes inte hade något
uppdrag av Gud att göra sådant utan som en
gudlös (168) fiende till Gud och hans folk av
ärelystnad och högmod gjorde denna byggnad till sin egen ära, så har hela hans byggnad och arbete inför Gud varit som den
minsta lilla sten, vilken Zerubabel på Guds
befallning lagt på byggnaden. Och det förtjänar utan tvivel icke mycken nåd, att han
vanhelgar det befallda genom Guds ord
upprättade och invigda templet, som rivits
ned, och utan Guds ord och befallning har
velat bygga ett mycket skönare. Fastän Gud
för den platsens skull, som han hade utvalt
till tempel, har låtit sådant passera och
tillåtit, att han med templets nedbrytande
tvärtom ger en illavarslande tolkning, att
Israels folk hädanefter har tempel, Guds ord
och ska förlora allt och därför utöva världens
fåfängliga prakt under skens av gudstjänst.
Även detta tempel har inte blott haft mindre
skönhet än Salomos, utan också på allt sätt
blivit mer skändat än detta. Uttryckligt mot
judarnas vilja när Antiochus tog allt, som
var därinne och satte en avgud på altaret,
offrade griskött och gjorde en riktig svinstia
och ogudaktigt snusk av templet, anstiftade
ett gruvligt mord i Jerusalem, som vore han
själv en djävul, såsom beskrivs i 1. Mack 1:
21, och såsom Daniel hade förkunnat (Daniel 11). Icke mindre vanära utövade romarna och särskilt den snuskige kejsaren
Caligula, som också gjord sina illdåd, varom
Daniel 9 och 12 talar. Sådan vanära och
skam vederfors icke detta Salomos tempel
av hedningar och främlingar, så att det blir
otvivelaktigt, hur sanna Haggais ord är:
"Jag vill göra detta tempel mer ärofullt än
något annat tempel", varemot man väl kan
84
säga, att det har varit tillräckligt vanärat,
om man vill tala om yttre, materiell ära.
Därför måste en annan ära komma till, om
Haggai skall ha rätt.
För det andra har judarna själva också
skändat detta tempel i högre utsträckning
än något annat skändats, nämligen med
andligt avguderi. Lyra skrev och andra
ytterligare, att judarna efter hemkomsten
från Babylon icke har bedrivit avguderi eller
med profetmorden begått så svåra synder
som tidigare. Därmed vill han bevisa, att
orsaken till deras förbannelse måste vara en
större synd än avguderi, profetmord osv.
Nämligen att de har korsfäst Messias. Detta
argument är riktigt, utmärkt och starkt.
Men att de (169) icke har mördat profeter,
beror ej på brist i deras onda vilja utan de
har inte mera några profeter, som straffar
deras avguderi, girighet och laster. Därför
kan de inte mörda några profeter. Men
avguderi har judarna drivit avskyvärdare
under detta tempels tid än under det förras,
icke det grova, påtagliga, plumpa, utan det
subtila, andliga avguderi, som Sakarja 5
utmålar under namn av den flygande bokrullen och den farande sädesskäppan och
slutligen i 11:e -- 12:e kapitlen profeterar om
skändliga ting, hur de säljer och värderar
Gud till trettio silverpengar (11: 11-12).
Därom mer annorstädes. Är det icke skam
nog, att i samma tid prästerna förvände de
tio Guds buden på det gemenaste sätt? Säg
du, vilket avguderi är lika detta illdåd, som
förvänder Guds ord i lögn? Detta kallas
riktigt under Guds namn och avgudars sken,
det är att uppresa avgudar, som andra budet
förbjuder: "Du skall icke missbruka din
Guds namn".
Dock skriver deras Talmund och rabbiner,
att det inte är synd att döda, om en jude
dödar en hedning, utan blott när han dödar
en jude i Israel. Och när juden inte håller en
ed gentemot en hedning, så är det icke synd.
Och om en hedning inte håller en ed, så är
det icke synd. Likaså att stjäla och röva
(som judarna gör genom ocker) från hedningarna är en gudstjänst. Ty de tror, eftersom de är det ädla blodet och de
omskurna heliga, så kan de inte göra något
alltför grov med oss eller försynda sig mot
oss, emedan de är världens herrar och vi
deras tjänare, ja deras boskap.
Summariskt: hur deras rabbiner har undervisat, säger oss också våra evangelister:
Matt 15 (. 1-9), att de har upphävt det fjärde
budet om att hedra fader och moder, och
enligt Matt 23 bedrivit skändlig lärdom,
förutom det som Kristus ytterligare säger i
Matt 5, hur de så ondskefullt har predikat
och utlagt de tio budorden, och i templet
släppt in växlare, krämare och allehanda
mångleri, så att vår Herre Kristus sade: de
har gjort Guds hus till en mördarhåla
(rövarkula). Nu bedömer du, vilken skön
heder det varit, hur full av härlighet huset
varit, för att Gud måste kalla sitt eget hus
för en mördarhåla, emedan så många själar
har mördats genom deras giriga, falska
lärdom, d.v.s. genom tvivelsaktigt avguderi.
Från en sådan lära avstår ej heller i dag
judarna och gör som sina fäder, förvanskar
Guds ord, är giriga, ockrar, stjäl, mördar,
där de kan, och lär sina barn alltid allt
framgent att göra så.
(170) Ändock är det icke detta tempels
största vanära.
85