Kommunikativ ovisshet i ett nytt land?

Kommunikativ ovisshet i ett nytt land?
Communicational Uncertainty in A New Country?
Staffan Andersson
Medie och kommunikationsvetenskap
Kandidatuppsats, 15 hp
Vårterminen 2014
Handledare: Ulrika Sjöberg
Examinator: Bo Reimer
Abstract
Studien syftar till att undersöka Migrationsverkets arbete med ensamkommande flyktingbarn ur
ett kommunikativt perspektiv. Detta utförs med hjälp av intervjuer med barnsamordnare och
handläggare på Migrationsverket i Malmö, samt med före detta ensamkommande flyktingbarn
och god man.
Resultaten pekar mot att det att finns en osäkerhet i Migrationsverkets kommunikativa arbete
gentemot ensamkommande flyktingbarn och att det inte finns någon tydliga riktlinjer för hur
arbetet ska gå till. Detta resulterar i en känsla av ovisshet hos ensamkommande flyktingbarn,
som uppger att de saknat information om hur deras asylprocesser har fortskridit.
Studien pekar även på andra brister, så som personalbrist på Migrationsverket i förhållande till
antalet anländande flyktingbarn. Detta hämmar det kommunikativa arbetet under befintliga
asylutredningar, då det inte finns nog med tid för att säkerställa att informationen når fram. Med
andra ord att den inte utformas på ett sätt som gynnar de ensamkommande flyktingbarnens
vetskap kring vad som händer under deras asylprocess i väntan på det slutgiltiga beslutet – om de
får stanna eller inte.
In English
The aim of this study has been to examine the work of the Swedish migration agency
(Migrationsverket) in the handling of immigrating unaccompanied minors from a communicative
perspective.
The study is carried out through interviews with administration personnel in the migration
agency office in Malmö, some of which are specialized in the handling of minors
(Barnsamordnare), as well as former unaccompanied minors and former trustees.
The result of the study indicate a lack of certitude in the above mentioned communicative work,
as there are no clear guidelines for how the work of the migration agency is to be conducted in
these cases. Interviewees testify that the lack of routines results in a feeling of insecurity among
1
the minors, as they often do not receive satisfactory information about their asylum processes
and/or immigration statuses. The study also indicates other shortcomings, e.g., lack of personnel
in the migration agency in proportion to the number of arriving unaccompanied minors.
This lack of personnel hampers the communicative work in the ongoing asylum processes, as the
personnel do not have the resources to properly ensure that important information reaches the
clients (i.e., the minors). In sum, the lack of personnel results in an inability to properly
formulate and convey information to the immigrating unaccompanied minors regarding their
immigration statuses, and, ultimately, whether they have a chance of staying or not.
Titel: Kommunikativ ovisshet i ett nytt land
Examensarbete i Medie- och kommunikationsvetenskap 15 hp
Vårterminen 2014
Författare: Staffan Andersson
Fakultet: Kultur och samhälle, Malmö högskola
Institution: Konst, kultur och kommunikation (K3)
Handledare: Ulrika Sjöberg
Examinator: Bo Reimer
Sökord: Ensamkommande flyktingbarn, Migrationsverket, Kommunikation, God man, Tolkens roll,
Språkets betydelse.
Alone coming refugee children, Migration Board, Communication, Former trustees, the interpreter's
role, The importance of language
2
Förord
Att skriva denna C-uppsats har krävt fokusering och hårt arbete och som inte hade gått att
genomföra utan hjälp från vissa speciella personer som på olika sätt funnits till hands när jag så
behövt det. Först och främst vill jag tacka de före detta ensamkommande flyktingbarnen,
personal på Migrationsverket i Malmö och God man för att ni ställt upp och tagit er tid till att
svara på mina frågor.
Jag vill också rikta ett stort tack till min handledare Ulrika Sjöberg som gett mig värdefull
feedback under resans gång.
TACK!
3
Innehållsförteckning
1. Inledning
6
2. Bakgrund
7
2.1. Migrationsverket
2.2. Asylprocessen
2.3. Barnkonventionen
3. Syfte och frågeställningar
10
4. Forskningsöversikt
10
4.1. Hur uppfattas asylprocessen bland ensamkommande flyktingbarn?
4.2. Språkets betydelse
4.3. Tolken
4.4. Ensamkommande flyktingbarns situation
5. Teori
15
5.1. Kritisk Teori
5.2. Kommunikation
5.3. Kommunikation och relationer
5.4. Strategisk kommunikation
5.5. Kulturella aspekter
6. Metod & Material
20
6.1. Intervjuer
6.2. Urval
6.3. Genomförande
6.4. Etiska avväganden
6.5. Rollen som forskare
6.6. Validitet
7. Resultat och Analys
24
7.1. Kommunikation och anpassning gentemot målgruppen
7.2. Brist på resurser
7.3. Språkbarriär
7.4. Tolkens roll
4
8. Slutsats
35sss
8.1. Kommunikation
8.2. Resurser och Anpassning gentemot målgruppen
8.3. Tolkens roll
8.4. Kommunikation med god man
9. Referenslista
40
10. Bilaga - Intervjufrågor
44
5
1. Inledning
Det är sommar 2014 och prognosen för antalet anländande ensamkommande flyktingbarn visar
på en ökning med 25 % gentemot årets första kvartal. 300 barn om dagen väntas skrivas in i
Migrationsverkets system (Migrationsverket, 2014).
Tidigare forskning pekar på att många av de ensamkommande barnen upplever en stor stress
och oro över att inte veta vad som händer i deras asylprocess, och menar på att det brister i
kommunikationen.
Migrationsverket genomförde tillsammans med Europeiska Flyktingfonden, samt företaget
Egmont Kärnan, ett projekt mellan 2010-03-01 – 2011-07-31. Detta syftade till att rikta
information till asylsökande barn på ett sätt som skulle göra det enklare för barnen att förstå hur
själva asylprocessen fungerar. Detta gjorde man i form av en specialutgåva utav tidningen
”Bamse” för att därigenom kunna förmedla svar på olika typer av frågor som kan finnas hos de
asylsökande barnen.
Denna information riktar sig främst till åldrarna 6-12 år, och är inte enbart riktat mot
ensamkommande barn utan även barn som kommit hit tillsammans med sina föräldrar eller
annan vårdnadshavare.
Detta projekt har medialt sett kommit att kallas för ”Bamse-projektet”. Projektet har fått både
positivt och negativt bemötande Till stor del möttes det av negativa kommentarer, då många
menade att detta projekt romantiserade bilden av asylprocessen, vilket gjorde att informationen
inte upplevdes som verklighetsförankrad 1 .
1
"Bamse ger sig in i asylpolitiken - DN.SE." 2013. 27 Apr. 2015 <http://www.dn.se/dnbok/bamse-ger-sig-in-iasylpolitiken/>
6
2. Bakgrund
Detta kapitel beskriver hur Migrationsverkets uppdrag i arbetet med ensamkommande
flyktingbarn ser ut, samt statistik över hur många ensamkommande barn som kommit till Sverige
det senaste året. Barnkonventionen (CRC, 1989) kommer att lyftas fram för att beskriva de
rättigheter som varje barn har rätt till och hur väl Sverige lever upp till att införliva denna
konvention i den nationella lagstiftningen.
2.1. Migrationsverket
Varje år kommer det nya barn och ungdomar till Sverige som av olika anledningar tvingats fly
från sina hemländer (Migrationsverket, 2014). Många av dessa är så kallade ensamkommande
flyktingbarn. Med ensamkommande menar man de personer som kommer till Sverige utan
föräldrar eller någon annan juridisk vårdnadshavare och är under 18 år (Migrationsverket, 2014).
Asyl innebär att en utländsk person beviljas uppehållstillstånd därför att denne anses som
flykting enligt utlänningslagen (Migrationsverket, 2014)
Migrationsverket har på uppdrag av Regeringen ansvar att pröva ansökningar från personer som
flytt från andra länder och som söker skydd, få svenskt medborgarskap, personer som kommer
hit för att arbeta, besöka, eller bosätta sig i Sverige. Regeringens mål för Migrationsverket lyder
enligt följande:
”Målet är att säkerställa en långsiktigt hållbar migrationspolitik som värnar asylrätten
och som inom ramen för den reglerade invandringen underlättar rörlighet över gränser,
främjar en behovsstyrd arbetskraftsinvandring och tillvaratar och beaktar migrationens
utvecklingseffekter samt fördjupar det europeiska och internationella
samarbetet”(Migrationsverket, 2014)
7
Migrationsverket är en stor organisation som utgörs av olika enheter såsom:
● Mottagning
● Asylprövning
● Besök, bosättning och medborgarskap
● Förvaltningsprocess
● Strategiskt utvecklingscentrum
● Europeiskt och internationellt samarbete
● Planering och styrning
● Administration
● Operativt samordningscentrum
(Migrationsverket, 2014)
Den enhet som denna undersökning lägger fokus på är Mottagningen som har som uppgift att ta
emot, samt behandla en asylansökan från början, fram tills ett beslut fattats. Asylprocessen
präglas av samarbeten mellan en mängd olika externa aktörer, så som socialstyrelsen, lärare, god
man och kommun med flera. Dessa aktörer är på ett eller annat sätt viktiga brickor i arbetet med
de ensamkommande flyktingbarnen (Migrationsverket, 2014).
2.2. Asylprocessen
När ett ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige och får kontakt med Migrationsverket
så öppnas en asylutredning. Inledningsvis får barnet uppge sina skäl för asyl och får ofta hjälp av
ett offentligt biträde för att framföra dessa. Efter detta görs en vidare utredning som visar om det
finns ömmande omständigheter som gör att barnet inte kan återvända till sitt hemland. Ett
exempel på detta är krig, eller andra faktorer som gör att barnets hälsa skulle äventyras genom att
det utvisas.
I vissa fall utförs flera intervjuer, detta för att säkerställa att barnet lämnar korrekt information
gällande ursprung, samt att åldern som de uppgett stämmer. Det är ett krävande arbete då barnen
sällan har några papper med sig som bekräftar deras nationalitet och ålder. Målet för en
asylutredning är att det ska ta ungefär tre månader att ge ett besked om barnet får stanna eller
inte. Under denna tid står ankomstkommunen för boende och en god man utses. Det är något
8
som varje ensamkommande flyktingbarn har rätt till. Om det blir ett avslag på asylansökan kan
denna överklagas eller så kan barnet välja att nöjdförklara sig. Det innebär att barnet accepterar
beslutet som det är och därmed får hjälp av Migrationsverket att återvända till hemlandet.
Migrationsverket har då ett ansvar att se till att det finns någon där som träder in som förmyndare
för barnet. Om detta inte går att ordna så får barnet inte skickas tillbaka (Migrationsverket,
2014).
2.3. Barnkonventionen
Barnkonventionen upprättades 1989 av FN:s Generalförsamling och innefattar bestämmelser
kring barns mänskliga rättigheter (http://unicef.se/projekt/gor-barnkonventionen-till-lag).
Barnkonventionen handlar framförallt om att se till barnets bästa. Sverige arbetar utifrån ett
dualistiskt system vilket innebär att de bestämmelser som står i konventionen inte automatiskt
har samma status som de nationella lagarna. Det krävs alltså ändringar i svensk lagstiftning för
att de ska införlivas. Till skillnad från ett monistiskt system som exempelvis i USA, där
ratificerade konventioner införlivas direkt i de nationella lagtexterna.
Unicef Sverige menar att, även om Sverige har ratificerat Barnkonventionen och även justerat
svensk lagstiftning med en formulering som syftar till barnets bästa, så förekommer det att barns
mänskliga rättigheter inte följs i förhållande till Sveriges nationella lagstiftning. Detta kritiseras
även utav FN:s Barnrättskommittés senaste rapport från 2009 (ibid).
9
3. Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att med hjälp av en kvalitativ intervjustudie undersöka hur
Migrationsverkets arbete ser ut med ensamkommande flyktingbarn under asylprocessen, sett ur
kommunikativt perspektiv. Samt att undersöka hur dessa barn upplever att detta arbete fungerar.
Utgångspunkten för detta arbete har baserats på följande frågeställningar:
● Hur kommunicerar Migrationsverket med ensamkommande flyktingbarn?
-
Vilka kommunikationsmedel används?
●
Finns det en medveten plan för Migrationsverkets kommunikation med de
ensamkommande flyktingbarnen och hur ser den i så fall ut?
● Vilka faktorer är avgörande för huruvida kommunikationen sker på ett framgångsrikt
sätt?
● Hur uppfattar de ensamkommande flyktingbarnen kommunikationen mellan dem och
Migrationsverket?
4. Forskningsöversikt
Det finns inte så mycket forskning kring ensamkommande flyktingbarn och än mindre om hur
myndigheter arbetar kommunikativt för att underlätta ensamkommande flyktingbarns situation i
det nya landet. Det är vanligt förekommande att forskningen som bedrivits, och som bedrivs,
främst fokuserar på hur dessa barn tänker och känner angående asylprocessen och inte så mycket
på hur myndigheter arbetar för att möta barnens behov rent kommunikativt.
4.1. Hur uppfattas asylprocessen bland ensamkommande
flyktingbarn?
Anna Lundberg och Lisa Dahlquist (2012) har utfört en kvalitativ intervjustudie där de intervjuat
26 ensamkommande flyktingbarn för att kunna närma sig barnens tankar kring hur deras
asylprocess sett ut. I artikeln framgår det att barnen känt att asylprocessen varit väldigt psykiskt
påfrestande och att stor del i detta har att göra med rädsla inför en oviss framtid, eftersom de i
10
många fall redan kommer från traumatiska förhållanden i sina hemländer. Bland barnen finns det
många som hävdar att informationen från myndigheter borde vara tydligare och mer uppföljande
genom hela asylprocessen, för att ge en bättre inblick i vad som sker. De lyfter även fram att det
funnits en saknad av terapeutisk omsorg, stödjande vuxna och nära vänner, vilket gjort processen
ännu svårare att hantera (Lundberg & Dahlquist, 2012).
Backlund m.fl (2012) menar att den första tiden i Sverige för ensamkommande flyktingbarn
präglas i stort av en mångdimensionell otrygghet som kan komma att förvärras beroende på hur
mottagningsprocessen ser ut och menar att det finns en problematik kring att det i
mottagningsprocessen inte alltid finns en förmåga och tydligt arbetssätt angående hur man möter
barnens behov i den sårbara situation de befinner sig i (Backlund m.fl, 2012).
Brendler-Lindqvist (2004) beskriver i sin rapport att även om de ensamkommande
flyktingbarnen på många olika sätt haft och har svåra trauman under sin uppväxt, så är det själva
ankomsten till Sverige som är den mest kritiska då de står inför en ny livsstil gällande språkliga
barriärer, kulturella skillnader, nya regler etc. Det är ofta förekommande att väntetiden för att få
reda på om man får uppehållstillstånd eller inte ofta uppfattas som för lång, vilket medför en
psykisk påfrestning för de ensamkommande flyktingbarnen. Rapporten belyser också vikten av
att det finns en förståelse för att dessa barn utgör en extremt heterogen grupp som präglas av
klasskillnader, ursprung, utbildning, vad man har för erfarenheter gällande mottagande med mera
(Brendler-Lindqvist, 2004)
4.2. Språkets betydelse
Backlund m.fl (2012) menar att det bland ensamkommande flyktingbarn är vanligt
förekommande att dessa är både två- eller trespråkiga. De visar i sin rapport att de barn och
ungdomar som de intervjuat inte får möjlighet till, alternativt bristande, språkundervisning på
deras modersmål både på grundskole- och gymnasienivå. Detta är något som är viktigt att få
möjlighet till då språklig träning på sitt modersmål gynnar inlärningen av nya språk. För äldre
barn tar det cirka fem till sju år att lära sig ett nytt språk och då handlar det främst om den
11
kommunikativa förmågan och är något som ofta blandas ihop med den kognitiva förmågan,
vilket ofta kan leda till att man tror att dessa ungdomar besitter större språkliga kunskaper än vad
de egentligen har (Backlund m.fl, 2012).
Gunilla Ladberg (2003) argumenterar för att människors personliga utveckling präglas i stor
utsträckning av att det finns en tillgång till att utöka, samt utöva språk. Hon belyser även att det
finns risk för att barn skäms i situationer då de inte känner att det kan uttrycka sig korrekt och
riskerar därför att förbli tysta och relativt slutna istället. Hon menar även att graden av att få
komma till tals som barn och att bli tagen på allvar minskar risken för att barnen växer upp i tron
om att det inte spelar någon roll att försöka höja rösten och göra sig hörd, om det ändå inte finns
någon som är intresserad av att lyssna på vad man har att säga (Ladberg, 2003).
Nordström m.fl (2011) pekar på att de ensamkommande flyktingbarnen ofta hamnar i ett rejält
underläge som präglas av bristande språkliga färdigheter, ålder och deras status som asylsökande
(ibid). Det kan ofta vara så att barn uppfattas ha en större språklig kompetens än vad de
egentligen har. Därför är det av största vikt att handledare och andra vuxna i barnens närhet har
förståelse för de verbala luckor som finns i barnens vokabulär och lägger samtalsnivån därefter
(Kristal-Andersson, 1984:142). Kristal-Andersson belyser även att de ensamkommande barn
som tycks ha goda kunskaper i svenska fortfarande saknar en stor väsentlig del av ett
känslorelaterat ordförråd (ibid).
Szente m.fl (2006) menar på att flyktingbarn inte har någon ordentlig studiebakgrund och där
många inte har någon att tala om överhuvudtaget. Många av dessa barn har varit på ständig flykt
på grund av krig och andra ömmande omständigheter ända fram tills att de anländer till det nya
landet (Szente, 2006).
I de fall där barnen fått utbildning i sina hemländer skiljer sig denna markant mot den utbildning
som det nya landet erbjuder. I studien så har flera amerikanska lärare intervjuats och där
majoriteten av dessa menar på att det behövs fler tolkar tillgängliga i skolorna för att på så vis
kunna tillgodose elevers olika behov (ibid). En annan stor punkt som tas upp är att det bör läggas
större fokus på att skaffa kunskap kring barnens inlärda kultur, tidigare erfarenheter, samt deras
12
mentala och fysiska hälsotillstånd, för att på så vis kunna skapa en undervisningssituation som
blir så bra som möjligt för de ensamkommande flyktingbarnen (ibid).
Angel och Hjern (2004) menar att det inte tar lång tid innan de ensamkommande flyktingbarnen
fått en enklare språklig förmåga på ett nytt språk men att det oftast tar lång tid innan de verkligen
börjar behärska språket på ett mera djupare plan (Angel & Hjern, 2004). Under tiden är det
viktigt att lärare och personer i barnens närhet använder sig av andra uttrycksformer som
komplement, exempelvis bilder, för att hjälpa barnen i så stor utsträckning som möjligt med att
skapa förståelse kring det nya språket (ibid).
4.3. Tolken
Wadensjö (1998) beskriver arbetet med tolkning som en relativt problematisk process där stor
del av personalen vid olika myndigheter uppger att tolkens roll ofta blir till ett distraherande
element i samtalet och som ibland tenderar att flytta fokus (Wadensjö, 1998). Hon menar på att
det blir lite av ett moment 22 då arbetet med tolk samtidigt är absolut nödvändigt i de flesta fall
för att kommunikationen ska kunna fungera mellan de olika parterna i samtalet. Hon betonar
även vikten av att de tolkar som används ska vara utbildade för att på så vis säkerställa att
kvalitén på det som översätts blir så god som möjligt. Det är även viktigt att personalen inom
olika myndigheter blir utbildade inom kommunikation för att få djupare förståelse för den de
syftar att kommunicera med (ibid).
Tolkade samtal kan ske både med en fysisk tolk på plats i rummet eller via någon form av digital
kanal, oftast via telefon. Att tolken inte befinner sig på plats i rummet kan innebära både för- och
nackdelar. Fördelarna har främst att göra med att det blir en person mindre i rummet som
påverkar rummets dynamik och därmed också samtalet. Nackdelarna är att kommunikationen
mellan de olika parterna gör att det inte går att använda kroppsspråk som komplement, vilket är
ett viktigt element i ett samtal. Framförallt där det råder språkliga brister blir mimik och
kroppsspråk särskilt viktigt för att förtydliga det man vill säga, samt för att läsa av det någon
säger (Nordström, 2011:24).
Backe & Gudmundsdottir (2008) visar i sin studie som handlar om tolkade samtal inom vården
att tiden som finns till förfogande är en viktig punkt för hur bra tolkningen upplevs av patienten
13
och övriga inblandade parter. De menar att det tidskrävande tolkarbetet medför att det inte finns
tid till att verkligen få en helhetsbild över patientens situation. Vid flera fall uppger även
patienter att de ofta inte känt sig bekräftade i samtalen och där tidsramen för samtalen försvårat
möjligheten till att verkligen förstå det som sägs, samt möjligheten att uttrycka sig korrekt
(Backe & Gudmundsdottir, 2008).
4.4. Ensamkommande flyktingbarns situation
Marie Hässle (2009) har gjort en studie angående ensamkommande flyktingbarn som pekar på
hur ensamkommande barn hade det i början av asylprocessen i Sverige och hur de tio år senare
hade det. Studien är baserad på intervjuer av 100 barn. Mer än 50 procent av dessa barn
bedömdes vara i behov av någon form av extra stöd/behandling på grund av ensamhet, oro,
ovisshet och andra tidigare hemska erfarenheter. Hässle menar att hon i uppföljningsstudien blev
positivt överraskad då det visade sig att en stor del av barnen redan hade släktingar som väntade
på dem i Sverige (Hässle, 2009).
Några år efter att de hade fått uppehållstillstånd förenades några av barnen med sina föräldrar.
Hässles material visar att barnen i stor utsträckning upprättat kontakter med sina anhöriga oavsett
var de befunnit sig i världen och beskriver barnen som mycket oroliga för hur deras anhöriga har
det och gör därför stora kraftansträngningar för att söka informationen gällande situationen deras
anhöriga befinner sig. Studien visar att barnen och de numera unga vuxna anser att kontakten
med sina anhöriga är en avgörande faktor för att må bra.
Andersson m.fl (2003) menar även de att situationen som de ensamkommande flyktingbarnen
befinner sig i är väldigt speciell och utsatt. Det grundar sig i att barnen inte själva har varit de
som tagit besluten kring att fly till det nya landet, utan dessa har tagits av deras föräldrar eller
andra närstående till deras familjer (Anderson m.fl, 2003).
Dessa upplevelser är väldigt traumatiska för barnen, då de ofta måste lämna sina hemländer
väldigt hastigt och vet ofta inte ens var de är på väg och har inte så mycket att säga till om
gällande deras situation. Därmed får de finna sig i sina öden. Oavsett till vilken kategori barn och
ungdomar hör i migrationsprocessen finns det en överhängande risk att deras behov inte lyfts
fram ordentligt och det är vanligt förekommande att de känner sig otrygga (ibid).
14
Många av de barn och ungdomar som tvingas till flykt kommer från kulturella förhållanden där
familjen fyller en central roll i deras liv och där lojalitet mot sina nära och kära värderas högt.
Dessa sociala och i många fall starkt kontrollerade miljöer barnen växer upp i, kan i många fall
vara till stor hjälp under deras uppväxt. När dessa barn och ungdomar väl kommer till nya länder
där de kulturella och sociala koderna inte är lika utpräglade, så ökar risken för att barnen hamnar
i en situation de inte riktigt vet hur de ska kunna hantera (Andersson m.fl, 2003).
5. Teori
5.1. Kritisk Teori
Den kritiska teorin förespråkar att forskaren utifrån en kritisk reflekterande infallsvinkel frigör
sig från sin egen förförståelse kring det som ska studeras. Den syftar till att synliggöra
maktpositioner inom olika samhälleliga strukturer och belysa orsaker till missnöje riktat mot
dessa. Stor del av den kritiska teorin bottnar därmed i att exempelvis slå hål på förutfattade
meningar och inarbetade normer för att vidare diskuteras kring vad det får för betydelse för det
beforskade området (Alvesson & sköldberg, 2008).
Vad detta förhållningssätt betytt för min studie och tillvägagångssätt, handlar om att lyfta fram
aspekter gällande maktbalans och hur detta påverkar kommunikationen mellan Migrationsverket
och de ensamkommande flyktingbarnen. Som tidigare nämnt i forskningsöversikten så befinner
sig de ensamkommande barnen i en svår och psykisk påfrestande situation och där det framgår
att det ofta bottnar i ovisshet, att inte veta vad som händer under asylprocessen. Kopplat till min
egen förståelse har det därför varit viktigt att gå djupare för att förstå orsakerna kring varför det i
så fall ser som det gör, där den kritiska teorin fungerar som ett bra ramverk att arbeta utifrån
(Alvesson & Sköldberg, 2008).
5.2. Kommunikation
Ordet ”kommunikation” kommer från latinets ”comunicare” med betydelsen ”att göra något
gemensamt för flera” (Jansson, 2009:14). Det vanligaste sättet att närma sig
kommunikationsbegreppet är att det handlar om informationsutbyten mellan två eller flera
15
personer (Jansson, 2009:14). Kommunikation mellan människor förmedlas på olika sätt,
exempelvis via det talade språket, kroppsspråk, mimik etc. Detta är något som både är gynnsamt,
samtidigt som det många gånger även kan innebära att det som är tänkt att kommuniceras
kompliceras, då ett budskap inte alltid tolkas på det sätt som det av sändaren var tänkt att
uppfattas.
Eftersom det krävs ett gemensamt system för hur kommunikationen ska förstås mellan de
inblandade parterna (Jansson, 2009:14).
Dessa typer av missuppfattningar präglas oftast i första hand av ”hur” man sagt någonting och
inte lika beroende på ”vad” man sagt. För att förstå hur kommunikationsprocessen yttrar sig så
kräver det att det finns en förståelse kring relationen mellan uttryck och betydelser (ibid).
Att tala om en ”lyckad” kommunikation präglas av en gemensam förståelse kring vad
exempelvis ett budskap syftar att betyda, samtidigt som det finns en motsatt sida som hävdar att
kommunikationen aldrig kan vara ”lyckad” utifrån det faktum att människor aldrig riktigt förstår
varandra fullt ut (Jansson, 2009:20).
Kommunikation är något som enligt Habermas handlar om något ömsesidigt (Alvesson &
Sköldberg, 2011:296). Habermas lyfter även fram språkets betydelse och dess möjligheter. Han
menar att möten mellan individer präglas av det finns en förståelse för den andres ”horisont”, hur
den är ett rörligt fenomen, samt hur den påverkar den gemensamma dialogen. Gällande språkets
mening och tolkning så menar Habermas:
”Att i varje utsaga ligger normalt förväntan och anspråk på att vara begriplig, trovärdig
(sann), legitim (i överensstämmelse med aktuella värdesystem) och uppriktig” (Jansson,
2009:297).
Med andra ord så blir kommunikationen i stort sett värdelös om dessa kriterier inte uppfylls.
Graden av ”sanning” blir här central och genomsyrar kommunikationen på så sätt att känslan av
uppriktighet i det den andre personen säger måste genomsyra samtalet för att inte riskera att man
inte längre tror på vad som sägs. Vilket kan göra att man börjar lyssna med döva öron och
därmed börjar ifrågasätta sanningsvärdet, alternativt avbryter samtalet helt och hållet (Jansson,
2009:297). Alvesson & Sköldberg (2011) lyfter även fram den ”den språkliga interaktionen” och
16
menar att ett samtal präglas av förväntningar på att den andre personen ska kunna motivera
sanningshalten i vad som sägs, samt kunna revidera sina ståndpunkter i de fall det är nödvändigt.
Kommunikation är en grundföresättning för att en organisation ska kunna fungera och som
utgörs av relationer mellan organisationen och dess omgivning (Alvesson & Sköldberg, 2011).
5.3. Kommunikation och relationer
Engdahl & Larsson (2011) talar om utbytesrelationer och maktförhållanden och menar att
kommunikationen är ”starkt knutna till de föreställningar och förväntningar aktörerna har
gällande sin egen och andras kapacitet” (Engdahl & Larsson, 2011:103). De menar att
kommunikation inte bara handlar om att reagera utan också att det finns en ömsesidig förståelse
för varandra (Engdahl & Larsson, 2011). Vikten av att prata ”samma språk” blir här central och
syftar inte bara till det talade språket utan även vad det finns för inlärda beteenden och socialt
konstruerade regler kring kommunikation och symboliska värden.
5.4. Strategisk kommunikation
Strategisk kommunikation är ett brett begrepp och bland annat utgörs av forskningstraditionen
Public Relations (Grunig & Hunt (1984). Att försöka konkretisera vad strategisk kommunikation
är och hur den används är inte det lättaste även om det huvudsakliga syftet för arbete inom
strategisk kommunikation är att skapa en förståelse kring hur en organisation ska kommunicera
både internt och externt för att kunna nå sina uppsatta mål.
För denna studie så innebär den interna kommunikationen hur information delas mellan
personalen på Migrationsverket.
Den externa kommunikationen handlar om hur Migrationsverket når ut till sin tänkta målgrupp
(Tindall & Holtzhausen, 2012) som i detta fall är god man och de ensamkommande
flyktingbarnen.
Inom PR så finns det olika modeller som genom åren tillämpats och förändrats. De vanligaste
modellerna man pratar om är följande : Publicitetsmodellen, informationsmodellen, Symmetrisk
tvåstegsmodell och Asymmetrisk tvåstegsmodell.
17
Både Publicitetsmodellen och informationsmodellen bygger på att sändare skickar ett
meddelande via en enkelriktad kanal för att slutligen nå den tänkta mottagaren. Den enkelriktade
kommunikationen, eller Transmissionsmodellen som den mer ofta kallas, har från många håll
ifrågasatts. Kritiker menar bland annat att denna typ av information enbart handlar om att ett
budskap ska nå mottagaren, samtidigt som modellen inte belyser hur mottagaren faktiskt tolkar
meddelandet (Heide m.fl, 2005).
Samtidigt finns det många fall där Transmissionsmodellen kan användas, exempelvis när det
handlar om att skicka den typ av information som inte kräver att mottagaren kan återkoppla
(Bruning & Ledingham, 2000).
Den asymmetriska och symmetriska tvåvägskommunikationen är cirkulära på så vis att de
möjliggör målgruppens röster att komma fram för att göra kommunikationen, parterna
sinsemellan, så bra som möjligt. Skillnaden är att den asymmetriska kommunikationen främst
handlar om att undersöka den tänkta målgruppen för anpassa kommunikationen så att den främst
gynnar organisationen i fråga. Den symmetriska modellen bygger mer på dialog, att möta sin
målgrupp och skapa en ömsesidig förståelse för varandra (Heide m.fl, 2005).
Den modell som främst dominerat forskning inom PR är den symmetriska modellen. Huruvida
denna modell är bra eller inte är något som diskuterats mycket genom åren (Gower, 2010:178).
Bland annat finns det åsikter som menar att modellen är fördelaktig att använda då den belyser
både organisationen och publikens intressen ur perspektiv såsom : riktning, balans, former av
kommunikation och etiska aspekter (Grunig, 2001 i Gower, 2010:178).
Post-modernister kritiserar modellen då de menar att begreppet symmetri inte belyser
problematik kring maktskillnader, att information ska ses som makt och att det inte bör ignoreras
(Grunig, 2001 i Gower, 2010:178).
Martin Buber, dialogfilosof, menar på att dialog handlar om “…att se värdet av varandras
erfarenheter och att betrakta varandra som subjekt, inte objekt (Buber i Falkheimer & Heide,
2014:61).
William Isaacs (2010) hävdar att “vårt behov av dialogen hänger samman med ett ökande behov
av att söka samsyn” (Isaacs, 2010:11). Han menar på att samhället hela tiden expanderar och
18
utvecklas mot större mångfald och vilket är positivt då det ökar kreativiteten och samhällig
förnyelse, samtidigt som detta även ökar risken för olika typer av kriser och konflikter.
Med andra ord så menar Isaacs att även om någonting utvecklas mot någonting bättre så går det
inte utesluta att det inte även för med sig något negativt. En kris beskrivs här som ett tillstånd där
kunskap, färdigheter och resurser inte längre kan förse oss med det som vi tidigare blivit vana
vid att ha tillgång till (Isaacs, 2000:11).
Konflikten beskrivs som en situation där en part blir beroende av någonting som bara en annan
part kan uppfylla, det vill säga på bekostnad av den andra parten (Isaacs, 2000:11). Samtliga
ovanstående teorier har relevens för min studie då de starkt belyser relationen mellan parter och
att det krävs en förståelse för den andres erfarenheter för att kommunikationen ska kunna bli så
lyckad som möjligt.
Eftersom Migrationsverket använder sig av olika kommunikativa tillvägagångssätt blir det därför
ännu viktigare att titta djupare på vad det får för konsekvenser för relationen mellan
Migrationsverket och de ensamkommande flyktingbarnen.
5.5. Kulturella aspekter
Peter Dahlgren (2004) menar att människors medborgerliga idenditeter präglas av deras uppfattning kring
var de känner att de hör hemma och deras uppfattning gällande vilka möjligheter som finns för deltagande
på olika sätt och att det är en grundläggande aspekt för att upprätthålla demokratiska strukturer i samhället
(Dahlgren, 2004:4). Han lyfter fram vikten av att se på medborgarskap utifrån olika dimensioner, för att
på så vis undvika att se på våra demokratiska ideal som en gemensam bild av hur alla vill ha det
(Dahlgren, 2004:4).
Med tanke på hur många olika människor Migrationsverket dagligen kommer i kontakt med krävs det att
det finns ett perspektiv kring att alla inte har samma förförståelse om hur omvärlden ser ut och fungerar.
Kopplat till Migrationsverkets kommunikativa arbete är det sannolikt inte så lätt att möta alla dessa
människors behov på ett sätt som samtliga inblandade känner sig till freds med.
19
6. Metod & Material
6.1. Intervjuer
I denna studie har kvalitativa intervjuer tillämpats för insamling av min empiri. Detta metodval har hjälpt
mig att genom samtal med berörda parter inom asylprocessen kunna gå ännu djupare för att på så sätt
skapa en förståelse för hur kommunikationen ser ut mellan ensamkommande flyktingbarn och
migrationsverket och varför den ser ut som den gör. Inom metoden finns en mängd olika tillvägagångssätt
för hur intervjuerna kan utformas och i detta fall har jag använt mig av så kallade semistrukturerade
intervjuer (Ekstöm & Larsson (Red), 2010:55). Med detta menas att intervjuerna utformats och
genomförts utifrån en intervjuguide som fungerat som en mall gällande vilka områden som mina
intervjuer syftat till att beröra, men där frågorna som ställts varit öppna och därmed tillåtit
intervjupersonerna att få mer spelrum i sina svar. Det vill säga att det funnits konkreta frågor för alla
intervjuer men där intervjupersonerna genom sina svar också haft stor inverkan på hur intervjuerna
fortskridit. Kvalitativa intervjuer är exempelvis lämpligt att använda för att belysa relationer mellan två
grupper, politiska partiers, organisationers och myndigheter strategitänkande, vilket styrker mitt
metodologiska val för min undersökning (ibid)
6.2. Urval
För att bestämma och hitta personer att intervjua har jag använt mig av ett så kallat typurval. I detta fall
har det utgjorts av att jag till en början läst på gällande lagstiftning, Migrationsverkets olika roller och
tidigare forskning kring ensamkommande barn. Efter detta fick jag bättre inblick i vilka personer som var
viktiga att intervjua. Mitt urval består av tre stycken före detta ensamkommande flyktingbarn och som
nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige, en god man, en chef på Migrationsverket med särskilt fokus på
barnfrågor samt två stycken handläggare som arbetar på mottagningsenheten. Totalt har sju stycken
intervjuer genomförts och samtliga har ägt rum i Malmö och där även samtliga intervjupersoner är bosatta
i Malmöregionen.
Valet att intervjua före detta ensamkommande barn har i första hand gjorts utifrån forskningsetiska skäl
då ensamkommande flyktingbarn som befinner sig i en asylprocess med största sannolikhet inte mår
speciellt bra och där de redan träffar en rad personer i form av myndigheter med flera som redan ställer en
massa frågor till dem. Sedan tror jag att eftersom mina intervjupersoner fått lite tid att komma till rätta i
Sverige så gynnar det deras förmåga att vara mer detaljerade och reflexiva i sina svar. Dessa barn befinner
20
sig samtidigt i en ganska sluten miljö med myndigheter och andra vuxna omkring sig vilket innebär att
det förmodligen skulle vara ett ganska besvärligt företag att ens försöka att komma i kontakt med dessa
för potentiella intervjuer.
Att intervjua en god man var en självklarhet för mig då denne person fungerar som en mellanhand
gällande ensamkommande flyktingbarn och myndigheter. Varför fokus lagts på Migrationsverket är på
grund av att det är den myndighet som prövar och fattar beslut kring barnens rätt till uppehållstillstånd
och därmed de som har informationen kring hur denna process ser ut och hur den kommuniceras vidare
till berörda parter. Att intervjua både chef för barnfrågor och handläggare baseras på att få ett
ovanifrånperspektiv gällande strategier och övergripande policy kring barnfrågor, samt för att få en
inblick i hur detta införlivas i handläggarens dagliga möten med ensamkommande flyktingbarn.
6.3. Genomförande
Dessa intervjuer har varat i cirka 45-60 minuter på platser som intervjupersonerna själva låtits bestämma
för att miljön är viktig för att de ska känna sig bekväma i intervjusituationen. Inledningsvis har
intervjuobjekten informerats angående syftet med undersökningen samt deras möjlighet till full
anonymitet om så önskats, för att på så vis försöka bygga upp en förtroendefull relation mellan mig och
intervjupersonerna. Vilket är en viktig process när man arbetar med intervjuer (Ehn & Öberg, 2011:60).
Min förhoppning var att kunna använda mig av mobil inspelningsutrustning men har dock bara använts
vid ett tillfälle eftersom samtliga personer ville vara helt anonyma, vilket såklart accepterades. I ett fall
upplevde jag att en intervjuperson uppenbart var besvärad över inspelningsapparaten på bordet och därför
så beslöt jag mig för att stoppa undan den och fortsätta intervjun utan den, vilket kändes som ett bra val
då intervjupersonen började öppna sig mer efter detta. Att inte spela in intervjuerna har med andra ord
inneburit att jag fått skriva ner svaren för hand vilket i och för sig fungerade bra då intervjuerna inte
fördes i något hastigt tempo. Dock så har det varit svårt att alltid skriva ner allt ordagrant som hade varit
möjligt med en inspelning att utgå ifrån.
Min uppfattning är att det inte inneburit någon större problematik för mitt arbete då jag under samtliga
intervjuer varit konsekvent med att säkerställa att det jag skrivit överensstämde med det intervjupersonen
sagt.
Någon tolk har inte använts under mina intervjuer med de före detta ensamkommande flyktingbarnen.
Dels för att det inte funnits någon ekonomi för att anlita en sådan, samt att de personer som intervjuats
21
pratat relativt bra svenska med engelska som komplement, där det ibland har behövts för att förtydliga
vissa saker. Svårigheten har varit att utforma intervjufrågor med ett så enkelt språk som möjligt för att på
så vis öka förståelsen hos intervjupersonerna och att försäkra mig om att svaret blir så relevant till frågan
som möjligt.
Med tidigare forskning i ryggen har detta dels hjälpt mig att smalna av och precisera mitt arbete
ytterligare och därmed haft lättare att förstå vilka typer av frågor som varit relevant att ställa för att i
största möjliga mån följa studiens syfte, samt att frågorna fungerat som en förlängning av tidigare
forskningsresultat inom området. Intervjuerna har genomsyrats av ett kritiskt förhållningssätt gentemot
mig själv som yttrat sig i att jag reflekterat kring min egen förförståelse kring området för att på så sätt
hålla dörrarna öppna gällande nya perspektiv som kan uppstå under en intervju.
Det vill säga att respondenten kan komma att ta upp perspektiv kring området som man inte själv tänkt
på. Där har det funnits en öppenhet från min sida att välkomna dessa nya infallsvinklar då de uppstått
under intervjuerna. Kvale (2006) menar att det lätt infinner sig en naivitet i en intervjustudie. Att
intervjuaren redan innan bestämt sig för vad som är viktigt och därmed riskerar att inte lägga lika stor vikt
vid nya perspektiv som kan komma fram, då intervjuaren redan har en fast agenda kring intervjun och
därför gärna faller in i mönster som bättre bekräftar sin egen förståelse kring ett fenomen (Kvale,
2006:33).
6.4. Etiska avväganden
Genomgående i studien har jag gjort mitt yttersta för att visa hänsyn och respekt mot mina
intervjupersoner. Det har bland annat funnits tillfällen där jag känt att vissa ämnen varit jobbiga att prata
om och där det gjorts en bedömning huruvida det var lämpligt att fortsätta. En av intervjuerna avbröts
bland annat helt och hållet efter cirka 30 minuter då personen tyckt att det varit väldigt jobbigt att prata
om situationen han befunnit sig i. Det är viktigt att ha i åtanke att man sköter sin roll som forskare på ett
bra sätt då intervjupersonen anförtror sig till dig och förväntar sig därmed att bli behandlad på ett korrekt
sätt (Ekstöm & Larsson, 2010:73.
Med tanke på vad många ensamkommande barn har i bagaget har jag tagit hänsyn till detta genom att i så
liten grad som möjligt ställa frågor som riskerar att riva upp jobbiga minnen hos de före detta
ensamkommande flyktingbarnen likt som Kvale menar att
”The personal closeness of the interview situation puts strong demands on the sensitivity of the
interviewer regarding how far to go in his or her questioning (Kvale, 2006:116).
22
Detta har inte alltid varit lätt då intervjuerna tenderat att styra i en annan riktning än vad jag avsett att
studera och där jag då trätt in och försökt hålla intervjun inom relevanta ramar, både för intervjupersonens
skull och min egen (Ibid:111).
6.5. Rollen som forskare
Även om det på många sätt kan vara gynnsamt att använda sig av kvalitativa intervjuer för denna typ av
studie, bör det finnas en förståelse för hur ens egen förförståelse som man går in med i studien kan
påverka sättet man är på gentemot intervjupersonen. Exempelvis risken att ställa ledande frågor som då i
sin tur inte ger en rättvis bild av de man försöker att visa upp.
Rollen som forskare innebär naturligt att man har en förande position i samtalet, samtidigt som man bör
vara uppmärksam på att man kan börja styra samtalet i för hög utsträckning, så att informationsutbytet
riskerar att påverkas på ett negativt sätt (Ekstöm & Larsson, 2010:73). Dels som tidigare sagts gällande
bekräftande av sin egen hypotes men också att det kan leda till att intervjupersonen tenderar att svara på
ett sätt som man tror att intervjuaren vill ha.
Detta var något jag stötte på vid ett tillfälle då min upplevelse var att personen verkade nervös och
uppenbarligen trodde att jag kom ifrån migrationsverket och verkade smått lättad över att jag bara var en
student från Malmö Högskola. Detta fick mig att förstå vikten av tydlighet i mitt agerande och vikten i att
säkerställa att personen i fråga verkligen förstår vad ens syfte är med intervjun.
6.6. Validitet
Validitet handlar om att säkerställa att forskaren faktiskt mäter det som undersökningen syftar att mäta
(Tufte, 2011:82). Utifrån detta anses validiteten på utförd undersökning vara hög på så vis att det från
början funnits ett fokus gällande syfte och frågeställning och där kvalitativa intervjuer använts för att på
ett så djupt plan som möjligt komma nära respondenternas tankar och åsikter. Frågorna som ställts under
intervjuerna har samtliga noga anpassats och reflekterats kring, för att på så vis underlätta att
undersökningen hållit sig inom en relevant ram, för att inte bli för stor och otydlig.
Angående antalet intervjuer så har mitt arbete inte präglats av ambitionen att upprätta en generaliserad
bild av problemområdet då det realistiskt sett inte funnits nog med tid för att en sådan skulle kunna bli
23
möjlig. Utifrån denna tidsaspekt så har energin istället använts för att så bra som möjligt generera en
viktig pusselbit som kan ligga till grund för fortsatt forskning inom området.
7. Resultat och Analys
Migrationsverket har på deras hemsida (migrationsverket.se) publicerat en kommunikationsplan för hur
den interna, samt externa kommunikationen inom myndigheten ska förbättras.
I detta dokument beskrivs bland annat att det kommunikativa arbetet inte ska vara någon specifik
avdelnings ansvar utan är något som var och en av de anställda på Migrationsverket ska anamma och
utvecklas inom.
Den interna kommunikationen ska präglas av en så kallad ”öppen organisationskultur”. Det betyder att
personalen ska få tillgång till information, samt vetskap kring förändringar som rör just deras specifika
ansvarsområden för att på så sätt kunna skapa en så bra intern kommunikation som möjligt.
Den externa kommunikationen handlar om att bli ännu bättre på, att vid ett tidigare skede se vilka typer
av frågor som kommer att lyftas fram i media för att på så sätt kunna delta i olika typer av diskussioner på
ett tydligare sätt kring hur Migrationsverket arbetar kring dessa ämnen.
”En öppen, planmässig och tydlig kommunikation” är värdeord som genomsyrar denna
kommunikationsplan2
Migrationsverket använder sig av en rad olika tillvägagångssätt för att kommunicera och som går att
koppla både till envägs- och tvåvägskommunikation. På deras hemsida finns det tillgång till specifik
information exempelvis gällande vad asyl innebär och grafiska figurer som beskriver hur asylprocessen,
gällande de olika stegen ser ut fram till att beslut fattas, om man får lov att stanna eller inte. Det finns
även information kring vad en god man är och vad dennes uppgifter är.
Hemsidan är möjlig att översättas till tjugofem olika språk och där det även finns möjlighet att göra
gränssnittet ännu mer lättläst genom en separat länk. Detta handlar dock främst om själva gränssnittet och
i de fall man går in på specifika länkar rörande informationstexter, artiklar och liknande så tenderar
2
"Kommunikationsstrategi 2013-2017." 2015. 27 Apr. 2015
<http://www.migri.fi/download/41641_viestintastrategia_sv.pdf?d9b83d42f334d288>
24
möjligheten till översättning att minskas avsevärt, då det vanligtvis bara finns några få språk
representerade.
I de fall som Migrationsverket kommunicerar direkt till ett specifikt ensamkommande barn så görs detta
per brev av mer informell natur, eller annat typ av fysiskt samtal. Dock så är det vanligast att det är
barnets gode man som får brevet, för att sedan förmedla till barnet vad det gäller.
I de fall då det handlar om fysiska samtal så sker dessa vanligtvis i Migrationsverkets lokaler. I dessa
samtal medverkar handläggare, det ensamkommande barnet i fråga, god man eller annan förmyndare.
Samt så medverkar en tolk via telefonlänk.
Dessa samtal kan som tidigare nämnt ha olika funktioner. I de fall som det rör sig om intervjuer så
handlar dessa om att handläggaren försöker skapa en uppfattning kring barnets situation. Det vill säga av
vilken orsak barnet kommit till Sverige, hur gammalt barnet är och om det finns några andra anhöriga här
i Sverige. Dessa intervjuer utförs för att kunna klargöra en grund gällande varför barnet ska få stanna eller
inte. De övriga samtalen som förs mellan handläggare och ensamkommande barn rör exempelvis
information kring barnets rättigheter och när ett beslut fattats kring barnets rätt till uppehållstillstånd.
7.1. Kommunikation och anpassning gentemot målgruppen
Tittar man främst på den kommunikation som förs via Migrationsverkets hemsida så handlar det i största
grad om envägskommunikation i form av informationsmodellen (Grunig & Hunt, 1984), då det rör
information som främst handlar om hur olika delar av Migrationsverkets verksamhet fungerar gällande
olika processer, beroende på vilket ärende det gäller.
Tidigare forskning pekar på att ensamkommande barn i stor utsträckning uppger att det varit en stor
psykisk påfrestning att inte riktigt veta var i asylprocessen de befinner sig. Utifrån detta har det varit
viktigt att försöka belysa var kommunikationen brister utifrån det faktum att det uppenbarligen finns en
stor del relevant information tillgänglig på Migrationsverkets hemsida.
Resultaten pekar på att det kommunikativa arbetet sker till stor del baserat på Migrationsverkets egna
idéer kring hur man bäst når den tänkta målgruppen. Resursbrist är en aspekt som ofta kommit upp i
intervjuerna med personal på Migrationsverket och att denna ligger till grund för att det på många plan
saknas undersökningar kring hur väl kommunikationen fungerar. Det vill säga om den når de tänkta
mottagarna, ifall man vet om att informationen ens existerar och hur väl man förstår vad informationen
syftar att förmedla. I en av intervjuerna så framkommer det likt följande:
25
“Ja, det kan vi inte göra, eller det gör vi inte så. Det går ju inte riktigt, och vi kan aldrig vara
säkra på det men ett sätt att försöka säkerställa det på är att upprepa informationen, att de får
vissa saker flera gånger, att de får tillgång till material både muntligt och skriftligt. Att vi
förvissar oss om att den gode mannen känner till de här sakerna. Och att vi samarbetar med
andra myndigheter /…/ Det är svårt att begära av en 14-15åring att förstå hur asylprocessen går
till och är därmed beroende av de vuxna omkring. Därför riktas informationen främst till de
vuxna i barnens närhet och som sagt har den gode mannen ett stort ansvar i detta
(Barnsamordnare, Migrationsverket, 140414).
Harts (1992) diskussion gällande att barn ofta hamnar i centrum men att de ofta inte lyssnas på i samma
utsträckning blir här relevant då citatet ovan lätt kan tolkas som att ungdomar, fjorton- och femtonåringar,
inte ses som tillräckligt mogna för att kunna ha en riktig uppfattning om hur asylprocessen ser ut och där
mer blir beroende av att få informationen serverad från vuxna utifrån deras uppfattning och tolkning av
informationen. Denna typ av resonemang kan förlängas ytterligare då citatet mer eller mindre säger att
vuxna vet bättre.
Jansson (2009) påpekar att kommunikationen aldrig kan påstås vara lyckad, endast mer eller mindre
lyckad och belyser vikten av att det finns en förståelse för varandra för att kommunikationen ska kunna
fungera så bra som möjligt (Jansson, 2009:14). Att det slutligen är vuxna eller andra myndigheter som
överför informationen till de ensamkommande barnen behöver inte vara dåligt i sig, samtidigt som det
från Migrationssverkets håll inte finns någon direkt vetskap kring hur den tänkta mottagaren uppfattar ett
meddelande och vad det får för effekter för den slutliga förståelsen.
Migrationsverket har dock genomfört vissa undersökningar som byggt på att försöka få en uppfattning
kring hur målgruppen upplever att kommunikationen fungerar och där samma intervjuperson som tidigare
menar på att:
“Mycket av vårt sätt att skapa information på bygger på undersökningar som vi
gjort med svenska skolklasser där jag är ganska säker på att det bland dessa
barn fanns före detta ensamkommande flyktingbarn. Jag är ganska säker på att
vi stämt av det där med just ensamkommande barn så att det ska vara relevant.
Det är liksom ingenting vi gjort på måfå utan där barnets bästa hela tiden varit i
fokus (Barnsamordnare, Migrationsverket, 140414).
26
Det har med andra ord utförts undersökningar och som ”ganska säkert” även berört ensamkommande
flyktingbarn. Det vill säga att det skulle kunna likställas med att synen på barn inom Migrationsverket
tenderar att uppenbara sig som att barn är en homogen grupp utifrån det faktum att man riktat sig till
skolklasser och inte specifikt till ensamkommande flyktingbarn. Det tycks här finnas likheter med det
Ulrika Sjöberg säger då det verkar finnas en förhållandevis onyanserad bild av vad ett barns perspektiv
innebär. Därmed blir också barnens åsikter mer generaliserade (Sjöberg, 2010).
I varje intervju med personal på Migrationsverket så har frågan kring hur synen på barn tagits upp och där
samtliga respondenter tydligt betonat, att när det kommer till barn och allra främst ensamkommande
flyktingbarn så går det inte att tala om en homogen grupp då det skiljer sig väldigt mycket vad dessa barn
har för tidigare erfarenheter i bagaget.
En av de intervjuade personerna säger att:
”flyktingbarn är en klass för sig som mer eller mindre tvingats att bli vuxna väldigt snabbt för att
klara sig under de svåra förhållanden som det innebär att vara på flykt och inte riktigt veta vad
som kommer att hända (Handläggare 2, Migrationsverket 140612).
Med detta sagt går det att ifrågasätta Migrationsverkets kommunikativa arbete i och med att det råder en
samlad mening att frågan kring ensamkommande barn är av en komplex natur. Något som inte tycks
genomsyra tillvägagångssätten.
7.2. Brist på resurser
Detta leder in på en av de mest förekommande diskussionerna i mina intervjuer och som handlar om
resurser utifrån olika vinkar.
Samtliga intervjuade personer tar upp just ämnet resurser kopplat till kommunikation, fast ur olika
perspektiv. De före detta ensamkommande flyktingbarnen pratar om resurser i form av datorer och annan
teknisk utrustning som saknats på de boenden där de tidigare bott. De menar att de inte vetat om att det
funnits information på deras hemspråk via Migrationsverkets hemsida förrän de redan hade fått
uppehållstillstånd. Den informationen de kunde få fick de bara via sin gode man och även boendepersonal
i viss mån. En av de intervjuade ensamkommande flyktingbarnen säger att:
“Jag visste ingenting om information på nätet tidigare förrän en vän sagt det till mig efter att jag
fått uppehållstillstånd. Det fanns lite information på papper på boendet men det fanns inga
datorer (Ensamkommande flyktingbarn, 140626).
27
Att det saknas datorer och annan digital utrustning medför att den information som Migrationsverket
tillgängliggör via sin hemsida blir väldigt svår att nå om man som ensamkommande flyktingbarn på egen
hand skulle vilja skaffa information utan att vara beroende av att någon annan ska förse en med den.
Engdahl & Larssons diskussion kring utbytesrelationer och maktförhållanden blir härmed intressant att
lyfta fram ytterligare. De pratar om förväntningar på sin egen och andras kapacitet (Engdahl & Larsson,
2011:103). I detta fall sker det åt flera håll, det vill säga både uppifrån och ner och tvärtom.
Migrationsverket arbetar fram information som de förväntar sig ska nå rätt mottagare via olika externa
aktörer då Migrationsverket själva inte kan säkerställa att informationen annars når fram. Samtidigt så
finns det förväntningar både från god man och de ensamkommande barnen att informationen ska komma.
Under intervju med god man så framkommer att det vid flera tillfällen varit så att det visat sig finnas
information som inte han ens vetat existerat. Information som på många sätt hade kunnat underlättat
relationen till det ensamkommande barn han var förmyndare åt. Dock så menar han att den informationen
kring hur asylprocessen fungerar inte alltid är till någon större hjälp då:
”Informationen tenderar att vara lite väl i enklaste laget och mer eller mindre känns som en
försköning av verkligheten” (God man, 14-06-27).
Han belyser även att det viktigaste heller inte handlar om att veta hur processen ser ut
Utan snarare var i processen ett specifikt asylärende befinner sig. Det är någonting som
i dagsläget inte går att få reda på löpande.
”Istället får man vänta och vänta…och hoppas på att det ska finnas något positivt att säga nästa
gång man träffar det barn man tagit på sig ansvaret för. Och det är inte alltid en helt problemfri
och positiv erfarenhet ska du veta (God man, 14-06-27).
Under intervjuerna med de ensamkommande flyktingbarnen kommer det fram bland majoriteten av dem
att det inte spelar så stor roll vad det finns för information, så länge som den inte handlar om ifall man får
stanna eller inte. Bland annat i en intervju så framkommer följande:
28
“För mig handlade det mest om jag skulle få stanna eller inte i Sverige. Den informationen finns
inte att få på hemsidan (Ensamkommande flyktingbarn 1, 140622).
Samtidigt visar mina resultat på att det förekommit att det varit jobbigt att inte ha tillgång teknologi för att
på egen hand kunna skaffa sig den information man velat ha, på samma sätt som det tidigare gått att göra i
hemlandet. Utifrån William Isaacs (2000) teori kring kris och konflikt så blir avsaknaden av sådant man
tidigare varit van vid att ha ett frustrerande element då man blir mer eller mindre lämnad i andras kontroll
i den bemärkelse att man inte har tillgång till, eller rent av inte vet var man själv skulle kunna hitta den
information som man efterfrågar (Isaacs, 2000:11).
Från Migrationsverkets håll handlar resursfrågan om att det kommer så många personer varje dag som
skrivs in i Migrationsverkets system. De menar att personalen går på knäna för att se till att så många som
möjligt kan bli inskrivna under dagen innan nästa dag, då det återigen är fullt igen utanför
Migrationsverket entré och menar att:
”Vi siktar på att försöka möjliggöra informationsmaterial på så många ställen som
möjligt för de som önskar få den. Digitala medier är klart mycket billigare än att göra
analoga utskrifter och prioriteras därför i större utsträckning. Det är även smidigare. På
boenden ska det finnas möjlighet till datorer för de som önskar använda dem men
tyvärr är så inte fallet på många ställen. Det är även så att många av de som kommer
inte vet riktigt hur man använder datorer så det blir ju då både en fråga om tillgång och
kunskap kopplat till kommunikation” (Barnsamordnare migrationsverket, 140414).
Likt den studie som Backlund m.fl (2012) utfört så visar resultaten i detta examensarbete på liknande fall
där det framgår att det inte riktigt finns några klara strukturer gällande hur man bäst kommunicerar utifrån
ett barnperspektiv (Backlund m.fl, 2012).
7.3. Språkbarriär
Språkproblematik är något som ofta framträtt som en viktig punkt under samtliga intervjuer då
intervjupersonerna hävdat att kommunikationen ofta blir lidande av att man inte riktigt förstår varandra
och att det därmed ganska ofta leder till missförstånd. De före detta ensamkommande flyktingbarn som
intervjuats pratar alla dari som modersmål. De menar att det överlag varit svårt att få utbildning på sitt
hemspråk i skolan och att språket, exempelvis från myndigheter, tenderar att bli väldigt fackligt och
därmed blir det ofta svårt att begripa innebörden. Bristen på Dariutbildade lärare i Skåne är enligt dessa
29
intervjupersoner stor och de hävdar att det leder till en utgallringsprocess gällande vilka som får möjlighet
att läsa dari i skolan, eftersom klasserna skulle bli för stora i förhållande till hur många lärare det faktiskt
finns. En av dem berättar:
“När jag kom till Sverige fick jag börja skolan. I början fick jag göra ett prov på Dari för
att skolan skulle se hur duktig jag var på det. Jag klarade provet och fick fortsätta att lära
mig dari i skolan. Har träffat vänner här som också kommit till Sverige som jag men
kommer från Syrien och Iran. I hemlandet fick jag gå i skolan men mina vänner fick inte
det och de hade svårt med språkprovet och klarade det inte. Därför fick de inte någon
undervisning på sina modersmål (Ensamkommande flyktingbarn 1, 140528).
Att inte få tillgång till utbildning på sitt modersmål blir härmed en försvårande faktor gällande barnens
förmåga att uttrycka sig. Detta medför likt det som Angel och Hjern (2004) talar om att den språkliga
utvecklingen blir lidande och därmed kan påverka hur pass väl de ensamkommande barnen kan uttrycka
sig i de samtal som förs mellan dem och Migrationsverket.
Huruvida utebliven språkutbildning påverkat kommunikationen mellan de ensamkommande
flyktingbarnen och myndigheter menar två av de före detta ensamkommande flyktingbarnen att det
kanske hade varit lättare att på egen kunna förstå hur asylprocessen ser ut och vad man kunde förvänta
sig. Kanske till och med kunna söka ytterligare information utöver den informationen som
Migrationsverket gav.
Under mina intervjuer med personal på Migrationsverket belyser samtliga hur viktig den gode mannen är
i kommunikationen med ensamkommande flyktingbarn eftersom handläggare inte träffar barnen och
ungdomarna personligen, förutom vid ett fåtal gånger under hela asylprocessen. Den information som går
ut, gör det i princip alltid via deras gode män och sedan därifrån till de ensamkommande flyktingbarnen.
“Varje god man får utbildning kring vad som gäller och får även en hel del information
och hjälp kring hur man bäst bemöter dessa barn. Min generella uppfattning är att det
verkar fungera bra men att det finns fall där barn har fått byta god man då denne inte
uppfyllt sina åtaganden på ett acceptabelt sätt (Barnsamordnare, 140414)
Gällande den gode mannen så menar samtliga före detta ensamkommande flyktingbarn som intervjuats,
att det var väldigt svårt att kommunicera med sin gode man. Dels för att deras gode man ofta inte kunde
30
nås och när man träffades så var det svårt att kommunicera på grund av språkbrister från båda håll. En av
dem menar att:
“Det var ofta så att min god man inte visste så mycket om vad som hände med min asylutredning
och ibland kändes det som om hon inte brydde sig heller och det var jobbigt att inte få veta vad
som hände (Ensamkommande flyktingbarn 2, 140623)
Som tidigare nämnt så talar Engdahl och Larsson (2011) om den ”förväntade kommunikationen”. Även
om det är problematiskt, som citaten ovan antyder, att kommunikationen mellan ensamkommande
flyktingbarn och god man brister så kan det säkerligen ha att göra med att båda parterna förväntar sig att
få information från olika håll. Med detta menas att de ensamkommande barnen väntar på den gode
mannen, samtidigt som den gode mannen väntar på information från Migrationsverket. I en intervju med
god man så framkommer det att:
“Det var ofta så att barnet som jag var förmyndare för trodde att jag visste allt och
förväntade sig ofta att jag skulle ha något nytt att säga när vi sågs. Detta var jobbigt
många gånger eftersom det var svårt för mig själv att få informationen från
Migrationsverket, vilket ofta var en utdragen process där det kunde
gå väldigt lång
tid innan man fick några nya besked. Klart att det var jobbigt många gånger att se barnet
i ögonen och säga att man inte visste mer (God man, 140627).
Den gode mannen har med andra ord en knepig situation då denne blir en mellanhand i kommunikationen
som förväntar sig att få information och samtidigt förväntas ge information.
7.4. Tolkens roll
Tolken är ett verktyg som Migrationsverket använder ständigt i sina samtal med ensamkommande
flyktingbarn och som har en central del i kvalitén på kommunikationen mellan dessa parter. Därför har
det varit extra intressant att ställa frågor kring hur personal på Migrationsverket, samt hur de
ensamkommande barnen anser att tolkens roll fungerar. En av dem beskriver det likt följande:
“Det finns särskilda personer som jobbar på Migrationsverket med just tolkfrågor och
inför upphandlingar får sådana som jag, …. inte tillräckligt ofta kan jag tycka… vara
med och påverka anbudsunderlaget och så vidare. Det är dock även så att det händer att
31
vi tyckt att vi hittat ett bra anbud gällande tolkar som vi trott skulle hålla en god kvalité
där det visat sig att det inte alltid varit så tyvärr. Jag vet inte riktigt exakt hur själva
arbetet med tolk fungerar då jag sällan träffar barnen personligen och därmed inte har
något direkt behov av tolkning. Det hör mer till handläggarens jobb att svara på
(Barnsamordnare, Migrationsverket, 140414).
I samtal med de handläggare som intervjuats så menar de att tolkarna gör ett bra jobb överlag men att det
finns vissa undantag då det varit nödvändigt att byta ut tolkar, då det framkommit att dessa inte gjort sitt
arbete på ett korrekt sätt. I Intervjuerna framgår även att tolkningen oftast sker via telefon. Med andra ord
sitter det inte med någon fysisk tolk i rummet under samtalen. En av handläggarna säger enligt följande:
“Min uppfattning är att det fungerar bra och att det är A och O i vårt arbete att ha
tillgång till bra tolkar. Vi är noga med att kontrollera så att tolken gör det den ska. Det
vill säga att tolken enbart ska översätta så ordagrant som möjligt vad som sägs
(Handläggare 1, Migrationsverket 140610).
Problematiken som framträder i detta är hur man egentligen vet om tolken faktiskt gör ett bra jobb eller
inte utifrån det faktum att man inte ser tolken utan bara lyssnar på vad denne säger. De handläggare som
intervjuats kan bland annat inte prata Dari. Hur kan man då veta att det tolken översätter är korrekt eller
inte?
“Det kan jag inte säkert veta eftersom jag inte förstår språket som personen och tolken pratar på
utan får helt enkelt förlita mig på att det tolken säger är rätt. Men som sagt, det är inte helt lätt
alltid (Handläggare 2, Migrationsverket 140612).
Tolkens kvalitét blir utifrån detta avgörande för hur sanningsenlig kommunikationen blir. Samtidigt så
har tolken en stor roll i det hela genom att det är denne som bestämmer hur något tolkas och förs vidare
till de olika parterna i samtalet. Tolken blir både en sändare och mottagare åt båda håll vilket innebär att
denne hela tiden måste ha detta i åtanke så att inte meddelandet påverkas genom att tolken påverkar för
mycket, exempelvis såsom meningsbyggnad och ordval.
När frågor kring tolkning ställts till de ensamkommande barnen som intervjuats så har det dock visat sig
att det finns ett stort missnöje kring hur tolken skött sig under samtal vid olika tillfällen. I intervjuerna så
säger ett av de före detta ensamkommande flyktingbarnen följande:
32
“Det hände att den tolk jag fick pratade mitt hemspråk fast på en dialekt jag inte riktigt alltid
förstod vilket gjorde att det kändes som om handläggaren inte alltid förstod vad jag sa och
ibland inte trodde på mig. Handläggaren frågade mig varifrån jag kom och hur jag
kommit till Sverige och jag svarade henne:
-
Jag kommer från Afghanistan och smugglare tryckte in oss 15 personer i en bil avsedd för
fem. Min tolk som var från Iran översatte det jag sa och eftersom han pratar en annan
dialekt än mig så sa han:
-
Jag kommer från Afghanistan och smugglare satte oss 15 personer på en motorcykel som
bara var gjord för fem….. Efter det så upplevde jag att handläggaren slutade tro på resten
av min berättelse och det var jättejobbigt (Ensamkommande flyktingbarn, 140415.
Kring detta blir Habermas teori relevant då han menar att det krävs en ömsesidig förståelse och tillit
gentemot varandra för att kommunikationen ska kunna bli så bra som möjligt. Det vill säga om den ene
känner att det den andre säger inte är sant tenderar det gärna till att man inte längre tror på nåt som den
andre säger, alternativt att man helt slutar att lyssna (Alvesson & Sköldberg, 2011:295-296).
Bland de intervjuer som gjorts med handläggare och samordnare på Migrationsverket så är mitt intryck att
de anser att arbetet med tolkar fungerar bra men att det finns saker som skulle kunna förbättras,
exempelvis att utbudet av tolkar gärna skulle fått vara större på vissa språk för att erbjuda fler möjligheter.
Det är även så att bristen på tolkar gör att icke-utbildade tolkar används vilket ökar risken för att
tolkningen inte håller samma kvalité.
Det framkommer även att kommunikationen blir lidande av att många av de ensamkommande barn som
kommer till Sverige ser Migrationsverket som poliser och kan utifrån det bli ganska sparsamma med sina
ord. I en intervju framkommer det att:
“Jag skulle tro att de flesta skulle säga att en av de stora svårigheterna är synen på myndigheter.
Att som ensamkommande barn så möter man enormt många vuxna som på olika sätt är
inblandade i det här nya livet. Allt ifrån gode man, socialtjänsten, boendepersonal osv. Och man
förstår inte alltid de olika rollerna vi har. Vem gör vad och ”varför ska jag svara på det här?”
och ” varför måste jag svara på samma frågor om och om igen, det vet jag. Och så det här att vi
inte är en polis utan att de förstår vad vi har för uppdrag, det är inte så himla lätt att förstå alla
gånger (Barnsamordnare, Migrationsverket, 140414).
33
Bland de före detta ensamkommande barnen så finns det en lik bild kring Migrationsverket baserat på
deras tidigare erfarenheter då de ställer sig kritiskt till Migrationsverkets arbete. En av dem hävdar bland
annat att ”det känns som att man är ett nummer och inte en människa” och en annan säger att:
” jag, är ingen tjuv och har inte gjort någonting fel. Det är inte roligt att känna att man gjort
någonting fel och jag valde inte att komma till Sverige, men det gick inte att stanna i hemlandet
på grund av myndigheter där (ensamkommande barn 3, 140416).
Peter Dahlgren (2004) belyser vikten av ta hänsyn till vilket land barnen kommer ifrån för att kunna ha
förståelse för hur dessa personers tankar och värderingar kan skilja sig åt beroende på geografiskt och
kulturellt ursprung. En relevant fråga i sammanhanget är exempelvis hur synen på myndigheter ser ut i de
länder där barnen kommer från?
Ur en förtroendeaspekt så präglas Migrationsverkets arbete av att det måste finnas en förståelse för hur
barnens invanda beteende och kulturellt betingade normer ser ut. Är det så att det funnits en negativ syn
på myndigheter i hemlandet så medför det sannolikt att denna syn sitter kvar även i kommunikationen
med svenska myndigheter, i detta fall Migrationsverket. Och i stort kan ovan nämnda kommentarer ligga
till grund för varför det ser ut som det gör gällande de ensamkommande barnens förtroende för
myndigheter.
Sammanfattningsvis så kan mina resultat kopplas till stor del av den tidigare forskning som tidigare
redovisats för. Bland annat att barnen känner sig väldigt stressade över att inte veta var i processen de
befinner sig (Lundberg & Dahlqvist, 2012). Min studie pekar även på att det finns kulturellt betingade
orsaker, exempelvis språk och erfarenheter som i många fall tenderar att hämma kommunikation mellan
de ensamkommande flyktingbarnen och andra externa parter, i detta fall Migrationsverket och god man.
Även Nordström m.fl (2011) pekar på att de ensamkommande flyktingbarnen ofta hamnar i ett rejält
underläge, som präglas av bristande språkliga färdigheter, ålder och deras status som asylsökande.
Även mina egna resultat tyder på att det är så och att det är en komplicerad situation mellan god man och
de ensamkommande barnen. Dock så är det fortfarande barnen som blir de riktiga offren i situationen i de
fall där kommunikation inte fungerar.
34
Precis som som Wadensjö (1998) beskriver kring problematiken med tolkade samtal så har mina resultat
stora likheter då båda presenterar en bild av hur tolken tenderar att flytta fokus och ändra
meningsinnebörd i ett samtal, vilket får konsekvenser för hur de inblandade parterna upplever varandra.
Wadensjö (1998) betonar även vikten av att de tolkar som används ska vara utbildade för att på så sätt
säkerställa att kvalitén på det som översätts blir så god som möjligt.
Detta är något som mina resultat pekar på och belyser samtidigt svårigheten i att säkerställa att tolken gör
ett bra jobb med tanke på som tidigare nämnt, att det just saknas en stor mängd av kvalificerade tolkar.
Med detta menas inte att det måste innebära att tolkningen blir direkt sämre, samtidigt som det troligtvis
ökar risken för sämre kvalité i samtalen (Wadensjö, 1998).
8. Slutsats
I detta kapitel så ges en övergripande bild av de resultat som framkommit i min undersökning. Detta följs
av mina egna tankar och reflektioner och slutligen så presenteras förslag på vidare forskning inom
området.
8.1. Kommunikation
Studiens resultat tyder på att Migrationsverket har väldigt lite direktkontakt med barnen och där istället
största delen av det kommunikativa arbetet hamnar på god man och andra externa aktörer som rör barnens
asylprocess på andra sätt.
Det som kännetecknar Migrationsverkets kommunikation är till största del envägskommunikation.
Hemsidan används primärt för att förmedla information som rör olika typer av ärenden och där det finns
en specifik sida som handlar om ensamkommande flyktingbarn och hur asylprocessen går till.
Informationen riktar sig främst till vuxna i barnens närhet, exempelvis god man. Det visar sig dock vara
vanligt att kommunikation mellan de ensamkommande barnen och deras god man brister vilket medför att
det är svårt för barnen att förstå vad som händer och hur lång tid asylprocessen tar.
I de fall det rör sig om tvåvägskommunikation så handlar det om dialog, främst i form av intervjuer och
andra fysiska samtal på Migrationsverket. Utöver dessa samtal så finns det lite möjlighet för de
ensamkommande barnen, samt god man att förvissa sig om vad som händer. Vilket ofta leder till
känslomässiga spänningar så som stress och förtroendekriser parterna sinsemellan.
35
8.2. Resurser och Anpassning gentemot målgruppen
Det som framträtt tydligt under min studie är att kommunikationen mellan Migrationsverket och
ensamkommande flyktingbarn på många sätt inte fungerar så
bra. Detta beror framförallt på den arbetsbelastning som Migrationsverket utsätts för då det kommer
många nya personer till Sverige och Malmö dagligen som är i behov av hjälp.
Detta medför svårigheter gällande att säkerställa att olika former av kommunikation faktiskt når fram
samt hur det upplevs fungera bland de ensamkommande barnen. Dock så visar studien på att det heller
inte spelar så stor roll vad det finns för information tillgänglig så länge den inte handlar om ett beslut, om
man får stanna eller inte.
Runt om på många boenden i Malmö finns det en brist på teknologiska tillgångar så som datorer och
mobiltelefoner som medför att informationen på Migrationsverkets hemsida inte blir så lättillgänglig om
man som ensamkommande flyktingbarn skulle vilja försöka att informera sig på egen hand. Därmed får
barnen förlita sig på att informationen kommer serverad från andra håll.
8.3. Tolkens roll
I de fall som Migrationsverket träffar de ensamkommande flyktingbarnen för samtal så är dessa alltid
tolkade. Denna tolkning sker i princip uteslutande via telefon. Studien visar på att det finns en osäkerhet i
arbetet med tolk då det framkommer att tolken i många fall inte riktigt tolkat de ensamkommande barnens
utsagor på rätt sätt. En förklaring till detta tycks vara att det inte tagits hänsyn till hur språk kan variera
och betyda olika saker beroende på vilken dialekt man har. Det är även så att personalen på
Migrationsverket har svårt att själva kunna definiera hur bra tolken gör sitt jobb, samtidigt som
personalen hävdar att tolkningen i stort fungerar bra. Bristen på tolkar i Malmöregionen medför att en stor
del outbildade tolkar används, vilket ökar risken för att samtalets kvalité och sanningsgrad kan äventyras.
8.4. Kommunikation med god man
Resultaten pekar på att begränsade språkliga kunskaper gör att kommunikationen mellan de
ensamkommande barnen och god man ofta brister. I många fall rör det sig även om att kommunikation
helt uteblir då barnen uppger att god man inte tagit sig an sina uppgifter så som denne borde.
Detta handlar om långa perioder av tystnad där de ensamkommande barnen hävdar att de inte haft någon
kontakt med god man överhuvudtaget. God man belyser även att barnen har en förhoppning och i många
36
fall utgår ifrån att god man sitter med alla svaren på handen, när det i själva verket ofta är så att de
egentligen vet lika lite om hur asylprocessen fortskrider.
Att det är svårt att komma fram och få tag på personal på Migrationsverket är något som jag själv fått
erfara under arbetet med detta examensarbete. Jag har fått god hjälp med kartläggning gällande vilka
personer som varit viktiga att intervjua, har fått direktnummer samt mailadresser till anställda på
Migrationsverket men i största allmänhet har jag stött på telefonsvarare och autosvar per mail. När jag väl
fått tag på personer för att föreslå intervjutider har personerna bett om att få återkomma med svar och
därmed var jag tillbaka på ruta ett igen och fick börja jaga personerna igen per telefon och mail.
Uppenbarligen fick jag tag på rätt personer till slut men min poäng med detta är att om det är så svårt för
mig som har telefonnummer, mailadresser, kan språket, men ändå har stora problem med att komma i
kontakt med vederbörande så kan man tänka sig att det bör vara ännu svåra att komma hit som
ensamkommande flyktingbarn utan att känna det nya landet.
Utan att förminska mig själv som forskare och mitt utförda arbete så bör det problematiseras att denna
studie inte genererar en generell bild över hur Migrationsverkets arbete utifrån ett kommunikativt
perspektiv ser ut. Dels med tanke på urvalets storlek, samt att jag endast intervjuat personer i
Malmöregionen och Migrationsverket Malmö. Vilket inte nödvändigtvis innebär att det ser likadant ut på
andra ställen i Sverige. Mina iakttagelser kan ligga till grund för ett mera omfattande forskningsprojekt då
det i forskningen kring ensamkommande flyktingbarn råder många tomrum som väntar på att fyllas med
ny kunskap som skulle kunna bidra med att barnperspektiv, samt barnets bästa lyfts fram i större
utsträckning.
Som förslag på fortsatt forskning skulle detta exempelvis kunna vara att göra en liknande undersökning i
andra städer för att se om det kommunikativa arbetet skiljer sig mot hur det ser ut i Malmö. Det borde
också göras en mera omfattande studie kring hur ensamkommande flyktingbarn, god man och andra
berörda vuxna tycker att kommunikationen borde utformas för att på sätt försäkra sig om att resurser
används på ett relevant sätt och därmed i högre grad värnar om barnets bästa.
37
9. Referenslista
Tryckta källor
Alvesson, M & Sköldberg, K (2008). “Tolkning och reflektion – vetenskapsfilosofi och kvalitativ
metod”. Lund: Studentlitteratur
Angel, B. och Hjern, A. (2004). Att möta flyktingar. (2., [utök. och uppdaterade] uppl.) Lund:
Studentlitteratur.
Backe, E. & Gudmundsdottir, M. (2008). Språkrör åt båda håll? En litteraturstudie om faktorer
som inverkar på samtal som översätts av tolk. (Magister-uppsats). Högskolan i Borås.
Institutionen för vårdvetenskap.
Bruhn Jensen, K. (2009) ”Medier och samhälle”. Lund:Studentlitteratur.
Ekström, M. & Larsson, L. (Red) (2010). Metoder i kommunikationsvetenskap”. Lund:
Studentlitteratur.
Ehn, B och Öberg, P (2011). Biografisk intervjumetod. Många möjliga metoder. Fangen, Katrine
& Sellberg, Ann-Mari (red). Lund: Studentlitteratur.
Engdahl, O & Larsson, B (2011) Sociologiska perspektiv - Grundläggande begrepp och teorier.
Lund: Studentlitteratur
Falkheimer, J och Heide, M (2008) Strategisk kommunikation. Malmö:Studentlitteratur.
38
Heide, M, Johansson, C & Simonsson, C (2005). “Kommunikation & organisation”. 1. uppl.
Malmö: Liber
Jansson, A (2009) “Kommunikation”. Malmö: Liber
Kristal – Andersson, B. (1984) “Mot förståelse av flyktingens inre värld - Att ta emot
flyktingar”. Norrköping: Statens invandrarverk (SIV)
Kvale, S (1996) “Interviews – An introduction to qualitative research interviewing”. London:
Sage Publications, inc.
Ladberg, G (2003). “Barn med flera språk. Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola,
skola och samhälle”. Stockholm: Liber.
Lundberg, A. och Dahlquist, L. (2012). Unaccompanied chilren seeking asylum in Sweden:
Living conditions from a child-centred perspective.
Nordström, E. och Gustafsson, K. och Fioretos, I. (2011) ”Tolkprojektet”, Lunds universitet &
Medborgarskolan Syd.
Szente, J. och Hoot, J. och Taylor, D. (2006) Responding to the special needs of refugee
children: practical ideas for teachers, Early Childhood Education Journal, 34, (1), 15-22
Tufte, Per Arne (2011). “Biografisk intervjumetod”. Många möjliga metoder. Fangen, K &
Sellberg, A-M (red). Lund: Studentlitteratur.
Wadensjö, Cecilia (1998) “Kontakt genom tolk”. Stockholm: Dialogos Förlag.
William, I (2010) “Dialogen - och konsten att tänka tillsammans”. Bookhouse Editions.
39
Andersson, H. och Ascher, H. och Björnberg, U. och Eastond, M. (2010). Mellan det förflutna
och framtiden. http://gu.se/digitalAssets/1319/1319551_mellan-det-forflutna-ochframtiden.pdf (2014-05-12).
Backlund, Å. och Eriksson, R. och von Greiff, K. och Åkerlund, E. (2012). Ensam och
flyktingbarn- barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige. FoU Södertörn http://fousodertorn.se/rapporter/ensam-och-flyktingbarn (2014-05-14)
Brendler-Lindqvist, M. (2004). Att möta de ensamkommande barnen. Rapport. Rädda barnen.
http://resourcecentre.savethechildren.se/sites/default/files/documents/2489.pdf (2014-05-23)
Dahlgren, Peter (2004) “Civic cultures and net activism - modest hopes for the EU public
sphere”.
http://www.sv.uio.no/arena/english/research/projects/cidel/old/WorkshopStirling/PaperDa
hlgren.pdf (2014-05-29)
Grunig, J.E. (1993) “Public Relations and International Affairs: Effects, Ethics, and
Responsibility", Journal of International Affairs, vol. 47, no. 1, pp. 137-137.
Gower, Karla (2010) “Public Relations Research at the Crossroads”, Journal of Public
Relations Research, 18:2, 177-190.
http://dx.doi.org/10.1207/s1532754xjprr1802_6 (2014-09-18)
Hessle, M (2009) “Ensamkommande men inte ensamma - Tioårsuppföljning av ensamkommande
asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige”. Stockholms
universitet. http://su.divaportal.org/smash/get/diva2:234312/FULLTEXT01.pdf (2014-0513)
40
Qvarsell, B. (2003). “Barns perspektiv och mänskliga rättigheter - godhetsmaximering eller
kunskapsbildning?”. Pedagogisk Forskning i Sverige 2003 årg 8 nr 1–2 s 101–113
http://www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf (2014-04-30)
Sjöberg, U. (2010). “Understanding Children’s and Young Adolescents’ Media Practices:
Reflections on Methodology”. Nordic Journal of Digital Literacy, 2010:1 s. 7-2
http://www.idunn.no/ts/dk/2010/01/art02 (2014-05-02)
Johansson, C. & Heide, M. (2008) ”Speaking of change: three communication approaches in
studies of organizational change” Corporate Communications 13.3
(2008) s. 288-305 (2014-08-29)
http://search.proquest.com.proxy.mah.se/docview/214190184
T.J. Tindall, N. & Holtzhausen, D. (2011) “Toward an integrated model of
communication: the case of South Africa”. Journal of Communication Management16.4s.371387.
http://search.proquest.com.proxy.mah.se/docview/1125427872 (2014-09-17)
Wehmeier, S. (2013). “Expanding the Bridge, Minimizing the Gaps: Public Relations,
Organizational Communication, and the Idea That Communication Constitutes Organization”.
Management Communication Quarterly, first published on January 8.
http://mcq.sagepub.com/content/27/2/280 (2014-09-18)
Hemsidor
Migrationsverket Sverige
Migrationsverket.se
Unicef Sverige
(http://unicef.se/projekt/gor-barnkonventionen-till-lag (2014-06-02)
41
10. Bilaga - Intervjufrågor
Frågor till före detta ensamkommande flyktingbarn:
1. Vad är din syn på Migrationsverket?
2. Vad fick du för information när du kom till Sverige gällande hur Asylprocessen såg ut?
3. Varifrån fick du informationen?
4. Vad är din syn på din gode man?
5. Hur ser dina erfarenheter ut gällande samtal med tolk?
6. Hur såg kommunikationen ut mellan dig och Migrationsverket ut?
7. Hur såg kommunikationen ut mellan dig och din gode man?
Intervjufrågor till handläggare på Migrationsverket:
1. Vad är din syn på barn sett ur ett barns perspektiv i förhållande till det dagliga kommunikativa
arbetet med ensamkommande flyktingbarn?
2. Hur skulle du beskriva kommunikationen med ensamkommande barn?
3. Vad finns det för riktlinjer gällande hur Migrationsverket ska kommunicera med
ensamkommande barn?
4. Vad är dina erfarenheter gällande arbete med tolk?
5. Hur kvalitétssäkrar ni tolkens arbete?
6. Hur vet du att tolken tolkar rätt?
7. Vad är det svåraste med att kommunicera med ett ensamkommande flyktingbarn?
Intervjufrågor till Barnsamordnare, Migrationsverket:
1. Vad innebär din roll som barnsamordnare på Migrationsverket?
2. Vad är din på barn sett ur ett barns perspektiv i förhållande till det dagliga kommunikativa arbetet
med ensamkommande flyktingbarn?
3. Vad finns det för riktlinjer gällande hur Migrationsverket ska kommunicera med
ensamkommande flyktingbarn?
4. Hur upplever du att kommunikationen fungerar mellan Migrationsverket och
ensamkommande flyktingbarn?
5. Hur säkerställer ni att informationen når fram som ni tänkt er?
6. Hur skulle du beskriva att kommunikationen fungerar mellan Migrationsverket, god man och
ensamkommande flyktingbarn?
7. Vad är dina erfarenheter av arbete med tolk?
8. Hur går valet av tolk till?
42
Intervjufrågor till god man?
1. Vad är din roll i asylprocessen gällande ensamkommande flyktingbarn?
2. Vad är din syn på barn sett ur ett barns perspektiv?
3. Hur upplever du att kommunikationen mellan dig och ditt ensamkommande
flyktingbarn
fungerar?
4. Hur upplever du kommunikationen mellan dig och Migrationsverket?
5. Har du varit med vid något tillfälle när tolk har använts och hur upplevde du då i så fall tolkens
arbete?
6. Vad skulle du säga är det svåraste med att kommunicera med ett ensamkommande flyktingbarn
är?
7. Hur får du reda på information kring asylprocessen?
43